råmanus - GSI

2. Den strukturella familjeterapins historia
2.1 Från Argentinas landsbygd till New Yorks slum
Salvador Minuchins far kom från Ryssland till Argentina, och ”Sal” föddes 1921 som första
barn i en judisk familj i San Salvador. Han fängslades för sitt deltagande i studentupproret
mot Peron1944; utbildade sig till läkare och arbetade som arméläkare i Israel efter den nya
statens bildande 1948; utbildade sig till psykoanalytiker i New York i slutet av 1950-talet
samtidigt som han arbetade på Wiltwyck School, en institution för kriminella ungdomar från
det svarta och spanska Harlem, där han, med kollegor som Braulio Montalvo och Dick Auerswald,
utvecklade metoder att arbeta med ungdomarnas familjer.
Ny syn på individens identitet
Under sitt parallella arbete som psykoanalytisk individualterapeut och terapeut för slumfamiljer
från etniska minoriteter kom Minuchin att utveckla en ny syn på individens identitet.
Från att ha accepterat den rådande synen på individen som en autonom enhet med en oföränderlig
”personlighet” huggen i sten, fokuserade han och hans kollegor alltmer på samspelet
mellan individer och deras ömsesidiga påverkan på varandra. De utvecklade en teori om hur
familjens sätt att organisera sina relationer (familjestrukturen) begränsade och möjliggjorde
medlemmarnas upplevelser och handlingsutrymme.
”I alla kulturer märker familjen sina medlemmar med en egen identitet. Människans
upplevelse av identitet har två element: en känsla av att tillhöra och en
känsla av att inte tillhöra. Det laboratorium där dessa känslor blandas och fördelas
är familjen, identitetens ursprung…
Känslan av att tillhöra kommer när barnet anpassar sig till familjegruppen och
när han tar upp de samspelsmönster i familjestrukturen som skall bestå under
olika skeenden i livet… Varje familjemedlems känsla av identitet påverkas av
hans upplevelse av att tillhöra en speciell familj… Känslan av avskildhet och att
ha en individualitet uppstår genom deltagande i familjens subsystem i olika
sammanhang i familjen, och också genom deltagande i grupper utanför familjen.
När barnet och familjen växer samman avgränsas, genom familjens anpassning
till barnets behov, vissa områden som är autonoma, som det upplever som avskildhet.”
(Familjer i terapi, s. 63.)
Interaktionsinterventioner
I stället för att fokusera på hur människor tänkte om sina relationer arbetade man för att direkt
ändra relationerna genom interaktionen i terapirummet. Man arbetade med närhet, avstånd,
intensitet och utmaningar, efter att (genom olika anpassningsmanövrer) ha etablerat en stark
relation till familjen (se kapitel 3: samgående). I stället för att fokusera på känslor som medel
till förändring utgick man ifrån att känslor, upplevelser och beteenden förändras när systemets
struktur förändras med nya samspelsmönster.
I stället för att inta en passiv nondirektiv position tog man som terapeut en mycket aktiv
roll, som kan jämföras med en trafikpolis som dirigerar trafiken, en regissör som iscensätter
ett drama, en hantverkare som kavlar upp ärmarna på overallen för att kunna ta itu med grovjobbet,
en danslärare som leder sina elever i en ny dans … Erfarenheterna från arbetet med
familjerna på Wiltwyck publicerades 1967 i boken ”Families of the Slums”.
2.2 Philadelphia – klinisk utveckling och familjeterapiutbildning
Efter ännu en period i Israel flyttade Minuchin 1965 till Philadelphia, där han som professor i
pediatrik och barnpsykiatri utvecklade den barnpsykiatriska kliniken till den förmodligen mest
berömda i världen – Philadelphia Child Guidance Clinic (PCGC). Montalvo följde med från
New York. Andra framstående terapeuter som Jay Haley (den strategiska familjeterapins
fader), Carl Whitaker (förgrundsgestalt i den experientiella familjeterapin), Ross Speck (huvudperson
i utvecklandet av nätverksterapi) rekryterades också till det familjeterapeutiska
centrum som Minuchin skapade ur en traditionell barnpsykiatrisk klinik.
Förrädare för etablissemanget
Förändringen var långt ifrån smärtfri – det psykiatriska etablissemanget betraktade honom
som en förrädare. Familjeterapi var naturligtvis bara något för fattiga familjer, inget för barn ur
6