råmanus - GSI

strukturell familjeterapeut (om inte symtomet är livshotande, som anorexi). Dett viktiga målet
är i stället att hjälpa familjen finna en funktionell struktur.
”Terapeuten arbetar alltid med sin karta över den totala familjen i huvudet. T o m
när han arbetar intensivt med en subgrupp är hans mål att omstrukturera hela
familjen.” (Familjer i terapi s. 164)
Därmed förändras familjemedlemmarnas relationer, samspelsmönster och positioner i systemet,
vilket möjliggör nya upplevelser och förhållningssätt, där enskilda familjemedlemmar,
familjens subsystem och familjen som del av övergripande suprasystem har avstånd som
varken är alltför involverade eller för distanserade.
Eftersom familjens yttre struktur hänger ihop med familjemedlemmarnas inre kognitiva
strukturer (familjens världsmodell), så är ett lika viktigt mål att omvända familjen till en mer
flexibel och pluralistisk uppfattning av verkligheten. Framför allt handlar det om att sluta uppfatta
sig själv och andra som separata och oberoende individer, för att i stället se det komplementära,
kalejdoskopiska vi-jag där båda parter i en relation hjälper den andre att förändras,
genom att bryta egna gamla offermönster, så att samspelsmönstret, och därmed den andre
förändras.
Outnyttjade resurser frigörs – familjeband förstorar jaget
När autonomi och engagemang kan förenas i en funktionell struktur, utan insnärjdhet eller
frikoppling, och utan inskränkta världsmodellers onödiga begränsningar, då behövs inga symtom.
Då får familjen i stället tillgång till de outnyttjade resurser som blockerats av de begränsade
interaktionsmönstren och föreställningarna.
”Familjeterapins grundläggande strävan är att frigöra outnyttjade möjligheter.
Detta är grunden för dess optimism. Familjer organiserar sina medlemmar enligt
vissa mönster, och det kan inte helt undvikas. För att känna sig trygg måste man
delta i en förutsägbar interaktion. Tyvärr kan förutsägbarheten stelna till hämmande
former, så att mönstren blir oflexibla och familjemedlemmarna bara utnyttjar
en liten del av de sätt att fungera som står dem till buds. I vissa familjer
får det inte förekomma vrede. I andra får man inte uttrycka ömhet. Osynliga regler
föreskriver vissa beteenden och familjen uppfattar de valda alternativen som
oundvikliga och oföränderliga. Det innebär att familjen skapar människor som
inte utnyttjar sin kapacitet inom familjens ram. Terapin må vara ett sökande efter
något nytt, men allt som vi verkligen upptäcker finns redan där.” (Hela familjen,
s. 58 f.)
”Alla dessa manövrer baseras på det optimistiska antagandet att familjemedlemmar
har outnyttjade resurser. Det enda konstanta inslaget är att jag ber folk pröva
på något nytt. Det enda axiomet är: ’Ni har fler möjligheter än ni vet om’”.
(Hela familjen, s. 61 f.)
”Lojalitet, ansvar, fördragsamhet, glädje och välvilja – dessa är familjelivets positiva
inslag, varmed vi vidgar och berikar varandra. Familjeband förminskar inte
jaget – de förstorar det.” (Hela familjen, s. 317)
Det strukturella arbetet syftar alltså till att hjälpa familjer att utveckla sina resurser, mer än att
lösa problem. Varje individ har komplementära tillgångar som bara kan utvecklas i relationer, i
samspel med andra komplementära individer, dyader, triader, subsystem…
Terapeutens separationsångest
”När väl det begränsande regelsystemet blir urvuxet, så stöds inte längre symtomet
av systemet, och behövs inte längre för att bevara familjestrukturen. När
familjen själv klarar att behålla dessa förändringar, utan stöd av terapeuten avslutas
terapin...
Ur det strukturella perspektivet är detta mer förnuftigt, naturligt och ekonomiskt
än en flerårigt utdragen närvaro av en terapeut som inte kan separera på grund
av sitt behov att vara säker på att allting utvecklas på ett tillfredsställande sätt.
(Colapinto 1982, min översättning.)
46