här direkt - SWEA International

Men ack, redan före Amstetten tog den slut, för
avgasröret gick av, så att vi lät som en traktor,
minst! Därtill kom en kortslutning någonstans, jag
kommer inte ihåg var. Vi bullrade oss fram till en
bensinstation, därifrån liftade Charly till en
verkstad för att få hjälp. Kom åter med en snäll
man på en stor motorcykel. Charly själv såg
mycket elegant ut i sin svarta kostym på
bönpallen. När den snälle hjälparen klev av sin
stora maskin, blev ett ben kvar på ena sidan.
Mannen var enbent och hade monterat en
attrapp för att det skulle se snyggare ut. Camillas
redan runda ögon blev ännu rundare!
Så småningom gick vår färd vidare tills vi i
närheten av Vöcklabruck fick punktering.Det var
ju inte så farligt, men vi hade blivit ordentligt
försenade, skulle inte nå fram till Berlin den
dagen. Vi hade endast transitvisum för DDR, så
svängen genom västra Tyskland skulle dra sig. Det
hade blivit sen kväll, innan vi kom in i Bayern, vi
var trötta och bestämde oss för att stanna på en
parkeringsplats och sova i bilen. Det skulle ha
blivit väl trångt för oss alla tre, så Charly ville vara
”utomhus”, det var ju varmt. Han letade efter en
lämplig plats och hittade en underbart tät,
välklippt och bred häck. På den bredde vi ut en
stor, gammal kappa, som vi hade. Där lade han
sig, hängde sina glasögon prydligt på en kvist,
spände upp paraplyet över sig mot
morgondaggen och hade det nog bekvämare än
vi.
Tidigt nästa morgon bar det iväg igen, vi tittade
på Bayreuth och körde över gränsen vid Hof.
Rannsakningen där tog lång tid.När jag ensam
1990 körde den sträckan till Wien, var det
skrämmande egendomligt att se den övergivna
gränsstationen. Jag tog mig långsamt förbi,
medan jag idisslade alla minnen. Vi kom fram till
Berlin på kvällen, vännerna där hade undrat vart
vi tagit vägen, mobiler fanns ännu inte. Vi bodde i
Spandau, hade gott om tid och blev kärleksfullt
ompysslade på alla sätt. Såg mycket, upplevde
mycket och kom nära det hemska som hade skett.
Två gånger körde vi igenom det nu populära
turistmålet Checkpoint Charlie, men då var det
allvar. En olämplig anmärkning fick oss första
gången att vänta längre än alla andra. På
Alexanderplatz väckte vi negativt uppseende
(djävla kapitalister!) med vår Bumsti, när vi
parkerade vid ett korvstånd.
En annan gång hade vi uppdraget att överlämna
några livsmedel till en släkting, som knappast
vågade yttra sig högt i sin egen våning. På
hemvägen ville vi absolut titta på
regeringsområdets sevärdheter i Pankow, men
hittade bara fula byggnader och körde mellan höga
taggtrådsstängsel till en bevakad bom där vi blev
hejdade. Vilt gestikulerande folkpoliser tvingade oss
att vända, men bakifrån kom en hel konvoj av
svarta bilar. Vårt långsamma vändande ökade
dramtiken. De förtvivlade vakterna hade det nog
tyvärr svårt efteråt, då konvojen var tvungen att
vänta. Det var naturligtvis i allra högsta grad
förbjudet för utlänningar att vara där.
När vi lämnade Berlin var det på årsdagen efter
murens byggande den 13 augusti 1961, så vi var
litet nervösa, när vi körde norrut för att ta oss till
Warnemünde och Danmark. Runt färjan stod
östtyska marinsoldater beväpnade till tänderna.
Som kontrast spelade en dansk tullare ut hela sin
charm, klädd i engelsk tweed, med händerna i
byxfickorna och en pipa nonchalant hängandes i
ena mungipan. Våra pass studerades ingående och
länge av soldaterna, dansken stängde dem utan så
mycket som en blick men med en vänlig bugning.
Ett litet missöde, som kunde ha blivit mycket
allvarligt, hände på väg till Warnemünde.En stor
järnvägsövergång var så knölig, att kabeln till
Bumstis tändstift hoppade av och bilen stannade på
spåren. Fort ut, fort på med kabeln och fort iväg.
Sedan gick bommarna ner, hu!Efter en sejour i
Köpenhamn körde vi söderut i början av september,
då över västra Tyskland.
Jag hade ärenden att uträtta i Kassel, där jag till
hösten 1963 skulle börja mitt arbete vid teatern.
Det gällde att visa sig, hitta våning och en skola för
Camilla. Tillbaka i Wien började vi planera nästa
äventyr, en vinterfärd för att fira jul med min familj
i Sigtuna och Stockholm. Jag hade inte varit hemma
den tiden på många år, längtade efter mörker och
julglitter. Inte kunde vi ana, att den hårdaste
vintern i mannaminne låg på lur efter oss och vår
Bumsti.
Läs fortsättningen på nästa sida.
15
SWEA Wien Nr 2/2013