här direkt - SWEA International

Hon sitter på hemmet nu.
Av Birgitta Kleisinger
Hon sitter mest hela tiden. Ser på de andra som
går förbi. Ibland ser hon på dem med blixtrande
svarta ögon; ibland med andra tecken på
ogillande – de mest drastiska vill jag helst inte
nämna! Det är dock en tyst demonstration, om
med fog, vet jag inte!
Hon är min svärmor. Jag känner henne sedan 45
år. Jag vet vad hon tänker, vet en del av vad hon
upplevt, känner till hennes värderingar och
hennes ursprung. Hon föddes i Polen på 1920talet,
var 16 år gammal, när kriget började år
1939, när bomberna föll och födde skräcken inom
henne, den , som för alltid finns kvar. Hon växte
upp i Warszawa, staden, där Hitler lät upprätta
ett ghetto för landets judar; 4 km2 av staden,
där upp till 500 000 människor tidvis var tvungna
att leva! Murarna som omgav ghettot måste
judarna själva bygga och förse med barriärer av
taggtråd och krossat glas .
Så småningom formerades i ghettot en liten
grupp motståndsmän, vilka insåg att de bara
genom att öppet bekämpa sina bödlar kunde
åstadkomma en reaktion vilken gav eko bland den
fria världens folk. Vi känner till upproret i
Warszawas ghetto år 1943, då judarna kämpade i
42 dagar och 42 nätter mot en av de starkaste
militärmakter världen har upplevt.De flesta av
ghettots 500 000 innevånare deporterades till
koncentrationsläger, de sista 50 000 dödades
under upproret, under vilket ghettot
totalförstördes.
Den första tiden var det möjligt att ta sig in i
ghettot med hjälp av mutor. Min svärmors familj
hade nära vänner därinne. Min svärmor var en
ung, vacker kvinna. Hon flirtade med vakterna,
kunde relativt obehindrat gå in i ghettot med
både pengar och mat till familjens vänner, också
till andra. Med tiden blev det svårt, för att inte
säga omöjligt.
Min svärmor lyckades dock till slut att hjälpa sina
vänner att fly därifrån. Hon hade lärt känna den
man, med vilken hon senare skulle gifta sig. Han
var officerare i den tyska armen, stationerad i
Warszawa och inneboende hos min svärmors
familj, vilken hade en stor bekväm våning.
Flickan förälskade sig i den stilige österrikiska
mannen. Han hjälpte henne att rädda vännerna ut
ur ghettot, att gömma dem tills transport till Wien
kunde ordnas, där hans familj i Wien tog hand om
flyktingarna. Senare begav de sig till Palestina, till
Israel. Efter att ha hållit kontakt under alla år
träffades vännerna i Israel på 1970talet.I Yad
Vashem, forskningsstället i Jerusalem man inrättat
till minne av Förintelsens offer, ärades mina
svärföräldrar enligt principen ”Den som räddar ett
liv räddar hela världen”.
Min svärmor kan inte längre kommunicera. Nu
känns det torftigt att ha försummat tiden, då hon
kunde! Frågorna är många: hur vågade hon sig in i
ghettot? Hur kunde hon förälska sig i fienden, med
vilken hon inte ens hade ett gemensamt språk?
Hur kändes det att komma till Österrike under
pågående krig, att bli gömd , att inte få tala sitt
språk, inte ge sin nationalitet till känna? Jag vet
inget om detta. Vår relation var problematisk,
minst sagt! Vi lyckades inte närma oss varandra,
innan det blev för sent.
I dag sträcker min svärmor ut armarna, när jag
kommer, uttrycker sin glädje över att se mig! För
att några minuter senare fråga vem jag är, vem jag
är gift med, var jag bor...Hon vill ibland tillbaka till
huset, där vi bodde tillsammans i över 40 år. Hon
talar idag huvudsakligen polska. En del viktiga ord
har jag lärt mig. Sedan förra året är min svärmor på
hemmet, där hon sitter och har det bra – bra
mycket bättre än hemma, där det inte längre var
möjligt att behålla henne. Under de sista åren
berättade hon ibland om Warszawa, om sin familj,
om hur hon badade i floden, hur de satt i källaren
medan bomberna föll. Hur hon stod på terrassen
och vinkade åt piloterna när de flög förbi.
Under de sista åren hemma stod hon ofta i
trädgården och vinkade åt passerande flyg...Ett
kvinnoliv fyllt av minnen – de starkaste var barnens
födslar. Ett kvinnoliv höljt i skuggan av mannen,
men med en insats, vilken kom att bli av bestående
betydelse, också för kommande generationer:
Flyktingarnas barn och barnbarn kom på besök i
höstas. Vi såg på gamla foton tillsammans och
någon sade: ”Tänk om flykten hade misslyckats! Då
hade ingen av oss suttit här nu!” Tysta minuter
följde, fulla av eftertanke och en otroligt stark
gemensam insikt!
10
SWEA Wien Nr 2/2013