råmanus - GSI

Invecklade individuella utvecklingsteorier
För att se familjens resurser I sitt sammanhang, är det naturligtvis viktigt att bedöma var familjen
befinner sig I sin utvecklingsprocess. 16 Utvecklingsteori är inte något unikt för strukturell
familjeterapi, utan tillhör snarare den terapeutiska allmänningen.
Från början var utvecklingsteorierna främst individualpsykologiskt orienterade på psykoanalytisk
grund, med fokus framför allt på barnets tidiga utveckling. Freuds klassiska utvecklingsteori
(med orala, anala, genitala och latensfaser) kompletterades av neofreudianer som
Margaret Mahler och Melanie Klein, som införde interaktionistiska processer i utvecklingsteorin,
med begrepp som symbios, separation, objektrelationer och projektiv identifikation. Bowlbys
anknytningsteori visade på hur viktig modern är för barnets utveckling. David Winnicott
konstaterade 1960 att det inte finns något som är enbart en baby, det finns bara en baby och
en mor (pappor uppfanns långt senare i den psykoanalytiska utvecklingsteorin, se Stern
2003).
Andra utvecklingsforskare fokuserade mer på den kognitiva utvecklingen av tankeförmågor.
Jean Piaget hävdade i sin genetiska epistemologi att hjärnans utveckling genomgår fyra
faser, där en biologisk mognad krävs för att kunna förändra sitt sätt att tänka, från spädbarnets
sensi-motoriska stadium till det abstrakta formal-operationella tänkande som utvecklas i
högstadieåldern.
Även om psykoanalytisk teori utgår från att individens karaktär präglas i spädbarnsårens
kontakt med framför allt modern, vidgade några teoretiker utvecklingsperspektivet till att även
omfatta social- och kulturantropologiska samhällsanalyser och utveckling även efter barndomen.
Erik Homburger Erikson var föregångare på detta område. I ”Barnet och samhället”
(1950) jämförde han det normala vita medelklassbarnet med barn från två indianstammar,
och gjorde även kopplingar till färgade barns uppväxtvillkor. I detta samarbetade han med
bland andra Gregory Bateson och Margaret Mead.
I en senare upplaga skrev han till ett kapitel om människans åtta åldrar, den teori som han
blivit mest känd för. Erikson menade att barnet och den vuxna människan i varje period av sitt
liv kommer till en "kris" med två möjliga lösningar, och att människans vidare utveckling är beroende
av hur dessa kriser löses. I ”Ungdomens identitetskriser”, som publicerades 1968 hade
han ytterligare utvecklat sin modell över individens livscykel.
Den moderna utvecklingspsykologin har tagit ännu fler steg mot ett interaktionistiskt perspektiv.
Daniel Stern förenar modern hjärnforskning med psykoanalytisk teori, och anser att
barnet redan från födseln deltar i sociala samspel. Detta märks, enligt Stern, bland annat genom
spädbarns styrning av blicken, med vilken barnet själv kan söka kontakt eller avsluta ett
samspel. Stern menar att det är genom sociala relationer individer lär sig hur de ska umgås
med andra individer (inte alltid så självklart som det låter i en socialpsykologs och en familjeterapeuts
öron).
Som forskare har han på senare år intresserat sig för hur spädbarn mycket tidigt har förmåga
att relatera till flera personer, där den traditionella ”mamma-barn dyaden” (”Moderskapskonstellationen,
NoK 1996) nu i studier utvidgats till triadisk interaktion i ”mamma-pappa-barn
triaden”! (”Spädbarnets interpersonella värld”, NoK 2003, se kapitel 8.13). Viktiga begrepp
i Sterns teori är intersubjektivitet, spegelneuroner och intentionsdetektorer.
Övergångskriser i familjens livscykel
Utvecklingsteorier på individnivån har en begränsad användning när det gäller att analysera
familjens utveckling (med undantag för Marte meo-arbete, se kapitel 8.13). Redan 1948 introducerade
Evelyn Duvall och Reuben Hill begreppet ”familjens livscykel”, och livscykelbegreppet
blev centralt i Milton Ericksons arbete. Haley (1973) skriver att analysen av i vilken fas
i livscykeln familjen befann sig var avgörande för Ericksons fokusering av det terapeutiska arbetet,
och de olika faserna (från parbildning till den åldrande familjen) ägnas ett eget kapitel i
”Uncommon therapy”. Elisabeth Carter och Monica McGoldrick utvecklade utvecklingsteorierna
ytterligare i antologin ”The family life cycle”. I ”Familjeterapins grunder” presenterar vi en
utförlig sammanfattning av familjens utvecklingsfaser.
Eftersom Minuchin, precis som Milton Erickson, utgår från familjens normala utveckling i
sin analys av familjestrukturen, så blir utvecklingsperspektivet den referenspunkt som dysfunktionella
strukturer jämförs med i den normativa analysen. Utvecklingsperspektivet utgör
16 Se Familjeterapins grunder, kapitel 6.2.
22