råmanus - GSI

Innehållsförteckning
Del I: Strukturell Familjeterapi – Teori och praktik ............................................................. 1
1. Inledning ...........................................................................................................................................3
2. Den strukturella familjeterapins historia....................................................................................6
2.1 Från Argentinas landsbygd till New Yorks slum ..................................................................................... 6
2.2 Philadelphia – klinisk utveckling och familjeterapiutbildning................................................................ 6
2.3 Forskning och författarskap ....................................................................................................................... 7
2.4 Den strukturella vägen – ett annat sätt att tänka....................................................................................... 8
3. Samgående till terapeutiskt system – tillitsfulla allianser.......................................................12
3.1 Närhet och engagemang........................................................................................................................... 12
3.2 Bibehållande av spelregler och bekräftelse på flera systemnivåer........................................................ 13
3.3 Uppföljning – intresse och respekt.......................................................................................................... 15
3.4 Matchning – likhet förenar....................................................................................................................... 16
3.5 Expert- och ledarposition i samgåendet .................................................................................................. 17
3.6 Svårigheter i samgåendet ......................................................................................................................... 18
4. Strukturell analys – strukturellt tänkande i praktiken...........................................................21
4.1 Utveckling och förändring – övergångskriser ........................................................................................ 21
4.2 Komplementaritet – vi skapar varandra .................................................................................................. 24
4.3 Familjestruktur – relationerna organiseras.............................................................................................. 26
4.4 Funktionella subsystem – fördelning av arbetsuppgifter ....................................................................... 27
4.5 Gränser – grader av involvering och distans mellan subsystem............................................................ 28
1. Gränser runt familjen som helhet och som subsystem ........................................................................ 29
2. Gränser mellan funktionella subsystem................................................................................................ 30
3. Gränser kring individerna som subsystem ........................................................................................... 31
4.6 Grundfrågor om subsystem och gränser ................................................................................................. 32
1. Vilka ingår i familjen och de funktionella subsystemen? ................................................................... 32
2. Hur väl fyller subsystemen sina funktioner?........................................................................................ 33
3. Hur är subsystemen avgränsade? .......................................................................................................... 33
4.7 Triangulering – rigida trianglar som låser strukturen............................................................................. 33
1. Avledning – locka bort från faran......................................................................................................... 33
2. Syndabocksprocesser – missriktad aggression..................................................................................... 34
3. Familjer med ”små tyranner” ................................................................................................................ 34
4. Dubbla lojaliteter – att klyvas av dem man älskar............................................................................... 35
5. Koalitioner mot familjemedlemmar...................................................................................................... 36
4.8 Hierarki – vem bestämmer över vem ...................................................................................................... 36
4.9 Strukturella familjekartor – visualiserad analys ..................................................................................... 38
4.10 Fallgropar i strukturell analys – förlorad helhetssyn............................................................................ 43
Att ignorera utvecklingsprocessen ............................................................................................................ 43
Att ignorera vissa subsystem i familjen.................................................................................................... 43
Att gå samman med och stödja endast ett subsystem .............................................................................. 44
4.11 Analys av det terapeutiska systemet – inklusive sig själv ................................................................... 44
4.12 Strukturella mål – funktionell familjestruktur ...................................................................................... 45
5. Yttre omstrukturering – fokus på interaktion och struktur ..................................................47
5.1 Gränsbearbetning – närmande och distansering..................................................................................... 48
1. Förflyttningar i rummet ......................................................................................................................... 48
2. Att dra upp individuella gränslinjer ...................................................................................................... 49
3. Att staka ut subsystemens gränser ........................................................................................................ 49
4. Att arbeta separat med olika subsystem ............................................................................................... 50
5. Att stärka familjens gränser mot omvärlden ........................................................................................ 51
6. Att öppna upp stela gränser ................................................................................................................... 52
7. Aktivitetstekniker................................................................................................................................... 57
8. Mix – allt på en gång ............................................................................................................................. 59
5.2 Iscensättning – ge berättelserna liv ......................................................................................................... 60
1. Identifiera samspelsmönster i familjens spontana interaktion ............................................................ 61
2. Locka fram interaktion i nuet................................................................................................................ 61
3. Alternativa transaktioner – ”Se till att det händer”.............................................................................. 61
4. Fallgropar – exempel på hur man inte skall göra................................................................................. 62
5. Att återskapa och blockera interaktionsmönster .................................................................................. 64
6. Att framhäva skillnader och utveckla inneboende konflikter ............................................................. 65
7. Integration av små och stora iscensättningar........................................................................................ 66
i

5.3 Ombalansering – att rubba den rigida jämvikten ....................................................................................66
1. Allians med familjemedlemmar ............................................................................................................67
2. Ignorering av familjemedlemmar ..........................................................................................................70
3. Koalition mot familjemedlemmar .........................................................................................................72
5.4 Uppgifter – en röd tråd i strukturell familjeterapi...................................................................................73
1. Uppgifter under sessionen – i stället för frågor ....................................................................................73
2. Hemuppgifter – för ny struktur och nya samspelsmönster ..................................................................74
6. Inre omstrukturering – fokus på upplevelser och tänkande ................................................. 76
6.1 Utmana familjens världsmodell – nya perspektiv...................................................................................77
1. Omformulering – samma bild i ny inramning ......................................................................................78
2. Komplementaritet – hjälp den andre förändra sig ................................................................................79
3. Interpunktion och cirkulär kontroll – hönan och ägget........................................................................82
4. Universella symboler – skenbar objektivitet ........................................................................................83
5. Cirkulära frågor – nya tankar om andras tankar ...................................................................................83
6. Positivt tänkande – möjligheter i stället för omöjligheter....................................................................83
6.2 Utmana symtomet .....................................................................................................................................84
1. Utvidga problemet till sitt sammanhang ...............................................................................................84
2. Koncentration på symtomet – akut överlevnad ....................................................................................84
3. Patologisering – byt ut symtomet..........................................................................................................85
4. Normalisering – tona ned symtomet .....................................................................................................85
5. Paradoxala direktiv – föreskriv och överdriv symtom.........................................................................86
7. Strukturella förhållningssätt ...................................................................................................... 90
7.1 Aktivt engagemang ...................................................................................................................................90
7.2 Normativt styrande – lagom är bäst.........................................................................................................90
7.3 Resursmobilisering – familjens egen läkekraft.......................................................................................91
7.4 Fokusering och intensifiering – skärpa och styrka .................................................................................94
7.5 Expertposition – auktoritet och ledarskap .............................................................................................103
7.6 Personliga möten – expert på att vara sig själv .....................................................................................105
7.7 Politisk solidaritet – på familjernas sida................................................................................................106
Del II: Strukturell familjeterapi kontra andra riktningar ..................................................108
8. Traditionella terapier – likheter och skillnader .................................................................... 110
8.1 Psykoanalys – Sullivan, Fromm, Fromm-Reichmann, Horney, Erikson ............................................110
8.2 Familjeterapi och rock’n’roll .................................................................................................................112
8.3 Psykodynamisk familjeterapi – Ackerman… .......................................................................................113
8.4 Kommunikationsterapi – Bateson, Jackson, Satir.................................................................................115
8.5 BTC – MRI’s korttidsterapi: Watzlawick, Weakland, Fish .................................................................119
8.6 Strategisk terapi – Haley, Madanes .......................................................................................................120
8.7 Lösningsfokuserad terapi – de Shazer, Berg, O’Hanlon, Furman .......................................................123
8.8 Experientiell / existentiell terapi – Whitaker, Kempler........................................................................125
8.9 Nätverksterapi – Speck, Attneave..........................................................................................................132
8.10 Manual- och evidensbaserade modeller – MST, FFT ........................................................................135
MST...........................................................................................................................................................137
FFT ............................................................................................................................................................138
8.11 KBT – Beck, Ellis, Lazarus..................................................................................................................139
8.12 Feministisk familjeterapi......................................................................................................................142
8.13 Marte meo – triadisk mikroanalys .......................................................................................................144
8.14 Integrativ familjeterapi – Bowen, Nagy, BOF, BBIC, MFGT, GSI m m .........................................147
1. Bowens systemteori..............................................................................................................................148
2. Nagys kontextuella familjeterapi.........................................................................................................154
3. BOF – Barnorienterad familjeterapi....................................................................................................158
4. BBIC – Barns Behov I Centrum..........................................................................................................160
5. MFGT – multifamiljeterapi .................................................................................................................165
6. Hemterapi – svenska supernannys ......................................................................................................166
7. GSI – Satir, Minuchin, Watzlawick, Haley, Whitaker, Berg, Milano, Andersen… ........................174
9 Postmodernistisk konstruktivism – arvet efter Bateson........................................................ 177
9.1. Milanomodellens tre inkarnationer .......................................................................................................178
9.2. MRI – fjärde inkarnationen: radikal konstruktivism ...........................................................................183
9.3. Galvestons språksystem – Goolishian, Anderson och Dell.................................................................184
9.4. Reflekterande processer – Andra ordningens cybernetik....................................................................186
9.5. Narrativ externalisering – Michael White och David Epston .............................................................189
9.6. Maturanas biologiska cybernetik ..........................................................................................................197
ii

9.7. Samhällsförändringar – nya sammanhang ...........................................................................................204
9.8. Kritik av postmodernistisk konstruktivism..........................................................................................205
9.9. Korkat kategoriska konstruktivistiska konstateranden........................................................................211
9.10. Konstruktivismkonklusion..................................................................................................................212
10. Systemiskt strukturell familjeterapi i framtiden? ...............................................................215
10.1 Dualism och dialektiska pendelrörelser ..............................................................................................215
10.2 Både/och – i stället för antingen/eller .................................................................................................218
10.3 Omstrukturering på myndighetsnivå...................................................................................................221
Biilagor: Tidigare artiklar i konstruktivistdebatten..................................................................226
1. Svenska familjeterapikongressen 2001 – Inledningsanförande.............................................................226
2. Vart är konstruktionisterna på väg?.........................................................................................................230
3. A "Lecture" on Myths and Confusion in Family Therapy.....................................................................232
4. Strid eller samverkan – enfald eller mångfald? ......................................................................................235
Föreningen förlorar sin själ ..........................................................................................................................237
”Systemisk” – vad betyder det? ...................................................................................................................239
Referenser.........................................................................................................................................242
iii

Del I: Strukturell Familjeterapi – Teori och praktik
1

1. Inledning
Det är en stor skam att jag har varit tvungen skriva denna bok, men eftersom svenska förlag
vägrar att trycka upp nya utgåvor av de böcker om strukturell familjeterapi, som sedan många
år funnits på svenska 1 , och eftersom GSI’s grundutbildning i familjeterapi sedan starten för
drygt 30 år sedan haft som grundprincip att all kurslitteratur skall vara på svenska, så måste
jag själv skriva något som belyser Salvador Minuchins banbrytande arbete för att utveckla
familjeterapin.
Alternativen skulle antingen vara att vår utbildning skulle sakna kurslitteratur som beskriver
en av de grundläggande inriktningarna i vår integrativa modell, eller att samla ihop ett antal
artiklar som dels ändå inte skulle vara heltäckande, och dels skulle ligga utspridda efter genomgången
utbildning. En annan bärande idé i vår utbildning har varit att kurslitteraturen skall
bestå av böcker, som kan plockas fram och läsas om och om igen. Det är bättre att läsa tio
böcker tre gånger än att läsa trettio böcker en gång – åtminstone om man vill lära sig familjeterapi.
I några av de kursböcker som ingår i GSI’s utbildning ges kortare översikter av den
strukturella familjeterapin (Lundsbye m fl 1982-2000, Schjødt & Egeland 1994 och Hårtveit &
Jensen 1999) men de kan inte ersätta Minuchins egna verk.
Bland världens mest inflytelserika psykoterapeuter
Inte heller denna bok har ambitionen att vara heltäckande. För att nå dit skulle jag behöva
skriva en mycket tjock bok, och den skulle knappast vara heltäckande ens då. Minuchins
strukturella familjeterapi har inspirerat ett oräkneligt antal terapeuter, som tillämpat hans teorier
och metoder inom ett flertal områden. I en nyligen genomförd enkät i Psychotherapy Networker
2 utsågs Minuchin till den tredje mest inflytelserika psykoterapeuten under de senaste
25 åren – före namn som Irvin Yalom, Virginia Satir, Albert Ellis, Murray Bowen, Carl Jung
och Milton Erickson. Etta blev Carl Rogers (klientcentrerad terapi) och tvåa Aaron Beck (kognitiv
beteendeterapi). Sett i detta sammanhang är det häpnadsväckande att ingen av hans
fyra böcker som getts ut på svenska går att köpa längre – annat än på antikvariat! Än en
gång: fy skam svenska bokförlag!!!
Fast å andra sidan har det inte bara varit betungande att skriva denna bok. Visserligen har
jag känt av tidspressen. Höstterminen hade redan startat när jag blev varse att ”Familjer i
terapi”, som i trettio år varit den viktigaste kursboken i GSI’s fortsättningskurs i familjeterapi
(FT2), inte längre gick att köpa. För snart tio år sedan, när situationen var likadan men inte
med samma tidsnöd, körde jag ett lyckat trick. Jag ringde W&W och frågade om GSI fick ta
över rättigheterna, för att själva kunna trycka en av våra viktigaste kursböcker.
Förlagsredaktören ville prata med sin chef och bad mig återkomma. En vecka senare fick jag
besked att de skulle trycka en ny upplaga (den röda med fasta pärmar). Men jag insåg att
tricket knappast skulle fungera en gång till, och dessutom var tiden knapp. Jag hade några
veckor på mig att skriva en ny bok på svenska om strukturell familjeterapi. När vi skrev
Familjeterapins grunder tog det fem år, från det vi började skriva på de första utkasten, tills
den fanns att köpa. På den tiden hade vi inga ordbehandlare (forntiden ligger bara 30 år
tillbaka), utan det var skrivmaskin, papper, sax och klister som gällde – och det gick inte
snabbt.
Dessutom var vi fem författare som skulle komma överens, och det kunde bli många,
långa och uppslitande diskussioner, innan vi hittat kompromisser som alla kunde enas kring.
Att fler författare tillkommit under årens lopp har inte minskat slitningarna, även om de flesta
av de ursprungliga författarna inte längre deltar aktivt i uppdateringarna.
Stimulerande skrivande
Denna gång har jag haft tillgång till moderna datorhjälpmedel, jag har fått frihet att forma
texten på mitt eget sätt, och inte minst har jag fått tillfälle att fördjupa mig ännu mer i det
strukturella tänkandet och arbetssättet, och det har faktiskt varit både stimulerande och
1 För den som har tillgång till Minuchins böcker är det naturligtvis en fördel att läsa originalen:
Familjer i terapi, Livets dans, Hela familjen och Om konsten att bedriva familjeterapi. För
den som gärna läser engelska finns även böcker som Families of the Slums, Psychosomatic
Families, Family Kaleidoscope, Working with Families of the Poor och Assessing Families
and Couples.
2 www.psychotherapynetworker.org
3

erikande. För att kunna skriva del II (som jag från början tänkt mig som ett relativt kort
avslutningskapitel) har jag också varit tvungen att fördjupa mina kunskaper om teorier som
jag normalt inte ägnar så mycket tid, och även detta har varit berikande. Så jag kanske inte
ska skälla så mycket på de svenska bokförlagen, även om jag fortfarande tycker att det vore
bra om det fanns någon samhällsfunktion som kunde bevara även facklitteraturens kulturskatter
för eftervärlden, när nu marknadskrafternas snöda ekonomiska vinstintressen styr produktionen
av böcker, precis som all annan kommersiell verksamhet. 3
Med denna skrift vill jag ge GSI’s kursdeltagare en grundläggande förståelse för de viktigaste
elementen i den strukturella familjeterapin: samgående – terapeutens anpassning till
den specifika familjen för att tillsammans bilda ett terapeutiskt system; strukturell analys som
bland annat fokuserar på den avgörande nivå som ligger mellan individnivån och familjesystemet
som helhet – de funktionella delsystemen som organiserar makarnas, föräldrarnas,
barnens och syskonens funktioner, och hur subsystemen (som vi oftast kallar dem) förhåller
sig till varandra; systeminterventioner som syftar till att hjälpa familjen hitta en flexibel struktur
där ingen behöver uppvisa symtom samt de förhållningssätt som utmärker en strukturellt
orienterad terapeut.
Friserade fraser
Eftersom det förmodligen är omöjligt att hitta bättre exempel och fallbeskrivningar än de som
Minuchin presenterat i sin fantastiska bokproduktion, har jag citerat friskt. Det vore tragiskt
om alla dessa oerhört lärorika fallbeskrivningar inte skulle kunna nå svenskspråkiga läsare. I
detta har jag känt mig fri att frisera språket ibland. Minuchins språk kan ibland bli lite svårtillgängligt.
Ett av hans favorituttryck är ”transaktion” (transaktionssekvens, transaktionsmönster…).
Jag skulle tro att de flesta svenska läsare associerar transaktionsbegreppet mer till ekonomi
än till terapi. När det gäller mellanmänskliga relationer föredrar jag ordet ”samspel”. Om det
behöver vara lite mer akademiskt föredrar jag ”interaktion” i stället för transaktion, för att
spegla kommunikation mellan människor. Där det varit möjligt har jag bytt ut ”transaktion” mot
någon av dessa termer.
Ett annat exempel på svårtillgänglig terminologi är begreppet ”transformation”, som lika
gärna kan översättas med begrepp som förändring eller utveckling. Minuchin och hans
översättare tycks ibland lida av Gunnar Sträng-syndromet (”Varför använda en massa
främmande ord när det finns en adekvat svensk vokabulär?”). 4
Ytterligare en anledning att frisera språket är att översättningarna inte alltid har varit av
hög kvalitet. I Minuchins första bok på svenska översattes ”mimesis” till ”härmning”!?! Sämre
familjeterapeutisk översättning får man leta efter, även om begreppet inte är lättöversatt. 5
Kurslitteratur i GSI’s familjeterapiutbildning
Om du inte är, eller har varit, kursdeltagare vid GSI’s grundutbildning i familjeterapi är texten
förmodligen svårare att ta till sig, då du kanske saknar basal förståelse för familjeterapins
grunder. I så fall kan det vara lättare om du först läser den bok som, sedan den publicerades
1982, varit stommen i utbildningen, och som heter just ”Familjeterapins grunder” (Lundsbye m
fl, 1982-2000). Eftersom den uppdaterats flera gånger rekommenderar jag att du läser den
senaste utgåvan.
De som går GSI’s fortsättningskurs (FT2) kan nöja sig med att tills vidare läsa del I, som
presenterar den strukturella familjeterapins teori, praktik och förhållningssätt. Det skadar kanske
inte att även läsa del II redan nu, men de är främst avsedda för deltagare i vår fördjup-
3 En god vän har rått mig att mildra formuleringen av denna mening, för att inte skrämma
bort läsare som är mer vänligt sinnade till de ”fria” marknadskrafternas profithunger. Men,
som jag skriver i slutet av kapitel 7, så tror jag inte att det är möjligt för en person med nyliberala
värderingar där individen betyder allt, att tänka strukturellt. Kanske är det lika bra att
läsare med ultrakapitalistiska värderingar slutar läsa redan här.
4 Gunnar Sträng var en arbetargrabb som föddes i en statarbarack, och som i 21 år var
Sveriges finansminister. Han var statsråd i 31 år i Per Albin Hanssons, Tage Erlanders och
Olof Palmes regeringar, och var bland annat känd för sin förkärlek för fina och krångliga ord.
5 I ”Familjeterapins grunder” har vi ”översatt” mimesics med matchning. Det är ju ännu ett
engelskt uttryck, men är så etablerat även i vårt land att det får räknas till ”svengelskan” –
som tejp, juice och baby.
4

ningskurs (FT3), där syftet till en början är att upptäcka likheter och skillnader mellan de olika
inriktningar som vi integrerat i vår interaktionistiska familjeterapiutbildning. Efter att ha separerat
de olika ingredienserna, skall kursdeltagarna påbörja integrationen av sin egen personliga
modell – ett livslångt arbete som man aldrig blir färdig med.
Andra ambitioner
När jag började skriva denna bok befann jag mig nästan i panik, och använde varje stund jag
kunde till att skriva, med syftet att förmedla teoretisk kunskap på svenska om strukturell familjeterapi
till GSI’s kursdeltagare. På sex veckor skrev jag de första sju kapitlen som utgör del I,
och som levererades digitalt till kursdeltagarna ett par veckor före kursavslutningen. Efter
denna pärs tänkte jag ta det lite lugnare med det avslutande kapitlet som skulle innehålla
jämförelser med andra inriktningar. Jag anade inte då att dessa jämförelser skulle bli så omfattande
att de skulle utgöra halva boken.
Ganska snart insåg jag dock att det inte skulle räcka med ett avslutande kapitel, så jag delade
upp det som nu utgör del II i ett kapitel (8) som jämför med traditionella terapiformer, ett
kapitel (9) som jämför med konstruktivistiska och postmodernistiska inriktningar samt ett avslutande
kapitel (10) där jag spånar om den strukturella familjeterapins framtid.
Det fortsatta arbetet var intressant, stimulerande och tankeväckande, och mina ambitioner
vidgades från att bara presentera den strukturella familjeterapin som sådan (och i relation till
andra inriktningar), till att även relatera den till samhälls- och vårdpolitiska sammanhang, med
förhoppning om att inte bara bevara den strukturella familjeterapins ställning i Sverige, utan
kanske också kunna stärka den.
På flera ställen i texten har jag refererat till den danska familjeterapeuten Ville Laursen.
Hon skrev en i mina ögon extremt viktig artikel i Fokus på familien #1 2007, där hon efterlyser
ett närmande mellan de systemiska grenarna strukturell och konstruktivistisk terapi. Hon menar
att den strukturella familjeterapin i hög grad har integrerat konstruktivistiska teorier, men
att motsvarande försök från konstruktivisternas sida har varit obefintliga.
I artikeln använder hon konsekvent beteckningarna ”systemiskt strukturell” och ”systemiskt
konstruktivistisk”, för att markera den gemensamma systemiska basen som båda grenarna
har som grund. Hon vill därmed återge begreppet ”systemisk” dess ursprungliga betydelse
(alla inriktningar som baseras på någon form av systemteori), som försvann när Milaneserna
på 1980-talet tog patent på begreppet, åtminstone i Skandinavien och Storbritannien 6 . Jag
hade nästan skrivit färdigt denna bok när jag insåg att titeln inte skulle vara ”Strukturell familjeterapi
på svenska”, som jag ursprungligen tänkte mig. Den logiska titeln måste, vid närmare
eftertanke, i stället bli ”Systemiskt strukturell familjeterapi på svenska”!
6 För ett vidare resonemang kring begreppet ”systemisk” se bilaga 6 (”Systemiskt – vad är
det?), en artikel jag skrev efter en studieresa till Italien 2004, men som av olika skäl inte tidigare
publicerats.
5

2. Den strukturella familjeterapins historia
2.1 Från Argentinas landsbygd till New Yorks slum
Salvador Minuchins far kom från Ryssland till Argentina, och ”Sal” föddes 1921 som första
barn i en judisk familj i San Salvador. Han fängslades för sitt deltagande i studentupproret
mot Peron1944; utbildade sig till läkare och arbetade som arméläkare i Israel efter den nya
statens bildande 1948; utbildade sig till psykoanalytiker i New York i slutet av 1950-talet
samtidigt som han arbetade på Wiltwyck School, en institution för kriminella ungdomar från
det svarta och spanska Harlem, där han, med kollegor som Braulio Montalvo och Dick Auerswald,
utvecklade metoder att arbeta med ungdomarnas familjer.
Ny syn på individens identitet
Under sitt parallella arbete som psykoanalytisk individualterapeut och terapeut för slumfamiljer
från etniska minoriteter kom Minuchin att utveckla en ny syn på individens identitet.
Från att ha accepterat den rådande synen på individen som en autonom enhet med en oföränderlig
”personlighet” huggen i sten, fokuserade han och hans kollegor alltmer på samspelet
mellan individer och deras ömsesidiga påverkan på varandra. De utvecklade en teori om hur
familjens sätt att organisera sina relationer (familjestrukturen) begränsade och möjliggjorde
medlemmarnas upplevelser och handlingsutrymme.
”I alla kulturer märker familjen sina medlemmar med en egen identitet. Människans
upplevelse av identitet har två element: en känsla av att tillhöra och en
känsla av att inte tillhöra. Det laboratorium där dessa känslor blandas och fördelas
är familjen, identitetens ursprung…
Känslan av att tillhöra kommer när barnet anpassar sig till familjegruppen och
när han tar upp de samspelsmönster i familjestrukturen som skall bestå under
olika skeenden i livet… Varje familjemedlems känsla av identitet påverkas av
hans upplevelse av att tillhöra en speciell familj… Känslan av avskildhet och att
ha en individualitet uppstår genom deltagande i familjens subsystem i olika
sammanhang i familjen, och också genom deltagande i grupper utanför familjen.
När barnet och familjen växer samman avgränsas, genom familjens anpassning
till barnets behov, vissa områden som är autonoma, som det upplever som avskildhet.”
(Familjer i terapi, s. 63.)
Interaktionsinterventioner
I stället för att fokusera på hur människor tänkte om sina relationer arbetade man för att direkt
ändra relationerna genom interaktionen i terapirummet. Man arbetade med närhet, avstånd,
intensitet och utmaningar, efter att (genom olika anpassningsmanövrer) ha etablerat en stark
relation till familjen (se kapitel 3: samgående). I stället för att fokusera på känslor som medel
till förändring utgick man ifrån att känslor, upplevelser och beteenden förändras när systemets
struktur förändras med nya samspelsmönster.
I stället för att inta en passiv nondirektiv position tog man som terapeut en mycket aktiv
roll, som kan jämföras med en trafikpolis som dirigerar trafiken, en regissör som iscensätter
ett drama, en hantverkare som kavlar upp ärmarna på overallen för att kunna ta itu med grovjobbet,
en danslärare som leder sina elever i en ny dans … Erfarenheterna från arbetet med
familjerna på Wiltwyck publicerades 1967 i boken ”Families of the Slums”.
2.2 Philadelphia – klinisk utveckling och familjeterapiutbildning
Efter ännu en period i Israel flyttade Minuchin 1965 till Philadelphia, där han som professor i
pediatrik och barnpsykiatri utvecklade den barnpsykiatriska kliniken till den förmodligen mest
berömda i världen – Philadelphia Child Guidance Clinic (PCGC). Montalvo följde med från
New York. Andra framstående terapeuter som Jay Haley (den strategiska familjeterapins
fader), Carl Whitaker (förgrundsgestalt i den experientiella familjeterapin), Ross Speck (huvudperson
i utvecklandet av nätverksterapi) rekryterades också till det familjeterapeutiska
centrum som Minuchin skapade ur en traditionell barnpsykiatrisk klinik.
Förrädare för etablissemanget
Förändringen var långt ifrån smärtfri – det psykiatriska etablissemanget betraktade honom
som en förrädare. Familjeterapi var naturligtvis bara något för fattiga familjer, inget för barn ur
6

medelklassen, hävdade man. På ansvarigt håll startades en utredning i syfte att frånta kliniken
rätten att utbilda barnpsykiatrer, och det fastslogs att ”dr Minuchins idéer är farliga för institutionen”.
7
Trots det kompakta motståndet fortsatte kliniken att utveckla den strukturella familjeterapin.
En viktig del i denna utveckling utgjorde diskussionerna under de halvtimmeslånga bilresor
till arbetet som Minuchin, Montalvo och Haley dagligen företog tillsammans under tio års
tid. 8 1969 startade Minuchins team en familjeterapiutbildning, och 1974 publicerades ”Families
and Family Therapy” (svensk översättning ”Familjer i terapi”) utifrån bland annat seminarier
i utbildningen.
En annan viktig ingrediens var investeringarna i en avancerad videoutrustning i terapirum
och i observationsrum bakom envägsspeglar, som byggdes i de nya lokaler som kliniken flyttade
in i 1974. När jag i mitten av 1970-talet för första gången såg ett videoband från PCGC
satt jag länge förstummad vid åsynen av den extremt spartanska möbleringen. Så småningom
insåg jag att det var ett mycket klokt val att satsa de begränsade resurserna på video och
envägsspeglar i stället för bekväma (och svårflyttade) fåtöljer. Samtidigt utgjorde de billiga
plaststolarna en perfekt matchningsmiljö för de familjer som skulle sitta i dem. Slumfamiljer i
USA är extremt fattiga och de flesta skulle nog ha svårt att känna sig väl tillrätta i dyra medelklassmöbler,
som de aldrig skulle ha råd att köpa ens begagnat. De möbler dessa familjer
hade hemma – i den mån de hade några – var ytterst povra.
Omtumlande studiebesök
Jag tog kontakt med Neil Daniels, som hållit den kurs i strukturell familjeterapi i Göteborg där
banden visades, och fick tillfälle att hälsa på honom några dagar vid ett besök i USA 1979.
Förutom att visa mig runt på kliniken tog han mig också med på en rundtur i de kvarter där familjerna
bodde, och det blev ännu en chock. Jag arbetade vid den tiden bland annat med
multiproblemfamiljer i Västra Frölunda, och jag insåg snabbt att dessa var rena lyxfamiljer i
jämförelse med familjerna i Philadelphias slum.
Dagarna på kliniken var omtumlande på många sätt. Intensiteten i terapeuternas utmaningar,
som jag kunde observera bakom envägsspegeln, ruskade om mig – kanske till och med
mer än familjemedlemmarna. Klinikens beroende av donationer blev extremt tydlig under min
sista dag på kliniken då kopieringsmaskinen stängdes av. Man hade redan förbrukat månadens
tillåtna produktion! På socialbyrån i Västra Frölunda hade vi en gigantisk kopiator, som
producerade oerhörda volymer, under ledning av vaktmästaren och hans assistent, men på
världens främsta barnpsykiatriska klinik räckte inte pengarna ens till nödvändiga fotostatkopior.
2.3 Forskning och författarskap
Efter ett år i de nya lokalerna avgick Minuchin 1975 som chef för kliniken, för att kunna koncentrera
sig på forskning. Han hade, via sin granne, som var chef för den barnmedicinska
kliniken i Philadelphia, kommit i kontakt med hyperlabila diabetessjuka flickor som han åtog
sig att behandla – under förutsättning att han fick arbeta med deras familjer. Detta arbete utvecklades
till ett forskningsprojekt som ledde till mycket intressanta kopplingar mellan stress i
familjen och fysiologiska förändringar hos diabetesbarnen, vilket ytterligare stärkte teorin om
att individen inte kan förstås utanför sitt sammanhang. Arbetet utvidgades till att även inkludera
astmatiker och anorektiker, och publicerades 1978 i boken ”Psychosomatic Families”.
Minuchin Center
1981 lämnade Minuchin Philadelphia för att återvända till New York, där han startade” Family
Studies Inc”, ett center för familjeterapiutbildning som numer heter ”The Minuchin Center for
the Family”, samtidigt som han, i samarbete med Charles Fishman, publicerade ”Family
Therapy Techniques”. Vid sidan av sina insatser som lärare och handledare har han fortsatt
sin litteraturproduktion. I ”Family Kaleidoscope” (1984) vidareutvecklade han det strukturella
perspektivet på individen och familjen, via analys av ”normala” familjer, psykosomatiska
familjer och familjer med våldsproblematik. 1992 publicerade han ”Family Healing” (svensk
översättning ”Hela familjen”) där han utgår från olika faser i familjens livscykel (födelse, upp-
7 Hela familjen, s 43
8 Familjer i terapi, s 16
7

växt, parbildning, föräldraskap, skilsmässa och ny familjebildning, åldrande och slutligen
döden). Han utgår också från sin egen familjehistoria.
1996 gick Minuchin i pension och flyttade till Boston med sin fru och livsledsagerska Pat.
Många trodde att ”Hela familjen” var hans avskedsverk, men de insåg inte att Minuchin är
nästan lika livskraftig som sina teorier och tekniker (om han inte lever i oändlighet lär de överleva
honom, precis som för många andra pionjärer inom familjeterapin). Han fortsätter regelbundet
att producera böcker. ”Mastering Family Therapy” (svensk översättning ”Om konsten
att bedriva familjeterapi”) publicerades samma år som han gick i pension.
Här behandlar han dels handledning i familjeterapi, dels går han i polemik (som han alltid
gjort) med den terapeutiska stil han kallar återhållsam (konstruktivism, språksystemisk, postmodern,
narrativ…) med tunga företrädare som Gregory Bateson, Humberto Maturana, Harry
Goolishian, Harlene Anderson och Michael White. Denna inriktning har på flera håll vuxit sig
mycket stark (kanske i brist på konstruktiv kritik?). Minuchin och den mångåriga kollegan
Jorge Colapinto har även framfört kritik mot sina kritiker i ett antal artiklar. 9 (Se vidare kapitel
9.8)
Still going strong
I ”Working with Families of the Poor” (1998, 2007), som han skrev tillsammans med hustrun
Pat och Jorge Colapinto, återvände Minuchin till de fattiga familjer som startade hans resa
som familjeterapeut för 50 år sedan. Hans produktivitet tycks snarare öka än minska med
åren. Vid 85 års ålder publicerade han den senaste (men förmodligen inte den sista) i raden
av sina bokproduktioner: ”Assessing Families and Couples” (2006).
Redan 1972 besökte Minuchin Sverige för att leda kurser i strukturell familjeterapi. Han har
sedan återvänt många gånger under decenniernas lopp för att inspirera svenska familjeterapeuter.
Även efter millennieskiftet har min kollega Paul Johansson lockat Sal till Sverige flera
gånger för att göra bejublade framträdanden. Ja, må han leva uti hundrade år!
2.4 Den strukturella vägen – ett annat sätt att tänka
Den strukturella familjeterapin växte fram ur ett konkret förändringsarbete i New Yorks slum.
Det handlade naturligtvis i första hand om att förändra livsvillkoren för de fattiga familjerna,
men en förutsättning för detta var att hitta nya sätt att arbeta med familjer. Man behövde en
teori om familjens organisation, där man utgick från interaktion i rummet här och nu. Detta arbete
fortsatte sedan med fattiga familjer i Philadelphia, och så småningom breddades målgruppen
till alla typer av familjer, och den familjeterapiutbildning man började bygga upp i
slutet av 1960-talet bidrog till att finslipa utvecklingen av det strukturella arbetssättet.
Det som från början varit en samling tekniker och omedvetna förhållningssätt, utvecklades
till ett strukturellt sätt att tänka och uppfatta verkligheten, som bildade basen för de strukturella
teknikerna – det som kom att beskrivas som ”den strukturella vägen”. 10
Ömsesidigt beroende
Ett grundelement i detta vägval var synen på individen som del av större helheter. Den närmaste
enheten är dyaden – två individer och deras relation, som innefattar ett ömsesidigt beroende.
”Det första man bör inse beträffande familjers strukturella beskaffenhet är att
varje relation kännetecknas av ett visst mått av komplementaritet. I varje par är
den enas beteende sammankopplat med den andras. Detta enkla konstaterande
har djupgående implikationer: det betyder att ett pars handlingar inte är oberoende
av varandra utan ömsesidigt betingade, underkastade reciproka 11 krafter
som konsoliderar eller polariserar – och det ifrågasätter den omhuldade tron på
9 Colapinto, J. 1985. Minuchin, S. 1991 och 1998.
10 Begreppet ”The structural way” introducerades av en handledningsgrupp på 1980-talet,
som gjorde ett skämtsamt videoband där de presenterade lärarnas filosofi – att strukturell
familjeterapi inte kan läras som en samling effektiva tekniker, utan bara som ett
sammanhängande sätt att se på familjer, förändringsprocesser och terapeutrollen.
Benämningen publicerades av Colapinto (1988) i ”Teaching the Structural Way”.
11 ”Reciproka” betyder på vardagssvenska ”ömsesidiga” och ”konsoliderar” betyder ”befäster”
– två av många exempel på usla översättningar
8

det egna Jaget, det där gamla goda, fria, autonoma, avskilda jaget som vi gärna
tänker oss som vårt.” (Hela familjen s. 79.)
Individen påverkas av partnern, men påverkar i lika hög grad den andre. Ingen individ kan
vara dominerande – om inte någon låter sig domineras. Ingen kan vara undergiven, om ingen
accepterar osynliggörandet. Vi skapar varandra i våra relationer, men i regel upplever vi bara
att vi själva blir påverkade. Den egna makten upplevs ofta som maktlöshet, eftersom man inte
kan se sig själv med den andres ögon. I sina egna ögon är man bara ett offer. Det tragiska är
att båda parter upplever samma sak, men att de inte kan bryta samspelsmönstret på egen
hand. Relationen påminner om kvicksand – ju mer man trampar desto djupare sjunker man.
Någon utifrån måste hjälpa paret att ta sig ur de gamla hjulspår de fastnat i, där alla förklaringar
ligger på individnivån, antingen den andres (i ett anklagande mönster), eller den egna (i
ett blidkande, självanklagande mönster).
Nya sanningar – vi skapar varandra
”Parterapi tycks strida mot logiken. Vad makarna önskar är inte hjälp utan rättfärdigande.
De vill visa terapeuten, och hela världen, hur ojust deras partner är,
hur okänslig, och hur svårt det är att leva med en sådan människa. Andra gånger
vill de ha absolution. ’Det är mitt drickande, min kärleksaffär, min depression,
mitt häftiga humör.’ I båda fallen framställs klagomålen i individuella ordalag:
det anklagande ’hon si’, ’han så’ eller det botfärdiga ’det är mitt fel’. De börjar
i terapi för att göra upp räkningen. Men enligt familjeterapeuten har de båda
fel. Det är inte han, det är inte hon – det är kemin emellan dem.
Om de kommer för att hon dricker, blir de kanske bestörta, till och med förnärmade,
av terapeutens fråga till honom: ’Hur får du henne att dricka?’ Om en av
dem är hemfallen åt hasardspel eller lider av någon fobi, strider det mot naturen
och logiken att terapeuten rotar i den andras delaktighet. En individ är ju ändå
ansvarig för sina egna handlingar, eller hur? Inte helt. Häri ligger parterapins paradox
och styrka. Den vänder upp och ned på verkligheten, och ger överblick,
förnyelse och hopp.
Men först måste de naturligtvis godta föreställningen om ömsesidigt beroende
som en sanning, som åtminstone är jämställd med deras tro på jaget. Familjeterapeuten
kommer till mötet utrustad med vissa uppfattningar om hur system
fungerar, och dessa behöver översättas från det teoretiska planet till parets personliga
och speciella verklighet.” (Hela familjen s. 80.)
Komplementaritet i dyadiska relationer, det cirkulära perspektivet på individen, är som sagt ett
grundelement i ”den strukturella vägen”, och begreppet löper som en röd tråd igenom hela
denna bok (se bland annat kapitel 4.2)
Triangeldramer
Den enhet som ligger närmast över dyaden i den systemiska hierarkin 12 är triaden. När makarna
(samborna, särborna, delsborna eller vilken civilståndsform paret har) får ett barn, utökas
systemet från en dyad till en triad. Från två individer och en relation växer systemet till
att omfatta tre individer, tre dyader, och tre relationer till dyader.
När det första barnet föds uppstår alltså en triad med tre utgångspunkter: pappans relation
till mammans och barnets relation; mammans relation till pappans och barnets relation; och
snart börjar även barnet etablera en relation till mammas och pappas relation. En mängd ”triangeldramer”
börjar utspela sig i den nybildade familjen. Pappan kanske känner avundsjuka
mot den lilla krabaten som får all den närhet och värme som han tidigare fick (den omogne
tonårspappan). Eller han kan känna en obeskrivlig stolthet över sin kvinna och sitt barn
(Ronjas pappa, rövarhövdingen). Mamman kan känna oro över att pappan inte sätter på
blöjan rätt, eller att barnet inte får rapa ordentligt efter vällingflaskan (hönsmamman), eller
hon kan vara besviken över att han fortsätter leva som förut med sina kompisar, och lämnar
henne ensam med barnet. Barnet som (enligt spädbarnsforskningen) omedelbart kan urskilja
ett argt ansikte, känner snabbt av konflikter i föräldrarnas relation, och om föräldrarna inte kan
lösa sina konflikter utvecklar barnet snabbt strategier för att avleda spänningarna (se kapitel
4.7 om triangulering).
12 Hierarkiska system beskrivs bland annat i Familjeterapins grunder, kapitel 4.1
9

Delsystem med funktioner
Medan enheterna dyad och triad definieras utifrån antalet ingående personer, definieras de
funktionella delsystemen (eller subsystemen som de oftast kallas), utifrån sina funktioner –
centrala arbetsuppgifter för att trygga familjens och familjemedlemmarnas existens (se kapitel
4.4). Maka-make-subsystemet har inåtvända funktioner, att förse makarna med den näring de
behöver för att orka med livets påfrestningar; föräldrasubsystemet har utåtriktade uppgifter
(att ge barnen den kärlek och disciplin de behöver för att överleva och utvecklas); barnsubsystemet
har som främsta uppgift att ge barnen träning i att senare i livet kunna relatera till
auktoriteter på ett funktionellt sätt, och är därmed också komplementärt utåtriktat; syskonsubsystemet
(om det finns något) skall ge syskonen färdigheter i att umgås med relativa jämlikar.
Precis som makarnas subsystem är syskonens inåtvänt, de huvudsakliga funktionerna äger
rum inom systemet. Givetvis kan subsystem baseras även på andra kriterier, så som kön,
ålder (förskolebarn, låg- och mellanstadiebarn, tonåringar, föräldrarnas ursprungsfamiljer)
intressen med mera, men de funktionella subsystemen är centrala i den strukturella analysen.
En av de allra viktigaste aspekterna av den strukturella analysen är att samma individer
kan ingå i flera olika funktionella subsystem. Detta medför att när det första barnet föds, så får
de vuxna minst två relationer till varandra – en som makar och en som föräldrar. Den första
inåtvänd, den andra utåtriktad. Den första en frivillig överenskommelse som kan sägas upp
ensidigt av en part som tröttnat, den andra en livslång förpliktelse som man inte får abdikera
ifrån om man inte vill skada sitt barn allvarligt. De flesta föräldrar har, åtminstone periodvis,
svårt att hålla isär dessa relationer. Man kan bli så upptagna av föräldraskap och karriär (som
ofta sammanfaller på ett olyckligt sätt) att man låter makerelationen dö av näringsbrist. Man
kan låta olösta konflikter i maka-make-subsystemet förgifta föräldrasubsystemet, så att barnen
får betala ett högt pris för föräldrarnas bristande konfliktlösningsförmåga.
Gränser – närhet och distans
En annan central fråga på alla systemnivåer är hur subsystemen är avgränsade i förhållande
till varandra i termer av närhet och avstånd, hur involverade de olika subsystemen är i varandra
(se kapitel 4.5). För att kunna utföra sina funktioner behöver subsystemen ha tydliga
gränser i form av ”spelregler”, som skyddar från intrång av obehöriga, men som ändå möjliggör
kontakt med andra system. Om gränserna blir suddiga blir systemen insnärjda i varandra
och förlorar funktionalitet. Om gränserna är alltför rigida blir distansen för stor. Subsystemen
blir frikopplade och förlorar kontakt med varandra.
De inåtvända subsystemen (makarna och syskonen) behöver ha mycket tydligt markerade
gränser för att inte invaderas av obehöriga. Föräldra- och barnsubsystemen, som ju är komplementärt
kopplade till varandra, behöver större närhet för att kunna utföra sina funktioner,
men även här finns en optimal gräns, där alltför suddiga eller stela gränser blir dysfunktionella.
Även familjesystemet som helhet behöver ha tydliga gränser mot omvärlden för att fungera.
Om släkt, kompisgäng, myndigheter och andra invasionsstyrkor ockuperar familjen och tar
över makten, kan inte familjen fungera som ett självständigt system.
Gränsernas karaktär kan variera i olika utvecklingsfaser. Det nyfödda barnet har (och behöver
ha) en symbiotisk bindning till modern, men snart behöver det späda barnet även orientera
sig mot fadern och resten av omvärlden, och därför etablera en gräns till modern, för att
inte drunkna i hennes gränslösa kärlek.
Olika systemnivåer
Det som utmärker det strukturella tänkandet är framför allt att den inbyggda och skenbara
konflikten, mellan isolerande individfokusering och kollektivets uppslukande av individen,
överbryggs genom fokusering på flera hierarkiska systemnivåer.
• Även om individen alltid ses i ett komplementärt sammanhang, så finns ändå den individuella
analysnivån med, i form av gränser för individen som subsystem, individuella behov,
känslor och världsmodeller med mera.
• Dyaden är central i det komplementära perspektivet på individuella beteenden, eftersom
relationer mellan individer påverkar oss mer än de personliga egenskaperna.
• Triaden är bas för trianguleringsprocesser som avledning, syndabocksprocesser och koalitioner.
• De funktionella subsystemen, med olika rolltillhörigheter för samma individ i olika subsystem,
är avgörande för att förstå familjesystemets struktur och funktion.
10

• Familjen som helhet måste också ses i relation till olika övergripande system (släkt, arbetsplatser,
grannskap, nätverk, etnicitet, kultur...)
De olika analysnivåerna hänger ihop i en komplex helhet av ömsesidig påverkan.
Kognitivt system – systematiserade tankestrukturer
”Den strukturella vägen” är i sig ett kognitivt system, som är något mer, och kvalitativt annorlunda,
än summan av delarna (teknikerna). Det strukturella tänkandet är den helhet som
kopplar delarna till varandra, och som gör det omöjligt att plocka ut isolerade tekniker och
använda i ett annat slags tänkande. Då fungerar de inte. Familjeterapifältet kryllar av pragmatiska
terapeuter som:
”byter stolar á la Minuchin, ger direktiv á la Haley, kommunicerar med det omedvetna
á la Whitaker, ger paradoxer på italienska, förenar människor med rep á la
Satir, sätter till en nypa etik á la Nagy, uppmuntrar gråt som renar á la Paul, tittar
på en videosession tillsammans med familjen á la Alger, och ibland lyckas förena
alla dessa metoder i en session. Förmodligen kan denna tekniksallad, om
den kryddas med förstånd, skapa en omedelbar och frisk flykt in i hälsa för somliga
familjer. Men detta är inte lätt att åstadkomma, och det kommer att misslyckas
i händerna på den medelmåttige terapeuten. Träning kräver därför inte endast
en uppsättning av klart åtskilda tekniker, utan även några paraplybegrepp
för att ge dem innebörd.” (Livets dans s. 21 f.)
Däremot är det fullt möjligt att plocka in tekniker från andra inriktningar, som passar in i det
strukturella tänkandet, för att öka komplexiteten i den strukturella verktygslådan, och bredda
den strukturella vägen. Jag skall senare i boken ta upp en del sådana tekniker (se till exempel
kapitel 5.1 om aktivitetstekniker och 6.1 om cirkulära frågor).
11

3. Samgående till terapeutiskt system – tillitsfulla allianser
3.1 Närhet och engagemang
Även om många författare har betonat vikten av relationen mellan terapeut och klient, så tvivlar
jag på att någon beskrivit samgåendeprocessens funktioner och tekniker mer utförligt och
ingående än Minuchin. I arbetet med de kriminella ungdomarna och deras familjer på Wiltwyck
School var det en absolut förutsättning, för att över huvud taget få en samarbetsrelation
med familjemedlemmarna, att terapeuten gick samman med dem. Att terapeuten tvingades till
en mycket aktiv roll för att skaka om och ombalansera familjesystemet, gjorde det än mer
nödvändigt att det terapeutiska systemet (familj och terapeut) var starkt nog att hålla för terapeutens
utmaningar. Samgåendet lägger grunden för ett lyckat omstruktureringsarbete.
Att gå samman med en familj är mer en hållning än en teknik, och det paraply
under vilket alla terapeutiska transaktioner utspelar sig. Att gå samman med en
familj innebär att låta familjen känna att terapeuten förstår dem och arbetar med
och för dem. Endast under hans beskydd kan familjen känna trygghet nog att utforska
alternativ, pröva det ovanliga och förändras. Samgående är det kitt som
håller ihop det terapeutiska systemet.” (Livets Dans s. 46.)
”Terapeuten måste förena sig med familjen, bli accepterad, väcka förtroende
och sedan motivera familjen att kasta sig ut i det ovissa.” (Hela familjen, s. 61.)
Politiskt ställningstagande för de fattiga
En avgörande grund för samgåendet var terapeutens politiska ställningstagande. (Se även
kapitel 7.7) Man förenade sig med samhällets olycksbarn i en frigörande pedagogik, med
syfte att hjälpa familjerna resa sig ur samhällets förtryck.
”Vi lånade vår indignation åt människor som inte väntade sig några rättigheter
för egen del. Vi var synnerligen kritiska mot rättssystemets och socialvårdens
fördomsfulla sätt att bemöta våra familjer och göra familjemedlemmarna alienerade
och maktlösa… Vi blev framträdande förkämpar för den så kallade multiproblemfamiljen,
i det att vi visade att om terapeuten lär sig att avlyssna och tala
ett språk som är meningsfullt för dessa klienter är det lika möjligt att utveckla ett
terapeutiskt system med de marginaliserade fattiga som med vilka familjer som
helst” (Hela familjen, s. 42 f.)
Den svenska beteckningen ”samgående” är egentligen för svag får att riktigt spegla den engelska
”join”. Join betyder ju egentligen just att förena sig med, medan ”samgående” kan uppfattas
som att promenera tillsammans. Den svenska termens vaghet får inte innebära att man
tar alltför lätt på anpassningsprocessen i att bilda ett terapeutiskt system, där familj och terapeut(er)
förenas i en allians, en stark arbetsgemenskap där man tillsammans genomför ett
förändringsarbete.
Spontanitet och personliga möten
Ett centralt tema hos Minuchin är hans betoning av terapeutens spontanitet och förmåga att
använda sig av sig själv för att skapa en personlig kontakt 13 , och detta gäller naturligtvis i
högsta grad i samgåendet. Det krävs ju inte mycket tankemöda för att inse att det inte går att
skapa tillitsfulla relationer, utan att gå in i mötet med sin egen person. 14
”Terapeuten sitter i samma båt som familjen, men det är han som måste vara
dess rorsman… I de flesta fall kommer familjen att acceptera terapeuten som
ledare för detta samarbete. Inte desto mindre kommer han att bli tvungen att förvärva
sin rätt att leda. I likhet med varje ledare måste han anpassa sig, förföra,
underkasta sig, stödja, styra, föreslå och följa, för att kunna leda. Men den terapeut
som tränats i spontanitet kan känna sig trygg när det gäller det gäller att
acceptera det paradoxala arbetet att leda ett system som han själv är deltagare
i. Han har utvecklat en förmåga att använda sig själv som instrument för att förändra
interaktionen…” (Livets Dans s. 43.)
13 Se bland annat kapitel 2.4, 4.10, 6.1, 7.5 och 7.6.
14 För ett utvecklat resonemang kring vikten av att vara personlig, se Familjeterapins
grunder kapitel 15.3 (utgåva 2000 eller senare).
12

”Under dessa år fäste jag inte särskilt stort avseende vid samgåendets tekniker.
För mig var det något som gick av sig självt, något som man bara gjorde. Jag
trodde också att samgåendets tekniker var idiosynkratiska – och en angelägenhet
för vederbörande terapeut och familj, något som inte på ett användbart sätt
kunde generaliseras. Men på sjuttiotalet började Braulio Montalvo och jag studera
samgåendets process – det vill säga hur man blir en del av ett familjesystem
– genom att analysera videobandade samtal. Vi insåg snart att denna process
utspelade sig på många plan…
Att gå samman har ingenting att göra med att låtsas vara vad man inte är. Det
handlar om att komma i samklang med andra människor och reagera på deras
sätt att beröra en. I och med att jag började studera det blev samgåendet en teknik,
något som jag medvetet kunde göra och lära ut. ”(Hela familjen, s. 54 f.)
Även om det bästa samgåendet är det som sker spontant, naturligt och omedvetet, så behöver
man träna på att utveckla denna förmåga att skapa tillitsfulla relationer, både till varje familjemedlem,
till familjens funktionella subsystem och till familjen som helhet. Som jag
återkommer till i avsnitt 3.6 kan samgåendet även behöva omfatta kulturella och etniska aspekter.
Komplementär ömsesidighet
Minuchin betonar inte bara vikten av att se samgåendeprocessen som förhållningssätt, mer
än en fråga om tekniker. Han pekar också på den komplementära ömsesidigheten i det terapeutiska
systemet.
”Samtidigt som jag förenar mig med dem förenar sig familjemedlemmarna med
mig. Jag påverkas av deras krav, och de modifierar mitt beteende. Omedvetet
tillägnar jag mig familjens stil. Denna process kan egentligen aldrig bli till en teknik,
ty den försiggår bortom det medvetna tänkandet. I dag kallar jag den Zelig
efter den kameleontartade typen i Woody Allens film med samma namn. Zelig
har den märkliga egenskapen att han förändras med omgivningen. Han blir mörkare
i ett möte med afroamerikaner och blekare i en grupp chassidiska judar.
Han har ingen kontroll över dessa förändringar. De bara händer honom. Och de
händer mig i varje familj.” (Hela familjen s. 60.)
I ”Familjer i terapi” beskriver Minuchin tre grundläggande kategorier av samgåendemanövrer:
bibehållande, uppföljning och matchning (som översättaren olyckligt nog kallar ”härmning”) –
kategorier som var för sig innehåller flera olika tekniker. En av bokens stora styrkor är att den
innehåller flera detaljerade utdrag från videofilmade sessioner, där läsaren i den ena kolumnen
kan följa samtalet ord för ord, och i den andra kolumnen få händelserna kommenterade.
Så kopplas teorin till praktiken på ett ovärderligt sätt. Att den inte längre finns att köpa på
svenska efterlämnar ett stort vakuum i det familjeterapeutiska kulturarvet i Sverige. Jag skall
försöka fylla lite av tomrummet genom att återge några av de mest belysande exemplen.
3.2 Bibehållande av spelregler och bekräftelse på flera systemnivåer
Bibehållande innebär att man ger den rådande familjestrukturen ett planerat stöd. Systemet
kan stödjas på alla nivåer, från de övergripande system familjen ingår i (etnicitet, släkt, geografisk
tillhörighet, nätverk…) till familjestrukturen som helhet, signifikanta subsystem och enskilda
familjemedlemmar.
”För att kunna gå samman med ett familjesystem måste terapeuten acceptera
familjens organisation och stil, och smälta samman med den. Han måste uppleva
familjens samspelsmönster och känna styrkan hos dessa mönster… Terapeuten
upptäcker att vissa ämnen är förhärskande i familjen och deltar tillsammans
med familjemedlemmarna i utforskandet av dem. Han måste följa deras
kommunikationsvägar och upptäcka vilka som är öppna och vilka som är på
glänt och vilka som är helt blockerade. När han överskrider familjens trösklar
kommer han att göras uppmärksam på det genom systemets mekanismer mot
avvikelser. Familjens intrång på terapeuten är en faktor som gör att han lär känna
familjen. (Familjer i terapi, s. 140.)
13

Problembärande pappa
En utförlig fallbeskrivning i ”Familjer i terapi” är familjen ”Smith”. Pappa Robert var den identifierade
patienten. Han hade behandlats i sju år för en ”agiterad depression” som yttrade sig i
ett extremt kontrollbehov (särskilt beträffande omvärldens kontakt med hustrun Rosemary).
Paret hade ett barn, tolvårige Mathew, och Rosemarys pappa, Mr Brown, hade bott hos familjen
sedan paret gifte sig, (eftersom inget av de andra syskonen ville ta hand om den ensamstående
fadern).
När terapeuten under den första sessionen ställer en fråga direkt till hustrun, börjar maken
uppvisa egendomliga beteenden, som terapeuten tolkar som signaler på stress – för att han
brutit en outtalad men stark regel om att ingen får närma sig hustrun utan att maken först gett
tillåtelse. Nästa gång följer terapeuten familjens spelregler och frågar mannen om det är OK
att han ställer en fråga till hustrun. Då minskar stressen och maken reagerar inte på samma
egendomliga sätt. Senare, när det terapeutiska systemet är stabilare, behöver han inte gå via
mannen, utan kan vända sig direkt till hustrun, och därigenom göra den identifierade patientens
ställning mindre central.
Detta är ett bra exempel på att samgående, analys och omstrukturering ofta går hand i
hand, något som jag återkommer till flera gånger. 15 Att teoretiskt separera dem är mer ett
pedagogiskt grepp, för att steg för steg ta till sig en komplex helhetssyn, än en verklighetsbeskrivning
med vattentäta skott mellan begreppen.
”Bibehållandeoperationer inbegriper ofta aktiv bekräftelse och stöd av familjens
subsystem. En terapeut erkänner föräldrarnas verkställande position i en familj
när han ställer sina första frågor till dem, när han respekterar familjens behov att
kontaktas genom den som definieras som omkopplingscentral, eller när han tillfälligt
accepterar den etikett de satt på den identifierade patienten… När terapeuten
stöder ett subsystem kan det bli nödvändigt för andra delar av familjen
att omstrukturera sig för att anpassa sig till detta stöd. Om terapeuten stödjer
den svagaste maken innebär detta ett omstruktureringskrav på den starkare.
Om föräldrasubsystemet stöds får det konsekvenser för barnsubsystemet”
(Familjer i terapi, s. 143 f.)
Bekräftelse på individnivån
En mycket stor del av vår energi går åt till att söka bekräftelse som individer. För ungefär hundra
år sedan hävdade en framstående psykolog att det värsta straff som en människa skulle
kunna dömas till (om det hade varit fysiskt möjligt) vore att göra henne osynlig och stum, och
sedan släppa ut henne i samhället. Martin Seligman (1975) som skrivit om inlärd hjälplöshet
beskriver antropologiska studier av vissa naturfolk som kan döma stammedlemmar till döden
när de brutit mot stammens regler. Dödsdomen verkställs inte aktivt genom avrättning, utan
passivt genom att frysa ut den dömde. På relationsnivån upphör han att existera, och den
dömde dör snart även fysiologiskt. Mot denna bakgrund är det lätt att förstå hur oerhört viktigt
det är att bekräfta var och en i familjen.
Det är viktigt att inse att det vi bekräftar är individens känslor, behov, kompetens, resurser
och liknande, men att bekräftelse inte innebär att vi håller med om allt vad som sägs och uppmuntrar
allt som görs. ”Det är klart att du måste banka vett i skallen på alla som inte tycker
som du, och du är väldigt duktig på att slå din fru och dina barn” fungerar inte som bekräftelse
för den våldsamme mannen. Däremot kan jag bekräfta hans frustration, hans svårigheter att
uttrycka känslor i ord, och den vanmakt och verbala underlägsenhet han upplever.
Små gester kan vara mycket betydelsefulla som bekräftelse. Terapeuten kan ge en uppskattande
kommentar till barnets uppfattningsförmåga när det beskriver en situation. Han kan
kommentera en väl funnen liknelse som en familjemedlem använt, eller berömma den kompetens
som någon visat i en svår situation. Han kan ge komplimanger för en snygg frisyr eller
ett fräckt plagg.
15 Umbarger (1983) skriver: ”Dessa kamper runt kontakten med terapeuten sker inte
slumpmässigt, utan i mönster. Handlingen att samgå är således en handling i att upptäcka
systemets hemligheter, att erfara och uppleva dess sätt att släppa in nya element (terapeuten)
i sitt liv. På så sätt är samgåendet ett sätt att ställa diagnos.” (s. 39, min översättning)
14

Närhet – distans i det terapeutiska systemet
I Livets Dans (1990) presenterar Minuchin samgåendet ur ett annat perspektiv, nämligen vilken
position terapeuten intar i förhållande till familjen: nära, mellan- och fristående position.
”Emellanåt kommer terapeuten att vilja lösgöra sig från familjen, och ge föreskrifter
likt en Milanoexpert, kanske med en dold dagordning på programmet. Ibland
kommer han att inta en mellanposition, och ge instruktioner á la Bowen. Andra
gånger kommer han att kasta sig in i striden á la Whitaker, inta en plats som
medlem i systemet, och kraftfullt alliera sig med den som befinner sig i underläge,
eller använda den teknik som passar hans terapeutiska mål och hans uppfattning
om familjen. Hans personliga egenskaper och familjens karaktäristiska
drag skapar begränsningar för hans möjligheter att använda sig själv, men inom
dessa gränser kan terapeuten lära sig använda tekniker som kräver olika grad
av involvering” (Livets Dans s. 43.)
Bekräftelse är samgående från en nära position. Terapeuten letar fram de positiva faktorerna
och uppmuntrar dem. Man kan även bekräfta familjemedlemmar man inte tycker om genom
att fokusera på det positiva man kan hitta. Genom att bekräfta det positiva hos människor blir
terapeuten en källa till självaktning för familjens medlemmar, och familjemedlemmarna ser
dessutom den bekräftande personen i ett nytt ljus. Genom att etablera sig som en källa för familjens
självaktning stärker terapeuten sin position i det terapeutiska systemet.
Komplementärt samgående
”Ett annat sätt att ge någon bekräftelse är att beskriva en uppenbart negativ
egenskap hos en familjemedlem, och samtidig lösa denna person från ansvaret
för detta beteende. Till ett barn skulle terapeuten kunna säga: ”Du verkar riktigt
barnslig. Hur har dina föräldrar lyckats hålla dig så liten?” Till en vuxen skulle
terapeuten kunna säga: ”Du uppträder på ett mycket beroende sätt i förhållande
till din hustru. Vad gör hon för att få dig så inkompetent?” Genom dessa tekniker
känner en familjemedlem att han blivit sedd i ett problemfyllt område, utan att bli
kritiserad eller skuldbelagd för det, och han kan reagera på terapeuten som om
han har blivit personligt bekräftad.” (Livets dans, s. 48.)
Minuchin använder sig här av komplementaritet, något som genomsyrar hela det strukturella
tänkandet, och som bottnar i den interaktionistiska synen på personligheten. I ett cirkulärt
samspelsmönster kan man godtyckligt välja interpunktion (utgångspunkt) för att erbjuda nya
perspektiv. Samma princip kan även användas i ett omstrukturerande syfte, som jag skall
återkomma till senare. I stället för att vända sig till barnet, som i exemplet ovan, kan terapeuten
vända sig till föräldrarna och fråga: ”Hur har ni burit er åt för att få er 13-åring att bete sig
som en treåring? Eftersom jag aldrig talar med tonåringar som beter sig på det sättet så pratar
jag med er vuxna istället.”
Än en gång blir det tydligt hur nära sammanlänkade samgående, analys och om
omstruktureringsmanövrer är.
3.3 Uppföljning – intresse och respekt
Uppföljning är en anpassningsteknik som går ut på att terapeuten följer upp innehållet i familjens
kommunikation (både verbal och icke-verbal). Minuchin liknade det vid en nål som följer
spåret i en LP-skiva. Metaforen fungerade på 70-talet, men i vår digitala värld av hårddiskar
och mp3-spelare är den mindre klargörande. Gamla skivspelare är snart bara museiföremål.
I grunden handlar uppföljning om intervjuteknik – att fråga vidare, be om utveckling eller
förtydligande av någon punkt, att visa sitt intresse och att man vill tränga djupare i det som
sägs, med full respekt för att individen själv avgör hur mycket han / hon vill berätta. Uppföljningen
utmanar inte det som sägs och tränger sig inte på.
Uppföljning av icke-verbala handlingar kan vara väl så viktiga som av verbala budskap.
Familjen Gorden är en annan familj som ingående beskrivs i ”Familjer i terapi”, och den
består av en frånskild mamma med fyra barn i åldrar mellan fyra och tio år. Storebror Morris
fungerar som ställföreträdande förälder, inte bara när mamma är på jobbet. Videoinspelningen,
som startade innan terapeuten kommit in i rummet, visade hur storebror hade rollen
som föräldrabarn även när mamman fanns i samma rum. Han fungerade som mammans
ögon (kontrollerade om systrarna hade rena händer) med mera. Mellansystern Mandy var
15

familjens syndabock. Innan skilsmässan hade hon varit pappas favorit, medan Morris dragits
in i en koalition mot fadern. När fadern var borta angrepp mamman honom genom Mandy,
som kritiserades oupphörligt.
Med eld i baken
Familjen kom till kliniken bokstavligt talat med eld i baken. Mandy hade suttit i mammans
säng och lekt med broderns kemilåda, men hennes experiment misslyckades och madrassen
fattade eld. Brodern hade på något mirakulöst sätt lyckats bära den brinnande madrassen till
badkaret och släckt elden, allt medan modern var på jobbet. När terapeuten (Braulio Montalvo)
träffade familjen dagen efter var mamman fortfarande chockad.
Terapeuten upptäckte snabbt att föräldrabarnet Morris blockerade all positiv kontakt mellan
Mandy och mamman, och att mammans kontakt med dottern bara var kritisk. När mamman
kritiserade Mandy för att hon satt och tittade i sin skolbok i stället för att lyssna uppmärksamt
(”Du kan ju inte läsa ändå!”), följde terapeuten upp flickans aktivitet genom att be flickan
läsa högt. När Mandy läste och terapeuten berömde henne för sin kompetens, avfärdade
mamman henne med ”Det där har du redan läst i skolan”, varpå terapeuten bad flickan bläddra
fram några sidor och läsa högt på nytt.
Åter kan vi se hur samgående och omstrukturering hänger ihop. Genom uppföljning och
bekräftelse stödde han flickan i sin utsatta position, medan han utmanade mamman att
bekräfta kompetensen hos dottern. Strax därpå bekräftade han mamman (”Du måste ha
hjälpt henne mycket”).
Terapeuten kan också följa upp verbala budskap med ett icke verbalt språk. Tidigare under
sessionen, när han talade med Mandy om elden, använde han sina händer när han frågade:
”Var elden så här stor, eller så här?”
Mellanposition för processfokusering
Uppföljning sker i en mellanposition, inte lika nära som bibehållande och bekräftelse. När
man samgår via uppföljning måste man behålla en viss distans, för att inte slukas av innehållet
i familjens kommunikation (vad man pratar om) och därmed tappa processaspekterna –
hur familjemedlemmarna interagerar med varandra. Man får inte heller bli så upptagen av att
följa upp de mest verbala familjemedlemmarna, att man missar de icke-verbala samspelsmönster
som utspelar sig framför terapeutens ögon – som lätt kan förblindas av alltför intensivt
lyssnande. För att uppföljningen skall bli verksam som en omstrukturerande del av samgåendet
behöver man lyfta fokus till processnivån och koppla innehållet till samspelsmönstret.
3.4 Matchning – likhet förenar
Matchning används för att anpassa sig till familjens stil och känslospektrum. I en gladlynt familj
blir terapeuten gladlynt och utåtriktad. I en familj med restriktiv stil blir hans kommunikation
sparsam. ”Att tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”, är ett ordspråk
som fångar matchningens essens. När jag träffar en religiös familj undviker jag om möjligt de
svordomar som annars kryddar mitt språk av födsel och ohejdad vana. När jag träffar en akademikerfamilj
blir mitt språk mer abstrakt och teoretiskt. När jag träffar en multiproblemfamilj
blir mitt språk mer konkret och jordnära, och mina svordomar är nästan lika frekventa som familjens.
Gäster med gester
Naturligtvis är icke-verbal matchning minst lika viktig som den verbala. Sättet att sitta, gester,
tonläge, tempo och intensitet anpassar vi oftast omedvetet till de människor vi möter. Om
man ser på ett videoinspelat samtal utan ljud, kan man ofta se hur de samtalande följer en
gemensam ”dans”, åtminstone så länge som kommunikationen fungerar. Om de omedvetna
matchningsmanöverna kombineras med medvetna blir resultaten i regel ännu bättre.
När Minuchin träffade familjen Smith (se ovan) bekymrades han av pappans utsatta position
som avvikare. Vid ett tillfälle hade pappan tagit av sig kavajen och satt i skjortärmarna
och rökte (det var på den tiden man hade askfat i terapirummen). Minuchin säger ”Kan jag få
en cigarett? Jag röker bara när jag inte vet vad jag skall göra.” Samtidigt som han reser sig
upp för att hämta cigaretten tar han av sig kavajen. När han satt sig igen framstår han och
pappan nästan som ett tvillingpar. Han har tidigare konstaterat att de är lika gamla, och nu
sitter båda i skjortärmarna och röker. Pappan är inte längre ensam avvikare. I denna tvilling-
16

itual var cigaretten en medveten anpassningsstrategi, medan kavajen var en spontan manöver
som han upptäckte först när han tittade på videobandet.
Barnlikt språk
En familjeterapeut måste kunna anpassa sig till barns språk, som i exemplet ovan när terapeuten
frågar Mandy Gorden hur stor elden var. I en annan familj kan den mest lyckade sammangående-operationen
vara när terapeuten sitter på golvet och kittlar den tio månader gamla
babyn i magen, eller leker tittut med den blyga tvååringen.
”När terapeuten arbetar med en familj går han samman med de olika subsystemen
på olika sätt, och anpassar sig till de olika systemens inre samspelsmönster,
deras stil, känslor och språk. Språket, behoven och känslorna hos tonåringar
är t ex mycket olika dem hos mindre barn. Föräldra-subsystemets frågor och
känslor kan förändras dramatiskt när föräldrarna träffar terapeuten utan barnen.
En terapeuts anpassningsstil måste ta i beaktande alla de olika stilar och tankesätt
som finns i de olika subsystemen i olika sammanhang.” (Familjer i terapi,
s 150 f.)
Egna erfarenheter
Även om matchning innebär att jag begränsar vissa delar av mitt handlingsspektrum till förmån
för andra, är det viktigt att vara personlig och inte göra sig till. Om man inte behärskar
dagens slanguttryck är det bara dumt att försöka snacka slang för att matcha en tonåring.
Man blir obönhörligt avslöjad som en bluffmakare, och anpassningsförsöket får motsatt effekt.
Om jag däremot kan dela med mig av gemensamma erfarenheter kan det kraftigt bidra till
att stärka alliansen med familjemedlemmarna. Varje möjlighet till sådana möten är potentiella
nycklar till familjens förtroende: ”Jag minns när vår förste son hade kolik och höll oss vakna
om nätterna”; ”Jag gifte mig med en mycket lidelsefull kvinna”; ”Jag vet vad det vill säga att
vara fattig”; ”Jag har också haft en sådan moster”… Sådana kommentarer ökar känslan av
närhet och tillhörighet, och minskar den professionella distansen, i stället för att den markeras
när terapeuter inte vågar dela med sig av sina egna erfarenheter.
3.5 Expert- och ledarposition i samgåendet
Även från en distanserad och därmed fristående position kan terapeuten paradoxalt nog gå
samman med familjen.
"Då använder han sin ställning som expert, och förmedlar en känsla av kompetens
eller hopp om förändring till familjens medlemmar. Han fungerar inte som
aktör utan som regissör. Han uppfattar mönstren i familjens dans, och skapar
scenarier som underlättar iscensättningen av välkända rörelser, eller introducerar
nya genom att tvinga familjens medlemmar att ge sig in i ovanliga transaktioner
med varandra. Dessa tekniker kan skapa förändring, men de är också
metoder för en form av samgående som ökar terapeutens ledarskap, eftersom
han upplevs som den som härskar över sessionens regler. I sin egenskap av expert
avlyssnar terapeuten familjens världsmodell. Han accepterar och stöder en
del av familjens värderingar och myter, men undviker eller bortser medvetet från
andra. (Livets Dans, s. 54 f.)
Konstruktivistiska hädelser
Det citerade stycket kan låta som en hädelse i en renlärigt konstruktivistisk terapeuts öron
(”expert”, ”tvinga”, ”härska”…). I den fundamentalistiskt konstruktionistiska världen (se kapitel
9) blir man som expert automatiskt en representant för samhällets förtryck av individen. Att
försöka påverka sina klienter är inte bara en teoretisk omöjlighet (eftersom systemets förändringar,
enligt konstruktivismen, enbart styrs av dess inre struktur), utan dessutom politiskt
inkorrekt (i en värld där det inte finns några sanningar får det inte heller finnas några normativa
värderingar om till exempel "funktionell" eller "dysfunktionell").
Men en strukturell familjeterapeut skäms inte för sin expertroll. Han utnyttjar den i stället
för att på bästa möjliga sätt hjälpa familjer att själva befria sig från samhällsförtryck och de
destruktiva samspelsmönster man fastnat i.
”När terapeuten går samman med familjen har han två huvuduppgifter. Han
måste anpassa sig till familjen, men samtidigt stanna kvar i ledarställning inom
den terapeutiska enheten,
17

Endast från en ledarställning kan terapeuten behålla sin möjlighet till terapeutiska
manövrer, och sin frihet att manipulera såväl sig själv som familjen”.
(Familjer i terapi s. 156, min kursivering.)
3.6 Svårigheter i samgåendet
Brist på ledarskap
Jorge Colapinto betonar att syftet med samgåendet inte bara är att bli accepterad av familjen.
Samgåendet måste leda till att terapeuten får en ledarposition i det terapeutiska systemet, för
att anpassningen skall vara meningsfull.
Han beskriver en student som kunde ge sofistikerade beskrivningar av familjestrukturen
och dess relation till det presenterade problemet, men i familjens närvaro verkade hon dock
förlora det strukturella perspektivet. Hon hade lätt för att engagera sig i individuella familjemedlemmar,
och hon relaterade ofta bättre till barnen än föräldrarna själva. Familjerna tyckte
om henne, men fullföljde aldrig sina hemuppgifter.
Hon satte sig själv i centrum i det terapeutiska systemet och var tillgänglig för alla familjemedlemmar,
men förmådde aldrig relatera till familjesystemet som helhet, eftersom hon ständigt
skiftade fokus, beroende på vilken individ hon pratade med. Därför fick hon aldrig den
ledarposition i det terapeutiska systemet som krävdes för att terapin skulle resultera i förändringar.
”I detta fall hindrades terapeuten av sin förmåga att snabbt etablera personlig
kontakt med individer. När hon mötte familjer förlitade hon sig helt på sin spontanitet,
och missade behovet av att målmedvetet samgå, vilket skulle ha förstärkt
hennes ledarskap och förmåga att främja förändring. Detta exempel illustrerar
också kopplingen mellan förmågan att samgå och förmågan att få familjens
samspelsmönster att utvecklas i sessionen.” (Colapinto 1988, min översättning.)
Rädda barnen – en björntjänst
Colapinto beskriver också en terapeut under utbildning som var överinvolverad i barn som
hon ville rädda från sina föräldrar, vilka hon genuint misstrodde, och oftast ignorerade i familjesamtalen.
Hon fick av sin handledare i uppgift att börja sessionen med att prata med modern,
och sedan via henne samla all information om dottern. Det tog inte ens en minut innan
terapeuten lyckats förmedla sitt missnöje med hur modern talade om sin dotter. Denna terapeut
behövde hjälp med att klargöra sina grundvärderingar (med frågor som ”Är din roll att
rädda dottern från mamman, eller att hjälpa dem få en bättre relation?”) innan hon kunde lära
sig samgå med föräldrasubsystemet. Med detta exempel ville han visa att samgående är mer
ett förhållningssätt, som måste finnas genuint grundat i terapeuten, än tekniker som kan läras
in mekaniskt.
”Att ta alltför lätt på samgåendet är inte det enda misstaget en terapeut under utbildning
kan begå. En nästan motsatt missuppfattning är att närma sig samgående
som en speciell grupp av tekniker som kan läras genom att använda de
rätta meningarna, tonfallen, gesterna och kroppshållningarna. Terapeuten kan
då bli överinvolverad i sitt eget manövrerande och förlora kontakten med familjen.
På så sätt förstör hon själva essensen av samgåendet och misslyckas i att
utveckla nära relationer till klienter, så som krävs i strukturell familjeterapi.
(Colapinto 1988, min översättning)
Colapinto menar till och med att skeptiska terapeuter (som rutinmässigt förväntar sig inkompetens,
motstånd och illvilja) saknar förmåga till samgående med familjer på det sätt som den
strukturella familjeterapin förutsätter, även om de tillämpar de mest sofistikerade tekniker.
Samgående med föräldrar – bästa barnperspektivet
Jag har träffat många behandlare som trott att man alltid måste sätta barnet i centrum för att
ha ett barnperspektiv. Man börjar med att ställa frågor till barnen och diskvalificerar mer eller
mindre föräldrarna. De har ännu inte insett att ett verkligt barnperspektiv innebär att sätta barnens
behov i centrum, vilket inte är detsamma som att alltid rikta strålkastarljuset på barnen.
Man kan lugnt utgå från att barns mest centrala behov i regel är att ha fungerande föräldrar,
som kan samarbeta om att tillgodose deras andra primära behov. I själva verket kan vi lätt
göra barnet en björntjänst genom att ge det en större plats än det mår bra av (se även kapitel
8.14.4 om BBIC).
18

Många barn och ungdomar, som fungerar som symtombärare, eller som är fjättrade i
dubbla lojaliteter med föräldrar i konflikt (se kapitel 4.8 om triangulering), mår bäst av att plockas
ned från kroken där de hänger till allmän beskådan, och att uppmärksamheten i stället
riktas mot föräldrarna. Många insiktsfulla tonåringar brukar envist hävda att det är föräldrarna
som har problem, och att det är dem man skall prata med, men det är tyvärr inte alltid som
budskapet går hem. Man är så ivrig att lyssna på barnen att man inte hör vad de säger.
Att ha ett barnperspektiv innebär att ge barnen utrymme när de behöver det, och att lyssna
till vad de har att säga, men när det är uppenbart att barnet stjäl uppmärksamhet för att avleda
från föräldrarnas olösta konflikter, så tjänar ingen på att vi låter spelet fortsätta längre än
vad som behövs för att mönstret skall uppenbaras.
Irriterande individer
I ett fungerande terapeutiskt system måste varje terapeut ha etablerat en stark relation med
varje familjemedlem. Det går oftast helt naturligt med de familjemedlemmar man spontant
tycker om. Vibbarna och kemin stämmer direkt – i en blick och ett leende. Man märker snabbt
att man etablerat en förtroendefull relation, som håller för de utmaningar som är nödvändiga
för att hjälpa systemet att utvecklas.
Värre är det med de osympatiska typerna, vars överlevnadsstrategi är att ha taggarna utåt,
de som till varje pris undviker kontakt, eller de som begår avskyvärda handlingar. Handlingarna
behöver inte vara kriminella, som fysisk misshandel eller sexuella övergrepp. Det kan vara
subtila kränkningar, inte bara mot familjemedlemmar utan även mot terapeuten. Samgåendet
kan också bli problematiskt när man möter människor som har andra värderingar, en annan
politisk ideologi, eller där personkemin helt enkelt inte stämmer.
"Om terapeuten befinner sig i en situation där han kan hänvisa patienten till en
kollega som han anser passar familjen bättre, är det den bästa lösningen. Men
ofta är detta inte möjligt, och terapeuten upptäcker att han blir mer utmanande,
och mindre effektiv... Då bör terapeuten påminna sig själv om att det helt enkelt
inte är möjligt att denna familj är utan egenskaper som han uppskattar. Det kanske
blir svårt att finna dem, men de måste finnas där. Problemet är bara att terapeuten
inte är tillräckligt motiverad att söka efter dem...
Att gå samman med en familj där det förekommer barnmisshandel ställer terapeuten
inför ett synnerligen svårt problem. Hans omedelbara reaktion kommer
säkert att vara att ta parti för det slagna barnet och förmedla sin upprördhet till
de vuxna som bär ansvaret. Samma problem uppstår med familjer som misshandlar
sina barn psykiskt, genom att hålla tillbaka deras utveckling eller förvänta
sig beteenden som inte är anpassade till barnets utvecklingsnivå. För att kunna
förändra situationen måste terapeuten emellertid gå samman med systemet
som helhet. Även föräldrarna måste känna hans stöd, eftersom han kommer att
behöva deras samverkan för att kunna arbeta med familjen." (Livets Dans, s. 55
f.)
Minuchin har även andra råd när man tycker illa om en familjemedlem. Ett är att försöka
hjälpa den osympatiske individen med något. Principen kallas på fackspråk för ”kognitiv
dissonans”, och går i detta fall ut på att det är svårt att tycka illa om en person som man hjälper.
Ett annat är att se det rädda barnet bakom den hotfulla fasaden som skyddar från den
farliga omgivningen. Ett tredje alternativ är att tänka cirkulärt, och se att det som uppfattas
som individuella egenskaper i själva verket är komplementära roller som systemet skapat och
individen fastnat i. Alla är offer för spelet, och alla är ansvariga för den struktur man lever i,
även om barnens ansvar aldrig kan jämställas med de vuxnas makt. Ett fjärde är att använda
sig av komplementärt samgående som beskrivs i kapitel 3.2
Samgående från en icke-vetande position
Som terapeut kan man behöva anpassa sig till kulturella och etniska faktorer, som kan vara
avgörande för att bli accepterad av familjen. Detta kan ibland innebära att samgåendet måste
ske från ett underläge, där nyckeln till kontakten är terapeutens okunnighet om familjens kultur.
”Om han blir tvungen att arbeta med situationer han inte har erfarenhet av, kan
ett samgående utifrån en position i underläge, där man ber familjen om hjälp att
förstå dem, vara en god samgåendemanöver, eftersom den ger det terapeutiska
systemet och terapeuten tid att växa.” (Livets Dans s. 47.)
19

I en romsk familj, där en ung flicka inte gick till skolan, undvek socialarbetarna den förrädiska
fällan att stöta bort familjen (genom pekpinnar om att i Sverige har vi minsann skolplikt, hot
om vitesförelägganden...). I stället bad man familjen undervisa dem om hur man inom den
romska kulturen ser på skolgång kontra tidiga äktenskap. När den ene terapeuten ifrågasatte
lämpligheten av att flickan gick i skolan, när hon ändå snart skulle gifta sig och bli hemmafru,
lyckades hon skapa en allians med den mäktiga mormodern, som dittills suttit som en bromskloss
för varje förändring, samtidigt som hon lyckades ena de frånskilda föräldrarna om att de
ville att deras dotter skulle få en bra skolgång, någonting som mamman alltid saknat (se även
kapitel 6.2 om paradoxala direktiv).
Skenbar allians
Ett förrädiskt problem när det gäller samgående kan vara att samgåendet inte alltid är så
starkt som det verkar på ytan. I en handledningsgrupp arbetade ett co-trapipar med en frånskild
mamma, eftersom pappan vägrade komma till terapin, vilket var hennes villkor för att
träffa honom. Hans villkor för att träffa henne var att de skulle träffas utan advokater, myndighetspersoner
och terapeuter, vilket hon vägrade eftersom hon upplevde det som alltför
obehagligt.
Både jag och gruppen var övertygade om att samgåendet med mamman var starkt, eftersom
hon alltid log och hade ögonkontakt när hon hälsade, och villigt deltog i föreslagna aktiviteter.
När vi i den tredje sessionen prövade några kraftigare ombalanseringstekniker (se kapitel
5.3) för att utforska om det gick att rubba på de starka villkor hon ställde, både inför kontakten
med pappan och till de två tonårsbarnen, deltog hon som vanligt aktivt, och hälsade
som vanligt när hon gick. Men dagen efter ringde hon, och avsade sig all vidare kontakt.
Om vi hade varit tillräckligt lyhörda, hade vi kanske upptäckt att det som vi uppfattat vara
en god relation i själva verket bara var en extremt välputsad fasad, och i stället för att utmana
så kraftigt som vi gjorde, i tron att vi stod på fast mark, så skulle vi ha backat, och arbetat ännu
hårdare på att gå samman, bekräfta och utforska vad som låg bakom hennes rädsla att
träffa sin före detta make, som enligt hennes egna uppgifter aldrig slagit henne.
Samgående på flera systemnivåer
En svårighet i samgåendet, som omnämns på flera ställen i denna bok, är att man samtidigt
måste samgå med ett antal system på olika nivåer. Med hjälp av bibehållande operationer går
man samman med familjesystemet som helhet. Bekräftelse, uppföljning och matchning
fungerar ofta på individnivån. Men samgåendet måste också fokusera på subsystemnivån. I
familjer med en förvirrad hierarki, där föräldrarna abdikerat och ett eller flera barn tagit makten,
är samgående med föräldrasubsystemet en nödvändighet för att familjen skall kunna
hitta en funktionell struktur. Samgåendet kan ibland behöva ske på en kulturell nivå, så som
beskrevs under rubriken ”Samgående från en icke-vetande position” ovan.
Den strukturella familjeterapins styrka ligger till stor del i teorins förmåga att inkludera flera
olika systemnivåer, men innan nivåtänkandet fastnat i ryggraden är det alltid risk för att man
missar samgåendet på någon eller några nivåer, om man är alltför ensidigt fokuserad på
individ-, dyad-, triad-, subsystems-, familje-, nätverks-, kultur- eller samhällspolitisk nivå.
Vägen till det strukturella tänkandet är lång och berikande.
20

4. Strukturell analys – strukturellt tänkande i praktiken
En annan viktig förutsättning, förutom samgåendet, för att kunna medverka till att förändra
familjestrukturen är den strukturella analysen. Ingen terapeut, oavsett inriktning, samlar information
slumpmässigt. Inte heller kan man sträva efter att samla in all information – det
vore att förlora sig i ett hav av irrelevanta detaljer. Informationsinsamlingen är selektiv, och
styrs av den teori man arbetar utifrån. Den strukturelle familjeterapeuten fokuserar därför
framför allt på relationer mellan individer (dyader), och relationer mellan olika delar av
familjesystemet (triader och subsystem).
Samspel och interaktionsmönster som är problematiska eller salutogena (hälsobefrämjande)
uppmärksammas, medan information som leder till individtänkande (personlighetsdrag,
individuella egenskaper och beteendemönster) i regel antingen filtreras bort tillsammans med
övrigt informationsbrus (som historiska beskrivningar och detaljer på innehållsnivån), eller
infogas i ett interaktionistiskt och komplementärt sammanhang. (Se vidare kapitel 7.4 om fokusering).
Cirkulär hypotesbildning
Relevant information används för att formulera hypoteser som kan bekräftas eller falsifieras
av kompletterande information, och som passar in i den teoretiska ram man arbetar i. Hypoteserna
ger underlag för interventioner som syftar till att åstadkomma önskvärda förändringar.
Familjens reaktioner på interventionerna ger ny information, som kan förstärka hypoteserna
och intensifiera interventionerna, eller hjälpa terapeuten att döda sina älsklingshypoteser
(”kill your darlings”) och vidga sina referensramar. Den strukturella analysen kan ses som en
del av en spiral som driver den terapeutiska processen framåt – en integrerad process där
samgående, analys, hypotesbildning och omstrukturerande interventioner är oupplösligt sammanflätade.
Aktivt engagemang
Precis som i samgåendet kräver den strukturella analysen en mycket engagerad och aktiv
terapeut, vilket för övrigt även gäller olika typer av interventioner (se kapitel 7.1).
”När jag möter en familj är jag på alerten – en spårande jakthund, en besatt
korsordslösare med ett nytt nummer av Time’s söndagsbilaga. Hela bilden kommer
att växa fram medan jag går samman med familjen och påbörjar mina sonderingar,
men informationen kommer i små stycken, som bitarna i en mosaik…
Allt i familjens historia kommer att visa sig i dess interaktion… Jag vet att det
finns ett mönster bakom det som verkar så spontant, för att inte säga oorganiserat.
Familjer promenerar inte in och presenterar de osynliga strukturella
mönster som de fastnat i. Vad de för fram är bruset – sin egen förvirring och plåga.
Alltså undersöker jag möjligheterna av ordning och inbördes samband.”
(Hela familjen s. 59 f.)
4.1 Utveckling och förändring – övergångskriser
I mötet med familjer i akut eller permanent kris är det lätt att fokusera för mycket på de homeostatiska
processer som låser familjen i en dysfunktionell struktur, och tappa det salutogena
perspektivet som fokuserar på familjens resurser, dess inbyggda kraft att förändras och
utvecklas, som svar på förändringar inom och utanför familjesystemet. Vi får akta oss för att
fastna I det jag brukar kalla “kikarsyndromet”, då man monterar en mental kikare mellan problem
och resurser, så att när man ser på problemen så är de enormt stora och nära, medan
från andra hållet resurserna verkar mycket små och långt borta.
“Som alla levande organismer har familjesystemet en benägenhet för både bevarande
och förändring. Krav på förändring kan aktivera mekanismer mot avvikelser,
men systemet utvecklas mot allt större komplexitet. Även om familjen
endast kan variera sig inom en viss given ram, har den en förvånande kapacitet
att anpassa sig och förändras, samtidigt som den behåller en kontinuitet.”
(Livets dans s. 34)
Vår uppgift är inte att lösa familjens problem, i någon slags “fixarroll”, utan att hjälpa familjen
att frigöra sina resurser, så att de själva kan förändra sin livssituation. Den starka fokuseringen
på familjens inneboende kraft är en av flera röda trådar som löper genom hela det strukturella
arbetet (se kapitel 7.3).
21

Invecklade individuella utvecklingsteorier
För att se familjens resurser I sitt sammanhang, är det naturligtvis viktigt att bedöma var familjen
befinner sig I sin utvecklingsprocess. 16 Utvecklingsteori är inte något unikt för strukturell
familjeterapi, utan tillhör snarare den terapeutiska allmänningen.
Från början var utvecklingsteorierna främst individualpsykologiskt orienterade på psykoanalytisk
grund, med fokus framför allt på barnets tidiga utveckling. Freuds klassiska utvecklingsteori
(med orala, anala, genitala och latensfaser) kompletterades av neofreudianer som
Margaret Mahler och Melanie Klein, som införde interaktionistiska processer i utvecklingsteorin,
med begrepp som symbios, separation, objektrelationer och projektiv identifikation. Bowlbys
anknytningsteori visade på hur viktig modern är för barnets utveckling. David Winnicott
konstaterade 1960 att det inte finns något som är enbart en baby, det finns bara en baby och
en mor (pappor uppfanns långt senare i den psykoanalytiska utvecklingsteorin, se Stern
2003).
Andra utvecklingsforskare fokuserade mer på den kognitiva utvecklingen av tankeförmågor.
Jean Piaget hävdade i sin genetiska epistemologi att hjärnans utveckling genomgår fyra
faser, där en biologisk mognad krävs för att kunna förändra sitt sätt att tänka, från spädbarnets
sensi-motoriska stadium till det abstrakta formal-operationella tänkande som utvecklas i
högstadieåldern.
Även om psykoanalytisk teori utgår från att individens karaktär präglas i spädbarnsårens
kontakt med framför allt modern, vidgade några teoretiker utvecklingsperspektivet till att även
omfatta social- och kulturantropologiska samhällsanalyser och utveckling även efter barndomen.
Erik Homburger Erikson var föregångare på detta område. I ”Barnet och samhället”
(1950) jämförde han det normala vita medelklassbarnet med barn från två indianstammar,
och gjorde även kopplingar till färgade barns uppväxtvillkor. I detta samarbetade han med
bland andra Gregory Bateson och Margaret Mead.
I en senare upplaga skrev han till ett kapitel om människans åtta åldrar, den teori som han
blivit mest känd för. Erikson menade att barnet och den vuxna människan i varje period av sitt
liv kommer till en "kris" med två möjliga lösningar, och att människans vidare utveckling är beroende
av hur dessa kriser löses. I ”Ungdomens identitetskriser”, som publicerades 1968 hade
han ytterligare utvecklat sin modell över individens livscykel.
Den moderna utvecklingspsykologin har tagit ännu fler steg mot ett interaktionistiskt perspektiv.
Daniel Stern förenar modern hjärnforskning med psykoanalytisk teori, och anser att
barnet redan från födseln deltar i sociala samspel. Detta märks, enligt Stern, bland annat genom
spädbarns styrning av blicken, med vilken barnet själv kan söka kontakt eller avsluta ett
samspel. Stern menar att det är genom sociala relationer individer lär sig hur de ska umgås
med andra individer (inte alltid så självklart som det låter i en socialpsykologs och en familjeterapeuts
öron).
Som forskare har han på senare år intresserat sig för hur spädbarn mycket tidigt har förmåga
att relatera till flera personer, där den traditionella ”mamma-barn dyaden” (”Moderskapskonstellationen,
NoK 1996) nu i studier utvidgats till triadisk interaktion i ”mamma-pappa-barn
triaden”! (”Spädbarnets interpersonella värld”, NoK 2003, se kapitel 8.13). Viktiga begrepp
i Sterns teori är intersubjektivitet, spegelneuroner och intentionsdetektorer.
Övergångskriser i familjens livscykel
Utvecklingsteorier på individnivån har en begränsad användning när det gäller att analysera
familjens utveckling (med undantag för Marte meo-arbete, se kapitel 8.13). Redan 1948 introducerade
Evelyn Duvall och Reuben Hill begreppet ”familjens livscykel”, och livscykelbegreppet
blev centralt i Milton Ericksons arbete. Haley (1973) skriver att analysen av i vilken fas
i livscykeln familjen befann sig var avgörande för Ericksons fokusering av det terapeutiska arbetet,
och de olika faserna (från parbildning till den åldrande familjen) ägnas ett eget kapitel i
”Uncommon therapy”. Elisabeth Carter och Monica McGoldrick utvecklade utvecklingsteorierna
ytterligare i antologin ”The family life cycle”. I ”Familjeterapins grunder” presenterar vi en
utförlig sammanfattning av familjens utvecklingsfaser.
Eftersom Minuchin, precis som Milton Erickson, utgår från familjens normala utveckling i
sin analys av familjestrukturen, så blir utvecklingsperspektivet den referenspunkt som dysfunktionella
strukturer jämförs med i den normativa analysen. Utvecklingsperspektivet utgör
16 Se Familjeterapins grunder, kapitel 6.2.
22

också bas för tilltron till familjens helande kraft. Men precis som att E. H. Eriksons individuella
livscykel innehåller utmaningar i varje fas, så innebär även familjens livscykel utmaningar – i
synnerhet vid övergångar från en fas till en annan.
Kaka söker maka
Det säger sig självt att en cirkulär process, som familjens livscykel, varken har en början eller
ett slut. Den fortsätter i generation efter generation. Interpunktionen (var vi börjar studera cykeln)
är godtycklig. Men de flesta som beskrivit utvecklingsförloppet brukar börja med parbildningen.
I vår tid, där skilsmässor är legio och partnerbyte betraktas som normalt efter varje
sjuårskris, kan åldern vid parbildningen i princip vara hur hög som helst, men i normalfallet
sker åtminstone den första parbildningen i ungdomsåren. De unga tu har oftast frigjort sig från
sina ursprungsfamiljer, kanske till och med ordnat eget boende. I vårt västerländska samhälle
sammanfaller parbildningen med förälskelsefasen, då ”kärleken är blind”. Blindheten är dock i
regel temporär, och när synförmågan återvänder upptäcker man sidor hos sin partner som
inte är fullt så attraktiva.
Bosättning och barnalstring
Om man kan förlika sig med både sin egen och den andres ofullkomlighet, resulterar parbildningen
oftast i skapandet av ett gemensamt hem. Redan här ställs paret inför ett antal potentiella
kriser som förr eller senare behöver lösas. Kanske är någon av parterna inte så frigjord
från sin ursprungsfamilj som man trodde. Svärmorsproblematiken kan ganska snabbt sätta
parrelationen i gungning. Vilken stil skall hemmet ha – praktiskt, vackert, ekonomiskt, skrytsamt?
Vilka familjetraditioner skall man utveckla – de från hans eller hennes ursprungsfamilj?
Vill man vänta med att skaffa barn tills båda är färdiga med utbildning och yrkesetablering,
eller var det ”kärlek vid första överkastet” och tvångsäktenskap. Skall man vara sambo, förlovade,
gifta eller kanske någon modern variant som särbo eller delsbo? Detta är bara några
exempel på krishärdar som kan få paret att uppsöka en familjeterapeut, redan innan första
barnet föds.
Föräldraskap förändrar
När det första barnet föds förändras tillvaron totalt för det unga paret. Från att ha varit ett system
med två individer och en relation utökas systemet med en person – en antalsmässig ökning
med 50%. Men antalet relationer mångdubblas. Mamma och pappa får var sin relation till
barnet. Dessutom har de minst två relationer till varandra, dels den ursprungliga som partners,
dels en helt ny som föräldrar. När den ursprungliga dyaden blir en triad, så uppstår även
relationer till relationer. En stor utmaning i denna utvecklingsfas är att hålla isär partner- och
föräldrarelationerna, så att båda får separerade livsrum. Om föräldrarelationen kväver partnerrelationen
är familjens existens på sikt hotad. Om äktenskapliga konflikter inte blir lösta
kan de smitta ned även föräldrarelationen, och barnet blir indraget i destruktiva trianguleringsprocesser
(se kapitel 4.7).
Det är inte ovanligt att den unga familjen försöker lösa de naturliga utvecklingskriserna
med att skaffa ett andra barn. Den struktur som ”gått på kryckor” kan då lätt braka samman
totalt, och krisen kan bli akut – med ett storasyskon i trotsåldern, som tidigare varit sitt universums
centrum, och som nu förpassats till periferin av en otäck liten krabat som stjäl all uppmärksamhet
från de utmattade föräldrarna.
Trotsiga tonåringar
Om familjen lyckats hantera kriserna runt syskonskap, skolstart och andra övergångar så
kommer ofta den stora drabbningen när tonåringarna skall frigöra sig. Ifrågasättande och
uppnosiga försöker tonåringarna hitta sin egen identitet, och enklaste sättet att göra det är att
vara tvärtemot. Om föräldrarna inte är trygga i sina identiteter, och i sina partner- och föräldrarelationer,
kan hanteringen av barnens frigörelse vålla sprickor mellan makarna. Dessa kriser
kan sedan försvåra frigörelsen, och familjen hamnar i en ond cirkel.
Tomma boet och ålderns höst
När sista barnet flyttat hemifrån är den stora utmaningen för det medelålders paret att hitta
tillbaka till sin partnerrelation, fast nu ett varv senare i livscykeln. Vad är det för främling man
varit gift med i trettio år? Kanske har man varit så upptagna av föräldraskap och yrkeskarriär
att man måste lära känna varandra igen? Kan man använda tid man får över i ”det tomma
boet” till något gemensamt, eller ska man gå åt varsitt håll?
23

Samtidigt blir det kanske inte så mycket tid över som man trodde. Även om barnen varit
myndiga i flera år så behöver de fortfarande sina föräldrar. Sonen deppar över att flickvännen
har gjort slut, och behöver tröst och omsorg. Dottern har ekonomiska problem, och måste
kanske säga upp lin lägenhet och flytta hem till flickrummet igen. Mor- och farföräldraskapet
är underbart, men måste man fungera som ett extra dagis? Samtidigt börjar de egna föräldrarna
att lida av ålderskrämpor, och behöver tas omhand. I stället för frihet och oberoende tar
man hand om tre generationer – exklusive sig själva. Vem skall ta hand om oss, om inte vi
själva har tid? Och när pensionsdagen kommer vet man inte vad man plötsligt skall göra med
all tid. Man behövs inte längre!
Åren bara går tills man själv utgör den äldsta generationen. Maken avlider, och själv lider
man av allehanda krämpor. Medicinskåpet är så överfyllt att Apotekets största doseringsask
är för liten. Äntligen blir man lite omhändertagen. Problemet är bara att den som hjälper till är
sonhustrun som är i samma situation som man själv var i för ett par decennier sedan. Förutom
barn och barnbarn så får hon även ta hand om sin gamla svärmor. Samvetet gör det
svårt att be om hjälp, och när man till slut gör det är man rädd att uppfattas som gnällig.
Skilsmässor och styvfamiljer
Familjens ”normala” livscykel omfattar i regel minst tre generationer samtidigt, med potentiella
kriser i varje generation – och även mellan generationer. Förutom dessa ofrånkomliga övergångar
så kan familjen hamna i krissituationer på grund av skilsmässor, sjukdomar, olyckor,
dödsfall, och inte minst ny familjebildning. Styvfamiljen bär oftast drömmar om att kompensera
för bristerna i det spruckna äktenskapet, samtidigt som än fler problem tornar upp sig i
form av ”mina barn och dina ungar”, obearbetade separationer med exen, komplicerade utvidgade
föräldrasubsystem, personliga problem som förföljer en fastän man försöker att springa
ifrån dem med mera.
Alla utvecklingsstadier och övergångskriser utgör en bakgrund, tillsammans med socialt,
kulturellt och samhälleligt betingade livsprocesser, vid den strukturella analysen av familjen
(se Familjeterapins grunder, kapitel 6.2).
4.2 Komplementaritet – vi skapar varandra
Den strukturella analysen förutsätter alltså ett strukturellt tänkande, som är betydligt svårare
att tillägna sig än att bara förstå den strukturella teorin, eller att lära sig de strukturella teknikerna.
En springande punkt i det strukturella tänkandet är det komplementära perspektivet på
individen och identiteten, som behandlats under både kapitel 2 och 3. I motsats till traditionellt
västerländskt tänkande, som alltid har individen i fokus (där människor betraktas som satelliter
som svävar i en oändlig rymd, och det enda som kan förstås är individens inre egenskaper:
personlighet med tidig karaktärsstörning, neuropsykiatriska symtom, genetiska förutsättningar,
felinlärda beteenden, kognitiva störningar eller begränsade berättelser), så utgår
det strukturella tänkandet från ett interaktionistiskt perspektiv.
”Komplementaritet ger makar möjlighet att fördela uppgifter sinsemellan, att
stödja och berika varandra. När den ene har influensa och känner sig eländig tar
den andre över. Den enas eftergivenhet balanseras av den andres fasthet. Komplementära
mönster som efterhängsenhet – otillgänglighet, aktivitet - passivitet,
dominans – undergivenhet förekommer hos de flesta par. De börjar orsaka problem
när de överdrivs eller inte kan förändras och anpassas till ändrade omständigheter.
När två älskande bestämmer sig för att dela sina dagar och nätter och sin
framtid, måste de genomgå en lång anpassningsperiod innan de har fullbordat
övergången från förälskelse till ett funktionellt äktenskap. Äktenskapet är inte
något som man beger sig in i, som delstaten Arizona; det är något man skapar.
Och ibland är det något som man omskapar.” (Hela familjen, s. 108.)
”Han är stark, hon är svag; hon är generös, han är krävande; han är ambitiös,
hon är nöjd; hon är praktisk, han är en drömmare. Det är inte bara så att motsatserna
dras till varandra. Deras polariserade äktenskap är lika mycket en produkt
av relationen som av personligheterna” (Hela familjen, s. 115.)
För att kunna tänka strukturellt behöver vi också ändra vårt sätt att uppfatta den komplicerade
verklighet som vi försöker orientera oss i. Trots vår hjärnas enorma kapacitet är vår uppfatt-
24

ningsförmåga starkt begränsad. 17 Vi är beroende av förenklade kartor för att inte gå vilse.
Men ändå är det precis det vi gör, när våra kartor är kalibrerade på individen i stället för på familjesystemet
och dess struktur. Vi behöver lära oss att uppfatta de strukturella signalerna, se
hur interaktionen mellan två individer blir till ett cirkulärt samspel som styr dem båda. Vi kan
alltså inte titta på dem en i taget, utan vi måste lära oss att se vad som händer emellan dem,
precis som en boxningsdomare som förlorar sin förmåga om han bara tittar på en boxare i
taget.
Skärvor i ett kalejdoskop
När Minuchin publicerade ”Family Kaleidoscope” hade han kommit över den fokusering på
tekniker som präglade ”Family Therapy Techniques” (men som dock hade teman som ”Spontanitet”
och ”Bortom teknikerna” som inlednings- och avslutningskapitel). I förordet skriver
han:
”Denna bok syftar till att hjälpa dig se annorlunda. Inte nödvändigtvis bättre, men
annorlunda. De flesta av oss lever som skärvor i ett kalejdoskop, alltid delar av
mönster som är större än oss själva, och på något sätt mer än summan av dess
delar.” (Min översättning)
Att bli medveten om detta ”kalejdoskop-jag” öppnar nya möjligheter för att förstå familjeproblem,
och samhällets oförmåga att handskas med dem på andra nivåer än de förhärskande
individuella. Flexibilitet i perception, tolkning och hypotesbildning hjälper oss att se andra
perspektiv än de förhärskande individcentrerade och linjära förklaringsmodellerna. 18
Colapinto understryker det paradigmskifte som det strukturella tänkandet innebär:
”För att praktisera strukturell familjeterapi krävs ett paradigmskifte, ett konceptuellt
hopp, som ingen samling av tekniker kan ersätta. Modellens grundsatser om
familjedynamik; symtomens innebörd; förändringsprocesser; terapeutiska mål
och terapeutens funktion är de erfarenhetsbaserade motorer som organiserar
den strukturella terapeuten i sitt kliniska arbete. Därför har de vidare praktiska
konsekvenser än teknikerna själva.” (Colapinto 1983, min översättning)
Människan kan bara förstås i sitt sammanhang. Vi styrs mer av våra relationer än av våra individuella
egenskaper. De övergripande strukturer vi ingår i definierar vilka upplevelser och
beteenden som är tillgängliga för oss. Vi skapar varandra i våra relationer, och vem vi är
beror på vilka vi är tillsammans med. Vi är sociala varelser, och utan relationer skulle mänskligheten
upphöra att existera. Kollektivet, de sociala strukturerna, är en förutsättning för individens
existens och för att kunna utveckla en identitet.
Våra ömsesidiga beroenden är en förutsättning för att utveckla självständighet. Oberoende
är en individualistisk myt som bara kan existera i en mental konstruktion. För att kunna tänka
strukturellt måste vi alltså frigöra oss från myten om att den existentiella friheten kan existera,
oberoende av den strukturella ofriheten. 19
Detta är i sig svårt nog, men tankens klarhet försvåras ytterligare av det faktum att de senaste
decennierna har inneburit en markant politisk förskjutning – från det radikala, solidariska
och samhällsförändrande tänkande som präglade 1960-talets kollektivism, till det konservativa,
egoistiska och individualistiska tänkande som Bush Sr i USA och Thatcher i Stor-
17 I TV-programmet ”Hjärnstorm” visades i september 2007 en film där en grupp basketspelare
tränade passningar. Bollarna (de var många) flög kors och tvärs genom bilden, och
ett tiotal försökspersoner fick i uppgift att räkna hur många bollar som passades inom det vita
laget. Filmen varade bara ett par minuter och observationerna skilde sig kraftigt åt (mellan 27
och 37). Men experimentet gick inte ut på att studera observatörernas precision i räknandet.
När försöksledaren frågade om de hade sett något konstigt i filmen så svarade samtliga nekande.
I själva verket hade en person klädd i gorilladräkt passerat genom rummet, slagit sig
för bröstet och vinkat åt publiken! Ingen hade sett denna ytterst märkliga incident, eftersom
alla varit så koncentrerade på att räkna passningar att hjärnan inte registrerat den ”irrelevanta”
informationen. För en biologisk förklaring till detta fenomen, se kapitel 9.6 (MIT) inklusive
fotnoter.
18 För ett utförligare resonemang om olika förklaringsnivåer, se Familjeterapins grunder,
kapitel 3.1
19 Se Familjeterapins grunder, kapitel 3.2
25

itannien introducerade på 1980-talet, och som banat väg för ultrakonservativa krafter i både
USA och Europa. (Se vidare kapitel 7.7, 9.7 och 10.)
4.3 Familjestruktur – relationerna organiseras
Den strukturella familjeterapin betraktar familjen som ett öppet och levande system. Öppenheten
betyder att familjen står i kontakt med övergripande system (släkt, nätverk, samhälle,
kultur) och även andra familjer och individer. I alla möten sker en ömsesidig påverkan – familjen
påverkar och påverkas av sin omgivning. Att systemet är levande betyder att det utvecklas
och förändras, samtidigt som det bevarar en kärna av kontinuitet.
Systemets utveckling styrs av krafter inifrån (till exempel biologiskt betingade processer
och familjemedlemmars behov) och utifrån systemet (till exempel lagstiftning, politiska beslut
och konjunktursvängningar). Stabiliteten bevaras genom homeostatiska (självreglerande)
processer 20 . Konstanta processer (som regler, metaregler, myter, hemligheter, sjukdomar
med mera) definierar toleransområden – inom vilka ramar beteendet tillåts variera för familjen
och dess delsystem. Reaktiva processer (som direkta eller indirekta sanktioner, avlednings-
och syndabocksprocesser, psykosomatiska symtom med mera) återför avvikelser till status
quo.
”När familjer söker mig för att få hjälp utgår jag ifrån att det inte är något grundläggande
fel med dem, utan att de har fastnat – fastnat i en struktur vars tid är
ute, och fastnat i en historia som inte fungerar. För att komma underfund med
varför de har kört fast letar jag efter sammanhängande mönster.” (Hela familjen
s. 57)
Begreppet familjestruktur är en central del av det strukturella tänkandet, precis som komplementaritetsbegreppet
och andra termer som behandlas i detta kapitel. Minuchin definierar familjestruktur
som ”den osynliga uppsättning funktionella krav som styr det sätt som medlemmarna
interagerar på. En familj är ett system som fungerar genom samspelsmönster. Transaktioner
som upprepas blir till mönster för hur, när och till vem man ska stå i en viss relation,
och dessa mönster stöttar systemet.” 21
Denna definition känns abstrakt, och svår att översätta till den konkreta vardagen. En del
av svårigheterna med att konkretisera begreppet är att det till sin natur är abstrakt – ett sätt
att organisera sin tankestruktur, sin informationsinsamling, sina hypoteser. Vi kan aldrig fysiskt
erfara familjens struktur, så som vi kan med strukturen på ett föremål. Det existerar
egentligen bara som en mental konstruktion, som speglar ett sätt att tänka kring familjemedlemmarnas
konkreta samspel – hur familjen organiserar sina relationer, samspelsregler, uppgifter,
roller och funktioner. Alltså finns familjestrukturen inte i någon objektiv mening, men
ändå organiserar den vårt strukturella tänkande om familjen.
Mönster i strukturen
När enskilda interaktionssekvenser upprepas blir de ett mönster i familjens struktur. Regelbundenheten
skapar regler (ofta outtalade) som styr vad som är möjligt, tillåtet, nödvändigt
eller förbjudet för olika delar av familjen.
Den strukturella analysen fastnar alltså inte på den identifierade patienten (symtombäraren)
eller på andra familjemedlemmar som isolerade individer, utan vi ser familjen som en
helhet. Vi analyserar hur familjen organiserar sina relationer i en struktur som kan vara både
funktionell och dysfunktionell. Ofta är det ett barn som får rollen att vara den som man organiserar
sina relationer kring. Familjen presenterar barnet som problemet.
”I behandlingen flyttas uppmärksamheten ofta över från barnets symtom till föräldrarna.
När detta händer fortsätter jag att koncentrera mig på barnets problem,
men vidgar perspektivet till att även omfatta de äktenskapliga problemen – vilket
vill säga att jag ber makarna att se efter hur deras konflikt utspelas i barnets
symtom. Åter får vi en kalejdoskopisk förskjutning. Jag förnekar inte barnets
symtom; jag förnekar inte makarnas konflikt. Jag påstår bara att bådadera finns
med i bilden, när en familj brottas med svårigheter och fastnar i begränsade ’lösningar’.
20 Se Familjeterapins grunder, kapitel 4.4.
21 Familjer i terapi s. 67.
26

Detta systemiska synsätt stämmer inte överens med hur människor själva
upplever sin situation. Smärtan är alltid en individuell upplevelse. Men när
familjens medlemmar lär sig att se problemen som sammankopplade ser de
dem på ett nytt sätt. Nya och mer lyhörda förhållningssätt växer fram. Exempelvis
kan makar som befinner sig i konflikt bli villigare att avstå från maktspelet
kring ”det var du” – ”nej det var du”, då de väl börjar inse att när en konflikt mellan
makar blir en konflikt mellan föräldrar är det barnen som får betala” (Hela
familjen, s. 133 f.)
4.4 Funktionella subsystem – fördelning av arbetsuppgifter
Den strukturella analysen är kanske den strukturella familjeterapins främsta bidrag till förståelsen,
och därmed behandlingen, av individer och de familjer de är oupplösligt förknippade
med. Att helheten (familjen) är något kvalitativt annorlunda är delarna (individerna) förstod redan
gestaltpsykologerna på 1920-talet, men subsystemens avgörande roll för förståelsen av
familjen och de enskilda familjemedlemmarna uppmärksammades först av Minuchin och hans
medarbetare på Wiltwyck School i New York på 1960-talet.
Att lyfta sitt tänkande från individnivån till komplementaritet på dyadnivån är ett stort steg i
sig, men inte på långa vägar tillräckligt för att uppnå ett strukturellt tänkande. En annan stötesten
är att vi måste föra in en ny analysnivå, mellan individnivån och familjenivån – nämligen
de funktionella subsystemen. Denna mellannivå i familjeanalysen brukar vara den svåraste
att införliva i sitt spontana tänkande, eftersom vi är så kulturellt präglade att tänka på individnivån
att redan lyftet till den komplementära dyadnivån kan kännas övermäktigt i praktiken –
åtminstone i början. Det är en sak att förstå teorin, en helt annan sak att tillämpa den.
Familjen organiserar sig i flera subsystem som kan baseras på generation, ålder, kön, intresse
med mera. Ju större familjesystemet är, desto fler möjligheter finns det att bilda undergrupper:
de idrottsintresserade; de som tittar på Idol eller någon annan TV-serie, de som
älskar hip-hop respektive dansband... Dessa subsystem fyller inte någon basal funktion för
familjens existens, och de vållar sällan så stora problem att de behöver uppmärksammas i
terapin.
Makar och föräldrar – olika funktioner
I alla familjer finns dock några subsystem med centrala funktioner som vi alltid måste utforska.
Makarnas subsystem är grundbulten för familjens existens. Utan deras vuxenrelation
skulle familjen inte ha blivit till. Maka-make-subsystemet är inte beroende av giftermål eller
samboende, funktionen är ändå densamma – att genom en ”vi-tillhörighet” ge varandra den
näring de behöver för att orka med vardagens uppgifter som föräldrar och yrkesmänniskor.
Makarnas subsystem är alltså orienterat inåt, mot varandra, men när de får sitt första barn
blir de automatiskt medlemmar av ett annat subsystem, med helt andra funktioner. De blir
föräldrar och ingår alltså nu i två olika subsystem. Föräldrasubsystemet är orienterat mot barnet,
med funktionen att ge barnet den omvårdnad det behöver. Listan på uppgifter som innebär
att tillgodose barnets behov kan göras mycket lång, men kan sammanfattas i två ord: kärlek
och disciplin. För att lyckas måste föräldrarna samarbeta. Det räcker inte med att mamman
dränker barnet med gränslös kärlek medan pappa står för bestraffningarna när han kommer
hem från jobbet.
Det nyfödda barnet är ju bara en liten individ, men utgör ändå ett barnsubsystem med
funktion att ge barnet möjlighet att utveckla de färdigheter som behövs för att kunna relatera
till auktoriteter (att lyda, förhandla, utveckla självständighet och slutligen frigöra sig). Barnsubsystemet
är alltså orienterat mot föräldrasubsystemet, precis som föräldrasubsystemet är
orienterat mot barnsubsystemet. De är komplementära, och påverkar varandra ömsesidigt.
Johan Klefbeck och Terje Ogden understryker i ”Barn och nätverk” denna ömsesidiga påverkan,
och att barn inte bara är sårbara och beroende, utan också kompetenta aktörer som
aktivt väljer och handlar i förhållande till sin omgivning:
”Föräldrar uppfostrar sina barn, men barn påverkar också sina föräldrar, samtidigt
som bägge parter formas av sina tidigare erfarenheter och av den miljö som
omger dem här och nu... Dessutom påverkas både barn och föräldrar av ett
samhälle i förändring.” (Klefbeck & Ogden 2007, s. 15)
Författarna citerar även Lerner (1986):
27

”Det är inte bara så att medlemmarna i dyaden samspelar; båda befinner sig
även i utveckling. Och utvecklingen hos var och en av dem är delvis både en
produkt av och medverkande faktor till den andres utveckling. Därtill är både
föräldrar och barn invävda i ett bredare socialt nätverk.”
Att barn också komplementärt uppfostrar sina föräldrar illustreras på ett humoristiskt sätt i
Brasse Brännströms klassiska babysketch ”Natti Natti”. 22
Barn och syskon – olika roller
När nästa barn föds utökas barnsubsystemet till två individer, men funktionerna förändras
inte. Däremot tillkommer ett syskonsubsystem med egna funktioner, att lära sig umgås med
relativa jämlikar – konkurrera, lösa konflikter, samarbeta med mera. På samma sätt som att
föräldrarna ingår i två subsystem med olika funktioner, så ingår nu även barnen i två funktionella
subsystem med olika orientering, en yttre och en inre. Dessa fyra subsystem fyller centrala
funktioner, vilket förklarar benämningen ”funktionell”, som alltså inte gäller som motsats
till begreppet ”dysfunktionell”. Ett funktionellt subsystem som inte fyller sina funktioner är,
trots sin dysfunktionalitet, fortfarande ett funktionellt subsystem!
Det faktum, att såväl barn som föräldrar ingår i två olika funktionella subsystem vardera,
utgör en viktig del av det strukturella tänkandet. Som terapeut behöver man se skillnad mellan
makarnas och föräldrarnas två olika relationer, för att lokalisera i vilka subsystem interaktionen
hör hemma. Om man har olika syn på barnuppfostran eller har samarbetssvårigheter
i föräldrafunktionerna arbetar man med föräldrasubsystemet, med relationen mellan
föräldrarna. Om paret har problem i sin vuxenrelation arbetar vi med maka-make-subsystemet
– samma individer men olika funktioner.
Ibland räcker det inte att terapeuten håller isär de olika subsystemen och deras funktioner,
utan man måste också lära ut lite strukturellt tänkande till föräldrarna. Äktenskapet är en frivillig
överenskommelse, som kan sägas upp av en part som är missnöjd, men föräldraskapet
är en förpliktelse man har förbundit sig till så länge barnen behöver sina föräldrar. Gunnar och
Bente Öberg uttrycker detta mycket klart i titeln på sin bok ”Skiljas – men inte från barnen”.
4.5 Gränser – grader av involvering och distans mellan subsystem
Gränsbegreppen är intimt förknippat med subsystemen, och är ännu ett exempel på ett fenomen
som bara finns i våra tankestrukturer. Gränserna mellan subsystemen är inte utstakade
av fysiska markörer, som ofta är fallet med geografiska gränser. När vi åker förbi en skylt där
det står ”Välkommen till Göteborg” så vet vi att vi har passerat kommungränsen (om inte uppmärksamheten
har distraherats av något annat). Men i familjen finns inga skyltar som säger
”Nu befinner du dig i föräldrasubsystemet”. Gränserna är osynliga, och manifesterar sig, precis
som andra strukturella begrepp, i familjens interaktion.
Insnärjdhet med suddiga gränser
Graden av involvering mellan olika subsystem kan variera kontinuerligt på en skala från total
insnärjdhet i den ena extremen till total frikoppling i den andra. I den extremt insnärjda familjen
är familjestrukturen reduceras till en oidentifierbar egomassa. Alla lägger sig i allt. Gränserna
mellan subsystemen suddas ut och deras funktioner omöjliggörs av den extrema överinvolveringen.
Man lever som om husets dörrar aldrig fick stängas (om de inte redan plockas
bort). Alla sover i samma säng, alla går på toaletten och duschar samtidigt. Avskildhet,
ostördhet och individuell autonomi finns inte. Även husets ytterdörr står på vid gavel, och
tomtgränsen till grannarna är inte markerad på något sätt.
Frikoppling med stela gränser
I den extremt frikopplade familjen lever man i parallella världar, som om var och en hade sin
egen ytterdörr i huset och alla innerdörrar var igenspikade. Man pratar aldrig med varandra.
Vad som händer i ett subsystem ger inga reaktioner i andra, om man över huvud taget noterar
händelsen. Husets ytterdörrar har dubbla lås och reglar, rullgardinerna är nerdragna, och
huset omges av en hög mur.
Naturligtvis är dessa extremer ytterst ovanliga, men skalan närhet – distans är kontinuerlig,
och alla subsystem befinner sig någonstans på skalan vid varje givet tillfälle. Gränsernas ge-
22 Magnus & Brasses krogshow ”Det är serverat” på Berns salonger 1978.
28

nomsläpplighet varierar vid olika tillfällen, men i familjer med svåra problem tenderar de att
ligga närmare ena eller andra extremen.
Någonstans i mitten befinner sig den ”normala” familjen, där gränserna är tydligt markerade.
Alla vet vilka subsystem man hör till, och subsystemen tillåts utföra sina centrala funktioner
utan onödig inblandning utifrån. Men samtidigt har gränsen öppningar som tillåter kommunikation,
engagemang och gemensam problemlösning. Det finns gemenskap och tillhörighet.
Ingen är bara sin egen lyckas smed. Man är en familj som bryr sig om varandra, men som
samtidigt respekterar integritet, autonomi och en självständig identitet inom den ram som familjetillhörigheten
erbjuder. Husets dörrar är oftast öppna, men om en dörr är stängd så respekteras
avskildheten. Man knackar innan man går in. Vid ytterdörren ligger en dörrmatta där
det står ”Välkommen”. Tomten avgränsas av ett lågt spjälstaket som är lätt att kliva över om
grannen vill hälsa på, men som ändå markerar var gränsen går.
Den strukturella analysen präglas alltså av normativa värderingar om att ”lagom är bäst”.
En strukturell terapeut, som möter en familj med gränser som ligger nära extrempunkterna,
intar alltså inte en neutral position, utan försöker påverka familjen för att öka flexibiliteten i familjestrukturen.
När man som terapeut undersöker familjestrukturen letar man efter gränsproblem
på tre nivåer.
1. Gränser runt familjen som helhet och som subsystem
Familjen är en helhet som innehåller delar med olika funktioner. Men ett system är bara en
helhet på sin nivå. Även familjen ingår i större suprasystem, som släkt, nätverk, samhälle,
kultur, som på olika sätt påverkar familjen, och som vi ibland måste ta med i analysen. 23 På
denna nivå handlar det om hur familjen markerar sina gränser mot omvärlden.
En familj kan vara totalt invaderad av släktingar, grannar, myndighetspersoner med flera.
Till och med mycket flyktiga bekanta kan flytta in och bli ”familjemedlemmar”. Socialsekreteraren
bestämmer vilka av de riktiga familjemedlemmarna som skall bo var. Familjens hem
blir ett slagfält för ett icke fungerande nätverk, och gränsen runt familjen är obefintlig. Vem
som helst kan invadera, utan motstånd och försvar mot ockupationsmakterna.
Vid den andra extremen finns familjen som stänger ute den hotande omvärlden. ”Vårt hem
är vår borg”. Sven Duva släpper inte en djävel över bron. Tiden familjemedlemmarna tillbringar
utanför den instängda lägenheten reduceras till ett minimum. Att besöka grannar, släktingar,
klassmöten och tvättstugan kommer aldrig på tal. Gränserna är lika slutna som den
kinesiska muren och Berlinmuren var på sin tid, eller som Israels Palestinamur och Burmas
gränser är i dag.
Även om de flesta familjer ligger långt ifrån dessa extremer kan man ganska ofta se problem
i familjens gränser mot omvärlden. Ibland kan arbetslivet vara suddigt avgränsat, i synnerhet
om någon av makarna är egen företagare, och kanske till och med har kontoret i bostaden.
När en kund ringer svarar man alltid, även om det är mitt i maten, eller när makarna
precis skall krypa till sängs. Man är aldrig ledig, och har man en stund över så sitter man vid
datorn för att fixa någon administrativ uppgift man inte hinner göra på dagtid.
Även anställda i ledande befattningar har ofta en lika suddig gräns till arbetslivet. Här kan
även partnern bli indragen som värd för representationsmiddagar, assistent på tjänsteresor
med mera. (Även om den strukturella familjeterapin växte fram ur arbete med slumfamiljer, är
den också tillämpbar på medelklassfamiljer – något Minuchin fick kämpa hårt för när han
införde familjeterapin vid Philadelphia Child Guidance Clinic i mitten av 1960-talet).
Invasion från ovan
En viktig gräns handlar om familjens relationer med föräldrarnas ursprungsfamiljer. Ju längre
jag arbetat som familjeterapeut, desto viktigare har det blivit att även ta med mormödrar och
farfäder i den strukturella analysen, och ibland även i terapin. Det kan handla om modern till
en ensam mor, som inte kunnat anpassa sig till rollen som mormor. I stället för att hjälpa sin
dotter bli kompetent i sin mammaroll, har mormodern tagit över föräldrarollen och mamman
har på så sätt blivit ”syster” till sitt barn. Den naturliga gränsen mellan föräldrasubsystemet
och barnsubsystemet har suddats ut. Samtidigt har även den lilla familjens gräns mot mam-
23 Charles Fishman (som även var medförfattare till ”Livets Dans”) har utvecklat arbetet
med omgivande system i ”Intensive Structural Therapy”.
29

mans ursprungsfamilj suddats ut, när mormor övertagit föräldrasubsystemets funktioner. (Se
även kapitel 4.6 och 4.7 samt fig. 4.11)
Ibland kan familjens problem över huvud taget inte förstås, om man inte betraktar dem i
ljuset av far- eller morföräldrarnas problem. Någon av föräldrarna kan vara insnärjd i sin ursprungsfamilj,
och fylla en viktig homeostatisk funktion i far- eller morföräldrarnas maka-make-subsystem.
Genom insnärjdheten i ursprungsfamiljen försvåras bildandet av det egna
maka-make-subsystemet. Makarna kan fastna i konflikter som representanter för sina familjer,
och när dessa olösta konflikter spiller över från makarnas subsystem till föräldrasubsystemet
blir även ett eller flera av barnen i den tredje generationen insnärjda symtombärare i
sin familjestruktur.
Ett exempel på en blivande tregenerationsproblematik var Irene och Jonas, ett par som var
36 och 39 år, och som varit tillsammans i sex år. Irene var gravid i sjunde månaden och hade
sedan barndomen lidit av emotionella störningar, svårigheter att knyta an känslomässigt, jagsvaghet,
osäkerhet och osjälvständighet. När hon var fem år fick hennes mamma en graviditetspsykos,
då hon väntade sitt andra barn. Irene placerades ett år i fosterhem innan hon
flyttade till sin far, som då separerat frän sin psykiskt sjuka hustru. Irenes mor träffade en ny
man och blev gravid igen, med en ny förlossningspsykos som följd, när Irene var 10 år. Hela
denna tidsperiod, när hennes bröder kom till världen och mamma var konstig och inlagd på
sjukhus, var för Irene som ett töcken med mycket vaga minnesbilder.
Irenes mamma dog för ett par år sedan och hennes pappa, som hade haft vårdnaden om
henne sedan sexårsåldern, var trött på att ta hand om sin dotter, som varit myndig i halva sitt
liv. ”Om hon inte hade vett om att skydda sig mot graviditeten så får hon stå sitt kast”, menade
han. Irene uppfattades som svagbegåvad, och barnavårdscentralen hade, i sin oro för det
kommande barnet, kontaktat socialtjänsten.
Irene hade, sedan graviditeten konstaterades, gjort slut med Jonas, men efter ett par månader
var de åter tillsammans. Visserligen bodde de i varsin lägenhet (de hade aldrig delat
lägenhet) men Irene planerade att inför förlossningen flytta till Jonas. Han bodde i ett ”halfway
house” för psykiskt funktionshindrade vuxna.
Grandiosa vanföreställningar
Om Irenes störningar var lätta, så var Jonas symtom desto absurdare. Han talade alltid om
sig själv i tredje person: ”Jonas har så många viktiga uppgifter. Han hinner inte ta hand om
barnet. Det får Irene göra.” Irene spelade med i detta kluvenhetsspel, och talade aldrig direkt
till Jonas, utan talade alltid om honom, även hon i tredje person, som Jonas eller ”han”.
Om Jonas någon gång talade i jag-form så var det från någon av alla sina grandiosa vanföreställningar.
Han var specialist i gynekologi, och hade uppfunnit en metod för snabba och
smärtfria förlossningar. Han var privatdetektiv som visste vem som mördade Palme. Han var
ägare till ett stort antal fastigheter, han hade tjänst vid finansdepartementet med ansvar för
statskassan, han var anställd som kurator vid den institution där han bodde. Kort sagt, han
var den han behövde vara vid varje givet tillfälle.
Jonas mamma, som dog för tio år sedan, hade haft åtta personligheter, och han verkade
fast besluten att överträffa sin mamma med råge. Att ha kontroll över ett spel med alla dessa
personligheter kräver hög intelligens. Jonas pappa var medveten om sonens intelligens, men
tyvärr kopplade han denna medvetenhet till starka överkrav på omöjliga prestationer från
Jonas sida.
Det är lätt att inse, att utan hjälp av strukturellt orienterade familjebehandlare så skulle det
kommande barnet mycket snabbt behöva bära sina föräldrar på sina axlar, med en totalt
utsuddad gräns mellan barn- och föräldrasubsystem. Eftersom föräldrarna var så insnärjda i
sina ursprungsfamiljer, skulle även dessa suprasystem kräva en identifierad patient med
kraftiga symtom för att balansera de homeostatiska krafterna i det utvidgade familjesystemet.
2. Gränser mellan funktionella subsystem
På mellannivån undersöker man gränserna mellan de funktionella subsystemen. Här blir det
tydligt (åtminstone för lärare och handledare) om terapeuten tänker strukturellt eller individuellt.
Den som inte har börjat tänka strukturellt letar då efter gränser i dyader, alltså mellan individer,
och glömmer att fokusera på de funktionella subsystemen – maka-make-, föräldra-,
barn-, och syskonsubsystemen (se kapitel 4.4
).
30

I en familj som negligerar barnen, där de springer vind för våg och får sköta sig själva, är
gränsen mellan föräldrar och barn stel, och subsystemen är frikopplade (se kapitel 4.9, fig. 4-
2). Ett annat exempel på en rigid gränsproblematik kan vara den nybildade styvfamiljen, där
makarna är så upptagna av varandra att gränsen kring deras subsystem blivit ogenomtränglig.
Var barnen tillbringar natten har de ingen aning om.
På subsystemsnivån kan man se suddiga gränslinjer som yttrar sig i att en överinvolverad
förälder rycker in så fort barnen försöker lösa en konflikt. I stället för att låta syskonen lära sig
konfliktlösning på ett naturligt sätt, så löser hon konflikten åt dem. Genom att sudda ut gränsen
till syskonsubsystemet och ta över dess naturliga funktioner, bevarar hon i all välmening
barnens inkompetens (se kapitel 4.9, fig. 4-3a).
I en familj där makarna har svårt att lösa sina konflikter (de fick kanske aldrig lära sig det
som barn), kan barnens oro bli så stor att de försöker avleda föräldrarnas uppmärksamhet –
oftast genom något problembeteende. När makarna inte kan staka ut gränsen runt sitt makamake-subsystem,
utan låter det invaderas av ett eller flera barn, så blir den suddiga gränsen
och problembeteendet ett samspelsmönster som upprätthåller den dysfunktionella familjestrukturen
(se kapitel 4.9, fig. 4-4). Ibland räcker det inte att avleda genom att bara dra uppmärksamheten
till sig (charma, störa, byta ämne), utan barnet måste även kanalisera föräldrarnas
aggressioner på sig själv i en syndabocksroll för att undvika den hotande katastrofen
(se kapitel 4.7 om triangulering, kapitel 4.9, fig. 4-5).
”Äkta makar måste vårda sitt äktenskap för att fungera bättre som föräldrar. Och
omvänt, när de står inför sin relations sammanbrott måste de skydda sitt föräldraskap
från den äktenskapliga konfliktens nedbrytande verkan.”
(Hela familjen, s. 187 f.)
I en familj där gränsen mellan maka-make- och föräldrasubsystemen suddats ut kan föräldrarna
bli så upptagna av föräldraskapet att man tappar varandra som makar. Maka-makesubsystemets
gränser blir ytterligare utsuddade om det tomma maka-make-subsystemet får
en stel gräns inom systemet i stället för runt det, och de separata maka-make-subsystemen i
stället invaderas av obehöriga. Det kan vara varsitt barn som får en mer eller mindre incestuös
makeroll, blir sin förälders förtrogna, den som förser föräldern med den näring han/hon
skulle ha fått av sin naturliga partner (se kapitel 4.9, fig. 4-6). En mer extern variant kan vara
att maken ”gifter sig med jobbet” medan hustrun skaffar en älskare. En regredierad struktur är
när någon av makarna vänder sig till sin ursprungsfamilj för att få den näring man inte kan få
av sin make. Man offrar sin makeroll och går tillbaka till sitt barnsubsystem för att få sin omsorg
på det gamla välkända sättet.
Partnerkonflikter förgiftar föräldrafunktioner
Ett mycket vanligt problem, när gränsen mellan makarnas och föräldrarnas subsystem suddats
ut, är att de konflikter som makarna inte kan lösa sipprar ned i föräldrasubsystemet och
blir till konflikter även där. Då får barnen i regel betala ett mycket högt pris för att makarna
inte kunnat markera gränsen kring sin vuxenrelation (se kapitel 4.9, fig. 4-7.)
Analysen av subsystemens gränser försvåras inte bara av att det är osynliga, dessutom
kan de se olika ut beroende på varifrån man betraktar dem. I exemplet med den överinvolverade
mamman som invaderade syskonsubsystemet var både syskon- och föräldrasubsystemet
suddigt avgränsade. Men om vi vidgar horisonten, och även inkluderar den perifera fadern i
föräldrasubsystemet, blir analysen mer komplicerad. På mammans sida är gränsen suddig,
men på pappans sida är gränsen rigid. Han verkar lämna över föräldraskapet helt till mamman,
som tar ensamansvaret utan protester. Att pappan inte verkar veta vad som händer
med barnen gör henne bara än mer involverad (se kapitel 4.9, fig. 4-3a).
Några år senare, när storebror hunnit bli tonåring, kan vi se en annorlunda gränsproblematik.
Mamman är fortfarande överinvolverad. Hon vill ha full kontroll, och frågar vart han skall
gå, vad han skall göra, vem han skall träffa, medan sonen värjer sig med ospecifika svar som
”Ut”, ”Träffa kompisar” och ”Vet inte”. Här är mamman gräns fortfarande suddig, medan sonen
försvarar sig mot invasionen med en stel gräns. (se kapitel 4.9, fig. 4-3b).
3. Gränser kring individerna som subsystem
På den lägsta nivån fokuserar man på individerna som subsystem. Respekterar man den personliga
integriteten, eller avbryter man varandra. Vem avbryter vem? Är det ömsesidigt eller
enkelriktat? Får var och en prata för sig, eller pratar någon för någon annan? För flera andra?
31

Respekterar man varandras upplevelser, åsikter och värderingar? Vilka stödjer varandra, ger
varandra bekräftelse, och vem hjälper till? Har någon familjemedlem blivit frikopplad och lever
vid sidan av familjen? Lever alla parallella liv? Finns familjen enbart som en myt?
4.6 Grundfrågor om subsystem och gränser
När man analyserar familjestrukturens är det tre viktiga frågeområden som måste kartläggas:
1. Vilka ingår i familjen och de funktionella subsystemen?
Är det de som naturligt hör dit, eller befinner sig en eller flera familjemedlemmar i subsystem
som de inte hör hemma i? I ett av de sista exemplen ovan hade mormor invaderat och tagit
över föräldrasubsystemet, där hon inte naturligt hörde hemma. Mamman, som skulle ha ingått
i föräldrasubsystemet befinner sig i stället i barnsubsystemet. Det är närmast en akademisk
fråga om man skall se det som att barnbarnet blivit ”adopterat” av mormodern (och därmed
ingår i sin mammas barnsubsystem), eller om mamman klivit ned i sin dotters barnsubsystem
(se kapitel 4.9, fig. 4-12). Effekterna och de nödvändiga interventionerna, för att återställa den
naturliga familjestrukturen, blir ändå ungefär desamma.
Andra gränsdragningsproblem runt familjen kan handla om tonårssonens flickvän, som
praktiskt taget bor hos honom. Skall hon räknas som familjemedlem? Eller när han några år
senare har flyttat till en annan stad för att läsa på universitet – hur länge är han familjemedlem?
Så länge han regelbundet kommer hem för att få kläderna tvättade av mamma? Tills
han fått ett förstahands lägenhetskontrakt? Tills han fått sitt första jobb? Tills han flyttat ihop
med sin fästmö? Tills de fått sitt första barn? Frågorna är inte alltid självklara. Även om vi inte
behöver ha med hela familjen i varje samtal, är det bra att veta vilka som räknas som medlemmar
i familjen, och hur distanserade föräldrarna är till sina ursprungsfamiljer.
Du skall lämna din fader och din moder...
I de sista exemplen i kapitel 4.5 är en (eller kanske båda?) av makarna/föräldrarna kvar i de
barnsubsystem de aldrig vuxit ur. I och med att de har ena foten kvar i sina ursprungsfamiljer
kan de inte bilda ett fungerande maka-make-subsystem, det som skall vara grundbulten i deras
egen familj. De har inte följt Bibelns uppmaning ”Du skall lämna din fader och din moder…”
utan hämtar fortfarande sin näring från sina föräldrar, i stället för från sin partner.
I ett tidigare exempel beskrevs en familjestruktur där makarna rekryterat varsitt barn till två
parallella makesubsystem, så att barnen fick ta över makefunktionen i stället för att få sina
behov tillgodosedda som medlemmar i barnsubsystemet (se kapitel 4.8, fig. 4-6). Här befinner
sig barnen i subsystem där de definitivt inte hör hemma, även om det är fullständigt naturligt
att ett barn kan trösta en ledsen förälder ibland, eller att en förälder njuter av umgänget
med sitt barn.
Ett annat exempel på obehöriga subsystemsmedlemmar: den perifere maken som klivit
ned i barnsubsystemet och konkurrerar med barnen om mammas omsorger. Han får strumpor
och kalsonger förpassade från golv till tvättmaskin, får dem tvättade och lagda på plats,
så att han aldrig behöver bekymra sig om att ha rena kläder. Han får sin säng bäddad, smörgåsarna
bredda, semestern planerad och organiserad… Och sedan undrar han varför inte
frun vill ha sex med honom – utan att inse att det ju vore närmast incestuöst. Hon kan ju inte
ha sex med sitt barn! (Se kapitel 4.9, fig. 4-15).
Funktionella föräldrabarn
Av exempelsamlingen kan det verka som att obehöriga subsystemmedlemmar alltid innebär
en problematisk familjestruktur, men så är inte alltid fallet. I en familj hade mamman drabbats
av en långvarig och svår sjukdom som hindrade henne att utföra sina föräldrafunktioner. Under
hennes sjukdom gick äldsta dottern in som ett ”föräldrabarn”. Hela familjen accepterade
hennes nya roll och utvidgade ansvar. Mamman var tacksam över att dottern kunde ta hand
om småsyskonen. Pappan var också tacksam över att inte ensam ha allt föräldraansvar, och
var tydlig mot småsyskonen att när han inte var hemma var det storasyster som bestämde.
Dottern var glad över föräldrarnas förtroende, och tog gärna hand om småsyskonen, som i
sin tur älskade sin storasyster, även om de kunde vara lite busiga ibland.
32

2. Hur väl fyller subsystemen sina funktioner?
Får makarna den näring de behöver av varandra – ömsesidigt stöd, spegling, intimitet? Vilka
behov blir inte tillgodosedda? Blir de tillgodosedda någon annanstans än i makarnas subsystem?
Turas man om att vara förälder en i taget, eller samarbetar man? Kan föräldrarna
utnyttja sina komplementära olikheter och ändå enas om regler och konsekvenser för barnen?
Kan föräldrarna ge barnen både kärlek och disciplin? Eller bara det ena, eller det andra?
Eller ingetdera? Får barnen några auktoriteter att träna på, eller har föräldrarna abdikerat och
blivit curlingföräldrar, betjänter eller passiva åskådare? Kan föräldrarna vara auktoriteter utan
att bli auktoritära? Får barnen vara barn, eller belastas de med alltför mycket ansvar? Får
syskonen möjlighet att lära sig konfliktlösning, eller löser någon av föräldrarna konflikterna åt
barnen?
3. Hur är subsystemen avgränsade?
Är gränserna mellan subsystemen tydligt markerade, eller ligger nära någon av extremerna
rigid eller suddig. Är subsystemen frikopplade eller insnärjda? Vilka i så fall? Genom att utforska
hur subsystemen avgränsas i relation till varandra får vi ofta de viktigaste signalerna
om familjens strukturella problem.
En svårighet i det strukturella tänkandet är att gränsbegreppet är mångtydigt, och inte alltid
syftar på relationer mellan subsystem. Till exempel talar man ofta om att föräldrar måste sätta
gränser för barnen. Denna gränssättning handlar om förmågan att säga nej, att ta sitt vuxenansvar
och våga ta konflikter. Här har gränsmetaforen en helt annan innebörd. När föräldrar
har svårt att sätta gränser, betyder det inte att gränsen mellan föräldrarnas och barnens subsystem
är suddig. Suddiga gränser utmärks ju av överinvolvering och insnärjdhet. Gränssättningsproblematiken
kan bero på att gränsen är stel och subsystemen frikopplade. Föräldrarna
kanske inte orkar engagera sig i barnen, eller drar sig undan konfliktsituationer av rädsla för
sin egen eller barnets ilska. Gränssättningsproblematiken återkommer jag till i kapitel 4.8
(hierarki).
4.7 Triangulering – rigida trianglar som låser strukturen
Triaden är en analysnivå som ligger mellan dyadnivån (två individer och deras relation) och
subsystemsnivån (där storleken bestäms av det antal familjemedlemmar som ingår i de berörda
subsystemen). Triaden är en enhet som kan sägas bestå av tre konstellationer av dyader
med en observatör. Det finns ett engelskt ordspråk (”Two is a company, three is a crowd”)
som belyser triadens komplexitet. Det skall finnas en svensk motsvarighet, men i skrivande
stund kommer jag inte på det. (förslag emottages tacksamt). I och med att antalet enheter
utökas från dyadens tre (två individer och en relation) till nio (tre individer, tre relationer och
tre relationer till relationer), ökar samtidigt de möjliga problemområdena. När triader fastnar i
rigida strukturer talar man i strukturell familjeterapi om ”trianguleringar”.
1. Avledning – locka bort från faran
Det är som om barn har inbyggda barometrar som känner av atmosfären i familjen. Det hittar
snabbt strategier för att avleda föräldrarnas aggressioner mot varandra – långt innan det utvecklat
ett medvetet tänkande.
När barnet växer utvecklas strategierna – om inte föräldrarna ändrar sin relation, så att de
kan visa barnet att deras ilska inte är farlig, att den är ett naturligt och nödvändigt fenomen för
att kunna utveckla relationen i en sund riktning. Barn måste känna trygghet i att föräldrarna
kan hantera sina konflikter utan inblandning från deras sida.
Tyvärr är signalerna ofta de motsatta. Föräldrarna tar tacksamt emot avledningsmanövrerna,
och barnet lär sig snabbt vilka strategier som är mest effektiva. Om föräldrarna blir oerhört
engagerade när barnet uppvisar sjukdomssymtom, kan dessa bli effektiva som avledare. Om
barnet kan få föräldrarna att skratta och glömma sina olösta konflikter kan barnet utveckla en
pajasroll. Om föräldrar visar ett starkt intresse för allt barnet säger, oavsett när och hur, kan
barnet utveckla en förmåga att hålla maratontal (se kapitel 4.9, fig. 4-4).
Om föräldrar inte är tillräckligt känsliga för barnets signaler, kan det behöva ta till starkare
reaktioner för att avleda den hotande katastrofen. Man kan vägra gå till skolan, vägra äta,
skära sig, missbruka alkohol och droger, begå kriminella handlingar, hota med själmord, göra
suicidförsök (som alltför ofta lyckas)…
33

2. Syndabocksprocesser – missriktad aggression
En speciell form av avledning är de så kallade syndabocksprocesserna. I början av familjeterapins
historia sågs dessa samspelsmönster som linjära – att föräldrarna skapade syndabocksrollen
åt barnet i en utstötningsprocess. I ett strukturellt perspektiv är det dock en cirkulär
process, där barnet (och eventuellt även syskon) är lika delaktiga som föräldrarna. Barnet
i syndabocksrollen drar aktivt på sig de aggressioner som föräldrarna inte kan hantera i
sin relation. Det är som om barnet tänkte: ”Det är bättre att dom är arga på mig än på varandra.
Då finns åtminstone familjen kvar”. Utifrån ett individualpsykologiskt perspektiv kan det uttryckas
som ”Det är bättre att dom är arga på mig än att jag inte finns i deras värld”. Denna
tolkning är dock mer begränsad, och ger inte samma förståelse för det sammanhang som det
avledande syndabocksbeteendet utspelar sig i.
När aggressionerna, som inte kan få ett naturligt uttryck, kanaliseras på barnet så startas
en utstötningsprocess där föräldrarna enas, i stället för att hantera sin olösta konflikt. Föräldrarna
klamrar sig gärna fast i en lyckomyt. ”Om det inte vore för vår odåga till son/dotter skulle
vi vara världens lyckligaste familj. Om vi inte hade honom/henne skulle vi aldrig ha några
konflikter” (se kapitel 4.9, fig. 4-5).
Till slut vänder sig föräldrarna till sociala myndigheter, om inte redan förskola, skola, fritidsverksamhet
eller polis slagit larm. Om då familjen möts av en välmenande socialsekreterare
som fastnat i individuella förklaringsmodeller, erbjuds de kanske att placera barnet. Man vill ju
inte missunna familjen den lycka de skulle haft om de slapp sin syndabock. Dessutom hyser
hon kanske förhoppningar om att en grundlig bearbetning av barnet skall kunna ”bota” honom
eller henne från sitt problematiska beteende.
Denna förändring är dock bara en förändring av första ordningen 24 . Föräldrarna saknar
fortfarande förmåga att lösa sina konflikter, och behovet av syndabocken blir snart påtagligt. I
detta läge upptäcker föräldrarna att man kanske förhastade sig när man lät placera barnet.
”Vi borde nog försöka lite till”, säger man till den fortfarande lika förstående socialsekreteraren.
”Han har det inte bra på behandlingshemmet. De är inte snälla mot honom.”
Spiral utan slut
När barnet kommer hem igen startar en ny fas i syndabocksspiralen. Syndabocken gör sitt
jobb och avleder föräldrarnas fortfarande olösta konflikt, genom att kanalisera ilskan mot sig
själv. Föräldrarna återupptar utstötningsprocessen, och barnet åker snart ut och in som en
jojo.
Ett alternativ som man ibland kan se är att ett yngre syskon tar över den stabiliserande rollen.
I en familj med frånskilda föräldrar hade den skolvägrande 13-åriga dottern en 17-årig
storasyster, som tidigare gjorde det sammanhållande arbete som lillasystern tagit över. I
multiproblemfamiljer med många barn kan man ofta se hur barnet går in i syndabocksrollen,
den ene efter den andre, när de kommer in i puberteten. När den nye syndabocken påbörjat
sin ”tjänst” kan i regel den förre släppa ansvaret för föräldrarna, och börja koncentrera sig på
sin egen framtid, om inte han / hon fastnat så djupt i kriminalitet och missbruk att karriären
som avvikare är den enda som återstår.
Det enda som kan lösa familjens problem är att de får hjälp att genomföra en förändring av
andra ordningen – att föräldrarna lär sig prata med varandra och lösa sina konflikter, utan att
barnen dras in i deras maka-make-subsystem (eller exmakesystem).
3. Familjer med ”små tyranner”
Familjer med små ”tyranner” kan också vara exempel på triangulering. I den klassiska familjekonstellationen
förmår inte mamman sätta gränser för sin fyraåring, medan pappan bara behöver
säga till en gång på skarpen för att dottern skall lyda. I en sådan familj kan Minuchin
säga till pappan: ”När en fyraåring är större än sin mamma sitter hon kanske på pappas axlar.”
(Livets Dans s. 167). Några andra träffande formuleringar:
”När en tjugofemkilos tyrann terroriserar en hel familj, måste man utgå från att
barnet har en medbrottsling. För att en tyrann på en meter ska bli väldigare än
resten av familjen, måste han stå på de vuxnas axlar. I dessa fall kan terapeuten
24 Watzlawick (1978) beskriver skillnaden mellan förändringar av första ordning (där spelreglerna
kvarstår oförändrade) och andra ordningen (där spelreglerna och den övergripande
strukturen förändras). Se även Lundsbye m fl, kapitel 4.9.
34

tryggt förutsätta att makarna diskvalificerar varandra, vilket ger den triangulerade
tyrannen en maktposition som är skrämmande, både för barnet och familjen”
(Livets dans s. 75)
”Närhelst jag ser vuxna tungviktare besegras av sina egna lättviktare i förskoleåldern,
är jag alldeles säker på att makarnas konflikter utspelas på föräldraskapets
slagfält, och att de förvirrade barnen blir offer när föräldrarna drar åt varsitt
håll." (Hela familjen, s. 171)
”För länge sedan utvecklad jag familjeterapins enda matematiska teorem: om ett
förskolebarn är längre än någon av sina föräldrar, måste det bero på att han står
på den andre förälderns axlar.” (Hela familjen, s. 182)
Dessa familjer, med en omvänd och förvirrad hierarki, beskrivs ytterligare i kapitel 4.8, se
även kapitel 4.9, fig. 4.8 och 4.9.
4. Dubbla lojaliteter – att klyvas av dem man älskar
Hur illa barn än blir behandlade, så är de i de allra flesta fall obrottsligt lojala mot sina föräldrar.
Ett fall, där en flicka blivit utslängd av sin mamma och under lång tid utnyttjats sexuellt av
sin psykiskt störde och missbrukande pappa, fick nyligen stor uppmärksamhet i svenska media
(framför allt ”Uppdrag Granskning”). I en intervju, när flickan fick frågan vad hon kände för
sin pappa efter alla övergrepp, svarade hon: ”Jag älskar honom. Han är ju min pappa!” Om
hon även älskade sin mamma, som slängt ut henne i kylan, framgick inte av intervjun, men
det hade inte förvånat mig om hon hade svarat ja, även på en sådan fråga.
Frånskilda föräldrar, som inte avslutat sin separation, försöker ofta binda barnet till sig som
sin allierade. Barnet hamnar i en olöslig lojalitetskonflikt. Det enda möjliga blir att säga till
mamma vad man tror att hon vill höra, för att sedan säga till pappa det man tror att han vill
höra – och sedan hoppas att de inte skall prata med varandra, fast det innerst inne är det
man längtar efter mest av allt (se kapitel 4.9, fig. 4-10).
Det krävdes mod och styrka, av den 13-åriga skolvägrare jag nämnde ovan, att säga till
sina föräldrar: ”Jag vill inte bo hos någon av er. Bor jag hos pappa blir mamma ledsen, och
bor jag hos mamma blir pappa orolig. Jag vill bo någon annanstans”.
Många barn till frånskilda föräldrar bär föräldrarna på sina axlar. I stället för att föräldrarna
tar hand om barnet, blir det barnet som tar hand om sina föräldrar – agerar sändebud så att
föräldrarna inte behöver prata med varandra; försöker vara båda till lags fast det är omöjligt;
se till att lindra deras smärta så mycket som möjligt.
Den egna smärtan får man hantera bäst men kan, med den energi som eventuellt finns
över, sedan man tagit hand om föräldrarna. Att tillfoga sig själv fysisk smärta (till exempel genom
att skära sig) kan dämpa den psykiska smärtan en aning, åtminstone för tillfället. Att
berusa sig kan också dämpa smärtan för en stund. Att vägra äta kan ge en känsla att åtminstone
ha kontroll över sin egen kropp.
Samtidigt kan dessa smärtlindringar fungera som signaler till föräldrarna om att barnet behöver
dem båda. ”SE MIG!” skriker barnet tyst. ”SAMARBETA OCH TA HAND OM MIG, I
STÄLLET FÖR ATT SLITA MIG ITU!!!” Eller som Linda Bengtzing uttrycker det: ”Se mig!
Hör mig! Rör mig! Hur svårt kan de’ va’???”
Dubbel funktion – bevara och förändra
Detta belyser ett generellt fenomen – att symtomen oftast har både en systembevarande och
en systemförändrande funktion: ”Om jag inte kan få mamma och pappa att se och höra mig,
så kanske jag kan se till att någon annan gör det – läraren, socialen, polisen eller vem f-n
som helst, som kan tvinga mina föräldrar att samarbeta och bry sig om mig!”
Ibland kan syskon fördela arbetet, så att de tar hand om varsin förälder. Då blir det lite lättare,
eftersom man kan koncentrera sig på en uppgift i taget. Men priset är högt även här, då
man riskerar att förlora den förälder man inte allierat sig med.
Barnets lojalitet mot sina föräldrar är oftast gränslös, men om barnet inte kan balansera de
dubbla lojaliteterna, utan tvingas att välja den ene eller den andre, så är min erfarenhet att
barnet väljer den förälder som man är mest orolig för. Om man tror att pappa skulle gå under,
kanske till och med begå självmord, väljer man att stödja honom – även om man saknar sin
35

mamma oerhört. Barn brukar vara beredda att offra sig själva hur mycket som helst för att
rädda sina föräldrar.
Det paradoxala budskapen till den förälder som väljs bort (och som kan vara ytterst svårt
att uppfatta av den som ”ratats”, inte bara av sin make utan även av sitt barn) är ofta: ”Jag litar
på att du kan ta hand om dig själv. Jag måste ta hand om den som inte klarar sig
annars. Men jag älskar dig också, även om jag inte får säga det högt. Jag kommer alltid
att längta efter dig. Min högsta önskan är att ni skall sluta fred, så att jag får visa min
kärlek till er båda.”
5. Koalitioner mot familjemedlemmar
I flera av de trianguleringsprocesser som beskrivits kan man se hur två familjemedlemmar går
i koalition mot en tredje. Detta är ofta ett uttryck för en problematisk familjestruktur, i synnerhet
om koalitionen går över en generationsgräns. Koalitionsteorin, liksom hierarkiteorin och
paradoxala direktiv, tillhör det som Haley bidragit mest med till det strukturella tänkandet.
I syndabocksfamiljen enas föräldrarna i en attack på syndabocken, och slipper därmed
konfrontera varandra i den latenta konflikt som sopas under mattan med hjälp av syndabocken
(se kapitel 4.9, fig. 4-5). I familjer med en ”liten tyrann” sitter det mäktiga barnet ofta på
en förälders axlar (se kapitel 4.9, fig. 4-9). Om båda föräldrarna är handlingsförlamade blir det
en annan sorts koalition, där de enas i sin rädsla för sin lilla tyrann (se kapitel 4.9, fig. 4-8).
Om de hade kanaliserat sin ilska i stället för sin rädsla skulle barnet i stället ha blivit syndabock
(se ovan). I familjer med dubbla lojaliteter försöker båda föräldrarna binda barnet till sig i
en koalition mot den andre. Barnet blir en femtekolonnare i båda skyttegravarna (se kapitel
4.9, fig. 4-10).
Det kan synas som om koalitioner alltid är av ondo, men så är inte fallet. Ibland är de till
och med nödvändiga. Tonårsföräldrar måste ofta gå i koalition med varandra för att kunna
vara de auktoriteter som tonåringen behöver för att kunna testa föräldrarnas gränser (se
kapitel 4.9, fig. 4-14). Ibland behöver tonårssyskon gå i koalition för att få mamma att förstå
att de inte längre är småbarn. De är snart myndiga, och de både kan och vill ta mer ansvar.
Om föräldrarna skall kunna detronisera sin ”lille tyrann” (se ovan) behöver de gå samman i
en koalition, i stället för att motarbeta varandra. För att föräldrarna inte skall bli distraherade
av sin avledare behöver de markera maka-make-subsystemets gränser med en stark koalition.
Koalitioner över generationsgränser
I alla dessa exempel är koalitionen inom en generationsgräns, och koalitionens syfte är att
skapa en positiv utveckling. Om koalitionen går över en generationsgräns, eller om den syftar
att bevara en dysfunktionell struktur är den däremot problematisk.
Ännu allvarligare blir det om koalitionen går över två generationsgränser. Ett vanligt exempel
på denna konstellation är när en supermormor går i koalition med sitt barnbarn mot sin
dotter / barnets ensamstående mamma. En ung mamma med missbruk och/eller psykiska
problem fastnar lätt i denna fälla. Men även om mamman egentligen har den kompetens hon
behöver, kan behovet hos mormodern av att ha en funktion leda till en koalition över två
generationsgränser. Hon kan ha blivit änka nyligen, eller relationen till morfadern kanske inte
får henne att känna sig meningsfull. (Se även kapitel 4.5 om gränser runt familjen och kapitel
4.9, fig. 4-11.)
4.8 Hierarki – vem bestämmer över vem
En vanlig (och farlig) myt är att familjen är (och skall vara) en demokrati. Om det skall vara
”en man, en röst” så vore det farligt att skaffa mer än två barn. Då löper ju föräldrarna risken
att bli nedröstade, och barnen skulle få ett större ansvar än de kan hantera. Kan denna myt
vara en av anledningarna till att så få familjer idag har fler än två barn?
För att familjen skall fungera så måste föräldrarna våga ta sitt vuxenansvar. Men detta kräver
att föräldrarna är något så när trygga i sitt föräldraskap, att de vågar lita på sina naturliga
instinkter så länge de inte skadar barnen. Men alla rådgivare, som i olika tider predikar olika
förhållningssätt, bidrar inte till att göra föräldrar tryggare – snarast tvärtom. Metabudskapet är
ofta ”Du skall göra som jag säger. Tro inte att du själv kan något!” En slags jantelag för föräldrar.
36

Osäkerheten gör att föräldrar inte vågar ta konflikter med sina barn. ”Om jag säger nej, så
kanske mitt barn får en tidig karaktärsstörning. Barn måste vara lyckliga och glada hela tiden.
Om mitt barn gråter så är jag en dålig förälder.” Barnen växer till jättehulkar, när de fostras att
tro att de är starkare än sina föräldrar. Deras behov av tydliga regler möts inte, och de tvingas
till allt starkare uttryck för att få den reaktion som aldrig kommer.
Fångvaktare eller fånge?
Till slut är föräldrarna övertygade om att de fött ett okontrollerbart monster, som man trots allt
lägger ner all tillgänglig energi på att, utan framgång, försöka kontrollera (se kapitel 4.7 avsnitt
3 och kapitel 4.9 fig. 4.8 och 4.9). I familjer med ”små tyranner” fastnar man lätt i ett spel
där föräldrarna blir fångvaktare som ständigt övervakar barnen så att de inte skall göra något
ofog, och som i slutändan resulterar att föräldrarna blir fångar i en metakomplementär relation
25 .
”Det finaste med barns lekar är friheten – friheten från alla restriktioner, frihet för
fantasin att följa sitt lopp,,, För att leka behöver barn välvillig likgiltighet. De behöver
ägna lekstunderna åt att hantera sina fantasier, inte sina föräldrar. Om
barn är upptagna av sina föräldrar och vice versa, upplöses den genuina leken
och blir en del av maktkampen.” (Hela familjen, s. 173.)
Om Emils pappa hade haft tid att ständigt övervaka honom, hade han sannolikt inte slutat
som kommunalnämndsordförande i Katthult.
Den omvända hierarkin, där barnen sätts på tronen att regera över sina abdikerade föräldrar,
förvärras ofta av att föräldrarna saboterar varandras tafatta försök att styra det ”farliga”
barnet. De kan inte enas om en strategi, utan turas om att misslyckas en i taget, eftersom
man tror att man inte kan samarbeta. Det beror ofta på att man inte förstått vad samarbete är
– att enas om en linje som båda kan acceptera, och sedan genomföra gränssättningen
tillsammans. I stället tycks man tro att samarbete är när den andre gör vad man säger till om
(ibland uttryckt som ”jag står för ’sam’ och du för ’arbete’”), alternativt att man låter den andre
bestämma. Symmetriska relationer tycks inte existera ens i dessa föräldrars tankevärldar.
När handlingsförlamningen sprids även utanför familjen (daghem, skola, grannar…) drivs
barnet till alltmer våldsamma utspel för att någon skall sätta de gränser det skriker om att få.
Till slut återstår bara polis och tvångsvård, om inte någon innan dess förmått hjälpa föräldrarna
att samarbeta om regler och konsekvenser.
Eftersom regler, som inte är kopplade till konsekvenser, bara är fromma förhoppningar,
måste barnet veta vad som händer när det bryter mot reglerna. Först när föräldrarna visat i
handling att de menar vad de säger, kan barnet slappna av och lita på de vuxna.
Straff eller konsekvens
En svårighet i gränssättningen är att föräldrarna ofta inte kan skilja mellan konsekvens och
straff. Ett frånskilt föräldrapar med en trettonårig dotter fick hjälp att prata ihop sig om att de
trots allt var överens om att flickan skall komma i tid till skolan. Eftersom de brukade undvika
att prata med varandra var bara detta en prestation. När de ombads att enas även om konsekvenserna,
när dottern inte kom iväg i tid till skolan, enades de snabbt om att konsekvensen
skulle bli datorförbud på kvällen. De förstod inte att datorförbudet var ett straff – inte en
konsekvens. Det finns ingen logisk koppling mellan skolk på morgonen och datorförbud.
Om föräldrarna hade enats om en regel att flickan skulle göra sina läxor innan hon fick använda
datorn till annat än läxor, då skulle datorförbudet vara en konsekvens som hade en
direkt koppling till regelbrottet. En konsekvens, om flickan vägrar gå till skolan när hon är hos
mamma, skulle i stället kunna vara att mamman ringer efter pappan, som kommer så att de
tillsammans kan se till att flickan kommer iväg till skolan.
Föräldrar som inte förmår omvandla ord till handling försöker ofta kompensera bristen med
mer ord. Här blir lösningsförsöket det stora problemet. Watzlawick (1974) kallar detta ”mer av
detsamma”, en vanlig strategi där man i stället för att inse att problemet är kvalitativt (det är
fel strategi) resonerar som om det är kvantitativt (eftersom det inte fungerar måste man försöka
ännu mer av det som inte fungerar). Man fastnar i onda cirklar där problemet bara blir värre
ju mer man försöker lösa det. Föräldrar som inte vågar agera har ofta behandlat barnet
som om det var vuxet, långt innan det kunde prata.
25 Relationsregler, varav metakomplementära och symmetriska är två exempel, beskrivs bl
a i Lundsbye m fl kap 4.5
37

Den hierarkiska problematiken har, liksom koalitionssteorin, framför allt införts i den strukturella
familjeterapin via Jay Haley, som under tio år samarbetade med Minuchin. I ”Flytta
hemifrån” beskriver Haley hur man kan arbeta med tonåringars föräldrar, som har svårt att
enas om regler och konsekvenser.
4.9 Strukturella familjekartor – visualiserad analys
Som jag påpekat flera gånger är familjestrukturen ett abstrakt begrepp, ett sätt att organisera
sitt strukturella tänkande. När vi utforskar familjens samspelsmönster ur ett strukturellt perspektiv
kartlägger vi subsystem, gränser, hierarki, dyadiska relationer och trianguleringar i termer
av närhet och distans. Det abstrakta rummet vi utforskar har två plan – ett horisontellt
som avser graden av insnärjdhet eller frikoppling mellan subsystemen, och ett vertikalt som
speglar den hierarkiska maktstrukturen. Den mentala bild vi skapar är ofta komplex, och behöver
konkretiseras för att bli användbar. Ett sätt att konkretisera den mentala karta som vi
skall navigera med är att sätta den på pränt – att rita en strukturell familjekarta.
Familjekartan är ett organisationsschema, som inte återger mångsidigheten hos familjens
interaktioner, lika lite som en geografisk karta återger ett geografiskt områdes mångsidighet.
Men familjekartan är ett viktigt förenklingsinstrument, och det är just kartans ofullständighet
som ger den dess användbarhet. Genom att, som en karikatyr, lyfta fram huvuddragen och
ignorera enskilda detaljer som skymmer sikten, blir kartan en hjälp att formulera hypoteser
om vilka områden i familjen som fungerar bra och vilka som fungerar dåligt.
”Något mänskligt går förlorat när en familj reduceras till ett schema över närhet
och avstånd. Men något vinner man också – tydlighet.” (Hela familjen, s. 141.)
En tredje funktion är att själva konkretiseringsprocessen tvingar oss att öka skärpan i vår analys.
Ofta märker man att man inte tänkt tillräckligt, eller att man behöver få mer information för
att bilden skall bli tydligare. På så sätt blir kartan även ett instrument i själva kartläggningen.
En fjärde viktig funktion är att kartan underlättar kommunikation i teamet. Eftersom kartan är
en subjektiv konstruktion finns det alltid skillnader i teammedlemmarnas kognitiva kartor. Dessa
skillnader kan komplettera bilden ytterligare, eller korrigera hypoteser som kanske är mer
baserade på fantasier än på observationer. Ytterligare en viktig funktion är att den strukturella
familjekartan även antyder riktningen för de strukturella målen i familjearbetet.
Andra varianter
Precis som att geografiska kartor ser mycket olika ut beroende på vad de skall användas till,
så finns det också flera typer av familjekartor. Den strukturella familjekartan skiljer sig på
många sätt från andra typer. Av dessa är den vanligaste genogrammet 26 , som bygger på
släktforskningstraditionen. Det uttrycks som ett familjeträd med namn och ålder för varje
individ, äktenskapslinjer mellan makar, föräldralinjer som barnlinjerna kopplas till, relationssymboler
mellan familjemedlemmar med mera.
Nätverkskartor kan sägas vara utvidgade familjekartor, som utöver familje- och släktsektorerna
inkluderar fler sektorer i individens nätverk 27 . I en sociometrisk karta (Moreno 1943)
ritas familjemedlemmarna in utifrån centralitet och närhet till varandra. Familjeskulpturer 28 kan
betraktas som levande sociogram, där man tillför dimensioner som riktning, höjdskillnader,
gester med mera (se kapitel 5.1).
I motsats till kartor som baseras på individer och dyadiska relationer, baseras den strukturella
familjekartan på de centrala strukturella begreppen subsystem och gränser kompletterat
med begrepp som avståndstagande, frikoppling, överinvolvering, insnärjdhet, konflikt, koalition
och andra trianguleringar.
Eftersom varje individ kan ingå i olika subsystem med olika roller och funktioner skriver
man inte in namn i kartan, utan använder i stället symboler som:
26 Genogram, eller familjekronologier som de också kan kallas, finns beskrivet i Lundsbye
m fl kap 7, och bygger på arbeten av Bowen (1978), McGoldrick & Gerson (1985) och Marlin
(1989).
27 Ett exempel på en nätverkskarta visas i Lundsbye m fl kapitel 7. En fördjupad beskrivning
av nätverkskartor finns i ”Nätverksboken – om mötets möjligheter” av Gunnar Forsberg
och Johan Wallmark.
28 Se Lundsbye m fl kap 11.2, Duhl m fl (1973), Papp m fl (1973) Constantine (1978) och
Andreas (1991).
38

Ma, Hu = make, hustru
(Hu Ma) = Maka-make-subsystem
Xhu, XMa = exhustru, exmake
M, F = mor, far
(M F) = föräldrasubsystem
StF = styvfar
StM = styvmor
D = dotter (D1 = äldsta dottern; D2 = andra dottern…)
Ss, Ms, Ls = Storasyster, Mellansyster, Lillasyster
S = son (S1, S2…)
Sb, Mb, Lb = Storebror, Mellanbror, Lillebror
B / (S D…) = barnsubsystem
(Sb Ls…) = Syskonsubsystem
FB = föräldrabarn – syskon som övertagit föräldrafunktioner för resterande syskon
StD, StS = styvdotter, styvson
FoB= fosterbarn
MM, MF = mormor, morfar
FM, FF = farmor, farfar
MB, MS = morbror, moster
FB, FS = farbror, faster etc.
För att visa på gränser använder Minuchin följande symboler:
Stel/rigid gräns tydlig gräns suddig gräns
––––––––––––– - - - - - - - - - - - . . . . . . . . . . . .
frikoppling respektfull närhet insnärjdhet
(Modifierad efter fig. 4, s. 71 i Familjer i terapi)
Eftersom den stela gränslinjens tunna streck och den suddiga gränslinjens prickar lätt kan förväxlas
med andra symboler som Minuchin använder (och den suddiga gränsens prickar dessutom
lätt blir osynliga när man ritar dem på en whiteboard), har jag och mina medförfattare till
Familjeterapins grunder ersatt symbolen för den stela gränsen med ett tjockt streck och för
den suddiga gränslinjen med en våglinje:
Stel/rigid gräns tydlig gräns suddig gräns
- - - - - - - - - - -
frikoppling respektfull närhet insnärjdhet
Vi har även modifierat några andra symboler, så därför presenterar jag här de relationssymboler
som används i Familjeterapins grunder:
Avståndstagande
Samhörighet
Överinvolvering
Konflikt –––––/\/\/\–––––
Dold konflikt ––––(/\/\/\)––––
Koalition }
En karta med en insnärjd familj, med suddiga gränser mellan subsystemen och en stel gräns
mot omvärlden, kan då ritas på detta sätt:
Fig. 4-1.
(Modifierad efter Umbarger (1983).
39

Alla relationer mellan familjemedlemmarna är överinvolverade. Gränsen mellan föräldra- och
barnsubsystemet är suddig och familjesystemet är insnärjt. Däremot är familjens gränser till
omgivningen stela vilket frikopplar familjen från det naturliga nätverket.
En familjekarta som beskriver en frikopplad familj:
Fig. 4-2.
Alla tre relationerna är avståndstagande, och gränsen mellan föräldra-och barnsubsystemen
är stel.
En överinvolverad ”hönsmamma” med suddiga gränser till syskonsubsystemet och en perifer
och oengagerad pappa, samt en liknande föräldrakonstellation fast med en tonårsson som
värjer sig mot mammans överinvolvering med en stel gräns:
Fig. 4-3a. Fig. 4-3b
En familj med en avledare:
Fig. 4-4.
Föräldrarna har en latent konflikt, som avleds genom båda föräldrarnas överinvolvering i
barnet och barnets överinvolvering i den dolda konflikten. Gränsen mellan föräldra- och
barnsubsystem suddas ut.
En familj med en syndabock:
Fig. 4-5.
Skillnaden från förra kartan är att här tvingas barnet kanalisera föräldrarnas aggressioner på
sig själv. Det kan handla om att familjestrukturen vuxit fram i en period som varit känslig i
barnets utveckling (trotsåldern eller puberteten till exempel). Det kan också handla om att de
latenta aggressionerna mellan föräldrarna har en sådan styrka att de inte kan avledas med
klassiska avledningsmanövrer.
En familj som engagerat barnen i maka-make-subsystemet med incestuösa relationer:
Fig. 4-6.
I stället för att tydligt markera gränsen kring sitt vuxensubsystem har makarna dragit en stel
gräns inom maka-make-subsystemet och frikopplat sig från varandra. I stället har gränsen till
barnsubsystemet suddats ut och barnen har sugits in i ett system de inte hör hemma i. Mammarollen
försvinner när hon ”gifter sig” med sonen, och pappans när han ”äktar” dottern.
40

En familj med insnärjt maka-make- och föräldrasubsystem där exmakarna / föräldrarna inte
kan separera sina båda relationer:
Fig. 4-7.
Exmakarnas olösta konflikter sipprar ned och förgiftar maka-make-subsystemet som får
suddiga gränser både uppåt och nedåt, och barnet blir ett vapen i föräldrarnas maktkamp
efter den oavslutade skilsmässan.
En familj med en ”liten tyrann” och med båda föräldrarna handlingsförlamade:
Fig. 4.8.
Föräldrarna har en svag relation och har svårt att samarbeta, Detta, kanske kombinerat med
konflikträdsla och rädsla för att barnet kan ta skada om det inte får en ”fri” uppfostran (= frihet
från fostran), ger dem ett underläge. Denna abdikering från familjens naturliga hierarki tvingar
barnet ta makten för att (omedvetet) tvinga föräldrarna att samarbeta.
En familj med en liten tyrann som sitter på pappas axlar:
Fig. 4.9.
Föräldrarelationen, med en latent konflikt, liknar den i syndabocksfamiljen, men här finns en
hemlig koalition mellan far och barn, där faderns auktoritet gör att mamman framstår som än
mer inkompetent
En familj som binder barnet med dubbla lojaliteter:
Fig. 4-10.
Båda föräldrarna försöker vinna den olösta konflikten genom att dra in barnet i en koalition
mot den andre. Barnet sitter i en kniptång, som bara kan lösas om föräldrarna löser konflikten
inom det subsystem där den hör hemma (föräldrarnas eller makarnas) – utan att dra in
barnet!
En koalition över två generationsgränser:
Fig.4-11
41

Mormodern (MM) har invaderat det verkställande föräldrasubsystemet, och tagit över föräldraansvaret
för sitt barnbarn (B). Men hon har samtidigt ena benet kvar i sitt gamla föräldrasubsystem,
i det att hon är överinvolverad i att uppfostra sin dotter, trots att hon varit myndig i
snart tio år. Mormodern är överinvolverad, både i sin dotter (D) och sitt barnbarn. Hon är dock
avståndstagande i den relation som borde vara den som engagerade henne som mormor,
nämligen till dotterns mammaroll (M). Mamman har även en distanserad relation till sitt barn,
som i den överinvolverade relationen till mormor (som ställföreträdande mamma) fastnat i en
koalition mot sin riktiga mamma.
Mamma och barn har i stället fått en slags distanserad syskonrelation när mormor invaderat
föräldrasubsystemet, och mamman blir frikopplad från sin mammaroll, i övrigt är det suddiga
gränser och insnärjdhet som råder. Den enda roll där hon möter ett engagemang (om än
våldsamt överdrivet) är i rollen som dotter. Om denna struktur får råda länge är det tveksamt
om dottern någonsin kommer att växa upp till att bli mamma, utan fastna i psykisk labilitet och
missbruk.
En familj med frikopplade styvföräldrar:
Fig. 4-12.
Det nyförälskade makarna är så upptagna av varandra att de frikopplar sig från barn och
exmakar.
En familj med en pappa i barnsubsystemet:
Fig. 4-13
Mamman klagar över att hon är ensamstående mor till tre barn, medan pappan/”sonen”
klagar över att han inte får ha sex med sin ”mamma”.
En familj där föräldrarna går i koalition mot tonårsdottern:
Fig.4-14.
När dotterns frigörelseförsök leder till att hon sätter upp en stel gräns mot föräldrarna, svarar
de inte med att försöka sudda ut gränsen och lägga sig i allt flickan gör. De behåller sin tydligt
markerade gräns, men går samman i en koalition mot dottern, så att hon inte skall kunna
spela ut dem mot varandra. Orättvist men salutogent!
Strukturella kartor är ofta mycket förenklade, för att belysa ett specifikt strukturellt problem.
Om man vill rita en fullständig karta för att belysa hela familjestrukturen, kan den bli komplicerad,
inte minst för att gränsen kan se olika ut, beroende på från vilken sida man betraktar
den, eller vilken del av gränslinjen man belyser. (Fig. modifierad från Familjeterapins grunder,
där kartan var en mix av traditionell och strukturell karta):
Fig. 4-15.
Trots att inga relationssymboler i syskonsubsystemen har ritats in, är kartan ganska gyttrig.
(Den läsare som vill detaljstudera kartan kan se genogram och läsa fallbeskrivning i Familje-
42

terapins grunder, kapitel 7.4.) För att få en snabb överblick är det ofta bättre att rita flera olika
kartor, beroende på vilka strukturella problem man vill belysa.
4.10 Fallgropar i strukturell analys – förlorad helhetssyn
”Att använda strukturell analys för att bestämma terapeutiska mål, och som förslag
till terapeutiska strategier, är effektivt – men det finns inbyggda fallgropar.
Det finns en risk för att man inte tar med utvecklingsprocessen eller alla tänkbara
subsystem i beräkningen. Det ligger också en fara i att bara gå samman med
eller stödja ett subsystem mot de andra.” (Familjer i terapi s. 122.)
Att ignorera utvecklingsprocessen
Minuchin (1974) beskriver en familj där fadern avlidit för sex år sedan, och mamman är ensam
med tre barn, en dotter på 25, en son på 18 och en dotter på 10 år. Den äldre dottern
förlovar sig, och en månad senare utvecklar den yngre dottern en skolfobi. Hon läggs in på en
barnpsykiatrisk klinik i ett halvår. Sonen börjar nu en bitter kamp med sin mor, och de båda
erbjuds familjebehandling (av en annan terapeut än den som behandlar 10-åringens skolfobi).
De betraktades som två skilda fall, och till att börja med såg ingen till hela familjens utvecklingsprocess.
Så småningom visar det sig att den äldsta dottern stöttat mamman starkt efter faderns
död, men när hon förlovade sig, och började dra sig bort från familjen, byggde mamman upp
en intensiv relation med den 10-åriga dottern. Hon svarar på mammans övergivenhetskänslor
genom att dra sig undan skolan, för att i stället vara hemma och trösta mamman.
Genom att flickan flyttas bort av en kraft som bara ser till flickans beteende, förlorar mamman
ytterligare en viktig stödpunkt – den tredje stora förlusten på sex år! Hon börjar kräva
mer närhet av sin son den enda familjemedlem som återstår. Men han är i den åldern när
man skall frigöra sig från familjen, bli självständig och orientera sig mot omvärlden, så han
reagerar kraftigt mot mammans krav på närhet.
Här är ett tydligt exempel på en iatrogen skada, orsakad av ingripanden från de ”vårdande”
myndigheterna. Man ökade stressen i familjen genom att placera den yngsta dottern, i stället
för att förse modern med stödpunkter som inte binder barnen vid att vara mammans krycka.
Om man i stället hade sett till enheten mor-barn skulle både lillasyster och storebror kunnat
räddas från sina avvikarroller, och familjen skulle ha sluppit en massa onödigt obehag. Sorgen
efter pappan var fullt tillräckligt.
”Denna blindhet inför den betydelse familjemedlemmarnas komplementära ställningar
har i ett familjesystem, är typisk för en individinriktad behandling. Men en
terapeut med en systeminriktad syn kan också bli offer för samma sak, om han i
sitt arbete med ett subsystem bortser från de effekter hans ingripande kan få på
de andra.” (Familjer i terapi s. 123)
Att ignorera vissa subsystem i familjen
”En 14-årig pojke blir tillbakadragen och börjar bete sig underligt. Han har hallucinationer
och talar med fantasidjur. Hans föräldrar, en 46-årig affärsman och en
42-årig hemmafru, tar honom till en psykiater som konstaterar ett schizofrent
sammanbrott. Prognosen är dålig, då psykiatern tror att pojkens tillstånd kommer
att förvärras ytterligare till en livslång kronisk schizofreni. Psykologen på det
sjukhus som pojken överförs till, förslår att familjen behandlas utan att pojken tas
in på sjukhuset. Eftersom situationen ser så hopplös ut går psykiatern och föräldrarna
med på det.” (Familjer i terapi s. 123.)
Den familjeorienterade terapeutens bedömning är att interaktionerna i maka-make-subsystemet
inte är särskilt belönande. Mamman och barnet är överinvolverade, samtidigt som pappan
utestängs. Strategin blir att instruera föräldrarna att ignorera pojkens psykotiska beteende
för att inte förstärka det, samt att uppmana makarna att ägna mer tids åt varandra, utan att
ha med barnet.
Pojken svarar på dessa interventioner med ett accentuerande avvikarbeteende. Första
gången föräldrarna går ut skär han sönder sina kläder, och andra gången slår han sönder ett
fönster, skär sig i handleden och går sedan naken ut på gatan.
43

Terapeuten bedömer detta som systemets svar på förändringen, ett hoppfullt tecken, och
uppmanar dem att fortsätta på den inslagna vägen.
”Terapeutens bedömning av familjedynamiken kan i och för sig vara korrekt,
men hans terapeutiska ingripanden är onödigt stressande, och möjligen farliga.
Det förekommer ofta behandling av system, där man bara tar hänsyn till ett subsystem…
I det här fallet kunde terapeuten haft möten med fadern och sonen, där modern
var närvarande, men inte deltog. Han kunde ha haft sessioner enbart med
sonen, visat att han brydde sig om honom och tagit med honom i terapin… skulle
ha förbättrat hela behandlingssituationen utan att fördröja framåtskridandet
mot målet.” (Familjer i terapi s. 124)
Att gå samman med och stödja endast ett subsystem
”Ett annat exempel på faran med att bortse från delar av ett system är en familj
bestående av man, hustru och fyra barn – två pojkar, 21 och 18 år gamla, och
två flickor i åldrarna 16 och 12. Den äldste pojken lämnade hemmet för ett år
sedan och slöt sig till en hippiegrupp. Han utvecklade ett fast förhållande till en
flicka, blev ordentligt indragen i marijuanarökning och experimenterade med
LSD och amfetamin. Han skickades tillbaka till familjen sedan han och flickvännen
varit intagna på sjukhus för förgiftningspsykos. I familjen är han en stark
ledare för syskongruppen och hotar föräldrarnas auktoritet, särskilt faderns. Modern
går ibland samman med barnen mot fadern och klagar på hans auktoritära
hållning” (Familjer i terapi s. 125)
Trots att exemplet är snart 40 år gammalt (från flower power-tiden) är problematiken (både
beträffande familjedynamiken och terapeutrollen) fortfarande aktuell. (Jag har själv gjort liknande
misstag i en familj för inte så länge sedan.) Den unga och framstående terapeuten
tyckte att fadern inte visade barnen tillbörlig respekt. Hon upplevde att barnen kämpade för
sin frihet mot överdrivet hårda föräldrar och allierade sig med syskongruppen, utan att samgå
med fadern. Som ett resultat ökade fadern sin kontroll och blev än mindre effektiv. Mamman
stod mellan sin man och barnen, som åsnan mellan två hötappar.
”Om terapeuten hade stött föräldrarna i deras krav på respekt från barnen, kunde
hon också ha bett föräldrarna att respektera barnens rättigheter. Genom att
tala om ansvar i föräldrasubsystemet och rättigheter i syskonsubsystemet skulle
hon ha kunnat fungera som en bro mellan subsystemen.” (Familjer i terapi s.
126)
4.11 Analys av det terapeutiska systemet – inklusive sig själv
När jag som terapeut analyserar familjen som ett system, så sker det inom ramen för ett större
system – det terapeutiska systemet, som består av subsystemen familjesystemet och terapeutsystemet.
Detta gör att jag aldrig kan ställa någon objektiv diagnos på familjen och dess
struktur. Det är bara genom att dels bli indragen i systemet, känna det på mitt eget skinn, och
dels distansera mig från familjen för att få nya perspektiv och formulera strukturella hypoteser,
som bilderna kan börja växa fram. Men eftersom jag är en del i det system inom vilket observationerna
av familjen äger rum, så måste jag alltid inkludera mig själv, och mitt subjektiva
perspektiv, i mötet och analysen.
”Det är inte meningsfullt att t ex handleda en terapeut genom att be honom beskriva
en session om han är omedveten om att han är indragen i familjesystemet”
(Livets dans, s.17.)
”Eftersom terapeutens användande av sig själv i det terapeutiska systemet är
det kraftfullaste verktyget i den process som förändrar familjer, måste han känna
till vidden av sin repertoar för samgående… Det viktiga är att terapeuten utnyttjar
sina egna resurser på ett bra sätt, inte att han är bra på att imitera en framgångsrik
expert.” (Livets dans, s. 46. Min kursivering.)
44

”När terapeuten går samman med en familj, blir han deltagare i det terapeutiska
system han försöker förändra. Efterhand som han upplever familjens interaktion,
börjar han ställa en empirisk diagnos av familjens sätt att fungera.”
(Livets dans, s.86.)
Att bevara sitt cirkulära och strukturella tänkande är svårt nog när man betraktar en familj utifrån.
Vi lever i en linjär kultur, och även om vi har tränat oss att se förbi individuella personlighetsdrag
och söka cirkulära kopplingar till svårbegripliga beteenden, så sitter individtänkandet
i ryggmärgen och fördunklar våra tankar. Jag brukar ibland påpeka att det inte är säkert att
man tänker cirkulärt, bara för att det snurrar i huvudet. Vi får ständigt brottas med att tillskriva
individen relationer i stället för egenskaper, till och med när vi betraktar familjen från en distanserad
position.
Deltagande observatör
När vi låter oss dras in i systemet, och etablerar personliga relationer till de olika familjemedlemmarna
och subsystemen, blir det kanske inte omöjligt, men i varje fall betydligt svårare, att
tänka cirkulärt, eftersom vi själva ingår i de cirkulära processerna, och därför bara har ett inifrånperspektiv
på de familjemedlemmar vi möter. Vad kan vi då göra för att inte slukas av
systemet och bli ytterligare en dysfunktionell familjemedlem, om än på tillfälligt besök?
En livboj, för att våga kasta sig ut i strömvirvlarna, är att arbeta co-terapeutiskt, som Whitaker
29 . Trots att Minuchin samarbetade med Whitaker under flera år, och trots att han skrev
förordet till ”From Psyche to Systems – the Evolving Therapy of Carl Whitaker (Neill & Kniskern,
1982), så har Minuchin aldrig använt sig av co-terapi som arbetsmetod, mer än att han
någon gång i förbigående nämner det som en möjlighet. När han går in som konsult tar han
över hela showen, och den ordinarie terapeuten sitter mest som en åskådare, När jag besökte
Philadelphia Child Guidance Clinic i slutet av 1970-talet hörde jag ett rykte att Minuchin inte
arbetade co-terapeutiskt för att han inte klarade av att samarbeta med andra terapeuter. Uppgiftslämnaren
var tydligen inte helt inne i det strukturella tänkandet eftersom han beskrev
problemet som en individuell egenskap, annars borde han ha beskrivit det som ett komplementärt
mönster – till exempel att ingen vågade utmana mästaren genom att definiera relationen
som symmetrisk, vilket ju är en förutsättning för en fungerande co-terapirelation.
En annan säkerhetslina kan vara att videobanda familjesamtalen, för att i efterhand kunna
se sig själv ur en annan vinkel. Nackdelen med denna metod är att den bara fungerar retroaktivt
– när skadan redan är skedd. Visserligen är det sällan man gör misstag som inte går att
korrigera, men det kan ta onödigt lång tid. Fast å andra sidan – bättre sent än aldrig.
Handledning, självkännedom, autenticitet, integritet
Handledning är ytterligare en säkerhetskontroll – under förutsättning att det inte är renodlad
ärendehandledning som enbart fokuserar på klient och metod. När man arbetar strukturellt
med familjer bör handledningskontraktet även inkludera fokus på terapeutens möte med
familjen och sig själv. Om man arbetar co-terapeutiskt bör kontraktet med handledaren givetvis
inkludera fokus även på co-terapeutrelationen. Om handledningen fungerar bra, så är den
inte bara till hjälp i det enskilda ärendet, utan handledningen höjer också hela gruppens kompetens
i att arbeta med sin egen person i mötet med klienter, vare sig det är individer, par
eller hela familjer.
Till syvende och sist är det ändå terapeutens självkännedom, autenticitet och integritet,
parat med en genuin integration av det strukturella tänkandet, som är avgörande för hur den
terapeutiska processen framskrider genom personliga möten med familjen. Ingen kommer
någonsin att nå fulländning, men vi kan hela tiden sträva att komma närmare. Så länge det
finns liv finns det hopp.
4.12 Strukturella mål – funktionell familjestruktur
Eftersom individuella symtom i regel bara fungerar som självreglerande homeostatiska mekanismer
i en dysfunktionell familjestruktur, är reducering av symtom inte ett primärt mål för en
29 I ”Familjen i smältdegeln” ger Napier & Whitaker ett levande exempel på hur co-terapirelationen
kan användas för att inte snärjas in i familjen. I ”From Psyche to System” (Red.
Neill & Kniskern) kan man följa Whitakers utveckling som terapeut, bland annat hur han
utvecklade det som även kallades ”multiple therapy”. Läs mer om Whitaker i kapitel 8.8.
45

strukturell familjeterapeut (om inte symtomet är livshotande, som anorexi). Dett viktiga målet
är i stället att hjälpa familjen finna en funktionell struktur.
”Terapeuten arbetar alltid med sin karta över den totala familjen i huvudet. T o m
när han arbetar intensivt med en subgrupp är hans mål att omstrukturera hela
familjen.” (Familjer i terapi s. 164)
Därmed förändras familjemedlemmarnas relationer, samspelsmönster och positioner i systemet,
vilket möjliggör nya upplevelser och förhållningssätt, där enskilda familjemedlemmar,
familjens subsystem och familjen som del av övergripande suprasystem har avstånd som
varken är alltför involverade eller för distanserade.
Eftersom familjens yttre struktur hänger ihop med familjemedlemmarnas inre kognitiva
strukturer (familjens världsmodell), så är ett lika viktigt mål att omvända familjen till en mer
flexibel och pluralistisk uppfattning av verkligheten. Framför allt handlar det om att sluta uppfatta
sig själv och andra som separata och oberoende individer, för att i stället se det komplementära,
kalejdoskopiska vi-jag där båda parter i en relation hjälper den andre att förändras,
genom att bryta egna gamla offermönster, så att samspelsmönstret, och därmed den andre
förändras.
Outnyttjade resurser frigörs – familjeband förstorar jaget
När autonomi och engagemang kan förenas i en funktionell struktur, utan insnärjdhet eller
frikoppling, och utan inskränkta världsmodellers onödiga begränsningar, då behövs inga symtom.
Då får familjen i stället tillgång till de outnyttjade resurser som blockerats av de begränsade
interaktionsmönstren och föreställningarna.
”Familjeterapins grundläggande strävan är att frigöra outnyttjade möjligheter.
Detta är grunden för dess optimism. Familjer organiserar sina medlemmar enligt
vissa mönster, och det kan inte helt undvikas. För att känna sig trygg måste man
delta i en förutsägbar interaktion. Tyvärr kan förutsägbarheten stelna till hämmande
former, så att mönstren blir oflexibla och familjemedlemmarna bara utnyttjar
en liten del av de sätt att fungera som står dem till buds. I vissa familjer
får det inte förekomma vrede. I andra får man inte uttrycka ömhet. Osynliga regler
föreskriver vissa beteenden och familjen uppfattar de valda alternativen som
oundvikliga och oföränderliga. Det innebär att familjen skapar människor som
inte utnyttjar sin kapacitet inom familjens ram. Terapin må vara ett sökande efter
något nytt, men allt som vi verkligen upptäcker finns redan där.” (Hela familjen,
s. 58 f.)
”Alla dessa manövrer baseras på det optimistiska antagandet att familjemedlemmar
har outnyttjade resurser. Det enda konstanta inslaget är att jag ber folk pröva
på något nytt. Det enda axiomet är: ’Ni har fler möjligheter än ni vet om’”.
(Hela familjen, s. 61 f.)
”Lojalitet, ansvar, fördragsamhet, glädje och välvilja – dessa är familjelivets positiva
inslag, varmed vi vidgar och berikar varandra. Familjeband förminskar inte
jaget – de förstorar det.” (Hela familjen, s. 317)
Det strukturella arbetet syftar alltså till att hjälpa familjer att utveckla sina resurser, mer än att
lösa problem. Varje individ har komplementära tillgångar som bara kan utvecklas i relationer, i
samspel med andra komplementära individer, dyader, triader, subsystem…
Terapeutens separationsångest
”När väl det begränsande regelsystemet blir urvuxet, så stöds inte längre symtomet
av systemet, och behövs inte längre för att bevara familjestrukturen. När
familjen själv klarar att behålla dessa förändringar, utan stöd av terapeuten avslutas
terapin...
Ur det strukturella perspektivet är detta mer förnuftigt, naturligt och ekonomiskt
än en flerårigt utdragen närvaro av en terapeut som inte kan separera på grund
av sitt behov att vara säker på att allting utvecklas på ett tillfredsställande sätt.
(Colapinto 1982, min översättning.)
46

5. Yttre omstrukturering – fokus på interaktion och struktur
Den strukturella familjeterapin började växa fram ur det pionjärarbete som Minuchin och hans
kollegor utförde vid Wiltwyck School i New York i slutet av 1950-talet. Under ett halvt sekel
har detta arbetssätt varit ett av de mest inflytelserika i världen. Tyvärr har begreppet mest
kommit att förknippas med aktiva ingripanden från en terapeut som försöker föra familjemedlemmar
närmare eller längre ifrån varandra. Jag har i kapitel 2, 3 och 4 försökt visa att samgåendet
och den strukturella analysen är minst lika viktiga ingredienser i det strukturella arbetet
som interventionsteknikerna. – i själva verket är de oskiljbara delar i helheten. Samgående,
analys och omstrukturering går alltid hand i hand. Jag konstaterade redan i kapitel 2.4 att
den strukturella vägen i sig är ett system, där de ingående subsystemen är ömsesidigt beroende
av varandra och av helheten.
När man försöker kategorisera olika interventionstekniker stöter man på samma problem
som när man, på en övergripande nivå, försöker separera samgående, analys och intervention.
Eftersom allt hänger ihop i en helhet, kan man inte dra några skarpa gränser. Indelningen
blir i princip godtycklig – mer en avspegling av författarens tankestruktur vid tillfället. Det
märks inte minst när man studerar Minuchins egna kategoriseringar.
I ”Familjer i terapi” (1974) beskriver han sju olika typer av omstruktureringsoperationer
(med ett antal tekniker i varje kategori): Att dra fram transaktionsmönster för familjen; att staka
ut gränser; att förhöja stressen; att dela ut uppgifter; att använda sig av symtom; att manipulera
stämningar samt att stödja lära och vägleda.
Fishmans förvirrande försök
I ”Livets dans”, som hans skrev sju år senare tillsammans med Charles Fishman, skrev man i
förordet: ”Under de följande åren genomgick boken många förändringar, allt eftersom den
äldre författarens begreppsbildning och sätt att undervisa förändrades.” Uppenbarligen ledde
dessa förändringar till begreppsförvirring hos Fishman, som är huvudförfattare. Hans försök
att strukturera den strukturella familjeterapin blev för mig så rörig, att jag drygt 25 år senare
fortfarande inte fattar riktigt hur han tänkte.
Det verkar som om Fishman fastnat i ett magiskt tretal i kubik. Han delade in familjeterapi i
tre teoretiska inriktningar: existentiell (Whitaker), strategisk (Haley med flera) och strukturell
(Minuchin), och trollade därmed bort familjeterapeutiska inriktningar som psykodynamisk
(Ackerman, Bowen, Wynne) klientcentrerad (Rogers), kommunikationsteoretisk (Satir), lösningsfokuserad
(de Shazer, Berg), gestaltterapeutisk (Perls, Kempler) transaktionsanalytisk
(James, Bry), och inte minst den i början på 1980-talet starkt framväxande systemiskt konstruktivistiska
Milanoskolan (Selvini-Palazzoli, Boscolo, Checcin).
Fishman indelar sedan de strukturella interventionsteknikerna i tre huvudstrategier med
vardera tre undergrupper: utmaning av symtomet genom omformulering, (iscensättning,
fokusering och intensitet), utmaning av familjestrukturen (gränssättningstekniker, ombalansering
och komplementaritetstekniker som utmanar uppfattningen om den linjära hierarkin)
och utmaning av familjens verklighet / världsmodell (kognitiva strukturer, paradoxer och sökandet
efter familjens resurser)
Kategorier på olika logiska nivåer blandades huller om buller. I Livets dans återfinns kapitelrubriker
som: omformulering; iscensättning; fokusering; intensitet; omstrukturering; gränser;
att skapa obalans; komplementaritet; verkligheter; konstruktioner; paradoxer och resurser.
En bidragande orsak till förvirringen var kanske att Minuchin, som tidigare varit en ohotad
auktoritet, vid denna tid började bli kraftigt diskvalificerad av den systemiskt konstruktivistiska
rörelsen, då främst företrädd av Milanoskolan (se vidare kapitel 9.1).
Jorge Colapinto (1982) gjorde ett år senare ännu en kategorisering av de primära interventionsteknikerna:
omformulering; iscensättning; gränssättning; interpunktion och ombalansering.
Mitt sätt
Mitt sätt att förstå den strukturella familjeterapin 30 har alltid baserats på en kategorisering som
bygger på skillnader mellan det jag uppfattar som yttre omstruktureringar, med fokus på interaktiva
beteenden och hur de manifesterar familjestrukturer; inre mentala omstruktureringar
30 Lundsbye m fl: Familjeterapins grunder kap. 10.4.
47

som fokuserar på upplevelser, tankar och kognitiva strukturer (kapitel 6); samt strukturella
förhållningssätt som handlar om hur terapeuten möter familjen (kapitel 7).
Måhända är min förvirring inför Fishmans kategoriseringar bara ett uttryck för min egen
kognitiva rigiditet. Jag vill inte hävda att min indelning är sannare än någon annan, bara att
den har hjälpt mig att tränga in i det komplicerade system av teorier, tekniker och förhållningssätt
som utgör det strukturella arbetssättet. Kanske måste även du, som läser detta, organisera
tankarna på ditt eget sätt för att verkligen förstå din strukturella konstruktion.
5.1 Gränsbearbetning – närmande och distansering
”I en insnärjd familj måste gränserna stärkas för att underlätta utvecklingen av
familjemedlemmarnas individualitet. Terapeuten går samman med en insnärjd
familj i avsikt att göra gränserna tydligare. I familjer som befinner sig mot den frikopplade
änden av insnärjdhet-frikopplingsskalan försöker han minska gränsernas
stelhet och underlätta flöden mellan subsystemen, så att en ökning av
familjens stödjande och styrande funktioner tillåts.” (Familjer i terapi s. 161.)
”Gränsbearbetning är en omstrukturerande manöver för att det ändrar spelets
regler. Avledningsmekanismer och andra konfliktundvikande mönster blockeras
genom denna intervention; förmågor som sällan används släpps fram, ja till och
med tvingas att manifesteras.” (Colapinto 1982, min översättning)
1. Förflyttningar i rummet
Eftersom det strukturella tänkande bygger mycket på rumsliga metaforer i termer av närhet
och avstånd, är det naturligt att en viktig del av de terapeutiska interventionerna handlar om
förflyttningar i rummet. Genom att flytta sig (eller sin stol) närmare en familjemedlem kan man
stödja någon som känner sig svag, eller höja intensiteten i en utmaning.
Det kan handla både om att flytta sig själv och att flytta en eller flera familjemedlemmar.
När Montalvo träffade familjen Gorden (se kapitel 3.3) stod han knäböjd framför Mandys stol
när han frågade henne om hur stor elden hade varit. När hon en stund senare läste högt ur
sin läsebok stod han bakom henne för att se vad hon läste. Ganska snart in i samtalet stod
det klart att gränslinjen mellan modern och syndabocken Mandy blockerades av storebror
Morris, som hade rollen som föräldrabarn. Terapeuten bytte plats med modern, så att hon
satt bredvid dottern och han satte sig bredvid föräldrabarnet och blockerade därmed brodern
från att lägga sig i samspelet mellan mor-dotter. På det sättet flyttade terapeuten fyra personer
för att antyda det terapeutiska målet – att modern skall kunna interagera med dottern utan
att sonen lägger sig i.
Flytta och vända stolar
Om ett barn med en avledarfunktion sitter mitt emellan sina föräldrar kan man flytta på avledaren
för att föräldrarna lättare skall kunna prata med varandra. Om makarna har sina stolar
vända mot terapeuten kan man vända deras stolar så att de sitter mitt emot varandra för att
underlätta direkt kommunikation mellan man och hustru Ibland räcker det inte att man verbalt
uppmanar dem att vända sina stolar, utan man måste handgripligt hjälpa till. Denna enkla intervention
får ofta en kraftigt omstrukturerande effekt.
Innan jag träffar ett par sätter jag alltid deras stolar så att de är mer vända mot varandra än
mot mig, men det brukar ta ett par sessioner innan de har lärt sig att det är med varandra de i
första hand skall prata – inte med mig. När de vrider sina stolar mer mot mig, ber jag dem
alltid att vrida dem tillbaka igen. Det enda man inte kan vrida tillbaka är tiden.
Terapeuter som arbetar i co-terapiteam kan ofta placera sig själva som en levande generationsgräns
mellan subsystemen, för att till exempel kunna fokusera på föräldrasubsystemet
och samtidigt ha nära till barnsubsystemet, för att med handpåläggning kunna lugna barnen
när stressnivån stiger.
Utvisning
Ett par familjebehandlare använde samma teknik, fast med ett annat strukturellt problem, när
de arbetade med Irene och Jonas och deras utvidgade familj (se kapitel 4.5, tredje avsnittet).
En gravid kvinna med lättare psykiska funktionshinder och hennes gravt psykotiske man hade
bjudit in sina fäder (som båda var änklingar) och en väninna till den blivande mamman, för att
48

undersöka vilka stödresurser som fanns för föräldrarna före, under och efter förlossningen.
De blivande föräldrarna satte sig flankerade av sina respektive stödpersoner, och stolarna
mitt emot lämnades åt familjebehandlarna. När det visade sig att det blivande föräldrasubsystemet
invaderades totalt av ”stödsystemet” bytte behandlarna plats med fäderna, för att utgöra
en levande generationsgräns. Trots detta, och flera andra tappra försök att ta kontroll över
den terapeutiska processen, gick det inte att stoppa invasionen i rummet, så behandlarna var
till slut tvungna att be stödsystemet att gå ut i väntrummet ett tag, så att de fick möjlighet att
prata med de blivande föräldrarna utan att ständigt bli avbrutna.
Mycket ofta bildar familjemedlemmarna en spontan familjeskulptur 31 när de sätter sig. Därmed
får man direkt hypoteser om familjestrukturen, som kan testas genom omflyttningar så
att subsystemen kommer närmare eller längre ifrån varandra.
Bakom spegeln
Om en mamma har rollen som familjens telefonväxel kan man be henne sätta sig bakom envägsspegeln
(om man har tillgång till en sådan) eller i ett hörn, och utan att ingripa studera
hur pappan och barnen talar med varandra.
Om barnen inte klarar av att låta sina föräldrar prata utan att avbryta kan man låta barnen
sitta bakom spegeln en stund. Om maken inte kan tala med sin fru utan att ständigt söka
ögonkontakt med dottern kan man låta dottern sitta med ryggen åt föräldrarna, eller be henne
sätta sig bakom ryggen på pappan.
I en familj med en mycket perifer pappa och en överinvolverad mamma, kan man be mamman
flytta sig bort från barnen och vara tyst, medan pappan får sätta sig närmare barnen och
vara förälder på egen hand en stund.
”Rumslig manipulation har enkelhetens kraft. Den grafiska uttrycksfullheten understryker
terapeutens budskap” (Familjer i terapi s. 160.)
”Familjemedlemmar i olika socioekonomiska grupper, vuxna och till och med
små barn, kan förstå metaforer om rumslig närhet eller avstånd som uttryck för
en emotionell samhörighet. Att förändra familjemedlemmars rumsliga relation
under en session, är en gränssättningsteknik som har fördelen av att vara ickeverbal,
tydlig och intensiv… Denna intervention har också fördelen av att vara
mycket synlig för familjemedlemmar som inte är indragna i interaktionen” (Livets
dans s. 169.)
2. Att dra upp individuella gränslinjer
”Den individuella autonomin kan skyddas och främjas genom enkla regler, som införs som en
del av de allmänna regler som styr den terapeutiska enheten.” (Familjer i terapi s. 161.)
Familjemedlemmarna bör lyssna på varandra och låta varandra tala till punkt, utan att avbryta.
De skall tala med varandra, inte om varandra. De bör inte svara på frågor som ställs till
någon annan.
När dessa regler för det terapeutiska systemet introduceras är det viktigt att kontrollera att
alla har accepterat reglerna, så att man lätt kan hänvisa till överenskommelsen när familjemedlemmar
blir för ivriga och glömmer regeln. Till en början kan regelbrottet då markeras
med ett milt överseende: ”Johanna, du glömde vår överenskommelse”. Blockeringen kan senare
ske med skärpa så att familjemedlemmen konfronteras med sitt intrång, där det komplementära
ansvaret fördelas mellan den som gör, och den som tillåter, intrånget.
3. Att staka ut subsystemens gränser
När ett subsystem har suddiga gränser och invaderas av obehöriga är ofta fysisk omstrukturering
genom rumslig manipulation användbar (se ovan). Dessa interventioner är konkreta,
påtagliga och i regel mycket effektiva. Men interventionerna kan även vara mer subtila och
verbala. När ett föräldrapar blir avledda av ett barn, kan man be dem att först se till att barnet
inte avbryter och att de sedan avslutar sitt samtal. Om föräldrarna / makarna inte klarar att
markera gränsen kring sina subsystem, kan man hjälpa dem, genom att agera modell i början,
för att sedan öka kraven på att de skall klara av sitt vuxenansvar utan att dra in barnen.
31 Se kapitel 5.7.
49

När en mamma är överinvolverad i barnsubsystemet och inte lyckas få treåringen att lyda,
för att han ”sitter på pappas axlar” (se kapitel 4.9, fig. 4.9), kan terapeuten hindra maken att
”hjälpa” sin fru att få ordning på barnen, och visa att det är mammans ansvar att definiera sin
relation till sonen: ”Vänta lite Markus! Du är så hjälpsam att hon inte får en chans att klara
upp situationen på egen hand. Och det behöver hon kunna när hon inte har dig i närheten.”
Mamman får utrymme att utveckla sina resurser med stöd av terapeuten, och fastnar inte i
misslyckanden och en underlägsen beroendeposition. Denna förändring av föräldrarelationen
påverkar också maka-makerelationen. Som makar måste de möta varandra utan att sonen
dras in i spelet, och när föräldrasubsystemet fått en tydligare gräns mot barnsubsystemet,
och föräldrarna har en symmetriskt samarbetsrelation, så blir det också lättare att hålla gränsen
mellan föräldra- och makesubsystem tydlig.
Om en förälder (eller båda) suddar ut gränsen till syskonsubsystemet, så att barnen aldrig
får chans att lära sig konkurrera, tävla, lösa konflikter och samarbeta genom ostörd lek, utan
ständigt övervakas och kontrolleras, kan man åter gå in som ”gränspolis” – denna gång för att
freda syskonen från att invaderas av föräldrarna: ”Vänta! Låt barnen hållas en stund, så kan
vi titta på och se hur de löser konflikten.”
När gränslinjerna runt ett subsystem stärks kommer dess funktioner samtidigt att stärkas. I
Familjen Gorden fick mamman i uppgift att ägna sig åt att träna dottern att kunna hantera
tändstickor några minuter varje dag, medan storebror tog hand om övriga småsyskon. Med
skydd av den tydliga gränsen kunde båda mamman och dottern utveckla sin kompetens (se
kapitel 5.6).
4. Att arbeta separat med olika subsystem
I familjeterapins barndom var terapeuter oftast mycket noga med att hela familjen skulle närvara
vid varje session, men i dag definieras familjeterapi mer som ett interaktionistiskt perspektiv,
ett strukturellt tänkande, som kan tillämpas på olika familjekonstellationer, till och med
på enskilda familjemedlemmar.
Ett sätt att stärka gränser är att arbeta separat med olika subsystem. När familjen Smith
behövde prata om makarnas sexuella problem, bad terapeuten sonen och morfadern att gå ut
i väntrummet ett tag. Man kan också ha separata sessioner då man bara arbetar med makarna
/ föräldrarna. För att stärka gränserna under sådana sessioner är det viktigt att de pratar
om sin äktenskapsrelation (eller föräldrarelation), och inte sitter och ”skvallrar” om barnen
eller andra personer.
När en tröttkörd och överinvolverad ”hönsmamma” kompletteras av en pappa som oftast
befinner sig i föräldraskapets periferi, kan modern få ”husmorssemester” en session, då
terapeuten jobbar med att engagera fadern mer i barnen.
Ett alternativ till att helt utesluta delar av familjen är att sätta delar av familjen bakom envägsspegeln,
så att de kan se och höra vad som sägs, men inte ingripa i processen. Man kan
låta barnen sitta bakom spegeln medan man arbetar med att stärka föräldrasubsystemet. Efter
ett tag kan man ta in barnen och låta dem berätta vad de tänkte när de satt bakom spegeln.
På så sätt blir barnen ett reflekterande team 32 som kan föra in ny information. Lite senare
kan man byta roller och sätta föräldrarna bakom spegeln.
Om man inte har tillgång till envägsspegel kan man använda sig av förflyttningar i rummet
för att skapa den önskade avskildheten (se ovan). I en familj jag träffade nyligen kände hustrun
att hon inte kunde berätta hur hon upplevde relationen så länge maken fanns i rummet,
och hon ville att han skulle gå ut. Jag föreslog att han i stället kunde vända sin stol så att han
satt med ryggen mot henne, så att hon åtminstone inte stördes av hans icke-verbala kommunikation.
Det gick bra, så han fick ändå höra hennes berättelse, och kunde senare vända
sig om och svara henne.
Tomma stolen
Jag minns en liknande intervention för många år sedan, då jag direkthandledde ett par terapeuter
som arbetade med ett pensionerat par, som inte kunde samtala utan att trigga igång
varandra i ömsesidiga anklagelser – i regel om deras alkoholiserade son som var nästan 40
år. Sonen hade påpassligt nog fått ett återfall och uteblev från samtalet. Då placerade vi en
”observatörsstol vid sidan av det gamla paret, dit maken fick flytta medan hustrun berättade
32 Tom Andersen 1991.
50

för den imaginära maken i den tomma stolen om all bitterhet hon samlat på sig under decenniernas
lopp. En av terapeuterna stödde kvinnan att verkligen tömma sin ”ryggsäck” medan
den andra stöttade mannen i att kunna lyssna utan att avbryta. Sedan fick hustrun sätta sig i
observatörsstolen medan maken berättade om all sin bitterhet. För första gången på fyra decennier
fick de tala till punkt utan att bli avbrutna, och tvingades att lyssna på varandra. Jag
kommer aldrig att glömma deras kommentar när sessionen var slut: ”Varför fick vi inte vara
med om detta för 40 år sedan?”
5. Att stärka familjens gränser mot omvärlden
När familjen invaderas av släkt, ”vänner”, grannar, vårdproffs och andra obehöriga, handlar
det ofta om att börja med att stärka föräldrasubsystemets kompetens att lösa sina egna problem,
och inte låta utomstående ta över – eller till och med bjuda in dem genom att abdikera.
När föräldrarna blivit bättre på att själva ta ansvar för sina problem, gäller det att förse dem
med ”vapen” så att de kan stoppa invasioner utifrån. De måste kunna försvara familjens gränser
mot obehöriga inkräktare. Ett viktigt vapen är att utveckla föräldrarnas samarbete. Om de
strider gemensamt, och inte var och en för sig, blir det lättare att vinna ”kriget”. Fienden (de
”hjälpande” och tjänstvilliga björnarna) är ofta så upptagna av striden, att de inte märker att
deras ”hjälp” börjar bli överflödig – eller till och med en belastning som blockerar utvecklandet
av familjens egna resurser.
Andra viktiga vapen i föräldrarnas kamp för sitt eget territorium är förmågan att säga ”nej”.
Den förmågan behövs inte bara vid familjens gränser mot omvärlden, utan även i relation till
barnsubsystemet. En förutsättning för detta är i regel en konflikthanteringsförmåga, som reducerar
rädslan för de konflikter som kan uppstå när man säger ”nej”. Konflikthanteringsförmågan
behövs inte bara i relation till omvärlden och till barnsubsystemet, den behövs inte minst
internt i både föräldrarnas och makarnas subsystem.
På flera plan
Den ensamstående mamman, som invaderas och detroniseras av sin egen mamma (se kapitel
4.5, 4.6, och 4.9 fig. 4-11), måste man i regel arbeta med på flera plan – om än inte alltid
samtidigt så åtminstone parallellt.
Till att börja med måste man upptäcka att mormor är inne i systemet. Trots att hon kan bo i
samma lägenhet eller i trappuppgång, så kanske hon inte kommer med till det första samtalet.
Att man bjudit in hela familjen uppfattades kanske av både mor och mormor som att det
bara var mor och barn som skulle komma. Men när man sonderar vilket stöd som finns till föräldrasystemet,
så är det naturligt att efterforska släktingar, i synnerhet mor- och farföräldrar,
sedan man först undersökt om pappan lever, och i så fall hur han utövar sitt föräldraskap; hur
föräldrarnas eventuella samarbete ser ut; och vilken relation barnen har till sin pappa. 33
Inom parentes är begreppet ”ensam mamma” djupt olyckligt, åtminstone om det används
efter en skilsmässa. Det leder tankarna bort från pappan, som om barnet vore ett resultat av
en jungfrufödsel. Då glömmer man att jungfrufödslar är extremt ovanliga i våra tider – det lär
vara över 2000 år sedan detta fenomen senast officiellt erkändes.
I regel finns en pappa någonstans, och trots att barnen jobbar häcken av sig för att bevisa
för mamman att hon inte klarar jobbet ensam, och att båda föräldrarna behövs, så blir pappornas
resurser som föräldrar negligerade – inte bara av mamman, som känner sig bitter och
kränkt som ex-hustru, och som straffar exmaken, alternativt ”skyddar” barnen, genom att utestänga
pappan Även dagis- och skolpersonal, socialtjänst och andra utestänger alltför ofta
pappan i sitt tänkande.
Perifera pappor
Om pappan är helt borta, eller har blivit så perifer att han inte kan betraktas som en resurs
inom den närmaste framtiden, och en morförälder tagit över föräldraskapet, måste man som
terapeut först alliera sig med mormodern, innan man kan börja hjälpa till att bygga den gräns
mot omvärlden som skall återförvisa henne till en mer distanserad position – i rollen som mor-
33 Detta stycke är mer ett uttryck för mitt GSI-perspektiv än för en strukturell tradition. Det
har slagit mig, när jag gått igenom den strukturella litteraturen, att jag ingenstans hittat några
exempel på denna typ av ”papp-arbete”, som är så självklart för mig att det blivit en av mina
många ”käpphästar”.
51

mor i stället för moderssubstitut. Då blir hon ett stöd för sin dotter att utveckla sin kompetens
som mamma, i stället för en ställföreträdare som ersätter och diskvalificerar henne.
Minuchin beskriver en familj, där han under första sessionen med en frånskild mamma
med fem barn upptäcker att mormodern också bor i samma lägenhet, och bjuder in henne till
nästa session:
”När mormodern är närvarande står det klart att det är hon som är familjeöverhuvudet.
Moderns makt och kompetens försvinner i hennes egen mors närvaro…
Terapeutens karta över strukturen hos denna föräldrafunktion riktar in hans
omstrukturerande ingripanden mot målet att föra samman modern och mormodern
i ett föräldrasubsystem, där de intar komplementära ställningar och ömsesidigt
stöder varandra…
Mormodern kan få sätta sig bakom en envägsspegel och iaktta sin dotter i aktion
som förälder. Envägsspegeln utgör en gränslinje som ger henne en känsla
att delta utan att hon kan gripa in i skeendet. Terapeuten kan låta mormodern
sitta i samma rum, och använda sig själv för att se till att hon inte tar över. Han
kan hålla sessioner där bara mormodern och modern är med.” (Familjer i terapi
s.112 ff.)
De här strategierna är bara några exempel på möjliga tillvägagångssätt för att nå det terapeutiska
målet. Det faktum att flera av de tekniker som Minuchin beskriver redan finns omnämnda
tidigare i detta kapitel (förflyttningar i rummet; staka ut subsystemens gränser; arbeta separat
med olika subsystem) visar än en gång på att alla indelningar till stor del är godtyckliga
och att det inte finns några skarpa gränser mellan dem. Om familjen invaderas av andra är
far- och morföräldrar (till exempel föräldrarnas syskon, vänner, grannar, kompisgäng…) kan
man ändå använda i princip samma strategier.
Det allra svåraste är väl när familjen ockuperas av välmenande socialarbetare som saknar
familjekompetens, och som förläst sig på psykodynamiska barnutvecklingsteorier. Inspirerad
av Pippi Långstrump brukar jag kalla dessa ”hjälpande björnar” för ”prussiluskor”, som försöker
rädda barnen från sina föräldrar, i stället för att hjälpa föräldrarna att utveckla sina resurser,
så att de kan tillgodose barnens behov i den mån de har möjlighet till det. En annan träffande
beteckning är ”barnperspektivsmonopolister”. De hävdar enögt att barnperspektiv är
liktydigt med att rycka upp barn från sina rötter, och placera dem i en miljö som många gånger
är skadligare än den miljö de växt upp med. 34
Stå vid varandras sida – men inte för nära
De gränstekniker som hittills presenterats handlar till stor del om att göra suddiga gränser tydligare,
eller markera gränser som suddats ut nästan helt. Närhet är inte enbart av godo – det
kan bli för mycket av det goda också. Kahlil Gibran uttrycker det på ett djupt poetiskt sätt:
”Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt
var och en av er få vara ensam.
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när
de vibrerar av samma musik…
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda,
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.”
(”Profeten” s. 19.)
Insnärjdhet verkar vara ett större problem än frikoppling, vilket är något paradoxalt i denna tid
av individualismens seger över kollektivismen. Tydligen har nyliberalismen och marknadskrafterna
inte lyckas göra oss till helt frikopplade satteliter som svävar omkring i rymden i en
bana som vi tror att vi valt helt fritt och individuellt – inte än i varje fall. (Se kapitel 9.7.)
6. Att öppna upp stela gränser
Gränser i familjer är inte alltid suddiga eller tydliga. Ofta stöter vi också på gränser som stelnat,
då individer, subsystem och hela familjer frikopplats, och man befinner sig så långt ifrån
varandra att kontakt, kommunikation och engagemang tenderar att upphöra. Här måste vi
34 Se vidare kapitel 8.13 om BBIC, kapitel 10.3 om Patricia Minuchins fosterbarnsprojekt
och bilaga 1 (mitt öppningsanförande vid den svenska familjeterapikongressen i Göteborg år
2000).
52

hjälpa till att öppna upp dessa stela gränser, så att familjemedlemmar kan möta varandra i
stället för att leva parallella liv, och lösa de konflikter man sopat under mattan – så mycket att
de blivit ett berg, en mur eller en ocean att drunkna i.
Ofta ser man en mixad gränsproblematik där vissa gränser är för suddiga, medan andra är
för stela. En inte helt ovanlig variant är den vi ser i kapitel 4.9, fig. 4.3a: en överinvolverad
mamma med en suddig gräns till barn- och syskonsubsystemet, och en perifer pappa med
stel gräns inte bara till barnsubsystemet, utan även till mamman. Det går alltså en stel gräns
inom föräldrasubsystemet, i stället för en tydlig gräns omkring det.
Här får vi jobba på flera fronter. Dels på att öka närheten mellan den perifera fadern och
barnen, så att han kan ta ett mer engagerat föräldraansvar, och så att mamman kan distansera
sig i stället för att ha hela föräldraansvaret. Pappans stela gräns i föräldrasubsystemet
öppnas upp, och mammans suddiga gräns tydliggörs.
När föräldrarna närmar sig varandra behöver vi vara öppna för möjligheten att denna
närhet släpper fram konflikter i äktenskapet som kamouflerats i den gamla strukturen, och till
slut kan det bli äktenskapsproblemet som är huvudfokus. Eftersom familjen fastnat i en rigid
struktur lär inte de nödvändiga strukturella förändringarna komma spontant, utan det krävs
aktiva omstruktureringar från terapeutens sida.
Hysterisk förlamning i modern tid
Minuchin beskriver arbetet med familjen Slater i Hela familjen (kapitel 7), där även tregenerationsproblematiken
ingår. Den identifierade patienten var Jill, en elvaårig flicka som led av
hysterisk förlamning. Hennes pappa Richard var vice VD på ett internationellt oljebolag, vilket
medförde att familjen flyttat mycket. Det senaste halvåret hade han arbetat i Venezuela, där
hustrun Janet vantrivdes. Flytten från deras tidigare hem i Houston (som hon älskat) hade varit
en mardröm för henne, och hon hade mycket svårt att acklimatisera sig i Caracas. I familjen
fanns även sonen Davey, sex år.
Jill hade blivit förlamad sedan några pojkar knuffat ned henne i en bassäng, och hon var
fullständigt medicinskt utredd, både i Venezuela och i USA. När ingen medicinsk behandling
stod till buds, och när sex månaders individuell psykoterapi inte hade hjälpt, hade bolaget bekostat
en månadslång behandling hos Salvador Minuchin i Philadelphia. Under tiden bodde
familjen hos Janets föräldrar, Joseph och Rose, ett par i 80-årsåldern. Vid det första mötet
var Richard upptagen i arbetet. Förutom Janet och barnen medverkade även morföräldrarna.
När familjen gick in i behandlingsrummet släpade sig Jill in hängande vid modern. Ganska
snabbt visade Janet inte bara sitt missnöje med att bo i Caracas, utan även sin besvikelse
över att hon fick ta hela ansvaret för Jill: ”Richard är aldrig hemma. Han arbetar ju jämt”, och
hon backades upp av mormor Rose: ”Jag tror inte att allt detta kringflackande är hälsosamt
för barnen”.
Vid det andra samtalet var Richard med, men han tyckte inte att svärföräldrarna behövde
komma, så de stannade hemma. Minuchin började att i sitt huvud formulera en preliminär
karta över familjen. Jills sjukdom hade fäst familjens uppmärksamhet vid hennes symtom.
Hon klängde sig fast vid sin mor, och visade därmed tydligt hur stort moderns ansvar för familjen
var.
Barn ersätter make
”Symtomet, hysterisk förlamning, var förvisso sällsynt men den familjedynamik
som gynnade symtomet var sorgligt välbekant. Det var i själva verket den ängsliga
medelklassfamiljens karaktäristiska arrangemang: en mors närhet till barnen
ersätter den närhet i äktenskapet som aldrig utvecklats eller som gått förlorad…
Nu var Jill innesluten i mönstret som stelnade kring henne likt betong. (Hela
familjen s. 141)
Vid det tredje samtalet presenterade Minuchin en plan för familjen. Eftersom Janet var trött på
att användas som krycka, skulle Richard ta hand om Jill följande vecka. Varje gång hon behövde
gå någonstans skulle hon kalla på sin far och låta honom fungera som hennes krycka.
Det andra steget skulle bli att närma Richard och Janet till varandra, för att kunna ta itu med
de konflikter som blockerade deras inbördes närhet. Det tredje steget skulle gälla Jill direkt,
att utforska symtomets innebörd och angripa dess förlamande effekt. ”Om strategin är terapins
vetenskap så är det terapins konst att upptäcka minorna på vägen”, reflekterade Minuchin
inför planeringen. Vid nästa samtal förstod han att planen inte fungerat helt smärtfritt.
53

Steg 1: Fadern som krycka
”När Richard tog ansvaret gjorde han det så som oengagerade fäder ofta gör:
han blev kontrollerande. Han hjälpte henne när hon behöver det och han hjälpte
henne när hon inte behövde det. Förutom att bjuda Jill armen, tog han på sig att
liva upp henne när hon var tyst, som om hennes humör inte var hennes eget
och hennes tystnad en anklagelse…
Eftersom Richard inte var van vid att anpassa sig till sin dotters tempo, krävde
han att hon skulle anpassa sig till hans. När hon inte gjorde det blev han arg.
Hon blev lynnig. Men Jill gjorde som beroende barn gör, också när deras föräldrar
förargar dem. Hon ökade sina krav och sin hjälplöshet, och förstärkte därmed
faderns otålighet mot henne. Nu var Janet ängslig, och Richard var en trött och
irritabel far som framhärdade i att göra sin dotter olycklig, patetisk och barnslig.
Under samtalet signalerade Jill tydligt sitt missnöje, men Minuchin fokuserade ändå på makarnas
relation, och deras dialog kan sammanfattas med: ”Om du kunde skaffa dig ett jobb
eller skaffa vänner skulle du kanske inte ha så mycket att klaga på” – ”Men du arbetar ju jämt.
Varför kommer du inte hem ibland och tar ut oss nånstans?”.
Minuchin flyttade på Jill som satt mellan sina föräldrar, men förflyttningen gjorde ingen
skillnad till det bättre i makarnas kommunikation. Jill visade ännu mer missnöje, och pappan
fastnade på avledningsmanövern: ”Är detta verkligen nödvändigt? Jill ser bedrövlig ut”.
Minuchin kontrade: ”Jill uppför sig som en femåring som inte får som hon vill. Strunta i henne.
Fortsätt att tala med Janet”.
Steg 2: Utmana stabilitet som kärlekssubstitut
”Jag arbetade nu på steg två genom att undersöka parets autonomi i barnens
närvaro. Att kritisera Jills beteende som opassande för hennes ålder skapade en
separation. Dottern, vederbörligen förolämpad, uppmanas att vara mer mogen.
Föräldrarna känner sig angripna. Deras obehag bidrar till att bryta ett mönster av
opåkallad inblandning och överdriven lyhördhet.”
Ett samtal med enbart makarna bekräftade bara deras besvikelser. De hade båda gift sig
med drömmar som inte gick i uppfyllelse. De hade hoppats på kärlek men nöjde sig med
stabilitet.
”Nu var det dags att låta morföräldrarna komma tillbaka. Jag hade sett tillräckligt
under det första samtalet för att förstå att Janets distans till Richard befästes av
att hon var hopsnärjd med sina föräldrar…
Att hindra denna resurs från att bli en belastning kräver att man kommer överens
om gränserna under de första åren. Kloka föräldrar respekterar dessa
gränslinjer. När de inte gör det är den mer omfattande familjen inte en resurs,
utan en källa till oavslutade mellanhavanden…
Triangeln i familjen Slater med Janet och Jill intill varandra och Richard på avstånd,
stöddes av en triangel i den större familjen, där det varaktiga avståndet
mellan Janet och Richard befästes av hennes bindning till föräldrarna. Så fungerar
det ofta…
Janets far betraktade sin hustru som tramsig, och därför hade han… sedan
länge upphört att ta henne på allvar. Janets mor reagerade på den emotionella
brytningen i äktenskapet genom att fästa sig alltför mycket vid Janet, och det var
denna bindning som bidrog till Janets svårigheter att anknyta till Richard. Mönstret
av insnärjdhet och utanförstående i denna familj omfattade alltså tre generationer:”
Fig. 5-1 (modifierad efter originalet s. 146)
54

”Barnets ankomst och Janets alltför starka bindning till Jill förstärkte barriären
mellan Janet och Richard, och bidrog knappast till att skilja henne ytterligare
från föräldrarna. Janet ville bli behandlad som en vuxen, men hennes mor hade
ingenting att ersätta den moderliga beskyddarrollen med.”
Minuchin bjöd in Janets föräldrar för att arbeta direkt med bindningen mellan familjerna.
Richard och Janet spelade upp sin vanliga maktkamp med ömsesidiga anklagelser och minimalt
lyssnande, och som vanligt lade sig mormor Rose i med en ljudlig teaterviskning. ”Antydningarna
är förtjusande” svarade Richard ironiskt, och Minuchin reagerade direkt med en
kraftigt ombalanserande reaktion (se kapitel 5.4): ”Nej. Hon har gjort något som hon vet att
hon inte borde göra.” Han vände sig till Janet och frågade ”Hur kommer det sig att din mor
tror att du fortfarande behöver henne för att skydda dig mot din man?”. När Janet avfärdade
terapeuten med att hennes mor bara försökte hjälpa till, ökade Minuchin intensiteten (se kapitel
7.4):
”Hon vet att det här var ett ögonblick mellan dig och din man, och ändå tillåter
hon sig att avbryta. Hon går verkligen emellan er två. Det är något som mödrar
gör i början av sina barns äktenskap. Hon insisterar faktiskt på att du fortfarande
skall vara hennes lilla dotter – fortfarande, efter sjutton års äktenskap…
Du måste hjälpa din mor att inte gå emellan dig och din man. Det vore bra om
du kunde hjälpa dina föräldrar. Då skulle de kunna få en svärson, och du skulle
slippa känna att man sliter i dig från två håll.”
Svärmors tunga
Familjerna hjälptes åt med att avleda utmaningen mot relationen mellan Janet och hennes
mor, genom att i stället fokusera på Richard och hur han behandlade Janet och hennes föräldrar.
Terapeuten återförde till sin fokusering (se kapitel 7.4) på Janets insnärjdhet i sin ursprungsfamilj:
”Stopp lite. Janet, du måste hjälpa din mamma. Ett sätt att hjälpa henne är att
tala om för henne att Richards uppträdande mot dig inte angår henne. Om du
kunde hjälpa henne skulle det bli riktigt behagligt för henne att hålla sig utanför
ert äktenskap. Kan du göra det?”
Janets försiktiga försök att hindra sin mor att lägga sig i möttes inte av någon större framgång.
Åter gick terapeuten in med ett ombalanserande stöd, denna gång i en koalition med
Janet, genom att ställa en cirkulär fråga: ”Janet, hur gammal tror din mor att du är?”. När
Janet skrattande svarade ”Yngre än Jill”, fortsatte han att höja intensiteten: ”Varför låter du
henne hålla på?”. Janet intog en linjär offerposition när hon svarade: ”Hon är svår att stå
emot”, men terapeuten kontrade med en komplementär utmaning (se kapitel 6.2):
”Nej, jag tror du har fel. Hon är inkräktande, men du låter henne vara det. Ett sätt
för dig att hjälpa Jill, är att upprätta godtagbara gränser. Om du hjälper din mor
att inte inkräkta på ditt äktenskap, får du också en modell för att inte låta din dotter
inkräkta på ditt äktenskap. För hon är också mycket inkräktande. Din mor är
inkräktande och hjälpsam. Din dotter är inkräktande och krävande.”
När Richard frågade Janet om hon delade sin pappas uppfattning att Richard var kall, klarifierade
Minuchin budskapet: ”Innan du svarar vill jag att du ska förstå vad Richard frågar dig
om. Han frågar ’Står du på min sida eller på din pappas?’” Efter en tyst reflektion svarade
Janet: ”Jag står på din sida”. Lite senare, när hennes mor avbröt med en fråga, sade Janet:
”Snälla mamma, vi håller på med ett privat samtal.”
55

”Det var lätt att se mormoderns påflugenhet som ett problem, men en brist på
gränser vidmakthålls från båda sidor. För att en människa skall kunna göra
intrång måste en annan tolerera det…
Jill var ett problem, men inte de enda. Janets olösta konflikt med Richard, som
fick hennes föräldrar att tro att hon behövde hjälp var ett annat…
Terapi framskrider på flera nivåer. Inte ens när jag lade tonvikten vid paret och
den utvidgade familjen försvann Jill helt från mitt eller familjens medvetande.”
Steg 3. Få Jill på fötter
Det var dags för det tredje steget i Minuchins plan – att få Jill på fötter. Han lät tillverka en
speciell krycka åt henne, och innan den var klar fick pappan träna henne att gå med hjälp av
ett stabilt paraply. Pappans tafatta försök fick Jill att vädjande titta på sin mor. Terapeuten
kontrade: ”Janet och jag ställer oss i andra ändan av rummet, så ni får mer utrymme att röra
er på” (förflyttning). När Jill föll ihop i en stol och snyftande skrek: ”Jag är rädd!” upplevde
Richard det som ett nederlag, och Minuchin stärkte samgåendet med ett uppmuntrande: ”Ni
har gjort en strålande start båda två”. För att förlänga interaktionen mellan far och dotter (och
höja intensiteten) föreslog han Jill att hon skulle lära pappan att gå som hon. ”Så att han kan
förstå hur svårt det är för dig.” Pappan instruerades att rulla upp sina byxor, så att Jill kunde
se exakt hur han rörde på benen.
Hela familjen brast i skratt när bolagets vice VD morskt haltade omkring i rummet med byxorna
uppkavlade till låren. Minuchin spädde på med: ”Du behöver en krokig själ för att kunna gå
krokigt, Richard. Din själ är för rak.”
”Som varje symtom tjänade denna förlamning många syften i familjens psykiska
ekonomi. Därför skulle inget enkelt angrepp på den kunna bli framgångsrikt. Om
man ser till det strukturella hade jag tillsammans med den utvidgade familjen
arbetat på den tillbörliga gränsdragningen mellan generationerna. Om man ser
till det beteendemässiga hade jag angripit symtomet, sagt åt Jill att förflytta sig
till fots, först med sin pappa och sedan med en krycka. Nu övergick jag från det
påtagliga till det bildliga, och talade om för Jill att hon förflyttade sig med sin själ.
Ett symtom som sitter i själen kan man rå på med hjälp av mentala övningar.”
Rakt ben och krokig själ
Minuchin sade till Jill att hennes ben var rakt, men att hennes själ var krokig, och fortsatte
vänd till Richard: ”När hon inte säger åt sin själ att gå krokigt, då är hon inte krokig. ”Du,
Richard, har en rak själ, så du får hjälpa din dotter.” Han bad Richard att han skulle be Jill
resa sig med hjälp av kryckan. Jill var rädd, men hon lyckades resa sig ur stolen. Minuchin
höll sedan upp kryckan och sade till Jill. “Det här är ett föräldrasubstitut. Från och med nu
skall den ersätta dina föräldrar.” Vänd till Janet fortsatte han: ”Och jag hoppas att du kommer
att förhålla dig lite avvisande. Jill kommer att vara mycket arg, eftersom hon blir tvungen att
klara sig själv, så det är något mycket svårt jag ber om. Janet, du får hjälpa Richard att bli lite
mer involverad. Och Richard, du får hjälpa Janet att bli stark nog att vägra vara Jills krycka.”
”Nu när Jill börjat gå talade jag om problemet som en fråga om att klamra sig
fast, snarare än att inte gå. Att inte gå är ett individuellt problem; att klamra sig
fast är ett interaktionsproblem som är relaterat till oberoende och självständighet…
Richard ville veta vad de skulle göra om Jill i stället för att använda sin krycka
lutade sig mot väggen eller möblerna för att få stöd, och jag sade: ’Hon behöver
lära sig använda sina ben. Så ni måste ge henne utrymme och hålla er på avstånd.
Sedan gör hon som hon vill.’…
Det var inte bara Jill som haltade och klamrade sig fast; det var hela familjen.
Och de måste alla lära sig gå på ett nytt sätt. Det är svårt för föräldrar att inte
ställa en sådan fråga som Richard ställde. Vad bör de göra för att hjälpa sina
barn att bli vuxna? Ibland är svaret ingenting: Släpp taget.”
Paradoxal kryck-ritual
Terapin fortsatte med fokus på makarnas relation. De gjorde aldrig någonting på tu man hand
längre, och hade aldrig haft semester utan barn som kom emellan dem. Nu när de bodde hos
morföräldrarna passade Richard och Janet på att åka tre dagar till ett värdshus för att ta hand
om varandra. Jill gick utan svårighet med hjälp av kryckan. För att inte riskera ett spontant
56

återfall om makarnas ökande närhet skulle få en fnurra på tråden föreskrev Minuchin en klassisk
motparadox – en återgång till symtomet. Terapeuten skulle behålla kryckan en vecka.
Under tiden skulle Jill gå med stöd av sina föräldrar – varannan dag med mamma och varannan
dag med pappa.
Efter en vecka var båda föräldrarna trötta på att vara dotterns krycka. Jill kunde uttrycka
förståelse för föräldrarnas känsla av ofrihet, men var alldeles för upptagen av deras förehavanden
för att ge uttryck för sin egen ofrihetskänsla. Minuchin kommenterade: ”Hon är så
upptagen av att ge akt på er, och bekymra sig över hur ni känner er, att hon inte vet hur hon
känner sig. Hon är en föräldraväktare. Hon vet vad du tycker Richard, och hon vet vad du tycker
Janet, men hon vet inte vad hon själv tycker. Är det inte märkligt?”
Det var inte bara Jill som var överinvolverad i sina föräldrar. Gränsen suddades från båda
håll. Richard hade förvandlat den tidigare frikopplade föräldrapositionen till att inte kunna låta
dottern vara ifred. Om hon var uttråkad en kvart kom han och försökte muntra upp henne.
Minuchin utmanade indirekt genom att säga till Jill: ”Det är bara när dina föräldrar inte tittar så
mycket på dig som du kan lära dig att klara dig själv. De älskar dig så mycket att de kväver
dig.” Han fortsatte med en suggestion 35 att hon mycket snart skulle kunna gå, utan käpp och
utan föräldrarna. Men det var hon som bestämde när det skulle ske, ingen annan.
Vid det sista terapisamtalet innan återfärden till Caracas använde Jill fortfarande kryckan,
till terapeutens stora besvikelse. Men familjestrukturen var påtagligt förändrad. Morföräldrarna
gav Janet och Richard större spelrum, och makarna Slater hade blivit mer engagerade i varandra,
och fått större respekt för Jills självständighet.
Mamma till sin mamma
Efter ett halvår ringde Richard och var bekymrad (trots att det gick bra i skolan) eftersom Jill
fortfarande använde kryckan. De bad att få komma tillbaka en vecka. Det visade sig att Jill
var rädd att föräldrarna skulle skiljas, eftersom de bråkade varje dag, och kryckan fungerade
som föräldrafångare. Föräldrarna fick i uppgift att övertyga sin dotter om att de inte behövde
hennes omhändertagande, sedan han först frågat Janet om hon var säker på att hon inte behövde
Jill för att reda upp saker med Richard. När hon med eftertryck svarat ja vände han sig
till Richard: ”Du måste hjälpa Janet att hålla sitt löfte att avskeda Jill, och du måste också avskeda
henne.” Richard svarade: ”Med nöje. Vi behöver dig inte Jill. Mamma och jag ger dig
sparken. Är det klart? Du behöver inte vara kvar i den löjliga rollen som din egen mormor.”
Inför det sista samtalet fick familjen upprepa den paradoxala hemläxan att föräldrarna skulle
turas om att vara Jills kryckor. Richard och Janet hade inte bara åter upptäckt hur trötta de
varpå sina gamla mönster. De hade talat och lyssnat, gråtit och skrikit, och funnit att vreden
var mindre dödande än de fruktat, och definitivt att föredra framför tomheten. Hur det än gick
för Jill var de tacksamma över att ha återuppväckt sitt äktenskap. Jill föreföll märkbart avspänd,
som en frisläppt gisslan. Trots detta ville hon inte lämna sin krycka hos Minuchin. Men
två veckor senare kom ett brev från Jill:
”Kära mr Minuchin,
du bad mig skriva till dig den dag jag gick utan hjälp, och det är just vad jag gör
nu. Jag tackar dig verkligen för allt du har gjort det här året för att hjälpa min familj
och mig, och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna återgälda det riktigt,
utom genom att vara din vän…
Jag kommer att sakna dig mycket.
Hjärtliga hälsningar
Jill”
7. Aktivitetstekniker
Det är en aning förvånande att den strukturella familjeterapin, som ju annars varit snabb att
hämta inspiration från andra skolor, aldrig har inkluderat användningen av familjeskulpturer,
som ju bygger så mycket på de strukturella begreppen närhet och avstånd. I GSI’s integrativa
familjeterapi, har familjeskulpturer i över trettio år varit ett av många viktiga verktyg, dels som
ett analysinstrument för att testa hypoteser om struktur, relationer och mål i familjen, men
även som en interventionsmetod för att skapa strukturella förändringar. Därför väljer jag att ta
35 Trots att Minuchin sällan refererar direkt till Milton Erickson, har den gamle hypnotisören
ändå satt spår i den strukturella familjeterapin via Jay Haley, se kapitel 8.6.
57

upp denna teknik i detta sammanhang, även om Minuchin, mig veterligt, aldrig skrivit om den,
annat än i korta kommentarer om Satir.
Satirs skulpturer
Metoden utvecklades från sociometrin av Virginia Satir, familjeterapins grand old lady (se kapitel
8.4). Märkligt nog skrev inte heller hon om den terapeutiska teknik som hon kanske blivit
mest förknippad med. Inte förrän 1983, i den tredje upplagan av ”Conjoint family therapy”, beskrev
hon själv sin världsberömda skulpteringsteknik. Innan dess var det andra författare,
som Papp, Duhl, Walrond-Skinner och Constantine som dokumenterat metoden. En av de
senare att beskriva metoden var Andreas:
”Familjeskulptur var ett av Virginias välkända sätt att förvandla ord till handling.
Hon ställde familjemedlemmar i en skulptur som visade deras typiska sätt att
interagera – stöd, klängande, anklagande, blidkande, inkluderande, exkluderande,
deras avstånd och närhet, makt- och kontaktrelationer.”
(Andreas, 1991, s. 15, min översättning)
Familjeskulptur är ett konkret sätt att illustrera familjens relationer i flera dimensioner. En dimension
är närhet och avstånd. De familjemedlemmar som jag uppfattat stå nära varandra
ställer jag intill varandra. Om jag uppfattar att någon (ofta pappan eller tonåringen) står långt
ifrån övriga familjemedlemmar ställer jag honom / henne längre bort i periferin. En annan dimension
är maktrelationerna. Om någon framstår som mer mäktig än resten kan jag ställa
honom eller henne på en stol för att komma högre än resten av familjen. Om någon har en
passiv position kan den illustreras av en sittande ställning, medan den som framstår som helt
maktlös kan sitta på huk eller ligga på golvet. Riktning är en tredje dimension som uttrycks
genom vilka som är vända mot, från, eller står vid sidan av varandra, blickar och steg. Ytterligare
dimensioner kan uttryckas med gester (utsträckta och vädjande, stoppande och avvisande,
anklagande pekfingrar, knutna nävar – i fickan eller höjda) och kroppshållning (rakryggad,
hopsjunken, samlad, splittrad…).
Motstridiga känslor kan uttryckas med utsträcktas armar och bortvänt huvud, en utsträckt
och en avvärjande hand eller fötter som är på väg åt olika håll. Det är erfarenheten och den
egna fantasin som sätter gränser för vad som är möjligt att uttrycka i en skulptur.
Man kan också uttrycka komplicerade komplementära relationer och homeostatisk balans,
genom att till exempel ställa alkoholisthustrun på en stol och lägga den alkoholiserade maken
på golvet. Med en hand försöker hon dra upp mannen, med den andra håller hon tag i barnen
och med den fot hon inte står på försöker hon hålla hemmet i ordning. När familjen fått känna
på sina positioner ett tag frågar jag om de känner igen sig. Om de gör det frågar jag om de
tycker om sina positioner. Om de inte gör det kan jag be dem ändra dem så att det känns
bättre. Eller jag kan be mannen att hastigt resa sig. Då kommer hustruns ömtåliga balans i
gungning, och deras ömsesidiga beroende blir uppenbart.
Ibland är det en eller flera familjemedlemmar som inte känner igen sig i skulpturen. Då ber
jag dem ändra sig så att skulpturen stämmer bättre med deras upplevel-se. Då kanske en annan
protesterar och vill göra sin skulptur. Det blir uppenbart att det inte finns någon objektivt
sann bild av familjen, utan ett flertal subjektiva upplevelser. Detta fungerar inte enbart som ett
utomordentligt sätt att utmana familjens föreställningar om att det finns en ”objektiv” sanning
(se kapitel 6.1). Dessutom är de olika bilderna så påtagliga att det blir nästan omöjligt att inte
förstå hur de olika bilderna av familjen ser ut. Man får möjlighet att byta ögon, och se på sig
själv och familjen ur andra perspektiv. Ett av många exempel på att allt hänger ihop – även
yttre och inre omstruktureringar.
Närhetsövning
En mer begränsad, men dock mycket användbar, aktivitet är att låta ett par med närhetsproblematik
ställa sig vid varsin vägg i rummet, i stället för att sitta och prata om vilken närhet de
har till varandra. Sedan ber jag dem gå mot varandra och stanna på det avstånd de upplever
att de har till varandra. Här är det inte bara slutresultatet som är intressant, utan hela processen.
Hur länge väntar paret på att ta det första steget? Vem tar det första steget? Vad gör
den andre då – står kvar och låter den andre göra hela förflyttningen, eller svarar med att
själv närma sig? Hur snabbt rör de sig – långsamt och med eftertanke (kan man säga efterkänsla?),
eller snabbt och bestämt? Har båda samma tempo, eller går någon snabbare än
den andre? Vem stannar först? Hur svarar den andre på stoppsignalen – stannar och låter
den andre definiera avståndet, eller fortsätter för att hitta den egna upplevelsen? Vad gör då
58

den som stannade först? Drar sig eller lutar sig bakåt, eller låter den andre bestämma. Upplever
de samma avstånd eller har de olika upplevelser. Står de så nära att de kan nå varandra
om en sträcker ut sin arm? Eller om båda sträcker sig? Eller är det omöjligt att nå varandra
även om båda sträcker ut en hand? Eller är de så nära varandra som möjligt? Håller de om
varandra?
All denna information kan vara mycket viktig, i synnerhet om bilden inte stämmer med den
verbala kommunikationen. I ett par jag träffade nyligen klagade kvinnan över mannens avståndstagande.
När de skulle pröva ut sitt avstånd gick mannen hela vägen fram till hustrun
och kramade om henne, där hon stod kvar vid sin vägg.
Pennan som samarbetssymbol
En annan favoritaktivitet är att låta ett föräldrapar med samarbetssvårigheter gå omkring i
rummet med en penna (med trubbiga ändar) mellan sina pekfingrar. Om de går åt varsitt håll
faller pennan i golvet, och man brukar inte behöva förklara vad pennan symboliserar. Om de
kan gå runt utan att tappa pennan, är det för att den ene hela tiden följer den andre, eller kan
de samarbeta och skifta initiativ? Klarade de sin uppgift bättre eller sämre än vad de trodde?
Hur trodde barnen att det skulle gå?
Även om Minuchin inte tar upp denna typ av gruppdynamiska aktivitetstekniker som en
interventionsmetod i sig, så är aktivitet ytterst centralt i det styrukturella förhållningssättet, inte
minst i hans betoning av iscensättning som en central del i det strukturella arbetet (se nästa
avsnittt). Följande citat visar också på hans naturliga inställning till aktiviteter:
”När jag var barnpsykiater brukade jag leka med de olyckliga barn som föräldrarna
förde till mig för behandling. Som familjeterapeut undrar jag varför föräldrar
inte leker oftare med sina barn.” (Hela familjen, s. 152.)
För fler exempel på aktivitetstekniker, se Familjeterapins grunder, kapitel 11.
8. Mix – allt på en gång
Jag har åtskilliga gånger påpekat att det inte finns några skarpa gränser mellan olika kategorier
av terapeutiska aktiviteter. I beskrivningen av familjen Slater ovan kan man också se hur
olika tekniker används i en salig blandning. I ”Livets dans” illustreras denna mix med ett utdrag
ur ett samtal med familjen Karig, som har ett psykosomatiskt barn.
”TERAPEUTEN: Mr Karig, ni tycks ha en annan uppfattning än er fru om detta.
Tala med henne om skillnaden i era respektive uppfattningar. (Allmänt skratt
från de fyra tonårsbarnen och föräldrarna)
FADERN: Det var lustigt, för vi talar aldrig med varandra.
TERAPEUTEN: Men nu behöver ni det, för att klara upp denna skillnad mellan
er.
FADERN (till terapeuten): Jag tror att Jerry – (Terapeuten tecknar åt mannen att
han skall tala med hustrun. Maken kastar en hastig blick på sin maka och
fortsätter tala med terapeuten. Flera av barnen börjar väsnas)
TERAPEUTEN: Nej, tala med er hustru. Vi kommer alla att lyssna, men
ni måste tala till er hustru. (Gör en gest som skiljer föräldrarna från både honom
och den övriga familjen)
FADERN (till terapeuten): Jag vet att det är viktigt, men det verkar –
TERAPEUTEN: Nej. Se här, vänd er stol lite, så blir det lättare att se henne.
(Hjälper maken att vända stolen.) Och ni också Mrs Karig. (Vrider hennes stol så
att hon sitter vänd mot sin man. Terapeuten vänder nu på huvudet och tittar
ut genom fönstret. Alla barnen sitter tysta.)
FADERN: (vänder sig om och riktar sig mot sin hustru): Det verkar som att varje
gång vi börjar prata slutar det med att vi säger saker –
MODERN (till mannen): Vem har vanligtvis rätt? Svara mig bara på det.
Denna sekvens, som tar cirka trettio sekunder, innehåller åtminstone åtta gränssättningsoperationer.
Terapeuten markerar verbalt man-hustrusubsystemet ,
förstärker med en handrörelse och upprepar det verbalt . Barnen utestängs,
både med en verbal antydan och med handrörelser . Föräldrarna
placeras i rummet så att de kan sitta vända mot varandra och med ryggen mot
barnen . Terapeuten drar sig slutligen undan kontakt genom att vända
59

ort huvudet , varpå makarna börjar en långvarig diskussion utan att bli avbrutna.
Gränssättningen lyckas därför att terapeuten använder en mängd olika manövrer,
tills den önskade isoleringen av mannen och hustrun uppnåtts. Om barnen
envisas med att avbryta, kan terapeuten använda sin kropp för att blockera
detta, flytta barnets stol längre ifrån föräldrarna, be henne vända stolen så att
hon sitter mitt emot ett annat syskon, eller säga till föräldrarna ”Inbjud ett av era
barn att ge kommentarer först när ni båda är överens om att tillåta detta.” (Livets
dans, s. 169 f.)
5.2 Iscensättning – ge berättelserna liv
”När terapeuten ställer frågor till familjen, kan familjemedlemmarna kontrollera
vad de presenterar. Genom att välja ut vilket material som skall vidarebefordras
försöker de ofta visa upp sin bästa sida. Men när terapeuten får familjemedlemmarna
att samspela med varandra, genom att arbeta med något av de problem
de anser dysfunktionella och förhandla kring oenigheter, som t ex att börja bestämma
över ett olydigt barn, lösgör han sekvenser som står utanför familjens
kontroll. De invanda reglerna tar över, och transaktionella drag uppenbarar sig
med en intensitet liknande den som kommer i dagen i deras transaktioner när de
sker utanför terapisessionen…
Familjen har formulerat problemet och sina transaktioner runt problemet, den
verklighet som är relevant för terapin. Terapeutens problem blir hur han skall göra
för att samla information som familjen inte anser är relevant och, vilket är ännu
svårare, hur han skall samla information som familjen inte har tillgänglig.”
(Livets dans s. 95 f)
Iscensättningstekniker går alltså ut på att förvandla terapin från prat till handling, att få mindre
snack och mera ”verkstad”, eller som Elvis Presley uttryckte det: ”A little less conversation, a
little more action”. Tanken är att förändring kommer genom att ta tag i problemen. Det räcker
inte att bara prata om dem.
”Till skillnad från terapeuter som tar emot enskilda personer, och måste förlita
sig på patienternas redogörelser för vad som försiggått i deras liv, kan familjeterapeuten
föra in själva livet i behandlingsrummet.” (Hela familjen, s. 151.)
Många fördelar
”I stället för att ta emot en berättelse inriktar sig terapeuten på att under sessionen
föra in områden som familjen har definierat som relevanta. Han utgår från att
eftersom familjen bara fungerar dysfunktionellt inom vissa områden, kommer
han att få inblick i familjens centrala dynamik genom att observera dessa områden.
Han utgår ifrån att familjestrukturen blir tydlig i dessa transaktioner, och att
han därför får en glimt av de regler som styr de transaktionella mönstren i familjen.
Både problem och alternativ blir sålunda tillgängliga i nuet och i relation till
terapeuten.” (Livets dans s. 97)
”Förutom en förbättring av kvaliteten och kvantiteten på den erhållna informationen
ger iscensättningstekniken också andra fördelar. För det första underlättar
den bildandet av ett terapeutiskt system, eftersom den skapar en hållbar överenskommelse
mellan familjens medlemmar och terapeuten…
För det andra, medan familjen spelar upp sin verklighet inom det terapeutiska
systemet, åtföljs detta av en utmaning mot denna verklighet. Familjen presenterar
sig själv som ett system med en identifierad patient och en samling botare
eller hjälpare, men när de ”dansar” (mina citationstecken) vidgas synfältet till att
omfatta inte bara en utan två eller flera familjemedlemmar. Den enhet man kan
observera och göra interventioner i blir större… Iscensättningen börjar utmana
familjens idé om vad som är problemet…
En annan fördel med iscensättningen är att eftersom medlemmarna i ett terapeutiskt
system engagerar sig i varandra, snarare än att de bara lyssnar på varandra,
ger det dem ett sammanhang där de kan pröva sig fram i konkreta situationer.
Ett sådant sammanhang är avgjort fördelaktigt att arbeta med när det
60

gäller familjer med små barn, eller med barn på olika utvecklingsstadier och med
familjer som har en kulturell bakgrund som skiljer sig från terapeutens...” (Livets
dans s. 98.)
Trestegsraket
Iscensättningen omfattar tre steg. Först observerar terapeuten familjens spontana interaktion,
och bestämmer vilka dysfunktionella områden han ska låta framstå. Sedan organiserar terapeuten
ett scenario där familjen spelar upp sina interaktionsmönster i nuet. Till slut föreslår
terapeuten andra sätt att interagera.
1. Identifiera samspelsmönster i familjens spontana interaktion
I ”Livets dans” används Minuchins konsultation i familjen Kuehn som exempel på iscensättning.
Familjen bestod av ett par med två döttrar, Patti, 4, och Mimi, 2 år. Patti var en ”liten terrorist”,
så okontrollerbar att föräldrarna låste in henne i sovrummet på nätterna för att hon inte
skulle springa ner i köket och sätta på ugnen eller springa ut på gatan. Pappan kunde hantera
Patti, men hennes veka mamma, som alltid talade med mild röst, hade ingen hand med henne.
Tre minuter in i sessionen vill mamman att Patti skall sitta på en stol i stället för på bordet,
varpå dottern börjar springa omkring i rummet och slå på stolsryggarna. När mamman börjar
klaga över dotterns trots frågar Minuchin om det är så de har det tillsammans.
På en och en halv minut gav modern sju ineffektiva tillsägelser (eller snarare vädjanden).
Patti blev mer och mer hyperaktiv ju kraftlösare modern visade sig. Familjens definition av
problemet (att Patti var okontrollerbar) kunde nu läggas en kompletterande problemdefinition
– att mamman påverkades alltför mycket av Patti när hon försökte få ordning på sin dotter, att
hennes kontroll var ineffektiv och att hon kände sig maktlös, medan fadern alltid vann maktkamperna
med dottern. När han var hemma slutade moderns fruktlösa maktkamper i regel
med att han tog över, gick in och såg till att flickan lydde.
2. Locka fram interaktion i nuet
Terapeuten försöker, utifrån det identifierade problemet, få fram hur mamman vill ha det i stället,
och hennes önskemål är att flickorna skall sitta i ett hörn och leka med dockorna, så att de
vuxna kan prata ostört. Varpå terapeuten svarar: ”Bra. Se till att det blir så.”
Detta kan synas som en meningslös uppmaning, eftersom de är i terapi just för att detta av
föräldrarna definieras som omöjligt. Men en strukturell familjeterapeut har en orubblig tro på
familjens resurser. Han vet att kapaciteten finns, men att familjestrukturen på något sätt hindrar
henne från att vara effektiv. Genom att säga ”Se till att det blir så” förmedlar han denna tro
på att hon kan klara det. Om han i stället intervjuat mamman om varför hon alltid bad dottern
om tillåtelse att få säga till henne, så skulle han ha bevarat den homeostatiska jämvikten i
mor-barnsubsystemet. Nu utmanade han den i stället.
Naturligtvis var modern lika ineffektiv efter uppmaningen, och det dröjde inte länge innan
pappan gick in och sade till på skarpen. Terapeuten stoppade honom med orden ”Låt mamma
pröva. Hon är ju den som gör det när inte du är där.”
3. Alternativa transaktioner – ”Se till att det händer”
Terapeuten konstaterade att det inte hände, och intensifierade sin uppmaning: ”Se till att det
händer!” När hon till slut lyckades nå fram till sin dotter, så att hon äntligen lydde, avslutade
mamman med en ny befallning: ”Dra upp dina strumpor!”. Detta utlöste en ny maktkamp, och
terapeuten höjde intensiteten ytterligare; ”Gör det på ett sådant sätt att de kan sysselsätta sig
själva, och du kan sitta kvar här hos oss. Visa att det är en skillnad mellan vuxna som pratar
och barn som leker. Se till att det händer.”
Terapeutens interventioner presenterades på ett sådant sätt att han fick familjemedlemmarna
att fortsätta arbeta med varandra runt iscensättningen. Han fortsatte pressa mamman,
och fick därmed information om systemets flexibilitet, när det gäller att låta sig påverkas med
hans hjälp. Det kan vara lockande att kommentera samspelet mellan mor och dotter, men det
skulle ha lockat mor och dotter att bryta sin dyadiska aktivitet och i stället bilda dyad med
terapeuten.
61

När mamman till slut lyckats mobilisera tillräckligt med kraft för att få flickorna att sitta still
och leka för sig själva några sekunder, avbröt terapeuten snabbt iscensättningen, för att inte
mamman skulle få möjlighet att misslyckas igen:
”MINUCHIN: Mycket bra! Slappna av nu – känn dig nöjd och belåten.
MODERN: Men jag vet att det inte kommer att hålla.
MINUCHIN: Nej – nej, nej. Om du verkligen tror att det kommer att hålla, så
kommer det att hålla… Du har lyckats med det här nu, ser du. Flickorna hade ett
sätt att distrahera dig, så att du bestämde något och sedan glömde du bort det,
och jag ser att Patti är mycket skicklig när det gäller förvirringsteknik förstår du,
så att du hela tiden sysselsätter dig med henne…
Sammanfattningsvis förblir terapeuten perifer, så att en interaktion mellan
familjens medlemmar äger rum. Snart nog dyker problemet upp. Terapeuten
ramar in vissa händelser som spelas upp under sessionen, fastställer dem som
viktiga och uppmuntrar familjen att göra något åt problemet här och nu. Genom
att blockera faderns inblandning gör han den vanliga utgången omöjlig, och tvingar
modern och Patti att gå förbi sina invanda mönster mot den punkt då modern
verkligen utövar kontroll. Terapeuten formulerar sedan hennes försök som
’framgångsrika’, betonar upplevelsen av hennes kompetens och antyder att förändring
är möjlig.” (Livets dans s. 105 f, mina kursiveringar.)
Interpunkteringens konst
Det lyckliga slutet, med mammans effektiva handlande, är naturligtvis en ”interpunkteringens
konstprodukt” (se kapitel 6.1). Terapeuten väljer ut ett avsnitt där modern med hans hjälp lyckats
styra barnen, och då förklarar han iscensättningen avslutad. I avslutningsritualen använder
han ett språk som åter (jämför familjen Slater i kapitel 5.1) närmar sig hypnotiska suggestioner
”Om du verkligen tror, så blir det så”. ”Flickorna hade ett sätt…” Aktiviteten, interpunktionen,
omtolkningarna, tempus (dåtid i stället för nutid) – allt syftar till att hjälpa modern att
uppleva sig själv som kompetent i makens närvaro, utan att maken tar över och blir auktoritär.
Terapeuten utgår från att mamman kan klara av Patti, och han hjälper familjen att spela upp
sin verklighet med vissa variationer. Om modern blir effektiv, så kommer dotterns stämpel
som omöjlig att försvinna.
4. Fallgropar – exempel på hur man inte skall göra
Än en gång (för hundrade gången?) ser vi hur allt hänger ihop. Yttre och inre omstruktureringar
vävs samman till en helhet, precis som samgående, analys och intervention är olika
facetter i samma prisma. Men för att få en förståelse för helheten måste vi också förstå de
olika delarna. Det viktiga är dock att inse att strukturell familjeterapi aldrig kan reduceras till
summan av teknikerna.
”Den kan synas enkelt att be familjemedlemmar göra något i terapirummet, men
den skenbara enkelheten gör det lätt att bli över-teknifierad och därmed tappa
en av de två funktionerna som iscensättning har i den strukturella modellen. Den
ena är att identifiera samspelsmönster som behöver förändras. Den andra, och
viktigaste, är att hjälpa familjen att uppleva en sådan förändring som både önskvärd
och möjlig. (Ännu en förening av analys, inre och yttre omstrukturering –
min kommentar och mina kursiveringar.)
De båda funktionerna måste begripas fullt ut och integreras av terapeuter i
utbildning, för att undvika några av de vanligaste fallgroparna för den som vill
lära sig strukturell familjeterapi. Ett typiskt exempel är den ensidiga betoningen
på att ’ta in problemet i rummet’. Terapeuten kanske försöker få fram ett vredesutbrott
hos sjuåringen – och vet sedan inte hur hon skall hantera situationen.
Eller terapeuten initierar en förändringsorienterad iscensättning men misslyckas
med att leda den till ett framgångsrikt slut.
Sådana misstag händer ofta när alltför stor vikt har lagts på terapeutiska tekniker
och studenten blir överambitiös i att introducera iscensättning, En student
kan t ex ha fått veta att han är för central och fått rådet att träna på att minska
sitt engagemang. Ivrigt börjar han sätta igång ett samtal mellan två familjemedlemmar,
men vet inte hur han skall hantera processen som utspelar sig framför
hans ögon. Han kanske fascineras av känslouttrycken (’Äntligen börjar mannen
62

prata’) osv.; eller han kanske fastnar på innehållet i samtalet, men vet inte hur
han skall gå vidare. Erfarenheten slutar i ett misslyckande. Betoningen på teknikerna
får terapeuten att tappa insikten om att iscensättningen bara är så bra
som den erfarenhet den genererar. (Colapinto 1988, min översättning.)
Barnmisshandel
Familjen Adams bestod av en tjugofyra år gammal mor och hennes två barn, åtta respektive
fem år. Problemet var att modern misshandlade den fem år gamla Jerry, när hon förlorade
behärskningen. Hon hade själv sökt hjälp hos terapeuten eftersom hon var orolig för att hon
skulle skada sin son. Detta är den första intervjun:
”Familjen kommer in och slår sig ner. Den åtta år gamla Molly går bort till hörnet
och börjar lugnt måla. Pojken går omedelbart runt i rummet, börjar skrika och
ger sin mor en mängd befallningar. Modern, å sin sida, ger pojken en massa
olika befallningar som till exempel ’Sitt ner och var tyst’ eller ’Nu är du tyst’. Efter
att ha gett varje sådan befallning förlorar modern snabbt intresset och fullföljer
den aldrig, trots att pojken faktiskt inte tyckts höra henne. Vid ett annat tillfälle
säger modem åt pojken att själv lägga ett pussel. Pojken tar pusslet och räcker
det till modern som tankspritt bygger det färdigt.
Efter hand som intervjun fortsätter tar pojken större delen av moderns uppmärksamhet
och låter henne knappt prata med terapeuten eller uppmärksamma
flickan. Under större delen av intervjun skriker pojken så högt, att modern och
terapeuten inte kan höra varandra. Vid andra tillfällen, när modems uppmärksamhet
inte är riktad mot terapeuten, är hon upptagen med att ge pojken en
mängd instruktioner. När moderns uppmärksamhet riktas mot terapeuten, diskuterar
hon och terapeuten sådana saker som hur modern kan bli mera effektiv
hemma.
Den enda kommunikationen mellan modern och flickan äger rum vid ett tillfälle
när flickan är upptagen med att lägga ett pussel. Modern ser på flickan och märker
att hon inte gör rätt. Hon hojtar till henne: "Du lägger pusslet helt fel!". Terapeuten
fångar åter moderns uppmärksam-het, och de fortsätter att prata om hur
det kan bli bättre hemma.
Efter omkring tio minuter, då Jerry är mycket olydig och modern halvhjärtat ger
befallningar, förlorar hon behärskningen. Hon skriker åt pojken, griper tag i honom
runt midjan så att hans huvud kastas bakåt utan stöd, och bär honom bort
till sin stol. Sedan lägger hon honom över knät, tar fast hans händer och håller
vid ett tillfälle för hans mun och fortsätter att prata. Vid der här tillfället ges pojken
ingen som helst frihet att röra sig. Han kan bara andas.
Denna session visar ett allvarligt misstag från terapeutens sida. Tera-peuten
gör ett bra samgående med modern och med barnen. Han talar med modern
och går samman med henne kring hur svårt hennes liv är. Han talar med barnen
och har en liknande relation till dem. Han observerar noggrant familjens interaktioner
och lägger märke till en beteendesekvens som kan leda till, och med stor
sannolikhet också leder till, att pojken blir misshandlad. Han noterar att modern
ger instruktioner som hon inte följer upp. Han lägger märke till att modern antingen
ställer för höga krav för ett barn i den åldern, som till exempel att sitta still
och inte röra sig, eller också ignorerar hon mycket omogna beteenden från pojkens
sida. Han lägger märke till att modern inte omedelbart reagerar på ett adekvat
sätt för att sätta gränser för pojken. Istället väntar och väntar hon på att
hennes gränssättning ska bli åtlydd. När den inte blir det, fortsätter hon att vänta,
medan pojken envisas med sitt oerhört irriterande och fientliga beteende.
Plötsligt är gränsen för moderns tålamod nådd, och hon reagerar alldeles för
kraftigt.
Bara prat räcker inte
Terapeuten, som lägger märke till allt detta, försöker därefter få till stånd en situation
där hemma, där modern kan bli en mer effektiv vård-nadshavare. Men i
stället för att prata om hur det är där hemma, kunde terapeuten realistiskt ha utgått
ifrån att den sekvens som visar sig hemma, i det stora hela är densamma
som den han just bevittnat. Sedan kunde han ha ingripit för att ändra det sätt
63

som modem och barnen samspelar på i denna session, med den förtröstansfulla
tillförsikten om att den förändrade sekvensen skulle överföras till hemsituationen.
För att iscensätta en förändrad interaktionell sekvens kunde terapeuten till
exempel säga till modem "Du har en väldigt hög tolerans när det gäller dina
barns oväsen. Det skulle vara bra för vårt arbete här om du kunde få dem att
vara tystare, så att vi kan prata. Tror du att du skulle kunna göra det?". Om modern
säger ja, kan terapeuten säga "Bra, gör det". Om modern säger nej, kan terapeuten
säga "Försök, så ska jag stödja dig om det behövs, men det är viktigt
att du gör det!"
Det är oerhört frestande för terapeuten att gå in i en sådan situation och själv
skapa den önskade förändringen. Hade terapeuten i det här fallet sagt åt barnet
"Var tyst, din mor och jag försöker prata" hade han förmodligen varit effektiv till
en viss grad, men möjligheten till en terapeutisk förändring skulle gått förlorad.
Terapins mål är ju, när allt kommer omkring, att öka komplexiteten i familjens
interaktion och att underlätta användandet av mera kompetenta transaktioner.
Målet är inte att utveckla en bekväm terapeutisk holon 36 . (= terapeutiskt system,
min kommentar)
Denne terapeut gick miste om en möjlighet att vända sessionen från en terapi
som består av bakgrund, kognition och känsla, till en terapi som skapar erfarenhet.
Mycken kraft och intensitet gick därmed förlorad. Och med ett så allvarligt
problem som barnmisshandel behöver terapeuten all den intensitet och kraft
som är möjlig.” (Livets Dans s. 111 ff.)
5. Att återskapa och blockera interaktionsmönster
Iscensättandets grundtanke är att familjemedlemmarna skall interagera, och terapeuten skall
vara i bakgrunden – som en regissör som ger skådespelarna instruktioner. Processen kan
blockeras av en familj som insisterar på att tala till terapeuten i stället för till varandra. Familjemedlemmarna
kanske invänder med att de redan har pratat med varandra, och att det inte
hjälper. Nu vill man prata med terapeuten om det. En annan förrädisk variant är att de börjar
tala med varandra men snabbt övergår till att prata med terapeuten. Därför måste man som
terapeut ha en rad tekniker till hands för att uppmuntra kommunikation inom familjen under
sessionen – gärna i en hierarki av intensitet.
Trappa upp intensiteten
Det första man gör när en familjemedlem insisterar på att tala med terapeuten är att insistera
på att de talar med varandra i stället. Som terapeut utnyttjar jag den professionella auktoritet
familjen automatiskt givit mig när dom har sökt hjälp.
En grundregel är att aldrig möta blicken på den familjemedlem som försöker tala med terapeuten
i stället för den man skall prata med. Det är bättre att titta på den rätte mottagaren och
därmed rikta fokus på familjemedlemmarnas relation. Ett alternativ kan vara att titta på något
föremål eller ut genom fönstret, som familjen Karigs terapeut gjorde i avsnittet ”Mix” ovan.
En mindre subtil signal är att dra sin stol bakåt, vinka avvärjande eller peka på mottagaren.
I avsnittet ”Förflyttningar i rummet” gavs många exempel på hur terapeuten öppnade kommunikationskanaler.
Minuchin vände makarna Smiths stolar mot varandra. Montalvo satte mamman
i familjen Gorden närmare sin dotter. Terapeuten kan flytta ett avledande barn som sitter
mellan föräldrarna för att möjliggöra makarnas kommunikation…
I de flesta familjer brukar dessa interventioner räcka för att få familjemedlemmarna att prata
med varandra, men ibland kan man behöva tillgripa mer drastiska metoder. Terapeuten
kan vägra svara när han blir tilltalad, lämna rummet och följa familjens interaktion bakom en-
36 Begreppet ”holon” introducerades av Fishman som alternativ till begreppet ”subsystem”
för att markera systemens hierarkiska struktur, där varje system är en helhet på sin nivå, men
att det också ingår i ett antal suprasystem (i familjens fall: släkt, grannskap, arbetsgrupper,
kompisgäng, samhälle, kultur, politiskt system…), samtidigt som det innehåller ett antal subsystem.
Holonbegreppet slog emellertid inte an i några större kretsar, och även om den
semantiska betydelsen kanske är mer korrekt så använder de flesta begreppet subsystem.
Inte ens Fishman är konsekvent. På flera ställen i boken skriver han ”subsystem”.
64

vägsspegeln. När jag besökte Philadelphia Child Guidance Clinic 1979 blev jag chockad när
jag bakom envägsspegel såg en terapeut vända sin stol så att hon hade ryggen mot den
familjemedlem som absolut skulle prata med henne, vifta, peka, gestikulera och skrika:
”PRATA INTE MED MIG! PRATA MED HENNE!!!”.
En sådan interaktionssekvens blir naturligtvis svårbegriplig om man ser den isolerad från
sitt sammanhang. Men inte ens den mest rabiata strukturella terapeut gör en sådan intervention
det första man gör. Den har föregåtts av mer subtila ingripanden, som successivt trappas
upp till den intensitet som är nödvändig för att nå fram till den specifika individen i den specifika
situationen (se kapitel 7.4). Och framför allt har den föregåtts av ett grundligt samgående
till ett stabilt terapeutiskt system.
”När han har använt dessa tekniker ett par gånger kommer familjemedlemmarna
att ha accepterat detta att de måste tala med varandra som en regel för det terapeutiska
systemet.” (Familjer i terapi s. 159.)
För att kunna genomföra en iscensättning måste man ibland även blockera invanda samspelsmönster.
I familjen Kuehn stoppade terapeuten faderns försök att ta över mammans
ineffektiva sätt att försöka stoppa Patti. I familjen Gorden blockerade Montalvo föräldrabarnet,
som var på väg att avbryta sin lillasyster. Terapeuten (terapeuterna) kan sitta som generationsgräns
för att blockera avledningsmanövrer när föräldrarna skall prata med varandra…
Ofta går återskapande och blockering av samspelsmönster hand i hand när man iscensätter
(allt hänger ihop som vanligt).
6. Att framhäva skillnader och utveckla inneboende konflikter
I ”Familjer i terapi beskrev Minuchin sju ”omstruktureringsoperationer”, varav en var ”att förhöja
stressen”. Det framstår i dag, drygt 30 år senare, som att den rubriken är en del i det mer
generella begreppen ”iscensättning”, som inte fanns med bland de sju då namngivna omstruktureringsteknikerna,
men som inkluderar även andra av de ursprungliga sju kategorierna
(att dra fram transaktionsmönster, att dela ut uppgifter i sessionen). Denna ”teknik”, att förhöja
stressen, delade Minuchin sedan in i ytterligare tre delkategorier: ”att blockera transaktionsmönster”
(som beskrevs i föregående avsnitt); ”att framhäva skillnader” och att ”utveckla
inneboende konflikter” som jag behandlar i detta avsnitt.
”Familjer som kommer till behandling har oftast utvecklat dysfunktionella samspelsmönster
för att kunna hantera stress. Den identifierade patienten står i
centrum för dessa mönster. Familjen sitter ofta fast, och kan inte experimentera
med olika sätt att förhålla sig. Terapeuten, som går samman med dem i det terapeutiska
systemet, måste utforska vilka alternativa beteenden som familjeorganisationen
kan tillåta. Han måste uppleva och sondera både familjesystemets
flexibilitet och dess förmåga att omstrukturera sig och utvecklas med hans hjälp.
Terapeutens förmåga att skapa stress i olika delar av familjesystemet ger honom
– och ibland också familjemedlemmarna själva – ett hum om familjens förmåga
att omstrukturera sig när förutsättningarna förändras. Hans input och hans
sonderingar som expert skapar nya sammanhang eller förändrade villkor, som
familjen måste anpassa sig till inför ögonen på honom.” (Familjer i terapi s. 164
f.)
Kaka söker maka
”Kaka söker maka” är ett ordspråk som markerar vårt behov av likhet för att känna trygghet,
gemenskap och delaktighet. När vi befinner oss i främmande situationer söker de flesta inte
hitta de som är mest annorlunda, utan man söker människor som liknar en själv. Skillnader
skapar lätt osäkerhet, och när stressnivån stiger ökar behovet av att känna sig lika. Detta är
ett fenomen som visar sig på många nivåer. När arbetsmarknaden är i stort behov av arbetskraft
tar vi gärna emot invandrare som kan hjälpa oss att höja vår levnadsstandard. Men när
arbetsmarknaden är osäker upplever vi nysvenskarna som ett hot. I en skola där goda relationer
råder i såväl vuxen- som barngruppen som mellan grupperna, finns det plats för udda
figurer, men när stressnivån stiger tilltar mobbningen.
När familjemedlemmarna mår bra kan man inte bara acceptera skillnader mellan medlemmarna,
utan till och med uppskatta dem, men när påfrestningarna börjar kännas övermäktiga
65

ökar kraven på konformitet. Olikheterna slätas över på olika sätt. Man undviker laddade samtalsämnen,
uttrycker sig med ospecifika och ofullständiga budskap 37 …
”En terapeut kan skapa stress genom att framhäva skillnader som familjen slätat
över. Han är van vid det sätt som familjemedlemmarnas modifierar varandras uttalanden
på, ’förbättrar’ en familjemedlems budskap eller helt enkelt inte instämmer.
Han kan lyssna på en familjemedlems åsikt i någon fråga och sedan vända
sig till en annan medlem och säga: ’Vad tycker du?’ Eller kan han göra ett ännu
tydligare ingripande genom att säga: ’Det verkar som om du och din fru inte ser
på den här frågan på samma sätt. Kan ni diskutera det?’…
En familjs metoder att avleda konflikter fungerar snabbt och automatiskt. En
man kanske angriper sig själv när han tror att hans fru tänker angripa honom,
och tar vinden ur seglen för henne, och betecknar sig själv som en svag man
som skall beskyddas. Han lämnar ifrån sig all makt, eftersom makarnas subsystem
inte tillåter en konfrontation som skulle tvinga fram en dold konflikt. Ett barn
kan bli bråkigt eller visa andra symtom, om hans föräldrar börjar gå in i en konflikt.
I det första fallet spelar terapeuten rollen av den klassiske sekonden, som
erbjuder sig hålla motståndarnas kappor. När terapeuten upptäcker att mannen
använder självanklagelser som en teknik för att undvika kontakt och därmed
konflikt med sin fru, tvingar han paret att etablera kontakt. I det andra fallet arbetar
terapeuten på att förstöra den dysfunktionella konfliktavledande mekanismen,
genom att bryta sönder den stela triaden och blockera barnets inblandning i
föräldrakonflikten.” (Familjer i terapi s. 165 f.)
Detta skrevs redan innan Minuchin påbörjat sin banbrytande forskning på psykosomatiska familjer,
som på ett tydligt sätt visade hur konfliktundvikande var en central mekanism i dessa
familjer.
7. Integration av små och stora iscensättningar
”Dessa exempel på terapeutiska sessioner kanske ger ett intryck av att iscensättning
bara används för att skapa de större penseldragen, men så är inte fallet.
Iscensättningen finns överallt, i alla de små penseldragen, de små interventionerna
som upprepas ett oräkneligt antal gånger under terapins gång - som att
blockera modern och sedan lyssna, och uppmärksamt svara, när dottern avslutat
sina egna meningar; uppmana tonåringen att förhandla med sin far om att
använda bilen, i stället för att låta modern göra det åt honom; eller uppmuntra
föräldrarna att fortsatta sitt samtal, och inte 1åta deras son avbryta. Iscensättning
är inte en förfinad företeelse som då och då avbryter terapins gång. Den
bör tvärtom bli en del av terapeutens spontana sätt att vara: en genomgripande
attityd som envisas med att finnas, när familjen skulle känna sig nöjd med att
enbart berätta om vad som hänt…
I de strukturella terapeuternas tidigaste analyser av familjeterapeutisk förmåga,
ansågs iscensättningen vara en teknik. George Simon (1995) menar att
iscensättningen är mera grundläggande än så; den är essensen av den strukturella
familjeterapin” (Om konsten att bedriva familjeterapi, s. 101.)
5.3 Ombalansering – att rubba den rigida jämvikten
”När terapeuten arbetar med gränssättande tekniker har hon som mål att förändra
medlemskapet i familjens olika subsystem, eller att förändra avståndet mellan
subsystemen. När terapeuten rubbar jämvikten i ett system är målet däremot att
förändra det hierarkiska förhållandet mellan medlemmarna i ett subsystem.”
(Livets Dans s. 180, min kursivering.)
När familjens självreglerande homeostatiska jämviktsprocesser gått i baklås, kan det vara
nödvändigt att skaka om delar av, eller hela, systemet för att möjliggöra förändring. Terapeuten
kan skapa stress genom att tillfälligt gå samman med en familjemedlem eller ett subsystem.
Som i allt samgående krävs det att man vågar vara personlig och använda sig av sig
själv, för att kunna utmana och förändra systemets maktfördelning.
37 Se Familjeterapins grunder, kapitel 5.5.
66

Ett sådant inträde i familjestrukturen kräver omsorgsfull planläggning. Det räcker inte att gå
in och stödja den man känner mest sympati för. Det skulle kunna förvärra den strukturella låsningen.
Systemet kanske är mest betjänt av att man stödjer den man har svårast för. Interventionen
måste alltså grundas på en genomtänkt strukturell analys, där de egna känslorna
kan komma i andra hand. En annan förutsättning för en lyckad ombalansering är att man bevarar
sin frihet att röra sig ut och in i de olika subsystemen. Har man hoppat ned en stund i
någons skyttegrav, måste man kunna ta sig upp igen och vara beredd att vid behov hoppa
ned i någon annans skyttegrav, för att sedan kunna lyfta medlemmarna ur sina skyttegravar
så att de kan mötas på ett slagfält med schysta spelregler.
Rättvis fördelning av orättvisor
Ombalansering innebär att man bryter mot de generella förväntningar som finns på en terapeut
– att vara ”sträng men rättvis”, en opartisk domare. I stället för denna strikta neutralitet
går den strukturella terapeuten in i en balansakt, som i slutändan bör utmynna i att rättvisan
består i att alla har blivit lika utmanade och ifrågasatta – att ”orättvisorna” har blivit rättvist
fördelade.
”Det finns två viktiga problem med dessa tekniker som skapar obalans. Det ena
problemet är etiskt. Tekniker för att skapa obalans är per definition orättvisa.
Även om terapeuten, utifrån en systemisk epistemologi, uppfattar familjemedlemmarnas
beteende som upprätthållet av systemet, antar hon temporärt en
linjär epistemologi och stödjer en medlems synpunkter. Terapeuten måste vara
mycket uppmärksam på den effekt dessa tekniker har på stressen i familjen, och
då särskilt på de svårigheter en familjemedlem med en svag maktposition möter,
när han plötsligt är lierad med terapeuten. Om terapeuten märker att manövern
nått gränsen för vad familjens medlemmar kan uthärda, kan hon upphäva eller
uppskjuta den, gå samman med andra familjemedlemmar ett tag innan hon fortsätter
sin strategi, eller förmedla till de familjemedlemmar hon inte gått samman
med att hon kommer att lyssna på dem sedan…
Det andra problemet med tekniker som skapar obalans är de personliga krav
som ställs på terapeuten. Även om det är möjligt att skapa obalans i ett familjesystem
genom att använda kognitiva konstruktioner som tillåter ett avstånd mellan
terapeuten och familjens medlemmar, kräver tekniker som skapar obalans
för det mesta närhet, deltagande och engagemang i ett subsystem i familjen, på
de andras bekostnad.” (Livets Dans s. 181 f, mina kursiveringar.)
Även mitt i ett angrepp är det viktigt att ge den man angriper ett visst stöd i den komplementära
relationen. När terapeuten hjälper mannen angripa hustrun för slarv, tolkar han hustruns
beteende som motstånd mot en godtycklig kontroll.
Ombalanseringstekniker kan indelas i tre kategorier: Terapeuten kan gå i allians med familjemedlemmar
eller subsystem för att stärka positioner, han kan ignorera famijemedlemmar,
och han kan gå i koalition med några familjemedlemmar mot de andra.
1. Allians med familjemedlemmar
Allianser används ofta för att stödja en perifer familjemedlem, eller en som befinner sig i underläge,
för att den man allierar sig med skall börja utmana sin invanda ställning i familjesystemet.
Många gånger kombineras stödet med paradoxala föreskrifter (se kapitel 6.2) som
överdriver symtomet.
Familjen Clark bestod av en far, en deprimerad mor och en 25-årig son som bodde hemma.
Familjen sökte för moderns depression, som följt på den yngre sonens död vid 21 års ålder,
två år tidigare. Familjen hade sedan dess organiserats runt mor-son-subsystemet – med
en perifer far. Terapeutens hypotes var att moderns depression hängde ihop med hennes
fruktan att sonen skulle flytta och lämna henne ensam med den främling hon var gift med,
och han koncentrerade sig på att stödja sonens ställning som systemets botare. Han var ersättare
för den döde brodern som övervakade avståndet mellan makarna. Han bekräftade
den unge mannens talanger inom flera områden, och föreslog att eftersom han var så bekymrad
för moderns depression, så borde han uppmuntra sin flickvän att bli lika bekymrad, så att
de båda kunde stödja modern.
67

Men samtidigt framhöll han hur familjen begränsade sonens liv, och hur hans funktion som
botare lämnade faderns förmåga till stöd och omsorg outnyttjad i familjen. Terapeutens stöd
åt sonen ledde till att han flyttade hemifrån och att makarnas relation förändrades.
Terapeuten kan även liera sig med en dominerande medlem, som en teknik för att rubba
jämvikten vilket gör situationen mer extrem. Även här är syftet paradoxalt – att gå över tröskeln
för vad som är tillåtet i familjen, och locka fram en ifrågasättande reaktion hos andra familjemedlemmar.
Ständig övervakning
Familjen Henry bestod av en 19 år gammal son och hans frånskilda mor. De levde ensamma
och var ytterst isolerade och insnärjda. Efter att ha varit inlagd på sjukhus för en psykotisk
episod hade sonen återvänt till college och klarade sig ganska bra. Allt eftersom sonens sociala
liv byggdes upp blev modern allt mer deprimerad. Den unge mannen fick självmordstankar
som skrämde både honom och modern.
Terapeuten sade till modern att han såg ytterst allvarligt på sonens självmordshot, och att
det var hennes ansvar att se till att sonen inte gjorde sig illa. Hon fick i uppgift att bevaka honom
vart han än gick. De skulle sova i samma rum, och moderns skulle gå på sonens lektioner.
Hon skulle följa med honom på en seglarkurs och sitta med i båten. Mor son tillbringade
mer tid än någonsin efter spädbarnstiden tillsammans.
Efter ett par dagar ringde sonen och bad att bli befriad från att ha mamman med sig vart
han gick. Modern var lika motiverad. Men terapeuten svarade att hon inte fick släppa sonen
ensam förrän hon var helt övertygad om att han inte hade några självmordstankar. Mor och
son bråkade mer än de gjort på åratal. Den unge mannen tillbringade mycket tid i telefon. Till
slut fick modern sonen att försäkra henne om att han inte tänkte ta sitt liv. Lättade återgick
båda till sina respektive vardagsliv, trötta på varandra och självständigare än de någonsin
varit.
När man använder sig av allianstekniker för att skapa obalans kan det vara nödvändigt att
hålla fast vid denna strategi under ett antal sessioner. En annan möjlighet är att byta allians
till en annan medlem under samma session. I familjen Kuehn, som beskrevs i kapitel 5.2,
stöttade terapeuten inledningsvis mamman att ta kontroll över sin lilla ”terrorist” Patti. Lite senare
i samtalet övergick han till att alliera sig med fadern, vilket tvingade systemets jämvikt att
rubbas.
Mamman hade förklarat att hennes mildhet var en kompensation för faderns hårdhet. Terapeuten
frågade fadern varför hans fru tyckte att han var en så hård person att hon måste
vara så flexibel. Han lade till att han tyckte att fadern var rätt flexibel, att hans lek med dottern
en stund tidigare varit fylld av värme, och att dottern tyckte om hans sätt att leka. När fadern
förklarat att han förlorat behärskningen några gånger, gjorde Minuchin en uppföljning av temat
för att utforska vad som var det värsta han hade gjort då. När det visade sig att det var att
han hade slagit näven i väggen en gång, och en annan gång slängt en sko i väggen, matchade
Minuchin genom att ta av sig sin sko och slänga den i golvet: ”Hur gjorde du? Så här?”
När Minuchin frågade mannen när han slog sin fru senast, bekräftar båda att han aldrig
slagit henne. Minuchin kommenterade: ”Hon pratar som om du slog henne regelbundet. Så
omfattningen av din ilska är att du släpper ut den på hemmaplan utan att förstöra någonting”.
Samgåendemanövrerna (uppföljning och matchning) förstärktes av normalisering av mannens
beteende.
Hon säljer en säck med lögner
Därefter började Minuchins allians med mannen bli mer en koalition: ”Hon säljer en säck –
med lögner! Köp den inte! Hon säljer idén om ditt humör, din rigiditet, din destruktivitet till dig.
Men vad jag hör, är detta det värsta du har gjort (slår på stolen) fast kanske starkare.” När
modern invänder att det räcker för att skrämma henne, trappar Minuchin upp koalitionen:
”Vad är det hon säljer? Hon säljer en bild av ett monster på en person som ingen behöver vara
rädd för. Jag begriper inte varför du accepterar att din fru tror att du skulle kunna skada din
lilla dotter, när du är en så’n nallebjörn.”
Familjen hade en outforskad myt om faderns aggressivitet. Terapeuten gav plats för ett utforskande
av myten. Genomgången av historiska fakta fick familjens ”sanning” att falla sönder,
och terapeutens allians med fadern tillät en helt annan verklighetsbeskrivning att uppstå.
Alliansen med terapeuten tvingar sedan maken att överge sin konfliktundvikande roll, för att i
stället aktivt utmana sin fru, i syfte att ändra deras relation till varandra och till sin dotter.
68

Bakgrunden till myten om faderns farlighet bottnade i att hans far hade varit stadens fyllo
och extremt våldsam, medan hans hustru vuxit upp med en mycket kontrollerande mor som
fortfarande understödde hennes inkompetens. De förälskade sig redan i barndomen, och när
de gifte sig skapade de en familjemyt 38 om faderns destruktivitet, som stabiliserade den dysfunktionella
strukturen i familjen, där lilla Patti var det verkställande monstret, pappan det potentiella
monstret, och mamman räddaren som skyddade det lilla monstret från det stora.
Sedan Minuchin dödat myten om pappans farlighet, gick han vidare i de indirekta angreppen
mot modern, för att befria Patti från den triangulering som familjemyten hade fångat henne
i.
MINUCHIN: Den här idén du har, om att din fru håller Patti bakom ryggen för att
skydda henne från ditt humör, är något du måste kolla upp ordentligt. Jag tycker
att du har rätt – det är på det här sättet lilla Patti blir ett monster.
FADERN: Det är lustigt, det är så jag kallar henne – monstret.
MODERN: Det är så han kallar henne – monstret.
MINUCHIN: Men det här är ett monster som du skapar. Du skapar ett monster.
MODERN: Hm.
MINUCHIN: Av en mycket underbar och begåvad fyraåring gör du ett monster,
och det är inte rätt. Det är orättvist mot föräldrar att skapa ett monster.
FADERN: Det är orättvist mot barnet också.
MINUCHIN (till hustrun): Du måste förändra dig.
MODERN: Jag?
MINUCHIN: Du i relation till honom, därför att det är ditt sätt att kompensera för
vad du antar är hans auktoritära, rigida föräldraskap. Det är samma som att säga
att du måste vara mjuk för att han är för hård.
MODERN: Ja, det stämmer.
MINUCHIN: Så något mellan er båda behöver förändras (till mannen) Kan du
förändra henne?
FADERN: Det vet jag inte.
MINUCHIN: Det är ditt jobb. Du måste förändra henne.
MODERN: Jag har aldrig insett att hon kunde tro att jag skulle hålla henne om
ryggen mot dig. Det har du aldrig sagt.
FADERN: Hon vet att hon kan komma till dig för att få skydd.
MODERN: Jag har faktiskt aldrig tänkt att hon kunde tro att jag skulle hålla henne
om ryggen. (Livets Dans s. 190)
Lägg märke till hur Minuchin fördelade ansvaret cirkulärt för förändringen i föräldra- och maka-make-subsystemen:
först direkt till mamman (”Du måste förändra dig”) sedan i den ömsesidiga
relationen (”Något mellan er båda behöver förändras”) och till slut till pappan (”Det är
ditt jobb. Du måste förändra henne”). Inget ansvar lades på barnsubsystemet.
När samspelet mellan makarna förändras så förändras även föräldrarnas syn på sin dotter,
och hon behövs inte längre i den dysfunktionella konfliktavledande triangeln. Makarnas gräns
blir tydligt markerad när de kan hantera sin konflikt på egen hand. Koalitionen mor-dotter mot
pappan bryts, och flickan plockas ned från mammans axlar. Hon återgår till att bli en fyraåring
som bär sig illa åt ibland, och som fostras av eniga och samarbetande föräldrar. Hennes roll
som en liten terrorist behövs inte längre i familjesystemet, som fått en funktionell struktur.
Tonårsfamiljer
I vissa familjer kan snabbt alternerande allianser med olika subsystem i konflikt förändra familjens
hierarkiska mönster. Man får dock vara vaksam så att inte terapeuten dras in i en
domarroll, där att målet att uppnå rättvisa ersätter målet att rubba jämvikten.
Denna teknik syftar till att tillföra varje subsystem nya kunskaper som vidgar referensramarna
för att utforska sina relationer, i stället för att strida om hierarkin i den gamla kontexten.
Sådana strategier är användbara när man arbetar med tonårsfamiljer, där terapeuten stöder
föräldrarnas rätt att fatta föräldrabeslut och tonåringarnas rättighet att ifrågasätta och att begära
förändringar i familjens beslutsprocesser.
I familjen Winston hade den 15-årige sonen och hans föräldrar kört fast i en konflikt. Sonen
tyckte att föräldrarna var oerhört orättvisa när de krävde att han skulle gå till skolan, komma
38 Se Familjeterapins grunder, kapitel 4.4.
69

hem en viss tid, och sedan visa föräldrarna respekt. Han var dessutom rasande för att de
krävde att han skulle hålla sitt rum prydligt, bädda sängen varje dag och byta lakan en gång i
veckan.
Terapeuten allierade sig med den unge mannen i att hans rum var hans borg, det enda ut-
•rymme i huset han borde ha självständig kontroll över. Samtidigt stödde terapeuten föräldrarna
i deras krav på att sonen skulle gå till skolan, visa respekt och lyda de grundregler som
tjänade till att bevara hans välbefinnande.
2. Ignorering av familjemedlemmar
Att ignorera en famljemedlem är en av de kraftfullaste interventioner man kan göra för att rubba
balansen i ett familjesystem, och tekniken ställer stora krav på terapeutens förmåga att
agera som om vissa personer vore osynliga. De som förnekas uppmärksamhet kommer att
göra uppror mot en så grundläggande respektlöshet, genom uppmaningar till terapeuten, direkta
attacker, och krav på stöd från andra familjemedlemmar i en koalition mot terapeuten.
En sådan koalition bidrar dock till att göra andra omgrupperingar av familjehierarkierna möjlig.
I sin mildaste form används ignorering på alltför krävande barn som ställer sig självt i
centrum. I bästa fall upphör då fokuseringen på barnet, vilket kan ha en dämpande effekt på
barnet. En mer aktiv form är att framföra utmaningen öppet: ”Jag pratar aldrig med 14-åringar
som bär sig åt som fyraåringar. När din dotter blir fjorton igen kommer jag att prata med henne.”
”Den här typen av intervention, där terapeuten talar med familjemedlemmar om
den ’utsatte’ medlemmen kan väcka mycket oro, därför att den innebär en omgruppering
av familjemedlemmarna tillsammans med terapeuten, och utesluter
den ’utsatte’ medlemmen. Den kan användas på barn som gör motstånd, och
som utmanar terapin genom att vägra tala. Terapeuten måste kunna skapa
stress hos barnet, genom att hålla fast vid sitt ignorerande av barnet genom hela
sessionen, samtidigt som hon tar upp frågor som utmanar barnet.” (Livets dans
s. 192 f.)
Patty Dell kom till behandling för att hon vägrade samarbeta med de kirurger som skulle genomföra
en operation. Kommunikationen gick uteslutande genom hennes mor, även i terapin.
Hypotesen var att modern var inblandad i Pattys tystnad. På den enklaste nivån gjorde moderns
översvallande ordflöde att Patty inte behövde tala. Familjen stödde dessutom det ömsesidiga
beroendet.
En halvtimme in i den första sessionen bad terapeuten modern om hjälp för att kunna prata
med Patty. Detta förändrade relationen mellan mor och dotter. Barnets tystnad höjde inte
längre moderns ställning – tvärtom blev den ett nederlag. Modern drog då tillbakasitt stöd,
och distanserade sig från Patty. Terapeuten skapade ytterligare obalans i systemet genom att
säga att modern behandlade Patty som ett småbarn, inte som en tioåring. När modern blev
allt mer stressad började Patty att tala, men terapeuten fortsatte skapa obalans genom att
ignorera Patty och tala med modern. Patty talade då ännu högre, men terapeuten fortsatte
tala med modern:
”MINUCHIN: Jag talar inte med Patty, eftersom jag aldrig talar med människor
som uppför sig som om de vore yngre än de är. Mrs Dell, jag vill att ni skall veta
att jag talar inte med människor som henne. Hon uppför sig så för att ni behandlar
henne som en femåring.
PATTI (högt): Nej, det gör hon inte.
MINUCHIN (till modern): Jag tror ni gör det, Mrs Dell,
PATTI (uppfordrande): Hur vet ni att hon gör det?
Patty hade nu aktiverats till att försvara sin mor, och då svarade terapeuten henne, men behöll
sin attityd – att modern var ansvarig för Pattys barnsliga uppförande, Detta gav Patty en
möjlighet att visa att terapeuten hade fel, och det gjorde hon genom att föra sin egen talan.
Den paradoxala charmen med terapeutyrket exemplifieras här – för att bli framgångsrik måste
man ibland tvinga familjemedlemmar att bevisa att man har fel.
Växeltelefonisten
En svårare form av ignorering är att förändra positionen för en dominerande växeltelefonist i
familjen. Genom att tala direkt till de olika familjemedlemmarna tar terapeuten över rollen,
ignorerar och ersätter växeltelefonisten genom att utöka sin dyadiska kontakt med övriga
70

familjemedlemmar och blockera växeltelefonistens intrång. Att ignorera en dominerande
familjemedlem blir ibland en direkt utmaning. Det är dock viktigt att ge den utmanövrerade
medlemmen någon form av stöd, för att inte riskera att det terapeutiska systemet försvagas.
Familjen Koller bestod av ett föräldrapar i femtioårsåldern och ende sonen Gil, 17 år. Gil
hade utvecklat ångestattacker, psykosomatiska symtom och fobier. Han hade också raseriutbrott
då han förstörde möbler och hotade sina föräldrar. Familjen gick hos en duktig terapeut,
som utmanade mammans och sonens överinvolvering, pappans perifera ställning och familjemönstret
som tillät modern att bli den tredje medlemmen i varje dyad i terapin, men han kom
ingen vart, så han bad Minuchin om en konsultation. Efter en kvart bakom envägsspegeln
gick konsulten in för att skapa obalans i systemet och försvaga mammans centrala ställning:
MINUCHIN (till sonen): Om du ger dig iväg till college kommer du att göra din
mor deprimerad. Vill du verkligen det?
GIL: Jag förstår inte riktigt vad det är ni försöker säga mig. Kan ni formulera det
på ett annat sätt.
MINUCHIN: Jag tror att din mor kommer att bli mycket deprimerad.
GIL: Varför kommer hon att bli deprimerad? För att hon inte har mig att prata
med, eller för att –
MINUCHIN: Därför att hon inte kommer att ha någonting att prata med din far
om, inte någonting att tänka på.
MODERN: Det är inte sant.
GIL: Mor, var snäll och låt herrn här tala.
MINUCHIN: Jag kan själv hålla ordning på din mor. Okej? Och jag behöver inte
din hjälp. Ni är en mycket hjälpsam familj, och jag märker att du är en mycket
hjälpsam person. Det som bekymrar mig är att när du inser att du kommer att
göra din mor deprimerad, så kommer du inte att kunna ge dig iväg till college.
MODERN: Tycker ni inte att jag borde rådfrågas doktor –
GIL: Nej, det är inte sant –
MODERN: Ni talar om mig –
GIL: Det är inte sant. Det skulle inte oroa mig så mycket.
MINUCHIN: Skulle det inte oroa dig?
GIL: Ni kanske tror det från denna korta observation, men nej, det skulle det
faktiskt inte.
MINUCHIN: Jag tror det, därför att hon pratar bara om dig, förstår du. Hon iakttar
dig –
MODERN: Det är därför vi är här, doktor
MINUCHIN: Hon iakttar dig mycket noga. Allt du säger blir väldigt viktigt.
MODERN: Förvisso –
MINUCHIN: Så vad kommer att hända henne?
GIL: Vad som händer henne är hennes ensak. Vad som händer mig är min ensak,
och det är min uppfattning om saken.
MINUCHIN: Jag tror inte att du kommer att göra det. Jag tror att du kommer att
bli just så oroad för henne att du kommer –
GIL: Nej, det kommer jag inte att bli. Jag har inget emot att ni säger – jag tål det
ni säger. Ni kan säga vad ni vill, men jag vet att jag inte kommer att bli kvar. Det
är allt jag har att säga. Jag är inte så oroad som ni tror.
Konsulten känner den oerhörda makt som modern utövar i systemet, och att
hon är fast besluten att terapin skall genomföras, utan att det vanliga familjemönstret
förändras… Moderns begäran att bli tilltalad i stället för omtalad i sin
närvaro är så riktig, och så helt i linje med konsultens känsla för respekt människor
emellan, att han måste skydda sig med ett pansar av envishet, lika hårt som
moderns.
MINUCHIN: Jag hoppas att du har rätt, därför att din mor är inte lika intresserad
av din far som hon är av dig, förstår du –
MODERN: Åh, jag – vänta lite. Min man kan ta vara på sig själv –
FADERN: Låt honom säga vad han vill –
MODERN: Min son är ju min –
FADERN: Ta det lugnt –
71

MODERN: Jag är ledsen, raring. Han talar om mig. Jag har rätt att försvara mig.
GIL: Nej, faktum är att det inte skulle bekymra mig personligen att börja på college.
Ni kanske får det intrycket när ni ser mig, men det skulle faktiskt inte bekymra
mig.
MINUCHIN: Det är mitt intryck och jag brukar inte ha fel.
MODERN: Ni är inte särskilt blygsam, doktorn.
GIL: Vi diskuterar inte om doktorn är blygsam eller inte. Låt oss fortsätta med det
vi höll på med. Är det Okej?
MINUCHIN: Tror du att du på sex månader kan vänja dig vid att lämna din mor
ensam?” (Livets dans s. 194 ff.)
Konsulten vände sig till fadern och frågade om han trodde att sonen skulle klara av att vara
hemifrån. Fadern trodde också att sonen hade en rädsla för att ge sig iväg. Minuchin ställde
då en cirkulär fråga om han trodde att modern skulle tillåta sonen att flytta hemifrån. När fadern
svarade att han trodde det, kontrade Minuchin med att hon skulle komma att känna sig
mycket ensam.
Modern svarade att hon ju hade sin man, men Minuchin envisades med att försöka oroa
maken för hustruns ensamhet och kommande depression. Fadern visade att han köpt Minuchins
argument att sonen behövde ett halvår på sig att träna på att lämna modern ensam,
och Minuchin avslutade konsultationen (där han, som modern mycket riktigt påpekade, inte
talat direkt till henne) med att säga till fadern:
”Varken din fru eller er son håller med mig, men jag ser hur den omedelbart förestående
framtiden vilar tungt på er förmåga att hjälpa dessa människor. Jag har sett att det finns en
risk att er son inte kommer att ge sig iväg till college, och det hänger verkligen på er hur ni
kan hjälpa dem båda två. Jag ser er som nyckelpersonen i detta.”
När konsulten lämnat rummet var modern givetvis upprörd, men villig att acceptera makens
och konsultens åsikter om alternativen. Hon hade också bestämt sig för att bevisa att
konsulten hade fel. För att göra det blev hon mindre central och engagerad i sin son. Åter ser
vi hur paradoxala direktiv tvingar familjen att gå åt rätt håll. Terapin blir framgångsrik tack
vare att terapeuten har fel! Sonen frigjorde sig från bindningen till modern. Den perifere fadern
närmade sig sin hustru och son. De suddiga gränserna mellan mor-barn-subsystemet
markerades och den stela gränsen runt maken / fadern öppnades upp.
3. Koalition mot familjemedlemmar
I denna teknik för att skapa obalans går terapeuten in som deltagare i en koalition riktad mot
en eller flera familjemedlemmar. Detta kräver en förmåga att konfrontera och att använda sin
maktposition som expert för att utmana och diskvalificera en famljemedlems sakkunskap.
Det är viktigt att inse att en terapeutisk koalition höjer stressen inte bara hos den ”utsatte”,
utan även hos koalitionspartnern. Eftersom terapeuten inte finns med efter sessionen måste
man vara säker på att bundsförvanten kommer att klara sig ensam när familjen lämnar terapirummet.
Därför är det helt förkastligt att gå i koalition med barn mot föräldrarna, hur frestande det
än kan kännas ibland. Då gäller det att ha klart för sig att det bästa man kan göra för att
hjälpa barnet är att gå samman med föräldrarna för att göra det möjligt för dem att förändra
sig, så att de kan tillgodose barnets behov. Som jag har skrivit på ett annat ställe i boken
(kapitel 3.6) är barns behov framförallt att ha fungerande föräldrar.
Däremot är det ofta nödvändigt att bilda koalition med svaga föräldrar mot sina små (eller
större) ”terrorister”. Dessa föräldrar är ofta oeniga om förhållningssätt, och i stället för att utnyttja
sina komplementära olikheter, fastnar man i mer eller mindre öppna strider om rätt eller
fel. Ingen får lyckas, och därför sätter man krokben för varandra i stället för att samarbeta. En
koalition mellan terapeuten och föräldrarnas subsystem knyter samman föräldrarna, och barnen
frigörs från trianguleringen.
Ett exempel på stöd till en svag familjmedlem är familjen Foreman, som bestod av en sju
år gammal pojke med kraftig övervikt, hans frånskilda mor, och morföräldrarna som mor och
son flyttat till efter skilsmässan. Mamma och morfar bildade ett starkt subsystem som övergödde
den lille älsklingen som de inte kunde neka något. Mormor var perifer, men hävde
ibland upp en svag stämma, och menade att detta inte var bra för pojken.
72

Du har rätt och de har fel
När Minuchin intervjuat familjen ett tag satte han sig vid mormodern och prisade hennes vishet.
”Du har verkligen rätt, men det är synd att du är så hjälplös, därför jag tror att
dessa två människor inte ens låter den här unge mannen vara sju år. Jag tror att
han kanske är tre eller två. Han är stor, men han är mycket, mycket liten. Det är
synd att de inte lyssnar på dig, eftersom du har så rätt. Hur kommer det sig, eftersom
du skulle kunna vara av stor betydelse för barnet? Han kunde växa upp
och bli sju, om du kunde övertyga dem om att du har rätt.”
När mormor invände att de var två mot en kontrade Minuchin:
”Men du har rätt och de har fel. Även om de är två så har du fortfarande rätt....
Kan du inte byta plats med din dotter, så att du kommer närmare din man?
Jag tror att det är din man som inte hör dig. Jag tror att det är med honom som
du får ta den största striden. Om du kan övertyga honom, har jag en känsla av
att du kan övertyga din dotter. Jag har en känsla att du inte kan övertyga din
man.” (Livets Dans s. 199.)
Det sista var ännu en paradoxal intervention, efter platsbytet som var en fysisk omstrukturering
för att föra de gamla makarna närmare varandra, och flytta dottern/mamman till sonen
ut ur trianguleringen. Koalitionen med mormodern mot morfadern och dottern, tillsammans
med övriga omstruktureringstekniker, rubbade systemets jämvikt, och återskapade morföräldrarnas
maka-make-subsystem som var i upplösning. Dottern hade tagit sin mammas plats
bredvid fadern. Även mor-barn-subsystemet återupprättades, när morfar flyttade ut och återvände
till sin fru.
För att kunna använda koalitionsstrategier måste man stå ut med att vara orättvis, för ett
tag i varje fall.
”Målet med denna teknik är inte att vara rättvis, utan att förändra det hierarkiska
förhållandet mellan medlemmarna… När terapeuten går i koalition med en familjemedlem
i syfte att rubba jämvikten i systemet, styrs hennes beteende av hennes
ställning i koalitionen och hon kan förlora det terapeutiska perspektivet. Den
enda sköld som kan skydda terapeuten är en systemisk epistemologi. Hon måste
arbeta utifrån den teoretiska och erfarenhetsmässiga kunskapen, att en familj
är en enda organism uppbyggd av många kroppar.” (Min kursivering, Livets
dans s. 208 f.)
5.4 Uppgifter – en röd tråd i strukturell familjeterapi
1. Uppgifter under sessionen – i stället för frågor
Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många gånger jag skrivit att allt hänger ihop,
och att det inte finns några skarpa gränser mellan olika typer av interventioner. Men med risk
för att upplevas som tjatig, måste jag än en gång upprepa detta. Att dela ut uppgifter av olika
slag genomsyrar den strukturella familjeterapeutens arbete, åtminstone när man kommit igenom
intervjuerna den första lära-känna-perioden i samgåendet (som ju inte heller har några
skarpa gränser, utan också genomsyrar hela det strukturella arbetssättet).
Den strukturella analysen bygger till stora delar på familjens reaktioner på sonderingar i
systemet, som ofta sker via olika typer av uppgifter. Yttre omstruktureringar bygger till största
delen på uppgifter: man ber familjemedlemmar förflytta sig i rummet (byta plats, vrida sina
stolar, flytta sig närmare eller längre ifrån varandra); man ber delar av familjen gå ut i väntrummet
eller sätta sig bakom envägsspegeln; alla tekniker för iscensättning bygger på att
familjemedlemmar gör saker i stället för att bara berätta om problemen; även ombalansering
bygger i hög grad på uppgifter (mormor skall övertyga morfar att det är skadligt för barnbarnet
att få äta för mycket).
Eftersom den strukturella familjeterapin är så uppgiftsorienterad blir det ganska snart naturligt
för terapeuten att i sitt tänkande omformulera de frågor som dyker upp till interaktionella
uppgifter, redan innan man hunnit ställa frågan. I stället för att fråga en förälder när hon tycker
att sonen skall vara hemma, så säger man till båda föräldrarna: ”Prata med varandra, och
kom överens om vid vilken tid Stefan skall vara hemma på vardagskvällar”. I stället för att frå-
73

ga vad konsekvenserna blir när han inte är hemma i tid, så ber man föräldrarna: ”Kan ni enas
om vad ni skall göra, när tiden passerat det klockslag ni kommit överens om.”
Att direkt ställa de frågor som poppar upp är ett oskick, som bottnar i att man inte införlivat
det strukturella tänkandet i tillräckligt hög grad. När det strukturella tänkandet blivit en naturligt
integrerad del av terapeutens kognitiva struktur, blir uppgiftstänkandet också naturligt och
spontant. Då blir de direkta frågorna ett resultat av en tankeprocess, där man först uteslutit en
uppgiftsformulering.
När terapeuten intar en uppgiftsorienterad position minskar också risken för att bli indragen
i familjesystemet på ett destruktivt och ”oskadliggörande” sätt. Uppgifterna blir den strukturella
familjeterapeutens profylaktiska Viagra – som förebygger impotens.
2. Hemuppgifter – för ny struktur och nya samspelsmönster
Eftersom den tid familjen tillbringar med terapeuten är en så försvinnande liten del av deras
liv, kan inte förändringsarbetet försiggå enbart i terapirummet. Där kan systemet skakas om
för att möjliggöra introduktion av nya förhållningssätt; nya perspektiv kan skönjas; dörrar kan
öppnas på glänt. Ibland kan en liten pushning eller en ny tanke medföra genomgripande förändringar,
men det är relativt sällan vi får vara med om så dramatiska förändringar, där det
räcker att trycka på en knapp, eller vifta med ett trollspö, och så har ett mirakel skett. Gamla
invanda samspelsmönster förändras sällan av sig självt – de måste oftast nötas bort. Och då
är uppgifter som familjen skall jobba med på hemmaplan ovärderliga.
I en familj där pappan var insnärjd med barnen, medan modern var utestängd, fick inga
dörrar vara stängda. Terapeuten gav hustrun i uppgift att bestämma när barnen skulle köras
ut från makarnas sovrum och dörren stängas. Den äldre dottern skulle stänga sin dörr flera
timmar tre gånger i veckan, och under tiden måste pappan knacka på hennes dörr om han
ville komma in.
I ett par där hustrun kontrollerade makens liv (inklusive bordsskick, sovtid och badtid), fick
mannen i uppgift att själv köpa sina kläder för första gången, och bara ta hänsyn till sin egen
smak. Frun fick i uppgift att överdriva sin ständiga kritik av sin make, eftersom han måste
hjälpa henne genom att motsätta sig hennes irrationella auktoritet. (Familjer i terapi s. 168 f.)
Här har vi ett exempel på en komplementär/cirkulär paradox. En linjär paradox hade i stället
motiverats med att hustrun behövde hjälpa maken att kunna stå emot tryck från auktoriteter,
men här utgick terapeuten från att mannen har kapacitet att säga ifrån, men att det är
hustrun som behöver hjälp att stå emot sitt kontrollbehov.
I en familj, där sonen utvecklat en svår hundfobi, fick den frikopplade fadern, som var brevbärare,
och därmed ”expert på hundar”, i uppgift att lära sin son hur man hanterar främmande
hundar. Därmed kom far och son närmare varandra, medan den överinvolverade mamman
fick ett mer adekvat avstånd till den insnärjde sonen.
Det svåra med att hitta en bra hemuppgift är att den måste passa på två plan. Det måste
finnas en koppling till problemet på innehållsnivån, annars är risken stor att familjen inte uppfattar
hemuppgiften som meningsfull, och därför ”glömmer bort” den. Men om den bara är en
aktivitet som är trevlig, men inte leder till någon förändring (eller bara en förändring av första
ordningen 39 så att spelreglerna förblir oförändrade) då är inte särskilt mycket vunnet.
Genialisk hemuppgift – tändstickor
Montalvos hemuppgift till familjen Gorden (se kapitel 3.3) skulle, i sin briljanta genialitet, förmodligen
hamna högt på en topplista över världens bästa hemuppgifter. Familjen kom till
terapin med ”eld i baken” sedan sjuåriga Mandy lekt med storebrors kemiset, och tappat en
tändsticka i sängen så att madrassen fattat eld. Brodern Morris, tio år, var ett föräldrabarn
som blockerade det mesta av kontakten mellan mamman och Mandy. Den frånskilda modern
var tvungen att arbeta mycket för att försörja sina fyra barn, och Morris hade i moderns frånvaro
ansvaret för sina småsystrar i åldrarna fyra till åtta år, ett ansvar som han även tog i moderns
närvaro, särskilt i relation till syndabocken Mandy. Kanske ville han skydda sin lillasyster
från mammans aggressivitet? Mandy hade varit pappans favoritbarn innan skilsmässan,
och fick i stort sett bara kritik och klagomål från sin mamma.
39 Watzlawick m fl (1974) beskriver skillnaden mellan förändringar av första ordningen (där
spelreglerna kvarstår oförändrade) och andra ordningen (där spelreglerna och den
övergripande strukturen förändras). Se även Lundsbye m fl kap 4.9.
74

När Montalvo kartlagt familjestrukturen formulerade han en hemuppgift, som för familjen
var fullkomligt självklar i sammanhanget. Mamman skulle under tio minuter varje dag träna
Mandy i att hantera tändstickor, så att hon aldrig mer skulle tappa en. För att mor och dotter
skulle få ostörd tid tillsammans, skulle storebror ta hand om de andra småsystrarna under
dessa tio minuter. Även en stressad och trött mamma kan avsätta den tiden, i synnerhet när
uppgiften känns så viktig. Storebror var redan van vid att ta hand om alla tre småsyskonen,
så för honom var hemuppgiften ingen uppoffring. Det fanns inte minsta tecken på tvekan från
familjens sida.
Vad familjen inte tänkte på, men som terapeuten hade tänkt igenom desto mer, var de
strukturella konsekvenserna av denna hemuppgift. Genom att engagera föräldrabarnet Morris
i de övriga småsyskonen, hindrades han att blockera moderns kontakt med syndabocken
Mandy. Mor och dotter fördes nära varandra i ett nytt mor-dotter-subsystem, som baserades
på kompetens i stället för kritik och konflikt. Mamman fick bli en kompetent mamma, som tog
hand om sin dotter. Mandy fick för en gångs skull bli duktig i sin mammas ögon. (Trots att det
var decennier sedan jag först läste om denna hemuppgift, får jag fortfarande en tår i ögonvrån
när jag tänker på den.)
Ett av de värsta hindren för att bli en bra familjeterapeut är ju den prestationsångest, som
de flesta av oss i behandlingsbranschen bär på våra axlar. Vi är så upptagna av att tänka ut
smarta och ”professionella” interventioner, att vi fastnar i våra egna tankar och snubblar på
våra egna ben – när vi inte litar på vår kompetens, när vi inte accepterar vår ofullkomlighet
(alla andras ofullkomlighet har vi ju accepterat för länge sedan, men själva måste vi vara perfekta
– även om en perfekt människa vore den sista vi ville möta när vi själva behöver någon
att prata med), och när vi tror att spontanitet och personlig kontakt är tecken på bristande professionalitet.
40
Därför är det med blandade känslor jag återger Monatalvos geniala hemuppgift. Jag vill ju
inte förvärra den farsot av prestationsångest som hindrar mängder av terapeuter från att våga
vara spontana och mänskliga. Men jag vill uppmana till att försöka tänka igenom hemuppgifterna,
så att de både är tilltalande på innehållsnivån för familjen, och samtidigt underlättar förändringar
i familjestrukturen. Alla hemuppgifter behöver inte toppa världslistan. De kan fungera
ändå.
40 Se vidare det nyskrivna kapitel 15 i den senaste upplagan av Familjeterapins grunder
(2000) om professionalitetsmyter.
75

6. Inre omstrukturering – fokus på upplevelser och tänkande
”Inre omstruktureringar”, med primärt fokus på upplevelser, tänkande och mentala, kognitiva
strukturer, har alltid varit en viktig del av det strukturella arbetssättet. Faktum är att Minuchin
redan 1974 publicerade fallbeskrivningar som inkluderade cirkulära frågor 41 , men han visste
inte att det var ”cirkulära frågor” han ställde. Termen uppfanns av Palazzoli och hennes kollegor
i Milanoteamet flera år senare. 42 För Minuchin var det bara ett naturligt sätt att utforska
både kognitiva processer och interaktionsprocesser i familjens samspel, en av många självklara
tekniker i hans repertoar av såväl yttre som inre omstruktureringar.
Narrativt närmande
När Minuchin i början av 1980-talet kom i kontakt med Milanoskolan, var han snabb att inkorporera
dessa teorier och tekniker i den strukturella familjeterapin, som ju redan från början inkluderat
mentala omstruktureringar, bland annat i form av cirkulärt tänkande (av Minuchin benämnt
som ”komplementaritet”); interpunktion; omtolkning med mera.
”Längre fram började jag, utan att överge begreppen om familjestruktur och
familjers utveckling, rikta uppmärksamheten på den speciella historia som en
familj konstruerar för att göra sin tillvaro meningsfull. Människor har en tendens
att bli de historier de berättar. När minnet talar uttrycker det en ’narrativ sanning’
som kommer att få större inflytande än den ’historiska sanningen’. De fakta’ som
läggs fram för en terapeut är delvis historiskt riktiga och delvis en konstruktion.
De tankekonstruktioner som blir till en kollektiv verklighet för en familj representerar
ömsesidiga uppfattningar och gemensamma fördomar, av vilka vissa är
uppmuntrande och till stor hjälp, medan andra inte är det.
När sexåriga Cassies föräldrar klagar på hennes uppförande, säger de att hon
är ’överspänd’, ’känslig’, ’ett svårt barn’. Sådana etiketter visar hur föräldrar upplever
och reagerar på sina barn, och har en oerhörd inverkan på föräldrarnas
beteende. Är ett barns beteende ’dåligt uppförande’ eller ett tecken på ’känslighet’?
Är det ’olydigt’ eller ett ’rop på hjälp’? År barnet galet eller elakt; och vem
har ansvaret? Hur mycket ligger det i en benämning? Åtskilligt.
Jag började fundera på hur familjens organisation förhåller sig till familjens bild
av sig själv, och hur konstruerandet av en familjemyt med tiden förstärker den
struktur som styr vanemässiga beteenden, och vice versa. Således kan vi lyssna
till historier och ur dessa härleda familjens system av koalitioner och motvikter,
eller så kan vi iaktta beteenden och sluta oss till de historier som understöder
dessa beteenden. Och mer och mer övergick jag från att lära ut familjeterapeutiska
tekniker till att lära ut hur man ska tänka om familjen och dess interaktion.
När familjer söker mig för att få hjälp utgår jag från att deras problem inte beror
på att det är något grundläggande fel med dem, utan att de har fastnat – fastnat
i en struktur vars tid är ute, och fastnat i en historia som inte fungerar. För att
komma underfund med varför de kört fast letar jag efter sammanhängande
mönster.” (Hela familjen, s. 56 f.)
”Jag ber inte om levnadsberättelser i början av terapin, eftersom historiska fakta
förändras beroende på sammanhang och tillit till terapeuten. Jag låter dessa
uppgifter komma fram senare i naturligt samband med vad som händer i terapin.”
(Hela familjen, s. 97.)
”Det är inte händelserna i sig som gör att två människor glider isär. Det är händelserna
plus de historier om dem som de inblandade berättar för sig själva
(Hela familjen, s. 156, min kursivering)
Det är intressant att se hur Minuchin, etablerad frontfigur i den strukturella inriktningen av
familjeterapi, inkluderade och assimilerade de nya konstruktivistiska och narrativa teorierna i
41 Ett exempel på Minuchins cirkulära frågor är när han frågar sonen i familjen Smith om
vem i familjen som irriterar pappan mest.
42 Selvini Palazzoli m fl 1980.
76

ett cirkulärt både/och-perspektiv, medan nykomlingarna hävdade sitt revir på marknaden
genom att, på ett linjärt sätt, exkludera och diskvalificera gamla kunskaper i hävdandet att
den andra ordningens cybernetik var ett nytt paradigm – en postmodernistisk era som uteslöt
all tidigare kunskap. Mer om detta i kapitel 9.
Minuchins beredvillighet att inkludera andra inriktningar i den strukturella familjeterapin har
dock inte varit helt okontroversiell i de egna leden. Jorge Colapinto (1988), en mångårig medarbetare
till Minuchin, är kritisk mot hans närmanden till andra skolor, och skriver: ”Det finns
ett centralt system av perspektiv på familjer, förändring och terapi, som styr den strukturella
terapeutens arbete, och som utmärker den ’strukturella vägen’ från andra inriktningar. Denna
paradigmiska kärna kan primärt destilleras från vissa mönster i Salvador Minuchins kliniska
arbete och i hans falldiskussioner, mer än från hans teoretiska diskussioner där han i sitt sökande
efter dialog med andra tänkare ibland har suddat ut det strukturella paradigmets form
och gränser.” (Min översättning.)
Kognitiva konstruktioner
Precis som alla andra indelningar, på vilken nivå de än ligger, är även rubrikerna i detta kapitel
att betrakta som kognitiva konstruktioner, ett sätt att organisera sitt tänkande, som inte har
några skarpa gränser mellan sig. Ofta finns det inte ens några skarpa gränser mellan inre och
yttre omstruktureringar. När terapeuten hjälper familjen att utveckla sin beteenderepertoar
genom en framgångsrik iscensättning (då familjen ”fått det att hända”), när hierarkin förändras
genom att terapeuten allierar sig med en familjemedlem, eller när terapeuten öppnat upp en
stel gräns, då förändras familjemedlemmarnas uppfattning av sig själva och varandra. Begränsningarna
försvinner. Nya perspektiv, resurser och möjligheter öppnar sig. När familjemedlemmarna
förändrar sitt tänkande, får det konsekvenser på deras beteenden. Allt hänger
ihop i cirkulära processer, utan början och utan slut. Tänkandet styr inte interaktionen mer än
interaktionen styr tänkandet.
6.1 Utmana familjens världsmodell – nya perspektiv
Begreppet ”världsmodell” lanserades av språkforskarna Bandler och Grinder (1975). De var
intresserade av det psykoterapeutiska språket, och försökte hitta den minsta gemensamma
nämnaren hos världsberömda terapeuter som Virginia Satir och Milton Ericksson. De fascinerades
av att terapeuternas beskrivningar av sina teorier och metoder skilde sig så radikalt,
men ändå lyckades de nå samma fantastiska resultat.
När de gjorde en lingvistisk analys av terapisessionerna, upptäckte de att framgångsrika
terapeuter bland annat matchade de dominerande representationssystem som olika individer
använde i sin kommunikation. Representationssystemen är alltså kopplade till de sinnen
(främst syn, hörsel och känsloupplevelser) med hjälp av vilka vi skapar en representation i
medvetandet av hur vår verklighet är beskaffad, en mental karta, en kognitiv konstruktion,
som styr vad vi uppfattar som nödvändigt, möjligt, omöjligt eller onödigt att göra. 43 Tidigare
hade denna inre representation av den yttre verkligheten ofta kallats ”världsbild”, men eftersom
det är ett visuellt begrepp, som enbart appellerar till synsinnet, använde man i stället
det neutrala begreppet världsmodell.
Subjektiva verkligheter
Varje individ skapar sin egen subjektiva verklighet utifrån den innebörd vi ger till det som vi
erkänner som fakta. I samspel med signifikanta individer uttrycker vi våra världsmodeller på
olika sätt (både direkt och indirekt), och delar av den bekräftas, medan andra avvisas eller
negligeras.
En del av dessa kognitiva strukturer är gemensamma verklighetsuppfattningar för hela familjen,
andra omfattar bara vissa subsystem eller individer. Familjen förmedlar sin gemensamma
världsmodell till barnet på flera nivåer. En grundläggande nivå är hur det enkla ordförrådet
definieras och hur verkligheten presenteras genom språket. En annan är genom
enkla förklaringsscheman som ger fakta sin betydelse. Myter, ordspråk levnadsregler, sägner
och folksagor är exempel på hur barnet socialiseras in i familjens och samhällets verklighet.
43 För ett kort översikt över begreppen representationssystem och världsmodell, se Famil-
jeterapins grunder, kapitel 6.4.
77

”Denna socialt bekräftade världsmodell inramar den verklighet som ramar in personen.
Individen utvecklar filtrerande linser som kommer att följa henne genom
livet, när hon väldigt tidigt i livet lär sig att uppfatta den verklighet som presenteras
som objektiv för henne. (Livets dans s, 229.)
”Familjeterapeuten avvisar myten om en objektiv terapeut och en permanent
verklighet.” (Livets dans s. 97)
”Familjens gemensamma kärnuniversum ger familjens medlemmar tryggheten
att bebo ett känt territorium. Olyckligtvis kan det också införa begränsningar som
inte behöver vara där. Det sänder ut familjemedlemmarna att försvara fanor som
de egentligen inte stödjer, och attackera bastioner som egentligen inte bemannas
av fiender. Och vad värre är, det håller dem okunniga om saker som de vet,
eller skulle kunna veta, hämmar deras nyfikenhet på den värld de bebor, och
hindrar dem från att utforska världar de skulle kunna bebo.” (Livets dans, s.
232.)
Skapare av världar
”En familj som kommer till terapi presenterar endast sin begränsade perception
av verkligheten. De kanske försvarar vanor och traditioner som har förlorat sin
användbarhet, men i deras modell av världen är något annat inte möjligt. De vill
att terapeuten skall reparera och finslipa deras invanda sätt att fungera, och sedan
lämna det tillbaka till dem så som det var, i stort sett oförändrat. I stället
kommer terapeuten, en skapare av världar, att erbjuda dem en annan verklighet.
Hon kommer enbart att använda sådana fakta som familjen erkänner som sanna,
men av dessa fakta kommer hon att bygga upp ett nytt arrangemang. Genom
att pröva styrkan och begränsningarna i en familjs konstruktioner, bygger
hon på denna grund upp en mer komplex världsbild, en som underlättar och
understödjer en omstrukturering.” (Livets dans, s. 227, mina kursiveringar.)
Terapeuten försöker vidga familjens världsmodell genom att introducera några av de olika
”multiversa” 44 som kan komplettera deras fastlåsta uppfattningar om sin verklighet – uppfattningar
som styrs av deras invanda perspektiv. Men perspektiv kan förändras.
”Alternativen ska inte definieras som en annan värld, människor är rädda för det
nya. Dessutom skulle få människor överge en verklighet, som vore den en gammal
sko, när den fungerar bra och har många legitimationer som stöder den. Terapeuten
erbjuder i stället, i förbigående, en utvidgning – en antydan om alternativ
– något som modifierar gränserna för det kända.” 45 (Livets dans, s. 233.)
1. Omformulering – samma bild i ny inramning
”Patienter söker terapi för att verkligheten, som de har konstruerat den, inte fungerar…
Dessa konstruktioner utmanas genom att terapeuten samlar den information
familjen ger och omorganiserar den. Familjens konfliktfyllda och stereotypa
verklighet ges en ny ram…
Familjen Gilbert, som består av ett föräldrapar i fyrtioårsåldern och dottern
Judy, femton år, kom till exempel till terapi därför att Judy har anorexis nervosa.
46 Familjens presentation av problemet är att de är en typisk normal familj,
med en dotter som var helt underbar innan sjukdomen förvandlade henne...
Terapeuten träffar familjen under en lunchsession, och de äter alla tillsammans.
Terapeuten säger åt föräldrarna att hjälpa sin dotter att överleva, genom
att se till att hon äter. Dottern vägrar att äta, och svarar sina föräldrar med ett
44 Begreppet ”multiversa” introducerades av Humberto Maturana (1980), förgrundsgestalt
inom konstruktivismen, för att markera att vi bara har tillgång till våra subjektiva upplevelser
av verkligheten. Även de ”objektiva sanningarna” är subjektiva konstruktioner. Som en ytterligare
markering lanserade han begreppet ”(objektivitet)” (objektivitet inom parantes). Se kapitel
9.6.
45 Jämför Tom Andersens begrepp ”lagom ovanligt” i kapitel 9.4.
46 Minuchin m fl: Psychsomatic families, kap 9.
78

ett urval av överraskande sofistikerade förolämpningar. Terapeuten fokuserar
på dessa förolämpningar, och framhåller att dottern är stark nog att besegra
dem båda. Hans intervention åstadkommer en omformulering. Föräldrarna, som
är överengagerade i sin dotter och vana att triangulera henne i sina olösta konflikter,
sluter leden. De känner sig attackerade och besegrade, och ökar båda
sitt avstånd till dottern. De lämnar sin överbeskyddande hållning och sin alltför
starka kontroll. Föräldrarna och terapeuten kräver tillsammans att dottern, som
plötsligt upplevs som stark, kompetent och envis, tar kontrollen över sin egen
kropp.
Denna typ av rekonstruktion kan få en överraskande och ny syn på verkligheten,
i vilken man plötsligt varseblir en möjlighet till förändring.” (Livets dans, s. 88
f.)
Ny etikett
”Att göra symtomet till ett nytt begrepp i interpersonella termer kan öppna dörrar
för förändring. I detta fall omdefinierades en flickas anorexia som olydnad, och
något som gör hennes föräldrar inkompetenta” (”Familjer i terapi, s. 172.)
”Att sätta en ny etikett på en förhärskande affekt kan också vara bra. Om en mor
är alltför kontrollerande, kan terapeuten använda tekniken att kalla hennes kontrollaktioner
’omsorg’ om barnen. En sådan ometikettering är ofta ett sätt att
belysa dolda delar av kvinnans känslor inför barnen. Terapeuten, som överdriver
hennes omsorg, förenar sig med modern inom området sympati, och det underlättar
uppkomsten av nya samspelsmönster mellan mor och barn.” (”Familjer i
terapi, s. 174.)
Hur viktig denna typ av inre omstrukturering är belyses inte minst av de många namn tekniken
presenteras under (kärt barn har många namn). Watzlawick m fl (1974), som först introducerade
denna kognitiva kullerbytta, kallade den ”omtolkning” 47 och illustrerade den med
Tom Sawyers trick att framställa målning av ett plank på 75 m 2 (ett straff han blivit dömd till)
som ett nöje (”Det är inte varje dag en kille får chans att kleta vit färg på ett plank”). Han lyckades
få sina kamrater att betala honom för att få ta del av nöjet. Andra har kallat tekniken
”ometikettering”, ”omdefiniering”, ”rekonstruktion”, ”reframing” etc, och den tillhör psykoterapins
”allmänning”, eftersom den används i så många skolor.
Utvidgning
Utmaningen behöver inte vara en konfrontation. Den kan i stället vara en förändring eller utvidgning,
som läggs till något, snarare än diskvalificerar det familjen är van vid.
I familjen Smith, där pappans kontrollbehov ledde till upprepade klagomål från resten av
familjen, envisades Minuchin med att i stället tala om pappans ”hjälpsamhet”. Pappan diagnostiserade
sig som rastlös, men när han en stund senare berättade att han hade arbetat 30
år på samma företag, tog Minuchin över rastlösheten till sig själv, och omdefinierade pappan
som uthållig: ”Trettio år! Himmel! Jag har aldrig arbetat mer än sju år på samma ställe… Jag
är tydligen en mycket mer rastlös person än du.” (”Familjer i terapi, s. 183 f.)
Omtolkning kan också handla om enstaka ord, som ges en ny innebörd genom att sättas i
ett nytt sammanhang. I en familj där kärleken värderades högt sade terapeuten till en familjemedlem:
”Du är en fånge. Ditt fängelse är kärleken, men det är likväl ett fängelse.” Ordet
kärlek fick en helt ny innebörd för familjen. (Livets dans, s. 231.)
2. Komplementaritet – hjälp den andre förändra sig
En av Minuchins standardinterventioner är att uppmana familjemedlemmar att förändra varandra.
I familjen Kuehn, som beskrevs i kapitel 5.2 och 5.3 (allianser) avslutade Minuchin en
samtalssekvens med en sådan uppmaning till maken, sedan han först talat om för hustrun att
hon behövde förändra sig, och sedan sagt till båda att be behövda förändra sin relation:
”MINUCHIN (till hustrun): Du måste förändra dig.
MODERN: Jag?
ning”.
47 Watzlawick m fl (1974); Även i Familjeterapins grunder använder vi begreppet ”omtolk-
79

MINUCHIN: Du i relation till honom, därför att det är ditt sätt att kompensera för
vad du antar är hans auktoritära, rigida föräldraskap. Det är samma som att
säga att du måste vara mjuk för att han är för hård.
MODERN: Ja, det stämmer.
MINUCHIN: Så något mellan er båda behöver förändras (till mannen) Kan du
förändra henne?
FADERN: Det vet jag inte.
MINUCHIN: Det är ditt jobb. Du måste förändra henne.”
(Livets Dans s. 190)
Denna strategi kan verka förvirrande, för alla de som i decennier utan framgång försökt
förändra sin partner. De flesta familjer som kommer till terapi har förgäves lagt ned mycken
möda på att forma varandra till sin idealpartner, sitt idealbarn eller sin idealförälder. Att det
verkar omöjligt får dem inte att ge upp – snarare försöker de med ”mer av detsamma”. 48
Några har kanske läst Bertil Martinssons klassiska tankebok ”Om konsten att ändra andra” 49 ,
och till slut insett att det inte bara är omöjligt, utan att det vore katastrofalt om det vore möjligt.
Hur tänker då Minuchin, när han uppmanar människor till höger och vänster att förändra varandra?
Vi skapar varandra
Komplementaritetsinterventioner bygger på det cirkulära strukturella tänkandet – att vi skapar
varandra i våra relationer (se kapitel 4.2 om komplementaritetsbegreppet). Men eftersom vi
lever i en kultur som präglas av linjärt individtänkande, kan vi normalt inte uppfatta den cirkulära
och komplementära processen. I vårt ”onaturliga” tänkande är våra egna reaktioner
alltid den sista länken i händelsekedjan. Följaktligen är det den andres handlingar som upplevs
som orsaken till det egna beteendet. Då blir det alltid andra som är ”skyldiga”, och själv
är man alltid ett offer, utan möjlighet att påverka händelseförloppet.
”De säger ’Min make hackar på mig’. ’Mitt barn lyder inte.’ Från sitt individuella
jags borg betraktar de sig själva som belägrade, och som reagerande på denna
belägring. Under en session med familjen Kingman, som består av man, hustru
och en ung psykotisk dotter som är så gott som stum, frågar terapeuten flickan
hur länge hon varit på sjukhuset, och båda föräldrarna svarar samtidigt. Han frågar
föräldrarna varför de svarade, när han ställde en fråga till dottern. Modern
säger att dottern får henne att tala. Fadern förklarar att eftersom flickan alltid är
tyst talar de för henne. ’De får mig tyst’, skjuter flickan in med ett leende…
Erfarenhetsmässigt har var och en av dem rätt, och den verklighet som var
och en försvarar är den sanna. Likväl existerar många andra möjligheter i den
större enheten.” (Livets dans, s. 212 f.)
Eftersom båda parter i en relation upplever samma offerposition, försöker ingen av dem att
effektivt förändra relationen. Man nöjer sig i regel med att klaga, anklaga och kritisera –
tekniker som inte bara är totalt ineffektiva, utan gör situationen, relationen och partnern etter
värre. Båda parterna blir offer för den gemensamma fienden – det frånstötande (i både bokstavlig
och bildlig bemärkelse) samspelsmönster som det linjära individtänkandet leder till.
Om man över huvud taget skall ha en chans att förändra någon annan, måste man alltså
börja med att förändra sig själv, vilket i sig är svårt nog. Eftersom man inte direkt kan förändra
sin partner (så som man kan manipulera mekaniska maskiner, som Maturana 50 med flera
mycket riktigt påpekat), så återstår bara att ändra sin egen roll i det destruktiva samspelsmönstret,
så att den andre inte heller kan bevara sin invanda komplementära roll. När spelet
förändras måste de inblandade hitta nya positioner, och det innebär en indirekt förändring av
den andre, även om man inte i detalj kan forma sin partner, som ju alltid har fullt ansvar för
sina egna handlingar. 51
Jaget – osynliga relationer
Det största hindret för att effektivt förändra relationer, samspelsmönster och familjestrukturer
är att de är osynliga, som konstaterades i kapitel 4. Individen blir den enda observerbara en-
48
Watzlawick m fl (1974).
49
Häftet (27 sidor) är av ett cigarettpakets storlek, men bara 5 mm tunt.
50
Maturana & Varela (1980).
51
Se Lundsbye m fl: Familjeterapins grunder kapitel 3.2.
80

heten. Om vi kunde se relationer, som de påtagliga band Virginia Satir brukade knyta ihop
familjemedlemmar med, skulle det vara lättare att se dyaden som en naturlig enhet. Om familjestrukturen
visade sig som färgade energifält mellan subsystemen, skulle det vara helt
naturligt att se familjesystemet som en enhet, bestående av funktionella delsystem. Men individer
är som sagt det enda vi ser, och synsinnet har ibland en kraftigt hämmande inverkan på
vår tankeförmåga (ett fenomen som trollkarlar och andra illusionister är skickliga på att utnyttja).
Minuchin konstaterar att uppfattningen om människor som enheter fortsätter att leva i fejd
med föreställningen om alltings ömsesidiga beroende, och han citerar Lewis Thomas (1976):
”Hela vår kära idé om det egna Jaget – detta vidunderliga gamla Jag med sin
fria vilja, fria initiativ, autonomi och oberoende, denna isolerade ö – är en myt. Vi
har ännu ingen vetenskap som är stark nog att rubba myten” (Livets dans, s.
211.)
I ett försök att ändå hitta en vetenskaplig förankring jämför Fishman och Minuchin med Niels
Bohrs atomteori, där han införde begreppet komplettering inom fysiken. Han påvisade att atomer
kan förekomma både som partiklar och vågor. Vilken aspekt atomen visar beror på situation
och sammanhang. Partikeln och vågen är två kompletterande beskrivningar av samma
verklighet. Var och en av dem är endast delvis riktig, och båda behövs för att få en fullständig
förståelse. På samma sätt är föreställningen om individen som ett separat jag, och
som en del av helheten, en onödig dikotomi, liksom dikotomiseringen av kropp och själ (se
kapitel 10.1). De är två oskiljbara sidor av samma verklighet.
”Bortom delarna uppträder en ny enhet: en organism uppbyggd av flera
kroppar… vars delar styrs av helhetens regler.” (Livets dans, s. 211.)
Vidga problemet
I komplementaritetstekniker försöker terapeuten skapa en utmaning genom att vidga problemet
till att gälla mer än en person. En identifierad patient kan beskrivas som en avledare av
konflikter mellan andra familjemedlemmar. Till en förälder med en ”liten terrorist” kan man
säga: ”Du är fast i en maktkamp, där du låter barnet vinna”, eller ”Hur har ni burit er åt för att
få er treåring att bli starkast i familjen?”. Terapeuten kan säga till en tonåring: ”Du uppför dig
som en fyraåring”, och sedan fråga föräldrarna. ”Hur lyckas ni behålla honom så ung?”. Till
den passive maken kan man säga: ”Din fru tycks kontrollera alla beslut i familjen, Hur lyckas
du manövrera över alla dessa uppgifter på henne?”. En undergiven hustru kan få frågan: ”Hur
har du burit dig åt för att få din man att avbryta dig så fort du öppnar munnen?”.
”Alla dessa framställningar blockerar de rutinmässiga reaktionerna på den identifierade
patienten som om han vore en hel, oberoende enhet. Terapeuten utmanar
familjens presentation av den identifierade patienten som en sjuk person…
Svaret på frågan ’Vem är involverad i ett ömsesidigt förhållande till dig, som
stöder ditt symtom?’ är vanligen en variant av ’Jag äger min sjukdom’. Även om
en person kan anklaga sin familj för tusen och en saker, ger han dem inte kontrollen
över sina symtom. ’Jag äger min depression’ är i grund och botten ett
yttrande om jagets integritet. Dessutom är det bara individen som kan rapportera
om sin upplevda erfarenhet. Att acceptera att en depression ägs av många,
skulle tyckas som ett uppgivande av jaget. Därför försöker terapeuten framkalla
erkännandet av ett ömsesidigt beroende i kontexten, snarare än i själva ägandet”
(Livets dans, s. 215.)
I komplementaritetsstrategin går terapeuten i själva verket ihop med den som han tycks attackera.
Den, vars beteende beskrivs som dysfunktionellt, kan inte avfärda beskrivningen, därför
att ansvaret placeras hos någon annan.
”Samma teknik kan användas för att signalera förbättring. ’Nu uppför du dig enligt
din ålder’ kan terapeuten säga till barnet, och sedan skaka hand med föräldrarna
och säga: ’Det är tydligt att ni gjorde någonting som fick John att växa.
Kan ni beskriva det? Vet ni vad ni gjorde?’ Genom att driva familjen att betrakta
sig som ägare till förändringen hos en av sina medlemmar, uppmuntrar terapeuten
systemet som helhet att acceptera föreställningen om vars och ens ömsesidiga
beroende av varandra.” (Livets dans, s. 216.)
Komplementaritetsbegreppet har ifrågasatts, bland annat av feministiska familjeterapeuter (se
kapitel 8.12) som menar att detta perspektiv kan legitimera våld i familjen: ”Den som får stryk
81

har sig själv att skylla, och förövaren befrias från ansvar för sina handlingar”. Men den som
resonerar så har inte insett att komplementaritetsprincipen är cirkulär – att ursäkta våld med
ett omvänd offertänkande innebär bara att byta interpunktion utifrån ett oförändrat linjärt orsak-verkantänkande.
3. Interpunktion och cirkulär kontroll – hönan och ägget
Interpunktion är ett universellt fenomen i all mellanmänskligt samspel. En interaktionssekvens
kan aldrig beskrivas exakt lika av två deltagare, därför att deras perspektiv, deras känslomässiga
engagemang, deras erfarenheter och förväntningar skiljer sig. De väljer subjektivt och
selektivt ut delar av den totala informationsmängden för att få en meningsfull uppfattning av
det som utspelar sig. Maken säger att han stänger in sig i sitt arbetsrum för att komma ifrån
sin frus gnatande; hon säger att hon inte kan låta bli att protestera mot hans tillbakadragenhet.
De är länkade till samma cirkulära mönster, men när de beskriver det startar och slutar
de vid olika punkter, och de betonar olika saker.
Den ena hävdar att hönan är orsaken till ägget, den andre att ägget föregår hönan. Det är
antingen/eller, och alltid den andre som har fel. Det enda de har gemensamt är att båda upplever
sig som offer för den andre, och att de inte tror att de själva kan påverka processen.
Dessa uppfattningar är helt logiska utifrån en linjär tankemodell, som bara rymmer ena halvan
av den cirkulära processen.
Interpunktionsinterventioner hänger intimt samman med komplementaritetsinterventioner.
Skillnaden ligger mer i syftet med interventionen än i formuleringen. Vid interpunkteringen av
iscensättningen i familjen Kuehn 52 (då mamman till slut lyckades kontrollera den ”okontrollerbara”
fyraåringen Patti) syftade terapeutens beskrivning av händelseförloppet att lyfta fram
moderns resurser och kompetens, men det var terapeutens interpunktion, att bryta iscensättningen
exakt i det ögonblick mamman var effektiv, som gjorde henne framgångsrik.
”Alla, inklusive mamman själv, förväntade sig att det relativa lugn som uppnåtts
skulle bli ytterst kortvarigt, men terapeuten skyndade sig att sätta punkt, innan
flickorna hann uppföra sig illa igen. Om han inte hade gjort så, utan hållit situationen
öppen, skulle det vanliga mönstret ha upprepat sig, med flickornas krav
på mammans uppmärksamhet, med mammans inkompetens, och hela experimentet
skulle ha misslyckats. På grund av interpunktion kan skillnaden mellan
framgång och misslyckande handla om 45 sekunder och en alert terapeut.
Senare i samma session bad terapeuten makarna att prata med varandra,
utan att låta sig avbrytas av sin dotter. Den specifika uppgiften var att pappan
skulle se till att hustrun bara uppmärksammade honom och inte flickan. Med ett
sådant sammanhang för denna iscensättning så kunde terapeuten skylla på
pappan när mamman blev distraherad av dottern – en annan interpunktering än
om terapeuten bara hade bett mamman låta bli att bli distraherad” (Colapinto
1982, min översättning.)
Introducera cirkulärt tänkande
Andra interpunktionsinterventioner syftar till att introducera cirkulärt tänkande i familjen. I stället
för att familjemedlemmarna definierar sig själva som offer i en linjär interpunktion, hjälper
terapeuten dem att uppfatta sig själva som ömsesidigt beroende med ett gemensamt ansvar
för det cirkulära mönstret. Eftersom delat ansvar ofta är synonymt med inget ansvar, är det
också viktigt att poängtera att var och en har ett individuellt ansvar, både för den egna delen
och den andres del av det gemensamma samspelsmönstret.
I ett par där hustrun är snabb och effektiv, och hinner göra saker långt innan maken ens
hunnit tänka på att något behöver göras, klagar hustrun över att mannen aldrig tar egna initiativ,
medan mannen klagar över att hustrun är för krävande och kritisk. Först får hustrun
frågan om hur hon gör för att få maken att bli så passiv. När hon hämtat sig från chocken, inser
hon att hennes tempo gör det svårt, för att inte säga omöjligt, för mannen att hänga med.
När maken sedan får frågan om hur han gör för att få hustrun så krävande och kritisk, inser
han att han skyddar sig bakom sin långsamhet (en individuell egenskap) för att tillfälligt minska
stressen, men att den på sikt bara skjuts upp och växer. När de börjar inse att de fastnat i
52 Livets dans s. 99 ff.
82

ett cirkulärt offermönster får de först frågor om hur de kan hjälpa den andre att bryta sin del
av mönstret, och sedan vad de själva kan göra för att inte fastna i offerrollen.
4. Universella symboler – skenbar objektivitet
”Terapeuten börjar genom att rubba balansen i det rigida förklaringsschema som
familjen föredrar. Han avvisar också många av de fakta som familjen presenterar,
och väljer ut den ’terapeutiska verkligheten’ i överensstämmelse med de terapeutiska
målen… Familjens verklighet är en terapeutisk konstruktion.”
(Livets dans, s, 235.)
Genom universella symboler presenterar terapeuten sina interventioner som om de stöds
av den allmänna meningen i en enhet som är större än familjen. Det verkar därför som om
han handskas med en objektiv verklighet.
”I familjen West, som sökte hjälp därför att fadern, som var präst, hade svårt att
kontrollera sina två tonårsdöttrar, talade herr West om sin hustru och sina döttrar
som ’de tre flickorna’. Terapeuten reser sig, ’stannar tiden’ och framhåller en
sensmoral. ’Du måste ha svårigheter i ditt förhållande till Gud, eftersom du inte
förstår att Han skapade hierarki i familjen. Föräldrarna har sin plats och barnen
sin.’ Genom att välja universella konstruktioner som passar familjens världsmodell,
väcker terapeuten tanken på en ommöblering av subsystemen.” (Livets
dans, s, 236.)
Terapeuten kan göra samma sak genom att använda sig av ”sunt förnuft”, ordspråk, metaforer,
vedertagna familjesanningar eller allmän erfarenhet: Det är inte ens fel att två träter;
arbete har sin tid och leken sin; lagom är bäst – för mycket och för lite skämmer allt; äldre
barn förväntas vara mer ansvarsfulla än yngre; livet är inte rättvist – och ibland är det ett rent
helvete; känslor är flyktiga, de stannar aldrig för evigt – om man inte konserverar dem; man
kan inte alltid få som man vill; för att lösa konflikter behöver man förhandla – krig löser inga
problem; det finns alltid en väg man inte prövat…
De universella konstruktionernas kraft ligger i just det faktum att de handlar om sådant
som ”alla vet”. De känns omedelbart igen som en gemensam verklighet, och detta samförstånd
kan användas av terapeuten för att bygga en annan verklighet åt familjen.
5. Cirkulära frågor – nya tankar om andras tankar
Trots att Minuchin använt sig av cirkulära frågor sedan ”urminnes tider”, har han aldrig skrivit
om dem som en teknik i strukturell familjeterapi. Jag vill inte spekulera i om det kan ha något
samband med de påhopp och diskvalificeringar som konstruktivistiska terapeuter utsatt den
strukturella familjeterapin för under decennier (se vidare kapitel 9), men lite märkligt är det. 53
Det exempel jag gav i ingressen till kapitel 6 var en triadisk observatörsfråga. Minuchin
frågar sonen i familjen Smith om vilka i familjen som gör pappan upprörd. I Livets dans finns
en lång beskrivning av en session med familjen Kellerman (s. 217 ff.), där terapeuten ber makarna
att prata med varandra på ett sätt som gör att den andre inte får lust att slå tillbaka (s.
223). I familjen Kuehn frågade terapeuten pappan varför hans fru tyckte att han var en så
hård person att hon måste vara så flexibel. Man kan nästan slå upp Minuchins fallbeskrivningar
på måfå, och inte behöva bläddra många sidor innan man hittar en cirkulär fråga.
Många strukturella frågor syftar till att hjälpa enskilda familjemedlemmar att se sig själva
med andras ögon, vilket förutsätter introduktion av ett cirkulärt tänkande.
6. Positivt tänkande – möjligheter i stället för omöjligheter
Positivt tänkande har varit på modet i många år, inte minst inom idrotten. Marknaden översvämmas
av optimistkonsulter, möjlighetsskapare och ”personliga coacher” (som är det senaste
modeordet). Lösningsfokuserad terapi (se kapitel 7.3) bygger till stor del på att hitta
möjligheter i stället för att fastna i omöjligheter. Men trots att resurstänkandet är en central del
av det strukturella tänkandet, har inte heller reflexiva frågetekniker som möjlighetsfrågor
(”Om ni skulle välja att samarbeta som föräldrar i stället för att motarbeta varandra, hur myc-
53 Översiktliga beskrivningar av cirkulära frågor ges i bl a Familjeterapins grunder kapitel
10, Schjødt & Egeland (1994) och Hårtveit & Jensen (1999). För en fördjupat presentation, se
Selvini-Palazzoli m fl (1980) och Boscolo m fl (1990)
83

ket effektivare skulle ni bli då?”), undantagsfrågor (”Den gången ni lyckades stoppa Pelle,
hur bar ni er åt då?”) eller motsatsfrågor (”När hade ni det bra tillsammans senast? Vad gjorde
ni då?”) beskrivits som en egen teknik i den strukturella litteraturen. Härmed vill jag introducera
även denna teknik som en del av den strukturella verktygslådans fack för inre omstruktureringar.
6.2 Utmana symtomet
1. Utvidga problemet till sitt sammanhang
En strukturell familjeterapeut ser symtom hos en familjemedlem som uttryck för problem som
beror på sammanhanget, vilket till stor del utgörs av familjestrukturen. Därför försöker man
normalt att vidga perspektivet, och i stället för att fastna i presenterade problemet (där familjen
redan fastnat i sitt sätt att organisera familjestrukturen runt symtomet utifrån en rigid och
linjär världsmodell) sonderar man mer i sammanhanget – relationer, samspelsmönster och
strukturer.
När Minuchin frågade familjen Smith vad deras problem var, svarade maken ”Det är jag
som är problemet”. Minuchin kontrade snabbt: ”Var inte så säker på det. Man ska aldrig ta det
för givet.” och sonderar vidare kring hur de andra familjemedlemmarna gör honom upprörd.
(”Familjer i terapi, s. 177 ff.)
2. Koncentration på symtomet – akut överlevnad
”Ibland är symtomet så svårt eller farligt, t ex lek med eld, fobier och anorexia
nervosa, att det måste komma i första hand. Ibland är familjen kanske till en
början oförmögen att göra upp ett terapeutiskt kontrakt som täcker någonting
utöver det aktuella problemet.” (”Familjer i terapi, s. 170.)
”Att arbeta med den identifierade patientens symtom kan ofta vara det snabbaste
sättet att diagnostisera och förändra dysfunktionella samspelsmönster i familjen.
Den identifierade patientens symtom… representerar en liten knut familjestress.
De är ofta ett av familjens sätt att hantera denna stress. Den identifierade
patientens symtom stöds i alla fall av en rad betydelsefulla samspelsmönster
i familjen. Att arbeta med dem kan, för att parafrasera Freud, vara kungsvägen
till familjestrukturen.” (”Familjer i terapi, s. 170.)
I familjemedlemmarnas linjära perspektiv är det själklart att fokusera på symtomet, som av
dem upplevs som synonymt med problemet. I terapeutens cirkulära perspektiv låter det något
paradoxalt att gå omvägen om symtomet för att komma åt det egentliga problemet – familjestrukturen.
Men som jag tidigare påpekat: livet är ofta paradoxalt, i synnerhet för familjeterapeuter.
I familjen Gorden, med syndabocken Molly som lekt med tändstickor och satt eld på madrassen,
var det uppenbart att det måste ske en snabb förändring av det aktuella problemet.
Det var också uppenbart att leken med eld, och samspelet kring detta, var en stressknut i familjen.
Terapeutens strategi gick ut på att mobilisera resten av familjen i att hjälpa den identifierade
patienten på symtomområdet. Utan att visa sin egen koncentration på familjestrukturen,
flyttade han modern från en ställning i familjestrukturen till en annan, ökade närheten
mellan mor och dotter, och gjorde avståndet mellan symtombäraren och föräldrabarnet större.
Detta gjorde han genom en uppgift som byggde på just detta att tända eld.
Lunchsession
I familjen Gilbert, där dottern hade livshotande anorexia nervosa, var det aktuella problemet
lika akut, och representerade också en knut av stress i systemet. Terapeuten fick familjen att
spela upp en konflikt kring symtomet i en lunchsession (iscensättning), omtolkade symtomet
som en maktkamp, och förde därmed makarna närmare varandra i en koalition mot dotterns
symtom, samtidigt som han ökade avståndet till den triangulerade dottern, som överbeskyddades
av mamman (gränsbearbetning). Detta är ännu ett exempel på hur olika yttre och inre
omstruktureringstekniker vävs samman i en odelbar helhet.
I ett annat fall kom ett barn till terapi med en fobi för hundar, som var så allvarlig att pojken
nästan var tvungen att hålla sig inomhus:
84

”Terapeutens diagnos är att symtomet stöds av en dold, olöst konflikt mellan
makarna, som manifesterat sig i en förening mellan modern och sonen som
utesluter fadern. Hans strategi är att öka närheten mellan fadern och sonen innan
han ger sig i kast med problemet i makarnas subsystem. Därför uppmuntrar
han fadern, som är brevbärare, att lära sin son hur han ska behandla främmande
hundar. Barnet, som är adopterat, tar i sin tur till sig en hund, och fadern och
sonen förenas i ett samspel runt hunden, Denna aktivitet stärker deras relation
och främjar en separation mellan modern och sonen. När symtomet försvinner
berömmer terapeuten båda föräldrarna för att de handskats på ett så framgångsrikt
sätt med barnet. Han går sedan över till att arbeta med man/hustrukonflikterna.”
(”Familjer i terapi, s. 171.)
Samma situation har tidigare beskrivits som exempel på hemuppgifter. I denna beskrivning
återfinns även element av yttre omstruktureringar, som gränsbearbetningar och blockering av
koalitioner. Har jag skrivit att allt hänger ihop?
3. Patologisering – byt ut symtomet
Ett sätt att omstrukturera familjens tankemönster kan vara att flytta över intresset till ett nytt
symtom:
”Systemets egen uppfattning om ett symtoms funktion i familjen gör det möjligt
att utveckla en strategi för att angripa det identifierade problemet genom att tillfälligt
flytta över den terapeutiska koncentrationen till en annan familjemedlem.
Detta att byta fokus används i en familj som kommer till terapi på grund av den
tolvåriga pojkens sömnrubbning. Under terapin beskriver modern sin egen
sömnlöshet, som hon dragits med i tio år, och antyder senare en hemlig förtjusning
över att få sällskap under en del av hennes sömnlösa nätter... I familjen
Smith siktar andra delen av intervjun till att flytta den felaktiga sjukdomsetiketten
från mannen till hustrun.” (”Familjer i terapi, s. 172.)
Ett annat exempel på en strukturell ”symtomsubstitution” kan vara att terapeuten, i mötet med
en familj med en 14-årig pubertetsslyngel i sin andra trotsålder och en sexårig dotter som är
blyg till osynlighet, oroar sig mer för de mobbningsproblem flickan kommer att möta när hon
börjar skolan om hon inte kan lära sig att ta för sig, än den frigörelseprocess som alla tonåringar
måste gå igenom.
Att byta symtom innebär inte nödvändigtvis att en ny familjemedlem engageras som symtombärare.
Man kan omdefiniera den identifierade patientens symtom i samspelstermer, och
därmed vidga perspektivet från symtombäraren till relationer i systemet. Ett exempel på detta
är anorexifamiljer. I lunchsessioner skapas en stark interpersonell konflikt, inom området måltider,
mellan patienten och hennes föräldrar. När konflikten tar överhanden över det presenterade
symtomet blir det nya symtomet definierat som trots och olydnad.
Fokusering på ett annat problem än vad familjen sökt för innebär inte att den andra problemdefinitionen
är sannare än den första. Funktionen med denna typ av intervention är att
fungera som en mental ombalansering. Genom att terapeuten byter fokus tvingas familjemedlemmarna
tänka i nya banor. Då ändras förutsättningarna för deras interaktion – systemets
rigida struktur mjukas upp, och det blir därmed öppet för förändring.
4. Normalisering – tona ned symtomet
Oftast kombineras patologiseringsstrategier med att det presenterade problemet aktivt tonas
ned och normaliseras. I familjen med pubertetsproblematik normaliserades den till en frigörelseprocess
som alla ungdomar måste ta sig igenom, och som är lika jobbig för tonåringen som
för föräldrarna, men något som de flesta familjer trots allt klarar sig igenom relativt helskinnade.
Normalisering kan naturligtvis också vara en fristående strategi, som när terapeuten normaliserade
Mr Smiths symtom: hans kontrollbehov ometiketterades till hjälpsamhet, en, om
kanske inte normal så ändå, eftersträvansvärd och uppskattad egenskap; hans rastlöshet
byts ut mot uthållighet; hans motvilja mot att hustrun yrkesarbetar omformuleras till att han är
traditionell, en (åtminstone i USA) högt skattad värdering.
Normalisering är en teknik som Minuchin länge haft i sin arsenal. Redan i början av sin
karriär, när han arbetade både som psykoanalytisk individualterapeut och som familjetera-
85

peut, stötte han på en änka i sjuttioårsåldern, som nyligen mist sin djupt älskade bror, och
som strax därpå haft inbrott i sin lägenhet. Hennes otrygghet fick henne att flytta, men flytten
snarast förvärrade hennes problem. Hennes liv blev en mardröm med en akut paranoia.
Minuchin normaliserade hennes besvär med att förklara att hon nyss förlorat sitt skal (sin
gamla välkända lägenhet) och därför var hon ytterst sårbar, som alla skalömsande djur. Hans
rekommendation var att hon skulle normalisera sin tillvaro: hon skulle packa upp sina tillhörigheter;
hänga upp tavlorna; sätta böckerna i bokhyllorna och ordna lägenheten så att hon kände
igen sig. Alla hennes handlingar skulle bli rutinmässiga: Stiga upp en viss tid; handla vid
en viss tid och gå till samma affärer med samma snabbköpskassor. Hon skulle besöka vänner
och släktingar, men för att skona dem skulle hon inte berätta om sina upplevelser. Om
någon frågade skulle hon bara svara att det var sådana problem som ologiska, gamla rädda
människor kan få. (Familjer i terapi s. 27 f, Hela familjen s. 37 f.)
5. Paradoxala direktiv – föreskriv och överdriv symtom
Jay Haley har lämnat många strategiska spår i den strukturella familjeterapin, efter sitt tioåriga
samarbete med Minuchin vid Philadelphia Child Guidance Clinic. Ett av de viktigaste är de
terapeutiska paradoxer 54 som blivit en integrerad del av strukturell familjeterapi.
I avsnittet om att öppna upp stela gränser i kapitel 5.1 beskrivs familjen Slater, med en dotter
som led av hysterisk förlamning. Vid ett par tillfällen föreskrev terapeuten en paradoxal
uppgift – att återgå till det gamla symtomet och stödja sig på sina föräldrar. Skillnaden var att
det var pappan, den distanserade förretagsledaren, som fick vara krycka, i stället för den
överinvolverade mamman.
I avsnittet om allianser i kapitel 5.3, beskrevs dels familjen Clark, där den 25-årige sonen
ombads engagera sin flickvän i moderns depression för att överdriva hans insnärjdhet med
modern; dels familjen Henry där den överinvolverade frånskilda modern uppmanades att
intensifiera sin övervakning för att inte sonen skulle ta sitt liv.
I avsnittet om ignorering i kapitel 5.3 beskrivs familjen Dell där mamman av terapeuten definierades
som ansvarig för dottern Pattys barnsliga beteende, till den grad att flickan tvingades
att bryta sin tystnad och tala utifrån sig själv, för att bevisa att terapeuten hade fel. I samma
avsnitt beskrivs även familjen Koller, där sonen tvingas distansera sig från sin deprimerade
mor för att bevisa att han inte skulle låta hennes besvär hindra honom från att börja på
college…
Haleys inympning
Det är alltså inte så att paradoxer är något slags hemligt trick, som den strukturelle familjeterapeuten
tar till, när ingenting annat tycks hjälpa. Paradoxala interventioner är lika naturliga
i det strukturella tänkandet som samgående, gränsbearbetning, iscensättning, ombalansering,
omformulering, normalisering etc. Att Fishman och Minuchin trots detta valde att använda
en artikel av Peggy Papp för kapitlet om paradoxer i ”Livets dans” beror kanske på att
detta trots allt är Haleys strategiska inympning i det strukturella trädet, en gren som med åren
vuxit sig stark, men som inte fanns med när den späda plantan började slå rot vid Wiltwyck
School i New York i slutet av 1950-talet, och som trots allt inte är lika påtaglig i det strukturella
som i den strategiska arbetet.
En paradoxal intervention är formulerad så att om den åtföljs så kommer den att åstadkomma
motsatsen till det som den tycks avsedd att uppnå, men om familjen vägrar följa
direktiven så är enda sättet att släppa organisationen runt symtomet. I motsats till den klassiska
dubbelbindningen, där man gör fel hur man än gör, så skapas en terapeutisk dubbelbindning
där familjen bara kan göra rätt – vare sig man följer det paradoxala direktivet eller
man bryter mot det. För att få denna effekt är det ofta nödvändigt att väva in en liten skillnad,
så att symtomföreskriften inte bara blir mer av detsamma – på stället marsch för att tala militärspråk.
I familjen Slater fick den perifere pappan ersätta den insnärjda mamman som dotterns
krycka. I familjen Clark drogs sonens flickvän in i hans insnärjda relation till sin deprimerade
54 Andra översiktliga beskrivningar av terapeutiska paradoxer finns bl a i Familjeterapins
grunder, kapitel 10, och Schjødt & Egeland (1994), kapitel 11. Fördjupade beskrivningar finns
bland annat i Haley (1979), Watzlawick m fl (1974) och Selvini-Palazzoli m fl (1975, 1978).
86

mor. I familjen Henry kopplades moderns extrema kontrollföreskrift till sonens självmordstankar…
Papp beskriver tre paradoxala huvudtekniker; omdefiniering, föreskrift, och motstånd. Syftet
med en omdefiniering är att förändra familjens uppfattning av problemet (se kapitel 6.1).
Symtomet formuleras om, från att vara ett främmande element utanför systemet till att vara
en betydelsefull och beskyddande del av det. Symtomatiska beteenden definieras som
motiverade av kärlek för att skydda familjestabiliteten. Ilska definieras som att bry sig om,
lidande som en självuppoffring, distans som ett sätt att förstärka närhet på osv. För att de
positiva omtolkningarna inte skall uppfattas som ironiska, måste de respektera systemets
spelregler och goda intentioner.
Interaktionens symtomframkallande kretslopp, som nu omformulerats positivt,
föreskrivs sedan som en oundviklig följd av familjens egen logik. När det
kretslopp som skapade symtomet medvetet har iscensatts, förlorar det sin
förmåga att producera symtom. Spelets hemliga regler görs explicita, och
familjen måste ta ansvar för sina egna handlingar.” (Livets dans s. 267.)
En fungerande föreskrift förutsätter en klar analys av relationerna mellan symtomet och systemet
och hur de aktiverar varandra. Dessutom måste den positiva omtolkningen accepteras
av familjen. Det dolda spelet blir då ”avslöjat”, och symtomet, som ursprungligen definierades
som ofrivilligt och okontrollerbart, förändras till en process som familjen kan kontrollera. Antingen
kan föräldrarna acceptera att barnet måste skydda dem från den katastrof som kan inträffa
om symtomet försvinner, och då kan man arbeta vidare med föräldrarna under denna
nya premiss, eller så tvingas de bevisa att terapeuten har fel, att de minsann inte behöver
något barn som skyddar dem, och då behövs ju inte symtomet längre.
Dra grisen i svansen
Även om de första två stegen i en paradoxal strategi (omdefiniering och symtomförskrift) kan
vara nog så svåra att genomföra, både teoretiskt och praktiskt, är nog det tredje avslutande
steget det svåraste av alla. Först har man gett symtomet en ny inramning, sedan bett familjen
göra något som man egentligen inte vill att de skall göra – åtminstone inte på sikt. När de
trots allt börjar förändras (vilket ju är vad man innerst inne önskar), ja då skall man göra motstånd
mot förändringen – och till och med föreskriva ett återfall. Det är som när drängen fick
lära sig dra grisen i svansen, när han ville att den skulle gå framåt. Här gäller det att ha både
teori och praktik klart för sig, så att man inte följer sin ursprungliga impuls och gläds över förändringen.
”Om symtomet verkligen är ett viktigt element i systemets sätt att fungera, och
om terapeuten respekterar systemet, kan hon endast oroa sig för förändring.
När familjen ryggar tillbaka inför denna föreskrift och pressar på en förändring,
reglerar terapeuten dess hastighet.” (Livets dans s. 268.)
Papp exemplifierar med familjen Allen där åttaårige Billy misslyckades i skolan. Terapeuten
uppfattade att Billy var syndabockstriangulerad (se kapitel 4.7), och kanaliserade mammans
besvikelse och ilska mot maken på sig själv i stället. Maken misslyckades i sina affärer, men
hellre än att anstränga sig mer sjönk han in i ett tillstånd av apati, och lät hustrun axla den
ekonomiska bördan. Han signalerade att han skulle kollapsa om han konfronterades öppet
med detta ämne, och modern samarbetade och beskyddade honom. Varje gång hon blev arg
på honom för hans brist på ambitioner tjatade hon på Billy att han skulle ta sig i kragen och bli
något, göra läxor, öva fiol eller städa sitt rum. Det slutade med att Billy och mamma bråkade
medan fadern drog sig undan och tittade på TV.
Terapeuten sade till mamman: ”Det är viktigt att du fortsätter att uttrycka din besvikelse
över Billy, för annars är det risk för att du kommer ut med ditt missnöje med din man. Det
skulle vara farligt, eftersom han kan bli deprimerad då. Billy är ju yngre, och har lättare än sin
pappa att komma igen.” Billy fick i uppgift att fortsätta skydda sin pappa, genom att fortsätta
rikta mammans besvikelse på sig själv, medan fadern lovordades för sitt samarbete. Hustrun
ryggade tillbaka och sade: ”Ni antyder att jag bråkar med min åttaårige son i stället för med
min make, en fullvuxen man.” Den barnslige mannen tyckte däremot att förslaget var bra
”därför att Billy repar sig genast, han blir inte lika deprimerad som jag”. Hustrun blev rasande
på sin egoistiske make. Alla de uppdämda aggressioner som hon dittills pytsat över Billy kom
nu ut där de hörde hemma, och Billy befriades från sin mellanställning.
87

Paradoxer kan ofta vara användbara när ett triangulerat barn, genom sina symtom (skolk,
snatteri etc.), sett till att rikta omgivningens uppmärksamhet på familjens problem, och när
terapeuten har plockat ned symtombäraren från ”kroken där det hängt till allmän beskådan”,
för att i stället fokusera på föräldrarnas samarbetsproblem. I stället för att säga ”Du har gjort
ett bra jobb med att se till att dina föräldrar får den hjälp de behöver. Nu kan du ta semester,
så fortsätter vi att jobba med mamma och pappa”, så kan man säga ”Så länge du inte är
övertygad om att dina föräldrar samarbetar, så är det viktigt att du fortsätter att strula i skolan
och på fritiden. Se bara till att göra det på ett sätt som inte är skadligt för dig själv eller andra.”
Om föräldrarna inte vill att deras son eller dotter skall strula så finns det bara ett sätt att stoppa
det – med samarbete.
Grekisk kör
Peggy Papp beskriver också en teknik som utvecklats på Ackerman-institutet som kallas grekisk
kör. Man skulle också kunna kalla det för ett strategiskt reflekterande team, en variant av
Milanoskolans team bakom spegeln som formulerade sessionens slutintervention. Men i stället
för att bli anonyma bakom spegeln, eller bli direkt synliga som Tom Andersens team, väljer
den grekiska kören att skicka in budskap av olika slag till familjen. Man kan prisa eller stödja
familjeaspekter som behöver förstärkas. I familjen Collins, där mannen visade ett barskt yttre
för att dölja ett känsligt hjärta, uppskattade inte hustrun hans känslighet, eftersom den uttrycktes
i gester snarare än i ord. Hennes kritik fick honom att dra sig tillbaka med en ”jag skiter i
det hela”-attityd. När han gett henne en bok av hennes favoritpoet i födelsedagspresent skickade
konsultationsgruppen följande budskap: ”Kvinnorna i gruppen blev rörda över Toms
underbara gåva till Myrna. De önskar att deras män skulle tänka på liknande saker. De har
alltid tyckt att det finns en mycket romantisk sida hos Tom, och de är nyfikna på hur den kommer
att visa sig i framtiden. De har slagit vad om det, men vill inte avslöja hur.”
I familjen Blake hade maken vägrat komma till de första två sessionerna, och när han gick
med på att komma till endast en session, använde hustrun den för att läxa upp honom för
hans brist på intresse för familjen. Teamets meddelande löd: ”Gruppen, som inte träffat Jim
tidigare, är imponerad av hans förmåga att ta hand om sig själv. På något sätt har familjens
mytologi fått oss att tro annorlunda. Därför respekterar vi hans beslut att ta hand om sitt liv på
sitt eget sätt, och känner oss förvissade om att hans hustru kommer att göra likadant.” Stödd
av detta började han komma regelbundet till sessionerna.
Omröstning
Vid andra tillfällen används gruppen för en allmän omröstning för att slå vad om förändringens
riktning. Efterhand kan gruppens ståndpunkt komma att förändras, beroende på vilken
väg de önskar lägga tonvikten vid. I familjen Richards, där terapeuten försökte få föräldrarna
att hålla barnen utanför sina äktenskapliga frågor, började terapeuten samtalet med att förklara
att gruppen var splittrad i frågan om ifall föräldrarna skulle kunna hindra barnen från att
sabotera deras nyuppflammande romans. Halva gruppen trodde att barnen skulle vinna,
medan andra hälften höll på föräldrarna. Senare i sessionen, när föräldrarna höll på att förlora,
skickades ett nytt budskap: alla utom en trodde att föräldrarna hade förlorat. Den avvikande
trodde att pappan var starkare än alla tre barnen, och att han skulle hitta ett sätt att
återerövra mark.
Det finns många sätt att fördela gruppens åsikter för att åstadkomma terapeutisk skärpa.
Ibland fördelas den efter kön: ”Kvinnorna i gruppen förutspår att det kommer att vara mannen
som blir ansvarig för att skapa nästa kris genom att dricka för mycket, men männen tror att
hustrun kommer att bli det genom att dra in sin mor i deras privatliv.”
Ett mycket kraftfullt användande av gruppen är att skapa en terapeutisk triangel, där en
planerad konflikt pågår mellan terapeuten och gruppen. I denna triangel tar gruppen i regel
ställning mot förändring, medan terapeuten som har en personlig relation till familjen tar ställning
för förändring. Gruppen varnar terapeuten för konsekvenserna av en systemisk förändring,
och definierar kontinuerligt den del av systemet som verkar för status quo. Dessa uttalanden
är bara en del av den terapeutiska strategin att bryta de paradoxala bindningarna i
familjen, inte några objektiva sanningar.
I familjen Marble hade dottern Linda problem att flytta hemifrån, och terapeuten sa: ”Jag
håller inte med gruppen om att Linda måste vara hemma för att skydda mamma från att vara
ensam med pappa. Jag tror att mamma är kapabel att handskas med pappa, och att de två
kan klara sig själva.” När föräldrarna reagerar kan terapeuten ändra sig och säga: ”Jag förstår
88

nu vad gruppen försökte säga till mig om er svårighet att vara tillsammans med varandra. Jag
ber om ursäkt för att jag missbedömde situationen. Det verkar som att just nu måste Linda
vara hemma för att stödja sin mamma.”
Grekiskt coterapiteam
Det är få förunnat att ha en konsultationsgrupp som följer terapin bakom envägsspegeln, så i
praktiken är det kanske mest utbildningsgrupper som kan använda sig av konsultationgrupper
som grekisk kör eller reflekterande team. 55 Men principerna för den grekiska kören kan även
användas i ett co-terapiteam, när någon av terapeuterna intar en opponerande ställning i vissa
frågor. En ensam terapeut kan till och med själv byta åsikt: ”Jag har funderat en hel del på
er familj, och jag förstår att jag har gjort ett allvarligt misstag när jag försökte få mamma och
Suzie att sluta gräla, därför att det är det enda tillfälle då pappa blir indragen i familjen. Om ni
skulle sluta med det skulle pappa kunna försvinna helt. Så för närvarande Suzie, är det viktigt
att du fortsätter bråka med mamma, tills hon hittar ett annat sätt att hålla pappa hemma.”
”Genom att dra fram det dolda spelet i ljuset, befriar vi barnet från dess position,
och gör samtidigt föräldrarna medvetna om det.” (Livets dans s. 275)
55 Se kapetel 9.4. Michael White har också introducerat en form av konsultation som han
kallar vittnesgrupp, se kapitel 9.5.
89

7. Strukturella förhållningssätt
Vid sidan av yttre och inte omstruktureringar, det jag uppfattar som de två huvudgrenarna i
det strukturella interventionsträdet, finns ett antal strategier som genomsyrar det strukturella
arbetet, mer än att vara renodlade tekniker. Naturligtvis finns det inga objektiva kriterier för
vad man skall uppfatta som tekniker och vad som skall betraktas som förhållningssätt, och
därför finns inte heller här några skarpa gränser. Som vanligt hänger allt ihop, och det handlar
om att konstruera en kognitiv karta, som hjälper mig som terapeut att hålla reda på var jag
och familjen är i den terapeutiska processen, vart vi skall, och hur vi med gemensamma
krafter skall ta oss dit.
Alla förhållningssätt jag presenterar är viktiga delar av den strukturella familjeterapin, men
vissa är mer unikt strukturella, medan andra är generella aspekter av den terapeutiska ”allmänningen”
där många inriktningar återfinns.
7.1 Aktivt engagemang
Den strukturella familjeterapin föddes ur ett solidariskt engagemang för de fattiga slumfamiljer
från New Yorks getton, vars ungdomar placerats vid Wiltwyck School i slutet på 1950-talet.
För att bli accepterade av dessa multiproblemfamiljer var Minuchin, och hans medarbetare
vid institutionens eftervårdsprojekt, tvingade att gå samman och förena sig med dessa familjer,
som samhället misshandlat så svårt. Ur detta aktiva engagemang skapades spontana
samgåendestrategier, som först något decennium senare utvecklades mer teoretiskt.
Detta aktiva engagemang, som alltså utgjorde grogrunden för den strukturella familjeterapi
som växte fram först på Wiltwyck, och senare på Philadelphia Child Guidance Clinic (se kapitel
2), var alltså själva grogrunden för det strukturella förhållningssättet. Det genomsyrade inte
bara samgåendestrategierna, som syftade till att skapa en terapeutisk allians för att möjliggöra
mer omstrukturerande interventioner, utan det var en integrerad del i allt strukturellt familjearbete.
Att passivt sitta och humma, att låta de unga lagbrytarna associera fritt, eller föra filosofiska
diskussioner om tolkningen av deras livsberättelser var inte att tänka på.
Men terapeutens aktiva hållning hade inget egenvärde i sig. Den strukturella familjeterapeuten
drivs inte av något behov att ständigt stå i centrum, att kontrollera familjens kommunikationsvägar
likt en övernitisk trafikpolis. Aktiviteten syftar till att även engagera familjerna i
ett aktivt arbete för att förändra tillvaron, med målet att terapeuten skall kunna dra sig tillbaka
när familjemedlemmarna kan kontrollera sina egna liv i en trygg och flexibel gemenskap, som
ger både stabilitet och utvecklingspotential.
Därför är terapeutens aktiva engagemang också ytterst flexibelt. Ibland går terapeuten i
intensiv och dramatisk närkamp med delar av familjen eller enskilda individer. Ibland intar han
en distanserad position, närmast att likna vid en handledare som är beredd att gripa in vid
behov, men som utgår från en observatörsposition. Men det aktiva engagemanget finns som
en röd tråd i alla faser, från samgående och analys till olika omstruktureringsmanövrer.
Om man skulle placera olika psykoterapeutiska inriktningar på en skala från passiv distans
till aktivt engagemang finns det nog ingen som ligger mer åt den engagerade polen än strukturell
familjeterapi. Även när den strukturelle terapeuten arbetar från en distanserad position,
är han fullt upptagen med att samgå, utmana, och iscensätta alternativa samspelsmönster.
7.2 Normativt styrande – lagom är bäst
Den strukturella familjeterapin är inte värdeneutral. För en strukturell familjeterapeut är det
oetisk att inte försöka hjälpa en familj som har problem i sina relationer som vi erfarenhetsmässigt
vet vidmakthåller lidandet. Det är terapeutens moraliska skyldighet att göra allt som
står i ens makt, för att åstadkomma strukturella förändringar som befrämjar sunda relationer
och uppväxtförhållanden för barn. Att bara ställa sig vid sidan av, och säga: ”Det är era liv och
era val”, skulle vara att svika de familjer som fastnat i destruktiva samspelsmönster.
De normer som styr den strukturella familjeterapeutens agerande baseras på den urgamla
insikten om att lagom är bäst, eller som ett liknande ordspråk säger – för mycket och för lite
skämmer allt. Detta gäller förstås det mesta i livet, men i synnerhet närhet-distans mellan
subsystem på olika nivåer, allt från individer till övergripande system som släkt, arbete, kamratgrupper
etc. Utgångspunkten är att det normala befinner sig någonstans emellan extremerna
frikoppling och insnärjdhet. Vid den frikopplade polen kan man uppnå maximalt och
hänsynslöst självförverkligande – till priset av ensamhet, isolering och själslig utarmning, Vi är
90

våra relationer, och har vi inga relationer existerar vi inte. Vid den insnärjda extremen upphör
vi också att existera. Vi flyter samman i oändlig gemenskap – till priset av att tillhöra en oidentifierad
egomassa, där individualitet, autonomi, frihet, val och ansvar försvinner i mängden.
Någonstans, i ett ganska brett område runt mittpunkten, befinner sig de flesta familjer – de
”normala”, som rymmer både individuell frihet och stabil gemenskap, med tydligt markerade
gränser runt varje individ, varje funktionellt subsystem och runt familjen som helhet. Familjerna
kan skilja sig åt i många avseenden, men strukturen är både tydlig och flexibel, anpassad
till krav utifrån och inifrån.
Med kunskap om hur familjestrukturen påverkar systemets och individernas möjlighet att
fungera optimalt, är det en moralisk plikt att inte bara engagera sig aktivt i ett förändringsarbete
i största allmänhet, utan att styra familjen mot det strukturella målet, i trygg förvissning att
vi saknar makt att forma familjemedlemmarna till något de inte själva vill (inte ens hypnotisörer
lyckas med detta).
Om familjens medlemmar inte tycker om det som de får smaka på, väljer de själva att
spotta ut det. De låter sig inte formas av en terapeut vars värderingar de inte delar. Det gjorde
inte familjerna vid Wiltwyck, och det gör inte heller dagens svenska familjer. Ingen annan inriktning
har så klart formulerade terapeutiska mål: en funktionell familjestruktur med tydligt
markerade gränser mellan subsystemen, en naturlig hierarki, och flexibla världsmodeller med
komplementära relationer.
7.3 Resursmobilisering – familjens egen läkekraft
I familjeterapins barndom var både teoretiker och kliniker främst inriktade på familjens dysfunktioner
– fel och brister i systemet. Så småningom breddades intresset till att även inkludera
familjens utvecklingspotential och läkande kraft, inte bara i den strukturella familjeterapin.
Virginia Satir var företrädare för ”Human Growth”-rörelsen i familjeterapi, och Minuchin
nämner i kapitlet ”Resurser” även Ivan Nagy (positiva konnotationer), Carl Whitaker (kaos
som hjälper familjen upptäcka dolda resurser), Jay Haley och Cloe Madanes (symtomet organiseras
för att skydda familjen… Livets dans s. 289).
Resurstänkandet löper som en stark röd tråd genom hela ”Livets dans” (åtminstone de delar
Minuchin själv skrivit), och blommar ut för fullt i ”Hela familjen’”. 56
”Alla dessa manövrer baseras på det optimistiska antagandet att familjemedlemmar
har outnyttjade resurser. Det enda konstanta inslaget är att jag ber folk pröva
något nytt. Det enda axiomet är: ’Ni har flera möjligheter än ni vet om.” (Hela
familjen s. 61)
I ett samtal med Colapinto säger Minuchin med eftertryck: ”Jag tror aldrig att resurserna saknas.
För mig är det aldrig frågan om ifall styrkan finns eller inte. Frågan är var den finns, och
vad i sammanhanget som hindrar den från att komma fram”.
(Colapinto 1983, min översättning och mina kursiveringar.)
”Modellen innebär att bortom de systemiska begränsningarna som får familjen
att fungera på en inadekvat nivå, så finns det en hittills underutnyttjad källa av
potentiella resurser. Att frigöra dessa resurser, så att systemet kan förändras,
och att förändra systemet så att resurserna kan frigöras, är de samtidiga processer
som kräver omstrukturerande insatser från terapeuten…
Han finns inte till för att förse enskilda familjemedlemmar med extensiva reparerande
upplevelser. Hans funktion är att genomföra en intensiv förstärkning av
familjens naturliga läkande system” (Colapinto 1982, min översättning)
När Minuchin arbetade med iscensättningen i familjen Kuehn (kapitel 5.2), utgick han från att
mamman hade de resurser hon behövde för att kunna stoppa Patti, när han gång på gång
uppmanade henne att ”se till att det händer”. Den strukturella familjeterapeuten måste ha
denna orubbliga tro på att individer och familjer har latenta resurser som döljs bakom de rigida
interaktionsmönstren, för att kunna utmana familjen att tvinga fram den latenta kompetensen.
Ibland räcker det inte med att utmana för att locka fram styrkan, och terapeuten måste då
ge ett mer aktivt stöd. Ett exempel på detta är familjen Gregory, som bestod av en mor i 25-
56 Det känns småaktigt, men jag är fortfarande lite sur på Natur och Kultur för att de inte
gav mig credit när jag tipsade dem om den svenska titeln på ”Family Healing”. Så därför får
jag väl passa på och skryta lite själv över min göteborgshumor.
91

årsåldern och hennes femåriga dotter Patrice. Även denna mor hade svårt att kontrollera sin
dotter, men hon var rädd att hon skulle skada sin dotter fysiskt när hon blev arg, Flickan klamrade
sig fast vid sin mor, och lydde inte trots ett stort antal tillsägningar att sitta lugnt. Terapeuten
påpekade att Patrice hade ett sätt att få mamman att dansa efter sin pipa, och uppmanar
henne att säga till sin dotter att sitta stilla, eftersom han behöver kunna tala ostört med
mamman. Mamman bad först dottern komma och sätta sig, med en mycket mjuk röst. När
dottern inte hörsammade henne, upprepade mamman sitt budskap, fast denna gång med
starkare röst.
”MINUCHIN: Jag gillar ditt tonfall. Detta är din musik. (Patrice kommer och
klamrar sig fast vid modern.) Ser du vad hon gör nu? Hon vet vad du går för,
och hon får dig att dansa.
MODERN: Sitt ned, Patrice.
MINUCHIN: Patrice har fullständig kontroll över dig… (Reser sig upp.) Kan du
resa dig upp? Ställ Patrice bredvid dig. Ser du? Patrice är mindre än du. Kan du
lyfta upp henne? (Modern lyfter upp Patrice.) Håll hårt i min hand, Patrice. Låt
oss se hur stark du är. Mycket hårt. (Till modern.) Kan du också göra det med
min hand? Det är inget tvivel om att du är starkare än vad hon är… Så hur kommer
det sig att hon bestämmer över dig? (Patrice lägger åter armarna om modern
och klamrar sig fast vid henne.)
MODERN: Sluta! (Ingen reaktion) Sluta med det där (Lösgör Patrice och säger
åt henne att sätta sig på stolen. Patrice lyder.)
MINUCHIN: Hon behöver höra den rösten. Den är nödvändig. Du är rädd för din
stränga röst, men den är bra. Ibland är rösten mjuk och kärleksfull och ibland är
den stark, och hon behöver höra båda. Hon behöver få dansa efter din pipa.”
(Livets dans s. 110f.)
Dottern uppvisade ett beteende som kunde tolkas på många sätt. Från ett psykodynamiskt
individualperspektiv (av många betraktat som det enda politiskt korrekta barnperspektivet)
kan flickans beteende tolkas som uttryck för ängslighet och otrygghet. Från ett interaktionistiskt
perspektiv kan flickans klängande och klamrande tolkas som ett effektivt sätt kontrollera
modern, för att hantera den otrygghet som moderns brist på kraft och kontroll väcker
hos det lilla barnet. I det första perspektivet kan terapeutens agerande ses som ett etiskt
motbjudande övergrepp mot ett otryggt barn, medan terapeutens agerande i ett strukturellt
perspektiv kan ses som ett effektivt sätt att snabbt skapa en trygg miljö för barnet. Här är
både moderns och barnets resurser i fokus, medan individperspektivet fokuserar på brister
och defekter.
Diagnostisk kultur
Minuchin kritiserar starkt den diagnostiska kulturen inom psykiatrin:
”Vår instinkt är att ’söka och utplåna’: att noggrant ange psykologiska rubbningar,
sätta etikett på dem och sudda ut dem. Vi är ’experterna’. Vi är den specialiserade
personal som fått vår legitima rätt att försvara det normala, genom att utveckla
och bibehålla en typologi som definierar avvikelser som mental sjukdom.
Ironiskt nog är detta jobb att övervaka avvikelser organiserat i förhållande till en
modell av det normala, som i bästa fall är vag och odifferentierad… Med några
års mellanrum går mentalhälsovården igenom en ritual som reviderar dessa
diagnostiska kategorier. Vissa sjukdomar rensas bort och dess beteenden återvänder
till det normalas kategori. Den senaste av dessa ritualer återförde alla
homosexuella, vilka dagen innan hade stoppats undan i mentalsjukdomens
garderob, till de friskas skara.” (Livets dans s. 284.)
Eftersom vi är så indoktrinerade att diagnostisera och patologisera, blir det ännu svårare att
sätta på sig de salutogena 57 ”glasögon” som behövs, för att se det friska, starka och utvecklingsbara
i mänskliga system. Även för en strukturell terapeut kan det vara svårt att hitta de
latenta resurserna, i synnerhet om familjen kommer från en främmande kultur.
I familjen Bao, en vietnamesisk familj som bestod av modern (änka närmare fyrtio år) och
fyra barn i förpuberteten, och som bott i USA i fyra år, hade familjens hierarki blivit skev, därför
att barnen blivit skickligare än sin mamma att tala engelska och klara vardagshändelser i
57 Begreppet, som betyder hälsobefrämjande, lanserades av Antonovsky (1991)
92

den nya kulturen – ett vanligt problem för invandrarföräldrar. Mammans svårighet med
språket gjorde det svårt för terapeuten att lyfta fram hennes kompetens. I en glimt av inspiration
och förtvivlan lät han familjen leka ”Simon says” (”Följa John”), men på vietnamesiska
och med modern som ledare.
Familjemedlemmar undervisar terapeuten
Under de följande månaderna blev leken ett forum för mamman att undervisa barnen (och
terapeuten) om vietnamesisk kultur, geografi och kokkonst. Eftersom hon samtidigt måste
översätta för terapeuten blev hon bättre på engelska språket och amerikansk kultur. Barnen
fick tillbaka sitt vietnamesiska språk, och en stolthet över sina rötter. Fru Bao började använda
sin nya kunskap för att undervisa nyanlända immigranter i hur man kunde klara den amerikanska
välfärdsbyråkratin. Familjen lärde terapeuten att alla familjer har inslag i sin egen
kultur, som kan fungera som en hävstång för att förverkliga och utvidga familjemedlemmarnas
kompetens, om de bara förstås och används. (Livets dans s. 283.)
Familjen Bao är ett utmärkt exempel på att den bästa inlärningsmetoden – till och med
bättre än ”learning by doing” – är ”learning by teaching”. Ett annat exempel på detta är familjen
Simon, med den trettonårige blinde sonen Bill som identifierad patient. Han förstörde
diverse apparater i hemmet, och hans föräldrar som inte kunde styra honom, var oroliga för
att han kunde skada sin tre månader gamla lillebror.
Minuchin inkallades som konsult, och reagerade på att både terapeuten och fadern använde
ett språk fullt av icke-verbala uttryck och ord som förutsatte seende. De verkade omedvetna
om att Bills sätt att uppfatta världen skilde sig från deras. Minuchin började med att omdefiniera
hans handikapp till en resurs, genom att utse Bill till expert på att förstå saker utan att
se:
”MINUCHIN: Du är expert på någonting som jag inte är expert på, Bill. Du är
expert på att förstå saker utan att se. Jag ser, förstår du, så det är många saker
jag inte vet. Hur förstår du ett föremål?
BILL: Därför att jag kan röra vid dem. Man måste inte se föremål för att förstå.”
Konsulten gjorde sig själv till elev, och utsåg den blinde pojken till sin lärare – en kraftig kognitiv
omstrukturering. Han gav honom en bok, och frågade vad det var, och hur han kunde
veta att det var en bok. Han bad honom också beskriva boken (”ganska liten, häftad”). Genom
sina frågor lotsas Bill till att beskriva fler sinnen än känseln som hjälpte honom förstå sin
omvärld (”Luktar den? Hörs den?). Via denna vidgning av de beskrivande representationssystemen
58 vidgade Minuchin också erfarenhetsfältet.
”MINUCHIN: Och hur kan du förstå ett barn? Hur kan du förstå din bror utan att
se honom?
BILL: Jag kan höra honom gråta, men jag kan inte förstå vad för slags röst han
kommer att få.
MINUCHIN: Gråter han olika vid olika tillfällen? Har han en mjuk stillsam gråt,
eller en hård gråt?
BILL: Han börjar med att bli arg och börjar skrika mer och mer tills vi vet att någonting
måste vara fel med honom, att han är hungrig eller våt.
Genom att omdefiniera relationen till Bill, gav Minuchin fadern en alternativ modell till hur han
kunde relatera till sin blinde son för att tillvarata och utveckla sonens kompetens. För att förstärka
effekten utsåg han sonen till faderns lärare. Först fick Bill i uppgift att förklara för sin far
hur han förstod sin bror. Sedan band han för faderns ögon och lät sonen lära sin far att gå
runt i rummet utan att se.
Faderns och sonens relation omdefinierades så att sonens kompetens erkändes, genom
att han utsågs till faderns lärare. Liknande tekniker har använts för att låta dövstumma barn,
som på institution lärt sig teckenspråk, bli teckenspråkslärare i sina familjer. (Livets Dans s.
294 ff.)
”När jag träffar familjerna ser jag inte bovar eller offer. Jag ser människor som är
fångna i självförgörande disharmoniska mönster. Jag vet att familjen har outnyttjade
resurser av stöd, kärlek och omsorg, och att det som ligger i flertalets int-
58 Begreppet ”representationssystem” introducerades i familjeterapin av språkforskarna
Bandler och Grinder (1975). Se även kapitel 6.1.
93

esse också är till nytta för var och en. Så jag inriktar mig på att hjälpa dem att
se jagets större sammanhang – familjejaget…
När jag tar emot familjer förvånas jag gång på gång över den rikedom på resurser
som människor har, och deras möjligheter att förändras – det vill säga
använda sina resurser annorlunda. Detta innebär att man accepterar möjligheterna
och begränsningarna hos sig själv och andra. Det innebär att man tolererar
ovisshat och olikheter. Det innebär också hopp. Hopp om nya sätt att
vara tillsammans.” (Hela familjen s. 320)
Som framgår av inledningen till detta avsnitt är resursfokuseringen i sig inget unikt för strukturell
familjeterapi. Det unika är snarast den orubbliga tilltron på familjens läkande kraft, som
genomsyrar allt strukturellt tänkande och handlande.
7.4 Fokusering och intensifiering – skärpa och styrka
Två näraliggande förhållningssätt (eller tekniker, om man föredrar att betrakta dem så) är fokusering
och intensifiering. Fokusering är ursprungligen en fotografisk term, som handlar om
att ställa in skärpan på ett visst avstånd, vilket gör att det som är närmare eller längre bort får
oskarpa konturer, medan det som fokuseras får maximal skärpa. I dag är termen så generaliserad
att det snart bara är professionella fotografer som associerar begreppet till kameror
och fotografier. Vi amatörfotografer förlitar oss i allmänhet på de moderna kamerornas autofokus.
Men som familjeterapeuter kan vi inte förlita oss på någon automatisk fokuseringsprocess.
Det skulle innebära att vi överlät fokuseringsansvaret till familjen, och förlorade skärpan i vår
yrkesroll. Om terapeuten enbart är följsam, och låter terapin styras av familjens rädsla för förändring,
kommer den aldrig längre än vad familjens avledningsmanövrer tillåter.
Fokuseringens första användningsområde är i den strukturella analysen (se kapitel 4). För
att inte drunkna i informationshavet, med vågor som ibland har tsunamikaraktär, måste den
strukturelle terapeuten välja ut information som är relevant för senare strukturella interventioner.
”För att klara detta, krävs för det första att terapeuten väljer ett fokus och för det
andra att hon bygger upp ett tema för arbetet. Samtidigt sorterar hon ut många
områden som, även om de är intressanta, inte bidrar till de terapeutiska målen
för ögonblicket. Under sessionen väljer hon ut avsnitt ur transaktionerna i denna
familj och organiserar materialet på ett sådant sätt att det passar hennes terapeutiska
strategi. Genom att sålla bort mycket av den information som översvämmar
henne under sessionen, kan hon inrikta sig på den information som är
terapeutiskt relevant.” (Livets dans s. 116.)
Gapa över mycket
Det gamla ordspråket ”Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket” sammanfattar
mycket av fokuseringsproblematiken. Våra prestationsnojor, kombinerade med överambition
om att få en fullständig analys, kan lätt lura oss på villospår. Dessutom är vår genuina mänskliga
nyfikenhet på detaljer en farlig fälla:
”Vi älskar att följa en intrig, och är ivriga att höra utgången. Men en innehållsorienterad
terapeut kan luras att agera likt en kolibri. Lockad av de många färgerna
och smakerna i den känslomässiga förvirringen inom familjen fladdrar hon
från ämne till ämne. Hon får ut en hel del information, tillfredsställer sin nyfikenhet,
och gör förmodligen också familjen nöjd och belåten. Men den enda nytta
hon gör under sessionen är att samla in data. Mot slutet av sessionen kanske
terapeuten upptäcker att hon är alldeles förvirrad av de olika ämnena. Och
familjen kan mycket väl, som så många gånger förr, uppleva modlösheten i att
ha berättat om sina problem för en terapeut som ’inte hjälpte oss alls’.
Den terapeut som bygger upp ett tema utforskar däremot ett litet område på
djupet. Hennes insamling av data står i relation till förändringsprocessen, inte till
familjens historia och beskrivning. I stället för att flyttas från den ena historien till
den andra, medan hon följer upp familjens innehåll, koncentrerar hon sig på en
liten del av familjens erfarenhet. Och eftersom interaktionerna i en familj tende-
94

ar att vara isomorfa, 59 kommer ett ingående utforskande av denna lilla del att ge
användbar information om de regler som styr beteendet även inom andra områden
i familjen.
Det finns en uppenbar risk med fokuseringstekniken. Terapeuten utvecklar ett
’tunnelseende’ och måste vara mycket medveten om detta. Hon måste inse att
när hon en gång har börjat att skapa ett fokus har hon programmerat sig själv.
Hon börjar ignorera information. Hon måste höra om familjen säger till henne att
’Vi hänger inte med’. Hon måste fånga upp den feedback som talar om för henne
att ’Du relaterar till dina teorier, inte till oss’.
Terapeuten måste också vara medveten om att fokuseringen gör henne extra
känslig för att dras in i familjen. När hon anpassar sig till familjen och väljer ut
data, kan hon förledas att välja just de data som familjen känner sig trygg med
att presentera. Terapeutens uppgift är att hjälpa familjen att förändras, inte att få
den att känna sig trygg.” (Livets dans s. 116 f. Mina kursiveringar.)
Multiproblematik
Förutom att fokuseringstekniken är ett viktigt hjälpmedel i den strukturella analysen, är den
också mycket användbar för att skapa förändring, speciellt i kombination med resursmobilisering
(se kapitel 7.3). Familjen Clatworthy bestod av Brioni, en ensamstående mamma i 30årsåldern
med fyra barn: Miranda tretton, Ruby tolv, och tvillingarna Matt och Mark elva år
gamla. (Bara tanken på en ensamstående mamma med ett nyfött tvillingpar, en ettåring och
en tvååring väcker rysningar av obehag.) Tvillingarna slogs jämt, och hade flera gånger blivit
avstängda från skolan på grund av vandalism. Båda led av enures (kissade på sig), och Matt
var hyperaktiv. Mamman, som hade socialhjälp, led av en njursjukdom och högt blodtryck,
och hade nyligen varit inlagt på sjukhus för gallsten. Alla barnen hade någon gång blivit avstängda
från skolan, där de betraktades som praktiskt taget omöjliga att kontrollera. Barnen
hotades ständigt med fosterhemsplacering av mamman, och av de myndigheter familjen
hade kontakt med. Familjens verklighet präglades av ständiga bråk, lögner och stölder enligt
mamman, och barnen tvättade sig aldrig och bytte inte självmant kläder – om inte något av
syskonen hade bajsat i dem för att hämnas, vilket var vanligt förekommande. (Puh!)
”Den dysfunktionella strukturen är en följd av hopplösheten i moderns värld av
fattigdom och försvagande sjukdom, samt hennes egen känsla av att inte kunna
handskas med de krav som livet ställer, omständligheter som förvärras av kraven
från de sociala myndigheter som reglerar den fattiga stadsbefolkningens liv.
Alla dessa faktorer får henne att betrakta sina barn endast utifrån deras brister.
Gränserna differentierar inte tillräckligt inom familjen. Modern och de utanförstående
sociala myndigheterna klumpar ihop alla barnen till en enda problemmängd.
Eftersom de sociala myndigheterna endast framhäver en delaspekt av familjens
verklighet – nämligen dess brister bestämmer sig terapeuten för att fokusera
på en annan delaspekt av verkligheten – de inslag av kompetens som finns i
denna familj. Terapeuten utmanar den förvrängda världsmodell, som endast ser
det negativa i barnens relationer till varandra, till modern och till skolan. Han
fokuserar på den komplexa verklighet som omfattar möjligheten till kompetens,
snarare än hopplösheten i de avvikande beteendena, så att denna familj kanske
förmår att ta sig igenom svårigheterna i sin situation.” (Livets dans s. 119 f.)
När familjen kom till Minuchin för en konsultation (efter att ha gått i terapi i ett par månader),
började han visa barnen rummet, och bad dem tala om vad de såg som var konstigt. Matt såg
kameror, och Ruby räknade dem till tre. Mark såg tre mikrofoner, Ruby såg spegeln, och Matt
konstaterade att det inte var något vanligt glas, så barnen fick följa med bakom envägsspegeln.
Bakom spegeln fortsatte upptäckarleken när han tände och släckte ljuset för att visa hur
spegelns riktning kunde ändras. Barnen var nyfikna, intresserade och deltagande, och deras
kommentarer var skärpta. Eftersom inga av dessa egenskaper ingick i familjens beskrivning
av pojkarna, fick konsulten lust att undersöka dessa sidor vidare, som ett sätt att utmana
59 Isomorf betyder likformig. Termen är grekisk (isos=lika, morfe=form), lånad från biologi
och kemi, och bygger på samma ordstam som Muryamas begrepp morfostas och morfogenes,
se kapitel 9.5 (den andra cybernetiken).
95

familjens och skolans koncentration på deras destruktivitet. (Än en gång går samgående och
omstrukturering hand i hand.) När de satt sig igen, klagade modern på tvillingarnas beteende,
och märkligt nog höll de artigt med henne.
”MINUCHIN: Jag känner mig förbryllad. Låt mig berätta vad jag såg. (Till barnen.)
Jag märker att ni är mycket skärpta och mycket observanta. Ni stiger in i
rummet, och precis som om det gick upp ett ljus förstod ni allt. Så jag märker att
ni är mycket begåvade barn. Jag ser också att ni samarbetar bra. Jag hör er tala
och ni låter artiga och skärpta och mjuka, så jag frågar mig själv: ’Vad är det för
problem med den här familjen?’ Men ni kanske har förändrats mycket under de
senaste månaderna, eftersom ni gått i terapi. Är det det som har hänt? Är det
möjligt Ruby, att du förändrats totalt under de senaste två månaderna?
RUBY: Det kan hända.
MINUCHIN: Det är ju underbart! Vilka andra har förändrats? Du, Mark?
MARK: Nej, Trettiofem procent av mig har förändrats.
MINUCHIN: Hur har du förändrats? De här trettiofem procenten, vad är det?
MARK: Tja, jag använder underkläder till exempel. Jag har strumpor på mig. Jag
försöker vara smartare och så.
MINUCHIN: Och hur är det med dig Matt? När din mamma säger att du ser ut
som en luffare, vad menar hon då?
MATT: Hon menar att våra kläder är smutsiga, och att våra strumpor inte passar
ihop.
MINUCHIN: (visar på pojkarnas nuvarande klädsel) Betyder det att ni vanligtvis
inte klär er så här?”
Konsulten talar en stund med varje barn om förändringar. Det visar sig att Miranda, äldsta
dottern, har rollen som föräldrabarn, men även hon framställer sin ansvarsfulla roll i negativ
dager, eftersom den sjuka, utslitna och förtvivlade mamman upplevde dotterns hjälp som ett
misslyckande i hennes roll som mor, och förmedlade en negativ känsla inför en nödvändig
struktur. Både skolan och socialtjänsten understödde en negativ bild av familjen, men konsulten
fascinerades av att upptäcka positiva kvaliteter i familjens samspel, och han fortsatte
att utmana familjens bild.
”MINUCHIN: Betyder det att detta hem har två mammor?
MIRANDA: Mmm.
MINUCHIN: Hon och du? Så att du är den goda modern. Du är den som tar
ansvar.
MIRANDA: Inte på riktigt.
MINUCHIN: Jag vet att mamma är sjuk, och att du, Miranda, tar över en hel del
uppgifter för att hjälpa henne.
MIRANDA: Ja.
MINUCHIN: Och det är möjligt – Jag skall fråga dig Ruby. Är det möjligt att du
inte tycker om när Miranda uppför sig som en andra mamma? Kör hon mycket
med dig?
RUBY: Ibland gör hon det.
MINUCHIN: Gillar du det?
RUBY: Nej, sir!”
Konsulten konstaterade att det fanns ett problem mellan Miranda och Ruby, och modern gav
en ytterst differentierad bild av flickorna och deras relation under åren, som visade att hon var
observant på barnens individuella utvecklingsprocesser.
”MINUCHIN: Brioni, du måste förklara för mig. Jag tycker du har underbara ungar.
MODERN: Det tycker jag också.
MINUCHIN: Så jag förstår inte. Jag tycker de är underbara och skärpta och respektfulla
förstår du. Vad har ni på en barnpsykiatrisk mottagning att göra?
MODERN: Tja, det är nog för att du inte ser dem hela tiden. Lärarna säger inte
att de är respektfulla. Mark blev avstängd från skolan förra veckan för att han
hade sparkat och slagit en lärare, och för att han hade tagit böcker ur klassrummet
–
MINUCHIN: Vänta ett tag. Jag är förbryllad, Mark. Din mamma säger att du är
en satunge i skolan. År det sant?
96

MARK: Ja, sir.
MINUCHIN: Så det betyder att du bara luras när du säger ’Ja, sir’. Och du uppför
dig som om du verkligen vore respektfull, och så är du en satunge i skolan.
MARK: Ja, sir.
MINUCHIN: Vad gör du i skolan?
MARK: Jag förstör skolans egendom.
MINUCHIN: Vad betyder det?
Underbara monster
MARK: Förra veckan förstörde jag dörren till pojktoaletten och jag förstörde –
MINUCHIN: Varför gjorde du det?
MARK: För jag hade inte lust att öppna dörren, så jag sparkade bara till den och
slog sönder den.
MINUCHIN: Det betyder att du är en opålitlig typ. Jag ser dig så artig och skärpt,
och på något sätt som en mycket typisk elvaåring, men allt detta är bara en fasad.
Du är i själva verket en gangster under ytan.
MARK: Jag är ingen gangster.
MINUCHIN: Vad är du då?
MARK: Jag är en liten pojke.”
Mark gick med på moderns önskemål och beskrev sitt ”monsterlika” beteende. Åter visade
han upp två olika sidor, och eftersom hans beteende innehöll båda delarna tillkom det konsulten
att välja vilka aspekter han ville fokusera på. I enlighet med det terapeutiska målet började
han utveckla ett tema. Han frågade om familjen kände till historien om Dr Jekyll och Mr
Hyde. Och konstaterade att Mark kunde förvandla sig på samma sätt, men utan trolldryck.
Han utropade: ”Fantastiskt! Vilken talang!”, och frågade sedan tvillingbrodern om han också
kunde förvandla sig själv. Matt svarade att han kunde bli ett monster i skolan.
”MINUCHIN: Och hemma då, blir du ett monster där också ibland?
MATT: Jag skriker aldrig åt mamma. Jag kanske blir arg på henne, men jag använder
aldrig fula ord mot henne eller sådant.
MINUCHIN: Du spar de flesta av dina monsternummer till skolan?
MATT: Ja, sir.”
Minuchin fortsatte att hylla barnen för deras kompetens, artighet och tankeförmåga. Genom
introduktionen av förvandlingstemat visade Minuchin att han både accepterade familjens bild
av pojkarnas destruktivitet, men att han samtidigt utvidgade den till att också innefatta möjligheten
till andra samspelsmönster. Än en gång fokuserade han på barnens kompetens. Än en
gång protesterade mamman, och föreslog att konsulten skulle ta med sig barnen hem för att
se hur de verkligen var. Hon antydde att han var, om inte blind, så åtminstone närsynt. Konsulten
avböjde artigt: ”Nej, jag föredrar när de visar sin trevliga sida. Jag är inte intresserad av
att leva med monster. Jag tycker om ert sätt att vara nu. Ni är underbara.” I stället introducerar
han en iscensättning, sedan Miranda bett honom att be tvillingarna bråka, så att han
fick se.
”MINUCHIN: Stopp nu, lilla mamma. Låt stora mamma sköta det här. Brioni, kan
du hjälpa dem att förvandlas till monster, så att jag kan få se det?
MODERN: Fönsterrutorna gick sönder i söndags, när Mark försökte kasta ut
Matt genom fönstret. (Mark reser sig upp och knuffar till Matt, som genast
knuffas tillbaka.)
MINUCHIN: Du sköter dig bra. Få dem att göra sitt förvandlingsnummer. Jag
skulle vilja se det.
(Pojkarna trappade upp bråket. Min sammanfattande kommentar)…
MINUCHIN: Bra, fortsätt. Jag vill se monsterföreställningen. Sluta inte nu. (Pojkarna
börjar knuffas, först helt lätt, men sedan ökar intensiteten i deras slagsmål.)
Okej. Så det är så här ni är när ni är monster. Förträffligt.”
Dragkampen mellan modern och konsulten, om vilken sida av pojkarna man skulle fokusera
på, böljade fram och tillbaka. Periodvis var även barnen aktiva för att visa konsulten vilka
monster de kunde vara. Till slut vände han sig till modern:
”MINUCHIN: Du förstår, du har också givit dem något som folk inte berättar för
er. Du har fått dem att bli nyfikna. De är nyfikna ungar.
97

MODERN: Jag försöker uppmuntra dem att läsa och sådant – Jag tar dem med
till lekplatser och bibliotek. Ända sedan de var mycket små har jag försökt det.
MINUCHIN: Du har uppmuntrat deras förmåga att tänka. Jag vill bara tala om för
dig att du har lyckats. (Reser sig upp och skakar hand med modern.)
MODERN (Gråter.): Du är den förste som säger det här till mig. Jag ser den positiva
sidan hos dem, men alla andra talar om för mig hur dåliga de är. Skolan
säger till mig: ’Om du inte gör något åt det, kommer vi inte att kunna ha kvar
dem i skolan.’ Det är svårt att hantera detta hela tiden. Jag blir så trött på människor
som säger till mig: ’De är dåliga, de är dåliga’. Jag vet att de inte är sådana
hela tiden.” (Livets dans s. 120 ff.)
Artighetssyndrom och blodigelstrategi
I exemplen ovan har fokusering verkat som övergripande makrostrategi. Men väl så ofta är
fokuseringsförmågan en grundförutsättning även för små interaktionssekvenser i den terapeutiska
processen. Många gånger när terapeuten har ställt en viktig fråga får han ett tangentsvar
60 , eller ett pseudosvar som inte ens tangerar frågan. Eftersom de flesta svenska
behandlare är mycket väluppfostrade, och lider svårt av det jag kallar för ”artighetssyndromet”,
lyssnar man intensivt i hopp om att hitta något i svaret som har relevans till frågan, eller
att den svarande så småningom skall komma till skott. Detta brukar i regel leda till att terapeuten
förr eller senare tappar sin fråga, och familjens avledningsmanöver lyckas – ofta i ett
subtilt samspel där även de bittraste fiender hjälps åt att sprida dimridåer.
En del familjer har utvecklat en fenomenal förmåga att svara utan att svara på frågan, och
kan lätt snurra till terapeuter. I dessa situationer måste artighetssyndromet ersättas av det jag
kallar ”blodigelstrategin”, en kombination av fokusering (som gör att man inte släpper temat
utan håller den röda tråden) och intensifiering (där upprepningen eller omformuleringen av
frågan successivt höjer intensiteten i samtalet).
”Även när terapeuter inser att deras interventioner har varit ineffektiva och vill
förändra dem genom att öka deras intensitet, kan de ibland bli handikappade av
umgängesregler. Terapeuter har sedan barndomen tränats i att reagera på människor
på ett passande sätt: att respektera och acceptera deras egenheter…
Terapeuter måste därför lära sig att, trots livslång träning i motsatt riktning, kunna
låta bli att reagera på sådana krav, när familjemedlemmar under en session
visar att de har nått gränsen för vad de känslomässigt kan acceptera, och signalerar
att det vore lämpligt att minska den känslomässiga intensiteten.” (Livets
dans s. 135 f.)
Intensifiering har beskrivits på flera ställen tidigare i denna bok, bland annat i kapitel 5.2,
under rubriken ”att återskapa och blockera interaktionsmönster”. Colapinto har skrivit en
sammanfattning av intensitetstekniker:
”En variant av interpunktion är intensitet, en teknik som består i att man betonar
vikten av en särskild händelse i sessionen, eller ett speciellt budskap från terapeuten,
med syfte att fokusera familjens uppmärksamhet och energi på ett
särskilt område. Vanligtvis förstorar terapeuten något som familjen ignorerar
eller tar för givet, som ett sätt att utmana systemets världsmodell (verklighetsuppfattning).
Intensitet kan ibland uppnås med repetition: en terapeut ställde
samma fråga omkring 80 gånger till en ung patient som hade bestämt sig för att
flytta hemifrån, men som inte gjorde det: ’Varför flyttade du inte?’ Andra gånger
skapar terapeuten intensitet genom emotionellt laddade interventioner (’Det är
viktigt att ni alla lyssnar, för er syster kan dö’) eller konfrontation (’Det din far just
gjorde var väldigt respektlöst’). Genomgående styr den strukturelle familjeterapeuten
den terapeutiska processens intensitet, så att den stressnivå familjen
utsätts för varken blir ohanterlig eller för bekväm.” (Colapinto 1982, min översättning
och kursivering.)
Skruva upp volymen
Intensifiering kan liknas vid en förstärkares volymratt. Om signalen drunknar i det omgivande
bruset, måste vi vrida upp volymen för att den skall nå fram till mottagaren. Andra anledningar
60 Se Familjeterapins grunder, kapitel 5.7.
98

att höja volymen kan vara att mottagarens uppmärksamhet är riktad åt ett annat håll, ”hörselnedsättning”
med mera.
”Familjemedlemmarnas hörsel fungerar diskriminerande, och har områden av
selektiv dövhet som regleras av deras gemensamma historia… Till följd härav
kanske terapeutens budskap aldrig uppfattas, eller också förlorar den kanske sin
udd. Terapeuten måste få familjen att ”höra”, och det kräver att hans budskap
når utöver gränsen för familjens dövhet…
Familjer skiljer sig åt när det gäller i vilken grad de kräver lojalitet mot familjens
verklighet, och det är nödvändigt att intensiteten i en terapeuts budskap varierar
i enlighet med vad som utmanas. Ibland är en enkel kommunikation tillräckligt
intensiv, medan andra situationer kräver en hög grad av intensitet…
Kognitiva konstruktioner är per se sällan kraftfulla nog att sätta igång en förändring
i familjen. Icke desto mindre är terapeuter många gånger nöjda med att
ett budskap tagits emot, enbart därför att det sänts. Men ett terapeutiskt budskap
måste ’erkännas’ av familjens medlemmar, vilket betyder att det behöver
tas emot på ett sådant sätt att det uppmuntrar dem att uppleva saker på nya
sätt. Terapeuten behöver lära sig att gå bakom sanningen i en tolkning för att nå
fram till dess effektivitet. Detta kan göras genom att verkligen iaktta familjemedlemmarnas
feedback, och därmed få en antydan om huruvida budskapet haft en
terapeutisk effekt.” (Livets dans s. 134 f.)
Upprepa isomorfa budskap
Ibland höjer man intensiteten bättre genom att upprepa isomorfa budskap, som är variationer
på samma tema, men som på ett djupare plan är lika.
“Terapi är en fråga om upprepning, där man söker nå de önskade strukturella
förändringarna på många olika sätt. Terapeuten håller sitt mål att skapa nya
och mer funktionella transaktionsmönster för familjen I minnet genom hela sessionen.
Det vägleder hans upprepning av terapeutiskt relevanta interventioner.”
(Livets dans, s. 141)
Familjen Thomas hade gått i terapi i sex månader för Pauline, 11 år, som hade svår astma.
Vid konsultationen med Minuchin medverkade mamman, storebror David, 13 år, mormor och
morbröderna Jim och Tom. Det fanns en stark överinvolvering mellan mamman och Pauline.
Insnärjdheten yttrade sig bland annat i att Pauline vägrade ta Minuchin i hand, för att hennes
mamma inte brukade ta folk i hand. Men när modern tagit konsulten i hand gick det bra även
för dottern. Den lilla händelsen representerade ett tema som kom att upprepas genom hela
sessionen i en mängd sekvenser, tills det definierades som det egentliga problemet i familjen.
Via ett antal cirkulära frågor till morbröderna visade det sig snart att inte bara mamman var
alltför nära Pauline. Även brodern övervakade både Pauline och mamman. Efter några fler, till
synes betydelselösa händelser, konstaterade Minuchin: ”Jag lägger märke till hur nära du står
Pauline. Jag vet inte var du slutar, mamma, och var Pauline börjar, precis som om du och
hon vore en och samma kropp”.
Här var alltså ett exempel på ”oklippta” navelsträngar som lindats runt halsen på barnet,
och hindrade det att andas. Inom ramen för temat, hur insnärjdheten såg ut i familjen, arbetade
Minuchin genom flickan, med interventioner som var långsamma och anpassade till
flickans osjälvständighet, och som tidvis liknade ett eko. Han etablerade kontakt på en mycket
konkret nivå, vilket är nödvändigt för att aktivera någon som gjorts till passiv mottagare av
familjens stöd, skydd och kontroll.
”MINUCHIN: Det här är viktigt. Det är viktigt att du lät mamma rulla upp håret
som hon tycker om det, och att du inte talade om för henne att du inte tyckte om
att ha det så.
PAULINE: Därför att det var hon som ville rulla upp mitt hår.
MINUCHIN: Jo, men du tyckte inte om det, eller hur? Jag talar om att Pauline
har en röst och ett förstånd, och hon har en kropp. Om Pauline har en röst och
ett intellekt, så kommer hon att bestämma över sin kropp. Var ärlig mot mig,
Pauline. Tycker du om att ha håret så där?
PAULINE: Ja.
MINUCHIN: Är du säker? Är du säker på att det är så du vill? Titta rakt in i den
här spegeln. Är det inte så att din mamma tycker om att ha det så här?
99

MODERN: Förstår du vad han menar?
PAULINE: Nej.
MODERN: Han menar –
MINUCHIN (till modern): Stopp! Stopp! (Till Pauline) Förstår du inte vad jag menar?
Jag kan berätta det för dig. Fråga mig.
PAULINE: Jag förstår inte vad det betyder.
MINUCHIN: Du förstår fortfarande inte? Mycket bra. Nu talade inte din mor för
dig, nu var det du som talade. Det är bra. (Skakar hand med Pauline)
PAULINE: Varför skakar du hand med mig?
MINUCHIN: Därför att jag alltid skakar hand när jag gillar någonting. Det är mitt
sätt att säga: det här gillar jag. Det är bra att du började tänka på egen hand.
Din mamma håller på att lära sig att inte tala i ditt ställe. Och endera dagen
kommer du att föra din egen talan. (Till modern.) Tror du att hon kommer att
kunna föra sin egen talan?
MODERN: Det hoppas jag.
MINUCHIN: Men för att Pauline ska kunna förändras så måste också du förändras.”
När Pauline inte förstod vad han sade, reagerade inte konsulten på hennes brist på förståelse,
utan tolkade i stället hennes önskan om information som en självständig handling. Han
bekräftade henne, i stället för att betona hennes svårigheter. Under denna episod gav
konsultens bruk av isomorfa interventioner en intensitet åt hans budskap: det överbeskyddande
mönstret gentemot den identifierade patienten bidrog till hennes manifesta symtom.
För att vara isomorf 61 med temat isomorfi skall jag återge ännu ett exempel från “Livets
dans”. (som dessutom finns på en DVD (2006b, där man kan jämföra Munuchins arbete med
tre familjer från 1970- 1980 och 2000-talen).
I familjen Hanson var 19-årige Alan identifierad patient, och hade varit inlagd sex månader
på en psykiatrisk klinik med diagnosen schizofreni. Systern Kathy, 17 år, stod honom nära.
Förutom föräldrarna ingick även storasyster Peg, 21, och lillebror Pete, 12 år, i familjen.
Minuchin frågade Kathy ett par minuter in I sessionen om hon hade en pojkvän, vilket hon bekräftade,
medan Alan uppgav att han inte hade någon flickvän. Minuchin frågade Alan om
Kathys pojkvän även var vän till honom, vilket han bekräftade med ett enkelt ja, varefter
Kathy utvecklade svaret med att saga att de blivit vänner efter att hon träffade honom. När
Minuchin frågade Alan hur gammal Kathys pojkvän var svarade Kathy, direkt när hon såg att
Alan tvekade, att han var nitton.
Björntjänster
Denna incident, som i ett normalt samtal knappast hade noterats, förstoras av terapeuten,
som utgick från att systerns reaktion är en del av ett isomorft hjälpsamhetsmönster som präglar
familjemedlemmarnas interaktion med Alan:
MINUCHIN: Du är hjälpsam, Kathy. Jag frågade Alan hur gammal Dick är, och
medan han funderade sa du nitton. (till Alan): Hon väntade inte tills du frågade
henne, Alan. Gör hon ofta så?
ALAN: Ja.
MINUCHIN: Hon förekommer dig?
ALAN: Ja.
MINUCHIN: Så hon tar över ditt minne.
ALAN: Jag tror det.
MINUCHIN: Vilka andra I familjen gör som Kathy? Jag såg din mor med Pete
här utanför. Pete ville gå på toaletten, och din mor gick nästan med honom dit,
som om han inte kunde hitta herrtoaletten själv. Märkte du det, Pete? Märkte du
att hon gick med halva vägen?
Från en “bagatellartad incident” utforskade terapeuten om den isolerade händelsen var isomorf
med ett etablerat inkräktande samspelsmönster. 62 Pappan bekräftade att han ofta är för
61
Eller kongruent, som Satir skulle ha sagt, se kapitel 8.4 och Familjetrapins grunder
kapitel 5.5.
62
I Familjeterapins grunder kallas denna teknik att “processa samspelsmönster”, och
beskrivs i kapitel 9.3.
100

hjälpsam med sonen, och en kvart senare visade han ett exempel på den överdrivna hjälpsamheten.
Terapeuten har, för att höja intensiteten, bett Alan byta plats med modern, så att
han satt närmare sin far. Vid inspelningen av samtalet användes ”mygg-mikrofoner” och vid
platsbytet fick mor och son också byta mikrofoner. När Alan hade fäst mikrofonen på kavajen,
rättade hans far till sladden åt honom. Åter en till synes betydelselös detalj, men även här
fokuserade terapeuten på den isomorfa interaktionen.
MINUCHIN: Jag vill visa dig en sak, Alan. (Reser sig, ställer sig framför far och
son, tar sladden och gör om faderns handling.) Din far tog sladden och flyttade
över den. Varför gjorde han det? Vad höll han på med?
ALAN: Jag vet inte. Försökte rätta till något, tror jag.
MINUCHIN: Har du två armar?
ALAN: Ja.
MINUCHIN (tar Alans arm): Den här armen slutar i en hand. Kan du göra så
där? (Flyttar sladden.)
ALAN: Ja.
MINUCHIN: Vid nitton års ålder antar jag att du kan göra det själv?
ALAN: Ja.
MINUCHIN: Varför gjorde han det? Är det inte konstigt att han gör det, som om
du inte hade några händer?
ALAN: Han gör ofta så.
MINUCHIN: Hur gammal tror du att han tycker att du är? Tre? Sju? Tolv?
ALAN: Tolv.
MINUCHIN: Så det gör dig lite yngre än Pete. Kan du hjälpa honom? Kan du
hjälpa honom, så att han utvecklas, och låter dig använda dina två händer?
ALAN: Jag förstår inte.
MINUCHIN: Om du inte hjälper honom att förändras, kommer du inte att kunna
använda dina händer, förstår du. Du kommer att ha tummen mitt i handen – du
kommer alltid att ha två vänsterhänder – du kommer alltid att förbli inkompetent,
därför att han gör dessa saker åt dig. Han förlamar dig. Tala med honom om
detta, därför att jag tror att det som din far nyss gjorde är mycket farligt.
Uppblåst intervention
Genom denna uppblåsning (”ballooning”) hamrar terapeuten in det isomorfa temat – att familjens
inkräktande hjälpsamhet gör Alan inkompetent – och han ökar intensiteten genom att
komma nära far-son-dyaden rent fysiskt, och välja ett allvarligt tonläge för att markera att
situationen är ytterst allvarlig.
Men att rikta budskapet direkt till fadern hade bara blivit en fruktlös linjär anklagelse. I stället
utgår terapeuten från en cirkulär och komplementär hypotes – att Alan är delaktig i det förlamande
samspelet. I stället för att uppmana fadern att sluta inkompetensförklara sonen, så
gör han Alan ansvarig för att förmå fadern sluta inkräkta, och iscensätter därmed ett förändrat
samspel, där den hjälplöse sonen blir den som hjälper fadern att förändras. I första iscensättningsförsöket
fastnar familjen i sina gamla mönster:
ALAN: Jag tror jag vet vad han menar, som till exempel ibland –
FADER: Jag förstår också vad han menar, alan, och det är sant.
ALAN (till modern): Han gör saker åt mig.
MINUCHIN: Gå vidare, Alan. Jag tror din far behöver hjälp, och jag tror inte
någon annan kan hjälpa honom bättre.
ALAN: Jag vet inte vad jag ska säga.
MINUCHIN: Jag är en främling förstår du, och jag kan inte hjälpa dig, därför att
jag känner inte er två. Om du behöver hjälp kan du be någon i familjen att ge dig
förstärkning, men om du inte behöver hjälp vill jag att du försöker själv först.
FADER: Vill du att Peg skall hjälpa dig?
MINUCHIN (till fadern): Varför valde du åt honom? Varför valde du åt honom?
Nu gjorde du precis samma sak igen. Där ser du Alan. Han är så fullständigt
slav under sin hjälpsamhet, att han inte kan hjälpa sig själv. Nu vill jag att du
tänker efter om du verkligen vill att Peg ska hjälpa dig, eller någon annan – eller
ingen alls.” (Livets dans s. 106 ff.)
101

När Alan valt att be Peg om hjälp, uppenbarade sig ett annat mönster av hjälpsamhet. Peg
kände sig tyngd av den hjälparroll hon hade i familjen, i synnerhet till mamman. Barnens
mormor hade tidigare bott med familjen, och modern hade varit van vid att vända sig till sin
mor för hjälp. När mormodern avlidit fick Peg ta över hennes hjälparfunktion. I princip blev
hon sin egen mormor – den som tog hand om mamman. Men mormodern hade också fyllt
tomrummet efter den frikopplade maken, och via vägen om hjälpsamhetsmänster kunde
terapeuten till slut fokusera på makarnas subsystem, och de konflikter som legat olösta sedan
hustruns koalition med sin mamma mot maken låst familjen i en rigid struktur, där Alan blev
symtombärare, överinvolverad i sin distanserade far.
Manipulera tiden
Ett annat sätt att öka intensiteten är att manipulera tiden genom att uppmuntra familjemedlemmarna
att fortsätta interaktionen efter det att systemets regler visar rött eller gult varningsljus.
Även om familjen genomför den förlängda interaktionen med tvekan, öppnar deras steg,
bort från det invanda mot det okända, möjligheten att utforska alternativa samspelsmönster.
Liknande resultat kan även uppnås genom att förkorta den tid som familjemedlemmar är
indragna i aktiviteten, till exempel att mala på i sina gamla samspelsmönster.
”I familjen Kuehn till exempel, efter det att familjen hade genomfört de steg som
styrde deras vanliga kontrollmönster, skapade terapeuten ett scenario där mor
och dotter lekte att de bakade pepparkakor med dockorna. Efter ett tag kom
också pappa med i leken. Detta scenario varade i omkring tjugo minuter, långt
efter det att familjemedlemmarna visat att de ville sluta. Den långa interaktionen
runt nöje och omvårdnad, där såväl fader som moder var engagerade bar, utan
någon verbal kommunikation från terapeuten, i sig själv budskapet om familjesystemets
icke använda men tillgängliga möjligheter: fadern kan vara mjuk och
omhändertagande.” (Livets dans, s. 147 f.)
Stå emot trycket
Att stå emot familjetrycket, ”att inte göra något” kan ibland vara bästa sättet att skapa intensitet
i terapin – i varje fall när familjesystemet försöker dra in terapeuten för att upprätthålla
den dysfunktionella jämvikten. Det kan handla om att vägra ta emot hemligheter som andra
familjemedlemmar inte får veta. En annan mycket vanlig situation är att terapeuten klargör att
han inte tänker fungera som domare, och avgöra vem som har rätt och vem som har fel.
I en av sina senaste böcker, ”Om konsten att bedriva familjeterapi”, skriver Minuchin mycket
om handledning i strukturell familjeterapi. En av de terapeuter han handledde var Gil, som
hade en djupt rotad vana att leverera distanserade, respektfulla och lågmälda tolkningar med
en mjuk röst. Hans interventioner var strukturella till innehållet, men psykodynamiska till formen,
en avancerad form av inkongruenta budskap 63 . Gil arbetade med David, 24 år som varit
intagen på en psykiatrisk klinik, och hans föräldrar. Familjestrukturen var den alltför vanliga –
en överinvolverad mamma som snärjde in sin son, och en distanserad pappa och make.
David petade sig tvångsmässigt i ögat, så att han riskerade sin syn. Vid ett sådant tillfälle
frågade Gil mjukt; ”David, var befann sig dina föräldrar precis innan du fick den där impulsen?
Vad höll de på med?”
Bakom envägsspegeln konstaterade Minuchin för handledningsguppen: ”Jag tror att Gil
försöker tala om för dem att Davids impuls att peta sig i ögonen sätts igång av mammans närhet.
Gil har en sådan tilltro till ordens makt att han tror att de förstår honom. Men de befinner
sig på en annan våglängd. Han måste lära sig skrika innan de kan höra vad han säger.” (Om
konsten att bedriva familjeterapi s. 23 f. Min kursivering.)
Trots att Minuchin arbetat med Gills terapeutiska stil i månader, och att Gil insett sina begränsningar
och verkade intresserad att bredda sin terapeutiska repertoar, så satt han fast i
sina gamla hjulspår. Detta var Gils första direkthandledning, och Minuchin beslöt att göra
honom och familjen sällskap i behandlingsrummet:
”MINUCHIN (till fadern): Om du vill hjälpa din son, måste du se till att din fru slutar
upp med att behandla honom så där. Tala med henne.
FADERN: Det kan jag inte. Det går inte att tala med henne.
MINUCHIN (till David): Då får du fortsätta att riskera din syn.
DAVID: Det tänker jag inte göra.
63 Se Familjeterapins grunder, kapitel 5.5.
102

MINUCHIN: Varför inte? En god son är snäll mot sina föräldrar. Din far har bestämt
sig för att han inte kan tala med din mor. Hon känner sig ensam och övergiven.
Du har bestämt dig för att vara familjens ’läkare’. Därför riskerar du din
syn för att ge henne en livsuppgift, nämligen att vara mor.”
(Om konsten att bedriva familjeterapi s. 24.)
Skillnaden mellan mästaren och hans elev är himmelsvid, men genom att vara en modell i
terapisessionen hjälpte Minuchin Gil att våga använda sig av sin egen person (se kapitel 7.6)
i intensiva konfrontationer med familjen. Dessutom fick han uppleva ett antal strukturella
tekniker på mindre än en minut. Först allierade sig Minuchin med den perifere fadern i en
komplementär intervention och ett försök till iscensättning mellan makarna, med syfte att
öppna den stela gränsen mellan makarna och samtidigt stärka den suddiga gränslinjen
mellan mor och son. När fadern vägrade, vände sig Minuchin direkt till den identifierade patienten
med en paradoxal och konfrontativ allians, som utmanade den stela gränsen mellan
makarna och den suddiga gränsen till mamman.
7.5 Expertposition – auktoritet och ledarskap
För den strukturelle familjeterapeuten är ledarrollen och expertpositionen så självklar att det
inte går att föreställa sig en ”nondirektiv strukturell terapeut”. Det skulle vara en totalt paradoxal
definition. Möjligtvis kan man kanske föreställa sig en filosofisk eremit, som aldrig träffar
familjer utan filosoferar om familjen som en kognitiv konstruktion. Expertrollen genomsyrar allt
strukturellt arbete, från samgåendet (se kapitel 3.5) till yttre och inre omstruktureringar.
Samtliga interventionstekniker som beskrivs i kapitlen 5 och 6 bygger på terapeutens auktoritet
och ledarskap, inte minst avsnittet om universella symboler (kapitel 6.1).
Okunniga postmodernistiska konstruktivister har missförstått strukturella terapeuters
expertroll. De har konnoterat ledarskapet negativt och anklagat strukturella terapeuter för
maktmissbruk och övergrepp, som representanter för samhällets förtryckarapparat.
Det är märkligt att man inte brytt sig om att närmare studera den verksamhet som man kritiserar
så hårt. Dels ignorerar man (eller är okunniga om) det faktum att den strukturella familjeterapin
vuxit fram ur en stark solidaritet med samhällets underpriviligierade (se kapitel 7.7).
Hur många konstruktivister (i någon av de postmodernistiska grenarna) har slitit med – och
för – fattiga slumfamiljer så som Minuchin, Montalvo och de andra strukturella pionjärerna
gjorde? Hur många av dem är i så fall fortfarande engagerade i att rent praktiskt (inte filosofiskt)
förändra de fattiga familjernas villkor? 64 Det hela påminner om när den intellektuella
akademikervänstern på 1960-talet förökade sig genom delning, och alltid visste bättre än
arbetarna själva hur deras villkor skulle förbättras (se vidare kapitel 9).
På samma sätt som begreppen ”auktoritet” och ”auktoritär” ofta förväxlas, så är det lätt att
konnotera expertrollen till det senare. Men den strukturella expertrollen är inte det minsta förknippad
med översitteri. Tvärtom bygger den på ett ömsesidigt samgående, där terapeuten
anpassar sig minst lika mycket till familjen som familjen anpassar sig till terapeuten (åtminstone
till en början, se kapitel 3.6). Dessutom är expertrelationer, som alla andra relationer,
komplementära. Expertrollen kräver att terapeuten beter sig på ett sådant sätt att han vinner
familjens förtroende, så att de accepterar honom och utser honom till sin expert. Att försöka
spela ”allan” hjälper ingen terapeut att bli respekterad som en auktoritet av de familjer han
möter.
Stöd, uppfostran och vägledning används oftast i samgåendeprocessen, men kan också
ha omstrukturerande funktioner:
”Den omvårdnad och läkning och det stöd som en familj erbjuder sina medlemmar
är mycket betydelsefulla för de enskilda familjemedlemmarna, Terapeuten
måste vara medveten om dessa funktioners betydelse, och veta hur han skall
uppmuntra dem. Ofta måste han lära familjemedlemmarna hur de ska bekräfta
varandra. Han kanske måste lära föräldrarna hur de ska svara på olika barn på
olika sätt…
64 Den senaste av Minuchins publikationer är den bearbetade upplagan av ”Working with
families of the poor”, utgiven 2007, 50 år efter att Minuchin började arbeta med familjer i New
Yorks slumgetton.
103

Om en familjs verkställande funktioner är svaga kanske terapeuten måste gå
in i systemet, ta över de verkställande funktionerna och agera modell – och sedan
dra sig tillbaka så att föräldrarna kan återta dessa funktioner. Ibland kanske
terapeuten får lära enskilda familjemedlemmar hur de skall handskas med världen
utanför familjen…
En terapeut kan ofta lära ett barn hur det ska klara sig i skolan. När han arbetar
med en familj som står i kontakt med samhällsmyndigheter kan han också
lära dem hur de ska handskas med dessa myndigheter.” (Familjer i terapi, s.
174.)
Alternativa världsmodeller kan med fördel presenteras från en expertposition, med hänvisning
till egen erfarenhet, kunskap eller vishet: ”Jag har sett andra fall där…”, ”Om du utforskar
detta område kommer du att finna att…” Terapeuten kan också byta förklarande positioner,
och utnyttja sin ställning som systemets ledare för att omfatta ett annorlunda perspektiv hos
någon familjemedlem, eller flytta över till ett annat perspektiv på familjen. Från denna position
kan han tolka de olika familjemedlemmarnas verklighet, stödja avvikelse som en rättighet,
inte ett kätteri…
Familjen Mullins bestod av en frånskild mamma sedan två år och hennes två tonårsdöttrar
Alice, 15, och Kathy, 14 år. Efter skilsmässan utvecklade mamman ett insnärjt förhållande
med sina döttrar, just då de var i den ålder då barn kräver större självständighet. Alice, den
identifierade patienten, misslyckades i skolan trots en lärarassistent som hjälpte henne med
skolarbetet. Cathy fick godkända betyg, men mamman oroades över båda barnens brist på
ansträngning och intresse. Terapeuten utgick från moderns oro över skolprestationerna, men
förde temat framåt till att kärnpunkten: att människor behöver känna till sin egen funktionsnivå.
Endast genom att försöka utan hjälp, och eventuellt misslyckas, skulle Alice kunna
finna sitt kompetensområde. Hon behövde äga sitt eget misslyckande. Efter en stunds dialog
mellan mamman och Alice, där mamman framhärdar den ”relevanta” verkligheten, det vill
säga bristernas verklighet, och dottern klagar över mammans oförmåga att acceptera henne,
ingriper terapeuten:
” MINUCHIN: Jag ser att du och din mamma är fastkrokade i varandra, som om
du vore mycket yngre än femton år, och din mor tror inte att du kan klara det
utan henne, därför att hon tycker att du är lat eller rädd eller inkompetent. Jag
tycker att det är ditt liv, och jag känner många ungdomar som anstränger sig
minimalt och de blir godkända. Det är deras val, förstår du. Och det kan inte din
mor acceptera.
ALICE: Hon är sådan. Hon kan inte acceptera någonting.
MINUCHIN: Jag tycker att du borde få bli underkänd på egen hand.
ALICE: Jag vill inte bli underkänd.
MINUCHIN: Men de ser till att du inte behöver anstränga dig förstår du–
ALICE: Jag anstränger mig visst.
MINUCHIN: – för att inte misslyckas. Din mamma och skolan tänker inte låta dig
bli underkänd på egen hand. Jag tycker att du borde bli underkänd, och sedan
lära dig vad du behöver göra. (Till modern.) Varför låter du henne inte bli underkänd?
ALICE: Jag tänker inte bli underkänd.
Terapeuten framhävde möjligheten att bli underkänd som en konstruktiv möjlighet, och utmanade
både dotterns och mammans världsmodeller (se kapitel 6.1). Samtidigt var det en
paradoxal strategi (se kapitel 6.2). När Alice trotsade mammans gränsöverskridande kontroll
fick hon nu i uppgift att bli underkänd. Det finns bara ett sätt att trotsa denna paradox, och det
är att klara att bli godkänd. Och skulle hon bli underkänd, så är det ju på terapeutens uppmaning.
Alltså gör hon rätt, hur hon än gör. Det framkom snart i samtalet att Alice inte bara fick
hjälp av sin mamma, utan även av sin syster:
MINUCHIN: Ja, Alice. Det är inte bara din mor, utan även din syster som hjälper
dig. Hur lyckas du skapa en värld av hjälpare omkring dig?
ALICE: De tycker om mig allihop. De vill hjälpa mig.
Inkompetensexpert
MINUCHIN: Det kan inte bara vara tur. Det måste vara för att du är en expert på
att vara inkompetent.
104

KATHY: Hur kan man vara expert på det?
MINUCHIN: Jag vill att du lägger märke till vad som hände nu, Alice. Jag ställde
en fråga till dig och Kathy svarade.
KATHY: Alice talade först
MINUCHIN: Och nu stödjer din syster dig. Jag vill bara att du lägger märke till
det.
ALICE: Jag vet, jag vet.
MINUCHIN: Jag tycker att du är en expert på att få människor omkring dig att
göra ditt arbete.
ALICE: Det är jag inte alls!
MINUCHIN (Till modern.): Du har en yngre dotter som är storasyster till din äldre
dotter, och jag tror inte att någon ger Alice en chans. Alice, du fungerar på en
miniminivå i skolan, men det är för att ingen låter dig växa upp.
ALICE: Min mor förväntar sig för mycket, och hon vet inte hur mitt huvud ser ut
inuti. Hon säger att jag kan göra det och det och att jag inte kan göra det och det
och det kan jag kanske inte.
MINUCHIN: Då måste du anstränga dig mer. Men de kommer inte att låta dig
göra det. Kanske, om du börjar göra något mera arbete på egen hand, kanske
kommer du att upptäcka att du är nästan lika skärpt som din lillasyster.
Minuchin lyfter fram båda sidorna i det cirkulära (komplementära) mönstret: hennes närstående
tar över ansvaret från henne, och hon får omgivningen att göra det hon behöver göra
själv för att utveckla sin kompetens. Genom att påstå att systern kanske är intelligentare provocerade
terapeuten Alice än en gång att bevisa att han har fel. Men genom att antyda att
hon med hårt arbete kan bevisa att alla har fel stärkte han hennes motivation att ta ansvar för
sitt eget liv. Alla hans interventioner pressade henne att börja använda och utveckla sina
resurser, och omvärdera sin uppfattning om sig själv.
Minuchin trivs i expertrollen, men han är generös och delar gärna med sig. Han utsåg Alice
till expert på att få andra att göra hennes arbete; han utsåg tvillingarna Mark och Matt Clatworthy
till experter på att förvandla sig till monster; han utsåg den blinde vildbasaren Bill
Simon till expert på att förstå saker utan att se…
Den som känner sig obekväm i rollen som expert, och som inte kan mobilisera tillräckligt
med självkänsla för att tro på sin förmåga att hjälpa familjer att förändras, kanske bör kanske
försöka hitta andra vägar än den strukturella (se kapitel 8 och 9).
7.6 Personliga möten – expert på att vara sig själv
I början var Minuchin, i likhet med de flesta familjeterapeuter på den tiden, ointresserad av
resonemang kring terapeuten som person. Det luktade för mycket psykoanalys, den mäktiga
jätte de frihetskämpande familjeterapeuterna slogs emot. Men ”när fan blir gammal blir han
religiös” brukar man säga, och på äldre dagar har terapeutens personlighet blivit ett större
intresse för Minuchin än teknikerna i sig. Redan i början av 1980-talet, när Fishman arbetade
på ”Family therapy techniques” skrev Minuchin några delar av boken som jag uppfattar som
ett försök att balansera eleven Fishmans fokusering på tekniker.
I inledningskapitlet ”Spontanitet” varnar Minuchin för en övertro på att tekniker skall
garantera effektivitet:
”Om terapeuten blir slav under teknikerna, och samtidigt endast förblir hantverkare,
kommer hans kontakt med patienter inte endast att bli saklig, opartisk och
ren, utan även ytlig, manipulativ för egen vinnings skull och slutligen inte särskilt
effektiv.
Utbildning i familjeterapi borde därför vara ett sätt att lära ut tekniker vars beståndsdelar
man noggrant skall sätta sig in i, för att sedan glömmas bort… Målet
är med andra ord att nå bortom tekniken. Endast en person som lärt sig tekniken,
och därefter lyckas glömma bort den, kan bli en skicklig terapeut…” (Livets
dans s.13 f.)
Minuchin följer upp tankegången och liknar familjeterapeuter vid samurajkrigare. De använde
först flera år för att lära sig hantverkets tekniker perfekt, och sedan flera år till för att glömma
teknikerna, så att svärdet inte längre var ett svärd, utan en förlängning av armen.
I avslutningskapitlet ”Bortom teknikerna” beskriver Minuchin sin egen utveckling från de
första åren, och avslutar:
105

”Jag känner mig fri att använda engagemang och humor när jag går samman
med en familj. Jag har lärt mig att använda mig av min egen livserfarenhet och
min medkänsla för familjer som en del av den terapeutiska processen Efter att
ha gjort min beskärda del av misstag i livet, förväntar jag mig inte att mina patienter
skall vara perfekta.” (Livets dans s. 308.)
I ”Hela familjen” väver Minuchin samman sin livshistoria med ett antal mycket spännande fallbeskrivningar,
för att läsaren skall förstå hur hans personliga erfarenheter avspeglar sig i
hans arbete med familjerna:
”Jag vill att ni skall veta att terapeuten, i likhet med familjerna, berikas och begränsas
av sina livsomständigheter.” (Hela familjen s. 62.)
Colapinto understryker i flera artiklar faran med en övertro på tekniker, och nödvändigheten
att teorierna först förankras i ett genuint strukturellt tänkande, så att de strukturella teknikerna
kan integreras i terapeuten som person: ”Tekniska färdigheter behöver läras in som ett naturligt
uttryck för ett konsistent paradigm.” (Colapinto 1988). Han fortsätter: ”Samgående är inte
resultatet av en kalkylerad teknik, utan växer fram ur en positiv attityd mot familjer.”, ”Precis
som bra samgående är bra utmaningar det naturliga resultatet av en attityd, och kan inte
läras in som en teknik.”
För att bli en skicklig familjeterapeut måste man alltså låta yrkesrollen växa in i sig, och
låta sin personlighet komma fram i mötet med familjerna. Den personliga och den professionella
identiteten smälter samman i ett komplext men helgjutet jag, som vågar gå in i personliga
möten med klienter, och där den främsta expertrollen är att terapeuten är expert på sig
själv.
För att få till stånd en sådan integration av person och profession krävs att man befriar sig
fån ett antal professionalitetsmyter – som att en terapeut måste behärska allt (inklusive sig
själv); att det är ett svaghetstecken att visa egna känslor (ledsenhet, ilska, glädje, förvirring,
spontanitet); att man aldrig får göra några misstag; att man alltid måste vara neutral, rättvis
och opersonlig med mera. Ju längre jag har arbetat med att utbilda i familjeterapi, desto viktigare
har bearbetandet av dessa myter blivit, eftersom de i regel är det största hindret från att
bli en bra terapeut. Därför lade vi till ett nytt kapitel i 2000-upplagan av ”Familjeterapins grunder”
som handlar just om dessa myter – ett kapitel som jag starkt rekommenderar för läsning.
65
7.7 Politisk solidaritet – på familjernas sida
Så som påpekats på flera ställen i denna bok växte den strukturella familjeterapin fram med
en indignation över fattiga familjers villkor, och myndigheternas sätt att behandla dem. Terapeuterna
solidariserade sig med de maktlösa familjerna, och vände sig mot rättsystemens
och socialvårdens orättvisor. Mig veterligt har ingen annan psykoterapiinriktning på detta sätt
tagit sina utgångspunkter från samhällets botten. Möjligen skulle man kunna göra jämförelser
med Paolo Freires frigörande pedagogik i Brasilien 66
Detta politiska engagemang för kollektiva lösningar är mycket kongruent med det strukturella
tänkandets kollektiva orientering. De senaste årens högervindar kan vara en förklaring
till att familjeterapin på senare tid arbetat i motvind, medan individuella inriktningar som KBT
(kapitel 8.11) och narrativ terapi (kapitel 9.5) vinner mark. Dels är individuella metoder politiskt
korrekta i en tid då privatisering, individuella val och individuellt ansvar har högsta prioritet.
Jag skall utveckla detta socialpolitiska resonemang i kapitel 9.7. Om dessutom befolkningen
indoktrineras att tro att högerpartierna är den nya arbetaralliansen för Sverige, då kan
det bli svårt att rekrytera nya familjeterapeuter. Det måste vara snudd på omöjligt för en människa
med borgerliga värderingar att lära sig tänka strukturellt.
För eller senare kommer världen att inse att det måste finnas plats både för individer och
större sociala strukturer av ekologiska system, precis som inom den strukturella familjeterapin.
Jag skall utveckla detta både/och-perspektiv i det avslutande kapitel 10.
65 Jag skrev även en sketch, som var tänkt att framföras vid Oslo-kongressen 2000, men
som av olika skäl aldrig iscensattes, se bilaga 3.
66 Se Mann, 1966
106

107

Del II: Strukturell familjeterapi kontra andra riktningar
108

109

8. Traditionella terapier – likheter och skillnader
För kursdeltagare i GSI’s fortsättningskurs (FT2) räcker det med att läsa de första sju kapitlen
för att (förhoppningsvis) få en grundläggande förståelse för den strukturella familjeterapins
tanke- och förhållningssätt. Det skadar nog inte att läsa även de sista kapitlen, med de är
främst tänkta för de kursdeltagare som går vidare till GSI’s fördjupningskurs (FT3), där syftet
är att först separera och beskriva de olika delarna i GSI’s integrativa interaktionistiska familjeterapimodell,
för att senare göra det möjligt för varje elev att själv skapa sin egen individuella
integration.
”Sextiotalets familjeterapi kännetecknades av en oerhörd rivalitet mellan olika
utövare: samtliga förkastade visserligen psykoanalysen, men alla utforskade
hänfört sin egen lilla vrå av den nya världen. Olika terapiskolor växte fram, var
och en övertygad om att ett speciellt studium av ett visst sandkorn innehöll mera
sanning och större komplexitet samt var effektivare än alla de andra. Benämningar
som strukturell, strategisk, experientiell, systemisk, Bowensk, ekologisk
och korttidsterapi markerade de olika reviren. En del av denna mångfald härrörde
sig från teoretiska överväganden och en del från varje klinikers egna förutsättningar,
men terapeuter som arbetade med olika populationer utvecklade
också mycket olika teorier och arbetssätt.” (Hela familjen s. 52 f.)
Med sin sedvanligt vassa penna lyckas Minuchin förmedla en ironisk distans till alla pionjärer,
inklusive sitt eget ”sandkorn”.
Jag skall i detta kapitel försöka jämföra den strukturella familjeterapin med några av dessa
traditionella familjeterapeutiska skolor, och i kapitel 9 även med några nyare konstruktivistiska
terapiinriktningar (utan ambition om fullständighet) men jag börjar med att titta på förhållandet
till den gemensamma arvfienden – psykoanalysen.
8.1 Psykoanalys – Sullivan, Fromm, Fromm-Reichmann, Horney, Erikson
När Minuchin påbörjade sin familjeterapeutiska karriär, var det som nyutbildad psykoanalytisk
individualterapeut. Visserligen hade han redan under sin utbildning attraherats av författare
med dragning åt det interpersonella, bland andra Harry Stack Sullivan, Erich Fromm, Frieda
Fromm-Reichmann, Karen Horney och Erik Homburger Erikson, men hans utbildning var i
huvudsak individualterapeutisk. Medan han fortfarande höll på med sin analytikerutbildning,
började han arbeta med ungdomsbrottslingar på Wiltwyck School, och under en period
delade han sin tid mellan studier, en privat psykoanalytisk praktik och intensivt arbete med
slumfamiljer.
Familjeterapeutiska autodidakter
Minuchins frustration över att hans utbildning inte gav honom några användbara verktyg i
mötet med de kriminella ungdomarna och deras familjer, tvingade honom och hans kollegor
att utbilda sig själva i konsten att arbeta med dessa underpriviligierade familjer. Visserligen
började det spira en del familjeterapeutiska ”plantor” som skilde sig åt på många sätt, men
som hade en minsta gemensam nämnare – avståndstagandet från individfokuseringen den
traditionella, psykoanalytiska och medicinska psykiatrin.
De andra familjeterapeutiska inriktningarna var i regel baserade på arbete med medelklassfamiljer
med ett barn som hade diagnosen ”schizofreni”, och dessa teorier var inte alltid
direkt överförbara till de fattiga familjer som Munuchin och hans kollegor mötte, så de var till
stora delar hänvisade till att utveckla en egen form av familjeterapi: ”Vi hade inga förebilder,
och det fanns ingen litteratur till vår vägledning. Vi hade bara arbetshypoteser.” (Hela familjen
s. 41)
I den teori- och metodutveckling som gruppen skapade, hämtade man i möjligaste mån
inspiration från andra familjeterapimodeller som börjat växa fram i till exempel New York
(Ackerman med flera); Palo Alto (Jackson, Bateson, Satir, Haley, Watzlawick med flera), och
Philadelphia (Boszormenyi-Nagy, Framo, Zuk med flera); Maryland (Bowen)…
Samtidigt användes det psykoanalytiska etablissemanget som en motpol, där den egna
identiteten söktes i anti-bilder av psykoanalysen – inte olikt det sätt på vilket tonåringar använder
sina föräldrar när de skall hitta sin egen identitet, eller det sätt som den konstruktionistiska
rörelsen bekämpat den traditionella familjeterapin (se kapitel 9).
110

Kamp mot etablissemanget
Kampen mot etablissemanget väckte naturligtvis hårt motstånd (se kapitel 2.2). Trettio år senare
konstaterade Minuchin komplementärt att konfrontationerna till stor del berodde på hans
egna provokationer:
”Jag envisades med att så mycket som möjligt demonstrera min totala vägran att
acceptera det vanligaste arbetssättet, och tvingade därmed etablissemanget att
angripa mig. Jag antar att jag kunde ha varit mer anpassningsbar och tagit ett
steg bakåt för att sedan kunna ta två steg framåt.” (Hela familjen s. 43.)
Naturligtvis berodde inte konfrontationerna enbart på Minuchins (och andra pionjärers) rebelliska
sinnelag. Inte ens med en ”jenka-strategi”, med ett steg bakåt och två steg framåt, kan
man komma ifrån de avgörande skillnader i teori och praktik, som finns mellan psykoanalysen
och de systemiska familjeterapiskolorna (som baseras på systemteori). Den allt överskuggande
skillnaden är ju psykoanalysens linjära fokusering på individens inre värld, där orsakerna
visserligen söks i traumatiska barndomsupplevelser, men där patologin och behandlingen
helt förläggs till den intrapsykiska nivån – i den individuella patientens själsliv.
Freuds fatala familjemisstag
Napier gör en intressant historiebeskrivning av psykoanalysen i ”Familjen i smältdegeln” (s.
56 – 62). I några av de mest betydande tidiga verken formulerade Freud tesen att de hysteriförlamade
patienter han mötte hade blivit utsatta för någon form av övergrepp under barndomen.
I patienternas berättelser tyckte han sig finna bevis för att dessa händelser verkligen
inträffat. När fallen kommit i tryck visade det sig att några av de ”förförelser” som patienterna
berättat om aldrig hade ägt rum. Den pinsamma erfarenheten fick Freud att hävda att orsaken
till patienternas dilemma inte var verkliga händelser, utan de motiv som fick dem att ”uppdikta”
dessa förförelser. Han förutsatte att barn har sexuella drifter, och att mycken psykisk plåga
blir följden av att försöka dölja och försvara sig mot dessa impulser. De yttre förhållandena,
som att föräldrarnas uppfostran resulterande i alltför strängt samvete, betraktades som betydelselösa.
Sedan Freud väl en gång avvisat yttre krafter som orsaksfaktorer i en neuros,
sökte han aldrig mer i den riktningen.
Psykoanalysens linjära lokalisering av patologin på individnivån, och de därav följande
behandlingsmetoderna – med fokus på att hitta orsaker i det förflutna genom fria associationer,
drömtolkning och överföringsprocesser där patientens projektioner av gamla minnen
och relationer tolkades i termer av försvarsmekanismer mot bortträngda driftsimpulser, sågs
av den systemiska familjeterapirörelsens samtliga grenar som orsaken till psykoanalysens
ineffektivitet. Likaså kritiserades målet att få insikt om sina försvarsmekanismer. Patienter
kunde gå i psykoanalys i decennier, och ha fullkomligt klart för sig vilka traumatiska barndomsupplevelser
som orsakat deras neurotiska försvar, men mådde likt förbaskat dåligt, och
fungerade inte socialt.
Från individ- till familjefokusering
Individualterapi bygger på att klienten träffar terapeuten i enrum, och berättar om sina problem,
sin barndom, sina drömmar, sina känslor:
”Mycket av de bekännelselika beteenden som uppmuntras av andra inriktningar
betraktas här som terapeutiskt irrelevant. Terapeuten finns inte i första hand till
för att lyssna och svara förstående på klientens fantasier, hemligheter, rädslor
och önskningar, utan för att hjälpa till med utvecklingen av ett naturligt mänskligt
sammanhang, som kan och skall tillhandahålla sådant lyssnande. Terapeuten är
inte till för att tillhandahålla en-mot-en-reparativa upplevelser för den ene eller
den andre familjemedlemmen, utan i stället förstärka familjens naturliga helande
system.” (Colapinto 1982, min kursivering)
Individfokuseringen omfattade på den tiden de allra flesta behandlingsformer, så som den
medicinska, neurokemiska psykiatrin, olika gruppterapiformer som psykodrama och encountergrupper,
growthrörelsen och inte minst beteendeterapin, som var en stark konkurrent till
psykoanalysen. Freuds efterföljare angreps från både höger och vänster, vilken hos vissa
ledde till en förstärkt konservatism, medan andra drog sig mer åt vänster, till interaktionistiska,
rent av familjeterapeutiska, förklarings- och behandlingsmodeller. Man började träffa fler
familjemedlemmar, men behöll fortfarande den linjära fokuseringen på intrapsykiska processer,
trots att man införde interaktionistiska begrepp, som till exempel projektiv identifikation,
folie á deu, collusion, ”den schizofrenogena modern” med mera.
111

Från slutenhet till öppenhet
Psykoanalysens hemlighetsfullhet, med privata slutna rum, var något annat familjeterapeuterna
reagerade starkt emot. Vid Philadelphia Child Guidance Cliinic ordnade man i stället seminarier
där två terapeuter med olika inriktningar var för sig skulle intervjua samma familj under
två dagar. Intervjuerna videobandades och studerades bakom envägsspegel – ett upplägg
som skulle vara fullkomligt otänkbart i psykoanalytiska sammanhang. Men envägsspeglar och
videoinspelningar betydde oerhört mycket – både för enskilda familjers behandling och för
teori- och metodutveckling inom familjeterapin.
Andra uppenbara, men relativt betydelselösa, skillnader var till exempel att analysanden,
psykoanalytikerns klient, låg på en divan, medan terapeuten satt bakom huvudet. Jag har läst
någonstans att denna placering berodde på Freuds fobi mot att se människor i ögonen, men
jag kommer inte ihåg var jag läst det, och vet således inte om det ligger någon sanning i historian,
eller om det bara var ett illasinnat rykte. Men ingen familjeterapeut har skaffat någon
jättesäng för familjen att ligga i. Däremot har det förekommit att man utvidgat sandlådeobservationer
till att även omfatta föräldrarna 67 .
Från projektionsduk till personliga möten
Minuchins betoning på terapeutens användande av sig själv i mötet med familjen är en av
många röda trådar som bygger ”den strukturella vägen”. Den står i skarp kontrast mot den
psykoanalytiska traditionen – att terapeuten skall vara en blank och opersonlig projektionsduk,
som klienten inte ens kan se, men moderna psykoanalytiker börjar släppa på dessa
traditioner.
”Även inom den psykoanalytiska skolan har förståelsen av hur analytikern använder
sig av sig själv i motöverföringsprocessen utlöst stora förändringar i
psykoanalytisk teori och praktik.” (Livets dans s. 44)
Genom åren har betoningen på skillnader, och den hätska argumentationen, tonats ned. Efter
familjeterapins pubertetskris har rörelsen mognat, och även psykoanalysen har moderniserats
(Daniel Stern 1996, 2003), så i dag är man ofta mer intresserad av att hitta likheter än att
söka strid i motsättningarna. På gamla dar har Minuchin till och med kunnat referera till Freud
på ett försonande sätt:
”Jag erinrade mig Freuds berömda påpekande, om att en patient var botad när
de neurotiska symtomen lättade, och han eller hon återvände till livets bedrövelser.”
(Hela familjen s. 98.)
8.2 Familjeterapi och rock’n’roll
Medan jag skrev detta kapitel insåg jag att den moderna familjeterapin föddes ungefär samtidigt
med rockmusiken i början av 1950-talet. Familjeterapin växte fram ur neo-frudianismen,
men var samtidigt en kraftig revolt mot den traditionella psykiatrin. Rocken växte fram ur
rhythm’n’blues, men var samtidigt en kraftig revolt mot den gamla smörsångartraditionen.
Under en period på 1990-talet, när mina söner hade ett lovande rockband som fick strålande
recensioner på internet, i fanzines i alla världsdelar och i flera svenska dagstidningar, var
jag i vissa kretsar mer känd som ”rockfarsan” än som familjeterapeuten, eftersom jag engagerade
all min lediga tid som manager, PR-agent och alltiallo för deras band ”Blackmail”. Under
denna tid pratade jag med många kollegor och kursdeltagare om mina söners band, och
förvånades över att så många andra terapeuter också hade musikaliska barn. Det måste finnas
ett samband mellan musik och familjeterapi tänkte jag, och sade många gånger att man
egentligen borde forska i detta samband.
Musikaliska kopplingar
I förberedelsearbetet inför detta kapitel har jag stött på flera musikaliska sammanträffanden,
inte bara det kronologiska mellan rocken och familjeterapin. Jay Haleys första fru var konsertviolinist.
Steve de Shazer var jazzmusiker innan han blev lösningsfokuserad korttidsterapeut.
Jag råkade titta i ett gammalt exemplar av ”The Family Therapy Networker (Sep-Oct 1988)
som jag köpte när jag bevistade den Amerikanska familjeterapiföreningens 46:e årskongress i
New Orleans (med temat ”Family Therapy and all that jazz”), och hittade en artikel kallad ”It
don’t mean a thing if it ain’t got that swing” av Fred Wardenburg, där han pekar på likheter
67 Soltvedt 2005. Se även kapitel 8.14 om barnorienterad familjeterapi.
112

mellan musiker och familjeterapeuter! ”Vad en skicklig musiker och familjeterapeut gör är i
grunden samma sak” hävdar författaren, och pekar på rytmkänslan och timingen som gemensamma
förmågor, liksom förmågan att improvisera utan att tappa harmonin, behärskningen
av instrumentet (i terapeutens fall rösten) med mera. Dessutom hade 2007 års svenska familjeterapikongress
temat ”Sex, drugs and ROCK ’N’ ROLL.
Jag har fortfarande inte kommit längre än till idéstadiet, men någon gång kanske jag finner
ork att göra något åt forskningsplanerna. Hur som helst kommer jag då och då att göra en del
musikaliska utflykter i detta kapitel, om inte annat så för att sätta in de historiska händelserna
i ett tidssammanhang, men inte minst för mitt eget höga nöjes skull. För att inte störa det flyt
jag eventuellt lyckas få i texten, lägger jag de musikaliska associationerna i fotnoter, tillsammans
med några världshändelser som inträffade respektive år.
8.3 Psykodynamisk familjeterapi – Ackerman…
De vidgade perspektiv som neofreudianerna, med Sullivan i spetsen, introducerade under
första halvan av 1900-talet, ledde till att många psykoanalytiker, i stil med Minuchin, vände
psykoanalysen ryggen, för att utveckla helt andra teorier. De flesta sökte sig till kommunikations-
och systemteori, cybernetik, ekologi, men även så artfrämmande vetenskaper som
matematik, fysik och kemi. Men många psykoanalytiker ville vidga fokus till familjen, utan att
släppa den psykoanalytiska grundteorin.
En av de första, och mest kända, psykodynamiska familjeterapeuterna var Nathan Ackerman,
som föddes i en judisk familj i Ryssland 1908 och kom till USA som fyraåring. Han utbildade
sig till psykoanalytiker, men började tidigt arbeta med familjer, och publicerade 1938
”The Unity of the Family” och ”Family Diagnosis: An Approach to the Preschool Child”. 1939
blev han chef för den barnpsykiatriska kliniken vid Menninger Clinic i Topeka, Kansas, där
han var en ivrig förespråkare för familjeterapi. 1955 organiserade Ackerman den första diskussionen
om familjediagnostik vid en sammankomst i American Orthopsychiatric Association.
1957 etablerade han Family Mental Health Clinic i New York och började undervisa på
Columbia University. 1960 grundade han det institut som efter hans död 1971 fick namnet
”The Ackerman Institute”.
Ackermaninstitutet och Family Process
1962 grundade Ackerman tidskriften Family Process tillsammans med Don D. Jackson. Han
författade böcker som ”The Psychodynamics of Family Life” (1958) och ”Treating the troubled
Family” (1966).
Ackermaninstitutet har varit plantskola för många kända familjeterapeuter. Donald A. Bloch
tog över efter Ackerman 1972 och ledde verksamheten till 1991, Han var ordförande i den
amerikanska familjeterapiföreningen 1997 – 1999, och ingår i styrelsen för Minuchin Center.
Lynn Hoffman har en imponerande lista av skrifter under flera decennier, som hon författat på
egen hand eller varit medförfattare till – bland andra: ”Techniques of Family Therapy” (med
Haley 1967), ”Foundations of Family Therapy” (1981) och ”Milan Systemic Family Therapy”
(med Boscolo, Cecchin & Penn 1987). Virginia Goldner, Olga Silverstein, Evan Imber-Black,
Peggy Papp och Peggy Penn är några andra exempel på kända Ackerman-terapeuter.
Den relativt stora andelen kvinnliga terapeuter/forskare/författare kan kanske kopplas till
institutets fokusering på genderfrågor (se kapitel 8.12). Efter Ackermans bortgång har även
konstruktivistiskt tänkande fått stor plats på detta institut, som från början var grundat i psykoanalytiskt
tradition.
Minuchin om Ackerman
”Nathan Ackermans första skrifter handlade om barnet som ’familjens syndabock’
och såg familjen som en förföljande trupp…
Alltmera besvärad av psykoanalytisk praxis i arbetet med barn började han så
småningom inkludera modern och senare fadern i behandlingen, och slutligen
tog han på försök emot hela familjen. Ackerman trotsade uppfattningen att man
skulle söka den mänskliga naturens egentliga sanning i det individuella psykets
djup, och undersökte i stället familjelivets mellanmänskliga aspekter, och hur det
individuella beteendet var relaterat till familjeenheten...
113

Ackerman… såg familjen som ett knippe livskraftiga relationer som kunde förminska
eller förstora hela skalan av mänskliga erfarenheter.” (Hela familjen s. 50
f.)
Minuchin kontrasterar Ackermans kliniska engagemang mot Batesons vetenskapliga och
ideologiska utforskande, och menar att båda perspektiven måste samexistera, eftersom de
kompletterar varandra. Varför Minuchin använder Ackerman som komplementär motpol till
Bateson, i stället för den mer näraliggande Jackson (se kapitel 8.4), är lite svårt att förstå.
Gemensamma drag
Den gemensamma bakgrunden (att vara födda utanför USA i judiska familjer) var inte det enda
som förenade de två pionjärerna Ackerman och Minuchin. Trots en psykoanalytiska utbildningen
hade de båda ett interaktionistiskt perspektiv, med fokus på resurser i familjen. När
Hoffman (1981) beskriver Ackermans arbete utifrån hans film ”In and out of psychosis”, och
boken ”Treating the troubled Family”, är likheterna i arbetssätt påfallande. Ackerman använde
massor av strukturella tekniker: samgick, blockerade interaktionsmönster, flyttade stolar i
rummet, stakade ut suddiga gränser...
”Trots det psykodynamiska språket, ger en analys av transaktionerna i sessionen
en övertygelse om att Ackerman kämpade i riktning mot det som så småningom
skulle komma att kallas den strukturella inriktningen i familjeterapi... Det är
ingen slump att uppfinnaren av den skolan, Salvador Minuchin, först introducerades
till familjeterapi genom Ackerman i början av 1960-talet, när Minuchin inbjöds
att gå samman med Ackerman i hans arbete med tonårspojkar. Man kan
föreställa sig att intrycket av den äldre mannens arbete stannade kvar hos Minuchin,
som rastlöst sökte tills han fann ett språk, en grammatik och en begreppsram
som kunde förklara hans egna modifikationer och utvidgningar av denna radikala
terapiform.” (Hoffman 1981 s. 225. Min översättning)
Även Philip Guerin (1976) har påpekat de slående likheterna, och hävdar bestämt att Minuchin
visar Ackermans inflytande i sitt kliniska artisteri. 68 Visst är det lite konstigt att Minuchin
reste över hela kontinenten för att få inspiration i Palo Alto (se kapitel 2.2) i stället för på hemmaplan?
Kan det ha varit Ackermans psykodynamiska språk som hindrade Minuchin att se
likheterna? Är Hoffmans uppgift om Ackermans inbjudan felaktig? Är Minuchins användning
av Ackerman som motpol till Baterson ovan en kompensation för att han själv aldrig bekräftat
Ackermans direkta inflytande på den strukturella familjeterapin? Mot denna bakgrund är det
kanske inte så konstigt att Ackermans efterträdare, Don Bloch, nu ingår i styrelsen för Minuchin
Center.
Andra analytiska anförare
Vid sidan av Ackerman, jätten inom psykodynamisk familjeterapi, fans ett stort antal psykoanalytiker
som, så långt det var möjligt, försökte tänja de freudianska gränserna för att inkludera
familjer i sin kliniska verksamhet. I början av 1960-talet var det i stort sett bara Palo Altogruppen
och Minuchins team som baserade sitt arbete på systemteori, medan ett stort antal
psykodynamiska familjeterapeuter producerade mängder av artiklar. Ivan Boszormenyi-Nagy
och James Framo publicerade 1965 samlingsverket ”Intensive Family Therapy”, där författarna,
förutom redaktörerna och Ackerman och Bowen, inkluderade namn som Gerald Zuk,
Lyman Wynne, Ronald Laing, David Rubinstein och Harold Searles. Även Carl Whitaker var
med i författarkadern, eftersom han på den tiden inte avskilt sig tillräckligt mycket från psykoanalysen.
Den artikel han var medförfattare till handlade dessutom om motöverföring, ett
centralt psykoanalytiskt begrepp. Jag återkommer till Whitaker i avsnitt 8.8, men utrymmet
medger inte att jag fördjupar mig i alla psykodynamiska familjeterapeuters arbete.
Laing var den ende författare i ovanstående skara som inte kom från USA, och han var
den mest kände engelske forskaren, inte minst genom sin populära bok ”Mentalsjukdom och
miljö”, men han var inte ensam i England om att arbeta familjeterapeutiskt. I samlingsverket
”Developments of Family Therapy” (1981), redigerat av Sue Walrond-Skinner, framträder
engelska forskare/familjeterapeuter som, vid sidan av Laing och redaktören, omfattade psykodynamiker
som John Bowlby och Robyn Skynner, men även strukturella terapeuter som
Gill Gorell Barnes.
68 Guerin 1976, s 20.
114

8.4 Kommunikationsterapi – Bateson, Jackson, Satir
Den moderna familjeterapin föddes 69 genom ett nära samarbete mellan Mental Research Institute
(MRI) i Palo Alto under ledning av Don D. Jackson (från början i samarbete med bland
andra Jules Riskin och Virginia Satir), och en annan forskargrupp vid Stanford University under
ledning av Gregory Bateson, bestående av Jay Haley, John Weakland och William Fry.
Bateson + Jackson = modern familjeterapi
Man kan hävda att den moderna familjeterapins befruktning ägde rum i januari 1954, när Gregory
Bateson bevistade en föreläsning av Don D. Jackson om familjehomeostas, en teori som
han utvecklat sedan han 1951, 70 som nyexaminerad psykiater, börjat träffa schizofrena patienter
tillsammans med föräldrarna, och publicerat embryot till teorin 1952.
Jackson hade arbetat med hypnos och studerat psykoanalys för Harry Stack Sullivan och
Frieda Fromm Reichmann. Men precis som Minuchin skulle göra några år senare, tog han
avstånd från den psykoanalytiska teorin och behandlingsmetoden, för att utveckla Sullivans
interpersonella psykoanalys till en egen teori som han kallade ”interactional theory”, med
tonvikt på observerbar interaktion.
Bateson, som redan då var en världsberömd antropolog, tidigare både make och kollega
till Margaret Mead, och som ledde ett forskningsprojekt om paradoxer i mänsklig kommunikation,
kontaktade Jackson efter föreläsningen och bad honom bli konsult till hans forskargrupp.
Komplementär helhet
Detta möte mellan två genier förändrade den psykoterapeutiska världen, genom att de kompletterade
varandras specialiteter till en helhet, befruktad av en x- och en y-kromosom. Jacksons
x-kromosom var den systemteoretiska helhetssynen, baserad på homeostasbegreppet,
om hur jämvikt upprätthålls genom korrigerande interaktionsmönster. Batesons y-kromosom
var språket och tänkandet, paradoxala budskap och definitioner. I denna lyckliga förening av
komplementära resurser – tanke och handling, kognition och interaktion – skedde en kreativ
symbiotisk process som förändrade, om inte världen så åtminstone vården.
Minuchin beskriver Bateson på följande sätt:
”En framstående engelsk akademiker, antropolog, filosof, en idéernas man. Han
övertog teorier från cybernetiken, den moderna logiken, systemteorin och matematiken,
och tillämpade dem på områden för mental hälsa. Bateson var en
egendomlig guru för mentalvården. Det var inte hans område; som antropolog
var han i själva verket ytterst besvärad av tanken på att behöva framkalla förändring.
Inte desto mindre var han en lidelsefull utforskare av tankens värld, förälskad
i bilden av människan som bärare av idéer, i främsta ledet bland dem
som arbetade med människor på ett intervenerande sätt…
Hans inflytande på området, som intill dess hade dominerats av individualpsykologins
begrepp, var synnerligen fruktbart. Men det hade också en hämmande
inverkan, eftersom Bateson i själva verket var mer intresserad av människors
tankar än deras liv…
Bateson, idéernas man, såg familjen som ett objekt för vetenskaplig nyfikenhet,
ett föremål för studier av logiska paradoxer och kommunikationsmönster.”
(Hela familjen s. 50 f.)
69 Jag är mycket medveten om att familjeterapeutiska tankar och experiment började dyka
upp ungefär samtidigt på många håll, men inga av dessa har haft så kraftigt inflytande på
utvecklingen av vårdapparaten som de samverkande grupperna vid Stanforduniversiteten i
Palo Alto.
70 1951 fick Johnnie Ray en miljonsäljare med ”Cry”.
1954 släppte Bill Haley (ingen känd släktskap med Jay Haley) ”Rock around the clock”.
Den kom inte upp på listorna förrän i april 1955, men ”Shake, rattle & roll” blev en världshit.
Elvis Presley släppte singeln ”That’s all right/Blue moon of Kentucky”. McCarthy inledde sin
häxjakt på kommunister, och Västtyskland gick in i NATO 1954.
115

MRI – Mental Research Institute
Efter några år av konsultation och intensivt samarbete med Batesonprojektet grundade
Jackson 1958 71 MRI (Mental Research Institute), men samarbetet minskade inte. Snarare
intensifierades det, genom att de båda grupperna delade lokaler. Detta bidrog också att
Batesongruppen ofta uppfattades som en del av MRI. Den förlorade dock aldrig sin självständighet,
även om Haley och Weakland så småningom blev heltidsanställda forskare vid MRI.
MRI blev en familjeterapeutisk vagga i Palo Alto, som i olika inkarnationer gav upphov till
fyra gigantiska familjeterapeutiska inriktningar: Virginia Satirs kommunikationsteoretiska modell
72 var den första inkarnationen, Watzlawicks korttidsterapi 73 var den andra (8.5), Haleys
strategiska familjeterapi 74 föddes i mötet mellan Milton Erickson och MRI (8.6) och de Shazers
lösningsfokuserade terapi 75 växte fram under Weaklands mentorskap (8.7).
Virginia Satir
Virginia Satir, bestämde sig redan som femåring att hon skulle bli ”barndetektiv och undersöka
föräldrar”. Hon utbildade sig först till lärare (1936) och sedan som socialarbetare (1948).
Hon träffade sin första familj 1951. 1955-1958 undervisade hon om familjedynamik för psykiatristuderande
vid Illinois State Psychiatric Institute i Chicago. 1958 var hon med och grundade
MRI, och Satir var den första läraren vid MRI’s familjeterapiutbildning 1962 76 , som i sin
tur var världens första formella familjeterapiutbildning. Hon skrev böcker som ”Conjoint family
therapy” (1964) 77 och ”People making” (1972) och blev känd över hela världen som familjeterapins
grand old lady.
Minuchin beskriver en demonstrationssession där Satir arbetade med en familj bestående
av fadern och den artonåriga dottern från första äktenskapet, som levde tillsammans med
hans andra hustru. Faderns tioårige son från första äktenskapet bodde med sin mor. Båda
familjerna hade gått i terapi ett år för att föräldrarna inte kunde samarbeta kring pojken.
Fadern tyckte att hans första fru var olämplig som mor, och hade inlett en vårdnadstvist.
Dottern hade inte talat med sin mor på ett år, och pojken hade allvarliga problem i skolan:
71
1958 toppade Elvis USA-listan i fem veckor med ”Don’t” och två veckor med ”Hard headed
woman”. ”Jailhouse rock” hade filmpremiär i Sverige. Everly Brothers toppade USA-listan i
fyra veckor med ”All I have to do is dream”. Sverige tog silver i fotbolls-VM, och hula-hularingarna
erövrade världen.
På MRI’s hemsida, och flera andra ställen, uppges 1959 som startåret för MRI, men enligt
Jacksons förord till Human Communication Vol 1 och 2 (1968), grundades MRI i november
1958, även om det första forskningsprogrammet inte kom igång förrän i mars 1959.
72
Se Satir, 1964,1983.
73
Se Watzlawick m fl, 1974
74
Se Haley, 1979
75
Se Insoo Kim Berg, 1992
76
1962 toppade Ray Charles USA-listan i fem veckor med ”I can’t stop loving you”. Elvis
toppade englandslistan med ”She’s not you” och ”Return to sender”, men sålde dåligt i USA.
Beatles släppte sin första singel ”Love Me Do” och Beach Boys debuterade med ”Surfin’”.
Samma år blev John Glenn förste amerikan i rymden. Adolf Eichmann avrättades i Jerusalem.
Den nioåriga grundskolan med sifferbetyg infördes i Sverige. Arlanda flygplats invigdes.
Marilyn Monroe dog av en överdos, och Cubakrisen nådde sin kulmen med en uppgörelse
mellan Crustjev och Kennedy.
77
1964 spreds Beatlemania som en farsot från Europa till USA! Beatles toppade Top 100listan
14 veckor i rad (från februari till mars), först med ”I Want To Hold Your Hand” (7v), sedan
”She Loves You” (2v) och slutligen ”Can’t Buy Me Love” (5v). I april var samtliga top 5
Beatlesskivor, och de hade 14 låtar på Top 100-llistan. Andra Beatles-ettor i USA 1964 var
”Love Me Do”, ”A Hard Day’s Night” och ”I Feel Fine”. Några andra minnesvärda klassiker
från 1964: ”A World Without Love” (Peter & Gordon), ”House of the Rising Sun” (Animals),
”Where Did Our Love Go”, ”Baby Love” och ”Come See About Me” (Supremes), ”Oh Pretty
Woman” (Roy Orbison) och ”Hello Dolly” (Louis Armstrong).
Lars Görlings bok ”491” totalförbjöds. Studielån infördes till alla studenter, och P-pillret
kom till Sverige. Cassius Clay (senare Mohammed Ali) blev tungviktsmästare i boxning.
Sovjet och Kina splittrades. Sartre tackade nej till Nobelpriset i litteratur.
116

Blond gudinna
”Satir var lång och blond, en riktig gudinna, som fyllde hela rummet med sin närvaro.
När hon kom in i terapirummet tog hon var och en i hand, satte sig bekvämt
tillrätta och bad pojken gå fram till svarta tavlan och rita en karta över
familjen. Hon småpratade, ställde frågor och fällde personliga kommentarer…
Inom några minuter hade hon skapat en öppen atmosfär där båda sidor kände
sig fria att prata. Satir visade tydligt att hon var där för var och en, och fortsatte
att engagera varje familjemedlem i samtalet. Hon följde upp innehållet i varje
ordväxling och interpunkterade allt med vänliga inlägg.
Hennes kommentarer tycktes slumpmässiga, men snart hade hon organiserat
familjens information till en sammanhängande berättelse. Hon fick mannen och
hans nuvarande hustru att beskriva sitt sätt att lösa konflikter, och hon bad dem
spela upp en konflikt för henne. Därefter byggde hon två familjeskulpturer. Hon
bad pojken sätta sig i sin mors knä och bad hans syster att sätta sig i pojkens
knä. Hon byggde det andra subsystemet spegelvänt och satte mannens andra
hustru i makens knä, och hennes dotter ovanpå. Därpå bad hon pojken att flytta
på sig och lämna den artonåriga dottern ensam i mammans knä. Hon flyttade en
stol tätt nära mamman och bad dottern sätta sig där. Sedan satte hon sig på huk
intill dem och bad dem beskriva alla svek, sin bitterhet, sin kärlek och sin längtan.
Genom att visa sympati och genom att undervisa och ge direktiv fick hon de
två kvinnorna att börja uttrycka hur mycket de saknade varandra. Därefter bad
hon exmaken att sätta sig hos dem. Sessionen avslutades med möjligheten att
dessa två familjer skulle kunna förenas genom kärlek i stället för genom konflikt.”
(Om konsten att bedriva familjeterapi s. 28 f.)
Växande utveckling
Minuchin ger också en mer generell karaktäristik av Satir:
”Satirs mål för terapin var ett växande, vilket hon mätte i ökat självförtroende hos
individerna och ökad samhörighet inom familjen som enhet. För Satir var begreppet
’people-making’ detsamma i handledning som i terapi. Därför skapade
hon samma sorts upplevelse för sina studenter sin hon skapade för sina familjer,
upplevelser som hade som mål att ge insikt och att utveckla ett sätt att uttrycka
känslor.
Satir ansåg att det var viktigt för terapeuten att ha insikt om sig själv som en
del av sin egen familj. Hon menade att terapeuten måste bearbeta olösta konflikter
i sina egna familjerelationer. Hon använde ofta övningar i grupp, där hon
lät en deltagare skildra en särskild period i sitt tidigare liv och familjens situation
under samma tidsperiod. Hon kunde sedan instruera gruppdeltagarna att spela
upp familjens olika roller så att den enskilde fick återuppleva sin roll i familjen
och kunde växa vidare.” (Om konsten att bedriva familjeterapi s. 65.)
Satir beskrev själv sitt arbete som fokuserat på fyra nivåer där:
- självförtroendet var klent;
- kommunikationen var indirekt, vag och inte riktigt ärlig;
- familjesystemets regler var rigida, omänskliga, kompromisslösa och oföränderliga;
- förhållandet till samhället präglades av rädsla, försök att blidka och klander.
(Satir, Familjeliv s. 15.)
Esalen och Avanta
Efter engagemanget i MRI flyttade Satir 1964 till Esalen, ett berömt ”Growth center”, som
även hade terapeuter som Fritz Perls, Alexander Lowen och Ida Rolf knutna till sig. Growthrörelsen
kallades även ”human potential movement”, (med ursprung i kretsen kring Abraham
Maslow, och namn som Charlotte Bühler, Aldous Huxley, Viktor Frankl, Arthur Koestler, Rollo
May och Carl Rogers), och omfattade flera vitt skilda terapeutiska inriktningar som kroppsterapier
(bioenergetik, rolfing, feldenkreis), känsloterapier (encounter, psykodrama, gestaltterapi,
primalterapi), kognitiva metoder (transaktionsanalys, kommunikationsteoretisk terapi),
samt trancendentala metoder.
1977 grundade Satir Avanta (framåtskridande), ett internationellt nätverk för fortsatt utveckling
av hennes teorier och metoder. Avanta har medlemmar i över 20 länder, med 21
117

institut på fem kontinenter, och har som mål att skapa en värld med sunda relationer. En utopi
kanske, men ändå värt att sträva mot.
Satir i relation till Minuchin
Satirs starka politiska engagemang för utsatta familjer är en stark förbindelselänk med Minuchin,
liksom hennes fokus på resurser och tillväxt. I det lilla arbetade hon för att skapa känslomässiga
band. Hon inriktade sig på relationerna, och bjöd på sig själv med en sådan emotionell
närhet att det skulle ha blivit mycket svårt för familjemedlemmarna att stå emot hennes
direktiv. Det tidigare exemplet visade flera likheter med Minuchins stil. Båda känner sig fria att
röra sig i rummet och att flytta på familjemedlemmar. Båda arbetar aktivt med bland annat
iscensättning och bjuder på sin personlighet. Jag har tidigare (kapitel 5.1.7) uttryckt min förvåning
över att Minuchin aldrig tagit in familjeskulptur i sin teknikarsenal, eftersom den passar
mycket väl i det strukturella tänkandet och handlandet.
Minuchin fokuserar mer på relationernas komplementaritet och systemets struktur, och litar
på att självkänsla och kommunikation ändrar sig automatiskt när familjesystemet omstruktureras,
men systemets regler är frågor som är gemensamma för både Minuchin och Satir. Omformulering
var en teknik som även användes av Satir, och hon var en mästare på att hitta en
positiv intention även i makabra situationer. Många exempel har blivit mycket omtalade, till
exempel när maken hade jagat hustrun med en kniv, och Satir omformulerade detta till att
han ville komma nära henne 78 , eller när tonårssonen hade gjort två flickor gravida, och Satir
konstaterade att han hade bra sädesceller. Precis som Minuchin och Whitaker (se kapitel 8.8)
hävdade också Satir att relationen till klienten förändrar inte bara klienten utan även terapeuten
79 .
Eftermäle
Virginia Satir dog hastigt i cancer 1988, 72 år gammal. Hon lämnade många spår efter sig,
förutom de böcker, nätverk och familjeskulpturer som nämnts. Hennes experiment att binda
samman familjemedlemmar med rep för att visa på samhörigheter praktiseras kanske inte
längre, men minns av de flesta som var med på hennes tid. De fyra kommunikationsstilarna
(klandrande, blidkande, avledande och kalkylerande) har funnits med i ”Familjeterapins grunder”
i alla år (fram till nästa upplaga, där vi tvingats plocka bort några avsnitt för att få plats
med allt nytt). Satirs familjeträd var en föregångare till våra dagars genogram. 80 Hennes familjerekonstruktion
är ett obligatoriskt moment i psykoterapeutexamen med familjeterapeutisk
inriktning, och ingår även i flera familjeterapeutiska steg-1-utbildningar.
I Cirkulär (medlemsblad för Familljeterapiföreningen i Västra Sverige) nr 1989:2 återgav
Inga Allwood Virginias avskedsbrev till världen, som hon skrev ett par dagar innan hon dog:
”Till alla mina vänner, kollegor och familj. Jag sänder er min kärlek. Var snälla
och stöd mig i min passage till ett nytt liv. Jag har inget annat sätt att tacka er på
än detta. Ni har haft en signifikant del i min utveckling av kärlek (my development
of loving). Som resultat har mitt liv blivit rikt och helt (full), så jag lämnar
med en stark känsla av tacksamhet.” (Min översättning.)
Den respekt Virginia Satir åtnjöt var oomtvistad, fram till dess att konstruktivisterna på 1980talet
började bespotta henne, Minuchin, och andra pionjärer (se kapitel 9). Det känns tragiskt
att läsa Peggy Penns föraktfulla kommentar om Satir:
”Hon var förvisso mycket betydelsefull, fast jag har inte påverkats så mycket av
henne. Hon hade redan börjat tappa lite av sin status, när jag kom in i branschen.
Jag satt en gång tillsammans med henne på en flygplats och väntade på ett
sent plan, och hon rasade mot Milanogruppen. Hon tyckte att de var förfärliga.”
(Abrahamsson & Berglund s. 106.)
Jag ser fram emot den dag då konstruktivisterna kan visa samma mognad som Minuchin
gjorde, när han erkände att hans provokationer mot psykoanalysen var onödigt överdrivna.
Någon gång kanske de inte behöver legitimera sin existens genom att diskvalificera all gammal
kunskap, utan kan respektera både klienter och kollegor med alternativa perspektiv. Detta
kräver förstås en äkta övertygelse om att det inte finns några objektiva sanningar, inga rätt
78 Om konsten att bedriva familjeterapi s. 258.
79 Bandler, Grinder & Satir (1976), Changing with families.
80 Se Familjeterapins grunder, kapitel 7.
118

eller fel, bara subjektiva multiversa med frihet att välja de perspektiv som bäst passar den
egna kognitiva strukturen (se kapitel 9.6).
8.5 BTC – MRI’s korttidsterapi: Watzlawick, Weakland, Fish
Paul Watzlawick föddes 1921 i Österrike, doktorerade i språk och filosofi och utbildade sig till
psykoanalytiker vid C. G. Jungs institut i Zürich. Han började vid MRI 1960, inbjuden av Don
D. Jackson. 1966 tog Richard Fisch initiativ till att bilda en klinisk avdelning vid MRI – Brief
Therapy Center (BTC) – tillsammans med Watzlawick och John Weakland, och då uppstod
MRI’s andra inkarnation (efter Satir).
MRI 2 – Kommunikationspragmatik
Watzlawick var huvudförfattare (tillsammans med Beavin och Jackson) till det klassiska verket
”Pragmatics of Human Communication” 1967 81 . Här presenteras fem kommunikationsteoretiska
axiom som ligger till grund för all förståelse av mellanmänskligt samspel:
• Det är omöjligt att icke-kommunicera – allt beteende är kommunikation.
• Varje budskap har en innehålls- och en relationsaspekt som metakommunicerar hur innehållsnivån
skall tolkas.
• Relationens upplevda natur beror på hur parterna interpunkterar de cirkulära aktionerna –
reaktionerna (människor tenderar att uppfatta den andres beteende som orsaken till sitt
eget, som definieras som reaktion på den andres beteende)
• Mellanmänsklig kommunikation inkluderar både digital (ord och tecken) och analog information
(icke verbala uttryck som speglar känslor och relationsaspekter)
• Mänskliga relationer kan baseras på symmetri (likhet) eller komplementaritet (olikhet – observera
att MRI ger komplementaritetsbegreppen en annan betydelse än Minuchin, här betecknar
det endast skillnads-, inte påverkansaspekten)
Dessutom presenteras kommunikations- och systemteoretiska begrepp som homeostas, nonsummativitet,
feedback och ekvifinalitet, paradoxal kommunikation och terapeutiska paradoxer.
82
BTC’s korttidsterapi bygger på omtolkningar och terapeutiska paradoxer som tvingar familjen
att göra rätt, vare sig de följer de paradoxala direktiven eller trotsar dem. Familjens försök
att lösa problemet på innehållsnivån ses som det egentliga problemet (mer av detsamma, lösningarna
blir låsningarna). Stor vikt läggs vid att definiera det önskade målet, liksom att hitta
den kortaste, snabbaste och effektivaste vägen till målet.
Tragiskt nog avled MRI’s grundare Donald deAvila Jackson 1968 83 , endast 48 år gammal.
Han dog när han stod på höjden av sin produktivitet: året efter ”Pragmatics of Human Communication”,
och samma år som ”Human Communication” (i två volymer) och ”The Mirages of
Marriage”, som han skrivit tillsammans med William Lederer, publicerades.
MRI 3 – Förändring av andra ordningen
1974 publicerade MRI en annan klassiker, ”Change, Principles of problem formation and
prob-lem resolution” (på svenska ”Förändring”), även denna med Watzlawick som huvudförfattare.
Här introducerades begreppet förändring av andra ordningen (samspelsmönster,
struktur, spelregler) i motsats till förändring av första ordningen (en ny replik läggs till samtalet,
två individer byter position, en spelare gör ett nytt drag). I denna bok hade Jacksons ho-
81
1967 toppade Monkees USA-listan i sex veckor med sin andra singel ”I’m a beleiver”.
Frank Sinatra gjorde come back med sin dotter Nancy och ”Something stupid”. Doors tippade
USA-listan i tre veckor med ”Light my fire”, Procol Harum toppade englandslistan i sex veckor
med ”A whiter shade of pale”. Beatles släppte ”Sgt. Peppers lonely hearts club band”, och tre
veckor senare såg 400 miljoner tittare över hela världen inspelningen av ”All you need is love”
direktsänt i TV-programmet ”Our World”. Hippielivet blommade. Militärjuntan tog makten i
Grek-land, Israel vann sexdagarskriget, och Che Guevara dödades i Bolivia.
82
För en översiktlig sammanfattning av dessa begrepp, se Familjeterapins grunder, kapitel
4 och 5.
83
1968 toppade Beatles USA-listan i nio veckor med ”Hey Jude”, och Mary Hopkins
toppade Englandslistan i sex veckor med ”Those were the days”. Robert Kennedy och Martin
Luther King mördades, Sovjet ockuperade Tjeckoslovakien, Olof Palme fördömde USA’s krig
i Vietnam, Sverige hade studentuppror och kårhusockupationer.
119

meostatiska systemteori försvunnit, kvar fanns Batesons intresse för paradoxal kommunikation
– här påbörjades MRI’s tredje inkarnation (jfr 8.4).
Minuchin beskriver MRI’s korttidsterapi på följande sätt:
”Gruppen för korttidsterapi vid Mental Research Institute i Palo Alto, Kalifornien,
som omfattade John Weakland, Paul Watzlawick, Arthur Bodin och Richard
Fish, var först med att proklamera en icke-normativ hållning till systeminriktad terapi.
MRI-gruppen deklarerade att de inte betraktade något speciellt sätt att fungera,
relatera eller leva som problematiskt om inte klienten själv uttryckte ett
missnöje med det.
När man en gång har definierat något som ett problem försöker man alltid hitta
lösningar på problemet. Ibland leder själva försöket att hitta en lösning bara till,
att bevara och fördjupa problemet. När man försöker lösa det med ’mera av detsamma’
har en ond cirkel börjat snurra, vilket kan sluta med att familjen hamnar
hos terapeuten.
Om terapeuten praktiserar MRI-modellen kommer terapeuten att vara medvetet
minimalistisk. Terapeuten kommer att acceptera klientens definition av problemet,
även om hon kanske uppmanar att beskriva problemet i beteendetermer.
Terapeuten kommer därefter att försöka bedöma vilka försök till lösningar som
tycks permanenta problemet.
Terapeuten kommer att söka direktiv som är avsedda att avbryta den problembevarande
sekvensen. Hon kommer att presentera sina direktiv genom att omformulera
problemet i termer som utgår från klientens språk, tro och värderingar.
Terapeuten kommer att vara aktiv och strategisk, men endast för att avbryta de
problembevarande sekvenser som vidmakthåller problemet. När det presenterade
problemet, som det har definierats av klienten, är löst avslutas terapin. MRIterapeuten
förväntar sig att terapin skall vara kort, högst åtta sessioner...
MRI-gruppens insisterande på att de som går i handledning måste släppa allt
de har lärt sig för att kunna använda denna modell, kan tyckas alltför begränsande,
och riskerar att skapa terapeuter som är teknikorienterade, men saknar den
känslighet som är önskvärd när man handskas med komplexa mänskliga situationer.
Genom att koncentrera sig på klientens beskrivning av sina problem och
sitt beteende avfärdar MRI ofta synen på familjen som ett interagerande system
och fokuserar på individuella fenomen. När därför MRI-terapeuter ser sin inriktning
som minimalistisk, menar de att de riktar sitt intresse mot bara en aspekt
av problemlösningen. Med denna begränsade definition kan man betrakta minimalismen
som endimensionell…
Det är bra att man förstår att lösningen som följer på ett problem kan bli mer
problematisk än själva problemet – en lärdom som även för MRI-gruppen kan
vara värda att fundera över, i deras försök att komma med en formel för familjeterapin.”
(Om konsten att bedriva familjeterapi s. 72 ff.)
MRI 3 kontra Minuchin
I jämförelse med strukturell familjeterapi hade den tidiga MRI-BTC-modellen flera likheter.
Jacksons systemteoretiska modell ligger även till grund för den strukturella familjeterapin. I
båda modellerna är matchning av familjens språk viktiga. Paradoxer finns med som en integrerad
del av strukturell terapi, men har inte en så dominerande plats som de har i MRI’s
korttidsterapi. En stor skillnad är att MRI-modellen mest bygger på analys av dyadiska relationer,
medan den strukturella analysen och behandlingen inkluderar fler nivåer – triader
(trianguleringar) och funktionella subsystem, med olika grader av genomsläpplighet, finns inte
med i korttidsterapeuternas tankar.
8.6 Strategisk terapi – Haley, Madanes
Haley hade från början tänkt sig en karriär inom teatern (ett intresse han delade med Minuchin,
som skrivit två pjäser). Haley tog examen i teaterkonst, och publicerade en novell, men
ändrade inriktning när han tog en ”masters degree” i kommunikation vid Stanforduniversitetet.
Han kom i kontakt med Gregory Bateson och engagerades i hans forskningsprojekt om kommunikation.
Som en del i detta arbete lärde Haley känna Milton Erickson 1953, och influera-
120

des starkt av dennes arbete med ovanliga terapiformer, som hypnos, paradoxer och metaforer
84 .
Bateson var början
Som deltagare i Batesons 85 och MRI’s forskningsgrupper deltog Haley i över tio år i utvecklingen
av paradoxala teorier och strategier. Så småningom uppstod en klyfta mellan Haley
och Bateson, eftersom Bateson hyste en djup misstro mot alla former av tekniker, och därför
ansåg att strategiska interventioner var ”fel”. Konflikten löstes aldrig 86 , och Haley flyttade till
Philadelphia 1967. Där arbetade han i tio år med Minuchin, ett samarbete där Haley bland annat
bidrog till den strukturella terapins paradoxer, hierarkiska familjetänkande och koalitionsbegrepp,
och där Minuchin bidrog med ett strukturellt tänkande i den strategiska metoden.
Haleys strategiska terapi kan ses som en integration av hans tre främsta inspirationskällor
(Gregory Bateson, Milton Erickson och Salvador Minuchin).
Via sitt engagemang i MRI fick Haley uppdraget att bli den första huvudredaktören för ”Family
Process”, som Don D. Jackson och Nathan Ackerman grundade 1962, samma år som
MRI startade sin familjeterapiutbildning. I redaktionsarbetet hade Haley god hjälp av sin första
hustru Elisabeth, som var både konsertviolinist och journalist.
Cloe Madanes – hustru nr 2, kollega nr 1
Efter åren i Philadelphia (1967 – 76) 87 flyttade Haley till New York och startade Family Therapy
Institute med sin andra fru Cloe Madanes. Tillsammans fortsatte de utveckla den strategiska
familjeterapin fram till Haleys pension 1995, varefter Madanes började intressera sig för
andliga perspektiv inom terapin. Haley dog i februari 2007.
Haley skrev många läroböcker, bland andra ”Strategies of Psychotherapy” (1963), ”The
power tactics of Jesus Christ” (1969), ”Uncommon Therapy” (1973), ”Problem solving therapy”
(1976), ”Leaving Home” (1980)” och ”Ordeal therapy” (1984), var redaktör för antologin
”Changing families” (1971) och skrev tillsammans med Lynn Hoffman ”Techniques of family
therapy” (1967) där de intervjuade ett antal tidiga ”superstarar”, bland andra Virginia Satir,
Don D. Jackson och Carl Whitaker, men även mindre kända ”stjärnor” som Frank Pittman III,
en av Magnus Ringborgs favoriter.
Minuchin använder ofta Haley som jämförelse och inspirationskälla i sina böcker:
”Jay Haley har visat på den fallgrop det innebär att utveckla en stark samhörighet
med en medlem i familjen, och antydde att om terapeuten går in i koalition
med en make mot den andra under en speciell session, måste han snart därefter
reparera skadan och återställa balansen genom att sluta sig samman eller
förena sig med den andra.” (Familjer i terapi, s. 128.)
Makt och hierarki
”Enligt den strategiska skolan bär den identifierade patienten sitt symtom för att
skydda familjen. Samtidigt upprätthålls symtomet av en familjeorganisation, där
familjemedlemmarna intar oförenliga hierarkiska positioner. Den identifierade
patienten befinner sig till exempel i en svagare position i relation till de familjemedlemmar
som tar hand om honom, men han intar en starkare position genom
84
Se Haley, 1973
85
Ett tecken på hur viktig Gregory Bateson var för Jay Haley vid denna tid, var att han
döpte sin äldste son till Gregory.
86
Boscolo m fl 1990, s 21 f. Haley (1976) skrev en artikel om sin syn på Batesonprojektets
historia.
87
1976 toppade ABBA englandslistan med ”Mamma mia” (en vecka), ”Fernando” (fyra
veckor) och ”Dancing queen” (sex veckor); Tina Charles toppade englandslistan med ”I love
to love”; Chicago toppade både USA- och englandslistorna med ”If you leave me now”, och
Rod Steward toppade USA-listan i åtta veckor med ”Tonight’s the night”. Ingemar Bergman
hämtades av polisen på Dramaten på uppdrag av skatteverket, och Astrid Lindgen spädde på
skattediskussionen med sagan om Pomperipossa. Ingemar Stenmark vann världscupen för
första gången, Björn Borg vann Wimbledon för första gången. Silvia blev Sveriges drottning,
Sverige fick sin första borgerliga regering på 44 år med Torbjörn Fälldin som statsminister,
och Jimmy Carter blev USA’s 39:e president.
121

att inte bli bättre av deras omvårdnad. De terapeutiska teknikerna är avsedda att
utmana hjärtat i den dysfunktionella strukturen: organisationen kring symtomet...
I deras arbete med gravt störda unga vuxna är hörnstenen i deras tekniker
omfördelningen av en tydligt uppdelad makt i familjen.” (Livets dans s. 83.)
Paradoxala interventioner
”Jay Haley är mer av en handledare än en terapeut. Men hans tänkande är så
klart och hans anvisningar är så enkla att föra över till terapeutiska direktiv att
han kan liknas vid en mästerkartograf. Med en av hans kartor i handen kommer
terapeuten alltid att veta var hon befinner sig. Haley ser det mänskliga samspelet
som en kamp om makt och kontroll. Men den makt han syftar på behöver inte
nödvändigtvis innebära kontroll över en annan person, utan snarare kontroll
över definitionen av relationen. Terapins mål är enligt Haley att omdefiniera relationerna
mellan familjemedlemmarna, så att man kan överge symtomet som ett
sätt att utöva makt inom familjen.
För Haley är terapi ett försök att skapa förhållanden där familjemedlemmarna
upptäcker att de befinner sig i omständigheter som tvingar dem att göra något
nytt med varandra. Terapeuten kan liknas vid en social ingenjör: om denna dysfunktionellt
organiserade familj har detta symtom och denna svårighet eller livskris,
under vilka förhållanden kommer då familjemedlemmarna att vara benägna
att förändras? Och hur kan terapeuten leda dem i en sådan riktning att de upplever
att de själva har kommit fram till den här lösningen? Terapin blir en övning i
’indirekt styrning’.
I behandlingen av ett par där hustrun var bulimiker, fick terapeuten i uppdrag
av Haley att undersöka möjliga områden av misstroende mellan de äkta makarna,
och säga att behandlingen av bulimi inte kunde sättas igång innan man tagit
itu med detta problem. För att hustrun skulle få förtroende för sin man skulle hon
be honom följa med till snabbköpet och inhandla den skräpmat hon proppade i
sig på natten. Paret uppmuntrades att beräkna hur mycket hustrun åt och sedan
kräktes upp. Vid ett tillfälle ombads mannen att köpa hennes mat. Sedan bestämde
de tillsammans att, eftersom maten senare skulle kräkas upp, kunde de
lika gärna låta matberedaren tugga den. Slutligen gick de med på att bespara
hustrun den energi som gick åt till att kräkas, genom att köpa maten, sönderdela
den och sedan kasta den i toaletten.
Det ökade samarbete, förtroende och den ömsesidighet mellan makarna, som
behövdes för att förändra parets dynamik och symtom, lyftes inte fram i Haleys
strategiska formulering. utan verkade nästan undangömt. Men detta var i själva
verket kärnan i Haleys strategi. Hans strategiska terapi har ibland beskrivits som
manipulativ och respektlös, men vi som sett honom i årtionden kan vittna om
den försiktiga och respektfulla omsorg om människor som undantagslöst färgar
hans strategiska tänkande....
Han använder det presenterade symtomet för att vinna inträde i patientens
familj eller i ett större system, och hans slutmål är inte bara att handskas med
symtomet, utan också att förändra systemet.” (Om konsten att bedriva familjeterapi
s. 70 ff.)
Strategiskt kontra strukturellt
Likheterna mellan de strukturella och strategiska arbetssätten framhålls ofta. Teknikerna är
målinriktade för att lindra familjens dysfunktionella sidor, och det är i hög grad terapeutens
ansvar att kontrollera utvecklingen och framkalla förbättring från en expertposition: ”Genom
att förändra organisationen runt symtomet, kan terapeuten utlösa isomorfa förändringar i hela
systemet.” (Livets dans s. 82 f.)
Det hierarkiska familjetänkandet yttrar sig i en fokusering på föräldrasubsystemet. Det
syns särskilt i arbetet med familjer som har barn i de övre tonåren. I ”Flytta hemifrån” (Haley
1982) beskrivs hur terapeuten konsekvent arbetar med att ena föräldrarna, inte bara om vilka
regler som skall gälla för att tonåringen skall betraktas som åldersadekvat i sitt beteende,
utan framför allt vilka konsekvenser de gemensamt skall genomföra när reglerna överskrids
(se kapitel 4.8).
122

I en familj där sonen sitter fast i ett drogmissbruk, och föräldrarna meddelar terapeuten att
de bestämt sig för att skiljas, kan terapeuten avfärda detta med att kräva att föräldrarna skjuter
upp alla sådana beslut, eftersom frågan inte är relevant så länge de alla tre går i terapi för
att hjälpa den identifierade patienten med sitt drogmissbruk. Föräldrarnas skilsmässodiskussioner
betraktas som en avledningsmanöver, och terapeuten intensifierar sin fokusering på
föräldrasubsystemet. (Livets dans s. 117.) Trots att Haley gör en typisk strategisk intervention
ryms den till fullo i det strukturella arbetssättet. Trianguleringsproblematiken fokuseras i både
strategisk och strukturell terapi (se kapitel 4.7), liksom i Bowens teori (se 8.14)
Jag har redan pekat på flera viktiga strategiska influenser i det strukturella ar betssättet –
paradoxer, trianguleringar och hierarkiska maktstrukturer i familjen. Det är svårare att lika tydligt
se de strukturella influenserna i det strategiska arbetet, men i princip kan man säga att det
som skiljer den strategiska skolan från MRI’s korttidsterapi är de strukturella influenserna –
fokuseringen på subsystem och tydliga gränser mellan system på olika hierarkiska nivåer,
och de strukturella målen i terapin.
Skillnaderna mellan strukturell och strategisk terapi ligger mest i betoningen. Haleys arv,
från Milton Erickson och Gregory Bateson, ger en större tyngd åt det konstruktivistiska, och
beteendefokuseringen är i stort sett begränsad till de paradoxala direktiven. I den strukturella
familjeterapin ingår paradoxer som en integrerad del i det strukturella tänkandet, men de är
sällan den huvudsakliga interventionen. Yttre omstruktureringar, som förflyttningar i rummet
och iscensättning, låg inte överst i Haleys verktygslåda.
Haley var mycket skeptisk till teorier, och hävdade att strategisk terapi var en metod – inte
en teori. Minuchin däremot arbetar fortfarande på att utveckla sin teori i allt större sammanhang.
Fast å andra sidan är han en av de få familjeterapipionjärer som fortfarande lever 88 .
För en utomstående betraktare, som inte är insatt i alla systemteoretiska nyanser, kan den
strukturella och den strategiska familjeterapin förefalla ganska likartade. Med tanke på att
skolornas upphovsmän samarbetade intensivt under tio års tid, medan de utvecklade sina
modeller, är likheterna knappast förvånande. I den familjeterapeutiska ”familjen” är de, om
inte enäggstvillingar, så åtminstone mycket nära syskon. Men Haleys rötter hos Batesons
paradoxala kommunikationsteori, där han började sin familjeterapeutiska bana, och Minuchins
förankring i Jacksons homeostasteori har satt synbara spår i deras respektive metoder.
Den dialektiska process som påbörjades i Palo Alto i mitten av 1950-talet fortsatte i Philadelphia
från mitten av 1960-talet och tio år framåt. Från 1980-talet var både Haley och Minuchin
verksamma i New York, men trots att familjeterapin från denna tid attackerades hårt från den
växande konstruktivismen, verkade de forna bundsförvanterna parallellt, i stället för att samla
sig till gemensamt försvar.
8.7 Lösningsfokuserad terapi – de Shazer, Berg, O’Hanlon, Furman
Steve de Shazer (1940 – 2005) var skolad i klassisk musik, men arbetade som professionell
jazzmusiker (saxofon) innan han studerade sociologi. En del rykten säger att han studerade
vid MRI, men enligt Wikipedia 89 gjorde han aldrig det. Däremot utgjorde hans livslånga vänskap
med John Weakland ett mentorskap som gav Steve en bättre utbildning än någon formell
psykoterapiutbildning. När Weakland dog sade Steve: "John stod på Milton Ericksons
axlar och vi stod på Johns axlar. Skit också. Nu måste vi stå på våra egna ben." 90 ”Vi” syftar
på hans hustru, Insoo Kim Berg.
Insoo föddes i Sydkorea, flyttade till USA på 1950-talet, och utbildade sig till terapeut. I ett
unikt samarbete under många år skapade Insoo och Steve den lösningsfokuserade terapimo-
88 Don D. Jackson gick alltför tidigt bort 1968, bara 48 år gammal; Nathan Ackerman dog
1971. Gregory Bateson och Milton Erickson avled 1980; Virginia Satir 1988; Ronald Laing
1989, Murray Bowen 1990, John Weakland och Carl Whitaker 1995; I januari 2007 dog den
kontextuella terapins skapare Iván Böszörményi-Nagy. I februari och mars 2007 avled två
MRI-pionjärer: Jay Haley och Paul Watzlawick. Även den andra generationen av stilbildare
börjar decimeras: Harry Goolishian dog 1991, Mara Selvini Palazzoli 1999, Gianfranco
Cecchin 2004; Steve de Shazer i slutet av 2005, och Insoo Kim Berg drygt ett år senare, i
januari 2007; Tom Andersen dog i en tragisk olycka i mars 2007; Michael White avled i en
hjärtattack i april 2008.
89 http://en.wikipedia.org/wiki/Steve_de_Shazer
90 http://www.sikt.nu
123

dellen, tillsammans med sitt team och de klienter de träffade på Brief Therapy Center i Milwaukee,
som de startade 1978. Lite oförtjänt har Steve nått den största ryktbarheten (kanske
för att han var vit, man och mer inriktad på att skriva). Han lär ha sagt att hans viktigaste mål
var att dokumentera allt som Insoo skapade.
Rötter i MRI
Lösningsfokuserad korttidsterapi utvecklades ur MRI’s korttidsterapi (8.5). I början var främsta
skillnaden att man, i stället för att först definiera problemet och sedan formulera målet (en
ordning som utmärker de flesta terapiformer), vände på steken, och började med att söka
målet, alternativet, hur det skulle vara när problemet hade lösts. Så småningom utvecklades
olika frågetyper för att lättare kunna identifiera de önskade lösningarna.
Mirakelfrågan är den intervention som kanske mest kommit att förknippas med lösningsfokuserad
terapi. Den är samtidigt ett bra exempel på en inre omstrukturering genom att utmana
världsmodeller. Andra exempel på lösningsfokuserade frågor är undantagsfrågor och motsatsfrågor.
Jag beskrev dessa frågor i kapitel 6.1, där jag också uttryckte förvåning över att
Minuchin inte inkluderat dem i den strukturella verktygsarsenalen. En annan typ av frågor
som är typiskt lösningsfokuserade är skalfrågorna. Det är förmodligen den enda terapeutiska
intervention som blivit allmänt språkbruk: ”Hur kul är det på en skala…?”
Besökare, klagare eller kund
Även om lösningsfokuserad teori inte ägnar samgåendet lika mycket intresse som den strukturella
familjeterapin, så är ändå relationen behandlare – klient viktig. I ”Familjebehandling”
diskuterar Insoo Kim Berg tre typer av relationer. ”Besökar-relationen” karaktäriseras av motstånd.
Klienten har tvingats till behandling av domstol, arbetsgivare, socialsekreterare, skola,
familjemedlemmar etc. Antingen förnekar hon problemet, eller så anser hon att det är olösligt,
eller något som ingen annan har med att göra. En ”klagar-relation” finns då klienten tycker att
hennes kontakt med behandlaren är begränsad till att tillhandahålla information om problemet
(som alltid ägs av någon annan – själv är hon alltid ett offer). Hon vädjar till behandlaren att
han skall fixa problemet åt henne. En ”kund-relation” utmärks av att klienten är beredd att vidta
nödvändiga åtgärder för att lösa problemet, vare sig hon tycker att hon har ansvar för problemet
eller inte. Då har hon kommit så långt att det kan bli ett positivt samarbete med en behandlare.
Det är ytterst sällsynt att klienter inom socialtjänsten spontant intar en kundposition. I regel
krävs ett intensivt och fokuserat arbete från behandlarens sida för att översätta klientens problemfixerade
klagomål på andra i familjen eller omgivningen till ”jag-budskap” 91 , som handlar
om klientens egna förmågor och beteenden. När mamman säger ”Det spelar ingen roll hur
jag gör, Amanda bara vägrar lyssna på mig”, och därmed definierar sig själv som ett maktlöst
offer, kan behandlaren omformulera budskapet (se kapitel 6.1), med hjälp av aktivt lyssnande
klarifieringar 92 , till ”Så du vill hitta ett sätt att prata med Amanda så att du når fram till henne”.
Resurser, undantag, lösningar
I stället för klientens spontana fokusering på fel, brister och problem som förläggs utanför sig
själv, och som följaktligen någon annan måste lösa (lämpligtvis behandlaren), lyfter terapeuten
fram klientens egna resurser och outvecklade förmågor, i en positiv intention som anger
ett mål för klienten att sträva efter.
Det bästa är naturligtvis att klienterna själva kan formulera sina mål, men många gånger är
de så låsta i offertänkande, att möjlighet till ett alternativt agerande inte ryms i deras världsmodeller.
Då behövs en inre omstrukturering för att hjälpa klienten på traven. Samtidigt hjälper
terapeuten sig själv att inte fastna i den ständigt lockande fixarrollen. 93
Det lösningsfokuserade arbetssättet vilar, precis som det strukturella, på en stark övertygelse
om människors resurser och kompetens. Behandlaren gör sitt yttersta för att hitta sätt
att samarbeta med klienten. Detta görs genom att behandlaren fokuserar på klientens eget
unika sätt att göra saker och ting på. Samarbetet förstärks vidare av ett intensivt intresse för
vad klienten tycker är viktigt och de saker som klienten tycker fungerar – snarare än för vad
som inte gör det. Därmed belyses automatiskt klienters resurser och styrkor, och dessa blir
91 Se Familjeterapins grunder kapitel 5.8.
92 Se Familjeterapins grunder kapitel 8,2.
93 Se Familjeterapins grunder kapitel 6.1.
124

tillgängliga i konstruerandet av hållbara lösningar. Det finns alltså stora likheter mellan lösningsfokuserad
och strukturell terapi med avseende på samgående och resursfokusering.
Individuella kognitiva processer
Minuchin uttrycker en ambivalens till lösningsfokuserad terapi:
”Det som gör den lösningsfokuserade modellen attraktiv är löftet om en kort behandlingstid,
och att den endast fokuserar på de positiva faktorer som fungerar.
Den erbjuder en optimism som är utmärkt om den används som en öppning för
att åstadkomma något annat. Men den kan bli naiv och vilseledande om den ses
som den viktigaste terapeutiska landvinningen. Nyckelbegreppen... är inte unika...
Huruvida de är tillräckliga för att utgöra grunden för en terapeutisk modell är
diskutabelt… Om modellen utvidgas kommer den kanske att förlora de specifika
drag som den genererat. Om den inte utvidgas kommer dess begränsningar att
tvinga terapeuterna att finna andra lösningar...
Vissa terapeuter, som redan är tränade i en annan modell och önskar något
mer fokuserat, kan ha nytta av dess tydliga inriktning. Oerfarna terapeuter kan
dock bli alltför upphängda av tekniska procedurer vid en för tidig tidpunkt, och
därigenom förhindra sin egen allsidiga utveckling.
Den lösningsfokuserade modellen har, precis som MRI-modellen för korttidsterapi,
som den härstammar från, fört familjeterapin bort från dess tydliga fokus
på familjeorganisation och samspelsprocess, för att i stället fokusera på en kognitiv
process som är mer individuellt inriktad.” (Om konsten att bedriva familjeterapi
s. 74 ff.)
Oviss framtid
Steve de Shazer och Insoo Kim Berg har båda nyligen avlidit (2006 respektive 2007), och frågan
är om deras efterföljare kan utveckla modellen vidare. Den som kanske ligger närmast till
hands är Bill O’Hanlon, som varit med från början, och som skrivit ett flertal böcker, bland annat
”In search of solutions”, ”Love is a verb” (”Stop blaming – start loving”) och. ”A brief guide
to brief therapy”.
I Norden finns många lösningsfokuserade författare. Den mest kände är Ben Furman från
Finland, med boktitlar som ”Ficktjuven på nudistlägret”, ”Lösningssnack” och ”Det är aldrig för
sent att få en lycklig barndom”.
8.8 Experientiell / existentiell terapi – Whitaker, Kempler...
Denna rubrik är inte särskilt väldefinierad – snarare är det en samlingsrubrik för skolbildare
som egentligen skulle ha en egen rubrik, eller som lika gärna kunde ha ingått under någon
annan kategori. Det som ändå motiverar en samlingsrubrik är att dessa inriktningar fokuserar
på upplevelser här och nu, även om det kanske är mer som skiljer dem än vad som förenar
dem. De baseras också på en grundsyn som mer betonar individuation, valfrihet, individuellt
ansvar och existentiell ångest än strukturell analys, komplementaritet, lojalitet och makt. Eftersom
de existentiella och strukturella perspektiven alltid hänger ihop, och förutsätter varandra,
är dikotomin skenbar, och terapeuter av vilken inriktning som helst kan stundtals befinna
sig i än den existentiella polen, än den strukturella, även om den genomsnittliga tyngdpunkten
kan ligga närmare den ena eller andra extremen.
Samling i Philadelphia
Under sin tid i Philadelphia (1965 – 1981 94 ) samlade Minuchin frontfigurer från flera andra inriktningar
på ett sätt som är fullkomligt unikt i terapihistorien – som annars har utmärkts av
94 1965 toppade Beatles topplistorna med ”Eight days a week”, ”Ticket to ride”, ”Help”,
”Yesterday” och ”Day tripper/We can work it out”. Rolling Stones hade listettor med ”The last
time”, ”Satisfaction” och ”Get off of my cloud”, Supremes med ”Stop! In the name of love” och
”I hear a symphony”, Byrds med ”Mr tambourine man” och ”Turn, turn, turn”, Sonny & Cher
med ”I got you babe” och Barry McGuire med ”Eve of destruction”. Winston Churchill dog,
Kosmonauten Alexej Leonov gjorde första rymdpromenaden, porrantologin ”Kärlek 1” bllev en
försäljningssuccé, Cassius Clay knockade Sonny Liston och Floyd Patterson och Hasse &
Tages ”Att angöra en brygga” hade premiär.
125

”sandlådestrider” och ”tonårsrevolter” där uppkomlingar framhävt sin egen förträfflighet, och
sablat ner alla som inte bekänt sig till den enda ”rätta läran” (d.v.s. den egna). 95
Förutom samarbetet med Haley (8.6) var även relationen till Carl Whitaker viktig för Minuchin.
Whitaker var mycket kontroversiell, familjeterapins ”enfant terrible”, som kunde somna
under terapisessioner som blev för tråkiga; slänga ur sig till synes helt ovidkommande
”galenskaper”; skapa kaos; gå in i kraftiga konfrontationer om makten i det terapeutiska systemet
och fälla mycket personliga kommentarer – som ”Jag gifte mig med en väldigt lidelsefull
kvinna därför att jag var ganska mjuk och lugn.” (Familjer i terapi s. 221.)
Carl Whitaker föddes 1916 som första barn av tre, och växte upp på en bondgård i New
York State i en familj starkt präglad av kalvinismen (som predikade frälsning genom goda
gärningar). Familjen bodde mycket isolerat och Carls umgänge var i stort sett begränsat till
familjen, som dock inkluderade en stadig ström av ”patienter” som hans mor tog hand om
(hon hade velat bli sjuksköterska).
”När Carl skulle börja på high school flyttade familjen till staden Syracuse. Detta
blev en kris för Carl. Han beskriver sig själv som närmast schizofren under tonåren.
Han var en blyg och känslig pojke. Han gick in i sin egen värld, isolerade sig
och var på gränsen till nervöst sammanbrott.
På något sätt kom Carl till en vändpunkt. Han bestämde sig för att skaffa vänner
för att komma ur sin isolering. Han valde ut den kille i klassen som var ledande
i intellektuellt avseende, samt den som stod högst på den sociala rankinglistan.
Han lyckades vinna deras vänskap, och de tre bildade ett team under
hela collegetiden. Carl ser dem som sina första co-terapeuter.
Därefter började han läsa medicin, inledde en specialistutbildning till gynekolog,
men avbröt detta efter att fått kontakt med schizofrena patienter under en
periods tjänstgöring på ett psykiatriskt sjukhus. ’Något tilltalade min sjukliga nyfikenhet.
Deras villighet att exponera sitt inre gav mig modet att möta isoleringen
inom mig.’
Carl arbetade inom barnpsykiatri några år, tjänstgjorde som psykiater under
andra världskriget... Därefter arbetade han som chef för en psykiatrisk avdelning
i Atlanta mellan 1946-56. Fick sparken. Antagligen p.g.a. kombinationen av att
vara en dålig administratör och alltför djärva idéer om behandlingen av schizofrena
patienter. Carl ansåg att de schizofrena symtomen var ett uttryck för
människors försök att lösa familjeproblem.” (Abrahamsson & Berglund 1997 s.
27 f.)
Thomas Mallone, medarbetare under 20 år, sa i en intervju: ”Carl var en urusel administratör.
Han hade den konstiga vanan att hantera personliga relationer personligt.” (Nichols 1985. Min
översättning.)
Symboliskt experientiell professor
1955 övergick Whitaker till att arbeta med en privat mottagning tillsammans med de kollegor
som fick sparken samtidigt. Under denna period växte hans intresse för att arbeta med hela
familjer. 1965 (samma år som Minuchin blev chef för barnpsykiatrin i Philadelphia) blev
Whitaker professor vid Wisconsins Universitet på inbjudan av Carl Rogers, och började då bli
känd för sitt speciella sätt att förhålla sig till symtom och lösningar – den symboliskt experientiella
familjeterapin.
”Våra impulser gestaltar sig i unika symboler, familjens eget språk. En hälsosam
familj tillåter en fritt flytande interaktion mellan världen av upplevelser och symbolvärlden.
Allt som upplevs kan bli symboliskt. Det är när det blir en delning
mellan dessa världar som en familj börjar fungera dysfunktionellt, menar Whita-
Efter mordet på John Lennon i december 1980 toppades listorna i början av 1981 av ”Imagine”,
”Starting Over” och ”Woman”. Kim Carnes toppade USA-listan i nio veckor med ”Bette
Davis Eyes” och Olivia Newton-John toppade de sista sex veckorna av året (och de fyra första
1982) med ”Physical”. ”De fyras gäng”, med Maos änka fick sina domar i Kina: två dödsdomar
och två långa fängelsestraff. USA’s president Ronald Reagan, påven Johannes Paulus
och Egyptens president Anwar Sadat sårades men överlevde skottattentat. Miljöpartiet
bildades och en sovjetisk ubåt gick på grund utanför Karlskrona.
95 Se ingressen till detta kapitel och Familjeterapins grunder kapitel 15.2.
126

ker. Ju färre antal konstruktioner som vi upplever världen igenom, ju mer rigida
symbolerna är, desto sämre fungerar familjen. En väl fungerande familj tillåter
att gjorda erfarenheter kontinuerligt omskapar dess symboler. Målet för den
symboliskt experientiella familjeterapin är att, inifrån familjesystemet, ge denna
process en hjälpande hand.” (Abrahamsson & Berglund 1997 s. 29.)
Whitaker hade en obegränsad tilltro till familjen som system. Han såg familjen som en integrerad
helhet, inte som en samling separata individer. Han ansåg att avsaknad av känslomässig
närhet och delaktighet mellan familjemedlemmar ledde till de symtom och interpersonella
problem som familjen sökte hjälp för. Han satte likhetstecken mellan familjens gemenskap
/ sammanhållning och personlig utveckling. Han betonade vikten av att inkludera medlemmar
av den utvidgade familjen, och även lustfylld lek med barnen. Han hade gärna en stor
skara i rummet när han bedrev terapi.
Familjen i smältdegeln
Whitakers ryktbarhet växte stadigt från mitten av 1960-talet, men det stora genombrottet kom
när han medverkade i den bok som en av hans före detta elever, Augustus Napier, publicerade
1978 – ”The Family Crucible”. (På svenska ”Familjen i smältdegeln”, tyvärr slut på förlaget
sedan flera år) En bättre introduktion till familjeterapi har aldrig skrivits, och jag kan inte förstå
hur någon i framtiden skall kunna skriva en lärobok som inte kräver några förkunskaper, som
är så intressant och spännande att man inte kan lägga den ifrån sig innan man kommit till slutet,
och som smyger in massor av viktiga kunskaper nästan utan att man märker det – och
som dessutom är bättre än ”Familjen i smältdegeln”. Så länge den fanns att tillgå på svenska
var den självklar som första läsning på GSI’s introduktionskurs, innan deltagarna fick börja att
tugga ”Familjeterapins grunder ” i små portioner. Nuförtiden rekommenderar vi våra kursdeltagare
att försöka låna den från någon kollega (med heligt löfte om att lämna tillbaka den) eller
leta på bibliotek och antikvariat. Den är helt enkelt oersättlig!
Under några perioder efter det att han tillträdde sin professur samarbetade han även med
Minuchin, men jag har inte lyckats utröna exakt när det var.
I ”Familjer i terapi” (kapitel 10) kan man följa en utskrift av de första 20 minuterna av ett
familjesamtal, där Whitaker är konsult. Under denna intervju arbetar Whitaker mycket strukturellt.
Han samgår genom uppföljning, matchning och att framhäva likheter; han gör yttre
omstruktureringar genom rumsliga förflyttningar och andra gränsbearbetande interventioner;
han normaliserar och utmanar familjemedlemmarnas världsmodeller; han fäller personliga
kommentarer (berättar om att han en gång, när han varit trött efter jobbet och legat och vilat
sig, så hade hans sexåriga dotter trollat bort hans huvudvärk genom att pussa honom på pannan).
I denna session, är dock den knasigaste tanken han får att den elvaårige sängvätaren
kanske kan lära pappan hur han kan ta sin fru, eftersom maken är allt för förlåtande.
Whitaker enligt Minuchin
Att Whitaker varit betydelsefull för Minuchin framgår inte minst av att han ofta återkommer i
Minuchins texter:
”Whitaker ser familjen som ett system i vilket varje medlem är lika viktig. Varje
medlem måste förändras individuellt för att förändra helheten. Följaktligen utmanar
han varje familjemedlem, genom att undergräva varje persons bekväma
lojalitet mot familjens sätt att uppfatta livet. Varje individ får uppleva det absurda
i att acceptera familjens idiosynkratiska (speciella) världsbild som den giltiga
(inre omstrukturering – min kommentar).
Whitakers sessioner verkar planlösa, eftersom han accepterar och följer upp
varje familjemedlems kommunikation (samgående – min kommentar). Han utmanar
sällan innehållet, men han accepterar det inte heller. Varje uttalande,
som presenteras som uttömmande, förvandlas till ett fragment (inre omstrukturering
– min kommentar)... Han tar fram en association till sitt eget liv, en anekdot
om sin bror, en något annorlunda kommentar som en annan familjemedlem
gör, eller också skämtar han: ”Vad skulle han göra om Gud gick i pension?”
Trots att de ser ut som tillfälligheter är alla hans interventioner avsedda att utmana
den innebörd människor ger händelser (inre omstrukturering – min kommentar).
Whitakers antaganden tycks vara att det ur hans utmaning mot formen kan
uppstå kreativa processer hos såväl enskilda medlemmar som familjen som
127

helhet. Ur denna empiriska dimma kan ett bättre arrangemang bland familjemedlemmarna
komma till stånd (yttre omstrukturering – min kommentar).
Whitaker löser upp stelnade former (yttre omstrukturering – min kommentar).
Om en familjemedlem går in i en dialog, dröjer det inte länge förrän Whitaker
ställer en tredje person en fråga som tangerar ämnet, om det över huvud taget
har med det att göra. Innehållet i familjemedlemmarnas kommunikation utvidgas
till att behandla områden som är allmänmänskliga, men som folk ogärna bekänner
som sina: raseri, mord, förförelse, paranoid skräck och incest. Allt presenteras
som av en slump mitt ibland alldagliga uttalanden.
Whitaker kommenterar sitt eget uttalande i en fråga genom att knyta ihop kommunikationen
till en annan person, en fantasi eller ett minne. Han kopplar också
samman familjemedlemmar om och om igen, samtidigt som han upplöser deras
förbindelser, likt en skulptör som skär ut en vaxstaty med vitglödgade verktyg
(yttre omstrukturering – min kommentar).
Whitakers terapi är glänsande tack vare bredden i hans interventioner. Han
använder sig av humor, slughet, förförelse, indignation, primärprocesser, att se
uttråkad ut och till och med falla i sömn, som lika kraftfulla instrument för att skapa
kontakt och utmana (samgående och omstrukturering – min kommentar). Mot
slutet av terapin har varje familjemedlem berörts av Whitakers förvrängande magi.
Varje medlem känner sig utmanad, missförstådd, accepterad, avvisad eller
sårad. Men var och en har kommit i kontakt med en mindre känd del av sig själv
(inre omstrukturering – min kommentar).
Whitakers tekniker är bara meningsfulla utifrån hans teoretiska schema. Enligt
detta existentiella synsätt är terapeuten inte ansvarig för att kontrollera utvecklingen
av nya strukturer, och det är inte hans ansvar om dessa inte växer fram.”
(Livets Dans, s 81 f. och förordet till Neill & Kniskerns samling av Whitakers artiklar:
”From psyche to system”)
Irrationell och kreativ absurditet
Ett viktigt mål för Whitaker var att öka familjernas tolerans för livets absurditeter.
”Carl menade att först när du vågar möta den verkliga terrorn är du fri att leva
med den, inte genom att springa ifrån den. Han ville hjälpa klienten att se bortom
smärtan, att känna igen och lära sig uppskatta livets absurditeter. Carls sätt
att dela med sig av sina egna knäppa tankar och infall, samt att hellre öka på klientens
’lutande torn’ i stället för att försöka räta upp det, fick effekten att familjen
upplevde att fullt så illa är det ändå inte... Han höjde på så sätt ribban för det tillåtna,
det uthärdliga...
I den utsträckning vi terapeuter kan möta våra egna impulser, är vi fria att använda
och generalisera denna förmåga till de klienter vi möter. Det är terapeutens
egen utveckling som bestämmer var taket skall vara i samtalet.
(Abrahamsson & Berglund 1997 s. 28 f.)
”Carl Whitaker, som var en färgstark och personlig terapeut, underströk i sin undervisning
nödvändigheten av att kunna gå in i många olika rollfunktioner under
arbetet med en familj. Han njöt av att berätta historier om när han var en liten
”flicka”. Det är denna frihet att vara mångsidig och ändå hela tiden trogen sig
själv, som vi försöker förmedla till våra studenter.” (Om konsten att bedriva
familjeterapi s.17.)
”Carl Whitakers stil var helt annorlunda än Satirs. Där hon var varm och engagerad,
var han knepig och ganska ’egen’. Whitaker förespråkade ’galenskap’ –
irrationella, kreativa upplevelser och sätt att fungera – som en viktig del av den
terapeutiska processen. Han ansåg att om familjer tillät sig själva att bli lite galna
kunde de uppnå större spontanitet och ökat känslomässigt utbyte.
För att locka fram det ’galna’ hos människor, och befria dem från känslomässiga
blockeringar, utvecklade Whitaker en teknik som gick ut på att han spontant
förmedlade sina egna uppfattningar till patienterna, som fick ta del av såväl hans
känslor och fantasier som de historier han berättade. Hans unika stil illustreras
128

väl av en session som han en gång ledde med en tioårig pojke som hade varit
inlagd efter ett självmordsförsök, och dennes familj. Han uppehöll sig särskilt vid
döden. En morförälder hade nyligen avlidit. Faderns syster hade tagit sitt liv på
samma sätt som pojken hade försökt ta livet av sig.
”Jag har en galen tanke”
Två gånger avbröt Whitaker och sa ’Jag har en galen tanke’. Han sa något som
tangerade ämnet, men tycktes inte vänta sig att fadern skulle reagera. Han vände
sig till modern och frågade om hennes föräldrar och riktade uppmärksamheten
mot hennes fars död. Sedan talade han om sin egen fars död, och sade
att han kände sig som en mördare. Han tillade att förmodligen känner sig alla
som överlever en familjemedlems död som mördare, och antydde att den här
familjen kanske kände sig på samma sätt.
Modern sa att hon inte kunde förstå en sådan tanke. Whitaker svarade indignerat
att han inte försökte lära henne förstå, utan att stå ut med att inte veta –
’det är det enda sätt vi kan handskas med denna galna värld’. Kvinnan blev bestört
över Whitakers skarpa svar, men han tycktes helt oberörd. Han förmedlade
en känsla av att berättelser inte måste gå i någon särskild riktning. Om och om
igen avbröt han det logiska flödet med sina ’galna tankar’. Vid ett tillfälle sa han:
’Ni gör mig så gott. Er dialekt kommer mig att tänka på när jag bodde i Atlanta.’
Och tonen i hans egen sydstatsdialekt djupnade (samgående – min kommentar).
Vid ett annat tillfälle sa han åter: ’Jag har en galen tanke. Jag kommer att
tänka på duell. Skulle ni vilja duellera?’ När han såg familjens förbryllade uppsyn
sa han: ’Nej, jag antar att ni inte vill.’ Och så fortsatte han att intervjua dem medan
han inflikade kommentarer kring sitt eget liv...
Döden och sexualiteten
Whitakers intervju var förbryllande och till synes utan riktning... Man inser emellertid
när man studerar videoinspelningen att han, under en intervju som inte ens
varade en timme, lyfte fram eller förslog samtal om död, självmord och mord mer
än trettio gånger. Hela sessionen var genomsyrad av föreställningar om död och
reaktioner på död, så att utforskandet av döden och dess konsekvenser blev
något välbekant. Whitaker utmanade tystnaden inom en familj som hade en tendens
att inte vara delaktiga i varandras inre dialoger. Han uppmuntrade dem att
lägga fram, respektera och värdera det omedvetna i sitt tänkande och utmanade
deras alltför stora tonvikt på rationalitet....
Whitakers uttalanden hade sina rötter i universella föreställningar i frågor som
nådde bortom individer, familjer och till och med kulturer. Han uppehöll sig kring
de ständigt aktuella frågorna om död, dödande, sex och bristen på kontinuitet...
(han) utmanade familjerna att gå samman med honom i ett djupgående och friare,
vanvördigare sätt att se på saker och ting (inre omstrukturering – min kommentar)...
Att lära sig leka och att introducera absurditet i ett stelbent familjesystem är
något varje terapeut har nytta av, oavsett om terapeuten är anhängare av Whitaker
eller ej...
Genom att utmana innebörden och logiken i människors tänkande och i familjens
rollfunktioner, föregick Whitaker konstruktivisternas utmaning av verkligheten.
Genom att utlämna sig till att personligen vara delaktig i den terapeutiska
förändringsprocessen utmanar han även den kognitiva hållningen i konstruktivismens
praxis.” (Om konsten att bedriva familjeterapi s. 66 ff.)
Vanvördig förebild
Whitaker framstod ofta som bufflig och vanvördig, i synnerhet i relation till det terapeutiska
etablissemanget. Han bröt mot alla regler och väckte starka reaktioner, när han ställde frågor
som ”När skilde du dig från din man och gifte dig med barnen?” Sådana frågor ställde man
bara inte på 1950-talet. Att framställa sig själv som galnare än sina patienter var fullkomligt
otänkbart. Att dessutom hävda att han själv var den viktigaste patienten, att han inte brydde
sig om ifall familjerna förändrades eller inte, men att han själv måste få ut någonting av mötet
för att han skulle hålla sig vaken, det gick över alla gränser. Hans första bok (1953) blev så-
129

gad av chockade recensenter. Han fick sparken från sitt jobb i Atlanta. Han var verkligen
psykoterapins ”Gossen Ruda”.
Ändå växte han till att bli ”terapeuternas terapeut” – den som alla i branschen såg upp till.
Delvis berodde metamorfosen på att samhället och psykoterapin utvecklades kraftigt under
1950- och 60-talen, men förmodligen är den viktigaste förklaringen Whitakers autenticitet.
Han vågade vara sig själv, exponera sig själv, och tro på sig själv, oavsett hur familjerna och
det terapeutiska etablissemanget reagerade.
Co-terapi
Whitaker var också pionjär i att utveckla co-terapi, som ett sätt att bevara balansen när han
använde sina tekniker för att höja den emotionella temperaturen i familjen, men också som en
maktförstärkning i kampen för struktur i sessionerna.
”Jag tror inte att en ensam terapeut äger hela den kraft som är nödvändig för att
komma in i, och förändra familjen, och sedan gå ut ur den igen...”. ”Under co-terapeutens
beskydd går Whitaker, vars mål är en kreativ expansion för familjen
och för honom själv, in i ett intensivt personligt engagemang i familjen, där han
accepterar familjens inverkan på honom själv som något oundvikligt och ofta fördelaktigt.”
(Livets dans s.44 f.)
Som jag skrev i kapitel 4.11, är användandet av co-terapi en påtaglig skillnad mellan Whitaker
och Minuchin. Däremot är det personliga engagemanget något som starkt förenar dem (se
kapitel 5.3 och 7.6).
Teoriskepticism
En annan skillnad mellan Whitaker och Munuchin är inställningen till teori. Whitaker var antiteoretisk,
och menade att vad familjeterapin behövde var icke-terapi (en inställning som för
övrigt även Haley delade), medan Minuchin arbetade (och fortfarande arbetar) mycket på att
utveckla teorin, även om han inte tror på för stora doser teori i början av en familjeterapiutbildning.
(Livets dans s. 21.)
”Whitaker såg teorin som ett hinder i det kliniska arbetet... Han tyckte att terapeuter
som baserar sitt arbete på teori har en tendens att ersätta omsorg med
torr och saklig teknologi. Det är därför inte förvånande att han ansåg att konsten
att bedriva familjeterapi inte kan läras ut. (Om konsten att bedriva familjeterapi s.
65.)
Whitaker slutade sin anställning vid Wisconsins Universitet 1982, men fortsatte att ge workshops
och uppträda på kongresser och konferenser i tio år efter pensioneringen. Whitakers
sista år i livet präglades av sjukdom (blodproppar, förlamning och talsvårigheter), och 1995
gick han ur tiden.
Mer ”galenskaper”– interpersonell patologi
Några avslutande citat för att ytterligare mejsla fram Whitakers profil:
• ”Vi är alla schizofrena, men de flesta släpper bara fram det när de sover.”
• ”Bygg långtidsrelationer så är du fri att hata tryggt.”
• ”Jag har en teori om att teorier är destruktiva – och jag vet att intuition är destruktiv.
Visst är det sorgligt?”
• ”Det enda som är viktigare att prata om än sex – är döden.”
• ”Vi är alla mördare, vi kämpar alla med suicidala impulser, vi har alla incestuösa
fantasier, vi är alla förskräckta över tankar om döden.”
• ”Jag tror inte på människor. Det finns inga individer. Alla är vi bara fragment av
familjer, vi flyter omkring och försöker leva livet. Hela livet och hela patologin är
interpersonell.”
• ”Terapeuten skall ta en jag-position, där han visar att han själv – inte familjen –
kommer först i hans liv.”
• ”Skydda din oförmåga som ett av dina mest värdefulla vapen. Utveckla en
vördnad för dina egna impulser, och var misstänksam mot ditt sätt att uppträda.”
• ”If you meet Buddha on the road, kill him!”
(Abrahamsson & Berglund 1997 s 25-33)
130

Kempler – första importen till Skandinavien
Walter Kempler var den första av de amerikanska ”superstarar” som exporterade familjeterapin
till Sverige 96 . Året var 1968 – året då ”allting hände” 97 . Fyra år senare kom Minuchin till
Sverige (1972), och efter ytterligare fem år kom Virginia Satir (1977). Då hade familjeterapin
redan börjat växa av sig själv i Sverige. 1973 bildades Föreningen för Familjeterapi i Göteborg.
1979 bildades Stockholmsföreningen för Familjeterapi. Men Kempler var först, och under
några år var han det stora familjeterapinamnet i Sverige, Norge, Danmark och Holland.
Kempler var, som så många andra, psykoanalytiker från början. Han var elev till Fritz Perls
– gestaltterapins fader. Precis som Perls och Satir med flera (se kapitel 8.4) hade Kempler
rötter i Esalen-institutet i Kalifornien, och startade så småningom ”The Kempler Institute” i Los
Angeles. Han kallade sin skola både för ”Experiential Family Therapy” och ”Gestalt Family
Therapy”. 1965 publicerade han en artikel kallad ”Experiential Family Therapy” och 1973
publicerade han boken ”Principles of Gestalt Family Therapy”. 98 Jag har bara lyckats spåra
en artikel till skriven av Kempler. Den publicerades i Family Process 1973.
”Tillvägagångssättet är upplevelsebaserat och fenomenologiskt, Det utmärks av
utforskning, experimenterande och spontanitet. Med spontanitet menar jag att
tillåta ”under-ytan-material” (sub-surface material) att komma fram, närhelst det
är möjligt för mig själv och de människor jag sitter tillsammans med. Det betyder
att uppmuntra en atmosfär där det underliggande flödet av affekt mot eller från
varandra välkomnas som en del av ett verbalt utbyte. Jag uppmuntrar denna
atmosfär genom att göra det, vara det, och ibland verbalt utforska min svårighet
att göra det, men aldrig genom att tala om... den önskade atmosfären. I utforskandet
och experimenterandet är inget ämne tabu för vår rätt att leka med det,
locka isär det (tease it apart) eller pröva dess storlek (try it on for size)....
Förhållningssättet bygger på antagandet att... familjemedlemmar och terapeut
har behov som framträder. Dessa behov kan komma ut som tankar som uttrycks
helt eller delvis, känslor som antyds subtilt eller uttrycks häftigt, ändrad kroppshållning,
gester eller kanske fantasier som utvecklas i en individs tankar utan att
delas av gruppen.
Uttrycken för dessa behov väcker reaktioner som är adekvata eller, troligtvis,
tillbakahållna (halting): komfort, antagonism, oro, tillbakadragenhet, skräck, avsky,
förbittring, likgiltighet, välbehag och så vidare i all oändlighet. Känslighet inför
dessa bevis för mänsklig interaktion uppmuntras... Om jag märker att börjar
bli uttråkad tar jag känslan på allvar, och med största sannolikhet benämner jag
den. Om jag får för mig att allt vad en i gruppen säger till en annan kan sammanfattas
med orden ’Jag vill ha din obetingade uppskattning för vad jag gör’,
kan jag föreslå att försöka säga det till den andre.” (Kempler 1965. Min översättning.)
Inget ”skvaller”
Kemplers beskrivning av sitt arbetssätt påminner mycket om Whitaker, men jag är osäker på
hur deras relation såg ut i övrigt. Precis som Whitaker betonade Kempler vikten av att vara en
hel och autentisk person, snarare än att spela rollen som terapeut. Precis som Satir betonar
han vikten av funktionell kommunikation. Men när Satir betonade kongruens (att det verbala
och det icke-verbala budskapet skulle stämma överens), så betonade Kempler det fullständiga,
specifika och direkta budskapet, trots att alla aspekterna omfattades av dem båda. Kempler
kallade kommunikation om någon som var närvarande för ”skvaller”, vilket han aldrig tillät.
Kemplers experientiella gestaltterapi hade även starka rötter i psykodynamiskt tänkande
(han skrev bland annat om överföring, omedvetna processer och motstånd) samt i den existentiella
encounter-rörelsen (med begrepp som medvetenhet, konfrontation och ärlighet). Förutom
att det personliga utagerandet kan vara svårt för terapeuter, som ofta är alltför väluppfostrade
och lider av det jag kallar ”artighetssyndromet”, är Kemplers teori inte särskilt svår att
96 http://www.sfft.se/familjeterapihistoria.htm
97 Robert Kennedy och Martin Luther King mördades, Sovjet ockuperade Tjeckoslovakien,
Olof Palme fördömde USA’s krig i Vietnam, Sverige hade studentuppror och kårhusockupationer.
98 På svenska: ”Gestaltterapi med familjer – Principer och metoder” (1975)
131

ta till sig (det var kanske därför han inte skrev mer?). Den rör sig i princip på individ- och dyadnivåerna;
individens medvetenhet och autenticitet, och interpersonell kommunikation mellan
två individer. Komplementaritet, triader, subsystem och gränser, den utvidgade familjen –
sådana begrepp lyser med sin frånvaro hos Kempler.
Våga ta risker
Trots sin enkelhet kan det mesta av Kemplers arbetssätt inkluderas i ett strukturellt arbete, på
samma sätt som Whitakers. De som utbildades för Kempler blev ofta entusiastiska. Gunnar
och Bente Öberg skrev både inledning och avslutning till den svenska översättningen av
Kemplers bok ”Gestaltterapi med familjer”:
”Walter Kempler har betytt oerhört mycket för utvecklingen av familjeterapi i vårt
land. Vi som mötte honom 1968 fick många begrepp ställda på huvudet. Genom
att i första hand exponera sig själv och sitt arbetssätt, i stället för att lära ut en
massa teorier, fick han behandlare att börja se på sitt eget agerande i behandlingssituationen
på ett nytt sätt. Hans budskap var att vi skulle vara mer personliga,
mer aktiva, mer fantasifulla, och själva våga ta risker, och chansa på att
själva bli förändrade. Ögon, öron och våra känslor var redskap i det terapeutiska
arbetet som vi borde kunna lita på...
Det vi tycker att vi finner i denna bok är en teori och ett budskap som bygger
på djup och gammal kunskap om människans kamp i tillvaron. Kampen, och den
process som utvecklas i en konfrontation ansikte mot ansikte, är Kemplers plattform...
Han syftar inte att lära ut en teknik som kan användas av alla och envar, just i
denna form som han har gestaltat den, utan det är snarare tal om ett förhållningssätt
som kan utmana och stimulera oss att utveckla och använda våra
egna resurser på ett för oss riktigt sätt. Detta oavsett om vi för tillfället är behandlare
eller behandlad...
Gestaltterapi är en psykoterapeutisk modell och ingen teori. Målet är att öka
människans medvetenhet om sig själv och sin existens... Gestalten (hur vi uppfattar
oss själva och omvärlden) öppnar nya vägar för upplevelsen. En process...
Gestaltterapeuterna arbetar ofta med motsatsförhållanden och polariteter, som
jag och du, här och där, då och nu, och ser det som viktigt att det upprättas kontakt
eller konfrontation mellan motsatspar och motstridiga element inom människan
eller mellan människor... Målet är att genom självutlämning och interaktion
inom och mellan människor få en ökad medvetenhet som resulterar i ett förändrat
beteende.” (Kempler 1975 s. 5, 6 och 127.).
En dalande stjärna
I motsats till Whitaker, som hela tiden växte i ryktbarhet, gick Kempler den motsatta vägen.
Han avvecklade sitt institut i Los Angeles (det går knappt att hitta om man googlar på det).
Han koncentrerade i stället sitt arbete till Skandinavien, där han var desto mer populär, åtminstone
de första åren, och bosatte sig i Norge. Kempler-institut bildades i både Danmark
och Norge. Det danska, under Jesper Juuls ledning, har varit enormt produktivt, både beträffande
utbildning och litteraturproduktion.
I Sverige tappade han popularitet sedan Minuchin och Satir börjat utbilda svenskar. En
bidragande orsak till Kemplers dalande popularitet i Sverige kan vara den svans av sensitivitetstränare
som följde i Kemplers fotspår, och som vållade psykiska sammanbrott på löpande
band. Det förekom till och med självmord som förknippades med sensiträning. Dessa ”tränare”
var oftast civilekonomer eller administratörer, utan psykoterapeutisk utbildning eller erfarenhet.
Många av dem såg som sin huvuduppgift att få gruppdeltagarna att gråta och bryta
samman genom kränkande påhopp, som ”Du är en pisseråtta”.
Avslutningsvis ett tänkvärt Kempler-citat: ”Det finns inga hopplösa familjer, bara hopplösa
terapeuter”.
8.9 Nätverksterapi – Speck, Attneave
1970 bjöd Minuchin och Haley in Ross Speck till Philadelphia Child Guidance Clinic för att
utbilda personalen i nätverksarbete, som ett sätt att vidga den strukturella familjetarapins
perspektiv till att inte bara inkludera kärnfamiljen och den utvidgade familjen. Där mötte han
132

Carolyn Attneave som sökt upp honom när hon fått veta att han skulle undervisa om sociala
nätverk, Från vitt skilda utgångspunkter men med ett starkt gemensamt intresse påbörjade de
ett samarbete.
Ross var en psykoanalytiskt utbildad psykiater som gått den ”vanliga” vägen från medicinsk
psykiatri (med bland annat lobotomering) via individualterapi till familjeterapi. Men han
nöjde sig inte med detta, utan började mer och mer att arbeta i patienternas hemmiljö, för att
om möjligt undvika hospitalisering. 1963 publicerade han en artikel om familjeterapi i hemmet.
När det visade sig att ungefär 20% av familjerna inte svarade på behandlingen, och sedan
han läst en artikel om familjer och sociala nätverk, började han 1966 att bjuda in omkring 40
personer till nätverksträffar i familjens hem. 1967 publicerade han en artikel om nätverksterapi
i Family Process.
Indianska och svenska rötter
Carolyn Attneave hade en mycket blandad bakgrund. Hennes mamma var Delaware-indian.
Många begrepp i nätverksteorin har koppling till Attneaves indianska ursprung, till exempel
”stammen”, ”retribalisering” och ”riter”. Hennes farmor hade som tonåring emigrerat från
Sverige till Texas och hennes farfar försvann lika snabbt som han kom, ”en av dessa texasbor
vilkas ursprung varken avslöjades eller efterfrågades”. Hennes familj förde en nomadiserad
tillvaro – fram till över trettio års ålder hade hon aldrig bott mer än två år på samma ställe.
Hon hade flyttat över stora områden, från El Paso i Texas till Kalifornien i väst. Rotlösheten
hade ändå något gott med sig. Hon blev expert på att lära känna och hitta sin plats i de mest
skiftande kulturer.
Samtidigt som hon försörjde sig själv och sina barn pluggade hon på fem olika colleges,
men det tog lång tid för henne att hitta sin yrkesinriktning. Det enda hon visste var att hon inte
ville bli lärare, som släkten försökte pressa henne till.
Slutligen fastnade hon för psykologi och sociologi, och blev så småningom familjeterapeut.
För att kunna tillvarata patienternas och familjernas resurser, sökte hon resurser även utanför
familjerna, och bildade arbetslag som kunde bestå av personer från familjens nätverk, som
socialarbetare, logopeder, lärare, psykiatrer, läkare, övervakare och distriktssköterskor, präster,
scoutledare, butiksinnehavare, släktingar och vilka människor som helst som stod i kontakt
med familjen och hade möjlighet att göra en insats.
Haley stöttade
När Speck och Attneave började samarbeta fick de mycket stöd och uppmuntran av Haley,
som bland annat uppmanade dem att skriva en artikel till den antologi han publicerade 1971 –
”Changing families”. 1973 publicerade de boken ”Family networks”, och en ny rörelse började
utvecklas.
Denna utveckling var helt i linje med den perspektivvidgning som pågått, ända sedan Sullivan
och Ackerman med flera i slutet av 1930-talet höjt blicken från individen till mor-barn-relationen.
Så småningom gick man från dyad- till triadfokus när man började ta in även fäderna i
arbetet. Fokus vidgades sedan till hela familjesystemet (inklusive syskon) och vidare till far-
och morföräldragenerationen. Steget till familjens nätverk var helt logiskt, och det var också
helt logiskt att det var Minuchin och Haley som var katalysatorer i den processen.
I den karta över författarnas professionella nätverk, som inleder den första boken om nätverksterapi,
finns även namn som Carl Whitaker, Murray Bowen, Gregory Bateson, Ronald
Laing, Ed Auerswald och Frederick och Bunny Duhl.
Nätverksarbete i Norden
Kanske bidrog Carolyn Attneaves svenska rötter till att nätverksterapin etablerade sig så
snabbt i Sverige. Redan 1975 släpptes Attneaves och Specks bok på svenska. 99 Ett par år
senare bildades ”Nätverksgruppen” bestående av personal från PBU, socialvård och skolor i
Botkyrka och Haninge kommuner. Tio av gruppens femton deltagare, med Lennart Svedhem
som redaktör, medverkade som författare till boken ”Nätverksterapi – teori och metod” som
släpptes 1985. Två av medförfattarna medverkade drygt tio år senare i två gedigna nätverksböcker:
Johan Klefbeck skrev tillsammans med norrmannen Terje Ogden ”Barn och nätverk –
Ekologiskt perspektiv på barns utveckling och nätverksterapeutiska metoder i behandlingsar-
pin.
99 Det sociala nätverket – Hur familjens sociala nätverk och kontakter kan samverka i tera-
133

ete med barn” som släpptes 1995, och två år senare kom ”Nätverksboken – om mötets möjligheter”
med Gunnar Forsberg och Johan Wallmark som redaktörer. I den senare är flera av
Nätverksgruppens ursprungliga medlemmar medförfattare, men också många som tillhör den
andra vågen av nätverksterapeuter, bland andra Claes Johansson som i många år undervisat
om nätverksterapi i GSI’s familjeterapiutbildning. Båda böckerna har efter millennieskiftet
getts ut i bearbetade upplagor.
Det senaste tillskottet till svenska böcker om nätverksterapi är ”Familjer och nätverk – fem
artiklar från en intensiv satsning på familj- och nätverksarbete i en psykiatrisk organisation under
fyra år”, redigerad av Marianne Borgengren. Till skillnad från de tidigare böckerna, som
främst utgått från socialtjänst och barnpsykiatri, är utgångspunkten här nätverket kring vuxenpsykiatrins
patienter.
Finland har en längre tradition av nätverksarbete i vuxenpsykiatrin. Yrjö Alanen följde samma
bana som så många andra familjeterapipionjärer. Via psykoanalytikerutbildning blev han
familjeterapeut, och fortsatte vidga perspektiven till patientens nätverk. Alanens ”Åbomodell”
vidareutvecklades i finska Västerbotten till Jaakko Seikkulas ”Torneomodell” som karaktäriseras
av öppna samtal i vårdmöten, där patientens och det naturliga nätverkets röster är lika
viktiga som det professionella nätverkets. Med nätverksarbete har man kunnat åstadkomma
kraftig reducering av långa sjukhusinskrivningar vid psykoser. I Norge har nätverksarbetet
kommit senare, och då främst via nätverksperspektivet i multisystemisk terapi (MST, se kapitel
8.10).
Avpolitisering – individuella röster ersätter klasskamp
Nätverksgruppen, som introducerade nätverksarbete i Sverige, stod för den vänsterradikala
klasskampsideologi som fortfarande var stark i slutet av 1970-talet. I förordet till ”Nätverksterapi”
skriver Svedhem:
”Kapitlet om politik och terapi handlar om hur otillfredesställdheten med begränsningen
hos många psykoterapeutiska metoder, vad gäller att nå ut till de
sämst lottade i samhället, har lett fram till ett ökat intresse för terapeutens/vårdarbetarens
roll i samhället. Insikten om klasskillnaderna mellan klient och terapeut
i vår egen yrkesvardag gav grogrund för, och nödvändiggjorde, utarbetande
av nya metoder... Vägledande i detta metodutveckliingsarbete har varit den
forskning omkring sambanden mellan social klass och ohälsa, mellan social
klass och nätverk samt mellan socialt nätverk och ohälsa som länge varit i stort
sett obekant i vårt land.”
Flera medlemmar hade ett förflutet i ARG, Alternativa RådgivningsGruppen, som från början
var tänkt som en psykoterapimottagning för arbetarklassen, men som utvecklades till en politisk
tankesmedja (som det numer kallas), när man inte lyckades nå ut till sin målgrupp.
I den dagsaktuella nätverkslitteraturen har kollektivet och den politiska medvetenheten fått
stå tillbaka till förmån för de enskilda nätverksmedlemmarnas rätt att göra sina individuella
röster hörda. Samhällsförändringarna (se kapitel 9.7) har medfört att det politiska engagemang
som var naturligt och självklart på det solidariskt kollektivistiska 1970-talet (och i synnerhet
i kretsarna kring Minuchin där nätverksarbetet tog form) inte är politiskt korrekt på det
konservativt individualistiska 2000-talet. Minuchin är en av de få i familjeterapivärlden som
fortfarande törs visa aktiv politisk solidaritet med underpriviligierade familjer. 100
Socialekologisk utveckling
Som i alla terapiformer sker en kontinuerlig teori- och metodutveckling i nätverksterapin. Urie
Bronfenbrenner och hans socialekologiska systemteori nämns inte av Speck och Attneave –
av naturliga skäl, eftersom den lanserades först i slutet av 1970-talet. När de skrev sin nätverksbok
var Bronfenbrenner fullt upptagen av sitt klassiska projekt att jämföra barnuppfostran
i Sovjet och USA.
I Svedhem (1985) nämns Bronfenbrenner närmast i förbigående, som inledning till del II
(praktik), men i de bearbetningar som tryckts på 2000-talet intar Bronfenbrenner (1979) en
mycket dominerande plats, med sin indelning av systemnivåer i mikro-, meso-, exo- och
makrosystem. Mikrosystemen består av nätverkssektorerna familj/hushåll, släkt, daglig
verksamhet (arbete/skola) och övriga (vänner, grannar, föreningsmedlemmar med flera), där
det professionella nätverket ofta kan utgöra en egen, ibland dominerande, sektor. Mesosys-
100 Se ”Working with families of the poor”.
134

temet är individens sociala nätverk, där relationer mellan sektorerna är av avgörande
betydelse. Exosystem är de system som medlemmar i någon sektor ingår i, till exempel
faderns arbetsplats eller skolstyrelsen. Makrosystem är de sociala, politiska och kulturella
sammanhang som nätverket ingår i. 101
Integration – suddigare gränser
Nätverksterapeuterna gjorde från början skarpa avgränsningar till familjeterapin, ungefär så
som de första familjeterapeuterna markerade tydliga gränser mot individualterapin. Under
1990-talet introducerades en variant av närverksarbete från den maoriska ursprungsbefolkningens
traditioner på Nya Zeeland, och även då upprepades mönstret av skarpa gränsdragningar
– även till nätverksterapin, som i princip byggde på samma tänkande, även om traditionernas
ursprung skilde sig med ungefär jordens diameter.
Den tidigare polariseringen har idag mjukats upp betydligt. Dagens nätverksterapeuter är
mycket influerade av Goolishians och Andersons språksystemiska inriktning (se kapitel 9.3),
och Tom Andersens reflekterande processer (se kapitel 9.4). Det är intressant att se hur våra
östra och västra grannländer fått igång ett fruktbart samarbete kring norra polcirkeln (Tromsø-
Torneå).
Integrationsprocessen är ömsesidig. Även flera familjeterapeutiska inriktningar närmar sig
nätverksarbete. Språksystemikerna har inte bara påverkat nätverksterapin, utan även inspirerats
av den. När de arbetar med det problemdeterminerade systemet utgår de från ett nätverksperspektiv
Minuchin har ju sedan länge dragit in den utvidgade familjen i det familjeterapeutiska arbetet,
och i ”Working with families of the poor” exemplifierar författarna kategorier som bör vara
så naturliga att bjuda in tidigt i familjearbetet, att de bör finnas med i en automatisk checklista:
fastrar och mostrar, mor- och farföräldrar, syskon, fosterfamiljmedlemmar, personal från kyrka,
skola med mera. Även Carl Whitaker var tidig med att bjuda in så många berörda som
möjligt till familjesamtalen (se kapitel 8.8).
8.10 Manual- och evidensbaserade modeller – MST, FFT
I ”Familjebehandling på goda grunder” gör Kjell Hansson en genomgång av forskning på familjeterapi
inom olika verksamhetsområden, som föräldrautbildning, fosterhem, ungdomskriminalitet,
missbruk, somatik och psykiatri. Speciellt vid ungdomsasocialitet är familjebehandling
en av de mest lovande och utvärderade metoderna.
Vetenskapliga våndor
En svårighet vid familjeterapeutisk forskning är att de traditionella, ”positivistiska” vetenskapliga
metoderna passar utomordentligt dåligt för att studera interaktion i levande system. Den
naturvetenskapliga forskningsmetodiken bygger på ett antal antaganden som är omöjliga att
uppfylla när man studerar mänskligt samspel. Den mekanistiska naturvetenskapliga forskningstraditionen
(positivismen) kräver fullständig kontroll över ett antal variabler.
Bland annat måste försöksgrupp och kontollgrupp vara slumpmässigt utvalda ur samma
population för att jämförelser skall kunna bli meningsfulla. Att få fullständig slumpmässighet
vid fördelning är i sig otroligt svårt, inte minst etiskt, när vi studerar människor. Det finns många
experiment som har måst avbrytas i förväg, då man funnit det omöjligt att fortsätta med
uppenbart felaktig behandling i kontrollgrupper.
Men även om man klarar av att genomföra det slumpmässiga urvalet, är det ofta svårt att
bevisa att grupperna verkligen kommer från samma population. Heterogenitetsproblematiken
kan fördunkla resultat av annars otroligt ambitiösa forskningsprogram. Om det till exempel är
så att försöksgruppen består av hjälpsökande och kontrollgruppen av omotiverade familjer, så
hjälper det inte att man har kontrollerat faktorer som ålder, kön, begåvningsprofil och skolbetyg
på ungdomsbrottslingen, position i syskonskaran, om båda föräldrarna deltar i den unges
fostran, föräldrarnas uppfostringsstil, graden av samarbete mellan föräldrarna, föräldrarnas
syskonposition och relation till sina ursprungsfamiljer, föräldrarnas utbildningsnivå, familjens
ekonomi, bostadsform, bostadsområde (och gud vet vad man behöver kontrollera) – grupper-
101 Bronfenbrenners socialekologi har även en viktig position i barnorienterad familjeterapi,
se avsnitt 8.14.3 och BBIC, se avsnitt 8.13.
135

na är ändå inte jämförbara, och eventuella resultatskillnader säger ändå inget statistiskt signifikant
om metodens effektivitet.
Ett annat forskningsproblem är att statistiska beräkningsmodeller förutsätter relativt stora
försöks- och kontrollgrupper, för att kunna utesluta att de uppmätta resultatskillnaderna är
slumpmässiga. Om man med 95 % säkerhet skall kunna säga att det finns en skillnad, så
krävs det (i de gruppstorlekar som är realistiska i utvärderingssammanhang) extremt stora
resultatskillnader – och då finns det fortfarande 5 % risk att det ändå är slumpen som förklarar
skillnaden. I praktiken klarar de flesta undersökningar inte dessa krav, utan det blir i regel
bara ”snudd på sannolikt” att den utvärderade metoden verkligen är effektiv.
Alla dessa faktorer, och förmodligen ännu fler, kan alltså sabotera forskningsambitionerna
redan innan man börjat samla in data. Men ändå återstår fortfarande många svåra nötter att
knäcka. Vilka kriterier skall man studera: Subjektivt upplevda förändringar hos den unge och
föräldrarna, med skattningsskalor eller intervjuer? Objektiva faktorer som närvaro i skola eller
arbete, antal upptäckta brott etc.?
Validitetsproblematiken (hur vi vet att de kriterier vi mäter verkligen är ett mått på den undersökta
behandlingens effektivitet) och reliabilitetsproblematiken (hur tillförlitliga våra mätvärden
är) är svåra stötestenar i familjeterapiforskning, men ändå underordnade övergripande
frågor som: Hur mäter vi livskvalitet, känslor, relationer med mera, så att de blir kvantifierbara
i siffror som datorer kan behandla med statistikprogram? Hur kan vi vinna kunskap,
när de forskningsmetoder (hermeneutiska och fenomenologiska) som lämpar sig för att studera
de fenomen vi vill forska på, inte längre räknas officiellt i Sverige?
Konsthantverk kontra standardiserad teknik
Den enda ”evidens” som i dag betyder något är forskning som förutsätter en kontroll som i
praktiken är omöjlig att uppnå, där man i bästa fall kan hitta kompromisser, vilka alltid kan
ifrågasättas. Egentligen är det inte särskild konstigt att det finns alltför lite forskning om familjeterapins
effektivitet. Det konstiga är väl att det ändå finns så pass många forskningsresultat,
att Kjell Hansson har kunnat ge sin bok namnet ”Familjebehandling på goda grunder”, men
han kommenterar samtidigt:
”Det bör framhållas att all forskning är behäftad med olikia felkällor, och att den
felfria forskningsmodellen ännu inte är en. I en sådan situation är det viktigt att
kunna förstå både starka och svaga sidor hos en viss modell för att kunna värdera
ööch överväga resultat (s. 21).
Jag har ingen ambition (eller kompetens) att göra en fullständig vetenskapsteoretisk analys,
men jag vill ändå behandla ytterligare ett forskningsproblem. Den klassiska forskningsmetodiken
bygger också på att den oberoende variabeln (behandlingen) är exakt lika för alla i
försöksgruppen, liksom att den beroende variabeln (behandlingsresultatet) står i ett linjärt
orsak-verkan-förhållande till den detaljkontrollerade inputen. I cirkulärt självkorrigerande
levande system, som dessutom inte kan isoleras och studeras separat från vare sig behandlare
eller forskare, så krävs även här kompromisser. Terapeuten kan inte vara en välprogrammerad
robot som behandlar alla familjer exakt lika. Förutom att det är omöjligt (guschelov) så
vore det katastrofalt, eftersom familjerna inte heller är klonade till exakta kopior av varandra.
Familjeterapi är ett konsthantverk som inte kan reduceras till en samling tekniker. 102
En kompromiss i detta avseende kan vara att författa noggranna beskrivningar av hur terapeuten
skall agera i olika situationer, för att säkerställa att behandlingsinsatsen blir så likartad
som möjligt i hela försöksgruppen. Dessa receptsamlingar (manualer) har dessutom fördelen
att de kan patenteras, licensieras, och på så sätt skapa en förmögenhet hos upphovsmännen,
om de lyckas marknadsföra sin ”medicin” (manual). Det är samma marknadskrafter som
när läkemedelsbolag patenterar lönsamma mediciner och genforskare patenterar gener.
Utvärderade metoder
Det är framförallt två manual- och evidensbaserade metoder som har uppmärksammats i
Sverige. Båda är målcentrerade och inriktade på beteendeförändring.
”Familjebehandling är en av de mest lovande metoderna då det gäller behandling
av ungdomsasocialitet. Med asocialitet menar jag företrädesvis mer eller
102 Detta tema är genomgående i hela denna bok. ”Den strukturella vägen” introducerades
i kapitel 2.4, och återkommer på många andra ställen.
136

MST.
mindre kriminellt beteende, men asocialitet innefattar även asocialt beteende
som störande uppträdande, aggressivitet m.m. Dessutom är de ofta kombinerade
med olika typer av missbruk. Det finns ett par metoder som sannolikt är de
mest utvärderade, nämligen Funktionell familjeterapi (FFT) och Multisystemisk
terapi (MST). Båda metoderna har sin grund i systemiskt tänkande, med bred
teoretisk bas och tillämpning. Metoderna har mest tillämpats på tonåringar.”
(Hansson 2001 s. 134)
Multisystemisk terapi utvecklades i slutet av 1970-talet av Scott Henggeler. Den centrala
tanken är att barnets beteende bestäms av en rad olika faktorer i dess sociala och ekologiska
omgivning inkluderande familj, kompisar, skola, närmiljö och samhälle i stort (därav benämningen
”multisystemisk”).
”I studier som har gjorts har man sett att det finns ett klart samband mellan den
unges sociala miljö och kriminalitet, men att det också finns faktorer i den sociala
miljön som skyddar.
Metoden bygger på strategisk och strukturell familjeterapi dvs familjens struktur
är orsak till olika problem i familjen och det kan vara så att problemen har sin
grund i en felaktig makthierarki där barnet har större makt än föräldrarna.
Metodens huvudinriktning är att det är föräldrarna som har den mesta påverkan
på den unge, men den lägger samtidigt stor vikt vid det sociala nätverket.
Terapeuten skall maximera hela familjens egen kapacitet och på detta sätt ge
dem makt och styrka att behålla de förändringar som behandlingen inneburit och
målet är att familjen skall klara sig själv efter avslutad behandling utan eftervårdande
insatser. Behandlingsinsatserna är kortvariga och intensiva (under 6 månader).
Terapeuten har beredskap dygnet runt för sina familjer. Vården på institution
kan förhoppningsvis minimeras eller bli obehövlig.”
(www.backa.goteborg.se)
Nio MST-principer:
• Analys av de identifierade problemen och det sociala sammanhang som vidmakthåller
dessa.
• All terapeutisk arbete vilar på att förstärka det positiva, vi använder oss av systemets styrkor
som hävstång för förändring.
• Interventionerna uppmuntrar ansvarsfullt beteende och strävar till att minska oansvarsfull
beteende hos alla.
• Interventionerna är handlingsinriktade, fokuserade på nuet. De är inriktade på tydliga, specificerade
och väl definierade problem.
• Interventionerna riktas in på beteendesekvenser mellan och inom de system som vidmakthåller
de identifierade beteendeproblemen.
• Interventionerna är utformade utifrån utvecklingsnivån/förmågan hos den som interventionen
inriktar sig på.
• Interventionerna kräver dagliga och/eller veckovisa ansträngningar av familje-medlem/medlemmar.
• Interventionens effektivitet utvärderas kontinuerligt från multipla perspektiv. MST-terapeuten
har ansvaret för att komma förbi de hinder som står i vägen för lyckade resultat.
• Interventionerna är utformade så att de kan generaliseras, att de ger familj och nätverk kraften
att fortsätta att vidmakthålla de konstruktiva förändringarna i vardagslivet.
(www.mst-sverige.se)
Kulturell bakgrund
”Liksom många andra modeller från USA betonar man starkt att det är angeläget
att tänka på den kulturella bakgrunden hos familjerna. En av de betydelsefulla
upptäckterna man gjorde var dock att det inte fanns något samband mellan etnisk
och kulturell bakgrund och resultat av MST. Resultatet var ungefär detsamma
oavsett om ungdomen var yngre eller äldre.
I MST poängterar man också att det är viktigt att terapeuten ser familjemedlemmarna
som samarbetspartners i en behandlingsplanering och en behand-
137

lingsprocess där målen för behandlingen formuleras av föräldrarna. Ett sådant
samarbete hjälper till att minska risken för att terapeuternas behandlingsmål
styrs av den dominerande trend som för tillfället finns i yrket. Med det ökar också
möjligheten att interventionerna är lämpliga med hänsyn till just den aktuella familjens
värderingar...
Det är viktigt att ta med det informella stödjande nätverket i behandlingen...
försöker man se till att behandlingsteamet speglar den etniska sammansättningen
i familjen. Multikulturellt team blir en ram där det som görs blir kulturellt
riktigt för familjerna....
Det är viktigt att positivt värdera att tonåringarna skall växa upp från föräldrarna
och frigöra sig från dem. Samtidigt som man trycker på det viktiga i att utbilda
sig eller skaffa sig ett arbete samt att utveckla positiva kompisrelationer.”
(Hansson 1971 s. 157 ff.)
Strukturell familjeterapi i manualform
Eftersom de strategiska och nätverksorienterade aspekterna ingår i den strukturella familjeterapin
kan man med fog hävda att MST är en manualiserad form av strukturell familjeterapi,
och att de positiva forskningsresultat som uppvisats för MST samtidigt utgör evidens för att
strukturell familjeterapi fungerar i arbete med kriminella ungdomar och deras familjer, den
målgrupp som terapiformen ursprungligen utvecklades för. Vad som återstår att empiriskt påvisa
är att metoden inte bara fungerar vid ungdomsasocialitet och psykosomatiska problem,
utan i alla barnfamiljer med problem, där symtomen inte är renodlat medicinska.
FFT
Funktionell familjeterapi utvecklades av Jim Alexander i Salt Lake City, Utah, USA, i mitten
av 1970-talet. ”Jim Alexander startade sin familjeterapeutiska bana hos Salvador Minuchin på
Philadelphia Child Guidance Clinic, varifrån man kan se tydliga impulser. Modellen vilar också
i hög grad på kommunikationsteori och beteendeterapeutiska tankar.” (Hansson 2001 s. 134
f.) Alexander hade även stark inspiration från Virginia Satir och Thomas Gordon (Aktivt föräldraskap).
Lite karikatyrmässigt förenklat kan man säga att MST är Minuchin i manualformat (där det
mesta av de grundläggande teorierna och teknikerna finns beskrivna i ”Familjeterapins grunder”
kapitel 4 och 10), och att FFT är Satir i manualformat (kapitel 5 och 8 i ”Familjeterapins
grunder”). En annan skillnad är att MST startar brett utifrån ett multisystemiskt perspektiv,
medan FFT startar med familjen och utvidgar sedan.
Målsättningar med FFT är att engagera och få med ungdom och familj, motivera och initiera
positiv förändring, förändra familjeprocessen samt att engagera och påverka nätverket.
Stödjande kommunikation
Positiv/stödjande kommunikation uppmuntras i stället för försvarsinställd kommunikation (anklagande
du-budskap). Med positiv kommunikation avses:
• Ansvarig kommunikation – stå för det man säger och visa det i handling; uttrycka egna
känslor och behov i stället för att etikettera andra.
• Tala om effekten – uttrycka vilka reaktioner, känslor och behov den andres beteende väcker
hos dig. I kombination med punkten ovan blir det ett jag-budskap.
• Direkt kommunikation – tala till och med varandra, inte om någon närvarande, för någon annan
eller via en tredje person.
• Kort och koncis – drunkna inte i detaljer och ändlösa historiebeskrivningar.
• Konkret och beteendespecifikt – undvik luddiga och ospecifika ord, i stället för att uppmana
någon att vara snäll, tala om vad du vill att han/hon skall göra.
• Kongruent – orden måste stämma överens med sättet man säger dem på, icke-verbal metakommunikation
måste bekräfta budskapet.
• Presentera alternativ – visa kompromissvilja, att mötas på halva vägen.
• Aktivt lyssnande – visa intresse att vilja förstå, kontrollera om du har uppfattat budskapet.
Styrande auktoritet
Det är viktigt att terapeuten är strukturerande och har god förmåga att skapa en relation.
138

Att vara strukturerande betyder: Att vara styrande, att ha en klar kommunikation, förmåga
att förmedla klara och begripliga bilder av familjen, att ha självförtroende, att ge optimistiska
budskap och att ha tillräcklig auktoritet.
Förmåga att skapa en relation betyder: Att koppla känsla till beteende, att ha känsla för
vad som händer, att vara icke dömande, att kunna visa värme, att kunna visa humor och att
våga avslöja sig själv och vara personlig
Det är viktigt för en FFT-terapeut är att ha en teoretisk förståelse för de grunder som FFT
bygger på, och hur dessa olika delar är sammanvävda. Man måste också ha en absolut vilja
att fortsätta terapin och hålla fokus på vad det handlar om.
Det är även viktigt att kunna kommentera och ta med allt som finns både inom och utanför
familjen när det gäller att arbeta, exempelvis genom att kommentera, stödja eller omformulera.
Positiv omformulering (reframing, jämför kapitel 6.1) innebär oftast att terapeuten porträtterar
oacceptabla beteenden som vrede, olydnad, m.m. i ett annat ljus. Terapeuten beskriver
beteendet i en annan context eller i en annan situation som ger det en mera positiv betydelse
(vrede betyder också att man är sårad; ilska kan betyda förlust eller saknad; försvarsinriktat
beteende kan visa att det finns känslor; att tjata betyder att det är viktigt).
Den funktionella familjeterapeuten är icke dömande och bör avstå från att kritisera. Speciellt
familjefunktioner är den enskilda familjens egendom, och de har all rätt i världen att fungera
som de vill. Samtidigt som man måste peka på vilka eventuella konsekvenser ett visst
beteende kan få.
Funktionellt perspektiv
Funktionella familjeterapeuter är tränade att se på beteendet utifrån en funktionell synpunkt.
Vad bidrar beteendet till? Allt beteende är ett försök att lösa något problem, frågan är vilket. I
det funktionella familjeterapiarbetet är det viktigt att man kan visa värme, acceptans och
humor. I många familjer är humor en av de viktigaste möjligheterna för att få medlemmarna
att se annorlunda på sitt sätt att fungera och också en möjlighet för att kunna distansera sig.
Även om Minuchin inte fokuserar så mycket på specifika kommunikationsfärdigheter (han
utgår ifrån att kommunikationen automatiskt blir funktionell när familjen fått en funktionell
struktur), så hittar man ändå många strukturella drag i FFT: Närhet och distans är viktiga
diagnostiska kriterier för att förstå symtomen; integration av inre och yttre omstruktureringar;
terapeutens ledarposition i det terapeutiska systemet; betoningen på att samgå genom
bibehållande och att etablera goda relationer; att våga vara personlig i mötet med familjen,
och visa värme, acceptans, humor och engagemang; omformulering; att se individen i ett
familjeperspektiv och familjen i ett nätverksperspektiv...
Här finns alltå mycket som luktar Minuchin, vilket ju inte är konstigt med tanke på Alexanders
bakgrund som student i Philadelphia. En skillnad, förutom fokuseringen på kommunikation
i stället för struktur, är att Alexander tydligen inte gillade ombalansering och iscensättning,
två hörnstenar i den strukturella familjeterapin.
8.11 KBT – Beck, Ellis, Lazarus
Kognitiv beteendeterapi (KBT), eller Cognitive Behavior Therapy (CBT) som det heter på engelska,
växte fram som en integrativ syntes mellan de gamla terapiformerna ”kognitiv terapi”
och ”beteendeterapi”.
Behavioristisk betingning
Beteendeterapin har anor från den ryske nobelpristagren Ivan Pavlovs dreglande hundar, och
deras betingade reflexer, i början av förra seklet. Från observationer av att ljud som föregick
utfordring utlöste salivreflex (det är samma princip som att du själv börjar utsöndra saliv när
du tänker på ordet citron – känner du hur det rinner till?) byggde Pavlov en neuropsykologisk
teori om s. k. klassisk betingning. Benämningen ”klassisk” kommer av att inlärningspsykologin
ungefär 40 år senare utvecklades av amerikanen B. F. Skinner, som utöver den klassiska
betingningen (som han kallade respondent) påvisade det han kallade ”operationell” betingning.
Denna typ av inlärning handlar om de konsekvenser ett beteende får.
Om ett visst beteende belönas, förstärks det och blir mer frekvent. I det klassiska Skinnerexperimentet
blir en råtta belönad med en matkula varje gång hon trycker på en spak. Det tar
inte lång tid innan råttan är fullt upptagen med att trycka fram matkulor (åtminstone tills den är
mätt). Ur ett cirkulärt råttperspektiv illustreras fenomenet i skämtteckningen, där det ena råt-
139

tan säger till den andra: ”Gosse, vad jag har betingat killen där ute – varje gång jag trycker på
spaken slänger han in lite mat!” Om ett beteende inte belönas utsläcks det, eftersom det blir
meningslöst. Om förstärkningen är intermittent (bara ibland, utan att man vet när) blir det
förstärkta beteendet både intensivt och ihärdigt, som vid spelmissbruk.
Beteendemodifikation ligger bakom tekniker som hund-, barn- och klientdressyr, med tekniker
som ”teckenekonomi”, ”desensibilisering” och ”aversionsterapi”. Ett exempel på det senare
är Stanley Kubriks film ”A Clockwork Orange”, som skildrar en fängslad huligan, dömd
för mord och misshandel. Han genomgår ett betingningsprogram, som får honom att bli så
illamående inför våld att han inte förmår försvara sig, när han efter frigivningen utsätts för
hämnd från sina brottsoffer.
Nu är det inte fullt så illa som det låter. Även om beteendeterapin utsatts för stark kritik för
att den kan missbrukas, så kan nästan all kunskap missbrukas. Och behavioristisk inlärningspsykologi
ligger bakom många användbara terapeutiska tekniker som används av till exempel
”supernannys”.
Kognitiv kompromiss
Kritiken mot den ensidiga beteendefokuseringen ledde till utveckling av terapier som var mer
kognitivt baserade. De byggde på antagandet att våra känslor styrs av våra tankar, mer än
tvärtom. Kognitiv terapi utvecklades av Aaron T. Beck på 1960-talet och syftar till att hjälpa
klienten att kognitivt omstrukturera de destruktiva attityder som ingår som en central del av
symtombilden vid depression, för att i stället tänka mer konstruktivt.
De destruktiva attityderna kan ha innebörder som ”Om jag inte är omtyckt så är jag
värdelös” eller ”Om jag misslyckas eller gör bort mig så kan ingen tycka om mig.”
”Det utmärkande för kognitiv terapi är att patient och terapeut formar ett team
som tillsammans skrider till verket för att för det första kartlägga hur patienten
tänker och tolkar olika händelser, och för det andra testa riktigheten i dessa
föreställningar och tolkningar genom sokratisk dialog (där terapeuten ställer
frågor till patienten som ska göra det möjligt för denne att själv nå insikt) och
genom olika slag av beteendeexperiment (där patienten ges i hemuppgift att
testa nya förhållningssätt för att utröna om effekterna verkligen blir de som han
eller hon fruktat).” (Egidius 1994 s. 282.)
Här ser vi stora likheter med strukturellt arbete. Samgåendet är centralt, utforskandet av
världsmodeller likaså, inre kognitiva omstruktureringar och uppgifter för att förändra yttre
beteenden. Man kan lugnt hävda att kognitiv terapi, eller kognitiv beteendeterapi som det
alltmer kommit att kallas, är en variant av strukturell familjeterapi – fast på individnivå.
Därmed vill jag inte påstå att vare sig Beck eller Minuchin plagierat den andre, snarare att
den terapeutiska integrationen av tanke och handling ligger i tiden. Det är ingen slump att
Beck och Minuchin är två av världens mest inflytelserika psykoterapeuter de senaste 25 åren,
endast överträffade av Carl Rogers (se kapitel 1).
Förgreningar
Som så många andra psykoterapiinriktningar har KBT utvecklats med olika förgreningar (med
en växande flora av bokstavskombinationer i de förkortade namnen). En av de viktigaste är
Albert Ellis ”Rational Emotive Behavior Therapy” (REBT), på svenska ”Rationell-Emotiv Terapi,
RET). Medan Beck byggde sin metod utifrån behandling av depressioner, har Ellis utgått
från stressproblematik.
”Ellis sammanfattade sin teori i ett ABC: händelser aktiverar (=A) irrationella
föreställningar (Beleifs=B) om verkligheten, vilket får konsekvenser (Consequences=C)
i form av destruktivt och dysfunktionellt beteende. Till detta ABC
stall terapeuten lägga D: en Debatt och Dispyt med patienten som leder till en
’kognitiv omstrukturering’... I metoden ingår också känslo- och handlingsprogram
(den ’emotiva’ sidan av rationell-emotiv terapi).” (Egidius 1994 s. 455.)
En annan frontfigur inom KBT-sfären är Arnold Lazarus som skapat ”Multimodal Terapi”. Lazarus
började som beteendeterapeut, men insåg snart att han måste inkludera även kognitiva
aspekter. Jag minns hans bok ”Behavior Therapy and Beyond” från 1971 som en befriande
perspektivvidgning från den snäva beteendeterapin, där han bland annat introducerade begreppet
”kognitiv omstrukturering”.
Genom uppföljning av klientarbete vidgades hans fokus så småningom till att omfatta sju
aspekter som han sammanfattade i förkortningen ”BASIC I. D.” (Behavior, Affect, Sensation,
140

Imagery, Cognition, Interpersonal relationships, and Drugs/biology). ”Think Well - Act Well -
Feel Well - Be Well ” är Lazarus-institutets varumärke, där man arbetar eklektiskt med en
integration av social inlärningsteori, generell systemteori och kommunikationsteori, och även
erbjuder par- och familjeterapi, förutom individual- och gruppterapi. Lazarus har även skrivit
ett antal självhjälpsböcker, som ”The Sixty Second Shrink” (snacka om korttidsterapi!).
”Mindfulness-based Cognitive Therapy” (MBCT) är ett av de senaste bidragen i KBT-familjen.
Där har man inkluderat den snabbt växande ”Mindfulness”-meditationen i den kognitiva
beteendeterapimodellen. Ett annat nytt bidrag är Dialektisk beteendeterapi (DBT), en behandlingsmodell
för patienter med borderlineproblematik.
Eftersom koppling till KBT verkar vara en nödvändig ingrediens för att en behandlingsmodell
skall bli populär i dag, är det kanske snart dags att introducera SKBT (strukturell kognitiv
beteendeterapi)? Det finns ju påtagliga likheter (se ovan).
Enfaldig evidens ersätter erfarenhet
KBT har en väldokumenterad evidens efter decennier av forskning och utvärderingsarbete,
vilket är en stor del av förklaringen till det enorma uppsving metoden har haft de senaste åren.
Eftersom ”beprövad erfarenhet” numera i praktiken strukits från kvalitetskriterier i Socialstyrelsen,
Statens Institutionsstyrelse med flera, innebär detta en risk för total dominans för
KBT, eftersom familjeterapin hittills inte varit lika bra på att dokumentera sin effektivitet med
”vetenskaplig evidens” (se kapitel 8.10 och kapitel 10, ”Forska eller dö”).
En viktig faktor för forskningsframgångarna är den koppling till den lukrativa läkemedelsindustrin
103 som DN-journalisten Ingrid Carlberg påvisar i sin bok ”Pillret”. Genom att KBT-terapeuter
gärna kombinerar individualterapeutiska insatser med medicinering, och dessutom
passar bättre in i den förhärskande naturvetenskapliga forskningsmetodiken än den mer komplexa
familjeterapin, så stödjer läkemedelsindustrin sin allianspartner KBT. Bakom den störtflod
av KBT-litteratur som väller fram kan man alltså skönja kommersiella marknadskrafter av
oanade mått.
KBT-tekniker har utvecklats ur arbete med vuxna patienter med symtom som depression,
ångest och stressreaktioner. Det finns några rapporter som visar att KBT även kan reducera
symtom hos barn och ungdomar med ångestproblematik, men för den gruppen är forskningen
inte lika omfattande. Och precis som man inom medicinsk forskning börjar ifrågasätta om
forskning på män är direkt överförbar till kvinnor, så finns det anledning att vara skeptisk till
föreställningen om att resultat från behandling av vuxna är identiska med resultat vid behandling
av barn och ungdomar. Bland annat har man pekat på att barns kognitiva strukturer i olika
faser skiljer sig avsevärt från vuxnas. Barn är inte vuxna i miniatyr.
Missbrukade metoder
Dessutom finns det en risk att KBT kan missbrukas, så som beteendemodifikationen ibland
missbrukades i sin barndom. När jag i en handledningsgrupp hör att en barnpsykiater ordinerat
KBT till en tolvårig ångestfylld flicka, som är triangulerad mellan sina frånskilda föräldrar
och av båda används som vapen i deras olösta konflikter, så får jag kalla kårar, ont i magen
och svårt att hålla tillbaka tårarna. Hur j-a okunnig får man vara??? För det kan väl inte vara
så att man offrar ett barn i blind tro att KBT är den enda saliggörande behandlingen, precis
som föräldrarna offrar sitt barn i sin egoistiska smärta och sitt blinda hat till den man en gång
älskat och skapat ett barn med?
Ett aktuellt exempel på hur KBT kan missbrukas visades i TV-programmet ”Uppdrag
granskning – Livsfarlig nedläggning” 26/3 2008 104 . I Uppsala (som är ett starkt fäste för KBT)
har privata företag utbildat såväl kommunala som privata institutioner i ”kontrolltagning”, en
vidrig och lagstridig övergreppsteknik som sedan flera år har varit förbjuden för poliser (sedan
ett flertal dödsfall inträffat, bland annat det kända fallet Osmo Vallu som avslöjats av samma
redaktion). I programmet jämfördes metoden med föråldrade former av hunddressyr.
Förhoppningsvis kan detta program betyda starten av en kritisk granskning av KBT, vilket
hittills har varit politiskt inkorrekt. Ifrågasättandet av de lagstridiga och avskyvärda övergrepp
som begåtts i namn av den heliga kon KBT kan nu förhoppningsvis sprida sig utanför TV-huset
och in i Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, läns- och kommunstyrelserna med fle-
103
Mellan 1992 och 2007 ökade försäljningen av antidepressiva lyckopiller (SSRI-preparat)
i Sverige med 700(!!!) procent.
104
http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=52705&lid=puff_1095799&lpos=lasmer
141

a tillsynsmyndigheter – i synnerhet som Jan Josefsson i programmet ”Debatt” dagen därpå
sände ett inslag kallat ”Den moderna tvångströjan”, där det uppenbarades att nedläggning inte
bara använts i Uppsala, utan på mängder av vårdinstitutioner i stora delar av landet. I
”Uppdrag granskning” 4/6 2008 meddelades, i en uppföljning av TV-programmen i mars, att
en ny lag skall införas som skall förhindra övergrepp mot funktionshindrande. 105 Kränkande
och farliga KBT-metoder som ”nedläggning”, ”kontrolltagning” eller vad man föredrar att kalla
misshandeln kommer inte längre att kunna användas rutinmässigt, på det sätt som blivit så
vanligt sedan KBT blev den senaste modeflugan.
8.12 Feministisk familjeterapi
Trots att feminismen har en lång historia 106 , var det först på 1980-talet som den traditionella
familjeterapin på allvar började ifrågasättas från ett feministiskt perspektiv. Den feministiska
terapin nöjde sig dock inte med att kritisera den traditionella familjeterapin för negligering av
makt- och styrkeförhållanden i könsrollsproblematiken, utan man menade att även konstruktivisternas
postmoderna relativism förnekade de makt- och förtrycksstrukturer som enligt feministerna
råder mellan könen. Kritiken begränsades inte till kvinnomisshandelsproblematik
(inklusive sexuella övergrepp), utan omfattade en mängd könsbetingade orättvisor, som att
kvinnliga familjemedlemmar oftare blir avbrutna i sin kommunikation.
Viktiga mål i feministisk terapi är jämlika relationer, balans mellan beroende och självständighet,
mental styrketräning (empowerment), mental självförsörjning (self nurturance) och
värdering av skillnader.
Berömda böcker
En av de första kvinnor som utmanade den manligt dominerade familjeterapin var Rachel
Hare-Mustin med en artikel i Family Process 1978 (”A Feminist Approach to Family Therapy”),
där hon påpekade att familjeterapin, trots betoningen av sammanhang, inte tar hänsyn
till att kvinnor socialiseras till en underlägsen position, och att stereotypa könsroller snarast
förstärks i de flesta familjeterapier. Hon menade att en feministiskt orienterad familjeterapi i
stället borde beakta de könsroller och statusskillnader som samhället tilldelar män och kvinnor.
En annan veteran inom feministisk familjeterapi var Marianne Walters, som avled i februari
2006. Hon var kollega med Minuchin vid Philadelphia Child Guidance Clinic, där hon arbetade
1966 – 1980, från 1975 som chef för klinikens utbildningsverksamhet. 1978 grundade
Walters ”Womens Project in Family Therapy” tillsammans med Betty Carter, Peggy Papp och
Olga Silverstein, och de skrev tillsammans boken "The Invisible Web: Gender Patterns in
Family Relationships" (1988). Snart sällade sig fler författare vid den feministiska fronten:
Virginia Goldner, Marcia Sheinberg och Peggy Penn för att nämna några. Bland de senaste
är Louise Silverstein (inte släkt med Olga) och Thelma Goodrich, redaktörer för antologin
”Feminist family therapy: Empowerment in social context” (2003).
Minuchins maskulina mening
Minuchin skrev om feministisk terapi i ”Om konsten att bedriva familjeterapi” (s. 81 ff.):
”Det feministiska kliniska arbetets innersta väsen ligger i terapeutens attityd till
könsfrågorna och känslighet inför skillnaden i den påverkan som interventioner
har på män och kvinnor. Feministiska terapeuter håller på att bygga upp en ansenlig
bank av forskning och kunskap om störningar som framför allt uppträder
hos kvinnor, såsom depression, ätstörningar och sviterna efter våld mellan människor
och sexuella övergrepp. Behandlingens fokus ligger i allmänhet på att ge
klienterna styrka att förändra de sociala omständigheter som har inflytande på
deras relationer till andra, snarare än att hjälpa klienterna till en fredlig anpassning
till ett förtryckande socialt sammanhang...
105 http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=90321&a=1162012&lid=puff_1094612&lpos=
lasmer
106 Från Lysistrate i antikens Grekland via sufragetterna vid förra sekelskiftet och rödstrumporna
som på 1960-talet höjde sina röster för att höras, till dagens (eller gårdagens?,) Feministiskt
initiativ.
142

Feministiska terapeuter delar ett intresse för betydelser med konstruktivisterna,
genom att de generellt är uppmärksamma på både mäns och kvinnors värderingar,
och hur de utvecklar rollföreställningar som får dem att fastna i en speciell
hållning. Men till skillnad från konstruktivisterna är feministiska terapeuter
inte rädda för makt. Tvärtom ser många av dem det som en nödvändighet att
använda makt, som den enda vägen för kvinnor att åstadkomma jämvikt...
Även om det varit med skiftande resultat, har den feministiska rörelsen, så
som den kommer till uttrycke i Women’s Project, öppnat nya möjligheter inom
familjeterapins område.”
David Denborough (2001) intervjuade Minuchin om bland annat genderfrågor. I intervjun berättar
Minuchin om hur han, med sitt latinamerikanska och judiska ursprung, blev medveten
om problematiken mycket sent:
”Första gången som jag såg gender som ett socialt fenomen var när universitetet
i Pennsylvania gav retroaktiv lön till Pat Minuchin, min fru som var professor,
för att hennes lön hade varit lägre än hennes manliga kollegors. Då först
började jag se kön som en politisk och ekonomisk fråga...
När den feministiska utmaningen kom till familjeterapin minns jag att Marianne
Walters påpekade det sexistiska sätt jag organiserat Philadelphia Child Guidance
Clinic på. Alla enheter hade en manlig chef. 107 Jag såg mig omkring och måste
medge att hon hade rätt. Kön var helt utanför mitt synsätt...
Det var en förvirrande tid för mig... Jag behövde alltid bli påmind om att det var
så mycket som jag inte såg. Jag kände också att jag behandlades som ’den
andre’ och ibland som en måltavla... I början trodde jag att feministgruppen var
inne på att använda idéer som stred mot familjeterapin. Men genom åren har jag
börjat förstå att detta var en blind fläck för mig, och att jag behövde se över mitt
sätt att beskriva familjer. Jag insåg till exempel att jag beskrev insnärjdhet mellan
mor och dotter, medan det kunde beskrivas som samhörighet från ett feministiskt
perspektiv. Jag började se över språket helt och hållet.”
(Denborough 2001 s.19 f, min översättning)
Feministisk familjeterapi i framtiden
När man söker på Google efter feministisk familjeterapi är det svårt att hitta material (både på
svenska och engelska) utöver bokhandlare som vill sälja litteratur. Ett av de senaste inläggen
är en artikel av Karl Gustaf Piltz och Kristín Gústavsdóttir som publicerades i Cirkulär 2007:4
(medlemsblad för Familjeterapiföreningen i Västra Sverige):
”I Family Process nr 44/3 2005 (Goodreich et al) redogörs för omfattande undersökningar
om könsperspektivet plats inom familjeterapin i USA och Canada och
till dels också internationellt.
Författarna har där gått igenom utvecklingen av tidskrifter på området; intervjuat
ledare för auktoriserade utbildningar i familjeterapi; jämfört program på
internationella kongresser. De har dessutom intervjuat en rad feministiska
pionjärer inom området och redaktörer för Journal of Feminist Family Therapy...
Författarna konstaterar en tillbakagång för könsperspektivet inom familjeterapin,
även om det verkar finnas förståelse för perspektivet. Men tyvärr ofta bara i
form av ’lip service’.
Perspektivet finns med i de flesta utbildningar, men frågan ställs av många av
de intervjuade; hur har det integrerats i arbetet? Könsperspektivet verkar ha blivit
fragmenterat inom utbildningarna.
Författarna betonar att maktperspektivet ofta har försvunnit, och då särskilt i
fråga om maktskillnader i parrelationer...
Vi vill här peka på tendenser, som vi tycker oss se inom familjeterapin. Det är
uppenbart att det kan finnas en stor skillnad mellan en allmän medvetenhet om
könsperspektivets betydelse i samhället i stort och dess plats i det praktiska arbetet.
107 Detta måste ha varit strax innan Marianne Walters blev chef för klinikens familjeterapi-
utbildning (min anmärkning).
143

Det är viktigt att par- och familjesamtal leder till en ökad medvetenhet för klienterna
om hur könsperspektivet återspeglas i familjeliv och nära relationer. Samtalen
skall dessutom givetvis hjälpa dem att handskas med de problem som
uppstått.
Vi familjeterapeuter behöver kontinuerligt bredda och fördjupa vår kunskap om
kön. Eftersom könsperspektivet är så genomgripande i vårt samhälle finns det
många uttryck för detta, som vi inte är medvetna om.
Vi hoppas därför att familjeterapeuterna skall ta större ansvar för att uppmärksamma
könsperspektivet och andra kulturella perspektiv och berätta om hur
dessa återspeglas i relationer och i terapeutiska samtal. Och dessutom diskutera
hur de arbetar med dessa frågor i samtalen.”
Trots feminismens starka frammarsch de senaste hundra åren, så verkar rörelsen ha hamnat
i en svacka. I Sverige har pressen de senaste åren rapporterat om ett antal ”övergrepp” från
fundamentalistiska feminister. För ett par år sedan konstaterade Gudrun Schyman att alla
män är talibaner. ROKS-ordföranden blev ytterst förvånad när TV-reportern inte höll med
henne om att alla män är djur, och att detta faktum legitimerade hjärntvätt och smuggling av
mammor och barn. Personal från en kvinnojour och en skola har dömts för medhjälp till att
hindra en pappa från umgänge med sitt barn.
Feministiskt initiativ fick knappt mätbara resultat i senaste riksdagsvalet, klart distanserat
av smygnazistiska Sverigedemokraterna. Vad säger detta om feminismens ställning i samhället
i dag?
Feminism för flera
Kanske måste feminismen hitta ett mer mänskligt och mindre fundamentalistiskt ansikte för
att nå en fruktbar väg till äkta jämställdhet, minimerat familjevåld och en ömsesidigt respektfull
komplementaritet mellan män och kvinnor, flickor och pojkar? Är det kanske möjligt att hitta
ett samgående mellan könen, så att män inte upplever feminismen som ett hot, en fiende
som vill utplåna all manlighet och reducera mäns funktion till spermabanker? Kan feminismen
visa männen att de har lika mycket att vinna som kvinnorna på ett samhälle som är jämställt
med avseende på kön, ålder, ras, religion, etnicitet, begåvningsprofil och sexuella preferenser?
Då kanske det blir helt naturligt för både mammor och pappor att uppfostra sina söner till
goda män (som kan uttrycka fler känslor än ilska, respektera sina kvinnors känslor och behov
– och inte se våld, makt och kontroll som de enda fungerande konfliktlösningsmodellerna) –
samtidigt som de uppfostrar sina döttrar till att känna styrka, självtillit och stolthet över sin
kvinnlighet (så att Freuds ”penisavund” blir ett helt obegripligt begrepp).
Då kanske det inte kommer att behövas någon feministisk familjeterapi längre?
8.13 Marte meo – triadisk mikroanalys
Begreppet Marte meo kommer från latin. Fritt översatt betyder det ”av egen kraft”, vilket syftar
på föräldrarnas kraft och förmåga att stödja sitt barn i dess utveckling. Man betraktar varje
människa som utvecklingsbar, men även i grunden social och naturligt sökande efter kontakt
och samspel.
Marte meo, som tidigare kallades för Orion-metoden efter det behandlingshem för barn
med behov av särskilt stöd där Maria Aarts arbetade, utvecklades i Holland i slutet av 1970talet.
Hon ville på ett tydligare sätt kunna förmedla sin kunskap om samspel till barnens föräldrar,
och för att få ord på denna kunskap började hon videofilma samspelet mellan barn och
föräldrar. Utifrån dessa filmer identifierade Maria Aarts principer för det som hon kallar "den
naturliga dialogen”.
Utvecklingsstödjande dialogprinciper
Den vuxne:
• söker information om barnet och var det har sitt uppmärksamhetsfokus – alternativt vilket
initiativ barnet tar.
• bekräftar barnet, dess uppmärksamhetsfokus och initiativ, och reagerar på detta.
• inväntar barnets reaktion på det egna agerandet
• benämner barnets agerande (initiativ, reaktion, känslor) på ett sätt som bekräftar barnet.
• tar ansvar för turtagning i en rytm som passar barnet.
144

• bekräftar barnet då det uppvisar önskat beteende.
• hjälper barnet att relatera till omvärlden genom att benämna personer, objekt och fenomen.
• ger tydliga start- och slutsignaler.
Visualisering via video
Familjens uppdrag, det vill säga vad de vill ha hjälp med, har avgörande betydelse för valet
av vilka situationer som filmas. Man utgår alltid från en konkret fråga från en förälder (eller annan
person som behöver hjälp i sin kontakt med barnet). Monica Möllerstrand påpekar 108 hur
lång tid det kan ta att få frågan formulerad i samspelstermer.
Terapeuten filmar i högst 10 minuter åt gången, men man kan filma flera gånger vid samma
tillfälle. Beroende på utgångsfrågan filmar man exempelvis när familjen äter mat tillsammans,
men vid första sessionen brukar man börja med att filma en situation som är trevlig för
alla inblandade, så att familjen får vänja sig vid kameran under avspändhet. Filmningens fokus
ligger på samspelet mellan barn och förälder. Man tittar på hur barnet reagerar, signalerar
sina behov och önskningar samt vilka initiativ det tar, och försöker få med samspelsmönster
som speglar både barnets och förälderns kompetens. För att bedöma barnets behov av
utvecklingsstöd krävs att man har god kunskap om barns utveckling. Det räcker inte med att
känna till utvecklingsprinciperna ovan.
Terapeuten analyserar sedan filmmaterialet med hjälp av de utvecklingsstödjande dialogprinciperna.
Då lyfter man särskilt fram det som fungerar bra i samspelet och utgår från det,
även om man naturligtvis även tar med sekvenser som visar samspelsmönster som bättre
kan svara an på barnets behov. Man tittar på samspelssekvenser som familjen har definierat
som problem eller som barnet har problem med. Man lyfter sedan i återgivningen fram också
de svåra, som ger möjligheter till utveckling.
I ett tredje steg visas de utvalda avsnitten för föräldrarna, denna gång utan barn, som kan
distrahera uppmärksamheten från filmen. Dessutom är både behandlare och föräldrar fria att
diskutera utan att behöva ta hänsyn till barnet. Vid återgivningen av filmen är det viktigt att
skapa en varm och tillåtande atmosfär. Återgivningen utgår från barnet och dess behov av utvecklingsstöd,
men fokuserar och förstärker hela tiden föräldraansvaret.
Genom att se på filmen hamnar man så nära situationen det går utan att vara. Genom att
frysa bilden och titta på filmen i små sekvenser, så kallad mikroanalys, kan man använda
videon som ett slags förstoringsglas. Dessa mikroanalyser av stillbildsserier är själva kärnan i
terapin. Föräldrarna har möjlighet att se vad som händer i samspelet, både när det fungerar
bra och i mer problemfyllda situationer. Det man försöker åstadkomma i återgivningen är att
få de vuxna att förstå barnet bättre, och att kunna hitta sina sätt att bemöta det.
När man avslutar den första återgivningen sammanfattar man det man har pratar om och
föräldern uppmuntras att praktisera det som har illustrerats med hjälp av bilderna (Hedenbro
& Wirtberg, 2000, s. 131).
Fortsatt filmning
När man vid nästa session fortsätter att filma väljer man en liknande situation som den första,
för att man ska kunna se om det har inträffat några förändringar sedan första filmningen. När
man analyserar den andra filmen tar man fram det som har varit bra och sparar det till återgivningen
till föräldrarna. Vid varje återgivning återkommer man till den fråga som var utgångspunkten
i arbetet.
Om man inte skulle se någon förändring i arbetet får terapeuten fundera på om man har
missat något vid analysen. Det kan handla om att man försöker göra för många saker samtidigt.
Det är lätt hänt att man ger för mycket information vid återgivningen. Om man inte ser
några förändringar i en positiv riktning får man göra en ny analys med hjälp av en ny filminspelning.
Under behandlingens gång stämmer man kontinuerligt av var man befinner sig i förhållande
till den ursprungliga frågeställningen. Det är viktigt att filmning och återgivning sker kontinuerliigt,
och att tiden mellan filmning och återgivning inte blir för lång. På det sättet fortsätter
man tills man anser att man kan börja trappa ner – när förändringarna håller i sig, och utvecklingen
kan fortsätta ”av egen kraft”.
108 Personligt samtal. Monica Möllerstrand är kollega vid FamiljeTerapeuterna Korsvägen
och utbildar Marte Meo-terapeuter och –handledare.
145

Marte meo-arbetet planeras med utgångspunkt från den önskan om hjälp som presenterades
i början, och när den helt eller delvis är uppfylld kan man börja diskutera att avsluta arbetet.
Man kan sedan gå över till stödkontakt.
Vidareutvecklad utvecklingsteori
Marte meo introducerades i Sverige 1991 av Ingegerd Wirtberg och Monica Hedenbro, och
de har tillsammans skrivit det svenska standardverket om Marte Meo – ”Samspelets kraft –
Marte meo – möjlighet till utveckling”.
Monica Hedenbro, som 2007 doktorerade på barns utveckling sett ur ett triadiskt perspektiv,
har studerat flera av grundvariablerna i Marte Meo. Tillsammans med internationella forskarkollegor
har hon analyserat barnets utveckling ur ett systemperspektiv, och hennes forskning
gör Marte meo än mer intressant ur systemteoretiskt och familjeterapeutiskt perspektiv.
Många uppfattar Marte meo som någon sorts praktiskt tillämpad utvecklingspsykologi kombinerad
med videoteknik för att studera och utveckla den dyadiska mor-barn-relationen. Och
till stora delar så stämmer kanske den fördomen rätt väl. Men Monica (och hennes forskarkollegor
i Schweiz och USA) har vidgat utvecklingsperspektivet till att bli triadiskt, och därmed
inkludera inte bara fadern, utan även relationer till relationer.
Denna perspektivvidgning var helt naturlig för Monica, som har en bakgrund som strukturell
familjeterapeut, utbildad vid Philadelphia Child Guidance Clinic. I sin avhandling beskriver
hon hur den triadiska interaktionen mellan det nyfödda barnet och mamman och pappan startar,
utvecklas och mognar under barnet fyra första levnadsår, och datainsamlingen påbörjades
redan under graviditeten.
Studien visar tydligt vilken avgörande betydelse det triadiska samspelet har för barnets
framtida utveckling. När äktenskapet är harmoniskt och stödjande blir föräldrarna mer involverade
i barnet, lyhördheten och responsiviteten stärks och föräldrasamarbetet synkroniseras.
Därför är variabler som äktenskaplig kvalitet och föräldrasamarbete avgörande för barnets utveckling.
Om inte föräldrarna kan utveckla en funktionell allians blir barnet triangulerat (se kapitel
4,6).
Forskningsresultaten pekar på att familjetriaden är den arena där barnet lär sig att hantera
flera relationer samtidigt – en viktig del av socialisationsprocessen. Om föräldrarna gemensamt
stöder barnets kontaktförsök utvecklar det en förmåga till turtagning och rytm i sociala
kontakter, och att vara aktivt involverad i människors glädje, konflikter och dialoger.
Ett återkommande tema i den triadiska forskningen är fädernas avgörande betydelse. En
av de viktigaste faktorerna för familjens harmoni visade sig vara den blivande faderns inre föreställning
om triaden. I familjer där makarnas relation präglas av missnöje tenderar fäderna
att, inte bara dra sig från relationen med hustrun, utan även få en sämre relation till barnet.
Pappans interaktion med barnet påverkar starkt barnets förmåga till anpassning och social
kompetens. Bristande far-barn-samspel resulterade i beteendestörningar hos barnet i treårsåldern
(”trotsåldern”).
Den triadiska forskningen har ytterligare stärkt mig i den kanske viktigaste av alla mina
käpphästar – att mobilisera, involvera och engagera papporna i ett aktivt samarbete med
mammorna i det föräldraskap som förpliktigar till samarbete för barnets bästa, även om äktenskapsrelationen
är död sedan länge, fylld av bitterhet och besvikelse eller tom av näringsbrist.
Den ursprungliga Marte meo-metoden hade begränsade likheter med strukturell familjeterapi.
Betoningen av samgående och familjens naturliga resurser går naturligtvis igen i båda,
liksom interaktionsperspektivet, men Maria Aarts dyadfokusering av mor-barn-relationen har
mycket lite gemensamt med Minuchins flerdimensionella strukturella perspektiv.
Men med den triadfokusering som på senare år har vidgat marte meo-perspektivet finns
betydligt fler likheter. Den tradiska utvecklingsteorin kompletterar den strukturella och strategiska
trianguleringsteorin. Den strukturella teorins funktionella subsystem passar helt in i den
triadiska utvecklingsteorin.
Andra användningsområden
Marte meo användes initialt enbart för att arbeta med samspelet mellan föräldrar och barn,
men har utvecklats och används nu inom flera olika områden, till exempel förskolor, skolor,
äldreomsorg, personer med utvecklingsstörning och personalgrupper med mera.
146

8.14 Integrativ familjeterapi – Bowen, Nagy, BOF, BBIC, MFGT, GSI m m
Även om tidigare rubriker i detta kapitel innehållit inriktningar som i större eller mindre delar
skilt sig åt, så har ändå modellerna under respektive rubrik haft större likheter än olikheter.
Rubriken ”integrativ” är dock till sin natur så att just integrationen av olika modeller är det
enda alla har gemensamt. Det kan vara stora skillnader mellan vad man har integrerat, hur
många modeller man integrerat, och vilken vikt man lagt vid de olika delarna. Trots att det
strider mot den logiska typläran 109 så skulle även strukturell familjeterapi platsa under denna
rubrik, då den integrerar interaktionistiska och konstruktivistiska perspektiv, och dessutom
influerats av Ackerman, Haley, Whitaker med flera. Men en klass kan ju enligt den logiska
typläran (Russel, se Watzlawick 1967) inte vara ett element i sin egen klass, så för att undvika
paradoxala definitioner låter jag detta bara stå som en galen tanke (med Whitakers
terminologi).
Ingressen till kapitel 8 innehöll ett citat där Minuchin ironiserade över alla ideologiska strider
som präglade familjeterapins barndom under 1960-talet. Strider mellan olika skolor var i
och för sig inget nytt. Behaviorister hade sedan länge attackerat psykoanalysen och den medicinska
psykiatrin, så skillnaden för de senares del var att de nu attackerades från två håll.
Efter hand blev de inbördes striderna alltmer dominerande, när varje ny form av familjeterapi
skulle legitimera sin egen existens genom att diskvalificera alla andra.
När dessa stridigheter börjat lägga sig, blossade en ny strid upp på 1980-talet, när konstruktivisterna
hävdade att den andra ordningens cybernetik skapade ett nytt postmodernistiskt
och epistemologiskt paradigm som ersatte och ogiltigförklarade all gammal kunskap (se
kapitel 9). Det dröjde inte länge innan den konstruktivistiska grenen började dela sig i mindre
kvistar som käbblade emellan sig, vilket något reducerade styrkan i attackerna mot familjeterapin.
Ryktet om familjeterapins död är betydligt överdrivet
Med travestering av Mark Twain kan man säga att ryktet om familjeterapins död är betydligt
överdrivet. Precis som att psykoanalysen har överlevt i drygt hundra år, så har familjeterapin,
i dess olika former, överlevt drygt femtio år.
Med tanke på alla stridigheter mellan olika inriktningar kan det synas märkligt att försöka
integrera dem. Det har dessutom talats nedlåtande om eklektiska ambitioner i sig, att det till
slut bara blir en pyttipanna med oklar konsistens. Trots detta har det redan från början funnits
ambitiösa försök att skapa teorier som förenar det till synes oförenliga. Murray Bowen (1) och
Ivan Boszormenyi-Nagy (2) började tidigt integrera psykodynamiska teorier med systemteori,
och de är väl de sammanvävare som har blivit mest kända. I modern tid finns namn som Frederick
& Bunny Duhl, William Pinsof och Jay Lebow.
I Norge har Martin Soltvedt utvecklat Barnorienterad familjeterapi (BOF), där han integrerar
psykodynamisk, familjeterapeutisk och beteendeterapeutisk tradition inom barn-psykiatrin
(3). Ett integrativt projekt på statlig nivå är BBIC (Barns Behov I Centrum), där Socialstyrelsen
skapat en struktur för kommunernas arbete med utredning och behandling av barn i farozonen
(4). BBIC är inte en terapeutisk metod, så egentligen faller modellen utanför ramen för rubriken
”integrativ familjeterapi”, men eftersom den har en tvärvetenskaplig ambition att integrera
olika teorier och metoder, och är på väg att bli en statlig norm för utredning av barn och familjer,
så vill jag ändå diskutera den i detta sammanhang. Dessutom kan man ju i ett systemteoretiskt
perspektiv inte dra någon skarp gräns mellan utredning och behandling, så på detta
sätt kan man se BBIC även som en behandlingsmodell (se bland annat ingressen till kapitel
4). Det senaste tillskottet i raden av integrativa modeller är multifamiljeterapi (5) som introducerats
i Sverige av Ulf Wallins anorexiteam vid BUP i Lund, en behandlingsmodell där man,
med strukturell familjeterapi som grund, integrerat teorier och metoder från flera inriktningar.
I Sverige växte under 1960-talet en ny form av psykosocialt behandlingsarbete, där man i
stället för att institutionsplacera barn och ungdomar arbetade med familjer i deras hemmiljö.
Hemterapiverksamheten (6) växte fram ur Gustav Jonssons arbete på Barnbyn Skå. Modellen
vidareutvecklades i Göteborg på 1970-talet på initiativ av Göran Sandell, och byggde på
integration av praktiska, pedagogiska och terapeutiska insatser.
GSI, Göteborgs Socialpsykologiska Institut (7), har sedan 1977 bedrivit en familjeterapiutbildning,
där många olika inriktningar integrerats – en process som fortsatt under årens
109 Watzlawick 1974
147

lopp, allt eftersom nya metoder och teorier tillkommit. Jag skall avsluta detta kapitel med att
relatera GSI’s utbildning till strukturell familjeterapi, som den till stora delar bygger på.
Vilja till ödmjuk och komplementär samverkan
Jag tycker mig skönja en dämpning i striderna om ”den enda sanna läran” 110 och en begynnande
tendens till ömsesidig respekt för andra kunskaper och perspektiv än de egna; vilja till
ödmjuk och komplementär samverkan som överskrider kunskapsområden/organisationstillhörigheter,
där den samlade effekten för barn och familjer överskuggar olikheter i tanke- och
förhållningssätt hos de olika behandlarna. Jag hoppas bara att jag har tittat i rätt kristallkula.
Men jag verkar i alla fall ha tittat i samma kula som Kjell Hansson, som skriver:
”Utvecklingen tycks gå mot en mera integrerad inriktning där det är möjligt att
använda olika modeller i en eklektisk eller pragmatisk anda.”
(Familjebehandling på goda grunder, s. 40.)
1. Bowens systemteori
Murray Bowen var en familjeterapeut som Minuchin ofta refererat till. Bowen föddes 1913,
som första barn i en syskonskara på fem. Han studerade medicin och gjorde militärtjänst under
andra världskriget. Erfarenheterna från kriget ändrade hans planer på att bli kirurg till att
bli psykiater. Hans specialistutbildning började 1946 vid Menninger Clinic i Topeka, Kansas
(där Ackerman var chef för den barnpsykiatriska kliniken), och efter sin examen fick han
anställning vid kliniken. 1946 – 54 studerade han relationen mellan mödrar och deras schizofrena
barn. 1954 utsågs Bowen till chef för den nyinrättade familjedivisionen vid National
Institute of Mental Health (NIMH), och fram till 1959 bedrev han ett forskningsprojekt i Bethesta,
Maryland, där han även studerade fäderna, vilket ledde till utvecklandet av begreppet
”triangulering”, som sedan har vidareutvecklats i strategisk och strukturell familjeterapi.
1959 blev han anställd vid psykiatriavdelningen vid Georgetown University, där han blev
klinisk professor och chef för familjeprogrammen. Till en början hade varje familjemedlem sin
egen terapeut, men när Bowen upptäckte att det saktade ned den terapeutiska processen
började han träffa hela familjer, och Bowen räknas därför som en av många uppfinnare av familjeterapi.
1975 grundade han Georgetown Family Center som han ledde fram tills han drabbades
av den sjukdom som ledde till hans död 1990. Bowen var gästprofessor vid flera universitet,
och var även ordförande i den amerikanska familjeterapiföreningen.
Evolutionärt emotionellt system
Bowen arbetade i fyra decennier på att utveckla en teori som skulle ersätta Freuds. Bowens
teori vilar på antagandet om ett evolutionärt emotionellt system, som gynnat människans
utveckling i miljontals år, som styr interpersonella relationssystem och de flesta mänskliga
aktiviteter, och som även är den drivande kraften i utvecklingen av kliniska problem. Teorin
bygger på åtta grundbegrepp (sammanfattat och översatt från www.thebowencenter.org.):
• 1. Trianglar (triader) betraktas som ”molekyler” i större emotionella system, eftersom de
är mer stabila än dyader vid förhöjd stress. Ett tvåpersonssystem tål relativt lite stress innan
en tredje person dras in. Det krävs betydligt högre stressnivåer innan triaden behöver ta in en
fjärde individ. En triangel består alltid av två som är ”inne” i en dyad, och en observatör som
är utanför. Det är alltid någon i en triangel som är obekväm; utanförskapet (eller rädslan för
utanförskap) är en stark drivkraft i triangelns dynamik, eftersom den som är utanför alltid
försöker komma in. När stressen mellan de som är inne stiger, kan någon av dem vända sig
till den tredje och bilda en ny dyad, där den andre blir utanför (och förvandlas från den ”andre”
till den ”tredje”, från deltagare till observatör). Positionerna skiftar karaktär beroende på
stressnivån i dyaden. Om den är låg dras deltagarna mot varandra, och den tredje hålls på
avstånd. Utanförskapet ökar observatörens stress och ansträngningar att ta sig in. Om
stressen i dyaden är hög kan någon i dyaden, eller båda, vända sig till den tredje för att alliera
sig. Jämför med Minuchins trianguleringsbegrepp i kapitel 4.7 och Haleys strategiska terapi i
kapitel 8.7.
Differentiering och bekräftelsebehov
•2. Differentiering av självet relaterar till både intellektuella och emotionella funktioner, och
är en förutsättning för att uppfatta sig som en separat individ, och inte drunkna i ”vi”-jaget.
110 Familjeterapins grunder (2000), kapitel 15.1.
148

Individer varierar i sin grad av autonomi, och grupper (som familjen) varierar i sina krav på
konformitet. Ju mindre en individ uppfattar sig som skild från sitt gruppjag (ju mindre förnamn
och ju mer efternamn man identifierar sig med) desto större inverkan har guppen på individens
sätt att fungera. Familjerelationerna under barn- och ungdomen avgör hur mycket ”jag”
individen utvecklar.
Människor med ett svagt jag blir så beroende av omgivningens bekräftelse att de antingen
anpassar allt de tänker, säger och gör för att vara till lags, eller blir dogmatiska besserwissrar
som predikar hur andra skall vara för att pressa omgivningen till konformitet. Även extrema
rebeller har ett svagt jag, men de låtsas ha ett jag genom att automatiskt inta den motsatta
positionen, vilken den än är – ett fenomen man ofta ser hos tonåringar. I familjer där alla har
svag självkänsla talar Bowen om en ”oidentifierad egomassa”.
Att ha ett väldifferentierat jag är ett ideal som ingen fullständigt uppnår. De som lyckas
relativt väl vet att de behöver andra, men är mindre beroende av andras acceptans och godkännande.
De införlivar inte automatiskt omgivningens attityder, utan tillägnar sig sina principer
med eftertanke – principer som hjälper dem ta ställning i viktiga frågor och motstå
känslan i stunden. Trots konflikter, kritik och avvisande kan de behålla sitt lugn och sin klarsynthet
utan att låta tankarna grumlas av känslor. De kan stödja andra utan att bli överinvolverade,
och avvisa andras åsikter utan att bli fientliga.
Detta individuationsresonemang finns även med hos Minuchin, i hans teori om gränserna
kring individen som subsystem, men Minuchin lägger större vikt vid det komplementära vijaget
(se kapitel 2.4, 4.2 och 6.1). Individuationstankar återfinns även hos Satir (8.4) och Whitaker
(8.8).
• 3. Kärnfamiljen som emotionellt system beskriver fyra basala relationsmönster som styr
var problemen visar sig i:
Dysfunktionella domäner
• Äktenskapskonflikt – När spänningarna i familjen stiger och makarna blir allt mer ängsliga
externaliserar (se kapitel 9.5) båda makarna sin ångest till äktenskapsrelationen. Allt som är
fel skylls på den andre, och båda motsätter sig den andres försök att kontrollera relationen.
• Dysfunktion hos en av makarna – En av makarna pressar den andre att tänka och agera på
ett visst sätt, och den andre viker sig. Båda makarna anpassar sig för att uppnå harmoni,
men en anpassar sig mer. Samspelet är behagligt upp till en viss punkt, men om spänningen
stiger ytterligare kan den underordnades ångest ökas signifikant, och om även andra
signifikanta faktorer spelar in kan de samverkande faktorerna leda till utveckling av psykiatrisk,
medicinsk eller social dysfunktion.
• Dysfunktion hos ett eller flera barn – Makarna fokuserar sin ångest på ett eller flera barn. De
oroar sig överdrivet, och har vanligtvis en idealiserad eller negativ syn på barnet. Ju mer föräldrarna
fokuserar på barnet, desto mer fokuserar barnet på dem. Symtombäraren är känsligare
än syskonen för föräldrarnas attityder, behov och förväntningar. Processen undergräver
barnets differentiering från familjen, och skapar en sårbarhet för att agera ut eller
internalisera familjens spänningar. Barnets ångest kan försämra skolprestationer, social
förmåga och till och med dess hälsa.
• Känslomässigt avstånd – Människor distanserar sig från varandra för att minska relationens
intensitet, med risk för att bli alltför isolerade. Jämför Minuchins resonemang om gränser
och frikoppling i kapitel 4.5.
De basala relationsmönstren reglerar spänningarna i familjen. Ju mer en person eller en relation
absorberar ångest, desto mindre måste andra absorbera. Detta betyder att några familjemedlemmar
behåller sin funktionalitet på bekostnad av andra. Människor vill inte såra varandra,
men när ångesten permanent styr beteenden, måste någon vanligtvis lida.
Trestegsraket
• 4. Familjens projektionsprocess beskriver de huvudsakliga vägar som föräldrar överför
sina emotionella problem ett barn. Projektionsprocessen kan hämma funktion och utvecklig
hos ett eller flera barn, och öka sårbarhet för kliniska symtom. Barn ärver många typer av
problem (och styrkor) från relationer till föräldrarna, men de som mest påverkar deras liv är
relationskänslighet – som förhöjda behov av uppmärksamhet och bekräftelse; tendenser att
klandra sig själv eller andra; känsla av ansvar för andras lycka eller att andra är ansvariga för
ens egen lycka; impulsivt agerande för omedelbar ångestlindring i stället för att uthärda ångesten
och agera förnuftigt... Om projektionsprocessen är intensiv kan barnet utveckla
149

starkare relationskänslighet än föräldrarna, och känsligheten ökar sårbarheten för symtom
genom att fostra beteenden som trappar upp kronisk ångest i ett relationssystem.
Projektionsprocessen följer tre steg:
1) Föräldern fokuserar överdrivet på barnet av rädsla att det är något fel på barnet.
2) Föräldern tolkar barnets beteende som bekräftelse på det man fruktar.
3) Föräldern behandlar barnet som om någonting verkligen var fel på det
Dessa steg av sökande, diagnostiserande och behandlig börjar tidigt i barnets liv och
fortsätter så länge den onda cirkeln av självuppfyllande profetior inte bryts. Båda föräldrarna
medverkar lika mycket i processen men på olika sätt. I regel är modern mer benägen att bli
överinvolverad, medan fadern intar utanförpositionen i triangeln, utom o perioder av höjd
spänning i mor-barnrelationen, då han tar över, och modern blir den osäkra föräldern.
Det psykosociala arvet
• 5. Flergenerationspåverkan (Multigenerational Transmission Process) – Kombinationen
av föräldrarnas självdifferentieringsnivåer styr avkommans grad av differentiering och jagstyrka.
I regel hamnar barnets jagstyrka på en nivå som liknar föräldrarnas, men komplexiteten
i mänskligt samspel gör att den aldrig hamnar på exakt samma nivå. Några barn får lite
starkare och några får lite svagare jag än föräldrarna. När barnen blir vuxna och söker en
partner, söker de någon som matchar den egna differentieringen. Det syskon som har ett
starkt jag får i regel ett äktenskap som är mer differentierat än mor- och farföräldrarnas, och
deras barn är sannolikt mer differentierade än barnet till det mindre differentierade syskonet i
föräldragenerationen. På detta sätt ökas skillnaderna i jagstyrka för varje generation.
Graden av självdifferentiering kan påverka livslängd, stabilitet i äktenskap, hälsa, studieresultat
och yrkesframgång. Väldifferentierade individer har vanligtvis stabila familjer och
bidrar till samhället, medan de som är svagt differentierade lever kaotiska liv och är kraftigt
beroende av andra. Flergenerationsprocessen påverkar inte bara jagstyrkan, utan även
samspelsmönster. Den som blivit programmerad att vara osjälvständigt beroende får en
partner som inte bara knyter an starkt, utan som även vill styra och bestämma över andra.
Kapade kontakter
• 6. Känslomässig avstängning – Ett sätt att hantera olösta emotionella konflikter till familjemedlemmar
är att stänga av den känslomässiga kontakten, antingen genom att flytta så
långt bort från ursprungsfamiljen att kontakterna minimeras, eller att konsekvent undvika
känsliga ämnen, och bara prata ytligt med varandra. Relationen ser bra ut på ytan, men
problemen förblir olösta. Risken med att kapa relationer är att de nya relationerna blir alltför
viktiga. En man som kapat kontakten med sina föräldrar blir allt för beroende av sin hustru
och sina barn för att få sina behov tillfredsställda. Detta kan få honom att pressa dem att vara
på ett speciellt sätt, eller få honom att överanpassa sig för att motsvara deras förväntningar –
eller för att inte riskera att förlora relationen. Nya relationer är i regel friktionsfria i början, men
de mönster man försöker fly ifrån brukar förr eller senare hinna ikapp. En olöst relation beror
på omognad hos såväl det vuxna barnet som de gamla föräldrarna, men båda parter brukar
ensidigt lägga skulden antingen på de(n) andra eller på sig själv (jämför kapitel 2.4).
Svårtolkade syskonpositioner
• 7. Syskonposition – Denna del av Bowens teori är inte Bowens egen. Han inkorporerade
den från en österrikisk psykolog, Walter Toman, vars forskning bekräftade det som Bowen
tyckte sig ha sett i sina möten med familjer: att den syskonposition makarna har haft i sina
ursprungsfamiljer påverkar hur väl de lyckas i sin relation, och även i yrkeslivet. En chef som
var äldstabarn fungerar ofta bra med en assistent som var yngsta barnet i sin ursprungsfamilj.
Om en make har varit storebror till en lillasyster, och gifter sig med en som varit lillasyster till
en storebror, är risken för skilsmässa betydligt mindre än om han haft en lillebror och hon en
storasyster. I det första fallet är syskonpositionerna komplementär, och de har båda erfarenhet
att leva med någon av motsatt kön, medan den andra konstellationen inte har samma
erfarenheter och löper större risk att hamna i maktkamper. Två yngstabarn tenderar att fastna
i kamper om vem som skall få luta sig mot vem.
Som alltid när det gäller statistik måste man akta sig för att dra förhastade slutsatser enbart
baserade på syskonpositioner. Andra faktorer, som differentieringsgrad, påverkar starkt.
Ett äldstabarn som blivit ångestfokuserat och osjälvständigt trivs sällan med ansvar och
ledarskap. Hans lillebror blev kanske den funktionella storebrodern som uppfyllde ett tomrum
150

i familjesystemet. Ett yngstabarn med ett svagt differentierat jag kan bli en beroende och krävande
person, medan två mogna yngstabarn kan samarbeta mycket effektivt och löpa liten
risk för skilsmässa.
Detta resonemang har beröringspunkter med Minuchins syn på syskonsubsystemets funktioner
(se kapitel 4.4), även om teorierna betraktar syskonrelationerna ur helt olika perspektiv.
”Hela familjen” har som genomgående tema hur egna familjeerfarenheter påverkar genom
hela livet, så även där finns beröringspunkter. Virginia Satir 111 brukade be de kursdeltagare
som var äldsta eller enda barn i sina familjer att räcka upp en hand. Det blev ofta en förkrossande
majoritet.
Samhällsutveckling
• 8. Samhällets emotionella process – Bowens åttonde begrepp höjer blicken från familjen
till hur emotionella processer på samhällsnivå bidrar till både progressiv och regressiv samhällsutveckling.
Precis som Minuchin arbetade Bowen på 1960-talet med kriminella ungdomar
och deras föräldrar. Bowen reagerade på att föräldrarna, trots förmaningstal och hårda
bestraffningar, inte var konsekventa och effektiva i sitt föräldraskap. Barnen fångade upp
föräldrarnas osäkerhet och struntade i vad de sa.
Bowen upptäckte så småningom att domstolarna började uppträda på samma sätt som
föräldrarna – de försökte förstå ungdomarna och lindrade ofta konsekvenserna i hopp om att
detta skulle få dem att bättra sig. Om brotten upprepades uttryckte domarna sitt missnöje och
gav stränga straff. Denna upptäckt fick Bowen att upptäcka liknande förändringar i andra
institutioner, som skolor och regeringar. I en regression agerar människor för att lindra
ångest, snarare än att agera enligt principer och på lång sikt. Detta regressiva mönster i samhällsutvecklingen
påbörjades efter andra världskriget, förvärrades en aning under 1950-talet
och intensifierades snabbt under 1960-talet.
Samhällets symtom
Symtomen inkluderade en ökning av kriminalitet och våld, ökad skilsmässofrekvens, tilltagande
rättshaverism, ökad polarisering mellan etniska grupper, mindre principfasta beslut av
ledare, växande drogmissbruk, ökning av konkurser och fokusering på rättigheter över skyldigheter.
Samhällen genomgår perioder av regression och progression. Den nuvarande
situationen bedömde Bowen hänga ihop med befolkningsexplosionen, en känsla av utsuddade
gränser och utarmningen av naturresurser. Han förutspådde att den nuvarande regressionen
kommer att fortsätta ända tills konsekvenserna av att välja den enklaste vägen i svåra
frågor blir värre än smärtan av att agera i ett hållbart perspektiv på lång sikt (precis som i familjer).
Bowen trodde att vändningen skulle komma före år 2050. Kanske kan det eskalerande
miljöhotet ge honom rätt?
Samhällsengagemanget är en kraftig förbindelselänk med Minuchin. De har båda arbetat
med kriminella ungdomar, och engagemanget i deras familjer fick dem båda att fokusera på
samhällsförändringar. Visserligen intog Bowen en mer passiv siarattityd, medan Minuchin
fortfarande, trots en ålder av 86 år(!), arbetar aktivt på att förändra samhällsinstitutionerna (se
kapitel 10.3). Men engagemanget förenar dem, och det delades även av Satir, som aldrig gav
upp hoppet om att skapa en bättre värld, även om hon aldrig fick arbeta med världens ledare i
en makrosystemisk terapi, som hon drömde om.
Förutom sin åtta punkters teori har Bowen även blivit känd för att han utvecklat de ”familjeträd”,
som Virginia Satir introducerade, till tregenerations-genogram (se kapitel 4.9).
Konformistiskt kollektiv
Minuchin skriver, förutom citatet ovan, bland annat följande om Bowen:
”Murray Bowens skala för differentiering av jaget 112 ..., som används för att uppskatta
i vilken utsträckning ’jaget’ kvarstår opåverkat av relationer, framhäver på
samma sätt ’kampen’ mellan den enskilde och familjen. När individen ses som
en del av en större helhet, vilken som helst, ses hon på något sätt som en förlorare.”
(Livets Dans s. 27.)
111 Satir var äldstabarn i sin ursprungsfamilj, liksom Bowen, Minuchin och många andra
familjeterapeuter – inklusive mig själv, även om jag inte i andra avseenden vill jämföra mig
med familjeterapins pionjärer.
112 Bowen, M. (1978). Family Therapy in Clinical Practice. NY: Jason Aronson s. 306-307.
151

Sammanhanget här är Minuchins kritik av individtänkandet (se kapitel 4.2), där maximal autonomi
ses som både norm och mål. I detta sammanhang kritiserar han även Laings syn på
familjen som enbart förtryckande.
”Murray Bowen, som blev imponerad av (föräldrasubsystemens) förmåga att förbli
symboliskt verksamma, trots att människor flyttat hemifrån, menar att ett sätt
att utmana dessa (relations)definitioner är att ’gå tillbaka’ till ursprungsfamiljen
och förändra transaktionens karaktär, inte i det förflutna utan i det närvarande.”
(Livets Dans s. 163.)
Minuchin föredrar dock att arbeta direkt i det terapeutiska systemet, även om han inte är
främmande för att inkludera mor- och farföräldragenerationen i den utvidgade familjen
(”extended family”) till ett utvidgat terapeutiskt system. Se till exempel familjen Slater i kapitel
5.1 (att öppna upp stela gränser).
Tankar mot våld
Minuchin beskriver i ”Hela familjen” hur han arbetar mycket annorlunda än sin vanliga stil när
han arbetar med våldsproblematik. I stället för att fokusera på det komplementära samskapandet,
separerar han individerna för att fokusera på det egna ansvaret för sina handlingar. I
stället för att uppmuntra interaktion i rummet menar han till eftertanke:
”Med våldsamma par håller jag mig på distans och utövar kontroll över kommunikationens
beskaffenhet, även när vi utforskar interaktionsmönster....
I våldsamma familjer... motverkar jag interaktionen. Jag talar om för sådana
par att så länge de inte kan föra ett samtal som är mer upplyst än upprört, får de
turas om att tala med mig utan att avbryta varandra. Jag gör allt jag kan för att få
dem att stanna upp och tänka efter. Jag uppmuntrar dem att vara specifika och
använda sig av konkreta detaljer som ett motgift mot de känslomässiga utspelen.
Detta är inte mitt naturliga arbetssätt. Det är något som jag lärde mig av Murray
Bowen för tjugo år sedan. ’Tala inte om för mig hur ni känner er’, sa han till
ett våldsamt par. ’Tala om vad ni tänker’.” (Hela familjen s. 89 f.)
Terapeutens terapi
Apropå frågan om egenterapi för terapeuter skriver Minuchin:
”Vi erinrar oss Virginia Satirs tidiga tekniker för familjerekonstruktion och Murray
Bowen som skickade hem sina studenter till deras ursprungsfamiljer för att de
skulle förändra sina relationer till dem. Carl Whitaker brukade låta sina elever gå
i terapi med sina respektive makar som en del i utbildningen.”
(Om konsten att bedriva familjeterapi s. 16.)
Själv föredrar Minuchin att låta studenternas personliga utveckling ske i handledningen, vilket
är ett centralt tema ”Om konsten att bedriva familjeterapi”. I en längre presentation av Bowen
skriver Minuchin:
”Om Satir och Whitaker var spontana, emotionella och intuitiva, så var Bowen
en hjärnans man, målinriktad och teoretisk. Bowen såg symtom som ett resultat
av en akut eller känslomässig reaktion inom familjen. Eftersom han ansåg det
största problemet i familjen vara dess känslomässiga sammansmältning blev
differentiering hans viktigaste terapeutiska mål. För att skapa förutsättningar för
ökad individuell självständighet, ansåg han att det var nödvändigt att åter öppna
avstängda familjerelationer och se till att de inte längre var triangulerade.
Bowen menade att förändring bara kan äga rum när ångesten ligger på en låg
nivå, och att det är insikt, inte känsla, som är den viktigaste bäraren av förändring.
Därför måste terapeuten lära sig stå ut med känslosamheten i en familj,
utan att själv försöka motverka den. I Bowens modell är terapeuten en instruktör
som inte låter sig påverkas, Han förblir lugn och håller sig utanför det emotionella
trasslet mellan familjemedlemmarna. Om terapeuten kan stå emot trycket att
bli indragen i familjekonflikten, kommer spänningen inom familjen att lägga sig
och sammanblandningen så småningom att lösas upp (Nichols & Schwartz,
1991).
152

Kognitiv kontroll
I kontrast till Satirs varma känslosamhet och Whitakers skickliga kaosstruktur
tycks Bowens rationalitet alltför kontrollerad och utan humor. Hans arbetssätt
illustreras ganska väl i en intervju med ett par som alltid bråkade med varandra.
Mannen och hustrun hoppade från ämne till ämne, deras käbbel tog aldrig slut,
och de kom aldrig någon vart. Bowen tog kontroll över sessionen genom att be
var och en av dem att bara vända sig till honom. Han placerade sig själv i triangelns
spets och instruerade hustrun att lyssna medan han och mannen talade
med varandra, och bad sedan mannen att lyssna när han talade med hustrun...
Genom hela sessionen bröt Bowen in i parets diskussion om och om igen, och
utövade en kognitiv kontroll för att kunna reglera intensiteten i parets ordväxling.
Mot slutet av sessionen hade den kamp om kontrollen, som hade genomsyrat
varje transaktion mellan makarna, lättat. Inom ramen för den formella struktur
som Bowen skapat började de undersöka sina egna och varandras behov i
stället för att hacka på varandra...
Ett problem med Bowens teori är att man förankrar den grad av differentiering
som individen har uppnått i barndomsupplevelserna i ursprungsfamiljen. Den
ger inte utrymme för möjligheten att kunna förändras eller differentieras utifrån
senare livserfarenheter i den nya familjen. På så sätt påminner Bowens teori om
den psykoanalytiska teorin om bortträngning, och att möjligheterna att växa är
beroende av om man kan förändra den tidiga relationen. Ändå erbjuder Bowens
teori en uttömmande begreppsapparat för relationerna mellan individer och deras
familjer, vilket kan fungera som en användbar ram för terapeuter.”
(Om konsten att bedriva familjeterapi s. 68 f.)
Förrädiska förenklingar
Bowens teori kan verka förrädiskt enkel. Kanske tycker du som läser detta att du redan fått
grepp om den, trots att du bara läst en ytterst summarisk sammanfattning? Men skenet
bedrar, och i denna bransch är en genuin ödmjukhet alltid på sin plats 113 , även om den bör
kombineras med en tro på sin egen förmåga och mod att våga lära sig av sina misstag. Men
det finns skrämmande exempel på övermod, kombinerat med en alltför stark tilltro till den
egna förmågan och total brist på självkritik, som kunde ha blivit än mer katastrofal än vad den
hann bli.
I Göteborg blev det 1990 rabalder i pressen när en civilekonom, som tidigare engagerat
sig i massor av olika projekt (som språkkurser, kaffestuga, golfbana, kvinnliga handelshus
och mässor) plötsligt utgav sig för att vara familjeterapeut, och började annonsera om kontroversiella
föreläsningar där hon skuldbelade föräldrar i allmänhet och fäder i synnerhet för att
till exempel göra sina barn homosexuella, med hänvisning till Bowens teori. Familjeterapiföreningen
i Västra Sverige reagerade starkt på detta, och Göteborgs-Posten kallade henne i en
ledare för charlatan. Hon hade också startat ett ”familjerådhus” där hon erbjöd telefonterapi
för 10 kr/minut. Debatten ebbade ut, och de flesta trodde att hon lämnat sin verksamhet för
att kasta sig över något nytt projekt, men fyra år senare dök hon upp igen.
Denna gång hade hon tänkt utnyttja den nya lag som tvingade kommunerna att erbjuda
invånarna familjerådgivning. Hennes mål var att massanställa personer över 35 år, som hade
en stabil parrelation och några akademiska poäng som visade att man kunde läsa, och som
skulle snabbutbildas i två veckor av henne i att göra genogram (vilket enligt henne var unikt
för Bowen, och att hon var den enda i Sverige som behärskade denna unika metod). Hennes
elever skulle sedan på franchisebas starta sina egna familjerådhus som lydde under henne.
Apropå genogram skriver Minuchin: ”Genogrammet, som hade utvecklats av Bowen och Satir,
blev ett vanligt sätt för nästan alla familjeterapeuter att göra familjekartor.” (Om konsten att
bedriva familjeterapi s. 24.)
Hon siktade mot att lägga under sig minst en tredjedel av Sveriges familjerådgivning. Nu
fick styrelsen för familjeterapiföreningen i Västra Sverige eld i baken. I de första konfrontationerna
hade hon pressats på att redovisa vilken kompetens hon hade, men det enda svar man
fick var att hon utbildat sig till familjeterapeut i USA 1975. Denna gång hade hon dock, i det
informationsmaterial hon använde för att rekrytera proselyter, specificerat namn på
113 Se även kritiken mot KBT i kapitel 8.11.
153

utbildningsinstitut och handledare. När föreningen vände sig dit fick vi veta att den uppgivne
handledaren förnekade att han varit hennes handledare. Hon hade medverkat på en
seminariedag, och blivit antagen till en tolv dagars grundutbildning (som alltså inte startat). Vi
anmälde henne till konsumentverket för vilseledande marknadsföring, och kontaktade Sveriges
kommuner för att informera om bristen på formell kompetens.
Några år senare ringde hon mig privat en kväll, och bönföll hotfullt om att jag skulle ta tillbaka
det som föreningen anklagat henne för. Hon sade att hon var beredd att vända varje
sten för att få upprättelse. Jag uppmanade henne att vända vilka stenar hon ville, och hörde
inte mer från henne, tills jag såg informationsmaterial från några seminarier där hon skulle
medverka. Men nu var det inte som familjeterapeut, utan som hjärnforskare!?! Antingen har
hon genomgått en snabb forskarutbildning på gamla dar (kanske ett endagsseminarium?),
och drygar ut pensionen med vetenskaplig forskning, eller så fortsätter hon att ge falska förespeglingar
om sin utbildningsbakgrund. Detta är naturligtvis inte Bowens fel, men ett exempel
på hur skenbart enkla teorier kan locka lycksökare att ge sig i på områden som man saknar
kompetens för.
2. Nagys kontextuella familjeterapi
Iván Böszörményi-Nagy föddes i Budapest 1920, utbildade sig till psykiater och emigrerade
1950 till USA. Västvärldens tangentbord klarar inte alla prickar och accenter, så stavningen
på hans namn brukar förenklas till Boszormenyi-Nagy. Det är svårt nog ändå, i och med att
Nagy på ungerska uttalas [nådj] (ungefär).
”Under 1950-talet arbetade han framför allt med patienter med diagnosen schizofreni.
I detta arbete började han utveckla en familjeterapeutisk arbetsmetodik.
Friedrich Hegels dialektik utgör utgångspunkten för Nagys teoribildning: i en interaktion
är båda parter aktiva och konstituerande i förhållande till varandra.”
(Abrahamsson & Berglund 1997 s 13.)
1957 Grundade Nagy Eastern Philadelphia Psychiatric Instiute (EPPI) tillsammans med
Geraldine Spark, där man först arbetade psykodynamiskt, sedan familjeterapeutiskt och så
småningom integrerade de båda perspektiven till en egen inriktning. Innan Nagy slutligen
fastnade för kontextuell familjeterapi hade han använt sig av benämningar som utvidgad
(extended) familjeterapi, och ”Intergenerational Family Therapy”.
Namnet är en något förvirrande semantisk konstruktion. Eftersom familjeterapi till sin natur
fokuserar på sammanhang (kontext), kan beteckningen uppfattas som en tautologi (tårta på
tårta) – ungefär som ”familjeterapeutisk familjeterapi”. Fast å andra sidan kan bestämningen
”kontextuell” utgå från en högre hierarkisk nivå, och då skulle det närmast betyda att familjen
ses i sitt sammanhang. I så fall vore benämningen liktydig med nätverksterapi. Förvirringen
minskas dock när man inser att den kontextuella familjeterapin bara var en aspekt av hans
totala teori, ”kontextuell terapi”, där han (som Bowen) integrerar individualpsykologi med
interpersonell teori i ett flergenerationsperspektiv. Någon strikt gräns mellan familje- par- och
individualterapi drar han inte.
Gammal gigant
Trots att Nagy inte räknas till den yppersta eliten bland familjeterapins pionjärer (som Ackerman,
Jackson, Bateson, Satir, Haley, Watzlawick, Minuchin och Whitaker) så tillhörde han
skaran som låg steget under (i sällskap med bland andra Weakland, Fish, Bowen, Lidz, Wynne
och Zuk). I ”Skapande konversationer” presenterar Abrahamsson & Berglund intervjun
med honom under kategorin ”De gamla giganterna”. Detta avsnitt bygger till stora delar på
denna intervju, kompletterad med några andra källor.
Den kontextuella teorin integrerar individualpsykologiska, interpersonella, existentiella,
systemiska och intergenerationella dimensioner av individers och familjers liv och utveckling.
”Den terapeutiska målsättningen är tillit och rättvisa hos och mellan familjemedlemmar
– i den aktuella familjen och i framtida generationer.
En central utgångspunkt i modellen är att det behövs fyra relationsbestämmande
faktorer (relational determinants) för att beskriva en familj:
1) Fakta, såsom ålder, kön, sjukdom, handikapp och andra reella omständigheter.
2) Psykologi, det som händer inom en person: hans upplevelser, tankar och
känslor, hans utveckling, hans drömmar, fantasier, problem etc.
154

3) Transaktioner, de strukturer och samspelsmönster som finns i en familj.
4) Relationsetik, en grundläggande kraft som håller ihop familjer och sociala
relationer genom pålitlighet och trovärdighet.
(Olson & Petitt 1999 s 124. Mina kursiveringar.)
Osynliga lojaliteter
Den etiska dimensionen i relationer är central i Nagys kontextuella teori, liksom de osynliga
lojaliteter 114 som skapar skuld- och rättvisekonton mellan föräldrar och barn i flera generationer.
Relationernas etik, rättvisebalansen är den dimension som utgör kärnan i den kontextuella
terapin – hur balansen ser ut mellan att ge och ta emot omvårdnad och kärlek, hur
man får erkännande för det man gör, så att självtilliten förstärks eller försvagas.
”Det handlar inte om att moralisera och fördöma. Det är något som finns emellan
människor i en relation. En inre övertygelse om vad som är rättvist i våra relationer,
hur vi har fått berättigande för det vi har gjort, vilket påverkar vårt sätt att
förhålla oss till andra människor. Det finns något vi kallar rättvisa-orättvisa. Vi
kan inte definiera det. Det finns i relationen...”
– ’Jag tycker att det är orättvist... Jag har försökt men får inte erkännande... Han
har gjort så mycket för mig, jag känner mig skyldig, jag borde...’ Det är denna
obalans mellan att ge till andra och att få/ta av andra som avgör om en relation
har förutsättningar för att fungera eller inte.
– Vem vill leva i en relation där man känner sig orättvist behandlad, exploaterad?’
frågar sig Nagy.
– När du gör något bra, vem ger dig erkännande för det?, Vem lyssnar på dig
när du har något att säga?... Detta är exempel på frågor som Nagy ställer för att
utröna om det är frågan om att använda eller missbruka en relation.
– Den nära relationen använder du. Den innehåller en ömsesidighet, du både
ger och tar. Du kräver varken omedelbar återbetalning eller en hundraprocentig
sådan. Relationens karaktär avgör på vilket sätt balansen regleras er emellan.
Det är stor skillnad om det handlar om barn-vuxen eller vuxen-vuxen relation.
Däremot är det frågan om att missbruka en relation när man bara tar, utan att
bry sig om den andres behov. Det handlar om en exploatering som rör sig på
skalan från låsta, destruktiva familjemönster till övergrepp typ incest.”
(Abrahamsson & Berglund s 15.)
Berättigande bekräftelse
Berättigande (entitlement) är ett av flera centrala begrepp i den konextuella teorin. Det syftar
på erkännanden och bekräftelser som tömmer skuldkontot, och stärker självkänslan, om det
upplevs som ett förtjänat berättigande. När relationen präglas av ett ömsesidigt givande och
tagande som är i någorlunda balans, så växer båda parter i en positiv spiral.
”Det är exempelvis utvecklande för barn att pröva på och vara vuxna ibland i förhållande
till sina föräldrar. Det är först när detta blir en mer varaktig roll för
barnet som ett destruktivt berättigande uppstår, och en negativ spiralprocess
utvecklas som minskar barnets upplevelse av egenvärde och tillit.”
(Abrahamsson & Berglund s 17.)
Utnyttjade barn, som endast får bekräftelse när det tar vuxenansvar, eller som dras in i föräldrakonflikterna
(se kapitel 4.7, triangulering), får genom destruktivt berättigande sin tillitsreserv
tömd. När barn inte får förtjänat berättigande, för det de gör och är i relation till sina föräldrar,
minskar tilliten till omgivningen.
”Hämdlystnad, destruktivitet, ilska och hat får sitt utlopp mot andra personer än
föräldrarna. Som vuxen kommer de egna barnen och maken/makan att hamna i
skottgluggen. De blir indragna i en negativ spiral, där de får bli mottagare av
känslor av orättvisa som härrör från relationen till tidigare generationer.
Denna negativa spiral kompliceras ytterligare av att det är två släkter som
möts i ett äktenskap, var och en med sitt skuldkonto, sin upplevelse av balansen
mellan vad man gett och vad man fått/erövrat...
Släkterna fortplantar effektivt dessa psykologiska tvångströjor. Den makt som
föräldrar får genom att barnet upplever skuld är lika påtaglig som svåråtkomlig.
114 Boszormenyi-Nagy, I. & Spark, G. M. (1973). Invisible Loyalties.
155

Huvuduppgiften för terapeuten blir att hjälpa föräldrarna att ta sig ur en destruktiv
spiralprocess...
– Du får inte gottgöra din upplevelse av destruktivt berättigande på fel sätt. Vem
skall betala? Inte din maka, make eller dina barn!”
(Abrahamsson & Berglund s 17.)
Skuldkonton genom generationer
Nagys flergenerationsperspektiv ger verktyg att förstå de osynliga band som försvårar att gå
in i nära mänskliga relationer och att identifiera ”släkternas märkliga dans”, med nedärvda
känslor av skuld, förpliktelser och orättvisa. Alla är vi indragna i ett spel av osynliga lojaliteter,
där ingen generation kan lastas för att medvetet låta arvet gå vidare.
”Det är bara genom att knyta ihop de olika generationerna som du kan få en
möjlighet att förstå och förändra upplevelsen och utlevelsen av orättvisa relationer.
Det är centralt i den kontextuella terapin. Nagy har hela tiden minst tre
generationer i fokus när han möter en familj.
– Jag kallar dem farfar, pappa, etc. Jag vill inte ha dem på samma nivå, som
det blir om alla kallas vid förnamn.” (Abrahamsson & Berglund s 16.)
Relationsetiska meriter
”Från det multigenerationella perspektivet skulle det vara främmande att anta att
alla familjevariabler som är avgörande för ett barns utveckling skulle kunna härledas
till föräldrarna eller deras relation.,, Vid varje tidpunkt överlappar minst tre
generationer. Även om mor- och farföräldrarna är frånvarande eller döda, så
fortsätter deras inflytande. Psykologiska, transaktionella och etiska aspekter
förlorar avgörande mening om de inte ses i detta perspektiv. Oräkneliga efterföljande
generationers kamp överlever i kärnfamiljen. Uppenbart skilda interaktionssekvenser,
ibland separerade genom generationer, kan ha osynliga dynamiska
länkar. En makes misshandel av sin fru kan ha mycket mer dynamiska
förbindelser till betendesekvenser för 30 eller 60 år sedan, än det hon gjorde
som triggade igång misshandeln.”
Önskan om tillitsfulla relationer i familjen, baserade på ömsesidig hänsyn till
varandras grundläggande välfardsbehov, betraktar vi som ett fundament som
har att göra med överlevnad, växande och tillhörighet. Den som bidrar till balansen
genom att bry sig om och stödja den andres intressen kan sägas förvärva
en merit. I termer av relationsetik är meriter den enhet som räknas. Denna etiska
dimension överskrider frågor som ”behovskomplementaritet” och ”motstridiga
intressen”.
Familjen stärks av steg mot tillitsfullhet och försvagas av rörelser ifrån... Familjekontexten
kan inte stärkas av steg ifrån tillit. En make förbättrar inte relationen
till sin fru genom att, till exempel, förstöra hennes återstående tillit till sina föräldrar...
Beroende på makarnas integritet och komplementariteten i deras behov, kan
ett par utveckla en grad av tillitsfull överensstämmelse (convergence). Men om
deras välfärdsintressen krockar kan de driva mot exploaterande manövrer eller
skilsmässa....” (Boszormenyi-Nagy & Ulrich 1981 s. 162. Min översättning)
Orättvisor och återbetalning
”När terapeuten möter en familj med relationsproblem så blir hans uppgift att
hjälpa familjen att granska sina skuldkonton. Att hjälpa föräldrarna att se över
sina upplevda förpliktelser mot sina föräldrar, deras känsla av skuld likväl som
deras känsla av orättvisa: att ha fått väldigt lite men gett mycket...
När det gäller vår tacksamhetsskuld till våra föräldrar, så menar Nagy att vi
aldrig kan betala tillbaka till våra föräldrar allt det positiva vi fått, men att denna
återbetalning kan ske till andra, till exempel till våra barn. Det kan vara en bra
lösning, så länge det sker i positiv bemärkelse. Då kan vi bli föräldrar som har
lätt att ge, utan att vänta oss en motprestation.
Däremot kan en negativ spiral utvecklas när vi handlar utifrån vår inre upplevelse
av obalans mellan rätvisa-orättvisa, att andra skall kompensera oss för det
vi inte fick när vi växte upp. Då beter vi oss som om vi hade rätt att hämnas om
156

de vägrar. Det är då som syndabockar skapas, och vi möter ett familjemönster
som blir destruktivt för alla i familjen: ett familjemönster som kan få ett barn att
bli bärare av, och leva ut, flera generationers upplevande av orättvisa...
Om två makar har för starka lojaliitertsband till sina föräldrar får de stora svårigheter
att ge och ta i en ömsesidig relation till varandra.
– Vi människor har svårt att vara lojala mot mer än en grupp i taget. Den osynliga
lojaliteten mot ursprungsfamiljen segrar över den nya familjens behov.
Den vuxne sonen kan exempelvis sitta fast i en tät relation till sin mor. När han
bildar egen familj har han ständigt en diffus känsla av dåligt samvete mot sin
gamla mamma. Det han gör för henne känns aldrig tillräckligt. Hans känsla av
otillräcklighet, att vara utnyttjad, riktas inte till modern på grund av lojalitetsbandens
osynlighet. Modern har makt över sonen via skuldkänslor Men hans
känslor av att vilja ta och inte bara ge finns där. Då kräver han att hans fru skall
ge honom, men ger själv mest till sin moder.
Försonande förståelse
När barnen kräver av honom känner han sig utnyttjad, lägger på dem skuld för
att de är så besvärliga... Han agerar primärt utifrån sina egna behov, han är inte
vuxen i förhållande till sina barn. Dessutom har hans fru sin egen ryggsäck att
tampas med, så även hon förlägger känslor från sin ursprungsfamilj på sin nuvarande
familj. Så är den negativa spiralen igång, även i den nya familjen. Barnen
blir i sin tur destruktivt berättigade, med en obalans i skuldkonton och en dåligt
utvecklad tillit, som ärvs vidare i nya generationer.
En vuxen som upplevt ett destruktivt berättigande som barn kan aldrig få detta
ogjort. Det terapeuten kan hjälpa honom med är att ge ett erkännande att det
hänt. Att bekräfta hans tidigare utsatthet, att som medmänniska bry sig om den
orättvisa han varit utsatt för. Genom att få den destruktiva upplevelsen bekräftad,
att möta sorgen, men även genom att se vad som ärvts ned från tidigare
generationer, vad ens egna föräldrar fötts in i för sammanhang, kan ge möjligheter
till försoning. Därmed ökar hans möjligheter att relatera friare i förhållande
till sin nuvarande familj.” (Abrahamsson & Berglund s 18 f.)
Multipel partiskhet
Nagy är, liksom Minuchin, aldrig neutral. Han betecknar sitt förhållningssätt till familjerna som
”multipel partiskhet” (multidirected partiality). Han är delaktig med var och en utifrån empati,
och en bedömning om personen är värd erkännande eller inte för det han gör. Minuchin kallar
detta för samgående och bekräftande av varje familjemedlem.
Nagy kan, precis som Minuchin, gå i allians, men ingen av dem gör det för alliansens egen
skull. Minuchin går i allians för att skaka om, ombalansera systemet (kapitel 5.3). Nagy går i
allians för att hjälpa föräldrarna att befria sig från sina skuldkonton.
”Terapeuten måste akta sig för att ledas in i ett moraliskt tänkande, utifrån sina
egna värderingar om vad som är rätt eller fel. Det är endast familjen själv som
kan definiera hur balansen mellan att ge och ta ser ut.
– Jag dömer inte moraliskt om vad som är rätt eller fel. Jag fokuserar på vad
som är rättvist emellan dem, hjälper dem att tyda deras skäl till varför det känns
rätt eller fel för dem. Ju mer aktiv jag är som domare, desto mer stör jag deras
process.
Precis som Minuchin (och så många andra familjeterapeuter) betonar Nagy resurserna,
snarare än patologin. Även om tregenerationsperspektivet inte är lika uttalat hos Minuchin,
som hos Bowen och Nagy, så är den utvidgade familjen ett gemensamt fokus, liksom det
vidare samhällsperspektivet som de delar. Även hemorten var under lång tid gemensam, när
Minuchin ledde Philadelphia Child Guidance Clinic, och Nagy ledde Eastern Philadelphia
Psychiatric Institute. Lika förvånande som att Minuchin inte samarbetade med Ackerman
under sin första period New York, är det att han inte hade mer utbyte med Nagy i Philadelphia.
Men det kanske är så att förutsättningarna för samarbete mellan familjeterapeutiska
teoribyggare ökar med kvadraten på avståndet?
Iván Böszörményi-Nagy tillhörde den stora skara familjeterapeuter som gick ur tiden år
2007 (som Insoo Kim Berg, Paul Watzlawick, Jay Haley och Tom Andersen)
157

3. BOF – Barnorienterad familjeterapi
Ibland höjs kritiska röster (framförallt från barnpsykologer) mot familjeterapin löper risk att
osynliggöra barn när terapin mest sker på de vuxnas villkor. Den risken är naturligtvis större
när terapin bygger på abstrakta verbala berättelser, än för den aktivitetsbaserade strukturella
familjeterapin, som i så hög grad bygger på yttre omstruktureringar, som iscensättning och
uppgifter av olika slag.
En inriktning som definitivt inte kan anklagas för att glömma bort barnen är barnorienterad
familjeterapi (BOF), som utvecklats av den norske psykologen Martin Soltvedt. BOF är en
modell som är integrativ på flera plan. Ericastiftelsens traditionella sandlådemetod, som i över
60 år varit standard inom svensk och norsk barnpsykiatri, integreras med familjeterapi och
beteendetrapi. Soldtvedt ser sin modell som en triangel med ett familjeterapeutiskt, ett psykoanalytiskt
och ett beteendeterapeutiskt hörn. Varje hörn är i sig en integration av olika varianter,
där de mest integrativa ligger närmast mitten och det mest fundamentalistiska ligger
längst ut i extremen.
Teoretisk triangulering
Det psykoanalytiska hörnet, som representerar barnets inre värld, var Soltvedts utgångspunkt
när han började som barnpsykolog med sandlådeobservationer. Han skildrar sin utveckling
som en temaresa från Sigmund Freuds oidipala kastrationsångest, via Melanie Kleins objektrelationer
och Margaret Mahlers separations- och individuationsfaser 115 med relationstänkande
som leder vidare till Daniel Stern och spädbarnets interpersonella värld.
Den familjeterapeutiska temaresan följer familjeterapins historia, från den första, mekaniska,
cybernetikens homeostatiska processer (se kapitel 8.4), via den andra (sociala) cybernetikens
avvikelseförstärkande processer (se kapitel 9.5) till Maturanas biologiska cybernetik
(se kapitel 9.6), med konstruktivistisk kunskapssyn (epistemologi) som också brukar kallas
den andra ordningens cybernetik, eftersom den inte bara fokuserar på det observerade systemet
(barnet, familjen etc.) utan framför allt inriktar sig på det observerande systemet (terapeuterna
som deltagande observatörer). Soltvedt stannar dock inte vid Maturana, utan fortsätter
till Bronfenbrenners socialekologiska systemteori, som utgår från dyaden som enhet
(mor-barn, far-barn etc.), och som, i ett allt vidare perspektiv, omfattar mikrosystem som barnet
har direktkontakt med (kärnfamiljen, dagis etc.), mesosystem (närmiljöer som hem-ochskola-förening
etc.), exosystem (som föräldrars arbetsplatser) och makrosystem (de sociala,
politiska och kulturella sammanhangen). Bronfenbrenners tänkande återfinns även i nätverksarbete
(se kapitel 8.9) och i BBIC (se nästa avsnitt).
Det beteendeterapeutiska hörnet, som representerar handlingsaspekterna i BOF, har Skinners
klassiska beteendeterapi längst ut, följt av Banduras modellinlärning fram till kognitiv terapi
närmast den integrerade mitten av triangeln.
Heliga kor offras
För att integrationen skall bli möjlig måste ett antal heliga kor i de ursprungliga teorierna offras.
I det psykodynamiska hörnet innebär detta slopandet av en rad traditionella principer,
som att terapeuten skall vara en passiv projektionsduk, att föräldrar inte får närvara vid lekterapin,
och att terapin skall rekonstruera tidiga trauman i stället för att intervenera i barnets
här-och-nu-sammanhang. Vad man behåller är sandlådan, leksakerna och leken, men med
föräldrarna först närvarande och sedan även deltagande i leken, tillsammans med barnet och
terapeuten.
I det familjeterapeutiska hörnet offras heliga kor som att kommunikationen skall vara högtravande
verbal konversation på de vuxnas premisser. I stället får föräldrarna kasta sig in i
lekens virvlar på barnens villkor. Den modell som Soltvedt föredrar är den narrativa, även om
han till stora delar är skeptisk även till den. Men familjeterapin står för BOF-modellens helhetsperspektiv
med fokus på interpersonella relationer – att barnets viktigaste sammanhang
finns med i terapin. Familjeterapin har också bidragit till användningen av videoinspelning av
sessioner, som i likhet med Marte meo (se kapitel 8.13) observeras av föräldrar och terapeut
(och även barnet om han/hon vill, i motsats till Marte meo).
115 Jämfört med Bowens differenteringsteori är Mahlers fokus inriktat på småbarnsåren upp
till tre år.
158

I och med att beteendeterapin genomgått en markant förskjutning mot det kognitiva, har
man redan släppt så många heliga kor att det inte återstår så många fler att slakta för att
inrymmas den barnorienterade familjeterapins interaktions-/handlingsperspektiv.
Familjen i sandlådan
BOF-terapeuten arbetar samtidigt på leknivå/symbolnivå och på verklighetsnivå. Den ena terapeuten
går med sin alter ego-docka ner i samlek med familjen i sandlådan, och för i leken in
systemiska och reflekterande positioner. Den andra terapeuten har huvudansvaret för ramarna,
filmningen och samtalet efter leken.
I BOF är aktiviteten i fokus. Terapeuten gör något tillsammans med barnet, och föräldrarna
får också göra något tillsammans med sitt barn – ofta med leksaker i sandlådan, men man
kan också välja andra situationer. Med mindre barn kan man leka bara med sanden, eller
rulla en boll. Soltvedt beskriver i sin bok ett gravt autistiskt spädbarn som till en början bara
kunde kontaktas via en lätt beröring under fotsulan utan att han stängde av. Med större barn
kan man måla eller forma modellera. Dessa leksituationer används som modellsituationer för
att få fatt i barnets och familjens interaktionsmönster.
I samspelssituationerna uppenbaras anknytningsmönstren i familjen. BOF-leken blir också
en hjälp till att utveckla anknytningen mellan föräldrar och barn, t ex i adoptiv- och fosterfamiljer,
i familjer med mycket för tidigt födda barn där den tidiga anknytningen blivit störd, eller i
familjer där anknytningen brutits av olika skäl.
I BOF-leken väljer barnet olika sätt att presentera sig och sina olika delsjälv. Ibland behöver
föräldrarna hjälp att upptäcka att det finns andra delar av barnet än vad som visar sig i
symtomet. Utöver en arg och invaderande krokodil hos den bråkiga och aggressiva 7-åringen,
kanske man också kan se en vilsen griskulting eller en liten and som bara ligger på en
kudde och sover. Hur möter föräldrarna dessa olika delar av barnet? Tillsammans med föräldrarna
kan terapeuterna hjälpa barnet att gradvis integrera sina olika delsjälv. Grunden är att i
leken få ett möte med de olika delarna.
Tejping – häftig iscensättning
BOF passar för barn i lekåldern, upp till 10 - 11 års ålder. För barn som tycker att de är för
stora för att leka i sandlådan har Soltvedt utvecklat en alternativ metod som han kallar ”tejping.
På www.bof-tejping.se beskrivs den som ”en lekfull metod för att arbeta med yttre och
inre relationer”. Tom Andersens yttre och inre dialoger (se kapitel 9.4) och Michael Whites
externaliseringsbegrepp (se kapitel 9.5) är viktiga inspirationskällor.
Tejping innebär att låta klienten/familjen visuellt gestalta sitt nätverk, sin livssituation, en
inre eller yttre konflikt eller en traumatisk upplevelse med hjälp av målade träfigurer. Det hela
utspelar sig på en ”scen” som tejpas upp på ett bord. Terapeuten deltar själv i gestaltandet
med hjälp av en alter ego-figur som bidrar till att skapa dialoger, berättelser och bättre samspel
mellan figurerna på scenen. Dessa kan representera såväl yttre personer som delsjälv
inom klienten.
Tejping passar för behandlingssituationer där orden inte räcker till. Det visuella gestaltandet
förstärker klienternas narrativa förmåga. Genom gestaltandet med träfigurerna skapas ett
mellanområde, där terapeuten tillsammans med klienten kan se problemet illustrerat. Detta
skapar en viss distans, och genom externaliseringen blir klienten friare att experimentera för
att finna lösningar i låsta situationer.
Tejping kan användas både vid inre och yttre problem. Via ett mer lekfullt arbetssätt kan
man närma sig svåra teman och hitta lösningar både konkret och symboliskt. Gestaltandet,
som kompletterar samtalet, underlättar för klienten att ge en berättelse eller beskrivning av
hur situationen eller problemet ser ut, att bearbeta trauman eller att experimentera med vägar
att nå uppställda mål. Tejping är, enligt Soltvedts svenska vapendragare Barbro Sjölin-Nilsson,
särskilt användbar vid posttraumatiskt stressymtom.
Strukturella synpunkter
BOF bygger på aktiv iscensättning mer än verbal konversation, precis som strukturell familjeterapi,
fast i BOF sker iscensättningen i symbolisk form, med utgångspunkt från barnets
spontana lek. BOF kan också beskrivas som en metod som bygger på inre och yttre omstruktureringar,
med fokus på interaktion och samspelsmönster.
BOF begränsas dock av att systemanalysen hoppar direkt från dyadnivån till familjen som
helhet, och därmed negligerar de avgörande triad- och subsystemnivåerna. För att system-
159

analysen skall blir fullständig räcker det inte med att bara studera barnets relation till mamma
och till pappa, inte ens om man kompletterar med Bronfenbrenners ekologiska systemmodell.
Även om man inkluderar pappans och mammans relation i föräldrasubsystemet och makarnas
relation i maka-make-subsystemet, så måste man också inkludera barnets relation till
föräldrarnas relation, och de trianguleringar som kan rymmas i denna triad. Dessutom finns ju
triaderna mammas relation till far-barnrelationen och pappas relation till mor-barnrelationen.
Om det finns syskon tillkommer dessutom syskonrelationer och syskonens relationers relation
till föräldrarnas relation.
Soltvedt gör stor affär av att BOF för in barnperspektivet i det familjeterapeutiska arbetet.
Förvisso är detta ett lovvärt syfte, men jag vill upprepa vad jag skrev i kapitel 3.6. Det är inte
säkert att barnens bästa alltid gynnas av att barnet ständigt sätts i centrum (se även nästa avsnitt
om BBIC). Ibland mår barnen bäst av att få leka i fred, som Minuchin påpekar:
”För att leka behöver barn välvillig likgiltighet. De behöver ägna sina lekstunder
åt att hantera sina fantasier och olika föremål, inte sina föräldrar.”
(Hela familjen s. 173.)
Barns primära behov är framför allt att ha fungerande föräldrar, som kan tillfredsställa
deras övriga behov. Otrygga ungar som tror att de inte finns, om de inte alltid hörs och syns,
har inte fått dessa behov tillgodosedda, och då blir tvånget att ständigt stå i centrum ett sekundärt
behov. Det är viktigt att vi behandlingsproffs inte förstärker curlingföräldrarnas övergödning
av barnen till vildvittresyndromet (”Syns inte – finns inte”, se Astrid Lindgrens Ronja
Rövardotter).
Soltvedt blåser också upp begreppet ”samhandling” som han använder för att markera att
barn, terapeuter och föräldrar agerar tillsammans, att det beteendeterapeutiska handlingsfältet
inte består av isolerade individer. Jag har i detta avsnitt konsekvent ersatt den otympliga
konstruktionen ”samhandling” med mer etablerade familjeterapeutiska synonymer som samspel,
interaktion och process, så som vi använt dem i ”Familjeterapins grunder” i över 25 år”.
4. BBIC – Barns Behov I Centrum
BBIC är en modell för barnavårdsutredningar som Socialstyrelsen lanserade 2006, efter en
flerårig försöksverksamhet, och som licensieras till kommuner som genomfört grundutbildning
för sin utredningspersonal. Syftet är framför allt att tillse att barnets röst kommer till tals i barnavårdsärenden,
men också att få rikstäckande enhetlighet i bedömningarna, öka samarbetet
kring barnet mellan föräldrar, vårdgivare och socialtjänst samt att vara en del i socialtjänstens
kvalitetssäkring och därmed skapa en ökad rättssäkerhet.
Bedömningsinstrumentet kommer ursprungligen från England, där forskare kommit fram till
att barn som omhändertogs ofta hamnade ur askan i elden, och kom till miljöer som var sämre
än den de haft i ursprungsfamiljen. En arbetsgrupp inom Socialstyrelsens IoF-enhet har
försökt bearbeta modellen till svenska förhållanden, och den bygger på standardiserade
intervjuformulär som används vid utredning, planering och uppföljning i den sociala barnavården.
116
Grundläggande principer
• Barnets behov och bästa är i centrum.
• Förankring i kunskaper om barns utveckling och ett utvecklingsekologiskt synsätt.
• Strävar efter lika möjligheter för alla barn.
• Samarbete med barn och deras familjer.
• Samverkan mellan myndigheter vid utredning och bedömning av insatser.
• Identifiera resurser och brister. 117
• Insatser under utredningens gång.
116 På socialstyrelsens hemsida (www.socialstyrelsen.se) finns informationsmaterial för
nedladdning, bland annat en grundbok, kortare broschyrer och diverse rapporter. Dock finns
ingen direktlänk från förstasidan, utan man får söka på ”BBIC” för att hitta dessa skrifter.
117 I den slutliga versionen av grundboken används formuleringen ”brister”. I tidigare versioner
användes det mindre kategoriska uttrycket ”svårigheter”, som associerar till förändringspotential
i stället för ett statiskt tillstånd. Jag tolkar denna och andra omformuleringar
som ett uttryck för att den konservativa psykodynamiska falangen i arbetsgruppen dominerat
över de progressiva och systemorienterade medlemmarna.
160

• Utredning som fortlöpande process, utgångspunkt för planering och uppföljning av insatser.
• Grundat på kunskap och beprövad erfarenhet.
Utgångspunkten är barnets behov, som definieras i sju behovsområden (hälsa, utbildning,
känslo- och beteendemässig utveckling, identitet, familj och sociala relationer samt förmåga
att klara sig själv). Dessa behovsområden relateras till föräldrarnas förmåga och till andra faktorer
i familj och miljö. Föräldraförmågan bedöms i sex aspekter (grundläggande omsorg,
säkerhet, känslomässig tillgänglighet, stimulans, vägledning och gränssättning samt stabilitet).
Familje- och miljöfaktorerna anges i sju områden (familjens bakgrund och situation,
familjenätverk, boende, arbete, ekonomi, social integrering samt lokalsamhällets resurser).
Triangel
De tre bedömningsområdena sätts samman i en triangel för att markera en helhetssyn, som
gör att varje faktor i ett område måste relateras till faktorer i de andra sidorna i triangeln:
BBIC-triangeln (Socialstyrelsen 2006, s. 14).
Samverkan och helhetssyn?
Förutom att BBIC-modellen tillförsäkrar barnets röst en betydligt större plats än i traditionella
barnavårdsutredningar, så förutsätter den samverkan på flera nivåer. Dels måste utredarna
skapa en så positiv kontakt med den biologiska familjen att både barn och föräldrar blir så
delaktiga som modellen förutsätter. Dessutom förutsätts ett samarbete med såväl barnets
naturliga nätverk samt det professionella nätverk av olika experter och myndighetspersoner
som krävs för en allsidig utredning.
Det är mycket glädjande att det salutogena perspektivet betonas så starkt, även om det
reducerats något i de slutgiltiga formuleringarna. Helhetssyn löper också inledningsvis som
en röd tråd genom hela utredningsprocessen, som struktureras av ett antal formulär med
såväl fasta som öppna svarsalternativ, där helhetssynen tyvärr ofta försvinner.
På det första formuläret samlas grunduppgifter från antingen en anmälan från någon utomstående,
eller en ansökan från familjen. Via en utredningsplan genomförs utredningen utifrån
BBIC-triangeln, där särskilda konsultations-/stöddokument (för förskola, skola, läkarundersökning
med mera) fylls i av olika uppgiftslämnare. Om det föreligger behov av insatser upprättas
en vårdplan, som antingen kan vara en genomförandeplan för öppna insatser eller en för placering,
om öppna insatser inte bedöms tillräckliga. I det senare fallet används formulär för
placeringsinformation, som följs upp med särskilda uppföljningsformulär (som varierar beroende
på typ av placering).
161

På flera ställen i socialstyrelsens informationsmaterial betonas också att BBIC står för en
kontinuerlig process, inte en slutprodukt så som traditionella barnavårdsutredningar ofta har
varit. Åtgärder kan sättas in, modifieras eller avvecklas under resans gång. Placeringar måste
följas upp regelbundet (tills målet om att barnets situation skall vara någorlunda jämförbar
med andra barns är uppfylld) – vare sig placeringen upphör och barnet flyttar hem till sin familj,
eller den blir permanent.
Flexibel och integrativ tillämpning
En av BBICs grundprinciper är att arbetet ska bygga på teorier och forskning från flera discipliner
och praktikens egen beprövade erfarenhet, helt i den integrativa anda som i över trettio
år präglat GSI’s familjeterapiutbildning, och som uttrycks i vår lärobok ”Familjeterapins grunder”.
På flera ställen i Socialstyrelsens grundbok poängteras också att modellen måste användas
ytterst flexibelt – BBIC får inte bli en tvångströja som kräver slavisk lydnad. Tvärtom
varnas på flera ställen från att överutreda för att få alla formulär ifyllda, oavsett deras relevans
i det aktuella ärendet. Utredaren uppmuntras till att använda beprövade teorier och metoder,
även om de inte föreskrivs i BBIC-konceptet.
BBIC-projektet är integrativt, då det inte bara bygger på traditionell psykodynamisk teori
om barns utveckling, utan även kompletteras av ett familje- och nätverksperspektiv, som skall
garantera att, även om barnet står i centrum, så skall utredarna inte heller glömma bort det
sammanhang som barnet lever i – familjen och det naturliga nätverket.
Bronfenbrenners ekologiska utvecklingsteori finns med även i BBIC, men i motsats till Soltvedts
BOF-metod och nätverksteorin, så har den arbetsgrupp som sammanställt grundboken
modifierat nätverkskartan så att släktsektorn helt försvunnit ur bilden, medan övrigsektorn
dels förstorats så att ”fritidsmiljö”, ”kamratgrupp” och ”grannskap” blivit egna sektorer, som
tillsammans utgör mer än hälften av utrymmet i kartan 118 , samtidigt som andra viktiga delar av
det övriga nätverket (som föreningar, kyrkor med mera) sorterats ut tillsammans med släktsektorn.
Möjligtvis har figurens designer 119 tänkt sig att dessa skall ingå i sektorn fritidsmiljö,
men man får en obehaglig känsla att författaren till detta avsnitt inte har läst någon av de
svenska böcker om nätverksterapi som skrivits de senaste åren. 120
BBIC-varianten av Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell
Helhetssyn med integrerad balans
Syftena i BBIC är mycket goda, och vissa sidor i grundboken lyser av integrativt helhetstänkande:
”Barn kan emellertid inte ses isolerade från sina föräldrar. Att de vuxna får bästa
möjliga stöd ligger också i barnets intresse... Barnet får emellertid inte
pressas på synpunkter eller sättas i svåra valsituationer” (s. 18, min kursivering.)
118 Grundbok BBIC s. 20.
119 Gunvor Andersson (2002)
120 Se kapitel 8.9.
162

”Barn skall ses som aktörer med egna rättigheter, även om det är viktigt att
komma ihåg att de är och måste vara en del av en familj. Ett dilemma, som
följer av att betrakta barn och ungdomar som kompetenta och medansvariga
subjekt, är att barn dessutom är skyddsbehövande och sårbara objekt. Lika viktigt
som delaktighet är barnets rätt att inte vara delaktigt. Barnet skall inte behöva
känna att det, genom att uttala sin vilja och berätta om sin situation, också
tvingas ta ansvar för vilka beslut som fattas. När det gäller barn och unga måste
det finnas en balans, så att barn kan erbjudas större delaktighet utan att tilldela
dem alltför stort ansvar för sin livssituation... Det kan också vara viktigt att
poängtera att delaktighet för vissa barn enbart kan handla om en önskan att få
närvara och lyssna på vad de vuxna säger, utan att själv behöva uttala sig.”
(s. 19, mina kursiveringar.)
Halvhetssyn med psykodynamisk slagsida
I andra delar blir framställningen ett mish-mash av paradoxala perspektiv, där den psykodynamiska
slagsidan i tänkandet och skrivandet gör slutprodukten (?) 121 något haltande. Jag har
i en fotnot påpekat att den konservativa falangen verkar ha modifierat progressiva formuleringar
på flera ställen i grundboken, och exemplifierat med att grundprincipen om att identifiera
resurser och svårigheter ändrades till resurser och ”brister”. Här har man alltså omformulerat
en process till absoluta personlighetsegenskaper.
Ett liknande exempel är när man på sidan 25 skriver: ”När det gäller föräldrar till placerade
barn är det viktigt att lyfta fram deras eventuella resurser.” (Min kursivering.) Formuleringen
är hårresande, eftersom den antyder att det finns föräldrar som helt saknar resurser!!! Sådana
kan bara existera i stockkonservativa psykodynamikers föreställningsvärld, och då
handlar det mer om deras brister än familjens. För att travestera Walter Kempler: ”Det finns
inga hopplösa familjer, möjligtvis hopplösa utredare och författare”. 122 Även om föräldrarnas
resurser är svagt utvecklade och för tillfället otillräckliga, så är ingen människa helt resursbefriad!
Med ett så enögt perspektiv blir helhetssynen reducerad till en halvhetssyn.
Familjen försvinner
På några sidor i grundboken lyser den biologiska familjen och det naturliga nätverket helt
med sin frånvaro. Detta gäller särskilt kapitel 5 som behandlar formulär och stöddokument
(ryggraden i BBIC). På sidan 41 skriver man ”En vårdplan ska alltid upprättas för barn och unga
som placeras utanför det egna hemmet...” Här förmedlas bilden av ett barn som skadats
av bristande anknytning, brutal bröstavvänjning, taskig potträning eller andra tidiga traumatiska
karaktärsstörningar, och som skall repareras av proffs på institution – eller amatörer i sitt
eget hem. Triangeln verkar ha kollapsat totalt! Inte ett ord om hur vårdplanen skall hjälpa till
att skapa en miljö i och omkring den biologiska familjen, så att barnet kan återvända till sitt
hem, utan att hamna i samma situation som ledde till placeringen. Det verkar som om man,
genom att låta problemen förbli obearbetade, söker säkerställa att placeringen blir permanent.
Även beskrivningen av genomförandeplanen vid placering lider av samma enögda fokusering
på barnet, och antyder att målet för behandlingen är förändringar hos barnet, inte i familj
och nätverk. Det är som att försöka utrota malaria med magnecyl. Man stirrar sig blind på
symtombäraren, och förlorar det ekologiska perspektivet, som betonas så starkt på andra
ställen. Samma sak gäller formulären för uppföljning.
Kritiska röster
Socialtjänsten har länge kritiserats av både media (inte minst ”Uppdrag granskning”) och forskare.
Detta är troligtvis en bidragande orsak till att BBIC blivit en ”helig ko”, som det inte är
politiskt korrekt att kritisera eller ifrågasätta. Trots det kan man skönja ansatser till kritik. I en
C-uppsats vid ”Sopis” i Göteborg intervjuade Aronsson & Kildén (2007) socialsekreterare från
olika distrikt i Göteborg som hade erfarenhet av BBIC, och resultaten var tämligen samstäm-
121 Förhoppningsvis kommer BBIC att fortsätta att utveckals även efter försöksperioden, så
att de ansvariga lyssnar på kritik som kommer till uttryck i forskningsrapporter, debattartiklar,
reaktioner från socialsekreterare och klienter med flera.
122 Se sista raderna i kapitel 8.8.
163

miga. Trots att alla intervjuade ansåg att den tydliga strukturen höjde professionaliteten och
kvaliteten i arbetet, så var man bekymrade över att utredningarna blir så tidskrävande.
”Det har blivit fler arbetsmoment och mer förberedelsearbete. Man måste tänka
under olika rubriker och placera informationen rätt, vilket kräver mer tankearbete.
Socialsekreterarna upplever överlag att BBIC är ett detaljerat system för utredning.
Då det till varje behovsområde finns en mängd färdiga frågor behöver
socialsekreterarna träffa barn och föräldrar vid fler tillfällen än tidigare för att
hinna med att samtala kring alla frågor, vilket också är tidskrävande...
Konsekvenserna av att BBIC är tidskrävande kan bli att handläggarna i vissa
fall väljer bort att utreda enligt BBIC” (s. 24).
I en utvärdering av BBIC-implementationen i Umeå skriver Marie Sjömar:
”Några av socialsekreterarna uttrycker dock en del farhågor. De lyfter fram en
oro för att det ska innebära ett merarbete som kommer att ta längre tid och vara
resurskrävande. Någon menar att det kan innebära en ”byråkratisering” av arbetet
med en ökad styrning, mycket formulär och att det kommer att begränsa dem
i arbetet.” (s. 16)
”En av de intervjuade socialsekreterarna menar... att man måste lära sig att
lyfta fram de goda föräldraförmågorna som finns. Fokus har hittills legat på de
bristande föräldraförmågorna, något som är en konsekvens av att man har plockat
bort de behovsområden där det inte finns bekymmer, och då har man missat
att beskriva allt det som fungerar.” (s. 18 f.)
”Flera socialsekreterare berättar att det tar mycket tid att skriva. En hel del
papper genereras som föräldrar ska gå igenom, vilket ibland vållar en del problem,
och en del av socialsekreterarna ställer sig frågande till om det är nödvändigt
med ett så omfattande utredningsformulär för att man ska kunna vara tydlig
i bedömningen. En av socialsekreterarna säger:
-…det blir sådana mastodontdokument som föräldrarna inte orkar läsa. När jag
skulle delge min 20-sidiga utredning ’men kan du dra den en gång till muntligen,
jag orkar inte läsa’. Det är en psykisk sjuk mamma som knappt orkar ta sig igenom
en A4-sida. Här kommer jag med den här ’bibban’, ’här varsågod och läs’,
även om vi har gått igenom det innan.” (s. 19.)
Strukturella alternativ
Med tanke på det uttalade målet att ha ett tvärvetenskapligt perspektiv i BBIC-modellen, är
det ytterst förvånande att Socialstyrelsens arbetsgrupp i stort sett bara plankat den engelska
förlagan rakt av (även om man hävdar att man arbetet på att modifiera modellen till svenska
förhållanden). I USA har Patricia och Salvador Minuchin, i samarbete med bland andra Jorge
Colapinto, i decennier arbetat med att implementera ett familjeorienterat ekologiskt arbetssätt
vid barnavårdsutredningar och fosterhemsplaceringar (se kapitel 10.3), men deras publikationer
nämns inte ens i lästipsen i slutet av grundboken!!!
I Göteborg har Paul Johansson, en av mina kollegor vid FamiljeTerapeuterna Korsvägen,
utvecklat en modell för utredningar som ett samverkansprojekt vid tre stadsdelsförvaltningar.
Utredningsmodellen är inspirerad av Jorge Colapinto, som också fungerat som handledare
för projektet. Göteborgsprojektet har många likheter med BBIC. Paul beskriver syftet:
”Det övergripande syftet är att producera en utredningsmanual, med fokus på
hur vi kan få familjer delaktiga i sin egen utredning, så att barnens behov möts
på bästa sätt. Vi vill utveckla en modell som har multigenomträngande lösningar,
vilket forskning har visat är det mest effektiva. Vi vill visa på ett arbetssätt som är
familje- och relationsbevarande, och syftar till att, i sammanhang av uppmuntran
och stöd, skapa förutsättningar för familjen att utveckla sin fulla potential. Familjernas
självständighet skall stimuleras, vilket medför att, förutom mindre lidande,
också placeringar utanför hemmet kan undvikas.
För att utveckla denna manual behöver vi:
• Utveckla metoder för att göra barn och familjer delaktiga i den egna utredningen.
• Förstå hur professionella bidrar till att stigmatisera och förstärka familjens problematiska
situation.
• Tydliggöra myndighetsrollen för socialsekreterare.
164

• Utveckla arbetsmetoder så att professionella kan samarbeta trots olika professioner,
myndigheter och uppdrag.”
Projektet startade 1998 och utmynnade 2002 i en utredningsmanual, finansierad av Trygghetsfonden,
”som talar om för socialsekreteraren hur hon/han kan gå tillväga från anmälan till
avskrivning av ett ärende”. För mig är det helt obegripligt hur detta parallellarbete kunnat ignoreras
så totalt av Socialstyrelsens BBIC-grupp.
Ett annat bekymmer är att den teoretiska grunden för BBIC vilar så tungt på Bowlbys föråldrade
dyadiska anknytningsteori. Monica Hedenbro (2006) och hennes forskarkollegor i
Schweiz och USA har forskat på anknytning ur ett triadiskt perspektiv (där även fäderna finns
med), men inget av denna banbrytande forskning återfinns i Socialstyrelsens BBIC-dokumentation.
Fortsatt utveckling?
I Socialstyrelsens skrift ”Social barnavård i förändring – slutrapport från BBIC-projektet”
(2008) betonas det konstanta utvecklingsbehovet:
”En annan aspekt på utvecklingsarbetet är att det är en ”never-ending-story” och
i det svenska projektet har utvecklingsarbetet betraktats som en stadigvarande
aktivitet som det måste värnas lika mycket om som annan kärnverksamhet.
BBIC-systemet och dess motsvarigheter i England och Danmark förutsätter, om
de ska överleva, att de ”vårdas”, revideras och utvecklas vidare i takt med nya
villkor och ny kunskap.”
Jag vill bara tillägga att vi inte behöver invänta ny kunskap. Tills vidare räcker det med
att tillvarata de erfarenheter som BBIC-gruppen ignorerat – alternativt saknar kunskap
om. Jag ser fram emot en revision av BBIC, där även dessa perspektiv integreras, och
gärna också de försök med utredningslägenhet som prövats i bland annat Göteborg
(Högsbo) och Uddevalla (Dalaberg).
Det är dock illavarslande att slutrapportens slutord är ett citat av Machiavelli:
”Det finns ingenting så svårt att ta itu med, ingenting så vådligt att leda, ingenting
så osäkert i framgång, som att införa en ny tingens ordning; ty den som
försöker har nämligen alla dem till fiender som drog fördel av den gamla ordningen
och han har endast ljumma försvarare i dem som drar fördel av den nya.”
(Social barnavård i förändring – slutrapport från BBIC-projektet, s. 98.)
Den riktigt otäcka känslan infinner sig när man läser om Machiavelli i Wikipedia:
”Machiavellis idealfurste är hänsynslöst maktfullkomlig monark, men måste vinna
folkets gillande, på grund av att en härskare inte kan regera om han saknar
stöd.”
5. MFGT – multifamiljeterapi
Multifamiljeterapi (på engelska ”Multiple Family Group Therapy, förkortat MFGT) är en ny behandlingsmetod
i Sverige, som introducerats av Ulf Wallin och hans medarbetare vid Enheten
för anorexi och bulimi vid BUP i Lund 2005. 123 Metoden vilar på strukturell familjeterapi och
strukturerad och aktivitetsorienterad gruppterapi, med inslag av nätverksterapi (se kapitel
8.9); narrativ terapi (se kapitel 9.5); systemisk terapi enligt Milanomodellen (se kapitel 9.1);
Marte meo (se kapitel 8.13); psykoedukativ terapi och Multiple Impact Therapy (den metod
som Galveston-institutet, med Harold Goolishian i spetsen, utvecklade men övergav till förmån
för språksystemisk social konstruktionism, se kapitel 9.3).
Det strukturella tänkandet manifesteras i de olika interventionerna i föräldrasubsystem och
syskonsubsystem; gränsbearbetning där suddiga gränser mellan subsystem markeras och
stela gränser luckras upp; ombalansering i hierarkiska interventioner där föräldraansvaret
stärks och syskoninblandning i föräldrasubsystemet motverkas; iscensättning av aktiviteter;
resursmobilisering med mera.
Den svenska mulltifamiljeterapin bygger på en modell som utvecklades 1999 vid Maudsley
Hospital och Marlborough Family Service i London (Asen m fl 2001), men även av Eating Dis-
123 Ulf Wallin har skrivit en manual som kopierats internt på Anorexienheten, men som
kommer att läggas ut på Internet av Socialstyrelsens NU-grupp och KompetensCentrum för
ätstörningar Syd. Den kommer också att användas vid den ettåriga utbildning i multifamiljeterapi
som skall startas i Lund.
165

orders Unit i Dresden. Den svenska modellen tillämpas på anorektiska familjer, men i USA
och Storbritanien använts den även vid psykoser (McFairlane 2003), misshandel, missbruk
och utagerande barn. Metoden har använts vid psykosbehandling i Norge under flera år, och
inom socialvården i Danmark har den även använts en del – i princip bör den kunna modifieras
till de flesta symtom.
Målsättningen med anorexibehandlingen är att stärka familjens kompetens och autonomi
samt att förhindra den tilltagande sociala isoleringen. Mer specifika mål för den identifierade
patienten är naturligtvis viktökning samt att acceptera anorexian och behovet av hjälp (inklusive
föräldrarnas inblandning), så att frågor om självständighet och oberoende får avvakta tills
fullt eget ansvar tas för det fysiska tillståndet.
Gruppen består av 4-6 familjer som träffas under tio heldagar, och arbetet sker både i helgrupp
och i delgrupper bestående av föräldrar (ibland separerade i mamma- och pappagrupper),
identifierade patienter respektiva syskon. Behandlingen startas intensivt med fyra dagar
i rad under första veckan. Därefter glesas träffarna ut, så att den sista träffen äger rum ett år
efter att gruppen startades, och den sköts i princip av familjerna själva.
Salutogent syskonperspektiv
Ett mycket sympatiskt drag i multifamiljeterapi är att även syskonen involveras och får hjälp
med sina svårigheter. Det är inte lätt att vara syskon till ett barn som får all uppmärksamhet i
familjen, och kanske till och med känna sig indragen i ansvaret för sitt sjuka syskon. Alltför
ofta ignoreras syskon i familjebehandling, och blir som Tove Janssons osynliga barn. Men i
denna modell, med den strukturella familjeterapins fokusering även på syskonsubsystemet,
nöjer man sig inte med att bara ha med syskonen i familjearbetet, utan syskonen får också
egna terapeutiska mål – som att utveckla en normal syskonrelation till det sjuka syskonet; att
få behovet av uppmärksamhet och tillsyn från föräldrarna tillgodosett; att lita på att föräldrarna
klarar av att hjälpa det sjuka syskonet att äta och att, i samspel med andra syskon, våga satsa
på sitt eget liv.
Behandlingsprogrammets centrala element är att i samtal och samspelsövningar utveckla
kunskap om sjukdomen; förståelse för de drabbade och de svårigheter som familjen har fastnat
i; lära sig hitta verktyg för att bryta låsta mönster; få upplevelsebaserade erfarenheter
samt lära sig använda de nya erfarenheterna. Familjernas egen aktivitet är alltså en röd tråd,
som organiseras runt de tre gemensamma måltider som varje behandlingsdag innehåller.
Lekfullhet och lika villkor
”En riktigt rolig sak med multifamiljeterapi är att, i den ibland rätt lekfulla stämning
du kan skapa i olika övningar, så är barn och vuxna med på lika villkor – till
exempel när vi arbetar med familjeskulpturer.”
(Ulf Wallin, personligt meddelande 2008. Min kursivering)
Behandlingens första fas är symtomorienterad, helt inriktad på att häva svälten med tyngdpunkt
på föräldrarnas ansvar för att barnet äter. Den andra fasen är relationsorienterad. Initialt
ligger tyngdpunkten på att etablera hälsosamma ätmönster, för att senare fokusera på
ökad öppenhet i familjens relationer, klargörande av familjemedlemmarnas roller och att utveckla
konfliktlösningsförmåga. Den avslutande fasen är framtidsorienterad. Tonåringens
självständighet och autonomi är viktiga teman, med mål att ungdomen skall kunna erövra en
åldersadekvat autonomi, och tillsammans med familjen vara rustad för att en eventuell framtida
försämring av sjukdomen. I början av behandlingen är terapeuterna helt centrala, men
efterhand tar familjerna över ansvaret allt mer.
6. Hemterapi – svenska supernannys
Jag kom i kontakt med hemterapi 1977 genom Göran Sandell 124 , dåvarande kollega i GSI.
Han ledde ett projekt för utveckling av hemterapiverksamheten i Göteborg, där erfarna och
motiverade f.d. hemvårdarinnor (med utbildning som i mycket liknade sjuksköterskornas -
men som hade inriktning på att ersätta en oftast sjuk mamma) bland annat fick ta del av GSI’s
124 Görans doktorsavhandling, ”Psykosocialt förändringsarbete” bygger på hans pionjärarbete
med hemterapiverksamheten, som fortsatte att utvecklas i ett nära distriktsövergripande
samarbete både mellan hemterapeutgrupperna och handledarna, där Göran handledde på
Hisingen, jag i Västra Frölunda, och min nuvarande kollega vid Familjeterapeuterna Korsvägen,
Ulla Westling Missios handledde i Angered.
166

då nystartade familjeterapiutbildning. Vart och ett av Göteborgs då fyra distrikt fick varsitt
hemterapeutteam med en särskilt anställd handledare – metodutvecklare på halvtid. Varje
grupp disponerade en lägenhet i distriktet som fungerade som bas för verksamheten, där
man också kunde ordna gruppverksamheter för alla familjer samtidigt. Annars skedde arbetet
som namnet antyder hemma hos familjerna, i deras vardagliga miljö där problemen fanns.
Skå startade
Göteborgsmodellen var en vidareutveckling av det ”hemma-hos-arbete” som utveckats på
Barnbyn Skå under ledning av den legendariske ”Skå-Gustav” Jonsson. I stället för att fortsätta
med fruktlöst omhändertagande av ungdomar (som i de flesta fall bara agerade adekvat på
missförhållanden i familjen och närmiljön), så började man ta in hela familjen på institutionen
för att arbeta med de problem som fanns omkring barnen. I den terapeutiska miljön på Skå
började de flesta familjer fungera allt bättre, men när familjen flyttade hem till sin gamla miljö
så tornade problemen ofta upp sig igen. Därför började personalen i mitten av 1960-talet att
regelbundet besöka familjerna i deras hem, som en slags eftervård (Jonsson 1973). På denna
tid var det populärt i veckopressen med så kallade ”hemma-hos-reportage” hos diverse
kändisar, och som en ironisk travestering på denna hysteri började personalen skämtsamt
kalla sig hemma-hosare.
Från början var detta att bedriva terapeutisk verksamhet i klienternas naturliga miljö ett
oerhört regelbrott mot den tidens terapimyter. 125 Terapi skulle då bedrivas i särskilda terapirum.
Men snabbt insåg man att det innebar många väsentliga fördelar att arbeta med de så
kallade multiproblemfamiljerna i deras hem, inte enbart som eftervård. I många fall blev hemterapi
en egen metod som inte bara var effektivare och mindre stigmatiserande för både barnen
och deras föräldrar. Dessutom var det en insats som sparade oerhört mycket pengar åt
kommunerna, jämfört med traditionella, långdragna, dyra och ineffektiva placeringar av barnen,
där man lämnade föräldrarna och deras problem åt sitt öde, med ett dolt budskap till det
omhändertagna barnet:
Rädda och räddande rymlingar
”Eftersom vi varken har tid, ork, kompetens eller lust att hjälpa dina föräldrar att
lösa sina problem för att de skall kunna fungera som kompetenta föräldrar, så
får du fortsätta att ta samma ansvar för att ta hand om dem som du alltid har
gjort. Men eftersom det inte är politiskt korrekt att låta dig bo kvar hemma, så
placerar vi dig på en institution. Då har vi tvått våra händer, och ingen kan beskylla
oss för att inte ha gjort något. Om du vill fortsätta ta hand om dina dysfunktionella
föräldrar, så får du göra det när du är på rymmen.”
(Min klarifiering av myndigheternas negativa intention. 126 )
I sin gamla verksamhet hade de göteborgska hemvårdarinnorna ryckt in för att temporärt ta
hand om barnen, oftas vid sjukdom hos mamman. Göteborg skapade en helt ny verksamhet
genom att ge hemterapeuterna en kvalificerad utbildning i bland annat familjeterapi och utvecklingspsykologi.
Man skapade självständiga team som organisatoriskt stod direkt under
socialbyråchefen, där en del av gruppen (åtminstone i Västra Frölunda) bestod av vidareutbildade
hemvårdarinneveteraner, och en del bestod av yngre personal som hade fullständig
familjeterapiutbildning genom GSI. Genom att gruppen så småningom även fick en jämn
könsbalans kunde medlemmarna komplettera varandra på många sätt, och kvaliteten i teamets
familjearbete var mycket hög.
För att underlätta den viktiga kontakten med socialsekreterarna, som var uppdragsgivare
för denna form av bistånd, hade gruppen också ett rum på socialbyrån. Särskilt kaffepauserna
var viktiga för att skapa och vidmakthålla den informella kontakt som var oljan i det professionella
maskineriet. För att säkerställa kontinuerlig kontakt med socialsekreterarna hölls
minst en gång per termin träffar med de olika socialbyråkretsarna. Personalomsättningen var
hög, trots att byråns personal var ovanligt stabil, och på en termin kunde flera socialsekreterare
ha slutat och ett antal vikarier ha tillkommit. Socialsekreterarnas arbetsbelastning var då
125 Andra exempel på hämmande terapimyter finns beskrivna i Familjeterapins grunder
(från upplaga år 2000 och senare), kapitel 15.
126 För att förstå denna ”översättning” krävs att läsaren kan tänka cirkulärt och strukturellt.
För en läsare som utgår från linjärt individualpsykologiskt tänkande är den förmodligen fullständigt
obegriplig.
167

som nu orimligt hög, och stressade socialsekreterare drabbades också (precis som barn till
curlingföräldrar) av en variant av vildvittresyndromet (”syns inte – finns inte”). Efter varje
sådan terminsträff kom alltid flera förfrågningar om hemterapiinsatser.
Till skillnad från hemma-hosarna från Skå, som i princip var medlevare hos familjerna, så
som de varit när familjen bodde på Skå, så tillbringade hemterapeuterna i Göteborg mer begränsad
tid med familjerna – i regel en till tre dubbeltimmar per vecka. Å andra sidan kunde de
arbeta parallellt med upp till tio familjer per coterapiteam. Varje vecka hade hemterapeutgruppen
minst fyra timmars kvalificerad handledning, då handläggande socialsekreterare ibland
kunde inbjudas till handledningen för gemensam planering eller för att reda ut eventuella fnurror
på någon tråd i den terapeutiska triangeln: familj – hemterapeuter – socialsekreterare.
Praktisk pedagogisk psykoterapi
De gamla hemvårdarinnornas ryggmärgsreflexer att ge barnen det föräldrarna inte gav dem;
familjernas förväntningar på att hjälpen skulle bestå i att någon annan fick ordning på deras
barn; socialsekreterarnas och andra myndighetspersoners önskan om att åstadkomma mirakel
i en handvändning utgjorde sammantaget ett mycket starkt tryck mot att gå in i en ”fixarroll”
(som ju bara skulle permanenta föräldrarnas inkompetens), i stället för att hjälpa föräldrarna
att hitta och utveckla sina egna resurser som föräldrar. För att minska detta tryck var vi
noga med att beteckna verksamheten som hemterapi, där det socialpedagogiska elementet
lyftes fram. Även om de praktiska momenten var en av metodens grundbultar (när man till
exempel röjde i köket tillsammans med familjen för att ha någonstans att sitta när man samtalade),
så var ändå det terapeutiska syftet centralt, inte minst i att fungera som modeller för
föräldrarna. Gustav Jonsson illustrerar modellfunktionen mycket träffsäkert i ”Det sociala arvet”:
”En huvudpunkt gäller betydelsen av samtal. Till en början ordnade vi ambitiöst
med gruppsamtal i familjestugan under ledning av någon skolad gruppterapeut.
Vi arrangerade också individuella samtal för en eller flera av familjens vuxna
medlemmar...
Vi fann emellertid så småningom att samtalsterapi för dessa verbalt otränade,
föga introspektivt lagda människor var av underordnad betydelse. Det viktiga var
inte ord utan handling, eller kanske bättre sagt naturligt givna samtal under det
dagliga livets gång, över matbordet, vid diskbaljan, framför TV... Dessa samtal
kom då oftast att gälla konkreta händelser som nyss inträffat eller just inträffar.
Här och nu är modellen...
Den 10-åriga sonen i huset får ett av sina vanliga raseriutbrott. Blomkrukor
åker i golv, gardiner rivs ned. Mamman sitter passiv, paralyserad: ’Se sån han
är, precis som far sin när han var full’. Men husmor från Skå hugger förstås tag i
pojken, får ner honom i sitt knä, pratar lugnande med honom tills han slappnar
av och gråter ut resten av sin ilska. Nästa dag är det 8-åringen som sätter igång
på samma sätt som storebror. Men nu är det mamman som hugger tag i pojken
och drar honom ner till sig i stolen, betecknande nog i samma stol som husmor
dagen innan.
Om man multiplicerar sådana småsituationer med låt oss säga 30-40 per dag,
får man en uppfattning om vad hemterapi kan innebära i dessa verbalt otränade,
misstrogna familjer. Inga undervisande ord, inga åthävor, ingen pekpinne. I stället
praktisk åskådningsundervisning i naturligt givna situationer.”
(Johnsson 1969, s. 302 f.)
Integrerade interventioner
Det är just integrationen av praktisk, pedagogisk och terapeutisk intervention som ger den
kvalitativa skillnaden i förändrad organisation av relationer och rutiner (förändring av andra
ordningen) – jämfört med att ta över och fixa så att ordningen i hemmet är okej för ett par timmar
(förändring av första ordningen, som konserverar förälderns inkompetens), hålla förmanande
föreläsningar (vilket enbart väcker skuldkänslor och förminskar förälderns kompetens)
eller ett akademiskt rotande i familjemedlemmarnas själsliv (vilket bara förvärrar förvirringen).
”Tonvikten på praktiska, pedagogiska och terapeutiska arbetsuppgifter kommer
att förändras under arbetes gång, beroende på hur den yttre och inre situationen
i familjen utvecklas.
168

Oftast kan... praktiska insatser behövas i arbetets inledningsskede, för att skapa
ordning och reda i det kaos som råder... Ibland kan lägenheten se ut ’som efter
ett bombnedslag’, och man får börja med att städa, tvätta och plocka in i lådor
och skåp, mat för dagen får inhandlas och lagas till... Arbetet måste alltid
ske öppet och tillsammans med familjen. Att utföra de praktiska arbetsuppgifterna
tillsammans går vanligtvis trögare och tar längre tid än om den effektiva...
hemma-hos-arbetaren själv skulle... se till att ruljansen fungerar... Ett sådant
handlingssätt kommer dock att innebära mycket små förändringar i familjens sätt
att fungera...
Att samarbeta i praktiska sysslor får ofta positiva terapeutiska och pedagogiska
följder... Självförtroende når man... genom egen aktivitet, där man prövar på
och tränar sig i att faktiskt kunna klara av vissa saker...
Många pedagogiska insatser kan samtidigt få terapeutiska effekter. Att konkret
lära ut gränssättning i barnuppfostran med mathållning, läggtider, veckopeng
osv, får vanligtvis till följd att relationerna blir klarare mellan föräldrar och barn,
att barnen får tryggheten i fasta normer och gränser, och att föräldrasubsystemet
fungerar bättre med avgränsning och gemensamma regler osv.
På liknande sätt kommer stödjande terapeutiska insatser att inverka på de
praktiska och pedagogiska aspekterna. Om mamman genom samtal får större
distans till sin situation, och får en mer positiv jaguppfattning har hon större möjlighet
att vara bestämd... pröva nya handlingsmönster, och våga agera självständigt
i olika praktiska uppgifter. Om relationen mellan föräldrarna förbättras
med klarare kommunikation, kommer de att ha lättare att gemensamt lösa praktiska
problem, och sätta gränser för barnen. Mannen blir dessutom mer delaktig i
familjesystemet, och kan börja ta del av barnens skötsel. Med större överblick
och distans kommer de också att ha lättare att handskas med den tidigare kaotiska
omvärlden.” (Sandell 1985, s 275 ff.)
Kollektivets kraft
Även om benämningen hemterapi, bidrog till att öka professionaliseringen och stärka yrkesidentiteten,
så var den inte helt korrekt, eftersom viktiga delar av verksamheten bestod i
gruppverksamheter, då hemterapeuterna, i stället för att gå till deras hem, samlade familjerna
i gemensamma projekt (en tidig föregångare till multifamiljeterapi, se avsnittet ovan). Det kunde
handla om att hyra en buss och åka till Ullared för att fynda billiga kläder, gemensamt laga
och äta lunch i terapeuternas lägenhet, eller i samarbete med KFUM abonnera lägergården
Sparreviken under två veckor för en kollektiv upplevelsespäckad ”semester”.
Lägervistelsen föregicks av planeringsmöten med familjerna, ett slags stormöten om vilka
aktiviteter vi ville genomföra. Några aktiviteter som snabbt blev tradition var att under ett par
av de första dagarna göra en hajk i skogen (då vi lagade mat över lägerbål, lekte tillsammans
och sov i sovsäckar under vindskydd, på madrasser av granruskor); segling och kanotpaddling
för de barn, ungdomar och föräldrar som så önskade, fisketurer, badutflykter och maskerad
sista kvällen. Andra exempel på aktiviteter kunde vara pingisturnering, jordgubbsplockning,
korgmålning, tröjmålning, gipsmasktillverkning och bil- eller bussutflykter till näraliggande
sevärdheter.
Sparrevikens husmor ansvarade för matinköpen, men till varje måltid hade hon hjälp i matlagningen
(och disken) av en köksgrupp som bestod av en familj och en personal från hemterapeutgruppen
eller sparrevikspersonalen (varav majoriteten var ideella scoutledare). Under
lägervistelsen hölls regelbundna stormöten för vidare planering och lösning av aktuella problem.
Ordförande- och sekreterarskap roterade, och den sista veckan sköttes dessa funktioner
oftast av familjemedlemmarna. Besökare till lägret upplevde i regel en stor förvirring, då de
inte kunde räkna ut vilka i kollektivet som var klienter och vilka som var personal. A.S. Neill
beskrev i ”Fria barn – lyckliga människor” samma förvirring hos besökare vid Summerhill, den
skola för fri fostran som han startade redan 1921:
”Den oftast förekommande anmärkningen som våra gäster gör, är att de inte kan
se vilka som tillhör personalen och vilka som är elever.” (Neill 1972, s 24.)
En kraftigt bidragande faktor i jämställdhetsprocessen på sommarlägren var att även terapeuternas
egna barn deltog, på samma villkor som övriga barn i kollektivet. Mina två söner tillbringade
en stor del av sin barndoms somrar på Sparreviken. Det var där de uppträdde som
169

ockband för första gången (11 och 13 år gamla). 127 När min äldste son lämnade tonåren förlängde
han sparreviksupplevelsen med att arbeta som ideell sparreviksledare några somrar.
Men trots att sommarlägren betydde mycket för oss som familj, så var den största behållningen
kanske den normaliserande effekt våra barn hade på lägret som helhet. Eftersom de
också busade, som alla normala barn, fick vi då och då ta dem i upptuktelse, inför ögonen på
övriga familjer. En mamma berättade efteråt hur otroligt befriande det hade känts att se terapeuternas
handledare skrika åt sin unge. Skå-Gustav berättar en liknande incident:
Psykologen vid matbordet
”Vid ett av Barnbyns annex hade man rest till fjälls, personal, barn, föräldrar.
Psykologen på stället hade också en egen liten flicka med sig. Hon ville inte äta.
Kinkade. Gnällde. Alla vid matbordet tittade. Föräldrarna, som ju alla fått sina
barn omhändertagna av barnavårdsnämnden därför att de inte kunde fostra sina
barn, tittade intresserat, förväntansfullt småleende. Flickan framhärdade som
matvägrare. Psykologen gjorde uppenbart fiasko i sin fadersroll.
Efteråt tog en mamma psykologen avsides: ’Så skulle du inte ha gjort med flickan.
Min dotter ville inte heller äta när hon var liten, men jag...’ Ombytta roller.
Överläge för mamman, underläge för psykologen, experten.
Berättelsen har flera psykologiska upplysande poänger. Mamman, den officiellt
underkända, fick sin självkänsla stärkt. Relationen mellan henne och psykologen
blev mycket bättre efteråt. Båda kunde känna sig som människa till människa,
inte som patient respektive expert.” (Jonsson 1969, s. 284.)
Hemma-hosarna på Skå, och senare även hemterapeuterna i Göteborg, fungerade som inspirationskällor
för socialarbetare i hela Sverige. Göran Sandell åkte land och rike runt i regi av
Svenska kommunförbundet, och berättade om erfarenheterna från göteborgsmodellen av
hemterapi. Politiker såg möjligheter att spara stora pengar på billig hemterapiverksamhet som
alternativ till dyra institutionsplaceringar.
Dubbla inifrånperspektiv
När man läser böcker om psykoterapi är de i regel skrivna av skolbildarna eller deras lärjungar.
Det är ytterst sällsynt att den terapeutiska processen skildras inifrån – av klienten och
terapeuten tillsammans. Ett lysande undantag är Elsie Gottbergs och Åse Åkerstedts bok
”Familj i kris – Dagbok från en hemma-hos-terapi”, som skildrar ett halvårs intensiv terapi där
Elsie arbetade med Åse och hennes tre barn, och periodvis även med de äldsta barnens pappa
och Åses mamma.
Åse var förvisso ingen typisk hemma-hos-mamma. Jag har många års erfarenhet som
handledare för hemterapeuter (inte bara i Västra Frölunda), men har aldrig mött en mamma
med journalistutbildning som arbetat på ett statligt verk. Dessutom betalade hon själv en del
av kostnaden för hemterapin, något som jag heller aldrig stött på. Inte heller var Elsie någon
typisk hemterapeut. När hon började arbeta ned Åse och hennes familj våren 1972 var hon
nyutbildad psykolog efter en brokig yrkeskarriär inom media och reklam. Trots dessa relativt
ovanliga bakgrunder, och trots att det gått flera decennier sedan de gjorde sin terapeutiska
resa tillsammans, så är Åses reflektioner i slutet av boken lika aktuella i dag som de var då:
”Jag var från början inriktad på att jag skulle kämpa stenhårt, och att kampen i
långa stycken skulle komma att bestå i att jag fick kämpa med mig själv och förändra
mig själv... Men någonstans hade jag kört fast, och mina barn hade hamnat
i en ohållbar situation. Om priset för att ändra barnens situation var att förändra
mig själv till oigenkännlighet: så må jag då förändras...
Terapeuten satsade sig själv och sin egen förändring för att möta mig på ett
mera jämställt plan...
Till en början... använde jag terapeuten för att krypa bakom när jag skulle fatta
beslut. Efter ett tag började det irritera mig att jag stod utanför beslutsprocessen,
och då gick jag in och sa ifrån. Men de första veckorna var det skönt för mig att
koppla av besluten och slippa att ensam ta konsekvenserna.
127 Det dröjde många år och namnbyten innan de slutligen fastnade för namnet Blackmail,
och fick en ryktbarhet som få band utan skivkontrakt uppnått. Vid jungfrugiget på maskeraden
1988 döptes de av Sparreviksledarna till ”Sparrisarna”.
170

Växa som förälder
I stället orienterades jag handgripligen in på att få hemmet att fungera. Jag fick
upplagt rutiner för att städa och tvätta, och hemmet blev nästan dagligen avsynat...
Själv gick hon in och hjälpte mig att tvätta och stöka som ett led i behandlingen.
Detta irriterade mig nog mer än det stärkte mig, och de stora krav som
ställdes på mig, att det skulle vara rent och snyggt hemma, tyckte jag var för stora.
Jag fann det bekvämt att få avlastat vissa krav, men jag ville inte få nya i stället.
Plötsligt slutade jag att uppleva städeriet som ett orimligt krav – utan jag
märkte att det gick allt lättare att ha det snyggt omkring mig. Det kaotiska i mitt
inre redde upp sig, och miljön omkring mig var en spegling av det som hände...
Mina relationer till barnen var rätt svåra. Är man ensam mor har man tusen
ögon på sig, kände jag. Man måste ständigt bevisa att barnen inte tar någon
skada av att ha mist sin far. Myten om den lyckliga familjen var på väg att knäcka
mig. Jag vågade inte vara sträng, och jag försökte alltid att tala till dem med
en vänlig och mjuk röst, även när jag var rätt förbaskad och irriterad på dem...
Jag fick praktiska, handgripliga och teoretiska lektioner för att rätta till mitt beteende
mot barnen... Vad jag själv inte var medveten om var mina dubbla budskap.
Jag sa något i snäll och vänlig ton, när jag egentligen var arg. Barnen kände
min undertryckta ilska, och visste inte vad de skulle tro på: är mamma så
glad och snäll som hon låter, eller är hon så arg som jag känner att hon är?
Detta hade en provocerande effekt på barnen, för de ville ha besked: snäll
eller arg. Jag satt i det dilemmat att jag var arg och irriterad, men jag visste att
det inte var barnens fel att jag var irriterad på dem, utan mina egna taskiga relationer
till dem. Denna konflikt löste upp sig när jag lärde känna mina egna känslor
och min styrka. Jag fick sanktionerat att jag inte var någon dålig mor, och att
jag arbetade väldigt hårt på att bli en bra mor. Detta lättade på trycket, och jag
kunde på ett spontanare sätt ge ut mina känslor. Först mina negativa känslor
och sedan de positiva. Tidigare hade jag bara släppt fram yttringar av positiva
känslor – även då jag inga hade. Idag tvekar jag inte att visa mina aggressioner,
men jag måste tillstå att det inte blir så ofta. Jag är inte längre så aggressiv, har
inte någon anledning att känna mig så arg och ledsen som tidigare... 128
Barnen får bli barn
På en mycket väsentlig punkt har jag ändrat mitt beteende och min inställning till
barnen: nämligen i fråga om en demokratisk uppfostran. Jag ville ha dem till goda
medborgare, uppfostrade i demokratisk anda. Det är en mycket vacker tanke,
ack ja, men man måste själv vara stark och vuxen för att kunna bibringa dem
denna demokrati. Annat blir det som i vårt fall, skendemokrati.
Jag brukade berätta för barnen om mina problem, eller det som jag ansåg
vara mina problem, och kunde få deras förståelse och samarbete. Vad jag inte
förstod var att jag använde barnen som ett substitut för vuxna, att jag lassade
över mina problem på dem, och lät dem ta del av mitt ansvar. Jag klängde mig
fast vid de stackarna och tilldelade dem roller som de inte hade en chans att klara
av. Det var bittert när det avslöjades...
Vårt samarbete från första veckan gick ut på att skapa trygghet, fasta rutiner
och regler hemma. Vi hjälptes åt att köra barnen i säng, vänligt och auktoritärt.
Varje utspel från dem klipptes bryskt av – vi ställde inte upp på några scener...
När rutinerna satt och utspelen klipptes av, somnade barnen av sig själva
snabbt...
128 Åse hade tre år efter terapin kommit mycket långt, som framgår av hennes berättelse,
men hon satt fortfarande kvar i myten om att känslor kan karaktäriseras som positiva eller
negativa. Trots att hon inser att det är positivt att hon kan uttrycka sin irritation, så kallar hon
den fortfarande en negativ känsla. Nästa steg i utvecklingen är att inse att känslor varken är
positiva eller negativa – de bara är uttryck för liv, och i det avseendet kan alla känslor betecknas
som positiva. Däremot kan sätten att hantera och uttrycka känslor vara positiva eller negativa.
171

I och med att jag gjort klart för mig vad som var mina problem och vad som var
barnens, befriade jag dem från ansvaret för mitt liv. Jag upphörde med att be
dem om beskydd och blev mamma. Och de fick vara barn i lugn och ro. När de
känner sig mogna för demokrati, kommer jag att få veta det...
Ansvar och gränser
En annan mycket märkbar förändring var att jag lärde mig att dra gränser kring
mig själv. Jag tog inte längre på mig andras problem och ansvar, utan höll mig
till mina egna problem och ansvarsområden...
Jag fick lära mig att det var mitt ansvar att se till att de kom i säng på kvällarna
– lugna och trygga – att de steg upp på morgnarna och att de hade mat att äta
och kläder att sätta på sig. Men det var inte mitt ansvar att de arbetade i skolan,
att de åt av den erbjudna maten och att de släckte och sov på kvällarna. Detta
talade jag om för barnen, och försökte reda upp för dem att de också hade ansvar
för sig själva och för delar av sitt liv – att äta, att prestera i skolan och att sova...
Jag tycker att det fungerar rätt bra, och det är aldrig scener kring läggdags
längre.
Själv är jag löst från den symbios min mor drog in mig i, och jag känner mig
starkare gentemot henne Hon har börjat förstå att hon skall hålla sig på avstånd
från mina problem, och det har gjort umgänget mycket mera avspänt. Vi vågar
till och med ta ett gräl med varandra utan fruktan för att det skall bli en oöverstiglig
klyfta mellan oss, och att vi för all framtid skall behöva avstå från varandra.
Men anledningarna till gräl blir allt färre, och osäkerheten och irritationen har
tonats bort. Inte för att vi har lagt lock på saker och ting, utan för att jag känner
mig mera självständig och mindre kritiserad. Jag kan numera uppleva henne
som stöd och kompis – inte som domare eller lönnmördare. Jag känner hennes
fel och brister, och jag tolererar dem – det är hennes problem numera, inte mina
som jag tyckte att de var förut...
Skuld och ansvar – så dumt
En av de svåraste delarna av terapiarbetet är när man får klart för sig hur mycket
man har sig själv, sina egna handlingar eller brist på handlingar att tacka för
den taskiga situation man befinner sig i... Man frågar dramatiskt och självömkande:
’Vad har jag gjort för att allting ska drabba mig?’ Man brukar ju aldrig få något
svar på den frågan, förmodligen för att man inte vill veta det, men i en terapeutisk
behandling får man hjälp med att besvara den själv: Jo, jag har gjort det,
och det och det och det... och det var dumt gjort Det är en fasans stund när man
ser sin förblindning och sina underlåtenhetssynder... (och att) den egentliga orsaken
förmodligen var en skräck för förändring och en alltmer bristande självtillit.
Stor kris” 129
För min del hävdes krisen av något så banalt som att Sverige fick stryk i en
VM-match i ishockey, och den lustige kommentatorn analyserade skoningslöst:
’Chansen att göra mål blir naturligtvis större om man försöker skjuta i mål än om
man alldeles låter bli.’ Likaväl som det i hög grad var mitt ansvar att jag satt i
den situation jag befann mig i, genom handling eller brist på handling, likaväl
kunde jag förändra min situation genom mina handlingar.
Plötsligt var jag inte längre utlämnad åt ’omständigheterna’, ett offer för diskriminering,
en misslyckad mamma. Jag hade blivit medagerande. Jag hade varit
det hela tiden, men insåg det först nu. Och snart började jag leta efter målkassen
att sätta mina puckar i.
Men det tog nästan två år av ångest och förnedring.”
(Gottberg & Åkesson 1975, s.106 ff.)
129 Ett färskt exempel på en skildring av självinsiktens svårigheter är Mia Törnbloms själv-
biografiska ”Så dumt!”
172

Maximala förväntningar – minimala förutsättningar
Tyvärr gavs hemterapeuter inte alltid de förutsättningar som krävs för att kunna göra en professionell
insats. Skå och Göteborgs Socialförvaltning gav sin personal en gedigen utbildning
med familjeterapeutisk kompetens – många kommuner kastade in personer som saknade
adekvat utbildning i familjer med svår psykisk, social och medicinsk problematik. I Göte borg
organiserades hemterapeuterna i självständiga arbetsgrupper som lydde direkt under socialchefen
– i många kommuner anställdes hemterapeuten antingen som timanställd (vilket betydde
att om man mot alla odds lyckades med sitt uppdrag, så tackades man med att få sparken),
eller så ingick en ensam hemterapeut i en grupp av socialsekreterare, där hon hade
lägst utbildning, lägst status och, som lök på laxen, även lägst lön.
”En trägen och sliten hemvårdarinna gav det (ensamheten och maktlösheten,
min anmärkning) en gång luft i denna suck; ’När jag går hem från mina familjer
om kvällen måste jag ta en promenad på någon timme för att lugna ner mig
innan jag möter de mina, annars går det ut över dem.’
Detta är den ensammes maktlöshet, och dessvärre är det fortfarande så att
vår socialvård i stor utsträckning bygger på frivilliga eller halvavlönade medhjälpare
som övertalas att ta sina uppdrag, och sedan i stort sett får klara sig bäst
de kan.” (Jonsson 1973, s. 126)
I Västra Frölunda arbetade hemterapeuterna så gott som alltid i coterapiteam – detta var på
de flesta håll i landet aldrig aktuellt. Våra hemterapeuter fick kvalificerad och gedigen handledning
– på många håll fick hemterapeuten i bästa fall stödsamtal av den socialsekreterare
som remitterat ärendet. Genom baslägenhet fick hemterapeuterna utrymme för multifamiljeterapeutiska
inslag i verksamheten, och förstärkta ekonomiska resurser möjliggjorde lägerverksamhet
och andra extra insatser. Tjänsterum på socialbyrån gav dessutom möjlighet till
informella kontakter med socialsekreterarna.
Utifrån dessa gynnsamma förutsättningar lyckades mina hemterapeuter ofta (om än inte
alltid) uträtta underverk. Det är 18 år sedan jag lämnade min anställning där, men jag räknar
fortfarande hemterapiverksamheten i Västra Frölunda som ett av mina professionella livsverk.
130
Men på andra håll i landet råkade hemterapiverksamheten i vanrykte. Minimala förutsättningar
”kompenserades” av orealistiska förväntningar på att producera mirakel på löpande
band, med besvikelse som följd (hos familjer, hemterapeuter, socialsekreterare, chefer och
nämndemän). I stället för att kritiskt granska vilka resurser man givit hemterapeuterna drog
man in ännu mer på verksamheten, och sökte i stället nya frälsningsläror bland de terapeutiska
modevågor som med jämna mellanrum sveper över landet. 131
Importerad inspiration – exporterat experiment
Hemterapins ryktbarhet stannade inte vid Sveriges gränser, precis som inspirationen till Barnbyn
Skås utveckling hämtats från många håll i världen. Den närmaste inspirationskällan var
Helge Kjems, socialläkare i Århus i Danmark. Mer avlägsna inspiratörer var till exempel den
marxistiske psykoanalytikern Wilhelm Reich, som i början av andra världskriget var flykting i
Oslo; neopsykoanalytikern Erich Fromm (”Flykten från friheten”) som flydde från nazismen till
USA; A. S. Neill, föreståndare för den fria skolan Summerhill i England; Salvador Minuchin
med flera...
Genom främst Gustav Jonssons forskning och författarskap har den ideologi och metodik
som utvecklats på Barnbyn Skå, inklusive hemterapeutiskt arbete, spridits internationellt.
Samtidigt har reaktionära krafter, i kombination med en del kriser i mötet med Skå och den
närmaste ”professionella” omgivningen, lett till att de kreativa krafterna på Skå successivt
strypts. 2005 lades Skå ned, efter att de senaste åren åter haft en avdelning som tagit emot
barn utan föräldrar!!!
Gustav Jonssons livsverk består, förutom en omfattande litteraturproduktion, idag av en
hemsida där gamla medarbetare på Skå bevarar minnet av sin gärning.
Även om svensk barn- och ungdomsvård i stort inte förvaltar arvet efter Skå-Gustav sär-
130
De andra är GSI’s familjeterapiutbildning, Familjeterapins grunder och Familjeterapiföreningen
i Västra Sverige.
131
Några exempel är primalskrik, grannskapsarbete, kognitiv beteendeterapi, mindfulness,
marrativ och språksystemisk terapi.
173

skilt bra, så hittar man hans idéer i många länder. Inte minst de mycket uppmärksammade
TV-serierna om Supernanny bär tydliga spår av den svenska hemterapin – även om den
modifierats till en snabbvariant med TV-teknik.
Supernanny sluter cirkeln
I ett inslag i Borås lokalradio sändes ett inslag där man berättade om att supernannyprogrammen
skapat en sådan efterfrågan från familjer att hemterapeuterna hade månadslånga
köer. Cirkeln, som påbörjades då Gustav Jonsson hämtade inspiration internationellt, går nu
in på sitt andra varv, då de hemtarapi-inspirerade TV-terapeuterna ökar behovet av svenska
hemterapeuter. Kanske kan brukarefterfrågan skapa ett tryck på politikerna att åter satsa på
den synnerligt kostnadseffektiva behandling på hemmaplan som växte fram som en del av
1968-rörelsen för 40 år sedan. Verksamheten stämmer ju utomordentligt väl in på de ”hemmaplansbaserade
lösningar” som det i dag talas så mycket om.
Jag hoppas bara att politikerna och chefstjänstemännen denna gång har vett om att inte
bara skapa hemterapeuttjänster (eller familjebehandlare, familjestödjare, familjeassistent eller
vad de kallas på olika håll) – utan att man också ser till att skapa de nödvändiga förutsättningarna,
i form av familjeterapiutbildning, organisation (självständiga arbetsgrupper med eget
ledarskap), kvalificerad handledning (INTE den som i LOU-upphandling befunnits billigast!!!)
och flexibla ekonomiska och rumsliga resurser för multifamiljeterapeutiska gruppverksamheter.
Dels är kostnaderna för dessa förutsättningar bara en bråkdel av det samhällekonomiska
priset för att inte stämma i bäcken. Beräkningar har nyligen visat att samhället spar massor
av miljoner för varje barn i riskzonen som får växa upp i en fungerande familj (och den summan
kan multipliceras med antalet barn i familjen). Dels är det slöseri, hur billig den än är, att
tillskapa en verksamhet som saknar förutsättningar för att lyckas med sitt uppdrag.
Strukturella perspektiv på hemterapi
Det finns oerhört många paralleller mellan Gustav Jonsson och Salvador Minuchin. Båda började
som psykoanalytiska barnpsykiatrer; båda arbetade med kriminella ungdomar, och upptäckte
att det inte går att förändra barnen utan att arbeta med föräldrarna. Gustav Jonsson
publicerade sin doktorsavhandling 1967 (”Delinquent boys, their parents and grandparents”,
senare översatt och populariserad i ”Det sociala arvet”), samma år som Minuchin publicerade
”Families of the slum”. Båda hade att starkt salutogent fokus på familjens resurser och kompetens.
De hade också ett starkt politiskt engagemang, helt i den tidens anda, men ingen av
dem övergav sina politiska ideal när högervindarna började vina på 1980-talet. Jonsson har
citerat Minuchin i sin bokproduktion, även om jag inte hittat något om Jonsson i Munuchins
böcker.
I hemterapiverksamheten i Västra Frölunda var den strukturella familjeterapin en viktig
grund i den teoretiska och praktiska integrationen. Den strukturella familjeterapins integration
av kognitiva inre omstruktureringar och samspelsorienterade yttre omstruktureringar förkroppsligas
i det hemterapeutiska familjearbetet.
7. GSI – Satir, Minuchin, Watzlawick, Haley, Whitaker, Berg, Milano, Andersen…
Efter ett par års experimenterande för att skapa en integrativ familjeterapimodell grundade
GSI, Göteborgs Socialpsykologiska Institut, sin grundutbildning i familjeterapi 1977 (tre moment
omfattande 360 timmar, se www.gsi.se). Samtidigt påbörjade vi arbetet med att skriva
en grundläggande lärobok på svenska i familjeterapi, som vi saknade på den tiden, och
”Familjeterapins grunder” släpptes i sin första upplaga 1982.
Unik kontinuitet
Under de dryga trettio år som utbildningen funnits har efterfrågan gått upp och ner, beroende
på faktorer som konkurrerande inriktningar, samhällsekonomi med mera. Ibland har vi tvingats
ställa in en utannonserad kurs, men ofta har platserna inte räckt till, och vi har fått dubblera
kurser där det varit möjligt. Parallellt med de öppna kurserna har vi dessutom lett uppdragsutbildningar
runt om i Sverige. Andra utbildningar har under årens lopp kommit och gått,
men GSI’s familjeterapiutbildning har bestått.
Det finns naturligtvis många anledningar till denna unika kontinuitet. En är säkert det pedagogiska
upplägget, som gör att kursdeltagarna brukar vara extremt nöjda – kursvärderingarna
ligger i snitt på drygt 5 av 6 möjliga poäng. Jag tror också att en väl så viktig faktor är att vi all-
174

tid strävat efter en integration av populära och välfungerande inriktningar. I stället för att vända
kappan efter vinden och okritiskt svälja de senaste trenderna, har vi införlivat nya teorier
och tekniker, och utökat vårt ”smörgåsbord” som vi ibland brukar kalla det. Vi inkluderar i stället
för att exkludera. Vårt motto är ”Mångfald är bättre än enfald”.
Vi uppmanar våra kursdeltagare att smaka på det mesta, för att sedan göra sin egen mix
av råvarorna. Eftersom det är på detta sätt en majoritet av de som arbetar med familjer vill
göra, så har det säkert också bidragit till den fantasiska efterfrågan vi upplevt genom åren.
Massintegration
Det integrativa förhållningssättet har naturligtvis medfört att innehållet i kurserna utvecklats en
del, men grundstrukturen har varit oförändrad under fyra decennier. Från början var Satir,
Minuchin, Kempler, Haley, Whitaker och Watzlawick centrala förgrundsgestalter för oss. Så
småningom har vi även adderat psykodynamiska, lösningsfokuserade, systemiskt konstruktivistiska
och nätverksbaserade inriktningar.
GSI-paketet vilar på tre ben, tre komplementära grundteorier: kommunikations-, process-
och systemteori. Den strukturella familjeterapin har alltid utgjort en stor del av den systemteoretiska
basen för vår verksamhet, och som jag skrivit tidigare så finns det inget av strukturell
teori och metod som inte får plats på GSI. Däremot har vi en del material som vi integrerat
från andra håll, som inte omfattas av Minuchin. I systemperspektivet handlar det mest om reflekterande
team och lösningsfokuserade reflexiva frågor (se kapitel 6.1.6). Även aktiviteter
som familjeskulpturer saknas i den strukturella familjeterapin.
Under processteorins tekniker har GSI två grundmodeller som inte finns i den strukturella
familjeterapin. En grundteknik är att verbalt processa samspelsmönster. I stället för att alltid
direkt arbeta med familjens interaktion i iscensättning eller ombalansering, lär vi ut en teknik
som kan hjälpa familjemedlemmarna att bli medvetna om sina mönster, för att ta ställning till
om man vill ha kvar dem eller hitta andra sätt att interagera. Vi presenterar också en konfliktlösningsmodell
som hjälper familjen förändra sin process, samtidigt som samtalet fokuserar
på problemet på innehållsnivån.
I det kommunikationsteoretiska fundamentet har vi ”jag-budskap” som ett centralt begrepp,
eftersom en stor del av familjers problem ligger i de anklagande ”du-budskap” som fjärmar
familjemedlemmar från varandra. Att översätta du-budskap till jag-budskap med en positiv
intention via aktivt lyssnande klarifieringar är en röd tråd genom hela GSI’s familjeterapiutbildning.
En annan typ av kommunikationsintervention kallas specificerande klarifiering, som används
när familjens budskap är för luddiga och ospecifika. Co-terapeuternas samarbetsrelation
är ännu ett centralt tema i GSI’s familjeterapiutbildning som saknas i den strukturella
familjeterapin.
Kär käpphäst – papparbete
Något annat som slagit mig under arbetet med denna bok är hur påfallande ofta fäderna är
frånvarande i de strukturella fallbeskrivningarna. Det verkar som om strukturella familjeterapeuter
har en tendens att acceptera att fäderna försvinner när makarna har separerat. Det
har i många år varit en av mina viktigaste käpphästar (jag har många!) att få fram försvunna
fäder. Den ensamma mamman som fått sitt barn genom jungfrufödsel är, som jag konstaterat
tidigare extremt ovanlig i våra dagar. Egentligen vill jag hävda att det, utöver änkor, inte finns
några ensamma mammor – bara frånvarande eller förvisade fäder.
Om vi lyckas mobilisera pappan att återkomma till föräldrasubsystemet, även om makamakesubsystemet
är stängt för gott, och vi kan hjälpa föräldrarna att utveckla ett föräldrasamarbete,
även om de alltid kommer att hata varandra för de sår man gett varandra som makar,
då har barnet fått den bästa gåva det kan få (se kapitel 8.13 om triadisk utvecklingsteori).
Det förvånar mig att Minuchin inte lägger mer krut på detta. Fast å andra sidan är jag inte
så bekant med den amerikanska kulturen. USA är kanske så stort att det är omöjligt att hitta
en pappa som övergivit sina barn för att han inte kan relatera till sitt ex?
Jag vill avsluta detta kapitel med att citera Minuchin, när han propagerar för att terapeuter
skall hitta sin egen stil ur en mängd alternativ:
”Satir föredrog omhändertagande (8.4), Whitaker kreativitet (8.8), Bowen självständighet
(8.14) och Haley föredrog makt (8.6). Deras olika sätt att närma sig
terapin visar oss att det är möjligt för terapeuter att arbeta i den stil de trivs bäst
med, för att öka komplexiteten i sitt terapeutiska arbete, så länge de inser att
175

just den stilen inte är den enda möjliga.” (Om konsten att bedriva familjeterapi s.
72.)
176

9 Postmodernistisk konstruktivism – arvet efter Bateson
Omslagsbild till Family Therapy Networker sep – okt 1988
Sedan mitten av 1950-talet hade den moderna familjeterapin attackerat den traditionella
psykoterapin för sin individfokuserng, och i stället propagerat för en helhetssyn
där fokus vidgades från den ”identifierade patienten” till större system, som familj,
släkt, nätverk, kultur och samhälle.
Från början av 1980-talet har familjeterapin attackerats av radikala konstruktivister, sociala
konstruktionister, postmodernistiska filosofer och epistemologer, företrädare för den andra
ordningens cybernetik, neurobiologer med flera, som ifrågasatt familjesynsättet till förmån för
en återgång till fokus på den enskilda individens världsmodell, kognitiva konstruktioner och
livsberättelse.
I detta avsnitt skall jag jämföra den strukturella familjeterapin med några av de mest framträdande
företrädarna för konstruktivistisk filosofi och epistemologi (kunskapsteori).
177

9.1. Milanomodellens fyra inkarnationer
Konstruktivismen har genomgått en märklig cirkulär rörelse. I alla cirkulära processer är interpunktionen
godtycklig, och jag väljer att starta berättelsen i Milano i början av 1960-talet.
Mara Selvini Palazzoli var en invärtesläkare som kom i kontakt med anorektiska flickor, och
de engagerade henne så mycket att hon genomgick både psykiater- och psykoanalytikerutbildning
för att få kunskap om hur hon kunde hjälpa dessa svältande flickor. Trots att hon kunde
ha en enskild flicka i terapi i över 100 timmar ledde hennes engagemang till ytterst blygsamma
resultat. Hon skrev 1963 en bok om självsvält för att öka förståelsen för dessa flickor,
som låg henne så varmt om hjärtat, och när den drygt tio år senare publicerades på engelska
hade hon övergett den intrapsykiska orienteringen till förmån för den interpersonella.
Strategiska motparadoxer
I sin frustration över psykoanalysens ineffektivitet (som hon vågade beskriva i sin bok), sökte
Sellvini Palazzoli efter alternativa arbetssätt, och hittade 1965 MRI med dess rikhaltiga forskning
och litteraturproduktion. Hon påverkades starkt av bland andra Bateson, Haley och
Watzlawick. 1967, samma år som Watzlawick, Beavin & Jackson publicerade ”Pragmatics of
Human Communication”, tog hon initiativ till bildandet av ”Institutet för familjeundersökningar”,
ett privat institut som forskade under knappa ekonomiska förhållanden. 1970 – 71 rådde en
viss turbulens i gruppen. Medlemmar kom och gick, och i slutet av 1971 formerades den
grupp som för många år framåt skulle utgöra det berömda ”Milanoteamet”. Förutom Selvini
Palazzoli bestod det av tre yngre psykiatrer: Luigi Boscolo, Gianfranco Cecchin och Guiliana
Prata.
Milanoteamet anlitade Watzlawick som konsult i sitt forskningsarbete 1972. Efter några års
arbete hade man tröttnat på de anorektiska familjerna, vilka alltid uppvisade samma dynamik,
och man började alltmer ägna sig åt familjer som hade en identifierad patient med diagnosen
”schizofreni”. 1975 publicerade teamet en bok där de beskrev sina arbetsmetoder. Den översattes
till engelska 1978, och kom ut på svenska 1982 med titeln ”Paradox och motparadox”
– en bok som gick helt i MRI’s anda.
Trots att paradoxala interventioner, i slutet av 70-talet, hade använts i över tio år (och importerats
till, exempelvis, den strukturella familjeterapin och det från början psykoanalytiska
Ackermaninstitutet) så blev boken en formidabel succé – förmodligen för att Milanomodellen
innebar ett strukturerat teamarbete, så att inte bara samtalsledararnas arbete fokuserades,
utan hela teamets samarbete, inklusive kollegorna bakom spegeln. Detta skulle så småningom
leda till att även Norden (närmare bestämt Tromsø i Nordnorge) hamnade på familjeterapins
världskarta (se kapitel 9. 4).
1977 startade den manliga halvan av Milanoteamet (Boscolo och Cecchin) en familjeterapiutbildning.
Här hade teamet kunnat vila på sina lagrar, njuta av sin succé, och lugnt fortsatt
att arbeta med familjer, forska, undervisa, handleda och resa runt på familjeterapikongresser i
hela världen och föreläsa om sin metod. Men Selvini Palazzoli var en orolig själ, som ständigt
sökte utveckla sitt arbete, och teamet omkring henne delade hennes ambition. I ”Paradox och
motparadox” skrev de att de var långt ifrån färdiga med utvecklingen av metoder, men de
anade nog inte att de inom fem år skulle vända den strategiska arbetsmodellen ryggen, för att
konstruera en helt egen – Milanomodellen.
Cirkulärt intervjuande utan interventioner
I Milano hade man i slutet av 1970-talet återupptäckt Bateson, och man försökte utveckla sin
frågeteknik för att lättare hitta hypoteser med cirkulära kopplingar, och undvika det linjära tänkande
som finns inbyggt i våra västerländska språk och kulturer.
”Den modell som Boscolo och Cecchin redan 1977 hade börjat lära ut blev i
många avseenden diametralt motsatt sitt tidigare ’strategiska’ arv.”
(Boscolo m fl 1987 s. 24.)
1980 publicerade Selvini Palazzoli och hennes team en artikel i Family Process (”Hypothesizing,
Circularity, Neutrality: Three guidelines for the conductor of the session”) som kom att
bli starten till Milanoteamets tredje inkarnation. Den första var psykoanalytisk, den andra
strategisk, och den tredje kallade de ”systemisk enligt Milanomodellen”, som en markering av
den speciella stil som skilde dem från andra systemiska inriktningar.
178

På den tiden kallades alla familjeterapiinriktningar som byggde på systemteori för systemiska.
Vad som skilde milanomodellen från övriga systemiska familjeterapier var, förutom det
speciella teamarbetet, framför allt att milanoteamet satte i system att ställa så kallade ”cirkulära
frågor”, som utforskade hur familjemedlemmarna uppfattade de cirkulära processerna i
familjen, ofta i form av så kallade triadiska frågor, som till exempel att fråga ett barn: ”Vad
gjorde mamma när pappa kom för sent till middagen?”. Frågetypen är förvillande lik de
indirekta budskap som Kempler brukade kalla ”skvaller”, och som de flesta traditionella familjeterapeuter
brukar sätta upp samtalsregler emot, för att undvika att alla skall berätta för terapeuten
om vad andra familjemedlemmar gör, tänker, känner och vill, utan i stället uppmuntra
till direkt kommunikation mellan familjemedlemmarna. Skillnaden är att cirkulära beteendeobservatörsfrågor
bara fokuserar på beteenden som definierar relationer, eller på tolkningar
av beteenden, inte egenskaper, motiv eller liknande. 132
Männens revolution
Boscolo och Cecchin spred Milanomodellen genom flitigt deltagande på kongresser och
workshops världen över, samt genom institutets utbildning där de var lärare. Jag vet inte om
någon genusforskare har studerat teamets utveckling, men det är intressant att se hur det
manliga subsystemet blev alltmer dominerande, medan den ursprungliga ledargestalten
Selvini Palazzoli allt mer gled i bakgrunden – tillsammans den andra medlemmen i det kvinnliga
subsystemet. 133 Samma år som den banbrytande artikeln om cirkularitet publicerades, så
splittrades Milanoteamet.
Den forna ledaren Selvini Palazzoli, som ständigt sökte utveckla sina metoder, bildade
med Prata ”Nya centret för familjestudier”. Hennes slutliga modell, som hon presenterade
1989 i boken ”Family Games”, kallade hon ”den konstanta föreskriften”. Denna modell skulle
kunna beskrivas som Milanoteamets fjärde inkarnation, eftersom Boscolo och Cecchin inte
heller fanns med i den första, men den vann aldrig något större gehör, trots (eller tack vare?)
att hon byggde modellen med inspiration från den franske filosofen och sociologen Edgar
Morin och hans begrepp ”komplext tänkande”. Morin är exceptionellt stor i latinskspråkiga
länder, men det är svårt att hitta översättningar eller analyser på engelska (för att inte tala om
svenska). Mara Selvini Palazzoli avled 1999, 83 år gammal.
Efter skilsmässan från sina gamla kvinnliga partners sökte milanomännen 1982 upp två
nya kvinnor, för att få hjälp med att beskriva sitt arbete: Lynn Hoffman och Peggy Penn, som
samarbetat i Ackermaninstitutets konstruktivistiska del sedan 1976. Hoffman var veteran. Hon
debuterade som författare 1967 134 , när hon skrev ”Techniques of Family Therapy” med Jay
132 Som jag har konstaterat på andra ställen i denna bok är frågetekniken som sådan inte
ny (det är inte mycket som är nytt under solen), och Minuchin ställde cirkulära frågor långt
innan Milanoteamet gav dem ett namn. Under 1980-talet förekom det att deltagare som påbörjade
GSI’s familjeutbildning tyckte att det enda viktiga var att lära sig ställa cirkulära frågor,
och sedan få ett intyg på genomgången utbildning. Jag tror dock att vi till slut lyckades lära
dem några andra färdigheter också. Cirkulära frågor är inte alltid uppskattade hos svenskar,
som lärt sig att det är fult att prata om någon som är närvarande, till skillnad från italienare
som lär älska sådana frågor. ”Fråga henne själv i stället. Hon sitter ju där”, kan man få till
svar, när man frågar hur hustrun visar när hon är irriterad.
133 Prata har ju ett perfekt namn, om hon hade varit en svensk språksystemisk/narrativ
terapeut, men hon har (mig veterligt) aldrig gjort något större väsen av sig utanför gruppen.
Hon var alltid det där fjärde namnet, som man aldrig kom ihåg. Det är typiskt att Abrahamsson
& Berglund (1997) markerat hennes namn med en asterisk (s. 51) som indikation att de
tänkt ta med henne i ordförklaringsavsnittet i slutet av boken, men att de glömde bort, antingen
att skriva förklaringen eller att ta bort asterisken, när de upptäckte att det inte fanns så
mycket mer att skriva än att hon ingick i teamet.
134 Det råder en viss förvirring om när ”Techniques of Family Therapy” kom ut. I mitt eget
exemplar (femte tryckningen) undertecknade författarna förordet i augusti 1967, copyright är
angiven samma år, och även referenser i till exempel ”Changing Families” anger publiceringsåret
till 1967. Nätbokhandeln Amazon anger att utgivningen ägde rum i juni 1968 , och i introduktionen
till ”Systemisk familjeterapi enligt Milanomodellen” anger Hoffman att bokens skrevs 1969.
Möjligtvis är detta ett uttryck för att det, enligt konstruktivismen, inte finns någon objektiv san-
179

Haley, men hade redan 1963 arbetat med redigering av Satirs ”Conjoint Family Therapy”.
1981, när den nya ”sköna” konstruktivistiska världen höll på att skapas, hade hon publicerat
klassikern ”Foundations of Family Therapy”. Penn var mindre erfaren som författare. Hon
publicerade 1982 en artikel om cirkulära frågor i ”Family Process”, men om det var före eller
efter uppvaktningen av Boscolo och Cecchin vet jag inte.
Systemisk-kognitiv individual- och nätverksterapi
Boken som publicerades 1987 fick titeln ”Systemisk familjeterapi enligt Milanomodellen” – en
något märklig titel, eftersom man redan i inledningen förklarar att man för länge sedan övergivit
familjen som behandlingsenhet till förmån för arbete med i första hand individer, men vid
behov även med delar av nätverket.
I den andra (strategiska) inkarnationen hade milanoteamet, precis som MRI, fokuserat på
beteende och interaktion, men i likhet med Minuchin bortsåg man inte heller från de kognitiva
konstruktionerna.
”Milanogruppen tog redan från början mentala artefakter på lika stort allvar som
beteendet. Deras tankar om förändring hängde samman med deras uppfattning
att familjerna har med sig ’kartor’ av vad som pågår, och att terapeuterna försöker
ifrågasätta eller byta ut dessa ’kartor’. Milanogruppen tar också terapeutiskt
fasta på den betydelse som Bateson ger premisser... vägledande principer som
är inprogrammerade på en djup strukturell nivå utom räckhåll för medvetandet.
De letar efter en ’myt’ eller ’premiss’ som ger intryck av att upprätthålla problembeteendena...
Om premissen, som oftast är kollektiv, byts ut eller förändras så
kommer detta förhoppningsvis att påverka väsentliga delar av familjens beteende
och skapa vad som MRI-forskarna kallar en förändring av andra ordningen...
Slutsatsen är naturligtvis att man inte kan göra boskillnad mellan idén och beteendet;
de utgör bägge aspekter av varandra. Milanogruppen ser emellertid
meningen som primär, vilket också utmärker deras modell.” (Boscolo m fl 1987
s. 35 f.)
Här jämställs Batesons begrepp ”premiss” med MRI’s ”familjemyt”, 135 vilken än en gång belyser
Palo Alto-gruppens gemensamma ideologiska rötter, även om terminologin skiljer sig.
Minuchin använder sig av Bandler och Grinders begrepp ”världsmodell”, men det mesta i
citatet stämmer också in på strukturell familjeterapi (se kapitel 6) – utom den sista meningen.
Här fastnade Milanoteamet i ett dualistiskt linjärt tänkande (se kapitel 10.1), ”tanken är orsak
till handlingen”, medan Minuchin försvarar det cirkulära helhetsperspektivet, ”tanke och
handling hänger ihop i en odelbar helhet”.
Boscolo och Cecchin beskriver hur deras utbildning stötte på svåra problem. Studenterna
var till en början entusiastiska. De flesta hade läst ”Paradox och motparadox”, många var anhängare
till den antipsykiatrirörelse som låg bakom nedläggningen av mentalsjukhusen i Italien,
och ville lära sig familjeterapi i förhoppning om att bli mer effektiva än de som arbetade
med mediciner och individualterapi. Många förväntade sig att det skulle räcka med ett par-tre
samtal för att bota familjerna.
Missnöje – misstro – ometikettering
På elevernas arbetsplatser var familjeterapi i regel ett okänt begrepp. När de mot sina kollegor
visade upp en attityd, som förmodligen helt korrekt uppfattades som ”vi är bättre än ni –
er inriktning är förlegad”, blev reaktionerna från arbetskamraterna på denna von-oben-attityd
naturligtvis oerhört starka. Studenterna utbildade sig för att lösa relationsproblem, men i stället
skapade man nya. Dessa problem förvandlade studenternas ursprungliga entusiasm till ett
kompakt missnöje. När lärarna (efter att först betvivlat sin kompetens) utforskade missnöjet
föreslog de en genial paradoxal intervention: man uppmanade eleverna att uttrycka misstro
mot utbildningen till sina kollegor, för att kunna utveckla fruktbar kontakt och samarbete med
sina institutioner.
”En annan orsak till terapeuternas misslyckanden var det faktum att familjeterapi
var någonting nytt och främmande i de miljöer som de kom ifrån. Under utbildningsprogrammets
första månader var andelen oplanerade avbrutna kontakter
ning – eller för den tidsrelativitet som utmärker kvantmekaniken (en viktig ingrediens i den
konstruktivistiska traditionen).
135 Ferreira (1966).
180

land de fall terapeuterna arbetade med otroliga nittio procent. Ett så katastrofalt
resultat kunde inte förklaras enbart med terapeuternas begränsade erfarenhet.
Vid en diskussion vid centret framkom en annan orsak, nämligen behandlingsformens
stigma. Att behandla familjen i stället för den enskilda individen var något
som kändes hotande, eftersom det underförstått betydde att familjen bar ansvaret
för sin ’sjuka’ medlems symtom. Många familjer slutade och vände sig till
någon av de övriga behandlarna som erbjöd traditionell individuell terapi.
Detta problem löste man genom att bedriva familjeterapi men utan att kalla det
familjeterapi. Terapeuterna kunde kalla sessionerna konsultationer i stället för
terapi.” (Boscolo m fl 1987 s. 38.)
För de blivande terapeuterna blev utbildningen mer en fråga om att ”införa nya tankar om behandling
i en miljö där det var terapeuterna själva som blev de identifierade patienterna.
Handledarna i sin tur fick se sin ursprungliga identitet som familjeterapeuter blekna bort till
förmån för en ny identitet som terapeuter åt större system.” I detta sammanhang blev det ”signifikanta
systemet” (alla de personer eller institutioner som engageras i försöket att komma
tillrätta med problemet) viktigare än familjesystemet för Boscolo och Cecchin. Deras tankar
var i princip samma som Specks och Attneaves idéer när de utvecklade nätverksterapin (se
kapitel 8.9).
I detta sammanhang var det inte bara genialt att döpa om familjeterapi till ”konsultation”,
och att fokusera på mer övergripande system än på familjenivån. Förmodligen var det absolut
nödvändigt där och då. Men i dag, trettio år senare, finns det ingen anledning att använda
falsk etikett för sitt arbete, eller att släppa sitt fokus på familjen, om det är familjer man vill
arbeta med.
Strukturell konstruktivism
Efter det inledande teoriavsnittet i ”Systemisk familjeterapi enligt Milanomodellen” följer
beskrivning och analys av fyra inspelade konsultationer som Boscolo och Cecchin genomfört.
Det sista kapitlet är speciellt – dels därför att de intervjuar varandra om en konsultation de
genomfört med en familj (bestående av far, hemarbetande mor, dottern Gertie, 21 år och
identifierad patient samt lillebror Karl 19, studerande), dels därför att den ligger ett par år
senare i tiden än de övriga. När man läser detta kapitel slås man av hur ofta milanoteamet arbetar
”strukturellt”.
”Som vi kommer att se i det här exemplet följer Boscolo och Cecchin upp alla
öppningar med frågor ... tills de tycker frågorna har skakat om systemet tillräckligt
för att ge familjens tänkande, eller organisering kring den idé som presenterats,
nya infallsvinklar... de läggs ihop och blir alltmer komplexa och integrerade
allteftersom sessionen fortskrider. Varje öppning intensifieras och
förtätar den föregående till dess att ett mönster växer fram – familjens mönster,
som uppvisar allt tydligare färg och variation efter hand som öppningarna bearbetas.”
(Boscolo m fl 1987 s. 301 f.)
Här känner vi igen ett flertal strukturella tekniker: uppföljning, inre omstrukturering (”skakat
om systemet, nya infallsvinklar, komplexa världsmodeller”), strukturell analys (”familjens
mönster växer fram”), fokusering och intensifiering. Det är svårt att tänka sig att Minuchin
skulle protestera mot något av detta.
”Det kan ha uppstått en spricka i familjen genom att Gertie fortsätter att stå nära
sin mor, samtidigt som de två kvinnorna fjärmar sig från Karl och hans far.”
(Boscolo m fl 1987 s. 302 f.)
I strukturella termer: det kvinnliga subsystemet är insnärjt 136 och har en stel gräns till det
manliga subsystemet med en tendens till koalition.
”Karl har sagt att Gertie hade mindre svårigheter hemma än i skolan, men fadern
beskriver henne som ”fastbunden" vid mamman och menar därmed att hon
har problem också hemma. Boscolo ställer en cirkulär, jämförande fråga: ’Vem
av dem blev mest bunden, Gertie eller mamma?’... Denna feedback tillhanda-
136 Påverkad av feministisk familjeteraqpi skulle Minuchin på senare år inte schablonmässigt
kategorisera mor-dotter-dyaden som insnärjd, utan att först studera den närmare. Se
kapitel 8.12.
181

håller en dubbel beskrivning, och det blir tydligt att det inte är möjligt att ensam
vara bunden: man måste vara bunden vid någon, som också kan vara bunden!”
(Boscolo m fl 1987 s. 303.)
I strukturella termer: inre omstrukturering genom komplementaritet.
Lösningsfokuserade undantagsfrågor
I den fortsatta texten behandlas lösningsfokuserade undantagsfrågor (”Vilken är den senaste
händelsen som någon i familjen kände sig stolt över?”) och motsatsfrågor (”När kände ni er
senast lekfulla?”). Man går vidare till att diskutera en premiss (här i betydelsen regel) i familjen:
Ingen får prata, alla måste ha hemligheter – i Jacksons ursprungliga MRI-termer: relationsregler
och hemligheter, för att sedan komma in på psykodynamiska begrepp, symbios
och implicit mystifikation (Laing), innan man fortsätter att i MRI-termer peka på dubbelbindning:
”Gertie kan inte reda ut motstridigheterna i familjen om huruvida hon har eller inte har
kommit över sitt problem utan att bryta mot prata-inte-regeln.” Man tar också upp triangulering
i koalitionsproblematik som även återfinns hos Haley, Minuchin, Bowen med flera. (s. 304 f.)
”Boscolo som insett att det inte kommer att bli någon enighet om huruvida Gertie
har kommit över sina problem eller inte, frågar henne om det finns någon annan
i familjen som har problem. Detta är en utmaning riktad mot den fördelning som
familjen har gjort, nämligen att Gertie har alla problem; vi har inga.
Det är också en utmaning riktad mot den polarisering som familjen gjort runt
fördelningen att det finns en dålig och tre bra medlemmar.” (Boscolo m fl 1987 s.
305.)
I strukturella termer: Inre omstrukturering genom normalisering och patologisering. Därpå
ställs en hypotetisk framtidsfråga: ”Om någon annan skulle ha ett problem, vem skulle det då
vara?” – en typisk Minuchinfråga, samtidigt en reflexiv fråga enligt Karl Tomm (1989).
”I ett försök att bryta igenom denna idé att Gertie är dålig och Karl är bra går
Boscolo över till att fråga om närhet/distans: ’Vem står Karl närmast, mamma
eller pappa?’... Denna typ av frågor utmanar familjens tankemönster som verkar
vara uppbyggt kring motsatser: det dåliga barnet och det bra barnet, det sjuka
barnet och det icke-sjuka barnet. Närhet och distans är förhandlingsbara idéer
och de förändras med tiden, medan motsatser förblir motsatser.” (Boscolo m fl
1987 s. 307.)
I strukturella termer utforskar man föräldrasubsystemets gräns till sonen och utmanar föräldrarnas
världsmodell i en inre omstrukturering. Man fortsätter med att ”försöka rucka på familjens
regel att inte prata”, och diskuterar det psykodynamiska begreppet svartsjuka, triangulära
strukturer, genderfrågor, processar samspelsmönstret mellan Gertie och modern...
Dubbla tungor
På bara några sidor (302-309) hittar man i beskrivningen av milanomodellen en stor del av
den familjeterapeutiska ”allmänningen” – interventioner som man kan hitta i flera inriktningar.
Man hittar till och med ett flertal normativa strukturella interventioner. Skillnaden mellan systemiskt
strukturell och milanosystemisk konstruktivistisk familjeterapi verkar vara betydligt
mindre i praktiken än i retorikens dubbla tungomål:
Med ena tungan talar systemiska konstruktivister om neutralitet till förändring som en av
de viktigaste riktlinjerna för terapeuter, och anklagar oliktänkande kollegor för manipulation
och maktmissbruk – med den andra beskriver man normativa strategier för att förändra familjemedlemmarnas
relationer.
Med ena tungan beskriver man sin egen modell som unik och nyskapande, och anklagar
oliktänkande kollegor för att vara föråldrade och efter sin tid – med den andra imiterar man
allmänt vedertagna interventioner från ett flertal inriktningar.
Med den ena tungan talar man sig varm för vikten av ödmjukhet och respekt i mötet med
familjer – med den andra uttrycker man arrogant självgodhet och talar nedlåtande om
oliktänkande kollegor, vars arbetssätt man lånar friskt av.
Jag kommer att tänka på gamla ordspråk om att kasta sten och bo i glashus, att sopa
framför sin egen dörr osv. Det vore kanske inte helt fel med lite klädsam ödmjukhet och
respekt även gentemot oliktänkande kollegor? Det lär ju inte finnas några absoluta sanningar...
Jag vill starkt poängtera att denna kritik inte riktar sig till det systemiskt konstruktivistiska
arbetssättet som sådant. Det är till stor del mycket användbart, även i ett systemiskt struktu-
182

ellt eller ett interaktionistiskt integrativt arbetssätt. Det jag vänder mig emot (på flera ställen i
denna bok) är den respektlösa von-oben- och besserwisser-attityd som präglat konstruktivistiska
konsulter i de senaste decenniernas debatt. Vi behöver inte trampa ned varandra för
att synas – vi borde kunna samexistera, och till och med befrukta varandra med konstruktiv
kritik i en öppen debatt, utan slag under bältet. I början av 2007 inbjöd den danska psykologen
Ville Laursen till en debatt om hur den systemiskt konstruktivistiska grenen kan närma sig
den systemiskt strukturella familjeterapin, som under årens lopp gjort åtskilliiga närmanden
(Fokus på familien 2007:1). Över ett år senare har jag fortfarande inte sett några sådana ansatser.
Boken om Milanomodellen kom ut fem år efter att produktionsprocessen startade. Under tiden
utvecklades arbetssättet ytterligare, och boken kan därför ses som ett levande exempel
på att det inte finns några universella sanningar, och att terapeutiska modeller alltid utvecklas.
Ett annat exempel på det senare är att Milanoteamet – från att ha varit starkt beroende av
Watzlawicks MRI-modell – utvecklades till att bli en inspirationskälla tillbaka för Watzlawicks
fortsatta utveckling. En cirkel var sluten. (Eller var det återigen Watzlawick som påverkade
milaneserna?)
9.2. MRI – fjärde inkarnationen: radikal konstruktivism
Att milanoteamet tröttnade på de strategiska paradoxerna berodde kanske delvis på maktkampen
mellan Palo Alto-falangerna Batesongruppen och Jacksons MRI. Bakom den enade
fasaden av två samverkande projekt under samma tak (se kapitel 8.4 – 8.5), fanns hela tiden
djupa sprickor mellan Batesons antropologiska förhållningssätt (”se men inte röra”) och
Jacksons interventionistiska (”rubba den homeostatiska jämvikten för att möjliggöra utveckling”).
När Haley hade gått från Bateson till MRI, och Bateson själv lämnat Palo Alto 1962 för
att studera kommunikation hos uttrar och delfiner, var Batesons ställning inom familjeterapifältet
försvagad för en tid.
Balansen i Palo Alto rubbades
Efterhand blev MRI, med Watzlawick i spetsen, mer orienterat mot Batesons epistemologiska
konstruktivism. Hur mycket denna förskjutning berodde på att balansen i teamet rubbades
(när Satir engagerade sig i Esalen 1964, Haley flyttade till Philadelphia för att i stället arbeta
med Minuchin 1967, och Jackson plötsligt dog 1968) kan man bara spekulera över, men
Batesons utforskande och nondirektiva förhållningssätt fick mot slutet av 1960-talet ett allt
större inflytande, trots (eller kanske tack vare?) att han lämnat Palo Alto sedan flera år.
De båda perspektiven (kropp och själ, tanke och handling, inre och yttre omstrukturering,
kognition och interaktion – eller ”mind and nature” om man vill uttrycka dem så) följde ändå
varandra dialektiskt i familjeterapins utveckling – tills den konstruktivistiska grenen, efter
Batesons död 1980, helt släppte de gemensamma rötterna. Så länge han levde var Bateson
en garant för att dialektiken (både/och) bevarades i ett helhetsperspektiv (det var Bateson
som bjöd in Jackson till deras epokgörande samarbete, även om han motarbetade Haleys
dragning till Jackson-polen). Efter Batesons död förvandlades dialektiken till dualism (antingen/eller,
se kapitel 10.1), där tankar och ord sågs som primära, och interaktion betraktades
som sekundärt och ointressant.
Det är en häpnadsväckande paradox att konstruktivistiska filosofer i praktiskt taget alla
andra sammanhang är varma förespråkare för cirkulära dialektiska processer, men i denna
grundläggande fråga intog man en linjärt dualistisk position.
Trots att Bateson, redan under sin livstid, var en auktoritet inom fler områden än vad de
flesta människor möjligtvis hinner nosa på – zoologi, antropologi, konst, kommunikationsteori,
cybernetik (läran om självkontrollerande system), psykiatri, filosofi, ekologi, vetenskapsteori,
epistemologi (hur vi förvärvar och använder kunskap) med mera – så blev han efter sin död
om möjligt en ännu större expert – en metaexpert, experternas expert.
Batesons egna skrifter är ofta svårbegripliga (med undantag för ”Metaloger”, där han beskriver
djupa samtal med sin dotter Catherine från hennes barndom), så de flesta kom i kontakt
med honom indirekt, via någon uttolkare. En annan av konstruktivismens många paradoxer är
att genom att höja Bateson till skyarna, och snudd på helgonförklara honom, så används
hans argument för att polarisera och diskvalificera, i en dualistisk process som i grunden strider
mot Batesons dialektiska intentioner.
183

En annan paradox är att Bateson-experterna definierade expertrollen som negativ och
destruktiv, något som man till varje pris skulle undvika i mötet med klienter, samtidigt som
man inte missade en möjlighet att citera eller referera till sin metaexpert. Expertrollen fick
tydligen bara användas i ideologiska diskussioner med meningsmotståndare (expert-trollen).
Varför expertrollen inte ansågs destruktiv i detta sammanhang är ett av många fenomen som
förvirrar i mötet med fundamentalistiska konstruktivister.
Radikal konstruktivism – verkligheten finns inte
Watzlawick blev, från att på 1960- och 70-talen ha varit en av de främsta företrädarna för
strategisk korttidsterapi, på 1980-talet förkämpe för konstruktivistisk filosofi och terapi i MRI’s
fjärde inkarnation. Denna omsvängning utmynnade bland annat i Watzlawicks antologi ”The
invented reality” 1984, där radikala konstruktivister, företrädda av Heinz von Voerster och
Ernst von Glaserfeld, hävdade den närmast akademiskt filosofiska ståndpunkten att bortom
våra sinnen finns intet eller kaos.
Det kan synas märkligt att den konstruktivistiska revolutionen i USA hade två ledargestalter
med anor i tysk aristokrati. Jag har inte lyckats hitta någon logisk förklaring, men Watzlawick
hade ju en gemensam kulturell bakgrund med ”vonarna”, och var dessutom från början
utbildad i filosofi och språk, så hans förändrade inriktning kan ha naturliga förklaringar.
Heinz von Voerster var en av deltagarna i de berömda Macy-konferenserna 137 1946-53
(tillsammans med bland andra Gregory Bateson, Margaret Mead 138 , Norbert Weiner, Warren
McCulloch, Walter Pitts, Ross Ashby och John von Neuman) där cybernetiken växte fram
som en tvärvetenskaplig disciplin. När von Voerster trettio år senare diskvalificerar sin egen
skapelse, ger det ett något splittrat intryck.
9.3. Galvestons språksystem – Goolishian, Anderson och Dell
Galveston är en liten håla, närmast en förort till Houston. Åtta mil är inget avstånd i denna del
av världen. Här ligger Texas universitetssjukhus, och den psykiatriska kliniken har hela delstaten
som upptagningsområde, så patienterna måste ofta åka mycket långt för att komma till
kliniken.
”Inom ramen för den psykiatriska kliniken började Harold Goolishian och hans
medarbetare på 1950-talet att träffa familjer... På grund av reseavstånden valde
man att träffa hela familjen samt de övriga professionella... vid ett enda behandlingstillfälle,
som ofta kunde sträcka sig över 2-3 dagar. Detta projekt döptes till
MIT, Multiple Impact Therapy 139 .
Familjeterapiverksamheten utvecklades inom klinikens ram ända till 1970 då
en ny klinikchef med biologisk-medicinsk grundsyn tillträdde.”
(Abrahamsson & Berglund 1997 s. 62)
Brytning med universitet och med homeostas
1977 grundade Goolishian, Harlene Anderson, Paul Dell, och George Pulliam ”Galveston Family
Institute”, senare omdöpt till ”Houston-Galveston Institute” när det stod klart att Galvestongruppen
inte längre arbetade familjeterapeutiskt. Galvestongruppen hade också börjat
söka nya teorier och arbetsformer, precis som Milano- och MRI-teamen. Dell kom 1978 i
kontakt med den chilenske biologen Humberto Maturana (se kapitel 9.6) och hans adept
Fransisco Varela, och därmed det som ibland kallas biologisk konstruktivism 140 .
137 http://www.asc-cybernetics.org/foundations/history/MacySummary.htm
138 Bateson och Mead var gifta till 1950, men hade separerat redan ett par år tidigare.
139 En kort beskrivning av Multiple Impact Therapy funns i Familjeterapins grunder, kapitel
13.5. En utförligare artikel av Agnes Ritchie (ursprungligen publicerad i Social Worker 5,
1960) finns återtryckt i Haley (1971). För den som vill läsa en hel bok finns McGregor m fl
(1964).
140 Under den övergripande rubriken ”konstruktivism” finns ett antal vetenskapsteoretiska
förgreninger som social konstruktionism, radikal konstruktivism och den andra ordningens
cybernetik; filosofiska skolor som postmodernism, och terapiskolor som systemisk familjeterapi
enligt Milanomodellen, språksystemisk terapi och narrativ terapi. Syftet med detta avsnitt
är inte att i detalj redovisa alla likheter och skillnader mellan dessa, utan jag använder
ofta begreppet konstruktivism som beteckning för alla varianter på temat.
184

Dell skrev 1982 en artikel i Family Process (”Beyond Homeostasis: Toward a concept of
coherence”), som vållade stor uppståndelse. Han förkastade homeostasteorin, och försökte i
stället lansera begreppet ”koherens”, som är svårdefinierat 141 och aldrig fick någon större
spridning, inte ens i konstruktivistiska kretsar. Han påpekade själv att begreppet hade stora
likheter med Maturanas begrepp ”strukturdeterminism” (se avsnitt 9.6 ”Strukturdeterminering”),
som för konstruktivisterna i stället blev det begrepp som ersatte homeostasbegreppet.
Hur användbart begreppet är i familjeterapi illustreras av en googlesökning på ”structure
determination”. På de första tio sidorna finns ingen länk till familjeterapi, enbart till biokemiska
proteinstrukturer (sedan orkade jag inte leta längre). Determinism är ju ett starkt linjärt begrepp,
och passar inte riktigt i en teori som utger sig för att vara en cybernetisk systemteori,
och snart lyfte man i stället fram begreppet ”strukturell koppling” (se 9.6). Om man googlar på
detta begrepp kommer faktiskt en familjeterapilänk upp redan på första sidan – fast det är en
uppsats om Intensiv familjeterapi. 142
Dells artiklar i konstruktivistnumret av Family Process väckte oerhört starka reaktioner.
Många (till och med Mara Selvini Palazzoli) skrev skarpa svar, andra avfärdade diskvalifikationerna
från Dell och hans meningsfränder som ”epistemobabbel” och många sade upp
sin prenumeration. Trots detta växte konstruktivistvågen till tsunamiformat, och dränkte nästan
allt som stod i dess väg. När artikeln publicerades hade Dell redan lämnat Galveston,
men han fortsatte under hela 1980-talet att publicera artiklar där han tolkade Bateson och
Maturana.
Icke-vetande konversationer
Harold Goolishian och Harlene Anderson fortsatte i Galveston att utveckla en egen terapimodell
som de kallade språksystemisk, och som mer knyter an till social konstruktionism. Man
ville komma bort från makt, hierarki och expertfunktioner, och menade att terapibegreppet
borde ersättas av konversation mellan två jämställda parter – av medverkan i stället för
påverkan. För att undvika expertrollen skall ”terapeuten” inta en icke-vetande position, en
genuin nyfikenhet på klientens upplevda historia.
”När Harlene Anderson började arbeta med Goolishian och hans grupp, låg fokus
för gruppens intresse i att tala klienternas språk, att lära sig om deras värderingar
och världsbilder och att lära sig deras ord och fraser. Likt kameleonterna
skiftar färg skiftade terapeuterna språk. Teamets tanke var, att om terapeuten
talade klienternas språk, skulle klienten och terapin passa ihop bättre. Klienten
skulle ha lättare för att ta till sig terapeutens uppfattningar och interventioner,
och motstånd i terapin skulle inte uppstä så lätt. Det fanns alltså en strategisk
tanke bakom.” (Abrahamsson & Berglund 1997 s. 63.)
Här kan man se en likhet med strukturell familjeterapi. Minuchin använder också kameleontmetaforen
när han beskriver samgående (kapitel 3.1). Det språksystemiska samgåendet är
dock begränsat till verbalt språk och syftar till matchning på individnivå, vilket är naturligt då
språksystemikerna (i likhet med de flesta konstruktivistiska inriktningar) mer eller mindre
övergett familjeterapin, för att arbeta mer individualterapeutiskt eller nätverksorienterat.
”Men i mötet med dessa olika verkligheter arbetade vi ju inte längre så mycket
med familjer som med olika individers tankar och känslor.”
(Abrahamsson & Berglund 1997 s 63.)
Medan strukturella familjeterapeuter samtidigt arbetar med både kollektiva och olika familjemedlemmars
individuella världsmodeller, begränsar sig språksystemiska terapeuter i regel till
en individ i taget.
Problemorienterade språksystem
I stället för att fokusera på familjesystemet som den naturliga enheten för observation, analys
och intervention, utgår man från ”det problemorienterade systemet”, ett språkligt system som
består av de individer som pratar om problemet. Liksom Milanoteamets systemdefinition på-
141 Runfors & Wrangsjö definierar koherens: ”Alla beståndsdelarna och alla de samverkande
processerna dem emellan förhåller sig till varandra på ett unikt sätt, i ett karaktäristiskt
mönster som inte kan skönjas hos de enskilda individerna... Vi kommer att använda begreppen
koherens, system och helhet som synonymer.” (s. 27 f.)
142 Intensiv FamiljeTerapi är Johan Sundelins modell för familjebehandling. Johan har ett
förflutet hos Minuchin i Philadelphia.
185

minner denna om nätverksterapi, om än i begränsad form. Nätverkstänkande är helt naturligt
för en strukturell familjeterapeut, däremot är det helt främmande att utgå från den identifierade
patienten, isolerad från sin familj.
Mycket främmande är också den märkliga språksystemiska synen på problem. Man menar
att problem enbart finns i språket, och följaktligen uppstår problemet när man pratar om det,
och upplöses när man slutar prata om det!?!
Sedan Goolishian dog 1991 har Harlene Anderson på egen hand fortsatt att sprida det
språksystemiska synsättet runt världen, inspirerad bland andra av Kenneth Gergen.
9.4. Reflekterande processer – Andra ordningens cybernetik
Tromsø är med sina 65 000 invånare största staden i Nordnorge (den del av Norge som ligger
norr om polcirkeln, och som har sommardagar då solen aldrig går ned och vinterdagar då
solen aldrig går upp). 1974 började några grupper av personal vid psykiatriska kliniken att
samlas regelbundet för metodutveckling, inspirerade av bland andra Haley, Minuchin och
Watzlawick.
Decentraliserad familjeterapi
1978 fick Tom Andersen professuren i psykiatri vid Tromsø universitet. I de två fylken (län)
som den psykiatriska kliniken betjänar är det, liksom i Texas, långa avstånd för många glesbygdsbor.
I motsats till kollegorna i Galveston ett par decennier tidigare, satsade Tromsøteamet
på att i stället möta patienterna på deras hemorter och samarbeta med primärvården,
även om det innebar långa resor för psykiatrispecialisterna. Experimentet blev en succé – det
uppskattades mycket av primärvårdens personal, och behovet av inläggning på den psykiatriska
kliniken sjönk med 40%. Detta uppskattades dock inte av de övriga psykiaterna på
kliniken (kanske var de rädda för att bli arbetslösa?), varför de såg till att försöket inte fick fortsätta.
Som i kollegorna Milano blev Tromsøteamet (ungefär samtidigt) obehagligt påminda
om att det ibland är nödvändigt att i sin analys inte bara ta hänsyn till familjen, utan även
vårdapparaten.
Den familjeterapeutiska gruppen i Tromsø kom i kontakt med Boscolo och Cecchin, och
blev så inspirerade av Milanomodellens övergång från det strategiska arbetssättet, att de
släppte den strategisk-strukturella inriktning de tidigare försökt tillämpa. I stället försökte de
kopiera den nya modellen från Milano, som mer fokuserade på det cirkulära frågandet än på
slutinterventioner.
Reflekterande team
I flera år hade Tom Andersen burit på en idé – i stället för att observationsteamet bara konfererade
med varandra bakom spegeln, för att sedan lämna en slutintervention (som nästan
aldrig blev levererad så som observatörerna hade tänkt sig) så skulle familjen direkt få lyssna
till teamets tankar. 1985 var idén äntligen mogen att prövas i praktiken. Försöket fick en effekt
som var långt över förväntan. Efter reflektionerna blev familjens samspel mer positivt och
optimistiskt. Idén utvecklades till en egen tromsømodell – det reflekterade teamet.
Tom Andersen och hans kollegor i Tromsø arrangerade på 1980-talet sommarseminarier i
Nordnorge (dit de bjöd in gästföreläsare från bland annat New York, Milano, Kanada, Belgien,
Rom och Texas) som blev betydelsefulla för psykiatrins utveckling i Tromsø, men som samtidigt
fungerade som smältdegel för den konstruktivistiska rörelsen, tillsammans med liknande
arrangemang, bland annat i Galveston. Modellen med reflekterande team spreds via sådana
seminarier, kongresser och workshops, och publicerades i skriftlig form – först i en artikel i
Family Process 1987, sedan i bokform 1989 (”The Reflecting Team”, svensk bearbetad översättning
1991: ”Reflekterande team”, som efter ytterligare bearbetning fick ett nytt namn
1994: ”Reflekterande processer”). Detta placerade Tromsø på den familjeterapeutiska världskartan,
som började omfatta allt fler platser utanför USA.
Förutom det numera traditionella reflekterande teamet, kan reflekterande processer användas
på många olika sätt. I sin bok beskriver Tom Andersen bland annat en konsultation med
en distriktsläkare, hans patient (en kvinna som genomgått en lyckad cancerbehandling, men
som drabbats av svårförklarliga smärtor) och hennes make. Andersen intervjuade kvinnan
och sedan pratade han och läkaren med varandra i reflekterande positioner medan paret
lyssnade.
186

De pratade om hur befriande det kan vara att i besvärliga livssituationer få prata om sin
smärta och sin oro, och undrade om det fanns människor i patientens omgivning som var
beredda att lyssna. Efter reflektionen berättade kvinnan att om hon fick hjälp med ett av alla
sina problem, inkontinens, så skulle tillvaron bli mycket lättare. I slutet av konsultationen
konstaterade Andersen att han inte verkade ha bidragit till så mycket, men när han återkom
ett år senare hade situationen ändå genomgått en markant förbättring. Andersen ger ingen
förklaring, men jag antar att han bland annat vill säga att även till synes betydelselösa reflektioner
ändå kan bidra till förändring.
Lagom ovanliga yttre och inre samtal
Förutom de reflekterande processerna betonade Andersen starkt att både terapeuten (eller
”intervjuaren” med Andersens konstruktivistiska terminologi) och det reflekterande teamet
måste ge budskap som är lagom ovanliga, för att klienten skall kunna använda sig av dem.
Budskap som är för vanliga, för lika de tankar klienten redan har, tillför ingen ny information.
Budskap som är för ovanliga tas inte emot. Han motiverar detta resonemang utifrån Maturanas
teori om strukturdeterminism (se nedan). Även om man inte delar denna troslära, kan
strukturella familjeterapeuter också ha nytta av att ha ”ovanligheten” i åtanke, trots att till
exempel iscensättning, ombalansering och komplementaritetsinterventioner kan kräva
yttranden som är extremt ovanliga i familjens tankebanor.
Yttre och inre samtal är viktiga begrepp i Tromsø. Andersen påpekade att i en dialog försiggår
tre samtal: ett yttre och två inre, och att det därför är viktigt att anpassa samtalets tempo,
så att det blir lagom långsamt. Samtalsrytmen måste anpassas så att varje yttrande både
föregås och efterföljs av pauser som möjliggör reflektioner i den inre dialogen. Denna anpassning
matchar utmärkt nordnorska och norrländska kynnen (om jag skall tillåta mig att kulturgeneralisera),
men kanske är det lite svårare att bromsa tempot i italienska familjer. Hur
som helst är även detta något att tänka på för strukturella familjeterapeuter. Mindre erfarna
terapeuter med hög prestationsångest kan lätt bli skrämda av en reflekterade paus, och
kastar gärna in en ny fråga (som hade krävt mer reflektion) i stället för att låta tystnaden tala.
En annan ordning
Tom Andersen var en vam anhängare av ”den andra ordningens cybernetik”. Begreppet lanserades
indirekt av Heinz von Voerster, som 1972 rekommenderade Margaret Mead (dåvarande
ordförande i American Cybernetics Association) att ändra titeln på sitt anförande från
”The cybernetics of cybernetics” till ”Second order cybernetics”. Den första ordningens
cybernetik sökte förklara en objektiv fysisk verklighet med neutrala teorier som skulle spegla
absoluta sanningar, oavsett vem som observerade systemet.
Heinz von Voerster och andra företrädare för den andra ordningens cybernetik hävdar att
den enda kunskap vi har tillgång till är via våra observationer. Våra tolkningar är alltid subjektiva,
och det närmaste vi kan komma objektivietet är någon form av enighet om tolkningar
som liknar varandra tillräckligt för att vi skall betrakta dem som objektiva, men objektiviteten
måste allltid sättas inom parentes.
Det enhetligt objektiva ”universum” människan försöker förstå och bemästra, kan aldrig bli
annat än ett antal mer eller mindre samstämmiga ”multiversa” 143 . Dessutom kan vi aldrig
studera ett system utan att påverka det vi studerar. Mät temperaturen i två glas vatten som
stått i rumstemperatur ett dygn, med en termometer från frysen och en annan som har legat
på ett varmt element, och se skillnaden.
I cybernetikens ”barndom”, när de system man intresserade sig för mest var mekaniska
(som målsökande robotar), var epistemologiska (kunskapsteoretiska) frågor (som ”hur kan vi
veta?”) inte så intressanta. Det viktiga var om roboten träffade målet, och fokus var då på ”det
observerade systemet”.
När det cybernetiska forskningsfältet vidgades till att även omfatta biologiska och sociala
system blev den vetenskapsteoretiska grunden mer komplex. Den som forskade på ödlans
visuella perception kunde drastiskt förändra enskilda individers livsvillkor genom att operera
ögat så att det roterades 180°, med påföljd att ödlan konsekvent (till den svalt ihjäl) försökte
fånga bytet där det inte fanns. (se 9.6)
143 Begreppen ”multiversa” och ”objektivitet i parentes” utvecklas ytterligare i kapitel 9.6.
187

Observerande system
Olika varianter av konstruktivistiska filosofier blev exceptionellt viktiga i den epistemologiska
debatten som kom att utmärka den andra ordningens cybernetik. Intresset försköts från det
observerade systemet (den målsökande missilen, det ekologiska systemet, familjen, ödlans
synorgan...) till det observerande systemet. I familjeterapins fall utgörs observerande system
dels av terapeuterna, men om man arbetar med observerande eller reflekterande team bakom
envägsspegeln, blir detta ett observerande system på en metanivå – man observerar det
terapeutiska systemet (familjesystemet plus terapeuten som ingår som en deltagande observatör).
Det var helt naturligt att Tromsøteamet tillägnade sig detta observerande perspektiv i den
andra ordningens cybernetik – deras reflekterande verksamhet passade ju som handen i
handsken. Vad som är svårare att förstå är varför Tom Andersen var så ivrig att ”gå över ån (i
detta fall Atlanten) efter vatten”. I Norge hade filosofiprofessorn Hans Skjervheim i decennier
skrivit om hermeneutisk forskning med deltagande observation (delvis i opposition mot den
norske nestorn i filosofi, Arne Naess), men jag hittar inte en enda referens till Skjervheims
klassiska lilla skrift ”Deltagare och åskådare” i Andersens bok. Däremot är det inte många
sidor som saknar referenser till Bateson, Maturana, von Voerster, von Glasersfeld, Goolishian
& Anderson, Hoffman och andra amerikanska konstruktivister.
Var hemmablindheten kanske ett uttryck för den historielöshet som varit så utmärkande i
den konstruktivistiska polemiken de första 25 åren? Eller var det kanske undertiteln (”Sex
bidrag till debatten om människans frihet i det moderna samhället”) som fick Andersen att tro
att Skjervheims tankar saknade relevans i det postmoderna samhället?
Terminologisk eskapism
Tom Andersen och hans Tromsøteam skall ha all heder av att ha uppfunnit det reflekterande
teamet – det är ett ytterst värdefullt bidrag till familjeterapins utveckling. Men jag är ännu inte
beredd att helgonförklara honom. Hans fascination för den andra ordningens cybernetik gjorde
att det var lätt att få intrycket att han hellre propagerade för de konstruktivistiska ”sanningarna”
är att berätta om sin egen skapelse.
Alla hans krumbukter för att anpassa terminologin till det konstruktivistiska språket blir för
mig närmast pinsamma ”terminologiska eskapismer”. Radikala konstruktivister har ju dödförklarat
både familjen och familjeterapin – den mänskliga hjärnan och dess kognitiva strukturer
är det enda godkända intresseområdet, och individfokuseringen är total. Trots att Tom Andersen
var en av de stora förnyarna i familjeterapin, så verkade han också som en av familjeterapins
dödgrävare, i sällskap med teamen i Milano och Galveston.
Den som vill framstå som rättrogen konstruktivist av den andra ordningens cybernetik i det
postmoderna samhället får inte använda sig av ”föråldrade” pre-postmoderna ord som familjesystem,
familjeterapi eller familjeterapeut. I stället får man, som Andersen, konsekvent använda
postmoderna begrepp, som ”stillastående system” eller ”låsta system” i stället för familjer;
”intervjuare”, ”observerande system” eller ”hjälpsystem” i stället för terapeut (hjälpa får man
tydligen, trots att ”instruktiv interaktion” är förbjuden, och dessutom omöjlig i den konstruktivistiska
teorin, se vidare kapitel 9.6); ”meningssystem” i stället för likatänkande; ”intervjusystem”
i stället för terapeutiskt system (bestående av familj och en eller flera terapeuter).
Det är oklart om Andersen använder begreppet ”problemskapande system” för samma
gruppering – det enda som framgår i sammanhanget är att åtminstone terapeuten ingår.
(Förresten, luktar inte detta begrepp misstänkt linjärt???)
”På det här sättet ser vi oss som kongruenta med Maturanas uttalande att instruktiv
interaktion är omöjlig” (Andersen 1991 s. 55.)
Cirkulär återgång till individfokus
Konstruktivisterna reducerade fokus från familjesystemets interaktion till individens tankar
(framför allt terapeutens), utifrån det linjära axiomet att nya tankar skapar förändring. På så
sätt slöts ytterligare en konstruktivistisk cirkel (se Milanomodellen ovan), då man återförenade
sig med Freuds psykoanalytiska föreställning om att enbart insikt möjliggör förändring, trots
att varken konstruktivismen eller psykoanalysen har som primära mål att åstadkomma observerbara
förändringar hos de individer man arbetar med. De norska författarna Schjødt & Egeland
har också noterat detta närmande:
”Vi har sagt att Milanogruppen bröt med psykoanalysen. Ändå måste man säga
att den systemiska inriktningen är ’barn av psykoanalysen’. Det finns flera skäl
188

till det påståendet. I den systemiska behandlingen har terapeuten lite av samma
utforskande hållning som psykoanalysen i kontakten med klientsystemet. Terapeuten
blir en katalysator snarare än en ’förändringsagent’. Neutralitetsprincipen...
känner vi också igen från psykoanalysen. Och slutligen har båda inriktningarna
stått för antidiagnostiska och antipsykiatriska inställningar. Det är intressant
bland annat därför att det bryter med tendensen att i familjeterapi utesluta utforskandet
av den enskilda personen. Det senare – fokus på individen – motiveras
också utifrån cybernetiken av andra ordningen. (Schjødt & Egeland 1994 s.
174.)
Till Tom Andersens fördel i detta sammanhang talar att han kraftigt betonade att kunskap inte
bara är rationella tankar. I boken ”Skapande konversationer” (s. 52 f.) talade han sig också
varm för praktisk kunskap (att behärska språk med mera), relationell och kroppslig kunskap.
Kritik mot interventioner
Med tiden fick Tom Andersen en allt starkare aversion mot interventioner av alla de slag. På
en fråga om hur han såg på släktskapet med Michael Whites narrativa terapi (avsnitt 9. 5)
uttryckte han skeptiskt:
”De har för mycket strategiskt tänkande, är för manipulativa. Den yttersta manifestationen
på det strategiska inslaget i deras förhållningssätt är att de själva är
med och skriver klienternas berättelser.” (Abrahamsson & Berglund 1997 s 57.)
På samma ställe uttalade han sig även om Whittaker, då intervjuaren tyckt sig se ett samband
i vikten att se vilka ord som berör människor; att ta hänsyn till människans totala
kommunikation; betoningen av mötet som en förutsättning för reflektioner; att klienten själv
formar handlingarna; att behandlarens ansvar endast är att bidra till processen, inte styra
den...
”Tom verkar närmast förvånad över denna koppling.
– Whitaker kan säga saker till familjerna som jag aldrig skulle drömma om att
säga till dem. Jag vill inte heller vara i förgrunden som Whitaker. Samtalet är
familjens, det är deras tid.” (Abrahamsson & Berglund 1997 s 57.)
För Tom Andersen var den ödmjuka respektfullheten i mötet med ”det låsta systemet” viktigare
än den autentiska spontanitet som Minuchin förespråkar (och som var central även för
Whitaker) i det terapeutiska systemet. Att denna brist på äkthet skapar en neutral fasad som
kraftigt begränsar möjlighetena till terapeutiska möten, utöver det behärskade tankeutbytet,
verkar ha bekymrat Tom Andersen lika lite som övriga konstruktivister.
Kan det vara denna opersonliga behärskning som ligger bakom de hätska utfallen på terapeuter
som Minuchin och Whitaker? Någonstans måste ju känslorna komma ut. Att ödmjukheten
inte är genuin visar sig just i den terapipolitiska debatten.
Outplånliga spår
Tom Andersen dog i en tragisk olycka våren 2007. Han lämnar efter sig spår som satt outplånliga
intryck i familjeterapeins historia och framtid. Det reflekterande teamet öppnar
möjligheter som är användbara i många olika slags terapier, inte bara i konstruktivistiska
konsultationer. I GSI’s integrerade familjeterapiutbildning har vi använt reflekterande processer
i många år.
Som jag skrivit tidigare (kapitel 6.1.6) har jag svårt att förstå varför inte Minuchin inkluderat
reflekterande team i den strukturella familjeterapin. Kanske kan det vara de kontruktivistiska
påhoppen som försvårat den assimileringen (cirkulära frågor arbetade han ju med långt innan
milanoteamet ”uppfunnit” dem). Dessa påhopp lämnar en lite bitter eftersmak i minnet efter
Tom Andersen. Men han var ju, trots sin genialitet, ändå bara en människa, precis som Minuchin,
du och jag.
9.5. Narrativ externalisering – Michael White och David Epston
Ungefär samtidigt som metodutvecklingen i Europa började ta fart (milanomodellen förändrades
från strategisk till konstruktivistisk och tromsøteamet började arbeta med reflekterande
team) så började utvecklingen ta fart även så långt ifrån USA som man kunde komma. I Australien
och Nya Zeeland samarbetade Michael White och David Epston om att utveckla en
egen familjeterapeutisk modell, som så småningom fick benämningen ”Narrativ terapi”. (Latin:
narratio = berättelse.)
189

Som så många andra genomgick Michael White ett antal faser i sin yrkeskarriär. Från att
först ha arbetat med tekniska ritningar utbildade han sig till socialarbetare, och kom tidigt in
på det familjeterapeutiska fältet, främst inspirerad av Bateson och cybernetiken. I mitten av
1980-talet lämnade han familjeinriktningen, och blev i sin andra fas mer individcentrerad, när
det berättelseinriktade socialkonstruktiontiska perspektivet tog över. I den tredje, postmodernistiska
fasen utvecklades det filosofiskt politiska perspektivet, modellen började benämnas
”narrativ terapi” och tillfördes ytterligare begrepp och tekniker.
Michael White drev, tillsammans med sin fru Cheryl, Dulwich Centre i Adelaide, Australien
144 . Institutet har en mångsidig verksamhet, som bland annat inkluderar klinisk mottagning,
utbildningsverksamhet, konsultationer, seminarier och litteraturproduktion.
Utgångspunkten i narrativt arbete är antagandet att människor upplever problem när historierna
(egna och andras) om våra liv inte stämmer med upplevda erfarenheter. Terapin blir
då en process av berättande eller nybeskrivning av ens liv och upplevelser.
Nya vägar – externalisering och integration av gamla metoder
Under 1980-talet formligen sprutade Epston & White fram artiklar på löpande band, och vissa
av dessa gavs senare ut som antologier i bokform. Den första boken på svenska av Michael
White publicerades 1991 med titeln ”Nya vägar inom den systemiska terapin”. Artiklarna presenteras
i omvänd kronologisk ordning, så den som vill följa den narrativa terapins utveckling
får läsa boken baklänges.
Det som hela tiden varit utmärkande för Whites arbete är en teknik som kallas ”externalisering”,
vilket innebär att det definierade problemet inte bara objektifieras med ett namn utan
även personifieras med ett eget liv, utanför den identifierade patienten. Om ett barn har
enkopres döps fienden till ”Det Listiga Bajset”; om problemet är mörkerrädsla döps rädslan till
”Monstret” och så vidare. I stället för att, som Milanoteamet på 1970-talet, använda motparadoxer,
använder White vad man skulle kunna kalla ”motmystifikationer”. Det, som i psykiatrins
värld kallas vanföreställningar eller hallucinationer, blir i det narrativa arbetet en terapeutisk
teknik, i syfte att stärka symtombärarens resurser att utmana och besegra fienden som hotar
att förstöra ens liv.
När man läser den sista artikeln i ”Nya vägar” (som alltså var det första av bokens kapitel
som skrevs, den publicerades 1984 och handlar om enkopresbehandling) slås man av att det
nya i princip är just externaliseringen. I övrigt är det mesta en integrerad blandning av
strukturella, strategiska, lösningsfokuserade, beteendeterapeutiska, existentiella och
biologiska interventioner. När artikeln skrevs var White fortfarande kvar i den första, familjeterapeutiska,
fasen.
Strukturellt – strategiskt skit-arbete
Den första teknik som White beskriver är omformuleringar (se kapitel 6.1.1). Denna teknik
lanserades ursprungligen av MRI (Watzlawick 1974), men har alltid ingått som en viktig del i
strukturell familjeterapi, och är numer en del av den psykoterapeutiska allmänningen. När
föräldrarna anklagar sonen för illvilja, när han håller sig ren hela dagen i skolan, men bajsar
på sig på vägen hem, omformulerar terapeuten sammanhanget till att sonen känner sig så
trygg hemma att han släpper alla spänningar han mobiliserat för att klara skoldagen.
White understryker vikten av samgående (se kapitel 3), i första hand med symtombäraren
(barnet), men även med föräldrarna. Terapeuten bygger en stark terapeutisk allians/koalition
(se kapitel 4.7.5) med familjen mot den externaliserade och gemensamma fienden – Listiga
Bajset. I den narrativa processen definieras barnet som hjälten, som efter att länge ha terroriserats
skall bekämpa och besegra fienden.
Föräldrarna definieras som hjältens medhjälpare, som skall assistera i den svåra kampen,
där också paradoxala återfall (se kapitel 6.2.5) föreskrivs: ”I den här kampen kommer också
bajset att vinna ibland. Listiga Bajset kommer att kämpa emot, och du måste vara mycket modig
och bestämd.” (s. 211.) Eftersom ”fienden” är så stark mobiliseras även extra medhjälpare,
till exempel Stålmannen eller Pippi Långstrump. (Jag undrar om Astrid Lindgren kände till
att Pippi ibland extraknäckade som bajsjägare i Australien? Tanken hade säkert roat henne.)
144 Efter att paret separerat lämnade Michael White Dulwich Centre och öppnade i januari
2008 Adelaide Narrative Therapy Centre. Bara ett par månader senare (31/3) drabbades han
av en hjärtattack under ett uppdrag i San Diego i Kalifornien, och efter fem dagars intensivvård
avled han den 5 april 2008.
190

I toalettprogrammet arbetar White mycket strukturellt med närhet och distans. Den ”mest
besegrade” föräldern (i Minuchins termer den insnärjda, vanligtvis modern) som fastnat i negativa
spiraler, får stödjande och uppmuntrande uppgifter, som att hjälpa barnet att tillfälligt
dekorera toalettutrymmet med stärkande symboler (som bilder på Pippi), och tillverka ett album
för foton från träningsprogrammets framgångar. I övrigt uppmuntras mamman att vila
efter allt tidigare engagemang (i Minuchins termer stakar terapeuten ut en tydlig gräns som
tidigare varit alltför suddig i den insnärjda föräldra-barn-relationen).
Den ”minst besegrade” föräldern (i Minuchins termer den frikopplade, vanligtvis fadern)
engageras i de aktiva delarna av programmet: att ordna de hjälpmedel som behövs för att
barnet skall sitta säkert på toaletten (en pall, extrasits etc.), att hålla i barnets löpträning från
kritiska ställen i och utanför huset (med tidtagarur och resultatrapporter), att ordna rutiner för
att bäst kunna utnyttja kroppens naturliga avföringsreflexer, att ha hand om rutiner vid tillfälliga
förluster mot bajset. På innehållsnivån tränar han barnet inför kampen mot den påhittade
yttre fienden. På den strukturella nivån engageras den perifere fadern så att hans tidigare
alltför stela gräns till barnet öppnas upp, samtidigt som moderns suddiga gräns markeras och
blir tydligare genom ökat avstånd (vila). Resultatet blir en bättre balans i föräldrasubsystemet,
som förhoppningsvis även kan minska spänningarna i makarnas subsystem.
Whites modell för behandling av enkopresfamiljer bygger således till stora delar på strukturella
och strategiska teorier och tekniker, även om han inte använder strukturell terminologi.
Skillnaden mellan hur White och Minuchin arbetade i mitten av 1980-talet verkar vara betydligt
mindre än skillnaderna i hur de berättade om sitt arbete, på samma sätt som i jämförelsen
mellan milanoteamet och Minuchin från samma period (se avsnitt ”strukturell konstruktivism”,
9.1).
Lösningsfokuserade, behavioristiska och existentiella inslag
Whites familjeterapimodell bygger också till stora delar på lösningsfokuserad terapi och beteendeterapi.
Undantagen (som i den narrativa terminologin, med inspiration från Ervin Goffman,
kallas ”unika tillfällen”), när man lyckats vinna kampen, är oerhört centrala och utforskas
i detalj – till terapeutens spelade förvåning över de ”plötsliga och stora” framgångarna. De
kopplas ofta till beteendemodifierande belöningar och förstärkningar (diplom, att terapeuten
ber att få kopior på foton som kan visas för andra barn som behöver inspiration, föräldrarnas
förstärkande beröm när barnet lyckats och utsläckande icke-reaktion när toalettbesöket inte
resulterar i någon seger med mera).
Bland interventionerna återfinns även inslag från existentiell terapi. Via dubbla beskrivningar
av olika framtidsvisioner, antingen som offer för, eller som segrare över fienden, sätts
barnet i ett existentiellt dilemma där det tvingas att välja mellan kamp, framgång och seger –
eller underkastelse, förlust och förnedring. Om barnet inte är berett att välja erbjuds det att i
framtiden söka medlemskap i en obefintlig klubb, där barn över 16 år bajsar tillsammans.
Artikeln innehåller fler exempel på kraftiga manipulationer för att ersätta den existentiella
valfriheten till ”an offer you can’t refuse”, till exempel hur terapeuten kan agera om barnet väljer
andra medhjälpare än föräldrarna. Det är ungefär som den svenska arbetslagstiftningen –
i stället för att garantera verkligt medbestämmande ger man en känsla av medbestämmande
– ännu en mystifikation.
Ironiskt förnekande av professionell konflikt
Artikeln inleds med en utförlig diskussion kring enkopresdiagnosen, med en kraftig indirekt
kritik mot de då rådande behavioristiska och psykodynamiska förklaringsmodellerna och behandlingsmetoderna.
White menar att de, i en ”uppgiven, könsdiskriminerande och linjär beskrivning”,
påstår att enkopresmödrarna ofta har ”en manisk och dominerande läggning, och
sätter ordning och renlighet mycket högt”, att de ständigt kontrollerar sina barn, som i sin tur
riktar sin vrede mot moderns akilleshäl.
I stället för att skriva rakt ut att psykoanalytiska författare förvärrar problemet när de skuldbelägger
mödrarna, och beskriver enkopres som en aggressiv handling, så gör White en ironisk
kringgående rörelse när han skriver att dessa beskrivningar inte stämmer med hans erfarenheter:
”Jag kunde inte finna ett enda fall som orsakats av en ambivalent eller påträngande
mor. Jag antog följaktligen att man inte kunde sätta diagnosen enkopres
på de barn som jag träffade. Detta ledde till att det utvecklades en ny diagnos,
pseudoenkopres... (Den) kan ställas om barnet ständigt och jämt bajsar på sig,
191

och detta har fortsatt trots olika försök till lösningar, men inte orsakats av ambivalenta
och påträngande mödrar.” (White 1991 s. 207.)
I ett försök att spela dum (eller rolig?) låtsas White att han träffat en annan sorts mödrar, vilket
han naturligtvis inte har (white lies?). Skillnaden är att White omformulerar beskrivningen i
narrativa termer i stället för psykodynamiska: ”upplevde nederlag, hjälplöshet, vanmakt, hopplöshet,
förtvivlan och frustration”. Trots alla indirekta budskap slinker det ändå med lite öppen
kritik, så motivet till denna krumbukt kanske ändå inte var konfliktundvikande. Vad var det då?
Politisk filosofi – Focault
Mot slutet av 1980-talet påverkades White och Epston av den sociala konstruktionismen, precis
som Galvestongruppen och Tromsøteamet. White blev mer upptagen av nybeskrivningar
av individers livsberättelser än av att lösa problem i familjen. I den narrativa terapins andra
fas förstärktes samhällsengagemanget, och det fördjupades ytterligare när han kom i kontakt
med den franske filosofen Michel Focault (som för övrigt påbörjade sin karriär i Uppsala), och
den narrativa terapin kom in i sin tredje, postmodernistiska, fas.
White skall ha all heder av att han, i likhet med Minuchin, engagerat sig politiskt på de förtrycktas
sida. Dock är den ensidiga kopplingen till den svårbegriplige Focault lite egendomlig.
Om White sökte en bred ideologisk/filosofisk förankring skulle han ha kunnat solidarisera sig
med Minuchins 50-åriga arbete för att ändra de samhällsstrukturer som förtrycker och utnyttjar
fattiga och marginaliserade familjer.
White kunde också ha citerat lingvistikprofessorn och samhällskritikern Noam Chomsky 145 ,
som är världens mest citerade nu levande författare, och som i över 50 år producerat ett
nästan oräkneligt antal böcker om språk och maktmissbruk 146 , och som även är hedersdoktor
vid över 30 universitet världen över (inklusive Uppsala 2007)...
I motsats till Focault har Minuchin och Chomsky aldrig utsetts till postmodernistiska ikoner.
Focault själv motsatte sig etiketten postmodernist 147 , men det var ett av de få uttalanden som
hans beundrare inte lyssnade på. Det är svårt att avgöra om Whites engagemang främst ligger
hos de förtryckta familjerna (individerna?), eller om det ligger i den förhärskande postmodernistiska
diskursen.
I ”Nya vägar” förklarar White att Focault utgick ifrån en 1700-talsarkitekt som ritat ett ”panoptikon”,
en avancerad fängelsebyggnad med isoleringsceller som lämnade möjlighet till full
insyn, utan att fångarna visste när de var observerade. Syftet var att fångarna skulle internalisera
övervakningen – de skulle bli så vana vid att uppvisa ett ”korrekt” beteende att de till
slut skulle uppvisa det även utanför fängelset – en modell för mycket ekonomisk maktutövning,
och en tidig föregångare till ”Storebror ser dig”.
Utifrån denna idé, som aldrig genomfördes i någon större omfattning i praktiken, och som
dessutom inte visade sig vara särskilt effektiv när den praktiserades, gör White en grumlig
redovisning av Focaults tes att den moderna kapitalismen objektifierar individen till att övervaka
sig själv, så ”att vi nu har ett normaliseringssamhälle, där utvärdering har ersatt tortyr.
Det har infiltrerat rättsväsendet då det gäller social kontroll och kontrollen av individer,
grupper och kunskap” (s. 50 f.).
Exakt hur denna disciplineringsprocess skulle gå till får man inte berättat, och jag undrar
om ens Focault kan beskriva det, så att det blir begripligt för oss vanliga normalbegåvade tänkare
148 . Jag kan ibland vara rätt förtjust i konspirationsteorier, men detta resonemang luktar
nästan paranoja. Chomskys teser verkar betydligt bättre underbyggda.
145 http://en.wikipedia.org/wiki/Noam_Chomsky
146 Se ”The Responsibility of Intellectuals” 1967; ”Language and mind” 1968 (på svenska
”Människan och språket”); ” Problems of Knowledge and Freedom” 1971; ”Language and
Responsibility” 1979; ”The Political Economy of Human Rights” Vol 1 & 2 1979; ”Language
and the Study of Mind” 1982; ”On Power and Ideology” 1987; ”Language and Politics” 1988;
”Deterring Democracy” 1992; ”Secrets, Lies, and Democracy” 1994; ”Profit over People”
1999: ”Neoliberalism and Global Order” 1999; ”Propaganda and the Public Mind” 2001; ”9-11”
2001; ”Hegemony or Survival: America's Quest for Global Dominance” 2003; ”Interventions”
2007 med flera.
147 http://en.wikipedia.org/wiki/Michel_Foucault
148 Satir lär ha sagt att om en författare inte kan förstås av en fyraåring, så förstår han det
förmodligen inte själv heller. Här var hon kanske överdrivet provokativ. Hon var säkert med-
192

Narrativ utveckling – från familj till vittnesgrupper
I problemexternaliseringsteorin ligger grunden i att via ”unika tillfällen” (i det förflutna, i nuet, i
framtiden eller i fantasin) hitta ”alternativa berättelser” för att frigöra resurser och öppna möjligheter.
Tekniken utvecklades i arbetet med barn och deras familjer, men med förskjutningen
från relationsproblem till social konstruktion av verklighetsuppfattning genom språket,
försvann familjeinriktningen till förmån för individuella berättelser. Den sista artikel White
skrev, där ordet familj ingick i titeln, var ”Family Therapy & Schizophrenia” som publicerades
som ett nyhetsbrev från Dulwich Centre 1987, och som ingår som kapitel 4 i ”Nya vägar inom
den systemiska terapin”.
Under årens lopp har White tillfört nya begrepp som variationer på externaliseringstemat.
Samtidigt har externaliseringsprocessen förändrats, från att ursprungligen varit en konkret
teknik (som i psykoanalytisk terminologi skulle kunna kallas ”imaginär projektiv identifikation”)
till att bli en metafor för det externaliserande samtalet – en arbetshypotes för att möjliggöra
rörelse och förändring i tankestrukturerna för att få ”rikare” eller ”tjockare” berättelser. 149 Även
de nya verktyg som introducerats under åren beskrivs som metaforer, ”byggnadsställningar”
eller kartor (White 2007).
En av de nya teknikerna kallas på engelska ”re-membering”. Det handlar inte, som man
lätt kan tro, om att minnas något – vare sig traumatiska händelser (som White utvecklat en
särskild form av bearbetning för) eller unika tillfällen i det förflutna. I stället handlar det om delaktighet
och att åter bli medlem (engelska ”member”) i tidigare signifikanta och stärkande
mentala relationer eller ”klubbar”. Det kan vara till levande, historiska eller uppdiktade människor,
men det behöver inte ens ha varit människor – det kan ha varit nallebjörnen Fredriksson
eller kanariefågeln Pippi. Dessa signifikanta figurer kan väcka tystnade röster i individens
identitet, och därmed göra den rikare.
Tekniken påminner om Satir’s ”Parts Party” 150 , en psykodramaliknande gruppaktivitet, där
gruppmedlemmar får spela specifika delar i protagonistens 151 komplexa jag, som minglar på
ett fiktivt coctailparty. White har dock inga referenser till Satir, däremot har han lånat termen
och idén från Barbara Myerhoff, en amerikansk antropolog som producerat många populära
filmer och böcker. Meyerhoff har också varit mamma till ”definitionsceremonin”, som White
kopplat till ”vittnesgrupp”, ett slags reflekterande team som dock inte utgörs av terapeutkollegor
utan kan vara andra familjemedlemmar eller släktingar, personer som haft liknande
problem, eller andra som ”centralpersonen” vill skall lyssna och reflektera.
Socialkonstruktionistiska konflikter
Märkligt nog gör White i sina ”Workshop notes” 152 inga referenser om reflekterande vittnesgrupper
till någon annan än Meyershoff. Varför han inte refererar till Tom Andersen är mycket
svårt att förstå. Kan det bero på Andersens avståndstagande till narrativa ”manipulationer”?
(Se avsnitt 9.4: Kritik mot interventioner.)
Adelaide, Galveston (9.3) och Tromsø (9.4) utgör en komplex triangulering. Alla tre grupperna
baserar sin verksamhet på social konstruktionism, och står därmed ideologiskt något
närmare den moderna familjeterapin än till exempel radikalkonstruktivistiska MRI (9. 2) och
milanoteamet (9.1). Både Adelaide och Tromsø säger sig stå mycket nära Galvestongruppen,
men de vänder varandra ryggen. Tom Andersen diskvalificerade White, och White ignorerade
Tom Andersen. Det verkar som det skulle ha behövts en familjeterapeut för att reda ut de
trassliga relationerna, medan Andersen och White fortfarande levde. Kanske de resterande
Dulwich- och Tromsøteamen skulle konsultera Minuchin vid nästa världskongress? Han är
fortfarande i full vigör.
veten om att hjärnan fortsätter att utvecklas även efter fyraårsåldern, men om man ersätter
”fyraåring” med ”normalbegåvad vuxen” så håller jag helt med.
149
Jag är dock inte säker på att en patient med övervikt är så tilltalad av tanken på tjockare
berättelser.
150
http://www.satirottawa.ca/virginia.php
http://satiraustralia.com/satir_model.asp. Se även Satir m fl 1991.
151
”Värden” eller ”stjärnan” i Satirs terminologi.
152
http://www.dulwichcentre.com.au/articles.html
193

Identitet – individuell personlighetskärna eller social konstruktion
Identitetsbegreppet är centralt i narrativt arbete. Vår västerländska kulturs tankestrukturer,
världsmodeller, verklighetsuppfattningar, narrativ eller berättelser (vad vi nu föredrar att kalla
dem) lokaliserar identiteten, med personlighetsegenskaper, karaktärstörningar, andra fel och
brister (samt eventuella resurser) som en kärna inom individen. Att detta ligger bakom en
mycket stor del av det psykiska lidandet och de problematiska relationerna ”i vår gistna västerländska
dollarcivilisation”, 153 det kunde nog både Michael White och Salvador Minuchin
skriva under på.
Jag håller med till fullo, och om du har läst hela boken fram till hit, är jag övertygad om att
såväl du som andra läsare också håller med. Att vi för en stund blir lite linjära i vår samhällsanalys
får vi kanske stå ut med. Det blir lite för komplicerat att reda ut hur summan av alla
individer (och deras relationer, och relationer till relationer, deras berättelser, och berättelser
om berättelser) tillsammans skapar ett samhälle som inte kan tänka utöver den individuella
förklaringsnivån 154 .
Om vi, i likhet med Focault, vill förklara den trångsynta kulturen med kapitalistisk konspiration
kan vi väl göra det, men det medför åtminstone två problem om vi använder en sådan
argumentation som en del av terapin. Dels lär det aldrig gå att bevisa som någon objektiv
sanning, vilket bland annat beror på att det enligt konstruktivistisk teori inte finns några objektiva
sanningar. Inte ens Chomsky har kunnat övertyga USA’s makthavare om annat än att de
lugnt kan tiga ihjäl både honom och Whites namne Moore.
Ett annat problem lyfts fram av Minuchin: ”När White börjar lägga skulden för symtomen på
kulturen eller på de sociala normerna i samhället riskerar han emellertid att abstrahera den
fiende som han själv har gjort synlig, och missar de mellanmänskliga relationernas område
som gör psykoterapin så unik.” (Om konsten att bedriva familjeterapi s. 79 f.)
Vi får nöja oss med att se vår samhällsdiagnos som en subjektiv spekulation, som inte kan
ledas i bevis, men som ändå får viktiga konsekvenser för vårt agerande. Om anamnesen är
postmodernistisk blir åtgärden externalisering och nyberättelser i en narrativ terapi. Om vi tror
på en interaktionistisk etiologi sätter vi in strukturell familjeterapi med komplementära inre och
yttre omstruktureringar.
Om vi inte vet vad vi skall tro på, kan vi trösta oss med att båda metoderna förefaller mycket
effektiva (givetvis under förutsättning att man själv tror på vad man gör). Så då är det bara
att singla slant och välja trosuppfattning – eller välja den typ av inriktning som man trivs bäst
med. Enligt konstruktivistisk teori finns inget rätt eller fel.
Moral och etik – jesuitiskt pragmatism kontra autentiskt kongruens
Den språkliga bakgrunden till begreppet narrativ är densamma som för ordet narra (att luras
och förleda). Denna tanke har ofta slagit mig när jag läst Whites texter. Textanalys är ett viktigt
redskap i hans verktygslåda, men jag undrar om han har använt metoden på sina egna
texter. Mystifikationer och manipulationer massproduceras. Lögner och låtsasreaktioner är
legio. Även om man accepterar påståendet att det inte finns några sanningar, är vissa av
Whites strategier nära gränsen för vad som känns etiskt och moraliskt försvarbart att utsätta
barn för.
Fast å andra sidan – vi lurar ju barn att tro på sagor, tomtar, troll och änglar. Varför inte
lura i dem att det finns en osynlig varelse som heter Listiga Bajset eller Monstret, och som
överfaller dem när de minst anar det, eller är som mest osäkra? Om det kan hjälpa dem att
övervinna sin offerposition och ta mer kommando över sina liv – kan inte några vita lögner
vara värt den vinsten? Barnen verkar ju må bra av det. Är det så viktigt hur jag mår som
terapeut? Kan jag inte låta glädjen över barnets ”tillfrisknande” kompensera den falskhet jag
kan känna genom att vara oärlig?
För den som känner motvilja mot att arbeta med motparadoxer, kan tanken på det narrativa
narrandet kännas svår. Själv är jag lite mer jesuitisk, och kan låta ändamålet helga medlen,
om det inte fungerar med öppna strategier, där jag kan vara autentisk, spontan och personlig
i mötet med familjerna. Precis som Ulf Lundell trivs jag bäst ”när det klara och det enkla
får råda som det vill, när ja är ja och nej är nej, och tvivlet tiger still”.
153 Ola Magnell: ”Påtalåten” på samlings-CDn ”74-87”
154 Se kapitel 2.4 ”Olika systemnivåer”. För en utförligare diskussion, se Familjeterapins
grunder kapitel 3.1.
194

Men livet, människor, relationer och familjer är så komplexa att ibland fungerar inte det klara
och det enkla. Hellre än att kapitulera inför svårigheterna kan jag tänka mig att använda
både motparadoxer och externaliseringar – om det behövs och inte blir till ”exter” 155 . Ju bredare
min repertoar är, desto större chans har jag att kunna hjälpa familjen.
”Berättelser” – postmodernistiskt modeord på allas läppar
Innan begreppet ”narrativ terapi” slog igenom på 1990-talet, då externalisering bara var en ny
väg inom den systemiska terapin, och då Goolishian och Anderson i Gal-veston var de ledande
språksystemikerna, var modeordet ”historier” (stories). Varje postmodern terapeut, som
ville verka respektabel, var tvungen att försöka klämma in det tvetydiga ordet ”historia” så ofta
det bara gick. På engelska var begreppet inte så problematisk, eftersom engelska språket har
ett ord för återgivning av historiska händelser (history) och ett för berättelser (story), även om
det senare ordet i sig är mångtydigt och faktiskt till och med kan betyda lögn (tell stories).
Men på svenska var språkförbistringen större, och när begreppet ”narrative” 156 lanserades
som ett alternativ till ”story” så ersattes ordet ”historia” på svenska med ”berättelse”.
Mångtydigheten minskade på ett sätt, men inte förvirringen. I postmodernistisk tradition tog
man över ett begrepp med en etablerad innebörd 157 , och vidgade definitionen till det mångdubbla.
Före postmodernismen var en berättelse inte en berättelse förrän någon hade berättat
den, antingen i muntlig, skriftlig eller visuell form. Men efter millennieskiftet kan vad som
helst vara en berättelse: attityder, erfarenheter, fantasier, föreställningar, livsstil, minnen, myter,
samspelsregler, självuppfattningar, synpunkter, tankar, tankestrukturer, trauman, uppfattningar,
upplevelser, verklighetsuppfattningar, värderingar, världsmodeller, åsikter... Den
språkfattigdom som denna verbala inflation medför, utarmar även tanken (som ju som bekant
präglas mycket av språket).
För den som inte upplevt den postmodernistiska frälsningen, blir det oerhört tröttsamt att i
alla sammanhang höra ordet ”berättelse” stup i kvarten. Postmodernismen omfattar ju nästan
allt, inte bara terapi, vetenskapsteori och filosofi. Arkitektur, konst, litteratur och övrig kultur
översvämmas också av ”berättelser”. Pröva att lyssna på kulturkvarten i P1, och ta tiden innan
den första ”berättelsen” kommer.
Även om begreppet ”narrativ” (som faktiskt ibland förekommer också på svenska) låter lite
mer främmande, så skulle jag vara tacksam om ”berättelse” kunde återfå sin ursprungliga
specifika innebörd, och ”narrativ” fick ersätta det som ”berättelse” står för idag, och som ”historia”
stod för för ett decennium sedan.
Begreppsförvirring – första eller andra ordningens cybernetik?
Michael White var, som andra språksystemiker 158 , noga med att ständigt poängtera att modellen
bygger på den andra ordningens cybernetik. Representanter för den andra ordningens cybernetik
brukar indirekt betona att mantrat ”det finns inga sanningar” bara gäller den första
ordningens cybernetik, medan alla teser i den andra ordningens cybernetik närmast är att
likna vid heliga trossatser – eviga sanningar som aldrig får ifrågasättas 159 . I detta sammanhang
blir det naturligtvis oerhört viktigt att vara klar över vad som menas med den första och
den andra ordningens cybernetik.
Frågan är inte okomplicerad, eftersom den första ordningens cybernetik omfattade två faser,
som brukar benämnas den första och den andra cybernetiken (utan ”ordning” som markerar
nivåskillnad – skillnaden markeras här endast kronologiskt). I begynnelsen (slutet av
1940-talet) var cybernetiken bara cybernetik – en ung, tvärvetenskaplig teoribildning för att
förklara informationsstyrning i olika slags system, både levande och mekaniska. De första tio
åren var cybernetikerna mest upptagna med teorier om homeostatisk stabilitet.
Det kan inte ha funnits någon av de ursprungliga cybernetrikerna som trodde att homeostatiska
processer räcker för att förstå hur system fungerar. Om stabilitet var den enda organisationsprincipen
skulle en familj inte kunna skaffa mer än ett barn (om den över huvud taget
155
Göteborgsslang som betyder ungefär överdrivna ovanor.
156
Det engelska ordet ”narrative” kan vara både substantiv, ”berättelse”, och adjektiv,
”berättande”.
157
Ett annat exempel är Maturanas strukturbegrepp, se avsnitt 9.6.
158
Se avsnitt 9.4: En annan ordning.
159
I den ursprungliga cybernetiken kallades föreställningar som inte fick ifrågasättas för
”myter”. Se Familjeterapins grunder kapitel 4.4.
195

skulle kunna bildas), barn skulle inte kunna växa upp, utvecklas, få syskon, flytta hemifrån
och bilda egna familjer, makar skulle aldrig kunna skiljas och bilda nya familjer. Familjens livscykel
skulle vara omöjlig.
Alla ”normala” familjer är levande bevis på att levande system styrs av åtminstone två balanserande
principer/processer – en stabiliserande som bevarar systemets struktur, och en
utvecklande som anpassar systemet till förändrade inre och yttre krav. Macy-konferensernas
deltagare 160 utgjorde ju eliten av intelligentian och var inga dumbommar, men intresset låg i
början mest på de homeostatiska processerna.
Den andra cybernetiken
Maragoh Maruyama publicerade 1960 en artikel där han lanserade två nya begrepp för att
beteckna denna utvecklingsbalans: morfostas och morfogenes. Morfostas är i princip liktydigt
med homeostas (morfo är grekiska ordet för form och stas betyder att stå stilla) 161 Mofrogenes
betyder förändrad form 162 . Muruyanas terminologi föll inte i god jord hos så många. I stället
lanserade Watzlawick betydligt senare (1974) begreppet ”förändring av andra ordningen”
163 som nått betydligt större spridning, även om det felaktigt ibland betecknas som ”andragradsförändringer”,
som om det vore en skillnad i grad i stället för ordning/klass (se kapitel
8.5).
Några år senare publicerade Maruyama en ny artikel som blev epokgörande: ”The second
cybernetics.” Där introducerade han det nya begreppet ”den andra cybernetiken” för att markera
att cybernetiken också måste inkludera teorier för avvikelseförstärkande systemprocesser
(morfogenes).
Maruyamas teori om avvikelseförstärkande processer (i narrativ terminologi kallade ”onda
cirklar”) gjorde starkt intryck på White, men när han refererade till den så kallade han den felaktigt
för ”den andra ordningens cybernetik”, ett begrepp som i början av 1970-talet lanserats
i postmodernistiska och radikalkonstruktivistiska kretsar som ett nytt paradigm, som man menade
ersatte och ogiltigförklarade den första ordningens cybernetik – alltså både den första
och den andra cybernetiken. Den ”andra ordningen” stod för att man betonade att man inte
kan skilja observatören från det system som observeras, eftersom observationerna alltid är
subjektiva, och inte kan förmedla någon objektiv kunskap, vilket man påstod att den gamla
cybernetiken (både den första och den andra) stod för.
Jag kan tänka mig att tidspress och andra stressande faktorer ursprungligen låg bakom
ovanstående misstag i flera av Whites artiklar. Länge trodde jag att de berodde på översättaren,
men när jag såg att de danska konsulterna Trine och Jörgen Storch 164 gjort samma observation
i originalupplagan insåg jag att även White talade med dubbla tungor (se avsnitt
9.1). Han påstod sig vara en renlärig socialkonstruktionist, och bekännde sig officiellt till den
andra ordningens cybernetik, men i praktiken arbetade han integrativt (som de flesta terapeuter
brukar göra), med en salig blandning av tekniker och teorier hämtade från både
orginalcybernetiken (den första), den andra cybernetiken och den andra ordningens cybernetik.
160 Se avsnitt 9.2 (Radikal konstruktivism...) och 9.6 (MIT...)
161 En term som bygger på samma ordstam är “isomorf” (likformig, kapitel 7.4). Om man vill
göra karriär som familjeterapeutisk teoriutvecklare gäller det att vara en hejare på grekiska
och latin, en karriär som är omöjlig för mig på grund av begränsade kunskaper I klassiska
språk. Dessutom lider jag av ett omvänt Gunnar Sträng-syndrom (se kapitel 1), och klarar
bara av att hitta på lättbegripliga termer som artighetssyndrom, blodigelstrategi, fixarroll, vildvittresyndrom
och liknande.
162 På in individuell nivå kan Muruyamas begrepp ”morfostas” och ”morfogenes” liknas vid
pedagogen Jean Piagets begrepp ”assimilering” och ”ackomodation”. Så länge ny information
kan passas in i rådande tankestrukturer assimileras den av barnet, men när ny information
inte passar in, så måste barnet utveckla en ny kognitiv struktur, ackommodera, för att kunna
ta in den nya informationen.
163 Jämför avsnitt 8.5.
164 http://www.attractor.dk/Files/Filer/Artikler/Narrativ_terapi_0506.pdf
196

Integrativ konstruktivist, javisst
Jag funderade länge på om jag skulle ta med narrativ terapi under rubriken integrativa familjeterapier
165 , så som jag har gjort med Bowen och Boszormenyi-Nagy (som jag från början
hade tänkt beskriva under rubriken psykodynamiska familjeterapier). Men eftersom de själva
betecknat sitt arbete som systembaserat, så flyttade jag dem till rubriken ”integrativa”. Jag
följer samma princip för White – eftersom han påstår att han är trogen den andra ordningens
cybernetik, så får han stå kvar i avsnittet om konstruktivism, fastän narrativ terapi verkar vara
den av de postmoderna terapierna som står minst långt ifrån familjeterapin.
För alla vanliga terapeuters skull tycker jag att det vore bra om de fundamentalistiska konstruktivisterna
gav upp sina anspråk på ett nytt paradigm, som är oförenligt med allt gammalt,
för att i likhet med GSI (och även Michael White) i stället acceptera att det går utmärkt att förena
användandet av lagom ovanliga cirkulära frågor och reflekterande processer, inta en
icke-vetande position då och då, arbeta med familjemedlemmars föreställningar om sig själva
och varandra och ibland externalisera ett upplevt problem.
Begreppsförvirringen skulle minska om vi i stället kunde beskriva de olika inriktningarna
som första, andra och tredje cybernetiken – utan nedsättande nivåskillnader. Eftersom konstruktivistisk
teori baseras på att ingen berättelse är sannare än någon annan, så vore det ju
helt logiskt. Det skulle spara mycket pajkastning och kränkningar. 166 Tiden kanske snart är
mogen? Jag återkommer med detta tema i kapitel 9.6 och 10.2.
White sprang ifrån
I denna beskrivning av narrativ terapi har jag nästan uteslutande refererat till Michael White,
trots att metoden skapades i samarbete med David Epston. Anledningen är delvis språklig.
Framställningen blir klumpig och mer svårläst än vad den redan är, om White/Epston skall
finnas nästan överallt. En annan anledning är att jag uppfattar att White på senare tid sprungit
ifrån sin kollega. Diskussioner i terapeutsammanhang handlar ofta om White och sällan om
Epston. När jag sökt på nätet har jag inte lyckats hitta någon bok de skrivit tillsammans de
senaste 15 åren. Även om de inte uppvisar några större skillnader (förutom möjligtvis att Epston
arbetar mer med brevskrivningsterapi) så verkar Michael White ha varit centralfiguren
inom narrativ terapi fram till sin död i april 2008. Vem som skall axla hans mantel är en annan
historia.
9.6. Maturanas biologiska cybernetik
Humberto Maturana är en chilensk neurobiolog, som vid sidan av Bateson är den som hittills
rört om mest i den familjeterapeutiska grytan. Även om han under sin utbildning kom i kontakt
med en grupp som var central vid cybernetikens utveckling, så hade han ingenting direkt med
familjeterapi att göra, innan Dell och Goolishian (se 9.3) drog in honom i denna nya värld. Eftersom
Maturana har varit den starkaste drivkraften i snart trettio års försök att utplåna familjeterapin
och ersätta den med individfokuserad konversation, så går det inte att förbigå honom
i detta sammanhang, trots att han aldrig varit familjeterapeut, vilket de andra varit som
beskrivits i denna del av boken, åtminstone under någon period av sina yrkesliv.
Maturana föddes 1928 i Santiago där han utbildade sig till läkare. Han studerade biologi i
London och Harvard (Boston), där han doktorerade 1958. Harvard är USA’s äldsta universitet,
med anor sedan 1600-talet. I Boston finns också en berömd teknisk högskola, Massachusetts
Institute of Technology (MIT). De båda högstatusuniversiteten har tillsammans haft över
165 Man kan ju arbeta narrativt med familjer, även om White på senare tid arbetat mest
med individer – kanske för att anpassa sig till de konstruktivister som vill begrava familjeterapin,
och som anser att man bara kan arbeta individualterapeutiskt, i motsats till Haley som i
familjeterapins barndom lika provokativt hävdade att det är omöjligt att arbeta individualterapeutiskt,
eftersom det alltid blir familjeterapi, även om man bara arbetar med en individ. Om
symtombäraren förändras, så förändras också de nära relationerna, om inte familjesystemet
pressar tillbaka till status quo elleer producerar en ny identifierad patient.
166 OK, jag erkänner. Jag har själv kastat tillbaka ett antal pajer. Hämden är ljuv, men det
bästa vore om vi kunde koncentrera oss på att utveckla våra teorier och metoder i ömsesidig
respekt, och slapp spilla energi på agitation.
197

100 nobelpristagare som doktorerat eller varit anställda, och det råder en hård konkurrens 167 ,
men det finns även ett visst samarbete inom gemensamma områden.
MIT – Weiner, McCulloch, Pitts, Lettvin
Under Harvardtiden knöts Maturana till en superbegåvad grupp vid MIT under ledning av
Warren McCulloch (1898 -1969), psykolog (1923), läkare (1927), specialist i neurofysiologi.
McCulloch började sin akademiska bana vid Yale, flyttade till University of Illinois College of
Medicine 1941, där han lärde känna Jerome ”Jerry” Lettvin och Walter Pitts som i sin tur känt
varandra sedan studieåren i Chigago i slutet av 1930-talet. McCulloch blev som en pappa för
18-årige Pitts, som var hemlös sedan han rymt från sitt hem i Detroit till Chicago i 15-årsåldern,
och Pitts flyttade till McCullochs hans familj 1942.
Walter Pitts (1923? 168 -69) var en excentrisk och genialisk autodidakt, en matematiker och
logiker som redan som 12-åring läste Bertrand Russels ”Principia Mathematica” (under tre
dagar på ett bibliotek 1935). Han skrev ett brev till Russel och påpekade vad han ansåg vara
allvarliga fel i teorin, och fick svar med erbjudande att studera för Russel i England, något
som aldrig blev av. I stället gick han som oregistrerad student på föreläsningar vid universitetet
i Chicago, där han lärde känna Jerry Lettvin, en vänskap som varade livet ut.
Pitts vägrade att skriva sin namnteckning på några officiella papper, vilket innebar att han
aldrig fick någon formell examen, och han hade länge problem att få bostad och arbete. I dag
hade han förmodligen fått diagnosen ”asperger light”? Om det hade funnits familjeterapeuter
på 1930-talet, hade hans ursprungsfamilj säkert haft behov en. I forskargruppen Electronics
Research Laboratory betraktades han allmänt som den mest genialiske av dem alla. Under
en period arbetade han också vid det forskningsprojekt som ledde fram till atombomben.
1943 skrev McCulloch och Pitts den banbrytande uppsatsen "A Logical Calculus of the
Ideas Immanent in Nervous Activity", ett försök till en ”experimentell epistemologi”, en noggrann
beskrivning av neural aktivitet som inte var beroende av teorier om en själ eller ett jag
(mind). Som tillägg till artikeln, publicerad i ”Bulletin of Mathematical Biophysics”, skrev Pitts
om hur hjärnan kan förstås som en kalkylerande apparat. Denna artikel betydde mycket för
John von Neuman i hans arbete med att utveckla digitala datorer och cybernetik
I samma nummer skrev Lettvin och Pitts artikeln ”A Mathematical Theory of Affective Psychosis”,
där psykosen uttrycks som en funktion av två variabler – intensitet av emotion och
intensitet av aktivitet. Den artikeln visade sig dock vara ett practical joke.
Cybernetikens vagga
Lettvin introducerade Walter Pitts 1943 för Norbert Weiner vid MIT, vilket resulterade att Pitts
började arbeta för honom. Norbert Weiner (1894-1964), matematiskt underbarn upplärd av
sin far, tog motsvarande fil. kand. i matematik vid 15 års ålder, studerade zoologi och matematik,
doktorerade 1912 (18 år), studerade för Bertrand Russel 1914, och är känd som grundare
av cybernetiken. Han tog initiativ till de berömda Macy-konferenserna 1946-1953, där
McCulloch fungerade som ordförande. Förutom Weiner, McCulloch och Pitts medverkade flera
kända forskare, som Gregory Bateson, Margaret Mead, Ross Ashby, Heinz von Voerster
och John von Neuman 169 . 1948 publicerade Weiner ”Cybernetics or Control and Communication
in the Animal and the Machine”, som av många anses vara en av de viktigaste böckerna
om vetenskapligt tänkande.
1951 tog Weiner initiativ till att MIT året senare inrättade ”Electronics Research Laboratory”
och anställde en grupp neuropsykologer: Warren McCulloch, Walter Pitts, Jerome Lettvin
170 och Pat Wall (en engelsk smärtforskare som en period arbetade i USA). Gruppen undersökte
bland annat grodans visuella system utifrån en artikel som McCulloch publicerat
1947 (”The Perception of Auditory and Visual Forms"). Forskningen ledde fram till upptäckten
167 För närvarande leder MIT med 64 nobelpris.
168 Det förekommer olika uppgifter på internet om Pitts födelseår. De flesta källor anger
1923, men det förekommer också uppgifter om att han föddes 1924.
169 Se kapitel 9.2 ”Radikal konstruktivism”.
170 Jerome Lettvin hade utbildat sig till läkare efter en kort period som manusförfattare till
skräckfilmer i Hollywood. Han tjänstgjorde som armeläkare under andra världskriget, och var
efter kriget praktiserande neurolog och forskare i neurofysiologi.
198

att grodans öga förser hjärnan med information som delvis redan är organiserad och tolkad, i
motsats till att ögat helt enkelt förmedlar en bild. 171
Så såg sammanhanget ut när Maturana, efter en sejour i London 1954, fortsatte sina studier
vid Harvard och hade en forskarassistenttjänst vid MIT i Boston. Lettvin, Maturana,
McCullogh och Pitts publicerade redan 1956 den första artikeln i ämnet grodans visuella perception
(”Evidence that cut optic nerve fibers in a frog regenerate to their proper places in the
tectum”), och 1959 172 producerade samma författargrupp ytterligare två artiklar (varav den
senare blivit en av de mest citerade i ”Science Citation Index”): "What the frog's eye tells the
frog's brain". 1960 lämnade Maturana MIT för en professur i Santiago, men innan dess hann
han medverka i ytterligare tre artiklar med MIT-teamet. 173
Autopoiesis – det slutna nervsystemet
När Maturana tillträtt sin professur i Santiago fortsatte han att vidareutveckla det arbete som
han i Boston introducerats i, även om han bytte studieobjekt från grodor till vattenödlor. En av
hans elever, Francisco Varela, blev så småningom kollega, och tillsammans utvecklade de
begreppet ”Autopoiesis”, en biologisk systemteori baserad på kognition, som de presenterade
i en artikel 1972. Artikeln översattes till engelska och ingick i”Autopoesis and Cognition” som
publicerades 1980.
Autopoiesis är enligt ”Familjeterapilexikon” (Olsson & Petitt 1999) ett begrepp som ”hänvisar
till system som kan reparera sig själva” i motsats till allopoiesis, som utmärker system (till
exempel maskiner) som behöver repareras av andra system.
Utifrån experiment där man opererat en ödlas ögon och roterat dem 180°, där det visade
sig att ödlans reflex att automatisk fånga bytet med en osviklig precision slutade fungera, eftersom
ödlan sökte födan åt helt fel håll, drog Maturana slutsatsen att inte bara ödlans perceptionssystem
är informationsmässigt slutet, och bara reagerar på inbyggda neurologiska
strukturer, utan att alla system är informationsmässigt slutna, och därför inte kan påverkas av
information utifrån.
Magnus Ringborg 174i konstaterar i en personlig kommunikation: ”Nästan alla Maturanafans
har gjort ett komiskt felslut. Om organismen är informationsmässigt sluten, varför ska man då
vara så förbannat artig? Det är ju bara att blåsa på! Instruktiv interaktion är omöjlig, så varför
inte skjuta iväg en hagelsvärm av interventioner. Kanske någon hittar in i informationsluckan?”
Han tillägger att han tror att Tom Andersen skulle ha älskat hagelskottsmetaforen.
171 Dessa kognitiva hjärnstrukturer, kombinerat med Lettvins upptäckt av perceptuella
hierarkier (som gör att grodans hjärna inte registrerar en insekt som kommer i dess väg, om
den samtidigt ser en potentiell fara, som till exempel en an-ka) ger en neurologisk förklaring
till experimentet med basketbollarna som beskrevs i en fotnot i kapitel 4.1.
172 Året efter att Maturana doktorerat.
173 Efter Maturanas flytt till Santiago fortsatte McCulloch, Pitts och Lettvin sin banbrytande
forskning. McCulloch forskade om hur hjärnan hanterar motstridig information. Hans princip
om ”Redundancy of Potential Command” har vidareutvecklats av bland andra von Voerster i
hans studier av självorganisering. Den matematiska modellen av en neuron är idag känd som
McCulloch-Pitts neuron. Lettvin visade att rörelse är en förutsättning för perception – om varken
ögat eller föremålet rör sig upphör hjärnan att registrera föremålet. Dessa och andra
forskningsresultat gör att denna geniala grupp lämnat outplånliga spår efter sig inom så vitt
skilda områden som neuropsykologi, cybernetik, datorteknologi och artificiell intelligens.
Några år innan han avled 1964 vände sig Norbert Weiner helt ifrån gruppen, enligt uppgift
för att hans fru hatade McCullogh – anledningen till detta kan man bara spekulera i (förmodligen
hade Weiner och hans fru behövt en familjeterapeut). Pitts tog detta avståndstagande
oerhört hårt. Han gick in i en depression, och det enda arbete han orkade prestera efter brytningen
var en uppsats om luktsinnet. Pitts avled våren 1969, 46 år gammal, och McCulloch
avled på hösten samma år. När Maturana kom i ropet i början av 1980-talet var Jerome
Lettvin den ende av hans före detta kollegor som fanns i livet.
174 Magnus tillhör samma generation av familjeterapeuter som jag gör – vi gick handledarutbildning
tillsammans; vi var med om att bilda Svenska föreningen för utbildare i familjjeterapi
som drev igenom att familjeterapi blev godkänd utbildningsbakgrund för legitimerade psykoterapeuter,
vi satt båda med i den första styrelsen för Svenska föreningen för familjeterapi
och vi har ofta samma sorts humor.
199

Om man använder begreppet informationsmässig slutenhet lite mindre kategoriskt så blir
det mer användbart. Våra sinnen har ju sina naturliga begränsningar. Ögonen kan bara registrera
våglängder som ligger mellan infrarött och ultraviolett. Om vi vill se i mörker så måste
vi använda oss av speciell apparatur, någort som var helt omöjligt för bara några decennier
sedan. Våra öron kan också bara registrera ett visst frekvensområde, som kan variera från
individ till individ, beroende på bland annat fysiska skador och åldersförändringar. Ett aktuellt
exempel är den nya ljudkanonen Mosquito 175 som ska användas för att bekämpa ungdomskravaller.
Vuxna uppfattar inte ljudet, som dock är oerhört plågsamt för ungdomar. Bandlers
och Grinders begrepp ”blockerade representationssystem” bygger också på principen om selektiv
perception.
Instruktiv interaktion – omöjlig eller möjlig?
För familjeterapeuter var den informationsmässiga slutenheten ett sensationellt budskap, som
genast diskvalificerade alla försök att påverka familjer. ”Instruktiv interaktion är omöjligt” blev
ett mantra för konstruktivistiska systemkonsulter. En stor del av de förtvivlade försöken att på
1980-talet hitta alternativ till familjeterapin baserades på detta påstående. 176
För McCulloch-gruppen vid MIT i Boston var detta med neurologiska strukturers begränsning
av perceptionsförmågan emellertid inget nytt. Det hade de arbetat med sedan 1940-talet,
och det lärde de ut till Maturana när han studerade där (instruktiv interaktion är tydligen inte
omöjlig!!!). Men i enlighet med god vetenskaplig tradition aktade man sig i Boston för att dra
alltför snabba slutsatser och generalisera resultat från djurförsök till människa, familj, och alla
andra typer av levande system.
En anledning till förvirringen i terapifältet var Maturanas snäva definition av begreppet ”instruktiv
interaktion” – nämligen i det närmaste total kontroll. I praktiken är det väl mest totalitära
diktatorer som har ambitioner om total kontroll – och de brukar förr eller senare upptäcka
det omöjliga med den typen av ”instruktiv interaktion”. I ”normalt” språkbruk kan begreppet
inte uppfattas som något annat är en synonym till ”påverkan”, och därför blev det förvirrande
för de bokstavstroende konstruktivister som av den dominerande diskursen i den andra ordningens
cybernetik förbjöds att försöka påverka familjer.
Humlan flyger – trots allt
I detta sammanhang har jag ofta tänkt på skämtet om forskaren som drog slutsatsen att humlans
fysiologi gör det omöjligt för den att flyga – men eftersom humlan inte känner till de senaste
forskningsrönen, så fortsätter den att flyga. Jag tänker också på en skylt som jag hade
på väggen när jag pluggade psykologi, och som tyvärr försvann i någon flytt. På den stod det:
”TRO INTE PÅ ALLT SOM ÄR SANT!”, ett motto som sedan dess övertagits av konstruktivistiska
filosofer som radikaliserat mottot till ett annat mantra: ”Det finns inga sanningar”.
Enligt konstruktivistisk epistemologi är Maturanas omöjligförklarande av instruktiv interaktion
ingen objektiv sanning, utan en kognitiv konstruktion i Maturanas subjektiva världsmodell.
Men eftersom Maturanas beundrare tydligen inte riktigt förstått innebörden av principen om
obefintliga sanningar (kanske för att den är alltför kategorisk), så uppfattades tesen om instruktiv
interaktion som en objektiv sanning, som inte fick ifrågasättas. Inte minst tänker jag i
detta sammanhang också på H. C. Andersens gamla saga ”Kejsarens nya kläder”.
För strukturella familjeterapeuter, pedagoger, socialarbetare och skolbildare som skriver
debatt- och läroböcker står det fullt klart – instruktiv interaktion är både möjlig och önskvärd.
Att den kan förmedlas med både respekt och värme är Salvador Minuchin ett levande exempel
på, när han hjälper familjer med komplementaritetsinterventioner (se kapitel 6.1.2).
Organisering och struktur
Eftersom cybernetiken täcker så oerhört många områden, från astronomiska system till neuroner,
från mekaniska system (som robotar och datorer) till sociala system (som organisationer
och kulturer), så är familjesystem bara en liten del av forskningsfältet. Maturanas väg till
cybernetiken gick via neurofysiologin, och det är inte troligt att han, innan han utsågs till familjeterapiguru,
hade särskilt djupa kunskaper om familjesystemteori (som strukturell familjeterapi.)
Därför är det kanske inte så konstigt att han tagit det etablerade begreppet ”struktur”
och givit det en annan innebörd i sin biologiska systemteori.
175 Tipstack till Magnus Ringborg.
176 Se till exempel citatet av Tom Andersen i avsnitt 9.4 ”Terminologisk eskapism”.
200

Maturana skiljer på ett systems organisering och struktur. Med organisering menar han ”de
fasta relationerna mellan systemets komponenter, och som gör att vi definierar det som tillhörande
en klass av system” (Schødt & Egeland 1989). Det som gör att vi uppfattar familjen
som ett system är till exempel att den utgörs av flera medlemmar och omfattar minst två generationer.
Systemets struktur syftar enligt Maturana på ”vilka specifika komponenter som ett system
är sammansatt av, och relationerna mellan dessa komponenter”. Detta skulle med en alternativ
terminologi kunna kallas systemets specifika struktur i motsats till den generella struktur
som begreppet organisering står för.
Familjens ”specifika” struktur kan alltså förändras, genom att suddiga gränser markeras
tydligare och rigida gränser öppnas upp för att möjliggöra kontakt och närhet, men det är fortfarande
en familj, och den ”generella” strukturen (organiseringen) är alltså oförändrad. Men
när tsunamin svept bort frun och barnen, då finns familjen bara som en kognitiv konstruktion i
pappans/makens mentala företällningsvärld. Familjesystemet har organiserats om till ett individsystem
– en annan typ av system med en annan generell struktur.
I strukturell familjeterapi fyller denna distinktion mellan organisering och struktur inte någon
praktisk funktion. Möjligtvis kan den spela större roll för konstruktivistiska konsulter som bara
behöver koncentrera sig på individuella kognitiva konstruktioner i form av berättelser, reflektioner,
tankar eller premisser. Så länge individen lever, så är den individuella kognitiva organiseringen
densamma, åtminstone sedan man nått vuxen ålder. Möjligtvis kan tankestrukturen
förändras om individen har neurologiska förutsättningar.
Strukturdeterminering – ”kognitiva strukturer styr allt” (???)
Med strukturdeterminering menar Maturana att systemets struktur (kognitiva begränsningar)
avgör hur systemet fungerar. Schjødt & Egeland använder Batesons klassiska exempel från
den första ordningens cybernetik om skillnaden mellan att sparka på en sten eller en hund för
att belysa strukturdeterminismen. Om man sparkar på en sten så flyger den iväg, men om
man sparkar på en hund så avgör hundens egenskaper (med Maturanas terminologi hundens
struktur) om den kommer att morra och angripa eller gnälla och springa sin väg.
Lustigt nog brukar jag använda nästan samma exempel när jag undervisar om cirkulära
processer och ekvifinalitet 177 , men i stället för en sten brukar jag använda mig av en boll. När
Zlatan sparkar bollen kan han på grund av sin skicklighet (sina individuella egenskaper) bestämma
nästan exakt var bollen skall hamna (i krysset förstås), där han i en snabb kalkyl tar
hänsyn till avstånd, vindriktning och –styrka, motståndarnas placering, sparkens riktning,
styrka, skruv med flera faktorer. I denna situation råder de linjära naturlagarna (bortsett förstås
från Zlatans tillfälliga egenskaper – om han har en bra dag då han är ”vän” med bollen,
eller om hans knä krånglar). Om han sparkar på en hund däremot, är det hans relation till
hunden som avgör om den biter honom eller lomar iväg.
Detta dubbla exempel belyser tydligt skillnaden mellan den moderna familjeterapins relations-
och processtänkande och den postmoderna konstruktivismens individ- och egenskapstänkande.
Som jag konstaterade i avsnitt 9.3 är determinism ett begrepp som passar synnerligen
illa in i ett cirkulärt/cybernetiskt tänkande om sociala system, vilken ordning av cybernetiken
man än bekänner sig till. Determinism är helt enkelt linjär så det skvätter om det, och
går inte att förena med annat än (möjligen) en rent biologisk cybernetik. (Mina biologikunskaper
är begränsade, så där får jag lita till Maturanas professionella kompetens.)
Möjligtvis kan man, som Magnus Ringborg påpekar, 178 hävda att begreppet kan ha en begränsad
relevans:
”Determinism kan naturligtvis betyda en fatalistisk världsbild, men... behöver inte
alls ges en linjär tolkning. Om man ger strukturdeterminering en välvillig tolkning,
så innebär det helt enkelt att en struktur begränsar vad som är möjligt. På det
sättet liknar det Batesons "Restraints", ett mycket användbart begrepp. Det här
är ju inget nytt. Aristoteles formala orsak, "causa formalis" är ju detsamma. I
dessa tider av "neuropsykiatrisk" vidskepelse kan en förståelse av restraints i
form av individers olika neuropsykologiska stil utgöra en bra bas för att kunna
skönja vilka möjligheter och begränsningar familjeterapi har i respektive fall.
177 Se Familjeterapins grunder kapitel 4.3 eller Watzlawick 1967 kapitel 4.33.
178 Personlig kommunikation.
201

Strukturell koppling – ömsesidig anpassning
För att kunna förena de teoretiska teserna om informationsmässig slutenhet och strukturdeterminering
med det faktum att ”humlan ändå flyger”, det vill säga att familjemedlemmar faktiskt
påverkar varandra trots att det i teorin är omöjligt, har Maturana uppfunnit begreppet
strukturell koppling.
”Ett system måste alltid betraktas i relation till en kontext. Om systemet inte anpassar
sig till kontexten överlever det inte. Organiseringen förändras och det blir
en annan typ av system. Exempel på detta är familjer som upplöses, människor
som dör och en demokratisk stat som genom en statskupp blir diktatur.
Kontexten består bland annat av andra system. Interaktioner med ett annat
system kan sätta igång förändringar. Maturana beskriver det som att mötet med
det andra systemet är en ’störning’ 179 som man måste anpassa sig till genom
strukturförändring. När två eller fler system interagerar under längre tid kommer
de upprepade gånger att fungera som ’störningar’ och sätta igång strukturella
förändringar hos varandra. Denna ömsesidiga påverkan medför att systemen
förändras på ett sådant sätt att de passar bättre ihop. Detta är strukturell koppling.
De upprepade ’störningarna’ har medfört strukturella förändringar på ett sådant
sätt att de passar tillräckligt bra ihop för att överleva som en sammansatt
enhet. De är strukturellt kopplade.” (Schjødt & Egeland 1999 s. 74 f.)
Simsalabim! Plötsligt är ömsesidig påverkan möjlig, trots att människor, familjer och andra levande
system av Maturana betraktas som informationsmässigt slutna, och bara påverkas av
sina egna kognitiva strukturer. Teorin är inte riktigt koherent här. 180
Annars liknar resonemanget väldigt mycket Minuchins komplementaritetsteori (se kapitel
4.2). Skillnaden är att i Maturanas version så får man associationer till stenar på stranden
som nöter ned varandras ojämnheter när vågorna sköljer fram, medan Minuchin ser aktiva
familjemedlemmar som förändrar sitt eget förhållningssätt för att ge partnern möjlighet att
hitta nya positioner i relationen. Men den stora skillnaden mellan Maturana och Minuchin är
nog att i den strukturella teorin så är den dyadiska komplementarietsprocessen mellan två
individer bara en av många systemnivåer man måste analysera och intervenera i, medan
Maturana förklarar allt med strukturell koppling på dyadnivån, och menar att omöjligheten av
instruktiv interaktion gör det meningslöst att försöka intervenera i familjen.
Än en gång tror jag att Maturana lurar oss med sin egendomliga definition av instruktiv
interaktion. Det verkar som om han tror att terapeutiska interventioner, eller instruktiv interaktion,
är liktydigt med att operera ett ödleöga, rotera det och sy fast det igen, en operation där
kirurgen har exakt kontroll över hela skeendet (och så småningom även seendet), och där
”ödlan” (familjemedlemmen) är helt i ”kirurgens” (terapeutens) våld. Naturligtvis är det varken
möjligt eller önskvärt att som terapeut försöka sig på sådana ”operationer”.
Men även om vi inte kan styra den terapeutiska processen till 100 %, så kan en familjeterapeut
öka chanserna för att familjens relationer skall upplevas som mer positiva av varje
familjemedlem. Vi kan inte skapa ett perfekt paradis på jorden, men vi kan förbättra familjens
tillvaro genom våra insatser – i ett samarbete med familjen förstås.
(Objektivitet) (inom parentes)
För att markera vikten att behålla ett subjektivt perspektiv, och komma ihåg att vi inte kan få
någon helt objektiv uppfattning om verkligheten har Maturana lanserat begreppet ”(objektivitet)”
– det vill säga ”objektivitet inom parentes”. Våra kulturella tankemönster och vårt språk
lockar oss att tro att våra förnimmelser, upplevelser och föreställningar representerar en objektiv,
fysisk verklighet – till och med när vi observerar abstrakta fenomen som systems gränser,
dyadiska relationer eller personlighetsegenskaper.
179 Begreppet ”störning” är illa valt. Det ger helt felaktiga associationer i familjesystem, och
det blir inte bättre av att det sätts inom citationstecken. Det är ett av flera exempel på hur konstruktivistister
ockuperar ett etablerat ord och ger det en ny betydelse. Denna omdenotering
hänger förmodligen samman med att Maturanas primära system är grodans synsystem, och i
sådana sammanhang brukar man tala om stimuli som just ”retningar” eller ”störningar”.
180 Läsare med exceptionellt gynnsamma kognitiva strukturer erinrar sig kanske att koherens
var det begrepp som Dell i Galveston ville ersätta homeostas med, se avsnitt 9.3.
202

När Maturana säger att alla levande system är slutna, och inte kan ta in information från
andra system, så uppfattar många av hans lärjungar att detta är en objektiv verklighet, inte
Maturanas personliga och subjektiva sätt att beskriva sin verklighet, så att det blir meningsfullt
för honom och underlättar hans orientering i den. När Minuchin säger att familjen är ett
öppet levande system, så uppfattar många av hans lärjungar att detta är en absolut och
obestridlig sanning, inte att detta uttalande speglar Minuchins syn på familjestruktur, och underlättar
hans arbete med att hjälpa familjer att hitta en ny struktur, där alla i familjen kan må
bättre. I båda fallen handlar det om kognitiva konstruktioner, olika sätt att tänka – inte någon
objektiv fysisk verklighet. Men när efterföljarna rekonstruerat dessa mentala konstruktioner till
”objektiva” verkligheter, så kan de käbbla i decennier om vem som har rätt och vem som har
fel.
En konstruktivistisk saga
”Det finns inga rätt eller fel, men om vi skulle ha fel om att system är slutna, så är det ändå vi
som har rätt” menar konstruktivistklanens representant. ”Struntprat” svarar strukturstrategen,
”det fattar väl vem som helst att levande system är öppna, annars hade vi ju inte kunnat stå
här och skälla på varandra, vi har ju både munnar och öron och ögon”.
Låt oss göra ett tankeexperiment med det grälsjuka paret: ”Men vänta lite” säger konstruktivisten
”jag kom just att tänka på något jag hörde för snart trettio år se’n, men inte fattat förrän
nu. Det finns ju ingen objektivitet – den finns ju bara inom parentes. Det betyder att det
finns ingen objektiv sanning, inget att strida om. Vi tänker bara på olika sätt, och det råder ju
både tanke-, yttrande- och religionsfrihet. Må var och en bli salig på sin tro”.”Va?” utbrister
strukturstrategen. ”Betyder det att du tänker sluta spela besserwisser, sluta ge sken av att du
är den enda som tänker rätt? Vad synd att du inte kom på det tidigare! Tänk vad mycket kreativt
tankeutbyte vi kunde ha haft, i stället för att racka ner på varandra. Men det kan ju bli
intressant framöver. Vad tänker du?”
Ja, så lyckligt kan det sluta i sagans konstruerade värld. Kan det sluta så i verkligheten
också? Verkligheten? Hm... Utan tvekan är konstruktionen av begreppet ”(objektivitet)” ett av
de mest konstruktiva som Maturana har bidragit med. I en intervju 1985 sade Maturana:
”Om andra också sätter objektiviteten inom parentes, så upptäcker ni att oenigheter
bara kan lösas genom att ni går in i saminspirationens domän, där saker
görs tillsammans därför att deltagarna vill göra dem. Med objektivitet i parentes
är det lätt att göra saker tillsammans, därför att man inte förnekar den andre i
processen.” (Min översättning.)
Många multiversa – i stället för ett universum
Ett annat mycket användbart begrepp som Maturana hittat på är ”multiversa”, som alternativ
till universum. Universum står inte för en fysisk realitet, med Big Bang och alla galaxer, utan
är en metafor för människors tendens att uppfatta tillvaron som en objektiv och enhetlig verklighet.
Multiversa står i stället för subjektiviteten, att det som jag (som observatör av min
”verklighet”) upplever bara är min personliga kognitiva konstruktion, som inte är sannare än
någon annans subjektiva verklighet. I stället för att strida om ”Sanningen” med stort S, kan vi
acceptera varandras olika multiversa, och sätta även ”verkligheten” inom parentes. Utifrån en
respekt för att den andres världsmodell är lika sann som min, kan vi sedan börja utforska
varandras verkligheter (multiversa), för att så bra som möjligt försöka ta del av den andres
perspektiv.
Objektivitet inom parentes och det multiversa perspektivet stämmer, så vitt jag kan förstå,
mycket väl in på strukturellt samgående och inre omstrukturering – med det viktiga undantaget
förstås att enligt Maturana kan förändring enbart ske genom strukturell koppling, medan
Minuchin använder mentala omstruktureringar för att underlätta den ömsesidiga anpassningen.
Men självklart kan även dessa skillnader ses i ljuset av objektivitet inom parentes.
Även om dessa begrepp är mycket användbara, så kan de också missbrukas:
”I likhet med alla idéer, så har även sunda idéer... vulgariserats. Vidskepliga
maktpolitiker kan i skydd av en missförstådd postmodern skepticism kräva att
’teorin’ om intelligent design ska få plats i skolundervisningen. Att en vetenskaplig
sanning alltid är preliminär är inte detsamma som att säga ’anything goes’."
(Magnus Ringborg, personlig kommunikation)
203

9.7. Samhällsförändringar – nya sammanhang
Två centrala begrepp i familjeterapin är helhetssyn och sammanhang (kontext på svengelska).
Därför är det naturligt att även sätta in familjeterapin och dess utvecklingsfaser i ett samhällsperspektiv
– både politiskt och kulturellt.
Den filosofiska frågan om människans identitet, sedd ur ett existentiellt eller strukturellt
perspektiv 181 har präglat synen på individen och samhället sedan antiken, och fokus har
svängt i olika perioder. I revolutionära tider har tyngdpunkten ofta varit på det kollektiva. De
förtryckta samlar styrka i gemenskap, tillhörighet och kollektiv kraft. Franska, amerikanska
och ryska revolutionerna är några exempel. Fackföreningar och fredsrörelser är andra.
I tider av makt- och kapitalkoncentration riktas fokus i stället på individens valfrihet och
möjligheter. Individer som konkurrerar med varandra är lättare att kontrollera och mindre farliga
för makthavarna än sammanhållna grupper, där kollektivets samlade styrka hotar makten.
Kanske hade Focault rätt ändå (se kapitel 9.5), men då får någon visa på exakt hur disciplineringsprocessen
går till i praktiken.
De senaste decennierna har inneburit en markant politisk förskjutning – från det radikala,
solidariska och samhällsförändrande tänkande som präglade 1960-talets kollektivism, till det
konservativa, egoistiska och individualistiska tänkande som introducerades på 1980-talet, och
som banat väg för ultrakonservativa krafter i både USA och Europa.
Solidariskt sextio- och sjuttiotal
När man på film skildrat 1960- och 70-talen har man använt titlar som ”Tillsammans” (Moodyson)
och ”Upp till kamp” (Birro). Andra begrepp som starkt förknippas med denna epok är
solidaritet, studentuppror, flower power, make love not war, fredsrörelse, ”All you need is
love”, Woodstock och hippies.
Västvärlden hade hämtat sig efter 30-talsdepression och världskrig. Ekonomin (både privat-
och samhällsekonomin) blomstrade – och så även optimismen. Socialistisk kollektivism
var på modet, vänstervindar svepte in, till och med i barnprogrammen på TV – ”Ville, Valle
och Viktor” är ett exempel jag minns från mina söners barndom. Olof Palme kritiserade öppet
både francoregimens ”satansmördare” i Spanien och USA’s krig i Vietnam. Det rådde ”terrorbalans”
mellan Öst och Väst. President Johnson startade ”kriget mot fattigdomen”, med ett reformprogram
som omfattade 500 nya lagar. Medborgarrättslagar som förbjöd rasdiskriminering
infördes. I Chile hade Salvador Allende genomfört en fredlig revolution, sedan han valts
till president 1970.
De akademiska disciplinerna sociologi och psykologi förenades i socialpsykologin. Dåvarande
sociologen (numera läkaren, psykologen, stressforskaren och professorn) Peter Wärhrborg
och psykologen Maths Lundsbye bildade Göteborgs Socialpsykologiska Institut 1974.
I denna kollektiva miljö var det helt naturligt att man inom psykvården ifrågasatte den dominerande
fokuseringen på individen som problembärare, för att i stället höja blicken mot nya
horisonter – familjen, nätverket, grannskapet, samhällsinstitutioner som mentalsjukhus och
fängelser. ”Släpp fångarne loss” var en gammal Birger Sjöberg-låt som blev film med Hasse
och Tage. Stora mentalsjukhus lades ned i både Italien och Sverige.
Ångestfyllt åttio- och nittiotal
Begrepp som starkt associeras med de disillusionaliserade 1980- och 90-talen är till exempel
nyliberalism, globalisering, marknadskrafter, finansvalpar, spelare, a-ekonomi, social nedrustning,
samhällsklyftor, individualisering, autonomi, individens valfrihet, informationssamhälle,
internet och yuppies. Låtar vi lyssnade på var till exempel ”What’s Love Got To Do With It”,
”The Winner Takes It All” och ”Money For Nothing”.
Carl Bildt ledde den svenska högerregeringen. Ny Demokrati med Bert och Ian underblåste
invandrarfientligheten. De kriminella var inte längre samhällets olycksbarn som skulle få
rehabiliterande stöd till att bli goda samhällsmedborgare, utan individer som skulle ta ansvar
för sina egoistiska val (egoismen tilläts inte gå hur långt som helst). Repressiva röster krävde
rymningssäkrare fängelser. Isolering användes alltmer på ungdomsvårdskolor.
Sovjet började falla sönder inifrån, med glasnost och perestrojka som beredde väg för nyliberal
kapitalism med maffialiknande oligarker i Pusjkins Ryssland. Före detta B-skådisen
Reagan och Bush S:r i USA och Thatcher i Storbritannien representerade konservativa hö-
181 Familjeterapins grunder kapitel 3.2
204

gervindar i en total politisk vindkantring. Allende mördades i en militärkupp i Chile, och Pinochet
blev diktator för en mycket lång tid.
Den norska filosofiboken för barn, ”Sofies värld”, 182 toppade bokförsäljningslistorna. Vetenskapen
präglades dels av filosofiering med postmodernistisk relativisering. Wittgenstein, Focault,
Derrida, Bakhtin med flera postmoderna filosofer var på modet. ”MaturBateson” dominerade
terapidebatten. Samtidigt möjliggjorde den logaritmiskt accellererande datorutvecklingen
avancerad DNA-forskning, med medföljande biologisering, och ytterligare förstärkt
individfokus.
I detta individualistiska samhällsklimat var det kanske ofrånkomligt att individfokuseringen
även drabbade familjeterapin. Fler och fler familjeterapeuter övergav barnen och familjerna,
för att i stället arbeta med de vuxna, en i taget, eller i en mer lönsam verksamhet som organisationskonsulter.
Nytt millennium – världen krymper, fattiga mot rika
Den kristna högern växer starkt i USA, och är redan en maktfaktor av oerhörd betydelse. Man
arbetar på fullt allvar för att avskaffa evolutionsläran och officiellt ersätta den med Bibelns
skapelseberättelse. I varje tal där Bush J:r legitimerar sina krig i Irak och Afghanistan hänvisar
han till Gud, och hävdar bestämt att Gud har sagt till honom att det var rätt att invadera
Irak. Bob Dylans ”With God on our side” är mer aktuell i dag än vad den var när den skrevs
på 1960-talet.
I Europa är nynazismen på stark frammarsch. Sverigedemokraterna är på väg att komma
in i riksdagen, och varje dag kan vi i svensk morgon-TV se högerspöken i debattpaneler som
kläcker superegoistiska och självgoda yttranden som varit helt otänkbara för 40 år sedan.
Individualiseringen gynnar (och stöds naturligtvis av) de kommersiella marknadskrafterna.
Splittrade ensamma individer konsumerar ju mer än sammanhållna och trygga kollektiv.
Vad som är uppenbart är att klyftorna mellan rika och fattiga växer, både i enskilda länder
och i världen i stort. Fattigdom och svält är fysiskt påtaglig – ingen kognitiv konstruktion. Kombinerat
med en total brist på jordiska framtidsmöjligheter, religiös indoktrinering till fanatism
och en tro på ett evigt liv i paradiset som martyr, skapar västvärlden, med USA i spetsen,
självmordsbombare, flygplanskapare och andra terrorister. Snart är det väl bara president
Bush som tror att det går att bomba bort fattigdom och införa demokrati med ockupation.
Komplemetär terrorbalans – vi skapar våra fiender
Vi håller också på att skapa en fiende som är osynlig och som angriper långsamt men skoningslöst.
Miljöförstöringen, den globala uppvärmningen, skövlingen av jord, vatten och luft,
utarmningen av naturresurserna, utfiskning, radioaktivt avfall som skall förvaras i evighet,
befolkningsexplosionen med mera kommer att göra de fattiga än fattigare. Stora landarealer
blir obeboeliga, stora befolkningsgrupper kommer att tvingas till migration och konkurrensen
om livsförutsättningar kommer att skapa konflikter.
Vilken form av terapi kommer att få plats i det samhälle vi är på väg in i? Kanske är det
varken familjeterapi eller konstruktivistisk konversation? Kanske vi måste hitta metoder att
tackla helt andra problem är de relationsproblem vi jobbar med i familjens sammanhang dag?
Kan våra kunskaper användas även i ett kraftigt förändrat samhälle? Eller kan vi stoppa den
väg, till ett helvete på jorden, som vi slagit in på?
Minuchin försöker dra sitt strå till stacken genom att utveckla och sprida metoder att arbeta
med och för fattiga familjer (se kapitel 10.3).”Working with families of the poor” publicerades
1998, gavs ut i en bearbetad upplaga 2007, och handlar om hur man kan förändra organisationer
till att arbeta familjeorienterat.
9.8. Kritik av postmodernistisk konstruktivism
Trots att Paul Dells introduktion av Maturana i familjeterapivärlden vållade en hel del rabalder
i början av 1980-talet (se 9.3), där uttryck som ”epistemobabbel” förekom, så dränktes kritiken
182 Författaren, Jostein Gaarder, var starkt inspirerad av den irländske biskopen och 1700talsfilosofen
George Berkeley, som långt före de radikala konstruktivisterna hävdade att det
inte finns någon "objektiv" värld bortom vår perception. Berkeley använde detta argument för
att bevisa Guds existens, ungefär så som Descartes hade gjort på 1600-talet (se kapitel
10.1).
205

ganska snabbt av den konstruktivistiska flodvågen. Minuchin skrev en artikel 1991 om konstruktivismens
förförelse som inte väckte någon större uppmärksamhet. 1996 tog han åter upp
kritiken mot vad han kallar ”återhållsamma terapeuter”, som han kontrasterade mot ”handlingsinriiktad
familjeterapi”.
Återhållsam minimalism
”Vår undersökning av hur familjeterapi bedrivs har avslöjat att det under familjeterapins
korta historia har förekommit två slags terapeuter. Skillnaden mellan
dem handlar om vilken betydelse de tillmäter terapeutens användande av sig
själv som instrument för att skapa förändring. Å ena sidan har vi interventionsterapeuten
som bedriver en handlingsinriktad terapi – med starkt engagemang,
’att försöka och åter försöka’ – en produkt av 60-talet med all dess optimism och
energi, experimentlusta, kreativitet och naivitet... Å andra sidan har vi den återhållsamma
terapeuten... uppmuntrar sökandet efter innebörder... Det är en minimalistisk
terapi...
Man gjorde ett stort väsen av att en vattenödlas öga roterades 180 grader...
De resultatlösa invändningarna från biologiskt håll – att däggdjurens ögon, och
för den delen också deras hjärnor, är av ett annat slag än reptilernas – och ur
mänskligt perspektiv – att människor och mänskligt beteende inte enbart handlade
om neurobiologi – hindrade inte vissa av de återhållsamma terapeuterna att
triumferande dra den logiska slutsatsen: Det finns ingen objektivt vetbar verklighet...
Följaktligen borde terapin vara ett enkelt samtal människor emellan, utan
några interventioner...
Enligt vår synpunkt borde terapi i första hand inte handla om att ’förstå’, särskilt
inte den form av abstrakt förståelse som bygger på postmodernistiska analyser.
Terapin borde i stället inriktas på handling... med det uttalade målet att
lindra stress. Att tillämpa konstruktivistiska och postmodernistiska idéer på en
sådan överenskommelse, utan att anpassa dem till denna situation, tycks oss
som ett exempel på vad Bateson skulle kalla ett kategorimisstag. Man överför
felaktigt ett begrepp från en abstraktionsnivå till en annan.”
(Om konsten att bedriva familjeterapi s. 32 ff.)
Familjen försvinner
Minuchin kommenterar också en tabell där Harlene Anderson beskriver de teoretiska förändringarna
med avseende på begreppen kunskap, språk, sociala system och terapi.
”Inte i någon kolumn ovan finns ordet ’familj’ nämnt... Den användbara föreställningen
om familjen som ett socialt system, där erfarenhetsmönster formas, ersätts
av föreställningen om det språkliga systemet som en social enhet. Samtidigt
berövas terapeuten sin flexibilitet genom det ideologiska påbudet att hon
endast bör arbeta utifrån en samarbetande och symmetrisk hållning. Härmed
försvinner terapeutens frihet att utmana, leka, ge sina synpunkter, att i terapirummet
få vara den komplexa, mångfasetterade person hon är utanför sessionen.
Det enda som återstår av hennes roll som terapeut är en distanserad respektfull
intervjuare...
De återhållsamma terapeuterna har gått en lång väg sedan Bateson förfäktade
en demokratisk terapi kring innebörder, och har kommet fram till ett helt annorlunda
sätt att tänka angående människors position i olika sammanhang. I
Batesons systemtänkande... är hans syn i grunden moralisk. Den förutsätter ett
ömsesidigt ansvar, en förpliktelse mot helheten, att vara lojal och skydda varandra
– en tillhörighet. Den tvingar både kliniker och samhällsvetare att fokusera
på relationerna mellan individ, familj och sammanhang.
Nutida utövande konstruktivister har emellertid intagit en annan moralisk
ståndpunkt. De fokuserar på individen som ett offer för ett hämmande språk,
genomsyrat av den osynliga dominerande diskursen. Reaktionen på den kulturella
begränsningen blir en vilja att stå utanför politiken och utmana kulturen
genom att ifrågasätta accepterade innebörder och värderingar.
206

Postmodern pessimism
Denna hållning undviker det ömsesidiga ansvaret mellan medlemmarna i en
grupp till förmån för den individuella friheten. För dem som intar denna ståndpunkt
definieras den bästa kontakten mellan människor därför av ömsesidig
respekt, men utan förpliktelser mot varandra. Vi menar att denna position speglar
den postmoderna, pessimistiska synen på vår kultur... och övertygelsen om
att social restriktion är hämmande för individen.
Sett med en interventionistisk familjeterapeuts ögon fokuserar de återhållsamma
terapeuterna för mycket på innehåll, och tekniken att från en central position
intervjua enskilda familjemedlemmar efter varandra, berövar det terapeutiska
sammanhanget dess största resurs: hur familjemedlemmarna förhåller sig till
varandra. Familjens icke-verbala kommunikation, familjens irrationalitet och hela
dess känslomässiga interaktion går förlorad. Därmed avstår man från några av
familjeterapins allra viktigaste fördelar.
För den interventionistiska terapeuten är familjen det privilegierade sammanhang
där människor på sitt mest fullödiga vis kan uttrycka sig i all sin komplexitet.
Familjens interaktion, med dess både destruktiva och läkande potential fortsätter
i praktiken att stå i centrum. För oss är familjelivet lika mycket drama som
berättelse. Precis som ett drama rullas familjens liv upp allt eftersom tiden går.
Familjen har ett förflutet, vilket uttrycks som historier som berättas av rollinnehavarna.
Men familjens liv äger också rum i nuet, vilket uttrycks som rollinnehavarnas
interaktion. Och precis som i ett drama är familjens liv en företeelse i
rummet. Familjemedlemmarna kommunicerar med varandra genom gester och
känslor, lika mycket som genom ord.” (Om konsten att bedriva familjeterapi s. 34
ff.)
Opersonlig kontakt
1998 följde Minuchin upp kritiken med artikeln ”Where is the Family in Narrative Family Therapy?”,
där han bland annat ifrågasatte om social konstruktionism som metateori kan hjälpa
familjeterapeuter att bättre förstå hur familjer fungerar. Bland annat pekar han på inkongruensen
mellan teorin, som säger att verklighetsupfattingar skapas i kommunikation och därmed
i relationer, och praktiken – där bara individens berättelser fokuseras, medan relationerna
ignoreras. Han kritiserade också bristen på personlig kontakt mellan en narrativ terapeut
han sett på ett seminarium, som bara ställde frågor men aldrig gav familjen någon feedback,
utöver generella kommentarer om kulturella minoritetsproblem.
Minuchin hade också synpunkter på en videointervju med Michael White som han tagit del
av. White hade gjort ett bra arbete med ett par där han i ett samtal med kvinnan hade samgått
så effektivt att kvinnan utbrast att hon fick tillbaka en känsla som hon inte haft sedan hon
som barn satt i sin mammas knä, och White hade frågat henne om hon kunde tänka sig att
berätta detta för sin mamma. Här hade han stoppat videon och sagt att det var ett allvarligt
misstag att visa sin entusiasm och föreslå något som kvinnan inte kommit på själv. Det som
var ett magiskt terapeutiskt ögonblick blev alltså förvandlat till ett misstag – därför att teorin
inte tillät interventioner.
Dubbelmoral ger etisk överlägsenhet?
Denna artikel väckte starka reaktioner från bland andra Karl Tomm och Harlene Anderson,
vilket gav Minuchin tillfälle att ytterligare utveckla sin kritik mot konstruktivismen. Han påpekade
att när konstruktivisterna sätter mening över interaktionsmönster så separerar de en odelbar
helhet. Han påpekar också att Harlene Anderson i sitt svar tillskriver postmoderna teorier
och konversationer en etisk komponent som framställer dem som moraliskt överlägsna andra
former av terapi, samtidigt som hon förmedlar förvrängda nidbilder av Minuchin som han inte
känner igen sig i. Hur etiskt är det? Konversationens främsta företrädare gör sitt bästa för att
undvika meningsutbyten till förmån för pajkastning – snacka om dubbelmoral!
David Pocock, familjeterapeut vid Marlborough House i London, har mycket träffande beskrivit
familjeterapins utstötningsprocesser:
”Termen ’första ordningens familjeterapi’ blev vanlig på 1980-talet bland de som
önskade distansera sig från vissa fenomen som sades vara associerade till de
tidiga cybernetiska modellerna, så som användande av makt, kontroll, normativ
teori etc... ’första ordningens terapi’ blev en skamfläck; en (själv)disciplinerande
207

fråga. Det dröjde inte länge innan man kunde dela in familjeterapeuter i den stora
skara som tillhörde den andra ordningen och de som grymtade tyst om epistemobabbel.
Ännu tidigare hade termen ’linjär’ hjälpt till... att sortera ut 1950-talets psykodynamiska
familjeterapeuter från från de Bateson-influerade. Att vara ’cirkulär’ under
1960- och 70-talen betydde att vara på änglarnas sida. Men man fick gå försiktigt
– ingen backslirande. På sådana sätt formas kulturen och definieras
gränserna för familjeterapi.” (Pocock 1999, min översättning.)
När jag besökte Galveston-institutet i samband med den amerikanska familjeterapiföreningens
årskongress i New Orleans 1988, blev jag tillfrågad, inte vilken typ av familjeterapi jag
arbetade med, utan vilken form av konstruktivism jag bekände mig till. När jag svarade att jag
arbetar integrativt fick jag blickar som om jag var något katten hade släpat in, och intresset för
min person upphörde omedelbart.
Inre verklighet osynliggör diktatur
Kritiken mot de återhållsamma terapeuterna är också en röd tråd i den intervju med Minuchin
som finns i Abrahamsson & Berglunds ”Skapande konversationer”, där Minuchin bland annat
säger att alla kliniskt verksamma vet att terapeuter påverkar, att terapeuter inte är objektiva
och neutrala, och att de är i en hierarkisk position visavi familjen. Han förkastar tanken på att
verkligheten inte finns utanför oss utan bara inom oss. Den radikala konstruktivismens totala
förnekande av en yttre verklighet påminner om nynazisters förnekande av förintelsen.
”Salvador Minuchin menar att detta är en mycket främmande tanke om man tänker
i system, om man tänker sig människan som en social varelse, som lever i
familjesystem. Att den enda verkligheten skulle finnas inom oss själva är för
honom väldigt nära Freuds antagande att det bara existerar intrapsykiska processer.
Och han tillägger att Maturanas idéer utvecklades i Chile under Pinochet-juntans
tid, och kanske var OK där, men de har enligt hans förmenande
inget med familjeterapi att göra. (Abrahamsson & Berglund s. 38 f.)
Svårbegripligt postmodernistiskt språk
Nedanstående postmodernistiska text är det enda citat som jag inte har kunnat översätta:
”Reinventing Realism: Constructive objectivism and surrealism
Jean-Jean A. Bailey
Department of Peace Studies, University of Massachusetts, Amherst
H. Ludwig Humphrey
Department of Ontology, Harvard University
1. Contexts of collapse
“Reality is fundamentally unattainable,” says Sartre. It could be said that the
example of surrealism prevalent in Fellini’s 8 1/2 is also evident in La Dolce Vita,
although in a more self-sufficient sense. Derrida uses the term ‘neotextual
dialectic theory to denote the role of the participant as observer.
In a sense, Debord promotes the use of postcultural deappropriation to
challenge the status quo. The main theme of Scuglia’s [1] analysis of surrealism
is the rubicon of subcapitalist society.
It could be said that the premise of textual narrative states that discourse
comes from the collective unconscious, given that surrealism is invalid. A
number of situationisms concerning precapitalist libertarianism may be
discovered.
Therefore, Sontag suggests the use of constructive objectivism to attack class.
If postcultural deappropriation holds, the works of Fellini are postmodern.
2. Surrealism and the cultural paradigm of reality
In the works of Fellini, a predominant concept is the distinction between closing
and opening. However, the subject is interpolated into a that includes sexuality
as a totality. Sartre uses the term ’surrealism’ to denote a mythopoetical whole.
Thus, the primary theme of the works of Fellini is the common ground between
society and art. Lyotard promotes the use of the cultural paradigm of reality to
208

deconstruct sexism.
However, in 8 1/2, Fellini reiterates surrealism; in Amarcord, however, he
denies neocapitalist textual theory. Several desublimations concerning the
meaninglessness, and subsequent fatal flaw, of subcapitalist class exist.
3. Contexts of futility
The characteristic theme of Sargeant’s [2] essay on constructive objectivism is
not theory, but pretheory. Therefore, de Selby [3] implies that the works of Fellini
are reminiscent of Stone. Debord uses the term ‘cultural nationalism’ to denote
the role of the writer as poet.
Thus, the premise of the cultural paradigm of reality holds that the law is dead.
The subject is contextualised into a neomaterialist paradigm of expression that
includes narrativity as a totality.
Therefore, Bataille’s critique of constructive objectivism implies that art is capable
of significance. The primary theme of the works of Madonna is the
difference between consciousness and class.
In a sense, Sartre uses the term ’surrealism’ to denote the stasis, and some
would say the defining characteristic, of deconstructive society. Many discourses
concerning postcultural narrative may be revealed.
1. Scuglia, W. D. ed. (1978) Textual libertarianism, capitalism and surrealism.
Schlangekraft
2. Sargeant, L. B. Y. (1999) Deconstructing Bataille: Surrealism in the works of
Koons. Cambridge University Press
3. de Selby, Z. V. ed. (1985) Surrealism in the works of Madonna. And/Or Press
The essay you have just seen is completely meaningless and was randomly
generated by the Postmodernism Generator.”
Det dunkelt sagda...
Om du läste igenom hela texten, så antar jag att du blev väldigt lättad när du läste de sista
raderna, och förstod att artikeln bara är obegripligt nonsens, slumpmässigt skapad av ett
datorprogram. Det var inte du som var korkad! Om du trodde att du förstod texten, så kanske
du skall försöka skärpa ditt kritiska sinne för att inte bli alltför lättlurad. Men handen på hjärtat
– hur många rader orkade du läsa innan du gav upp?
Den postmoderna textgeneratorn skapades som en protest mot det svårbegriplipliga språket
i postmodern litteratur. Det är alltå inte bara Bateson, Maturana, von Voerster och Focault
som är svårlästa. Principen verkar vara ”ju obegripligare desto bättre”. Det är som om postmodernisterna
vill lura oss att tro att vi är dumma, och att vi därför inte skall våga ifrågasätta
deras teser, precis som kejsarens skräddare lurade folket. Den så kallade Sokal-affären är ett
mycket belysande exempel:
Alan Sokal... är professor i fysik vid New York University... Sokal är dock mest
känd för allmänheten på grund av Sokalaffären, då han 1996 skickade in en
bluffartikel till tidskriften Social Text, en postmodern tidskrift som behandlar "cultural
studies". Hans syfte med bluffen var att parodiera och belysa problemet
med att postmoderna tänkare ibland lånar termer från vetenskapen och använder
dem utan att förstå dem och utan att motivera varför. Hans syfte var också
att motverka den kunskapsteoretiska relativism som säger att vetenskapen bara
är en social konstruktion.”
Sensmoralen är alltså: om du inte begriper en text så är det högst sannolikt att inte heller författaren
begriper särskilt mycket av den (eller att den är skriven av en textgenerator). Ordspråket
”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” innehåller, som så många andra ordspråk,
mycken visdom.
Inte bara goda historier
Kritik mot postmodern konstruktivism har också kommit från många andra håll, till exempel
historieprofessorn Arne Jarrik, som i artikeln ”God historia är mer än goda historier” (2003)
bland annat skriver följande:
209

”Jag kan inte se något som skulle tvinga oss att följa med i den här utvecklingen.
På längre sikt är det tvärtom ett överlevnadsvillkor att inte göra det. Om forskarna
inne i vetenskapssamfundet själva upplöser gränsen mellan individ och värld,
mellan observatör och det som observeras, mellan fiktion och kunskap, gör de
inte bara sitt eget interna samtal mindre meningsfullt, för att inte säga meningslöst.
De kommer också att nöta ned det stöd de hittills har kunnat räkna med
från medborgarna i det omgivande samhället, ty varför ska dessa bidra med
skattemedel till en verksamhet vars företrädare deklarerar att de själva inte tror
på vetenskapens möjligheter? Varför?”
Individualpsykologiska invändningar
Till och med individualpsykologer börjar protestera mot konstruktivistiska terapeuter, trots att
de delar individualperspektivet. I ”Fokus på familien” #4, 2007 pekar de norska psykologerna
Jorun Helle och Randi Johannesen på att barn som lever i våldsproblematik inte får den hjälp
de behöver, när socialarbetarna är ensidigt inriktade på konstruktivistisk teori och praxis. De
efterlyser mer teoretisk integration.
Språksystemisk självkritik
På senare tid har den konstruktivistiska trångsyntheten kritiserats även från de egna ledan.
John Shotter är professor emeritus vid Department of Communication, University of New
Hampshire, USA, och en framstående företrädare för social konstruktionism. Förutom att han
(naturligtvis) kritiserar den radikala konstruktionismen, har han i ett flertal skrifter riktat skarp
kritik mot många riktningar inom social konstruktionism, I en artikel kallad ”Beyond social
constructionism” beskriver han hur han lämnat den inskränkta språksystemiska fokuseringen
på verbalt språk, i vad han kallar ” lingvistisk-monologisk social konstruktionism”, och återvänt
till att fokusera på interaktion och relationer i vad han kallar ”kroppslig-dialogisk social konstruktionism”,
där det icke-verbala språket är en oskiljbar del av den totala kommunikationen,
och där hela människan (inte bara hjärnan) är nödvändig för en dialogisk förståelse. Därmed
närmar han sig Batesongruppens kommunikationsteoretiska rötter, vars axiom bland annat
var att ”allt beteende är kommunikation” (se Watzlawick 1967).
”Det är inte fråga om enbart vår kunskap… Det handlar om våra förkroppsligade
sätt att relatera till varandra och till resten av våra omgivande omständigheter I
själva verket… är det dessa kroppsliga frågor… som har ignorerats av nästan
alla västerländska uppfattningar om jaget” (Shotter 2004, min översättning.)
Trots att Shotter betonar vikten av att uttrycka sig på ett sätt som gör det möjligt för mottagaren
att svara an på budskapet, trots att han lyfter fram den spontana interaktionen mellan
vanliga människor, och trots att han tar avstånd från postmodernismens akademiska språk så
är hans eget språk otroligt svårtillgängligt – helt i linje med den postmodernistiska konstruktivistiska
traditionen (se ””Svårbegripligt postmodernistiskt språk” ovan). Den artikel som jag
relaterar till är på drygt 20 sidor, en textmassa som normalt hade kunnat läsas på mindre än
en timme av en normalbegåvat läsare (vilket jag betraktar mig som). Efter att ha tillbringat
drygt en dag med att försöka begripa texten, är jag fortfarande inte säker på att jag har förstått
exakt vad Shotter vill ha sagt. Hans meningar är extremt långa, med mängder av inflätade
bisatser och oklara syftningar. Han verkar ha ett behov att bli så totalt tydlig att han blir i
det närmaste obegriplig. Dessutom kryddas meningarna av ett antal svårbegripliga ord
(”parochialism, chagrin, imbued, unprevailing discourses, ontological skills, reticence, loophole
addressee, specific variability” med flera). Men trots inkongruensen 183 mellan vad han
förmedlar och hur han uttrycker det, så är hans kritik förhoppningsvis något som kan påverka
konstruktivistiska teoretiker och praktiker (om de förstår vad han vill få fram).
Framåtskridande
När man ser tillbaka på famljeterapins korta historia blir vissa mönster uppenbara. Ett är att
Minuchin och de flesta pionjärerna i den första generationen av moderna familjeterapeuter
(”de gamla giganterna” som Abrahamsson & Berglund kallar dem) har bytt inriktning en enda
gång – när de lämnade psykoanalysen för att utveckla ett familjeterapeutiskt arbete i stället.
En del girade tvärt, som Minuchin och Jackson, medan andra svängde mjukare, som Ackerman,
Bowen, Boszormenyi-Nagy och Whitaker. Men efter vägvalet ägnade de resten av sina
183 Se Familjeterapins grunder kapitel 5.5 om dysfunktionella budskap.
210

yrkesverksamma liv åt att bredda och fördjupa sin teori och praxis. Kursen var klar, man
seglade i medvind och behövde inte kryssa.
Enda undantagen förefaller vara Bateson och Watzlawick, som har varit förgrundsgestalter
i båda generationerna. Men vid närmare eftertanke så har Bateson i båda varit något av en
ofrivillig guru. Han var ju primärt antropolog och epistemolog, även om han hade otroligt många
strängar på sin lyra. När han startade sitt forskningsprojekt om paradoxal kommunikation,
hade han ingen aning om att projektet skulle resultera i en ny behandlingsform som skulle
revolutionera vården. För hans del tog det en ände med förskräckelse. Han gillade inte alls de
paradoxala direktiv som dubbelbindningsteorin ledde fram till, vilket ledde till en olöst konflikt
med hans skyddsling Haley, och Bateson lämnade Palo Alto-gruppen 1962 för att i stället studera
kommunikation hos djur.
Storslalom med uråkning
När den konstruktivistiska eran inleddes 1980 avled Bateson, så i den andra generationen
fick han bli postum guru, utan möjlighet att protestera när hans teser användes för syften som
kanske inte alltid var hans egna (se kapitel 9.2).
Watzlawick gjorde i och för sig en helomvändning när den radikala konstruktivismen växte
fram, men frågan är om det inte var en cirkulär fullbordan, mer än en tvärvändning. Innan han
kom till MRI hade han utbildat sig i språk och filosofi, så egentligen återvände han bara till
sina rötter, precis som Bateson.
När man granskar den andra generationens skolbildare, som kom tjugo år senare, så ser
man hur de (likt rastlösa hoppjerkor) har kastat sig mellan olika positioner – ett uttryck för
1980-talets tidsanda? (Se kapitel 9.7.) Galvestongruppen och Milanoteamet inledde familjeterapins
storslalomera, tätt följda av Tromsøteamet och Australien-Nya Zeeland, vilket resulterade
att man åkte ur familjeterapispåret (i en avvikelseförstärkande cybernetisk process av
andra ordningen), och halkade in på individualterapispåret i hård konkurrens med KBT (se
kapitel 8.11).
9.9. Korkat kategoriska konstruktivistiska konstateranden
Det konstruktivistiska språket kryllar av slagord, som säkerligen skapats för att fungera som
mantran för de redan frälsta, men som verkar frånstötande på betraktare som fortfarande behåller
en sund skepticism. Precis som religiösa dogmer varit viktiga ingredienser i de flesta
krig de senaste tusen åren, så vållar terapeutiska trosläror onödiga krig i behandlarbranschen
när fundamentalistiska trossatser får ersätta konstruktiv dialog. De flesta av dessa märkliga
konstateranden har formen av mystifierande metaforer, men ibland får de till och med formen
av självreflexiva påståenden, jämförbara med den klassiska kretenska paradoxen: ”Jag är en
notorisk lögnare, jag ljuger alltid” (se Watzlawick m fl 1967).
Mystifierande metaforer
”Det finns ingen verklighet” hävdar radikala konstruktivister, med hänvisning till att de enda
kunskapskällor vi har är våra högst subjektiva sinnesorgan. Nähä, men om de radikala konstruktivisternas
organ är lika subjektiva som för oss jordevarelser, hur kan de då vara så tvärsäkra
att verkligheten inte finns? Eller är de av en mer gudomlig natur, som gör att de kan se
ned på oss från sin supercybernetiska himmel på andra våningen?
Om de uttryckte sig en smula mer nyanserat, skulle det vara betydligt lättare att lyssna på
dem. De skulle till exempel kunna säga: ”Eftersom vår uppfattning om verkligheten bara kan
bygga på våra subjektiva och begränsade sinnesintryck, så måste vi utgå från att verkligheten
är betydligt mer komplex än den lilla del som vi kan uppfatta, och att andra människor, med
andra erfarenheter, positioner, behov, känslor och förväntningar med mera, kan uppfatta sin
subjektiva verklighet på ett helt annat sätt. Den andres uppfattning är lika sann som din. Det
är meningslöst att strida om hur den ”objekiva” verkligheten är konstruerad, för det vet ingen
med säkerhet. Dessutom är det helt ointressant. Det intressanta är hur vi kan ta del av varandras
mentala kontruktioner om verkligheten, se in i varandras världar och se på sig själv
med den andres ögon”. OK, det tar lite längre tid, men det öppnar för en dialog på ett helt annat
sätt än den mystifierande metaforen som konstruktivisterna drämmer i huvudet på sina
antagonister.
”Kartan är terrängen” är en likartad mystifierande metafor, som också bara provocerar i
stället för att skapa dialog. Tokstollar som inte kan skilja på kartan och terrängen är det ju
211

ingen mening att snacka med, eller hur? Återigen är ett mer utvecklat resonemang att föredra
– om man vill skapa dialog. Vill man mucka gräl fungerar det tvärtom alldeles utmärkt, men
då riskerar man att få en bildlig smäll på käften. Annars kan man ju pröva något i stil med detta:
”Eftersom du inte har tillgång till någon objektiv och fullständig verklighetsuppfattning, så
är din subjektiva världsmodell det enda du kan hålla dig till. Det är din karta över verkligheten
och den skapar du själv. Din karta är din subjektiva verklighet, men tro inte att den är en objektiv
sanning. Den är lika subjektiv och begränsad som alla andras kartor / verkligheter”.
Språksystemisk linearitet
”Problemet skapar systemet.” Jaha, det låter ju väldigt linjärt. Linjära samband är ju i regel
”rationella” och lätta att förstå – men det här begriper jag inte. Är ”problemet” ett litet troll, eller
någon osynlig ande? Och vem f-n skapade problemet från början? Nu måste vi gå till roten av
det onda. Katten på råttan och råttan på repet. Här ligger en hund begraven. Var är pudelns
kärna? Kan vi jaga bort problemet med exorcism eller externalisering eller exkrementering
eller vad det heter? Om vi bara jagar bort problemet, så finns det ju inget system längre...
Språksystemiker hävdar bestämt att ”problem bara finns i språket”. Problemet uppstår när
man benämner det, och upplöses när man slutar prata om det. Enligt detta synsätt kan alltså
inte ett spädbarn ha problem innan det utvecklat ett språk (kolik, undernäring och misshandel
kanske bara är historier som ännu inte berättats?), apatiska och mutistiska barn är problemfria
och det effektivaste sättet att undvika problem måste vara att låta bli att prata om det.
Många, som har försökt tiga ihjäl sina problem, kan kanske känna visst tvivel inför detta kategoriska
påstående.
”Vi har inte språket i oss. Vi är i språket.” I begynnelsen var ordet. Sedan skapade Gud
människan som utvecklades till en social varelse, och kommunikation uppstod. Eftersom vi är
tolkande varelser är allt vi gör kommunikation: kroppshållning, gester, blickar, leenden, miner,
andning, svettning, blekhet, rodnad, skälvningar... Språket var oändligt och orden var bara
toppen av isberget. Sedan kom språksystemikerna som ett slags ”aliens” och reducerade
kommunikationen till livlösa men respektfulla konversationer, språket till ord, och livet till berättelser
– instängda i språket.
”Externalisering” är ännu ett exempel på mystifierande metaforer, precis som sagor, sägner
och skrock. Jag har skrivit om externalisering som mystifikation i kapitel 9.5, så jag behöver
inte upprepa mig här.
Paradoxala påståenden
”Det finns inga sanningar” hävdar de postmoderna konstruktivisterna. I så fall kan inte heller
detta slagord vara en sanning – om det är sant måste det alltså vara en osanning! Som alla
självreflexiva logiska paradoxer tar budskapets innebörder på olika nivåer ut varandra i en
oändlig loop. Om budskapen nyanseras till ”Vi kan aldrig få tillgång till fullständigt objektiva
sanningar, utan vi kan i bästa fall förstå varandras subjektiva upplevelser, uppfattningar och
tolkningar av skeenden”, då upphör självreflexiviteten, och förvirringen reduceras avsevärt.
”Experter är skadliga.” Bateson, Maturana och White är metaexperter. Varje rätt troende
konstruktivist måste hylla dessa gurus. Den som inte håller med om allt vad de skrivit är antingen
dum eller missköter sitt ämbete – att värna om den fria tanken. De enda tillåtna fria
tankarna är nämligen de konstruktivistiska och postmodernistiska, som ingår i den andra
ordningens cybernetik och epistemologi. Allt annat betraktas som hädelse och kätteri.
Märkligt nog verkar konstruktivistiska demagoger inte ha tagit intryck av Tom Andersens
tes om att budskap måste vara lagom ovanliga för att gå hem hos de icke-frälsta. Kanske beror
det på att man, trots allt, tror på instruktiv interaktion? Tvärs emot Andersen tycks många
tro att ju mer uppseendeväckande propaganda man kan uppbringa, desto mer går den hem.
Om de verkligen tror att instruktiv interaktion är omöjligt, varför agiterar de då så kraftigt? För
att travestera Astrids rumpnissar: ”Voffo skriker di på detta vise’?” Kan det vara så att de
tillämpar Magnus Ringborgs hagelskottsmetafor (se kapitel 9.6) i demagogin mot meningsmotståndare,
i tron att de tillhör en annan typ av människor än de bräckliga klienterna?
9.10. Konstruktivismkonklusion
Mänsklig värme
Även om konstruktivister ofta verkar anse sig vara på en högre nivå än traditionella familjeterapeuter,
så finns det lysande undantag. När jag googlade för att hitta material till denna
212

ok stötte jag på Susy Jutorian, (som är döpt till Sara, ett namn hon använder i formella sammanhang)
en chilensk cybernetiker och en bedårande kvinna med en äkta ödmjukhet, som
inte är spelad eller påklistrad bara i terapisammanhang. Hon skrev 1995 en artikel på spanska
om observerande system, och översatte den tio år senare till engelska.
Efter översättningen skrev hon följande kommentar (min översättning och kursivering):
”När jag läste och översatte artikeln jag skrev för tio år sedan, insåg jag att det
tyvärr är betydligt lättare att bli förälskad i dessa idéer än att vända dem till vardagserfarenheter
och handling. Jag kan inte låta bli att fråga mig varför dessa
idéer inte framkallat några förändringar i mänskliga relationer...
Jag frågar mig själv varför det är så lätt att falla in i att betrakta dessa idéer
som objektiva verkligheter, färdiga att tvingas på andra.
Jag frågar mig varför det är så svårt att inta en ”Jag – Du – Vi”-hållning, med
respekt för legitimiteten hos andra människor, barn, makar, familjer, vänner,
grannar, medborgare, klienter, patienter, människor med annan tro (beliefs) och
annan kultur...
Sara Jutorian”
Om man definierar ”beliefs” i en vidare bemärkelse, så har hon till och med inkluderat oss familjeterapeutiska
”dissidenter” i sina kärleksfulla ambitioner. Jag blev helt tagen av att möta
så mycket mänsklighet och värme från en konstruktivist, och blev omedelbart förälskad. Jag
sökte vidare på hennes namn och hittade en självbiografisk uppsats, där hon berättar om sina
barn- och ungdomsår som musikaliskt underbarn – tills hon i 20-årsåldern plötsligt slutade,
inte bara att ge konserter utan över huvud taget att spela piano.
Susy berättar också om hur Maturana (som hon har en personlig relation till) hjälpte henne
att inse att hennes pianobojkott var en omedveten protest mot att hon så helt gått upp i andras
förväntningar, att hon tappat sin egen röst. När hon insåg detta kunde hon återuppta sin
konserverade kärlek till musiken. Tydligt är att Maturana har terapeutiska kvaliteter som inte
framkommer i hans ideologiska krigföring. (Men kom sen inte och påstå att instruktiv interaktion
är omöjlig – inte efter detta!)
Konstruktivistisk komplementaritet
Att som terapeut behöva välja mellan ett konstruktivistiskt eller ett interaktionistiskt arbetssätt
är en alternativillusion. 184 Oförenligheten ligger i konstruktivismens exkluderande demagogi.
Geir Lundbys beskrivning av narrativ frigörelse skulle också kunna användas som beskrivning
av postmodernismens förtryck av interaktionistiskt tänkande:
”Då vissa synsätt, diskurser, blir förhärskande kommer alternativa kunskaper att
förtryckas och hamna i skymundan. Dessa undertryckta sanningar beskrivs som
alternativa berättelser, nyskrivning av historien...” (Lundby, 2002).
Anderson & Goolishian (1992) skriver om val av terapeutisk stil:
”Vårt val av tillvägagångssätt beror på vem vi är och vår personlighet. Vi har
dragning till teorier och filosofer som passar oss.”
Här håller jag med till 100 %, om vi sätter ”personlighet” inom parentes (se kapitel 2.4 och
4.2). Kombinerar man denna attityd, som för en gångs skull är respektfull även gentemot oliktänkande
kollegor, med resonemanget om ”(objektivitet)” som jag redovisade i kapitel 9.6, ja,
då kanske vi kan starta en konstruktiv dialog om hur vi kan integrera systemiskt strukturella
och systemiskt konstruktivistiska inriktningar, så som Ville Laursen efterlyste i ”Fokus på
Familien” # 1 2007. Jag skall fördjupa detta resonemang i kapitel 10.2.
Balanserade bedömningar
Trots att jag upprepade gånger kritiserat konstruktivistisk demagogi, agitation, arrogans, vonoben-
och besserwisserattityd samt vissa teoretiska och metateoretiska formuleringar, så har
jag försökt att balansera kritiken med att framhäva ett det finns väldigt mycket i konstruktivismen
som är konstruktivt och direkt användbart i systemiskt strukturell familjeterapi, och ännu
mer som kan användas i en integrativ modell. Självklart ligger dock olika postmodernisktiska
skolor olika nära den traditionella familjeterapin.
En aspekt av den sociala konstruktionismen, som gör att den känns närmare, är den första
delen av namnet – att ”social” fokuserar på relationer och interpersonell kommunikatio – åtminstone
i teorin. En annan närhetsbefrämjande faktor är den andra delen av namnet, som är
184 Se Watzlawick 1974 och 1978
213

kongruent med teorin. En teori om konstruktioner av världsmodeller skall naturligtvis heta
”konstruktionism”. Att kalla den”konstruktivism” är ett flagrant exempel på falsk marknadsföring,
då man (medvetet eller omedvetet?) ger teorin en association att vara mer konstruktiv,
bättre, mer högstående än andra.
Som jag konstaterade i kapitel 9.5 så är narrativ terapi till stora delar en integrativ modell
som förenar element av den första och den andra ordningens cybernetik från flera inriktningar.
Narrativ terapi står därmed mindre långt ifrån familjeterapin är de radikala konstruktivisterna.
Michael White ville inte förknippas med konstruktivismen, och var inte heller så förtjust i
att delta i vanliga familjeterapikongresser, utan ordnade hellre egna narrativa kongresser.
Konstruktivister har ofta agerat kraftfullt för att avskaffa familjeterapin, men strukturella och
integrativa terapeuter är mer toleranta. Vi gillar mångfald bättre än enfald, och har inget emot
att terapeuter fritt får välja vilken inriktning som passar dem bäst – inte heller att familjer också
fritt får välja mellan olika terapiformer. Jag ser framför mig ett strukturellt och ett konstruktivistiskt
hus med sina programförklaringar som information till de familjer som söker hjälp.
Något i stil med detta?:
214

10. Systemiskt strukturell familjeterapi i framtiden?
Att försöka uttala sig om framtiden är egentligen ganska dumt. Många har försökt sia, men de
flesta har haft grumliga kristallkulor. Några berömda exempel är chefen för det amerikanska
patentverket, som vid sin pensionering i slutet på 1800-talet ville lägga ned verksamheten
eftersom ”alla uppfinningar redan är uppfunna”. Eller datorexperten som i datorernas barndom
(då de var stora som hus) spådde att fem datorer skulle räcka för all världens behov.
När jag nu är medveten om att det är omöjligt att med någon större säkerhet uttala sig om
framtiden, varför ger jag mig på ett så dåraktigt projekt? Tja – dels känns det kul och spännande
att spåna lite om hur framtiden för strukturell familjeterapi kan se ut, även om mina
prognoser säkert inte stämmer bättre än någon annans. Dessutom tycker jag att det är ett bra
sätt att avrunda och avsluta denna bok.
10.1 Dualism och dialektiska pendelrörelser
För att få perspektiv på framtiden kan det vara bra att inleda med en kort historisk återblick –
även om den omfattar större delen av den mänskliga civilisationens historia.
Antikens högkulturer
Under Antiken uppstod och förföll den ena högkulturen efter den andra, där vetenskap, konst
och annan kultur frodades. Kina, Indien, Persien, Grekland, Egypten och Romarriket är några
näraliggande exempel. När kristendomen började spridas kände sig romarna hotade och
förföljde de kristna under nästan hundra år, men från kyrkomötet i Nicea år 325, där kejsar
Konstantin (”den store”) var ordförande, samarbetade kyrkan och den romerska staten. Mot
slutet av 300-talet blev biskoparna och de kristna samfunden betydande maktfaktorer, när
kristendomen blivit statsreligion.
Den mörka medeltiden
Från 300-talet hotades det romerska riket av olika germanstammars folkvandringar: vandaler,
öst- och västgoter, angler, saxare, franker och hunner lyckades erövra områden och krympa
romarriket, som upplöstes 476. Även om Västroms makt var bruten, fortsatte den katolska
kyrkan att vidga sin makt. Kristendomen passade även de nya makthavarna, då den predikade
människornas syndfullhet i jordelivet, och att det eviga livet började efter döden, för den
som varit tillräckligt from. Regenterna definierades som representant er för Gud, och befolkningen
hölls i okunnighet genom att all kunskapsförmedling skedde på latin. 185
Under tusen år höll kyrkan Europa i ett strypgrepp, där den kulturella utvecklingen stagnerade
så gott som helt. Den utveckling som skedde ägde främst rum inom områdena krigskonst
och ekonomi, där sjöfarten hade en central position. I norr bildade Hansan en stark
ekonomisk union. Även i upptäcksresandet var kyrkan pådrivande, då upptäckter av områden
i den ”nya världen” inte bara gav möjlighet till kolonisation utan även till mission, för att på så
sätt öka kyrkans inkomster med nya tionden.
Frälsning och förtryck
Att drivkraften bakom den kyrkliga expansionen inte främst var en strävan att sprida kärleksbudskapet,
märktes genom det våldsamt aggressiva sätt tron spreds på. De erövrade folken
fick i regel välja mellan att döpa sig eller dö, om de inte redan stupat i strid med invasionsstyrkorna.
De redan omvända hölls i herrans tukt och förmaning med hjälp av häxprocesser och
jesuitiska inkvisitionsdomstolar. Kättare tvangs genom tortyr att erkänna Guds (maktens)
överhöghet, och de som inte underkastade sig avrättades kallblodigt.
På 600-talet uppstod en ny religion bland araberna. Även om de var skickliga i krigskonst,
och erövrade stora delar av Europa från öster och söder, så hade de en mindre blodig strategi
för att sprida sin religion i de erövrade områdena. De som konverterade fick stora skattelättnader,
och denna ekonomiska motivation fick de flesta att övergå till islam, och erkänna
Mohammed som sin profet. Trots att påven lyckades övertala sina allierade till ett antal korståg,
som under 1100- och 1200-talen för en tid ockuperade Jerusalem och området vid östra
Medelhavet, så hade muslimerna omkring år 1300 återtagit alla kristna erövringar.
Genom skolastiker som Thomas av Aquino i mitten av 1200-talet hade kristendomen inte
bara ockuperat stora landområden, utan även vetenskapen. All kunskap ansågs härröra från
185 Latinet lever fortfarande kvar inom exempelvis medicinsk och botanisk vokabulär.
215

Gud via Aristoteles. 186 Den medeltida världsuppfattning var, precis som den antika, geocentrisk.
Jorden ansågs vara universums medelpunkt, medan solen och andra himlakroppar roterarde
runt jorden). Varje ifrågasättande av dessa ”eviga sanningar” betraktades som kätteri.
På medeltiden var vetenskap och filosofi i princip synonymt med religiösa grubblerier.
Trots detta började en intellektuell revolution smyga sig in med renässansen som inleddes
i slutet av 1300-talet i Florens konstliv, och som under 14- och 1500-talen spreds först i Italien
och sedan resten av Europa, och som inte bara påverkade konsten utan även filosofin, vetenskapen
och politiken. I mitten av 1400-talet utvecklade Gutenberg boktryckarkonsten så att
böcker kunde massproduceras i stället för att skrivas för hand.
Den nya tidens mer profana vetenskapsmän upptäckte att den geocentriska myten inte
kunde stämma. 1514 ombads Nicolaus Copernicus av påven att undersöka anledningen till
felet i den officiella kalendern. Det hade visat sig att den "julianska" kalender, som Caesar
infört från Kleopatras Egypten, ledde till att årstiderna förflyttade sig. Copernicus avböjde
dock erbjudandet, då han insåg att hans forskning, som visade att jorden kretsar runt solen
tillsammans med andra planeter i vårt solsystem, var farlig eftersom den visade att kyrkans
världsuppfattning var fel. Detta var förmodligen ett mycket klokt beslut, med tanke på vad
som senare hände med Galileo Galilei.
”Boken med titeln ’Dialog om de två världssystemen’, som Galilei gav ut år
1632, skapade kaos. År 1633 ställdes han inför inkvisitionens domstol, där han
blev tvungen att avsvärja sig allt rörande den så kallade "felaktiga läran". Den
katolska kyrkan förfäktade att det var jorden, som var världsalltets centrum...
Tack vare den dåvarande påvens Urban VIII beskydd, och kanske även på
grund av Galileos ålder och sjuklighet, blev det ett milt straff för Galileo. Han fick
husarrest under resten av sitt liv.” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Galileo_Galilei)
Reformationen – uppror och krig
Det ligger i mänsklighetens natur att om möjligt revoltera mot förtryck. Den religiösa revolutionen
startade i Tyskland i början av 1500-talet. För att ytterligare stärka sin ekonomiska ställning,
utöver de kyrkliga skatterna, hade den katolska kyrkan börjat sälja avlatsbrev, som gav
syndare förlåtelse utan krav på rättfärdigt beteende. Eftersom människan per definition var
syndig, då all njutning av kyrkan betraktades som synd, var denna verksamhet en lysande
affär.
Prästen Martin Luther protesterade mot detta geschäft, bannlystes av påven, men beskyddades
av fursten av Sachsen. Luther fortsatte sitt uppror mot påven genom att erkänna den
ortodoxa kyrkan i öst, avskaffa latinet som predikospråk, gifta sig och skaffa sex barn med en
före detta nunna och ifrågasätta skolastikens teologi och den aristoteliska filosofins inflytande.
Luther vann allt fler anhängare i Tyskland och Norden, och motsättningarna mellan protestantiska
och katolska områden ledde 1618 till det trettioåriga kriget.
En soldat i den katolska armén under krigets första år hette René Descartes. Han var född
1596 i La Haye (numera Descartes), son till en adlig jurist och parlamentariker. Hans mor dog
strax efter hans födelse, och han själv var så sjuklig att man befarade att han inte skulle nå
vuxen ålder. Från åttaårsåldern uppfostrades han i en jesuitisk internatskola, där han studerade
matematik och, framför allt, skolastisk aristotelisk filosofi. Skolastiken, som inte tillfredsställde
hans kritiska sinne, gjorde honom utled på lärdom från böcker. Ändå ägnade han hela
sitt liv åt studier och forskning. Räntan på arvet efter hans far räckte till hans uppehälle, så
han behövde aldrig förvärvsarbeta. Även militärtjänsten betraktade han som utbildning, och
efter att ha deltagit i slaget om Prag lämnade han militären 1619. Efter tio år av kringflackande
i Europa drog han sig tillbaka från världen och levde i tjugo år i Nederländerna i sträng
ensamhet, uteslutande sysselsatt med vetenskapliga studier och författarverksamhet.
Dualism och dikotomisering
René Descartes (Des-cartes namn blir på latin Renatus Cartesius, i Sverige stavat Kartesius)
ägde en genial och allsidig begåvning, och intar en dominerande ställning i den västerländska
filosofin. Man räknar den nya tidens filosofi från honom. Ändå var han i grunden matematiker
och uppfann bruket av projiceringar av punkter i planet på X- och Y-axel, det så kallade Kar-
186 Aristoteles (384 – 322 f. Kr) verkade bland annat i Athen som lärare till Alexander den
store. Hans naturvetenskap byggde på att atomer skulle bestå av blandningar av de fyra
grundelementen jord, eld, luft och vatten.
216

tesiska koordinatsystemet. Det gjorde det möjligt att lösa geometriska problem med algebraiska
metoder. Inom optiken har ljusets brytningslag sitt namn efter honom. Han studerade
även meterologi och astronomi, och hade 1633 skrivit en text som stödde Galileis teser. Innan
han släppt ut den fick Descartes kännedom om Galileis öde, och han valde därför att
ställa in publiceringen av rädsla för inkvisitionen.
Descartes ville starta om filosofin från början, befriad från det skolastiska oket. Han ville integrera
filosofin med de nya vetenskaperna, och ändrade därför relationen mellan filosofi och
teologi, som tidigare varit så oupplösligt förenade att de knappt gick att skilja på. Denna nya
inriktning av filosofin gjorde Descartes till en revolutionär figur.
Trots sitt avståndstagande från de aristoteliska lärorna satt Descartes ändå fast i det religiösa
strupgreppet. Hans filosofi baserades på tvivel 187 , vilket inte enkelt låter sig förenas
med den obligatoriska tron på Guds existens och allsmäktighet. Tvivlet är vishetens början,
fastslog han, och menade att det enda man inte kan tvivla på är sin egen, och därmed Guds,
existens. ”Jag tänker, alltså finns jag” är hans mest citerade slutsats.
Descartes filosofi mynnar ut i en kosmologisk och psykofysisk dualism som hävdar att
människan består av två motsatta substanser, nämligen själslig respektive kroppslig substans.
Denna dualism gjorde det möjligt för honom att forska naturvetenskapligt i den fysiska
världen, utan att förneka den andliga. Förmodligen var det dualismen som hindrade inkvisitionen
att anklaga Descartes för kätteri.
Descartes misstag
Separation av kropp och själ har allt sedan dess präglat vårt västerländska tänkande, liksom
den atomistiska kartesiska forskningsmetoden att bryta ned problem till sina minsta beståndsdelar,
för att sedan (på den lägsta nivån) lösa ett problem i taget. När alla delar år lösta är hela
problemet löst, menade Descartes. Tillsammans med det linjära orsak-verkan-tänkandet
har dessa tankesätt präglat vår kultur på gott och ont.
Vi har gjort mirakulösa vetenskapliga framsteg som har lett fram till superdatorer, rymdfarkoster,
genetisk manipulation och mycket annat som tidigare var helt otänkbart. I dag är den
västerländska tekniken och ekonomin helt överlägsen gamla högkulturer som den kinesiska
och den arabiska. Om dessa framsteg även skapat ett större mått av lycka är kanske något
man också kan tvivla på.
Även om man bortser från den stress och den maktlöshet som de flesta människor i vårt
samhälle upplever, så är det för en familjeterapeut uppenbart att dualismen skapar lika många
problem som den löser, åtminstone när den används i fel sammanhang. Kanske var dualismens
viktigaste funktion att rädda Descartes från inkvisitionen? 188 Har vi okritiskt köpt denna
kognitiva konstruktion, utan att närmare reflektera över vilka problem den medför?
187 Utan tvivel var det Descartes som inspirerade Tage Danielsson till aforismerna ”Utan
tvivel är man inte riktigt klok” och ”Jag tänker, alltså gör jag mig till”. I motsats till Descartes
tvivlade Tage även på Gud. Någonstans har han skrivit ”Om Gud hade funnits så hade han
väl inte varit så dum att han skapat hedningar”.
188 Descartes klarade sig från inkvisitionen. I stllet var det den svenska vintern som tog kål
på honom. Drottning Kristina var en kunskapstörstande regent, och 1649 inbjöd hon Kartesius
till Stockholm för att undervisa henne. En bidragande faktor till att Descartes accepterade
uppdraget var att hans revolutionerande idéer skapat en förföljelsekampanj mot honom i Holland,
där han bott i 20 år. Kanske kände han sig också säkrare för den jesuitiska inkvisitionen
i protestantiska Sverige, i den europeiska civilisationens mest nordliga utpost. Descartes,
som sedan barndomen varit van att sova större delen av förmiddagen, tvangs stiga upp i ottan
för att undervisa den unga drottningen (23 år), men det var inte detta som knäckte honom
som vissa skrönor gjort gällande. I stället var det en utdragen ceremoni på slottsgården en
smällkall vinterdag som ledde till lunginflammation för både den franske ambassadören och
Descartes. Han avled 11/2 1650, bara ett par månader efter ankomsten, och begravdes i
Stockholm. Inte förrän 1667 transporterades kvarlevorna till Frankrike. Vid framkomsten
visade det sig att flera kroppsdelar saknades, bland annat huvudet. Enligt en osannolik berättelse
hade man tillverkat en för liten kista till begravningen, varför huvudet kapades för att få
plats med kroppen i kistan. Att det rika svenska hovet skulle tillverka en för liten kista, och vid
upptäckten korrigera misstaget med att kapa den store filosofens huvud är svårt att tro.
Sannolikare är förklaringen i the Internet Encyclopedia of Philosophy, att huvudet stals under
217

I stället för att inta en fruktbar helhetssyn – som inkluderar ”både/och”, relationer och processer
– fragmentiserar och dikotomiserar vi vår verklighet, delar upp den i ”antingen/eller”
och tillskriver statiska egenskaper: ont eller gott, svart eller vitt, verkligt eller overkligt, av eller
på, ett eller noll. Sådan information fungerar utmärkt på den primära nivån i den digitala cybervärlden,
men i levande system leder detta tankesätt snarare till låsningar än till lösningar.
Dualismen har fått människor att betrakta tanke, känsla och handling som separata fenomen
och tillskriva dem kausala relationer av olika slag, som att ”tankar styr känslor” (KBT)
eller ”tanken är primär, handlingen är sekundär” (konstruktivism). Att känna har betraktats
som motsatsen till att tänka. Nyare forskning konstaterar dock allt oftare vikten av ett sunt
känsloliv för att tänka och handla förnuftigt.
”Filosofiska rummet” i P1 sände 23/12 2007 inslaget ”Om känslan i förnuftet”. I programmet
presenterades bland annat neurologen Antonio Damasios forskning om vilken roll känslorna
spelar för ett förnuftsmässigt tänkande, så som han presenterat den bland annat i boken
”Descartes misstag”. Damasio hävdar att kroppen är tankens ursprung. Han framför idén
att tänkandet är införlivat i en kropp, där ingen fristående själ existerar. Tanken är en psykologisk
funktion baserad på anatomi. Slutsatsen ”jag tänker, alltså finns jag” är tårta på tårta,
enligt Damasio. När han tillämpar sin kropp/själ-princip i stället för dualism blir den liktydig
med ”Jag finns, alltså finns jag”. Därav titeln ”Descartes misstag”. 189
Även John Shotter (se kapitel 9.8) pekar på det problematiska arvet från Descartes i
vetenskaplig teori – och inte minst i praktiken:
”…medan vi kan ha förkastat den kartesianska uppfattningen om den självomslutande,
självsäkra och kroppslösa själen (”cogito”) i våra teorier, så följer vi
sociala analytiker i väst de kartesianska uppfattningarna om vad som utgör en
korrekt form av intellektuell utforskning. Därför söker vi fortfarande… förklarande
teorier om psykologiska processer som kan fungera som separata och självständiga
element för att kombineras till mer komplexa strukturer enligt givna regler…
som med Descartes ord syftar till att göra oss till ’mästare och härskare
över naturen’…
… det finns en inbyggd tendens i västerländsk socialpsykologi… att behandla
språket som den presenteras på… som oproblematiskt… och sålunda erbjuda
precis det frigörande tillvägagångssätt… som den påstår sig göra. Men så länge
den ignorerar spontana, levande, uttryckande-besvarande (”expressive-responsive”)
kroppsliga aktiviteter, så återinför man den mekaniska kartesianska
världsbilden i sin forskning – hur mycket man än protesterar mot dess validitet
och tillförlirlighet i sina teorier.” (Shotter 2004, min översättning)
Olli Lagerspetz, finsk docent i filosofi, konstaterar i en artikel att ”medvetandeforskningen för
en tid framåt kommer att vara upptagen med att städa upp efter Descartes”. 190
10.2 Både/och – i stället för antingen/eller
Medan det dualistiska antingen/eller-tänkandet leder till fruktlösa strider om kropp eller själ,
tanke eller handling, arv eller miljö, teori eller praktik, rätt eller fel – där tes och antites i bästa
fall förenas i en syntes efter avtagande pendelrörelser, så vill jag i de flesta fall gå direkt till
transporten. Det som gett dessa historier en sådan betydelse är det faktum att Decartes teori
om åtskild tankesubstans och kroppslig substans är uppfylld, åtminstone för hans egen del, i
och med att hans kropp och huvud fortfarande är åtskilda.
189 Damasios hårda kritik kan synas en aning orättvis, eftersom Descartes själv faktiskt var
inne på samma tankegång. I en breväxling med den tyska prinsessan Elisabeth utvecklade
han kropp/själen som en tredje dimension, och under sitt sista levnadsår framkastade han hypotesen
att tallkottkörteln var den fysiska platsen för mötet mellan kropp och själ. (Jerkert
2000). Visserligen beklagar jag effekterna av dualismen, om än från ett annat perspektiv än
Damasio, men Descartes måste betraktas i sitt historiska, politiska och religiösa sammanhang.
Han levde under starkt förtryck från den katolska kyrkan, och behövde en religiös fasad
som legitimerade hans forskning. Att eftervärlden skulle använda hans filosofiska försvar för
att fragmentera och förringa människan som en holistisk varelse, kunde han kanske inte föreställa
sig, trots sin genialitet.
190 www.kaapeli.fi/~fbf/ikaros/arkiv/2005-4/medvetandefilosofi.pdf
218

syntesen med ett både/och-tänkande som är mer fruktbart, och jag tycker mig se att en sådan
utveckling faktiskt är på gång, och inte bara är en from förhoppning.
Individ OCH kollektiv
I familjeterapins barndom angreps psykoanalysen för dess individfokusering. I sin strävan efter
att arbeta med hela familjesystemet minimerade många familjeterapeuter individens betydelse,
och ställde villkor att hela familjen alltid skulle komma till sessionerna. Individerna tenderade
att försvinna i kollektivet. På det konstruktivistiska 1980-talet ställdes individen åter i
centrum, med fokus på mentala konstruktioner och alternativa berättelser. Vi kan se samma
mönster i samhälle och politik. På 1960- och 70-talen talen rådde kollektiva vänstervindar,
som på 1980-talet började kantra över till kraftigt individorienterade högervindar (se kapitel
9.7). Jag tror att både familjeterapin och politiken kommer att inse att vi inte kan ställa kollektivet
och individen i motsatsställning. Det handlar inte bara om individuella behov eller kollektivets
dominans. Den individuella friheten och den strukturella samhörigheten förutsätter varandra,
och kan inte separeras utan negativa konsekvenser.
Den strukturella familjeterapin förenar det individuella med kollektiva strukturer, och har
dessutom fokus även på mellannivåerna – dyader, triader och subsystem – likväl som de
övergripande nätverkssystemen i den utvidgade familjen. Därför är jag övertygad om att den
systemiskt strukturella familjeterapin går mot en renässans, och kommer att svara för en allt
större del av det terapeutiska nytänkandet i framtiden. Denna bok är mitt försök att dra ett strå
till den strukturella stacken.
Tanke OCH handling
Eftersom temat att förena fokus på tanke och handling är ett centralt tema i strukturellt familjeterapi,
skall jag inte trötta den som orkat läsa ända hit med fler upprepningar än att båda
behövs i ett cirkulärt perspektiv. Vi kan inte sätta det ena före det andra utan att förlora helhetssynen.
Den sociala konstruktionismen innebar ett steg på väg mot en helhetssyn, och
John Shotters kroppsligt-dialogiska sociala konstruktionism (kapitel 9.8) är ännu ett steg.
Även Tom Andersen betonade vad han kallade relationell och kroppslig kunskap (kapitel 9.4).
Närhet OCH avskildhet
Om man skall sammanfatta den strukturella familjeterapin i tre ord så blir det ”lagom är bäst”,
och det gäller inte minst närhet och distans. Familjemedlemmar behöver närhet för att få näring.
Men om närheten blir överdrivet symbiotisk och permanent blir kärleken kvävande. Alla
behöver också ha distans för att inte bli uppslukade av kollektivet. Den individuella autonomin
och identiteten förutsätter utrymme för att hitta sig själv. Men inte heller distansen får bli permanent
och övergå till isolerad ensamhet.
Den strukturella familjeterapin erbjuder även här ett både/och perspektiv, inte bara för familjen
och dess medlemmar. Även terapeuten växlar mellan närhet och distans i det terapeutiska
systemet.
Profilering OCH respekt
Kommunikation mellan terapeuter med olika inriktningar brukar sällan handla om nyfikenhet
och en vilja att lära av varandra och hitta gemensamma nämnare. Oftast handlar det om att
framhäva sin egen förträfflighet, och helst då genom att hitta fel hos sina motståndare, i jakten
på att vinna positionen som ”den enda sanna läran”. ”Det är fel att vara expert”, ”det är fel
att försöka påverka klienter”, ”det är fel att prata om problem” är några exempel på argument
som hörts i debatten.
Om terapeutkåren kunde enas om att det inte finns några objektiva sanningar, och därmed
ingenting som alltid är rätt eller fel, så kanske terapeuter kunde profilera sig utan att hacka på
oliktänkande. Man kunde börja att inte bara respektera olikheterna utan till och med uppskatta
dem som öppningar till tankeutbyte, utan krav på att betraktas som det allena saliggörande.
Det borde vara möjligt, men frågan är hur lång tid det tar.
Första OCH andra ordningens cybernetik – cybernetiska paradigmskiften
Några ledande cybernetiker, bland andra Stuart Umpleby (2001), professor vid George
Washington University, har börjat tala om tre cybernetikvarianter för att undvika den förvirring
som uppstår när man tillämpar mekanisk (engineering) eller biologisk cybernetik på sociala
system. Den stora skillnaden är att sociala system står i ett cirkulärt påverkansförhållande till
219

observatören. Familjen påverkas av terapeuten eller utredaren, samhället påverkas av den
psykologiska, sociologiska och cybernetiska forskningen, samtidigt som observatören påverkas
av det system som studeras.
Umpleby har jämfört de olika formerna av cybernetik med avseende på synen på epistemologi,
nyckeldistinktioner, problemdefinitioner, förklaringsambitioner, grundantaganden och
konsekvenser. Han har sammanfattat jämförelserna i en tabell:
Mekanisk
Biologisk
Social
cybernetik
Syn på epistemologi: Realism: kunskap är
en ”bild” av verkligheten
Nyckeldistinktion: Verkligheten kontra
vetenskapliga teorier
Problem att lösa: Att konstruera teorier
som förklarar
observerade fenomen
cybernetik
Biologism: hur hjärnan
fungerar
Realism kontra konstruktiviism
Att inkludera observatören
i den vetenskap-
liga domänen
Vad måste förklaras: Hur världen fungerar Hur individen konstruerar
en ”verklighet”
Grundantagande: Naturliga processer
kan förklaras med
vetenskapliga teorier
Viktig konsekvens: Vetenskaplig kunskap
kan användas för att
modifiera naturliga
processer till förmån
för människor
(Umpleby 2001, min översättning.)
Idéer om kunskap skall
baseras på neuropsykologi
Om människor accepterar
konstruktivism blir
de mer toleranta
220
cybernetik
Pragmatism: kunskap
konstrueras för att
uppnå människors
syften
Kognitionens biologi
kontra observatören
som social deltagare
Att förklara relationen
mellan naturvetenskap
och social vetenskap
Hur människor skapar,
bevarar och förändrar
sociala system genom
språk och idéer
Idéer accepteras om
de tjänar observatörens
syften som social
deltagare
Genom att förändra
tankesystem (genom
övertalning, inte tvång)
kan vi förändra
samhället
Inom cybernetiken har det också höjts röster, till exempel Dallos & Urry (1999), för att det kan
vara dags för den tredje ordningens cybernetik, kunskap som integrerar cybernetik av första
och andra ordningen, för att de båda cybernetikvarianterna skall kunna samverka, och därmed
komma ifrån den blockering som konstruktivisterna åstadkommit genom att diskvalificera
den första ordningens cybernetik, och förklara den andra ordningens cybernetik som oförenlig
med gamla teorier.
Andra, som Zangeneh & Haydon (2004) har räknat den sociala konstruktionismen som
den tredje ordningens cybernetik och fört fram integrativa teorier som den fjärde ordningens
cybernetik. Pocock (1999) avvisar dock tanken på att social konstruktionism skulle utgöra en
egen cybernetisk ordning, och det lär kanske dröja ett tag innan den vetenskapliga och den
praktiserande terapivälden enats om vilken ordning som skall råda. Men det verkar ändå bara
vara en tidsfråga innan de gamla stridigheterna om den enda sanna läran kan förpassas till
historieböckerna, och det integrativa perspektivet blir allmänt etablerat.
Integration i praktiken
GSI har i decennier praktiserat ett integrativt perspektiv som en självklarhet, utan att presentera
det som ett nytt paradim. Hårtveit & Jensen (2002) är inne på samma väg i sin horisontella
regnvattenmetafor, även om de inte heller har formulerar det som en ny cybernetisk ordning:
”(Darwin, Marx och Freud) ...beskriver utveckling som en i huvudsak linjär process.
Där A leder till B som sedan leder till C och så vidare... Utveckling beskrivs
dessutom som en kvalitativ process, vilket till exempel Darwin gör när han beskriver
arternas historia. Det börjar med något primitivt och enkelt, för att sedan
sluta med något av en högre ordning.
Många tenderar att betrakta familjeterapins utveckling på samma sätt. Man
tänker sig då att det sista är det bästa, eftersom de så att säga står på axlarna
av det tidigare. På så sätt utvecklas idéer som blir mer och mer sanna, mer och

mer identiska med det vi kan kalla verkligheten. En sådan bild kan vi kalla för en
vertikal bild av utveckling... Man upplever att världen går framåt. Man har som
det heter ’kommit längre idag’... I familjeterapisammanhang betyder det att den
nyaste teorin och den senaste metoden är det viktigaste att sätta sig in i. Det blir
viktigt att ’följa med’ när fältet utvecklas. Denna föreställning utgör i dag grunden
för en blomstrande seminarie- och kongressverksamhet inom fältet, en verksamhet
som genom att vara först med det nya, försörjer många lärare och handledare.
Horisontell utveckling
I vår framställning av familjeterapins framväxt vill vi ta vår utgångspunkt i en annan
syn på utveckling; utveckling som en horisontell process. Så som vattenpölarna
på en fotbollsplan när det regnar, hela tiden utvidgas och ändrar form
och förhållande till varandra, tänker vi oss att nya idéer och tankar hela tiden
uppstår. De är olika och förändras ständigt, men ingen är kvalitativt bättre än de
andra...
I ett sådant perspektiv blir det också viktigt att studera tidigare tankar och känna
till det som inte längre praktiseras. Man kan finna lika mycket värdefull kunskap
där som i det allra senaste. Världen går inte bara framåt.”
(Hårtveit & Jensen 2002 s. 33 f. Min kursivering.)
Tendenser till utveckling av cybernetiken pekar på att den fas som varit de senaste 25 åren
(med en grupp konstruktivistfundamentalister som envist hävdar att postmodern konstruktivism
är det enda rätta, som totalt diskvalificerar den första ordningens cybernetik, och som
predikar ”du skall inga andra gurus hava jämte Bateson, Maturana och White”) är på väg att
fasa ut och öppna nya möjligheter till dialog och integration. Om det sedan innebär en tredje
ordningens cybernetik, en integration av första och andra ordningens cybernetik eller flera
olika cybernetiska modeller, beroende på om det handlar om maskiner, biologiskt styrda
system eller sociala system är svårare att sia om.
Min gissning är att den tredje ordningens cybernetik blir en social cybernetik, som integrerar
den första och den andra ordningens cybernetik – ungefär som den systemiskt strukturella
familjeterapin, eller den integrativt interaktionistiska familjeterapimodellen som tillämpas vid
GSI.
10.3 Omstrukturering på myndighetsnivå
Ända sedan Minuchin började arbeta med slumfamiljer i slutet av 1950-talet har han och hans
kollegor engagerat sig i fattiga familjers livsvillkor. Även om fokuseringsskiftet från individen
till familjen var epokgörande så nöjde man sig inte med detta, utan började även utforska det
sociala sammanhang som omslöt familjen. "Vi försökte frigöra de fattiga familjerna. Vi trodde
på en social revolution, och det gjorde vårt arbete ännu mer spännande” har Minuchin sagt i
en intervju. Men till en början arbetade man enbart direkt med familjerna.
”Vi var synnerligen kritiska mot rättssystemets och socialvårdens fördomsfulla
sätt att bemöta våra barns familjer och göra familjemedlemmarna alienerade
och maktlösa, men i upphetsningen över våra nya upptäckter angående familjen
utforskade vi aldrig möjligheten att utmana de större sociala systemen.” (Hela
familjen s. 42.)
Utbildningsinsatser
Efterhand riktades intresset även mot de institutioner som, genom sitt individfokus, bidrog till
att konservera familjernas maktlöshet. Tillsammans med hustrun Patricia och den mångåriga
medarbetaren Jorge Colapinto började han introducera ett famljesynsätt på socialbyråer,
missbruksenheter, fosterhemsenheter, barnpsykiatriska kliniker och andra institutioner.
1990 publicerade Family Therapy Networker en skrämmande artikel om fosterbarnsvården
i New York, ”The foster care crisis”, skriven av Minuchin tillsammans med den israeliska psykologen
Joel Elizur. Artikeln skildrade hur myndigheterna omhändertog mängder av barn och
placerade dem i miljöer som ofta var skadliga för barnen, i stället för att hjälpa de biologiska
familjerna att själva kunna ta hand om sina barn. 191 Samma år publicerade Patricia Minuchin
191 Artikeln var ett avsnitt ur boken ”Institutionalizing Madness”, som publicerades 1989.
221

(tillsammans med en arbetsgrupp som bland andra bestod av maken Salvador, sonen Daniel
och Jorge Colapinto), en träningsmanual för fosterföräldrar 192 som ett led i att stärka samarbetet
mellan fosterföräldrar och biologiska föräldrar.
Familjearbetets överlevnad
Utbildningsinsatserna var i regel framgångsrika, men så småningom upptäckte man att det
svåraste inte var att genomföra ett familjeorienterat arbetssätt. Det stora problemet låg i att få
familjeprogrammen att överleva på sikt, när gamla rutiner, procedurer, blanketter med mera
drog tillbaka mot det gamla individtänkandet, som ligger så djupt rotat i vår västerländska
kultur att det krävs en ständig mental kamp för att förpassa detta konserverande tankesätt till
den underjord där det hör hemma. För att familjeorienterade färdigheter skall kunna fungera
över tid krävs att det strukturella tänkandet (se kapitel 4) är genuint integrerat, inte bara i den
enskilde behandlaren, utan även på alla nivåer i organisationen.
Erfarenheterna från detta omstruktureringsarbete på myndighetsnivå ledde till att makarna
Minuchin och Jorge Colapinto skrev boken ”Working with families of the poor” som först publicerades
1998, och som trycktes i en reviderad upplaga 2007 – ett halvt sekel efter att Minuchin
påbörjade sitt epokgörande arbete med slumfamiljer vid Wiltwyck School.
I bokens första del beskrivs det system- och familjeorienterade arbetssättet – de färdigheter
och procedurer som krävs för att de lågfungerande familjerna skall få hjälp att utveckla sina
resurser att hantera de problem de möter i livet. I den andra delen ges flera konkreta
exempel på hur familjeorienterade program genomförts på olika typer av institutioner för missbruksvård,
fosterhemsvård, barnpsykiatri och socialtjänst.
Fosterhemsprojekt
Fosterhemsprojektet är speciellt intressant i detta sammanhang. Dels är det mycket väldokumenterat,
193 dels framhåller detta program viktiga delar som saknas i det svenska utredningssystemet
BBIC (se kapitel 8.14). I ”Working with families of the poor” innehåller kapitlet om
fosterhem dels det ursprungliga ”Foster Care Project”, som bygger på Patricia Minuchins
manual, och som syftar till att underlätta barnets återplacering i den egna familjen, dels ett
nytt projekt för permanenta placeringar där Jorge Colapinto hade huvudansvaret.
Det första projektet gick ut på att bygga fungerande ekologiska samarbetsnätverk runt
barnen. Programmet bygger på sex grundidéer:
1. Ett nytt triangulärt system, bestående av socialarbetare, fosterhem och biologiska föräldrar,
formas kring barnen. Inom denna övergripande triangel kan man sedan arbeta med
olika subsystem såsom fosterfamiljen och den biologiska familjen, socialarbetaren och fosterfamiljen,
barnet i fosterfamiljen respektive i biologiska familjen...
Svenska socialbyråer är ofta högt specialicerade, och det är inte ovanligt att familjen har
kontakt med en socialarbetare från ekonomisektionen, en från barn- och familjesektionen, en
från ungdomssektionen, en från missbrukssektionen, en från familjehemssektionen och en
från familjerättssektionen. Ibland kan det krävas lika mycket tid och energi för att lösa samarbetsproblemen
i det professionella systemet som i familjesystemet, i synnerhet om det också
inkluderar samarbetspartners från andra myndigheter som skola, förskola, BUP, vuxenpsykiatri,
försäkringskassa, arbetsförmedling med flera.
Nu behöver i regel inte samtliga myndigheter som har kontakt med familjen ingå i det nybildade
systemet kring det omhändertagna barnet, men ett minimum lär vara den biologiska
familjens socialsekreterare (som i de flesta fall genomfört den utredning som ligger till grund
för omhändertagandet) och en familjehemssekreterare (som ofta utrett familjehemmets
lämplighet och som handleder och stödjer fosterföräldrarna). Om inte det triangulära stöd-
192 Jag är medveten om att begreppen fosterhem, -föräldrar och -barn inte längre ingår i officiellt
juridiskt språk. I stället använder det intetsägande begreppet ”familjehem”. Semantisk
logik säger att ett familjehem är ett hem där det bor minst en familj. Jaha? Till skillnad från
vad? Ett hem där alla är ensamstående? Egentligen är det väl bara institutioner som ålderdomshem
som tillhör den kategorin. I denna text använder jag genomgående det klargörande,
och i allmänt språkbruk accepterade, prefixet foster-. Alltså fosterföräldrar, fosterhem
och fosterbarn.
193 Förutom fosterföräldramanualen har Patricia Minuchin även skrivit kapitlet ”Foster and
natural families: Forming a cooperative network” i boken ”Children in families at risk” (red.
Combrinck-Graham).
222

systemet fungerar är risken stor att den latenta konflikt (som finns inbyggd i konstruktionen
med olika personer som stöder stridande parter) snarast förvärrar den konflikt mellan fosterföräldrar
och biologiska föräldrar som är alltför vanlig.
2. Det triangulära systemet skall vara samverkande i stället för motarbetande, och skall
innehålla representanter för båda familjerna. Man delar information med varandra, och löser
problem med gemensamma ansträngningar. Kvaliteten i kontakten mellan de två familjesystemen
är avgörande för barnets framtid.
3. Kompetensutveckling i den biologiska familjen är utslagsgivande för hur föräldrarna klarar
av att hantera den oftast smärtsamma placeringsperioden, och hur de hanterar den återförening
som är målet med placeringen.
4. Viktiga förändringar/övergångar i barnets tillvaro kräver speciell uppmärksamhet. De
största förändringarna är naturligtvis omhändertagandet med flyttning till fosterfamiljen, och
återföreningen när barnet slutgiltigt flyttar hem och omhändertagandet upphör. Men även
besökssituationer under placeringen är mycket viktiga att arbeta med, i termer av samarbete
mellan föräldrasystemen.
5. Hänsyn till barnets utvecklingsnivå måste integreras i modellen. Placering av spädbarn,
förskolebarn, låg- och mellanstadiebarn respektive tonåringar kräver speciella hänsyn, förberedelser
och stödinsatser.
6. Släktplaceringar skapar en unik situation mellan familjerna, som förändrar relationernas
kvalitet. Omställningen för barnet blir mindre, men relationer mellan vuxna kan skapa spänningar,
varför denna typ av placering kräver speciell uppmärksamhet.
1. Kontakt med administratörer.
Träningsprogrammets fem faser
För att åstadkomma en genomgripande förändring av fosterbarnsvården, krävs att det nya
förhållningssättet integreras i hela organisationen, och därför är ledningens engagemang
avgörande för en ekologiskt familjeorienterad fosterbarnsvård. Träningsprogrammet behöver
planeras och alla medarbetare behöver informeras, även de som inte direkt ingår i programmet.
2. Personalutbildning.
Utbildningen börjar med de socialsekreterare som skall bilda team med fosterfamiljer till att
börja med, och senare även med biologiska familjer. Utbildningen fokuserar först på attityder
och synsätt i det ekologiska familjeperspektivet, för att sedan koncentrera sig på träning av
färdigheter som samgående (se kapitel 3), familjekartor (kapitel 4), fokus på resurser och
styrkor (kapitel 7.3) och komplementaritet (kapitel 6.1.2).
3. Utbildning av fosterföräldrar.
Patricia Minuchins manual för fosterföräldrautbildning omfattar en studieplan för åtta sammankomster,
var och en utifrån ett specifikt tema: vad är en fosterfamilj; fosterbarnet kommer
till en ny familj; rötter – fosterbarnets biologiska familj; olika typer av familjer – storlek och etnicitet;
besök och kontinuerlig kontakt med biologisk familj; samverkan med socialsekreterare
– funktioner och roller; samverkan med socialsekreterare – implementering av processen
samt till slut att komma hem – återföreningen. Utbildningen genomförs med hjälp av gruppdiskussioner,
rollspel och videosessioner
4. Teambildning: gemensam träning av personal och fosterföräldrar.
Det professionella teamet, bestående av socialarbetare och fosterfamilj är ansvariga för bildandet
av en samarbetstriangel, där den biologiska familjen också ingår. För att detta samarbete
skall komma till stånd måste teamet förberedas, roller klargöras och det ekologiska
perspektivet förankras. Till en del måste detta arbete ske innan den biologiska familjen involveras,
men det mesta av arbetet sker direkt i mötet med den biologiska familjen, som till en
början i regel är mycket avogt inställda till både socialarbetare och fosterföräldrar, men som
genom respektfullt bemötande ofta snabbt kommer över sin misstro, och känner sig som en
del i det triangulära systemet kring barnet.
223

5. Modellen integreras i ordinarie verksamhet.
Programmets avslutande del handlar om att integrera modellen i det ordinarie arbetet på socialbyrån.
De erfarna medarbetarna får introducera mindre erfaren och nyanställd personal,
hålla i fortbildning om den ekologiska modellen, och hålla perspektivet levande inom förvaltningen.
Många tillämpningsområden
Fosterhemsprojektet är bara ett exempel på hur man kan introducera ett familjeperspektiv i
en organisation. I ”Working wiith families of the poor” ges också exempel på hur man kan
arbeta med permanenta fosterhemsplaceringar, där återförening med biologiska föräldrar inte
är genomförbara inom överskådlig framtid. Det finns också särskilda kapitel om missbruksvård
och barnpsykiatri, som är intressant läsning för alla som vill utveckla och effektivisera
behandlingsarbete av olika slag.
Bokens sista kapitel är en slags sammanfattning, Det är döpt till ”Att förflytta berg” och
handlar på en generell nivå om hur man introducerar familjearbete i en organisation, och hur
man får det att överleva. Tre avgörande delar utpekas, och för var och en av dem beskrivs ett
antal faktorer som bidrar till etableringsmöjligheter och överlevnadsförmåga.
Familjekompetent personal
Den första förutsättningen för ett familjebaserat arbete är naturligtvis kunniga socialarbetare.
En familjeorienterad intensiv grundutbildning är en nödvändig faktor, om än inte tillräcklig.
Erfarenheterna har visat att grundutbildningen inte bör omfatta mindre än tre år för att ge
varaktig effekt. Utbildningen måste också följas upp av handledning som stöder familjeinriktningen.
Om handledaren är individorienterad blir stödet för det familjeekologiska tänkandet
för svagt, och risken är stor att de kunskaper och färdigheter man förvärvat i utbildningen
sjunker undan.
Kunskapsnivån måste också fräschas upp av fortbildning i form av repetitionskurser, litteratur
cirklar, seminariedagar, studiebesök med mera. Introduktionsutbildning av nyanställd
personal där erfarna medarbetare undervisar och handleder de nyanställda är inte bara ett
sätt att introducera ny personal. En icke föraktfull sidoeffekt är det som jag brukar kalla ”learning
by teaching”, det vill säga att kunskaperna blir än mer integrerade när man lär ut det
man lärt sig, och tvingas besvara frågor man kanske inte funderat på innan.
En annan viktig faktor inom området personalkompetens är förmågan att uppfatta och
koppla samman delar av övergripande system. Ett sådant exempel är familjens naturliga nätverk.
Släktingar, vänner, föreningsledare med flera kan utgöra viktiga resurser för att vara ett
stöd för familjen som helhet eller enskilda familjemedlemmar. En ekologiskt orienterad socialarbetare
nöjer sig inte med att vidga perspektivet från individen, den identifierade patienten,
till familjen. På samma sätt som man ser och förstår individen i sitt naturliga sammanhang, är
familjesystemet i sin tur bara ett subsystem i ett antal övergripande system, som bildar sammanhang
för förståelse av familjen. Den utvidgade familjen är ett centralt begrepp i strukturell
familjeterapi (se kapitel 8.9).
Multiproblemfamiljer har i regel en stor del av sitt nätverk inom den professionella sektorn.
En viktig och intressant skillnad mellan dessa nätverkssektorer är att det naturliga nätverket i
regel har en tät interaktion mellan medlemmarna, medan kontakten mellan medlemmar i det
professionella nätverket ofta är minimal eller obefintlig. Detta kan vara lättare att förstå när
organisationerna har olika huvudmän, men även om de professionella arbetar inom olika sektioner
i samma organisation (till exempel socialtjänsten) är det inte ovanligt att kontakt, kommunikation
och samverkan är minimal och konfliktfylld. För att kunna hjälpa familjen på bästa
sätt måste i regel en integrerad samverkan komma igång. Att få tillstånd en professionell
samverkan är inte alltid lätt. Ibland kan det misslyckas, men det är ändå alltid värt mödan att
försöka.
Systemorienterad organisation
En avgörande faktor som har stor inverkan på möjligheterna att arbeta familjeorienterat är att
verktyg och procedurer anpassas till detta arbetssätt. Blanketter och formulär som bygger på
arbete med isolerade individer fungerar i regel inte särskilt bra. Om regler och förordningar
påtvingar olämpliga formulär, får man försöka komplettera dem med mer funktionella sådana.
Ett visst mått av flexibilitet och anpassbarhet från familjearbetarna är en förutsättning för att
introducera och vidmakthålla ett familjebaserat arbetssätt, om organisationen som sådan inte
224

är tillräckligt flexibel. Rutiner för initial kontakt kan också behöva ändras för att passa in i ett
familjeorienterat arbetssätt.
En av de allra viktigaste organisatoriska faktorerna är ledningens engagemang och stöd.
Även om utbildarna måste vara kreativa och engagerande för att nya idéer skall slå rot, är det
ledningens engagemang som avgör om de skall integreras i organisationen, och inte vissna i
brist på näring. Chefernas stöd till personalen innebär inte bara att omsättningen av kunskaperna
till praktiken underlättas betydligt. Dessutom är detta stöd avgörande för hur kunskaperna
hanteras när utbildarna har avslutat sitt arbete.
Det är också viktigt att mobilisera och engagera de som påverkas av det förändrade arbetssättet.
Förutom den personal som utbildas, och berörda chefer, handlar det om administrativ
personal, samarbetspartners inom och utanför den egna förvaltningen, och inte minst
klienterna, som är viktiga stödtrupper för att bevara det nya arbetssättet. När makarna Minuchin
och Jorge Colapinto undersökte vilka faktorer som gjort att vissa utbildningsprogram lyckats
bättre än andra, blev de förvånade av upptäckten att klienternas reaktion på den behandling
de fått hade stor inverkan på programmens livskraft. Klienterna blev alltså viktiga
medarbetare i förändringsprocessen, inte bara vårdkonsumenter. Eftersom hjälpsökande
klienter oftast inte förväntar sig att kunna påverka den behandling de får, krävs dock ett aktivt
arbete av socialarbetarna för att bryta klienternas passivitet, och mobilisera dem som aktiva
deltagare i familjeorienterade aktiviteter.
Förutom kompetent personal och en systemorienterad organisation, så påverkas möjligheterna
till familjeprogrammets överlevnad mycket av kulturens sociala klimat (se kapitel 9.7).
Detta är mycket svårt att påverka för en enskild socialarbetare eller en lokal organisation,
men även om resultaten är begränsade så är det viktigt att utnyttja de små möjligheter som
ändå finns – genom att skriva debattartiklar och insändare, diskutera med lokala politiker och
så vidare. Många bäckar små...
Forska eller dö
Den politiskt och marknadsekonomiskt styrda individualismen (se kapitel 4.1 och 9.7) förstärks
även av en vetenskaplig styrning. Individfokuserade behandlingsformer som kognitiv
beteendeterapi (KBT) har studerats vetenskapligt mycket mer än familjeterapi. Den vetenskapliga
evidens som denna forskning skapat, ger förstås en oerhörd tyngd åt dessa individfokuserade
behandlingsformer, eftersom det är ”vetenskap” som gäller för Socialstyrelsen,
Statens institutionsstyrelse med flera. ”Beprövad erfarenhet” är på väg att förpassas till
riktlinjernas soptunna.
Även biologisk forskning gör stora framsteg, vilket ytterligare riktar intresset bort från interpersonella
system, till förmån för individuell fokusering.
Vi familjeterapeuter borde avsätta en del av den tid vi lägger ned på klinisk verksamhet,
undervisning och handledning till vetenskaplig forskning om våra metoder. Om vi inte kan
dokumentera effektiviteten bättre riskerar våra kunskaper att snart bli bortglömda.
Framtidsvision
Även om det är något av ett mirakel att makarna Minuchin efter drygt 50 år som familjeterapipionjärer
fortfarande är aktiva, både som utbildare och författare, så lär de statistiskt sett inte
orka fortsätta så många decennier till.
De strukturella idéernas fortlevnad tryggas dock bland annat av Minuchin Center for the
Family, ett utbildningsinstitut grundat av Salvador Minuchins lärjungar, bland andra Jorge
Colapinto (medförfattare till ”Working with families of the poor”), Wai-Yung Lee (medförfattare
till ”Om konsten att bedriva familjeterapi” och ”Assessing Families and Couples”), och inte
minst sonen Daniel Minuchin.
Till syvende och sist är den strukturella familjeterapins framtid beroende hur du och jag förvaltar
det strukturella arvet. Om vi kan visa att detta arbetssätt ger goda resultat, även om
trender sveper fram med individualfokuserade inriktningar som psykoanalys, konstruktivism,
KBT och neuropsykiatri, då kommer det alltid att finnas plats för systemiskt strukturell familjeterapi,
i synnerhet för familjer där barn och vuxna snärjts i dysfunktionella systems samspelsmönster,
och där familjens kapacitet, erfarenhet eller intresse för intellektuella filosofiska
resonemang är begränsat.
225

Biilagor: Tidigare artiklar i konstruktivistdebatten
1. Svenska familjeterapikongressen 2001 – Inledningsanförande
av Maths Lundsbye, Leg. psykoterapeut, leg. psykolog, GSI/FamiljeTerapeuterna Korsvägen AB
(Svensk Familjeterapi 2001 nr 3-4, och Cirkulär 2001 nr 3)
Presentation
Hjärtligt välkomna till den svenska familjeterapikongressen 2001 i Göteborg, med temat
”Barnet i centrum”. Några av er har jag träffat under det dryga kvarts sekel jag varit verksam
som familjeterapeut, handledare och utbildare, men många av er har nog inte haft kontakt
med mig, annat än möjligtvis som ett namn i raden av medförfattare till Familjeterapins
Grunder, som i snart 20 år betraktats som ett standardverk inom svensk familjeterapi. Därför
kanske jag skall börja med några ord om mig själv.
Obehaglig utmaning
Det första jag vill säga är att jag tycker det är fruktansvärt obehagligt att hålla tal – i synnerhet
inför hundratals människor. Jag känner mig mer hemtam i mindre grupper där jag kan ha
tvåvägskommunikation med samtliga deltagare, där jag kan improvisera och följa processen,
och där jag inte behöver tala i mikrofon för att bli hörd. Trots detta accepterade jag med glädje
den utmaning som arrangörerna gav mig med erbjudandet om att hålla ett öppningsanförande.
Men jag räknar kallt med att jag kommer att staka mig åtskilliga gånger. Det får ni stå
ut med.
Potentiell blindhet
Jag bestämde mig mycket tidigt för att bli barnpsykolog. En bidragande anledning till mitt
yrkesval var att jag har varit diabetiker sedan spädbarnsåren. Uppvuxen med min mammas
ständiga oro för komplikationer, främst blindhet, styrdes mitt sökande till yrken som inte krävde
bra syn.
Nu, med bara 10 år kvar till pensionen, kan jag konstatera att jag fortfarande kan se mina
klienter, elever och handledningsgrupper, och tur är väl det! Jag har svårt att föreställa mig
hur jag skulle fungera, om jag var begränsad till hörseln. Kommunikation är ju så mycket mer
än bara konversation och historieberättande!!!
Barnens försvarsadvokat
Det somatiska motivet ledde till patogena val – att undvika yrken som var oförenliga med ett
potentiellt handikapp. Ett mer salutogent motiv var att jag, i likhet med bl. a. Virginia Satir, ville
bli en barnens försvarsadvokat och verka för att barn skulle få det bättre.
Datorhaveri gav karriärmöjlighet
När jag efter många turer påbörjat mina psykologistudier var jag helt fokuserad på barn- och
utvecklingspsykologi. En av turerna var förresten att, när högskoleantagningen datoriserades
1968, ledde ett datorhaveri till att rekordmånga reserver togs in på psykologutbildningen –
annars hade jag förmodligen aldrig kommit in. Det känns lite konstigt att en av anledningarna
till att jag sitter här i dag är en felprogrammerad dator.
Praktik skapade tvivel
Ambitionen att bli barnpsykolog ledde till att jag 1970 gjorde min psykologpraktik på en barnpsykiatrisk
klinik. Under de sex månader jag praktiserade där hann jag se hur barn, som var
inskrivna när jag började, blev botade, utskrivna och inskrivna igen – med samma eller nya
symtom. Jag började tänka ”Kanske räcker det inte att behandla bara barnet?” – en tanke
som jag ingalunda var först med.
Learning by teaching
Vid denna tid hade en ny disciplin introducerats i Sverige, via pionjärer som Satir, Minuchin
och Kempler. Många med mig började tillbringa en stor del av sin tid på kurser och seminarier
i familjeterapi. Dessa var nytänkande och spännande, men alltför få för att ge en gedigen
grund att stå på. Några av den första generationens svenska familjeterapeuter åkte utomlands
för att få en utbildning, men för en fattig student var det svårt att genomföra. Alternativet
var att läsa så många böcker man kom över, och diskutera dem med likasinnade.
226

I detta syfte tog några av oss initiativ till den första Föreningen för Familjeterapi i Göteborg
1972. På traditionellt svenskt vis arbetade vi i studiecirklar, där den som hade läst lite mer än
de andra fick bli cirkelledare. Detta inkluderar den dåligt dokumenterade principen ”Learning
by teaching”. Genom att tvingas förklara sådant du inte riktigt begriper måste du söka en
djupare förståelse än om du bara läser en bok.
Här började jag min bana som lärare i familjeterapi, och mycket av det jag i dag för vidare
genom GSI, och sedan 1998 även FamiljeTerapeuterna Korsvägen, har jag lärt mig på detta
sätt.
Familjeterapins framgångar
För trettio år sedan kunde jag inte föreställa mig att jag i början av nästa milennium skulle hålla
inledningsanförande till en svensk familjeterapikongress. Under dessa tre decennier har
familjeterapin i Sverige genomgått en fantastisk utveckling.
Psykoterapeutlegitimation och högskoleutbildningar
Det som i slutet av 60-talet var en obskyr och rebellisk verksamhet är sedan 1988 en legitimationsgrundande
psykoterapiform. När GSI 1984 kallade Sveriges familjeterapiutbildare till
en konferens kring legitimationsproblematiken bildades Svenska Föreningen för Utbildare i
Familjeterapi, och sedan var det som om alla dörrar öppnade sig. Det som tidigare varit
otänkbart blev mycket snabbt en realitet.
Många, som i likhet med mig vägrat gå en individualterapiutbildning, hade länge varit inställda
på ett yrkesliv som icke-legitimerade familjeterapeuter. Nu kunde även vi bli ekvivalerade!
Familjeterapi var en accepterad verksamhet även hos Socialstyrelsen och UHÄ (numera
Högskoleverket). Familjeterapiutbildningar ges sedan många år på högskolor, och förra
året startades den första familjeterapiutbildningen vid Göteborgs Universitet.
Etablerat synsätt
Det familjeterapeutiska synsättet (eller det interaktionistiska systemperspektivet som man
också kan kalla det, om man föredrar ett akademiskt språk) börjar inom många områden bli
en självklarhet. Barnpsykiatri, socialtjänst, institutionsvård och skolans elevvård är bara några
exempel. Till och med inom traditionellt konservativa och biologiska fästen som vuxenpsykiatrin
börjar våra tankegångar tränga in.
Djungelns lag bevakar den starkes frihet
Kraftigt ökande klyftor
Mycket har alltså hänt på tre decennier, och kanske behöver man det tidsperspektivet för att
uppleva att en genomgripande utveckling faktiskt har ägt rum. I det korta perspektivet ”här
och nu” finns det annars en risk att man fastnar i en förtvivlan över allt som skulle behöva förändras
– allt ifrån myndighetsbemötanden av enskilda barn och föräldrar, till nyliberalisternas
och de råa marknadskrafternas förändring av ett relativt civiliserat och mänskligt samhälle, till
ett där klyftorna i levnadsnivå ökar i ett rasande tempo, och där djungelns lag bevakar den
starkes frihet att ”äta” den svage. (Vissa föredrar att kalla makthavarna "spelare" eller ”fria”
marknadskrafter.)
Politisk makt ersätts av ekonomisk makt
Under det demokratiska 1900-talet hade många svårt att förstå innebörden av det bibliska
uttrycket ”åt den som har skall varda givet”, men i dag börjar den bli uppenbar. Det blir allt
tydligare vilka syften samhällsutvecklingen tjänar – när politisk makt är på väg att reduceras
till ett minimum och den reella makten blir allt mer likställd med ekonomisk makt; när begrepp
som jämställdhet och solidaritet är på väg att bli ironiska skällsord; när vinster från privatiserad
sjukvård, skola och äldreomsorg blir de nya idealen, och när människovärdet är på väg
att reduceras till vad individen kan producera.
Den förskräckliga bana som samhällsutvecklingen är inne på är kanske svår för oss familjeterapeuter
att ändra. Möjligtvis kan vi protestera lite lamt, som jag gör nu, men våra protester
lär knappast få marknadskrafterna att bli mer mänskliga. Visserligen röner protester
mot den globala världsekonomin ett tilltagande intresse i media, åtminstone när de saboteras
av stenkastande vandaler, som här i Göteborg nyligen, eller tar sig uttryck i massmord av
självmordspiloter, men inga demonstrationer i världen lär återställa den balans mellan politisk
227

och ekonomisk makt som rådde innan Sovjetsystemet, med alla dess avigsidor, förlorade på
knock out mot de Fria Marknadskrafter, som numera kan härja i stort sett fritt med oreglerade
elektroniska transaktioner och internationella företagsflyttningar.
Oroväckande tendenser inom familjeterapin
Om vi inte kan förändra samhällsutvecklingen, så kan vi ändå förbättra en del negativa tendenser
inom vår egen profession. Jag tänker särskilt på fyra teman.
Fokus på individen, mer än relationer och sammanhang
Inom flera systemteoretiska inriktningar är man på väg att tappa det som varit familjeterapins
främsta bidrag till utvecklingen av psykosocialt behandlingsarbete (inklusive underavdelningar
som psykoterapi, familjerådgivning, hemterapi m.m.) nämligen det interaktionistiska perspektivet
– med fokus på relationer och sammanhang. I stället tenderar man att åter fastna i den
enskilda individens hjärna, på en individuell förklaringsnivå som ligger nära de psykoanalytiska
och neuropsykiatriska skolorna.
Det cirkulära perspektivet riskerar att sluta sin cirkel på samma intrapsykiska nivå som det
började. Om vi förlorar essensen av det familjeterapeutiska synsättet, vad har vi då vunnit av
den teori- och metodutveckling som skedde under den senare halvan av 1900-talet?
Oklar yrkesidentitet
Parallellt med denna utveckling har vi kunnat höra allt högre rop på att överge familjeterapi
som begrepp, och ersätta det med någon mer eller mindre kryptisk benämning – som om det
inte är fint nog att vara familjeterapeut. Tyvärr har jag glömt vem som lanserade uttrycket
”terminologisk eskapism” för den namnbytarhysteri som bl.a. lett till att städerskor kallas lokalvårdare,
badrum skyltas med ”hydroterapi” och isolering på §12-hem numer benämns "avskiljning".
För min egen del vore det mycket olyckligt om Svenska Föreningen för Familjeterapi bytte
namn till Föreningen för Kognitiv Systemfilosofi (eller något liknande). Jag är övertygad om att
det vore likadant för de flesta som anser att det konkreta familjearbetet är minst lika viktigt
som filosofiska och vetenskapsteoretiska analyser.
Mitt hjärta finns hos barnen och deras viktigaste sammanhang – familjen, släkten, nätverket,
samhället – och hur många nya teorier jag än inkluderar i mitt tänkande och handlande så
kommer jag alltid att vara familjeterapeut i min yrkesidentitet, vad än andra föredrar att kalla
sig!!!
Modenycker och trendnissar
En tredje oroväckande tendens är att många familjeterapeuter, i sin jakt efter metodutveckling,
tenderar att spola ut barnet med badvattnet. Man kastar sig över de senaste teorierna i
jakten på den rätta tron, med en hysteri som inte står konfektionsindustrin långt efter. Precis
som man slänger (eller gömmer) förra årets kläder när de ersatts av årets mode, verkar man
glömma (eller gömma) de gamla kunskaper som tidigare fungerat rätt bra, även om de inte
var allena saliggörande.
I en handledningsgrupp, där jag nyligen föreslog deltagarna att reflektera över om någon
aktivitetsteknik skulle kunna hjälpa familjen komma vidare, fick jag i efterhand höra hur chockerad
en deltagare blivit över att en så omodern 70-talsteknik över huvud taget kunde föras
på tal.
Modehysterin har lett till att det inte längre räcker att vara modern. Helst skall man vara
post-modern – i sanning en märklig verbal konstruktion, som förvandlar ett ord som återspeglar
relationer till ett statiskt begrepp som beskriver egenskaper!
Rädda barnen – från sina föräldrar eller barnperspektivmonopolisterna?
Till slut vill jag peka på en tendens som är synnerligen oroväckande. Begreppet ”barnperspektiv”
har allt mer börjat användas för att isolera barnet från sitt sammanhang. Barns behov
definieras monopolistiskt, som om barnet fanns i ett vacuum – man glömmer att barn framför
allt behöver välfungerande familjer, och att barnens behov måste ses i relation till föräldrarnas.
Eftersom ett familjeperspektiv utgår från barnens behov blir en konstruerad motsättning
mellan barn- och familjeperspektiv fullständigt obegriplig
Även om barns och föräldrars behov ibland kolliderar, är det ödesdigert att göra föräldrarna
till barnets fiende och försöka rädda barnet från den familj det behöver mest av allt. Vi kan
228

ara ana hur många barn som har fått sina liv saboterade i björntjänster av välvilliga räddare,
som tagit på sig den omöjliga uppgiften att utplåna föräldrarna ur barnets sinne och ersätta
dem med några surrogat – för att tillfredsställa myter om ”sörgårdsidyllen”.
Nya steg i familjeterapins utveckling i Sverige
Jag hoppas att ni skall ta vara på de diskussioner som de många mötena här möjliggör, såväl
under seminarier som i pauser.
Om vi lyckas bidra till
• att stärka familjeterapins fokus på relationer och sammanhang (där barnets viktigaste sammanhang
är familjen) – i stället för att åter fastna på individuella förklaringsnivåer;
• att den familjeterapeutiska yrkesidentiteten blir god nog – utan att behöva söka ”terminologiska
eskapismer”;
• att markera att familjeterapeuter strävar efter att utveckla ett integrativt förhållningssätt – där
nya kunskaper och tankestrukturer inte utesluter gamla färdigheter, och där vi inte förfaller
till att bli modehysteriska trendnissar; samt
• att ”barnperspektiv” definieras utifrån en helhetssyn, som innebär att barn framför allt behöver
fungerande familjer – så att inte enögt individfokuserade "prussiluskor" (som Pippi kallar
dem) får monopol på begreppet;
då har vi bidragit med ytterligare steg i den viktiga utveckling familjeterapin i Sverige genomgått
sedan slutet av 60-talet. Då kanske det också blir lite lättare att stå ut med att den
destruktiva samhällsutvecklingen framför allt drabbar barnen i de socialt utsatta familjer som
utgör merparten av våra klienter.
Första inslaget: Björn Holmberg
Med dessa ord hälsar jag er åter välkomna till den svenska familjeterapikongressen år 2001.
Det är med stor glädje jag presenterar kongressens första nummer – den sjungande terapeuten,
familjeterapins Bob Dylan, min kollega från GSI och FamiljeTerapeuterna Korsvägen:
Björn Holmberg!
Ordförklaringar:
Barnperspektivmonopolist: En person som engagerat sig i barnets bästa utifrån ett ensidigt
individuellt perspektiv, och bortser från relationer och sammanhang, vilket yttrar sig i att man
hellre försöker rädda barn från sina föräldrar är att se till att barnets viktigaste behov, en fungerande
familj, blir tillfredsställt. Jfr med den "snälla" björnen som skulle slå bort flugan från
mannens näsa.
Förklaringsnivå: Den abstraktionsnivå som olika skolor använder för att förklara avvikande
beteende. Exempelvis individuella, dyadiska, triadiska, nätverks- och samhällsnivåer.
Integrativ familjeterapi: I stället för att söka den Enda Sanningen i den ena skolan efter den
andra, söker man ta vara på det bästa från de skolor som man utforskar – i den mån det är
möjligt att förena med helheten och ens värderingsramar.
Learning by teaching: Genom att tvingas förklara sådant du inte riktigt begriper måste du
söka en djupare förståelse än om du bara studerar ämnet i böcker.
Patogen: Sjukdomsbaserad. Jfr "salutogen".
Prussiluska: Välmenande (men okunnig) "hjälpare", som hellre omhändertar barn än att utforska
systemets resurser och bidra till att utveckla dem. Se även "barnperspektivmonopolist".
Salutogen: Hälsobefrämjande. Jfr "patogen".
Sörgårdsidyll: Myt om att barn måste ha perfekta föräldrar, och växa upp i en idyllisk tillvaro,
för att inte drabbas av tidiga karaktärsstörningar.
Terminologisk eskapism: Försök att försköna en verksamhet genom att hitta på ett finare
namn. Den gamle finansministern Gunnar Sträng lär ha haft som valspråk: ” Varför använda
en massa främmande ord när det finns en adekvat svensk vokabulär?”.
229

2. Vart är konstruktionisterna på väg?
(Familjeterapiföreningen i Västra Sverige – medlemsbladet ”Cirkulär” 2001 nr 3)
Lars Ljungman efterlyste, i en debattartikel i förra numret av CIRKULÄR, en "het och
kryddig" debatt om vart familjeterapin är på väg. Hans inlägg var en hätsk reaktion mot
två artiklar av Jan Robertsson i CIRKULÄR 2001:1, som bland annat berörde Minuchins
välgrundade kritik mot framför allt post-modernismen/konstruktionismen. Jag har till
detta nummer skickat två bidrag som kan ses som inlägg i denna debatt – dels manuskriptet
till det inledningsanförande som jag höll vid SFF-kongressen i september i år,
dels en satirisk sketch som FamiljeTerapeuterna Korsvägen hade tänkt framföra vid
Oslo-kongressen förra året – men jag ser mig ändå föranlåten att kommentera vissa
delar.
Till att börja med vill jag, för att inte polemisera i överkant, citera en åsikt som jag till fullo
delar. "Det är lika oklokt att slänga allt det 'gamla' bakom sig, som det är att kräva lydnad och
rättning i leden när de gamla experterna talar." Detta kunde lika gärna ha varit mina egna
ord, även om jag uttryckte det lite annorlunda i mitt inledningsanförande vid kongressen. Jag
letade ivrigt efter något annat som kunde uppfattas som tecken på att Lars behållit några av
de kunskaper och färdigheter som han lärde sig (utöver de systemiska momenten) när han
gick GSI:s integrativa familjeterapiutbildning i mitten av 90-talet. Tyvärr hittade jag inget mer. I
övrigt verkar han ha slukat de "nya" lärorna med hull och hår, och slängt allt det "gamla"
bakom sig.
Expert på att missförstå
Av en som företräder en inriktning, som bygger på en icke-vetande position; att det inte finns
några sanningar; samt vikten av att finna förståelse i ömsesidig kommunikation, kan man
kanske förvänta sig en viss respekt för andra åsikter. Denna attityd lyser dock helt med sin
frånvaro, när Lars försöker balansera det som han hävdar är missförstånd och fördomar från
Minuchins sida med sina egna missuppfattningar och fördomar. Man får uppfattningen att
Lars läser Minuchins kritik så som en viss potentat läser Bibeln. Att vantolka och missuppfatta
en meningsmotståndare är en konst som visserligen kräver en viss begåvning, men också en
stor portion illvilja.
Lars kommenterar Minuchins expertposition (en av de många olika positioner en strukturell
familjeterapeut behöver behärska) med "Det vore intressant att veta; expert på vad? Är det
att likt en detektiv klura ut vilket som är familjens grundläggande problem och sedan komma
med botemedlet?" Om Lars verkligen vore intresserad, borde han läsa Minuchins böcker en
gång till, och även ta del av artiklarna med kritik av post-modernismen. Då skulle han snart
inse att Minuchin definitivt inte förespråkar någon fixarroll där terapeuten försöker lösa problemet
åt familjen. Att direkt eller indirekt anklaga en av familjeterapins största pionjärer för
detta blir bara patetiskt.
Familjens val och ansvar
En strukturell familjeterapeut är expert på strukturell familjeterapi, på samma sätt som en systemisk
terapeut förhoppningsvis är expert på att ställa cirkulära och reflexiva frågor. Den
strukturella expertpositionen inkluderar kunskap om hur olika familjestrukturer fungerar, hur
man analyserar strukturen på en interaktionistisk nivå (som ligger över den individuella), hur
man går samman med familjen för att bilda ett terapeutiskt system (med en arbetsallians mellan
familj och terapeut), hur man kan hjälpa en familj som inte mår bra att hitta en mer välfungerande
struktur etc. Ibland kan det innebära att man till exempel utmanar ett föräldrapar som
abdikerat, eller ifrågasätter om en make skall vara mer lojal mot sin ursprungsfamilj än mot
sin hustru, men valet och ansvaret ligger alltid på familjen.
Om terapi bara handlar om verbala berättelser, utan någon expertis från terapeutens sida,
varför skall då terapeuten gå långa och dyrbara utbildningar, och varför skall familjen betala
för dessa konversationer? Då vore det väl bättre att gå till vilken amatör som helst som är
lagom nyfiken.
230

Historielöshet
Konstruktionisters fobi mot expertrollen påminner lite om tonåringars revolt mot föräldrar. Det
verkar vara viktigare att ta avstånd från auktoriteter, än att utveckla kunskaper till modeller
som successivt blir bättre. Detta leder till en historielöshet, där man gång på gång tror sig ha
”uppfunnit hjulet”. Att de ”nya” lärorna till stor del är urgamla bekymrar inte, eftersom man inte
bryr sig om gamla kunskaper. Att redan antikens filosofer diskuterade subjektiva verkligheter
hindrar inte konstruktionisterna att kalla sina debattinlägg för ett paradigmskifte. Att Skjervheim
på 60-talet hävdade att det är omöjligt att objektivt studera levande system utan att ta
med relationen mellan åskådare och deltagare, hindrar inte företrädare för den andra ordningens
cybernetik att lansera teorin om observerade och observerande system. Att Minuchin
redan under första halvan av 70-talet (Familjer i terapi) frågade sonen i familjen Smith vad
morfar brukar göra som irriterar pappa, hindrar inte Milanoteamet att på 80-talet hävda att
man uppfunnit cirkulära frågor…
För att undvika ännu fler missförstånd vill jag klargöra att jag dagligen använder cirkulära
och reflexiva frågor. Att finna en ömsesidig förståelse i förmedlingen av familjens subjektiva
verkligheter är en integrerad del av mitt förhållningssätt. Ibland använder jag även externalisering
(om än med viss försiktighet för att inte objektivisera symtomet och mystifiera familjen).
Jag har alltså ingenting emot de tekniker som utmärker det systemiska/konstruktionistiska/postmoderna
arbetssättet i den andra ordningens cybernetik. Tvärtom utgör de en viktig
del i en integrativ familjeterapi med ingredienser från olika inriktningar.
Fanatiska fundamentalister
Det jag uppfattar som stötande är den besser-wisser-attityd som utmärker så många företrädare
för de individfokuserade familjeterapierna, vare sig de är systemiskt eller psykodynamiskt
orienterade. (Kanske inte så ofta profeterna som apostlar och proselyter.) I detta fall
upprörs jag över att postmodernisterna så gärna, genom att förkasta allt gammalt och göra
kunskap till en färskvara med bäst-före-datum, försöker ta patent på den sanning de samtidigt
hävdar inte finns. Metabudskapet verkar vara: ”Allt gammalt är dåligt – allt nytt är bra”. De
som levde under 30-talets depression och 40-talets nazi-ockupationer delade kanske inte den
uppfattningen. De som upplevt avigsidorna av 90-talets nyliberalism och globalisering, med
kraftigt ökande klyftor i välstånd mellan samhällsgrupper, nationer och världsdelar, tycker nog
inte heller att det blir bättre och bättre dag för dag. I de gamla sovjetstaterna har en liten klick
blivit ofattbart rika, medan en stor del av befolkningen längtar tillbaka till det gamla, där de –
trots åsiktsförtryck, statskontroll och frihetsberövanden – ändå hade mat för dagen.
Det nya är oftast bra för någon och dåligt för någon annan. Frågan är bara för vem. Mig
veterligt finns ingen forskning som visar att systemiska terapeuter hjälper familjer bättre än
strukturella. Tvärtom visar Kjell Hansson i den nypublicerade forskningsöversikten Familjeterapi
på goda grunder att de mest verkningfulla programmen har bestått av integrativa metoder,
baserade på strukturell och strategisk familjeterapi (t ex "Funktionell Familjeterapi" och
"MultiSystemisk Familjeterapi"), medan det saknas vetenskapligt stöd för de postmoderna
lärornas självpåtagna förträfflighet.
Fram till dess att de bevisat sina metoders effektivitet vore kanske en klädsam ödmjukhet
mer på plats än den självgoda diskvalifikation av mer etablerade inriktningar som utmärker
postmodernisterna. Om de anser att forskning om terapins effekter på familjerna är ointressant,
att det enda viktiga är vad som är bra för terapeuten, så får de kanske låta var och en bli
salig på sin tro och sluta sabla ned kollegor som arbetar med andra inriktningar.
Att tjafsa om vilken terapiform som är den enda rätta, är som när barn bråkar om vilken
popidol som är bäst, eller när olika religioner strider om den rätta guden. Jag har alltid haft
svårt för fanatiska fundamentalister, vare sig det handlar om kvinnoprästmotståndare, talibaner
eller postmodernister.
Omodern postmodernism?
Föraktet för gamla kunskaper blir extra märkligt när man betänker att också postmodernismen
börjar bli en aning ålderstigen. Även om man tror att historien började 1980 i Milano (och
bortser från att samma idéer presenterats långt tidigare) så är de systemiska lärorna inne på
sitt tredje decennium.
231

Tänk om postmodernismen är på väg att bli omodern? Måste man då leta efter gurus ännu
längre bort än bland grodögonsforskare? Tänk om det post-post-moderna blir en integration
av det bästa från många inriktningar, där frågeställningen mer handlar om vilka terapiformer
som bäst kan kombineras för den specifika familjen (vare sig den bor i Milano eller Mellerud)?
Skall då trendnissarna än en gång förkasta allt gammalt och okritiskt kasta sig över det nya –
som ju i så fall även inkluderar det gamla? En sann paradox! Fast paradoxerna lämnade man
ju redan på 80-talet…
Kanske kan man travestera det inledande citatet och säga: Det är lika oklokt att avfärda
allt nytt utifrån en rigid konservatism, som det är att ängsligt anpassa sig till de senaste trenderna
när modelejonen ryter. Kejsarens nya kläder kanske inte är så fantastiska som somliga
påstår?
Maths Lundsbye, Leg. psykoterapeut, leg. psykolog, GSI/FamiljeTerapeuterna Korsvägen
AB
PS. Det finns fler missuppfattningar i Lars debattinlägg som som behöver kommenteras,
bland annat hans krystade argumentation för att konstruktionismen inte är individfokuserad.
Enligt hans resonemang måste till och med neuropsykiatri betraktas som familjeterapi, eftersom
dr Gillberg rimligtvis måste prata lite med bokstavsbarnen, innan han skriver ut receptet.
Detta får dock bli en kommande artikel. DS.
3. A "Lecture" on Myths and Confusion in Family Therapy
Denna artikel består av manuskriptet till en ironisk sketch som FamiljeTerapeuterna
Korsvägen skulle ha framfört vid IFTA-kongressen I Oslo 2000, men som av olika
anledningar aldrig framfördes. Den publicerades I stället I “Cirkulär” 2001 nr 3:
We are a group of 15 family therapists from Gothenburg, Sweden, who had worked in different
constellations, or on our own, for decades. In 1998 we formed a company together and
rented one part of a historical building, Johannebergs Landeri at Korsvägen – close to the
World Culture and Science Center that is under construction. It is also close to Gothenburg’s
famous amusement park Liseberg, Gothenburg Trade Center, indoor arena Scandinavium
and outdoor arena Ullevi.
Our original plan was to name our company “The Family Therapists, Gothenburg”. However
a couple of local institutes objected to our registration application, so we changed the
name to a more local one - “The Family Therapists, Korsvägen ”.
Most of us work both as trainers, supervisors and therapists. When we teach and supervise
we have discovered the importance of therapist inferiority. Just as the therapists need to
keep the families incompetent in order to secure a steady demand of treatment, we need to
secure our market segment by reinforcing the uncertainty and fear of failing that characterize
so many therapists today.
Fortunately, elementary educations, such as the University departments of psychology and
social work, usually have done a very good job in brainwashing their students to think that
being “professional” is incompatible with being personal. This confusionistic strategy is perfect,
since a therapeutic relationship, that would facilitate family change, is impossible to
establish when the therapist is self controlled, hidden behind a mask of perfection and ridden
by fears of inadequacy. Thus, the more professional the therapist tries to be, the more incompetent
she becomes.
Luckily, most therapists are female. We all know that most women’s self esteem is low
from the beginning, and it normally gets decreased by low salaries, lack of confirmation and
impossible missions. Since most supervisors are well paid men, this confusion process
usually goes on in a perfectly natural flow, further reinforced by well paid male bosses and
local politicians, demanding professionalism from their employees. Lately, even the social
workers’ union in Sweden have joined the professionalism project. They have started a campaign
called “The Professional Working Place”! So, indeed, our job is forcefully supported in
many ways. The myth of professionalism is even supported by common social processes like
the law of Jante. It says: “You have to be perfect, but since that is impossible, you must not
feel worthy of respect from others – not even from yourself”.
However, since our existence as trainers and supervisors depends on therapist inferiority,
we can not be too careful in undermining the competence of our market share. One success-
232

ful method has been to constantly create new theories, so that therapists will always stay inexperienced
and insecure.
You may think that building a new theory is a difficult task, but in fact you don’t have to present
a completely new theory, as long as you have a new and complicated terminology. You
don’t have to invent the wheel over and over – you just have to claim that you have. There
are many theories, known by old Greek philosophers, that effectively have confused therapists
around the world for almost twenty years now. You can even do research on frog eyes,
and transform your theory to human systems. Nobody will question you, if your theory is incomprehendable
and the terminology is complicated enough.
A few examples of confusion strategies will prove our point:
• If you let your theory state that there are no objective truths, then, if what you say is true,
your statement is false. This is a traditional paradox, like the one that says “I always lie”.
You really have to be stupid, not to be confused by paradoxes like that.
• By creating an intrapsychic theory, primarily focused on the individual human mind, and calling
it a system theory, even though you claim that interaction and influence between systems
and subsystem are impossible, you have a perfect way to confuse your students.
• If you build your theory on an assumption that influencing another person or system is
neither possible, nor desirable, then the whole idea of training therapists who will be paid by
families to help them change is obsolete. The only solution to this paradox would be to
escape and find another occupation, so your pupils are bound to be confused.
• A perfect way to complete the confusion is to invent a new concept for the name of your
theory. Instead of calling it systems theory, you can call it systemic theory. This will confuse
not only those who try to learn the theory, but also everyone who gets in contact with the
concept. You will create complete confusion.
The complementary confusion technique, to pick an established concept and give it a completely
new definition, also works extremely well. For example, you can redefine the well
known concept “family structure”. Then you can introduce another concept, like “organization”,
defined like the old definition of family structure – ignoring the old definition of this concept
too. Confusion is guaranteed.
This example really shows the importance of mystification. Introducing simple concepts,
like “specific and generic family structure” wouldn’t be effective at all. Probably most therapists
would understand that distinction, and loose part of their inferiority feelings.
This strategy of giving new definitions to well known concepts was introduced in 1948 by
Orwell, in his masterpiece “1984”, and it has been applied my many big organizations – like
Soviet, Nazi Germany and Red China. It has become extremely popular, and today it is used
by practically all politicians to confuse their voters.
As we all know, mystification and confusion strategies are interactional patterns, typical of
enmeshed families. It is interesting to notice that the two primary theory builders in the constructionist
tradition that focuses primarily on the individual mind, namely Freud and Bateson,
both had over-involved relationships with their daughters, who fulfilled their fathers’ careers in
confusing the world. However, there are no official proofs of incest, as far as we know, even
though the boundaries seem to have been pretty fuzzy.
Confusionistic myths are extremely effective, also by the fact that a myth, by definition,
must not be questioned. To question a myth must be seen as an expression of stupidity or
incompetence. Most people (especially therapists) are scared to death by the possibility of
being considered stupid or incompetent. Thus, they would rather die than admit that they
don’t understand the myth.
Therapists are also indoctrinated into the importance of being understanding, polite and
humble, and these meta-myths help keeping them incompetent. Since therapists can’t allow
themselves to show confusion, they have to play along, acting as if they understand everything,
even myths that are impossible to understand. Isn’t it great?
However, there is a danger to this strategy. Since it requires that those affected by the
mystifications behave as expected, it could be threatened. H. C. Andersen introduced a
dangerous story almost a hundred years ago, where an innocent child exclaimed that the
emperor had no clothes on. The theme was re-introduced by Mannoccio & Pettit in the 70-ies.
But since the formula still works, we probably don’t have to worry too much about that. At
least one of the authors seems to have converted to confusionism, so we can probably feel
safe in mystifying our supervisees. Furthermore, children are rarely seen in family therapy
233

today. We mostly work with adults, who are too afraid to admit that they are confused. As
long as we keep the children out of the therapy rooms, we can safely mystify both parents
and therapists.
However, as long as there still are trainers/supervisors who make it a mission to help their
students/supervisees in defending their right to be un-understanding, stupid, confused, impolite
and simple, there is a chance that the confusionistic strategy will loose it’s power. If so, we
must increase our efforts to make the rebels appear even more stupid, incompetent and confused.
If nothing else works, however, we must stick to the old rule: “If you can’t beat them – join
them”. We must help therapists accept their humanity – their true feelings, their spontaneity,
their inability to understand everything. We will have to accept that the only way of introducing
change is by human encounters. We will have to admit that we must change ourselves to be
of any use.
We may have to abandon the confusionistic strategy in favor of the KISS- strategy. The famous
rock band that has stayed on top for decades, took their name from this rule: “Keep It
Simple, Stupid!”
But let’s try every other strategy before we admit that.
If we succeed in our goal to confuse everyone, we will change the name of our company to
“The Family Therapists, Sweden”. Maybe even “The Family Therapists, Scandinavia”. Or why
not “The Family Therapists, Europe”, now that we are members of the European Union.
Maybe it would be too pretentious to call our company “The Family Therapists, World”?
Originally, we had planned to illustrate this lecture with a traditional video tape, but on
second thought, video demonstrations are by now pretty old fashioned. We live in an era of
interactivity and multi media, so we decided to make a live show instead.
In this enactment we have a family, consisting of mother Mary, father Figaro (with Italian
heritage) and their 15 year old daughter Dolly, who has developed serious tics. Her blinking
started a year ago, mostly when she was in the same room as her father, but lately the symptoms
have increased, and now she blinks in the company of any man.
The family is interviewed by a co-therapy team consisting of Sigrid Fraud, a psychodynamic
therapist from Germany, and our travelling circus therapist Johnny Checkout. The session
is supervised by my colleague M. T. Andersen. We usually call him “Empty”, because the
Swedish word for empty is TOM. Since they all keep their masks of self control, we also have
an alter ego for each one, saying (or singing) what he or she really thinks or feels. They will
also act as Andersen’s famous Rejecting Team.
Let the show go on!
The therapists attack the family with a flood of circular questions and linear hypotheses,
based on subconcious processes and projective identification. Meanwhile Dolly is blinking
heavily to Johnny Checkout, who feels obliged to match her behavior in the joining process.
The alter egos translate the polite and controlled messages into emotional expressions.
The family gets more and more confused, frustrated and angry. For a while the parents try
to answer the questions and defend themselves against the hypotheses, if they have time
before the next intervention, but finally they burst out in accusing the therapists of trying to
hurt them:
CONVERSATIONS (Cilla Black)
(Mother Mary):
You ask me what I think that he’s thinking, _ when she winks her eyes at some o-one
Everything goes round in a circle, _ and this parody isn’t fun
(Father Figaro):
We asked you to help our daughter, _ you tell me that I am a bad spouse
What’s the reason why we brought her _ into this damned crazy mad house
(Sigrid & Johnny):
Well, it’s only conversations, we’re changing your mind
Externalizations, new stories to find
So don’t loose your patience, in learning your lines
(Sigrid’s & Johnny’s alter egos):
We don’t want to meet you, oh no
We don’t want to meet you, oh no
234

Sigrid and Johnny try their best to hide the sadness and anger they feel at the ungrateful
family that shouts at them. They act in a very correct, self controlled and impersonal way.
Finally they admit that they are stuck, and ask the supervisor for help.
PUTTING ON THE STYLE (Lonnie Donnegan)
(M. T. Andersen):
I’m a supervisor working with a lot of groups
with therapists who’s client interviews get just a soup
Their foremost occupation is to keep their self control
They’re trying to appear as if they are a blank white wall
Refr (MT, Sigrid & Johnny):
We’re putting off spontaneity, putting on the style
that’s what many therapists are doing all the while
(MT):
and as I look around me I sometimes have to smile
‘cause everybody think they must be putting on the style
(Sigrid & Johnny):
Anger is forbidden, never be confused or sad
And if you get emotional or human, then you’re bad
(MT):
Pretend to be a guru from a foreign, perfect world
Professionality is not to question myths you’ve heard
Refr(MT, Sigrid & Johnny):
Putting off spontaneity, putting on the style…
THE GREAT PRETENDER (The Drifters)
(Sigrid’s & Johnny’s alter egos):
Yes, I’m the great pretender, I never let anyone know
what is behind the mask that I show
Professional I will appear
when no one discovers my fear
(M. T. Andersen): Maybe we should ask the rejecting team what they think?
REFLECTIONS OF MY MIND (Marmalade)
(The Rejecting Team):
The changing - of focus - onto us, reflections of our minds, no, that can’t stop this comedy
fars
The stories – of people – in trouble, they are too repetitive, oh they can’t keep the attention of
ours
All their sorrows, give them bad tomorrows, take them back to the future
Round in circles, everything’s a circus, imitate a computer
Round in circles, everything’s a circus, imitate a computer
4. Strid eller samverkan – enfald eller mångfald?
(Cirkulär 2002 nr 1-2)
Inledningsvis vill jag understryka vad Itt skrev i förra numrets redaktörsruta. Om alla medlemmar
gav varandra en inblick i sina arbeten skulle inte bara CIRKULÄR vara fylld för tio år
framåt. Dessutom skulle familjeterapins utveckling i Västsverige vara garanterad en rejäl
boom – med tanke på alla intressanta verksamheter, projekt, försök och idéer som florerar i
det tysta, totalt okända utanför den egna kretsen.
I detta avseende var förra numret en besvikelse – bara en orginalartikel. Som tur var hade
Lars Ljungman skrivit ett svar till mitt svar på hans kritik av Minuchins kritik av oroväckande
tendenser inom den konstruktionistiska rörelsen (puh!).
235

Genomgripande attitydförändring
Som debattinlägg var dock även hans artikel en besvikelse. En debatt förutsätter ju meningsmotsättningar
– skillnader i uppfattningar och värderingar som kan befrukta nya tankar. Men i
motsats till hans förra inlägg (där jag bara kunde hitta en mening som jag delade), fanns här
knappt något att reta upp sig på. Den nedlåtande besserwisser-attityd, som genomsyrade
hans förra artikel, var som bortblåst. Plötsligt var ödmjukhet och respekt inte bara något som
han talade om, utan även praktiserade på ett betydligt mer sympatiskt sätt.
Hur håller man debatten vid liv, när man håller med om det mesta som skrivs? Helt klart ett
dilemma, men jag får väl fokusera på några detaljer för att hålla lågan brinnande, i avvaktan
på att även andra aktörer skall kasta sig in i debattens hetta och krydda.
Lars uttrycker i sin artikel en förvåning över den ilska hans artikel väckte (en reaktion som
han uppfattar som ett avgrundsvrål), och han tror sig samtidigt ha uppfattat en upprördhet
från min sida över den socialkonstruktionistiska och systemiska utvecklingen, som han även
kopplar till det han upplevt som grymtanden över systemisk intervjumetodik i början av 90talet.
Till att börja med vill jag upprepa vad jag skrev i min förra artikel, att jag dagligen använder
cirkulära och reflexiva frågor, som en integrerad del av min terapeutiska arsenal, och att mina
invändningar inte gäller de systemiska teknikerna och förhållningssätten som sådana, utan
den nedlåtande självgodhet som under lång tid utmärkt många systemiska förespråkare.
Pärlor – svin – grymtanden
Det som kan ha uppfattats som grymtanden i början av 90-talet handlade mer om den systemiska
attityden – ”om man kan ställa cirkulära frågor så behöver man inte lära sig något annat”
– en attityd som vi då bland annat mötte hos vissa kursdeltagare som gick GSI:s utbildning
enbart för att få intyg för ekvivalering till psykoterapeutlegitimation. Visserligen kunde vi
väl tuta in lite vett i de flesta av dessa också, men visst var det irriterande att ”sprida pärlor för
svinen” som blundade och vägrade se de pärlor de trampade på, och att dessutom behöva
skriva speciella intyg till deltagare som vägrat genomföra vissa kursmoment som de inte tyckte
sig behöva.
Som jag skrev i mitt förra debattinlägg har jag alltid haft svårt för fanatiska fundamentalister,
och i dag kan jag till exempel känna ett grymtbehov när jag hör behandlare som inte kan
öppna munnen utan att ta med modeordet ”berättelse” i var och varannan mening – som om
livet och mänskliga relationer kunde reduceras till verbala beskrivningar. Det språksystemiska
perspektivet är en intressant inriktning, men om den betraktas som allena saliggörande blir
ensidigheten begränsande i både tanke och handling.
Min irritation över Lars påhopp på Minuchin hade kanske varit reducerad till ett milt överseende,
om detta hade varit första gången som någon slagit sig (och den postmoderna självgodheten)
för bröstet, och avfärdat all annan kunskap som otidsenlig. Men i mitt fall var det
droppen som fick bägaren att rinna över. Jag ville helt enkelt inte längre stillatigande låta dessa
diskvalifikationer stå oemotsagda.
Individfokusering
Lars lägerplatsmetafor är intressant, men bitvis svår att förstå för en som deltagit i lägret i
över 30 år. Till att börja med ställer jag mig undrande till att Lars framställer lägret som över
hundraårigt, och därmed tydligen tar Freud och psykoanalysen som utgångspunkt. Detta stärker
uppfattningen att Lars (i likhet med många andra postmodernister) inte vill delta i det
familjeterapeutiska lägret, som började bryta sig ut för drygt 50 år sedan (utifrån en vidgning
av perspektiven från individuella till interaktionistiska), utan känner större tillhörighet i det individfokuserade,
som förutom psykoanalytiker även inrymmer behaviorister, neuropsykiatriker
m. fl (även om flera av dessa skolor försökt applicera sina i grunden individuella teorier på
familjer), och på senare tid även konstruktionister som alltmer börjat överge det familjeterapeutiska
lägret, eller försöka ändra dess namn, för att kunna återgå till det individfokuserade
perspektiv som i accellererande grad präglar den postmoderna och nyliberala samhällsutvecklingen:
”satsa på dig själv”, ”förverkliga dig själv”, ”var och en sin egen lyckas smed”,
”konkurrens, privatisering och 'valfrihet' är nyckeln till all framgång”…
Ett typiskt exempel på denna återgång till individfokusering är Langs och McAdams anförande
vid den svenska familjeterapikongressen i Göteborg förra hösten. Det var i och för sig
236

intressant, men samtidigt var det svårt att förstå vad det hade på en familjeterapikongress att
göra. Möjligtvis kunde ett av de fall de berättade om vara relevant ur ett familjeterapeutiskt
perspektiv, men i stort sett hade deras anförande passat bättre på en kongress om individfokuserade
behandlingsmetoder.
Samverkan till slut?
Den glädje i samverkan som Lars tycker sig ha sett, har jag inte upptäckt annat än vid de
integrativa lägerbål, som snarast utgjort undantag vid lägerplatsen. Det typiska har snarare
varit att nytillkomna lägerbålsgrupper (för att legitimera sin egen existens?) försökt ta över
hela lägret, och framställa sitt eget lägerbål som det enda rätta.
Ingen skulle vara gladare än jag om förhärligandet av enfald framför mångfald vore ett
passerat stadium, och att diskussionerna om hur vi skall arbeta för att skapa ett bättre liv för
människor och familjer fick flöda fritt, utifrån en ömsesidig respekt för andra åsikter och en
hälsosam ödmjukhet inför sin egen förträfflighet. I så fall kanske Lars senaste artikel kan bli
ett led i en ny fas i familjeterapins utveckling.
Maths Lundsbye, Leg. psykoterapeut, leg. psykolog, GSI/FamiljeTerapeuterna Korsvägen AB
5. Föreningen förlorar sin själ
(Cirkulär 2003 nr 2)
När jag läste förra numret av Cirkulär blev jag chockad, ledsen och förbannad. På ett
glest besökt årsmöte (där enbart styrelsemedlemmar närvarade) hade en klick systemiker
drivit igenom att ändra namn till "Familjeterapeutiskt och Systemiskt forum". Visserligen
hade både ordföranden och vice ordföranden signalerat i numret innan om att
styrelsen hade planer på att ändra namn, men jag kunde inte föreställa mig att en majoritet
av Familjeterapiföreningens medlemmar skulle stödja detta, i mitt tycke, vansinniga
förslag. Jag kan fortfarande inte tro att den förändrade inriktning, som delar av styrelsen
vill ta, har stöd hos föreningens medlemmar, utan uppfattar förslaget som en
krigsförklaring mot Familjeterapiföreningens anda, mål och ideologi.
Den ilska, som Lars Ljungman tyckt sig se i den debatt han och jag fört i över ett år, är
bara en viskning mot det rytande som detta inbördeskrig kommer att väcka. Det är inte bara
en fråga om en harmlös namnändring – termen "systemisk" är inte, som många tycks tro, en
synonym till "systemteoretisk", utan betecknar en mycket speciell inriktning, även om det blivit
politiskt korrekt att låta den systemiska skolan representera hela det familjeterapeutiska fältet.
Valet är en fråga om ideologi och lojaliteter mellan oss som arbetar familjeterapeutiskt för
att förändra villkoren för barn, ungdomar och familjer, och de som är mer akademiskt orienterade
och som hellre slukar de senaste trenderna än att integrera nya och gamla kunskaper till
en komplementär helhet.
Sysslar systemiker med datorer?
De argumet som Lars Ljungman framfört för ett namnbyte klingar väldigt ihåligt. Påståendet
att begreppet "systemisk" skulle vara mer etablerat än "familjeterapi" faller på sin egen orimlighet.
Om någon hyser minsta tvivel om den saken, rekommenderar jag att göra en liten privat
undersökning. Gå ut på stan och intervjua 10 slumpvis valda personer. Fråga först om de
vet vad en systemisk konsult sysslar med. Mitt tips är att minst hälften tror att det är någon
som jobbar med datorer. Fråga sedan om de vet vad en familjeterapeut gör. Om inte minst
nio svarar nöjaktigt, så hör av dig till mig, så skall du få en tia för besväret.
Argumentet, att potentiella medlemmar avskräcks av begreppet "familjeterapi" och känner
större tillhörighet med termen "systemisk", är lika trovärdigt som att Bush invaderat Irak för att
införa folkstyre. Det finns säkert socialarbetare som känner tveksamhet att bli medlem i en
familjeterapiförening för att de inte arbetar med familjer, men föreningens målgrupp har aldrig
varit samtliga socialarbetare. Vi är en förening för de som är intresserade av familjeterapi. De
som inte delar vårt intresse skall naturligtvis inte heller vara medlemmar.
Att påstå att termen "systemisk" är mer övergripande än "familjeterapeutisk" är dessutom
både lögnaktigt och paradoxalt, och förvirringen närmar sig orwellianska höjder. Familjeterapin
inrymmer många skolbildningar, varav en är den systemiska skola som utvecklades i
Milano på 80-talet (se Boscolo m.fl. "Systemisk terapi enligt Milanomodellen"), och som sena-
237

e även fått benämningar som den andra ordningens cybernetik, postmodernism, konstruktivism,
narrativ, språksystemisk m.m. Andra inriktningar är till exempel den strategiska som
tidigare utvecklats i Palo Alto av bl. a. Haley och Watzlawick (som inom parentes var den inriktning
Milanogruppen använde som en språngbräda bort från den psykodynamiska inriktning
man ursprungligen hade); den strukturella som utvecklades i Philadelphia av Minuchin
m. fl; den psykodynamiska som utvecklades bl.a. av Ackerman och Bowen; den gestaltterapeutiska
som utvecklades av Perls och Kempler, den lösningsfokuserade som utvecklades
bl.a. av de Shazer, den kommunikationsteoretiska som utvecklades av Satir, den experentiella
som utvecklades av Whittaker…
Paradoxala kullerbyttor
Man kan fortsätta uppräkningen med ytterligare ett antal inriktningar, som beteendeterapeutiska
och transaktionsanalytiska, men poängen är att den systemiska skolan är en av
många familjeterapeutiska inriktningar, enligt den logiska typläran ett element i klassen
familjeterapiinriktningar. De systemiker som bara bryr sig om kunskap som publicerats de
senaste 20 åren känner kanske inte till Russels teori (som kom för snart hundra år sedan),
men den intresserade kan läsa Watzlawicks "Förändring" för en sammanfattande översikt.
Genom att förvandla ett element till klass, och klassen till ett element, gör Ljungman, Hallams
och många andra systemiska förespråkare en logisk kullerbytta som blir extremt paradoxal.
Den logiska typlärans hierarki säger oss att systemiskt arbete är ett element i klassen
familjeterapiinriktningar, som i sin tur är ett element i klassen systemteorier (denna klass inkluderar
även element som ekologi, cybernetik, organisationsteori m.m.), som i sin tur är ett
element i klassen samhällsvetenskaper…
Några hävdar att det systemiska arbetssättet är användbart på system av så många slag
att det inte kan betraktas som ett element i klassen familjeterapiinriktningar, utan att det utgör
en egen klass – jämställd antingen med klassen familjeterapiinriktningar (vilket de föreslagna
namnet "Familjeterapeutiskt och Systemiskt Forum" antyder) eller, med än mer omnipotenta
anspråk, som synonym till klassen systemteorier (vilket antyds i Ljungmans argumentation).
Paradoxen blir inte mindre av att man bortser från den mellanligande klassen och hoppar två
nivåer upp i klasshierarkin – förvirringen snarast ökar.
Vare sig de hoppar över en eller två nivåer, så måste man fråga sig varför de fundamentalistiska
systemikerna inte bildar en egen förening, så att de slipper konfronteras med det familjeterapeutiska
arbete de, enligt Ljungman, inte ägnar sig särskilt mycket åt?!?
Ett annat brott mot den logiska typläran är att man förvandlar den västsvenska regionforeningen
för familjeterapi till en riksförening – det ospecificerade namnet "Systemiskt Forum"
kan ju inte uppfattas på något annat sätt. Om övriga regionala familjeterapiföreningar i Sverige
skulle få för sig att följa detta exempel skulle vi få ett antal systemiska riksföreningar (med
samma namn) som hade som en av sina uppgifter att konstituera riksföreningen Svenska
Föreningen för Familjeterapi. Även på detta sätt gör man elementet (regionsförening) till klass
(riksförening).
Dunkla motiv
Under de decennier jag var aktiv i föreningsarbetet (från 70- till 90-talet) var det aldrig några
problem att förklara för potentiella medlemmar att det enda som krävdes för medlemskap var
att man var intresserad av familjeterapeutiskt arbete. På den tiden var medlemsantalet dubbelt
så stort som i dag, och mångfalden av professioner var maximal – allt ifrån erfarna lärare
i familjeterapi till unga skötare med minimal utbildning.
Varför det skall krävas ett namnbyte för att folk skall känna sig välkomna är ett mysterium
som luktar konstruktion. Det måste ligga helt andra motiv bakom försöket att ge föreningen en
ny identitet. Är det inte fint nog att arbeta med familjer? Är det mer lönsamt att arbeta med organisationsutveckling?
Ger det mer status i den vetenskapliga världen att arbeta akademiskt/filosofiskt
med större system, än att stödja utsatta familjer i att förändra sin vardagssituation?
Vad handlar det om egentligen???
Tyvärr framgick inte av årsmötesprotokollet vilka stadgeändringar som beslutades i övrigt.
Tidigare beskrev stadgans målparagraf att föreningen "skall, utifrån respekt för olika familjeterapeutiska
arbetssätt, verka för ökad kontakt mellan familjeterapeutiskt intresserade, samt
sprida kunskap om familjeterapeutiska synsätt och arbetsmetoder bland enskilda och institu-
238

tioner". Om stadgeändringen medförde att respekten för olika familjeterapeutiska arbetssätt
inte längre finns kvar har föreningen förlorat sin själ – den själ som gjorde att vi hyllade mångfald
framför enfald; att vi lät, om inte tusen så ändå, många blommor blomma; som stimulerade
samverkan i stället för konkurrens och misstänksamhet.
Enfald i stället för mångfald?
Om målet, att sprida kunskap om familjeterapeutiska synsätt och arbetsmetoder, dessutom
har reducerats till att sprida enbart systemiska teorier och metoder, då är det inte längre den
förening jag var med och bildade 1973 (som egentligen borde fira 30-årsjubileum i år). Måste
jag då vara med om att bilda en ny familjeterapiförening 30 år senare för att en systemisk
sekt annekterat föreningen och ändrat dess namn? Eller har de tillräcklig moral för att acceptera
att systemiskt arbete inte är förmer än någon annan inriktning, och därför inte heller behöver
utmärkas särskilt i föreningens namn? (Om systemikerna tillämpar den ödmjukhet de
propagerar för även mot kollegor, är de för min del lika välkomna i föreningen som de alltid
varit.) Eller kan de ta konsekvenserna av att de inte är intresserade av familjeterapeutiskt
arbete, och istället bilda en egen förening?
De får gärna kalla den för Systemiskt Forum, PostModernistiska KonstruktivistKlubben,
Narrativt Dröm- och BerättelseCentrum, Filosofiska Epistemologförbundet för den Andra
Ordningens Cybernetik, Intresseföreningen för Upp- och Nedvända Grodögons Perspektiv,
eller vad som helst – det bryr jag mig inte om. Men låt oss, som bryr oss om barnen och
deras familjer, få ha vår förening i fred!!!
Maths Lundsbye, Leg. psykoterapeut, leg. psykolog, GSI/FamiljeTerapeuterna Korsvägen AB
6. ”Systemisk” – vad betyder det?
(Tidigare opublicerad reserapport/debattartikel, skriven 2004)
Under lång tid har det rått begreppsförvirring kring begreppet ”systemisk”, och den
har med åren fått allt mer dramatiska proportioner. Ett exempel är den animerade debatt
som härom året fördes mellan mig och den förre vice ordföranden i FamiljeTerapi-
Föreningen i Västra Sverige i medlemsbladet Cirkulär. Debatten inleddes med en artikel
som besvarade Minuchins kritik av konstruktionismen med att avfärda Minuchin
och den strukturella familjeterapin som gammal, omodern, odemokratisk, politiskt inkorrekt
och fel i största allmänhet – en något märklig inställning, kan man tycka, från
en som säger sig företräda en inriktning med budskapet att det inte finns några absoluta
sanningar, och därmed inget som är ”rätt” eller ”fel” – och den avslutades, åtminstone
temporärt, av att de tongivande krafterna i den gamla styrelsen avgick, sedan deras
förslag att göra om familjeterapiföreningen till ett ”Systemiskt Forum” röstats ned
av årsmötet med ett rungande NEJ.
Debatten är inte unik för Västsverige. Liknande krafter, som försökt att likvidera familjeterapirörelsen,
har funnits med på dagordningen vid flera årsmöten i Svenska Föreningen för
Familjeterapi, men de har lyckligtvis ännu inte nått sitt mål. Internationellt märks den till exempel
i Danmark, där riksföreningens namn inte innehåller ordet ”familjeterapi”.
Begreppsförvirringen är komplicerad, eftersom den berör olika nivåer i den logiska typlära
som utvecklades av matematikern Russel, och som översatts till mellanmänskligt samspel av
Mental Research Institute i Palo Alto (se Watzlavicks ”Förändring”). En grundsats i den logiska
typläran är att det som innefattar alla elementen i en klass inte självt får ingå i denna
klass, och omvänt att ett element i en klass inte samtidigt kan utgöra hela klassen.
Från början lanserades begreppet ”systemisk” på 1980-talet av det s.k. Milanoteamet runt
Mara Selvini Palazzoli, när de övergivit såväl det psykoanalytiska arbetssättet de startat i,
som det strategiska de importerade via bland andra Watzlavick och Haley, på väg mot en
”egen” modell där även ”cirkularitet”, ”neutralitet” och ”hypotesbildning” var centrala nyckelbegrepp.
Att Minuchin använt sig av cirkulära frågor i sitt strukturella familjearbete ett decennium
tidigare, utan att ge dem en speciell benämning, var de förmodligen lyckligt omedvetna
om, liksom att begreppet ”världsmodell” lanserats av lingvisterna Bandler och Grinder flera år
tidigare och att begreppen ”åskådare” och ”deltagare” länge varit etablerade inom filosofi och
hermeneutisk vetenskapsteori. Att inget är nytt under solen, och att hjulet uppfunnits många
239

gånger tidigare, förringar emellertid inte Milanoteamets banbrytande insatser inom familjeterapifältet.
I synnerhet de två utbrytarna Boscolo och Cecchin har, genom flitigt turnerande på familjeterapikongresser
världen över, och ett litterärt samarbete med veteranerna Lynn Hoffman och
Peggy Penn, inte bara lyckats etablera begreppet ”systemisk familjeterapi”, utan framför allt
pekat med hela handen på att de subjektiva upplevelserna är långt viktigare när det gäller
mänskligt tänkande och handlande än den ”objektiva” verkligheten. Att de, när de spetsat till
sina teser, (omedvetet?) skapat paradoxala definitioner är kanske mest lustig kuriosa. Till
exempel kan man fråga sig om påståendet ”det finns inga sanningar” är en objektiv eller
subjektiv sanning?
Milanoteamets ursprungliga användning av begreppet ”systemisk” var som en förkortad
synonym till ”systemteoretisk” – ett resultat av en ambition att skapa en egen terminologi,
eller kanske av lingvistisk lättja? Benämningen blev en slags förkortning – det är långt och
krångligt att säga ”systemteoretiskt baserat förändringsarbete med symtombärarens primära
system”.
Så länge som Milanomodellen var en familjeterapiinriktning vid sidan av andra, som till
exempel psykodynamisk, strategisk, lösningsfokuserad, strukturell, experientiell, transaktionsanalytisk
och gestaltterapeutisk familjeterapi (för att nämna några inriktningar), var väl allt frid
och fröjd, även om alla företrädare i vanlig ordning utnämnde sina egna teser till den sanna
läran.
Problemen började uppstå i slutet av 80-talet då Milanoteamet växte sig allt starkare. Att
man samtidigt bröt mot den logiska typläran, och gjorde ett element i klassen familjeterapiinriktningar
liktydigt med klassen var det kanske inte så många som reagerade på, och vi som
gjorde det var inte särskilt högljudda.
Då den postmodernistiska rörelsen (som i familjeterapisammanhang även kallas den andra
ordningens cybernetik) på 90-talet började diskvalificera all annan familjeterapeutisk teoribildning,
började den andra fasen i begreppsförvirringen. ”Systemisk” familjeterapi stod inte
längre bara för Milanoskolan eller systemteoretiskt baserade behandlingsteorier i största allmänhet,
utan kom allt mer att betyda ”den enda verkligt sanna läran” (den som hävdar att det
inte finns några sanningar eller någon verklighet). Man påstod att det skett ett paradigmskifte
som i ett slag gjort all gammal kunskap och teoribildning värdelös. Samtidigt som man predikade
vikten av respekt för individen visade man en total respektlöshet mot kollegor med
annan teoretisk inriktning. Ännu ett exempel på en systemisk paradox.
Om man ville bli familjeterapeut räckte det med att lära sig cirkulär intervjuteknik. Centrala
strukturella begrepp som samgående, subsystem och gränser blev inadekvata. Strategiska
begrepp som hierarki, koalitioner och motparadoxer var fullkomligt ute. I den postmodernistiska
familjeterapivärld som växte fram var man inte politiskt korrekt om man inte var konstruktionist.
Frågan var bara vilken konstruktionistisk kvist man satt på – den sociala, den radikala,
den språksystemiskt narrativa etc…
Lägg märke till att jag konsekvent använder begreppet ”konstruktionism” utifrån teorin om
konstruktioner av världsmodeller. Många använder i stället begreppet ”konstruktivism”, vilket
snarast antyder att detta skulle vara mer konstruktivt än något annat. Detta är ännu en nyans
av den systemiska begreppsförvirringen, som inrymmer fler aspekter än vad jag har utrymme
att behandla här.
Mot slutet av 90-talet började den tredje fasen av den systemiska begreppsförvirringen, då
allt fler familjeterapeuter slutade intressera sig för familjer. I stället blev system på både högre
och lägre nivåer betydligt intressantare. Att arbeta med organisationsutveckling inom den privata
och offentliga sektorn är naturligtvis mycket mer lukrativt än att arbeta med slumfamiljer
som Minuchin har gjort. Organisationsarbete kan förstås även vara ett sätt att arbeta med
nätverket kring familjen, så naturligtvis kan detta ibland vara uppgifter som är mer lämpade
för familjeterapeuter än för organisationskonsulter – bara man behåller sin familjeterapeutiska
identitet. Men om man definierar sitt arbete som ”systemisk konsultation” kan det vara snubblande
nära att lojaliteten hamnar mer hos företagsledningen än hos barnet och familjen.
Parallellt med sökandet till system på högre nivåer kan man se hur den konstruktionistiska
fokuseringen på kognitiva processer medför en individcentrering, där man lätt tappar bort den
komplementära fokuseringen på interaktion, relationer, samspelsmönster, familjestruktur och
andra centrala familjedynamiska processer. Den ensidiga fokuseringen på individens tankemönster,
där handlingsdomänen förlorar betydelse, var grunden i Minuchins kritik av konst-
240

uktionismen. Att familjeterapirörelsen utsett en expert på grodans visuella perceptionssystem
till sin ledande guru, får inte medföra att familjeterapi reduceras till en ny form av individualterapi,
där familjeperspektivet förloras – både i individuella, kognitiva mikrosystem och i makrostrukturer
på organisationsnivån.
Här har vi nu den fjärde fasen i den systemiska begreppsförvirringen. Systemiskt arbete
har i vissa kretsar kommit att beteckna allt arbete med system, oavsett vilken nivå systemen
befinner sig på. Med detta språkbruk blir allt ifrån kvantmekanik till astronomi systemiskt arbete,
och den familjeterapeutiska identiteten går helt förlorad.
FamiljeTerapeuterna Korsvägen (FTK) är ett företag i Göteborg bestående av sexton legitimerade
famljeterapeuter med olika inriktningar. Våra försök att diskutera det systemiska
problemet internt har inte gett så många nya infallsvinklar. När vi sommaren 2004 gjorde ett
studiebesök till Rom för att bland annat besöka Instituto Europeu Formazione e Consulenza
Sistemica (IEFCOS), ett privat institut med kopplingar såväl till Roms Universitet som till offentlig
verksamhet (socialtjänst, psykiatri m.m.), så föll det sig naturligt att fråga utbildningschefen
Luigi Onnis (som dessutom är styrelseledamot i den europeiska familjeterapiföreningen)
vilken eller vilka inriktningar som IEFCOS företräder.
Att döma av institutets namn hade jag förväntat mig att IEFCOS skulle stå för en renodlat
konstruktionistisk inriktning, men jag blev angenämt överraskad då Luigi svarade att det inrymmer
alla viktiga ”systemiska” inriktningar – strukturell, strategisk konstruktionistisk med
flera – en bredd liknande den som företräds inom FTK. När jag berättade om den systemiska
begreppsförvirringen vi har, åtminstone i Norden, och frågade hur det kommer sig att de valt
ett sådant namn, när det är så förknippat med den konstruktionistiska trenden, svarade han
att den förvirringen inte finns i Italien, trots att den systemiska vaggan stod i Milano. Här används
begreppet bara för att exkludera psykodynamisk familjeterapi – alla andra riktningar är
likvärdiga under det systemiska paraplyet. Här verkar begreppsförvirringen ha stannat i den
första fasen, var min spontana reflektion.
Luigi Onnis menade att problemet med systemisk diskvalifikation av andra systemorienterade
behandlingsmetoder bara finns i Norden och Storbritannien, och att den för vår del beror
på att vi blivit alltför påverkade av anglosachsiska förkunnare, som diskvalificerar alla familjeterapiinriktningar
som inte är renodlat konstruktionistiska.
Vid närmare diskussion visade det sig att inte ens avgränsningen mot psykodynamisk familjeterapi
var glasklar. Man arbetar med tregenerationsperspektiv, känslor och andra intrapsykiska
processer. Egentligen är det kanske bara den linjära teoribildningen hos några
franska psykoanalytiker han inte kan förlika sig med, men på det hela taget uppfattar han att
skillnaderna mellan de olika inriktningarna blir mindre och mindre, och att en integrationsprocess
till en familjeterapeutisk allmänning är på gång.
Om IEFCOS italienska definition av begreppet ”systemisk” skulle bli allmänt accepterad i
Sverige och i resten av världen, då skulle jag inte ha så stora problem att kalla mitt arbete för
systemiskt (även om jag har lite svårt att förlika mig med brottet mot den logiska typläran).
Men så länge den systemiska begreppsförvirringen får råda som den gör, föredrar jag att
beskriva mig som en integrativt interaktionistisk familjeterapeut.
Förhoppningsvis kan detta inlägg starta en debatt som kan råda bot på det skandinaviskt
anglosachsiska problemet med vår nya, ”sköna”, postmodernistiska värld, där liv och relationer
reduceras till kognitiva berättelser, och där alla officiellt är jämlika – men vissa är mer
jämlika än andra?
Om dessutom den horisontella syn på teoriutveckling som Hårtveit & Jensen (2002) foreträder
skulle ta över den vertikala och linjära utvecklingssyn som säger att det senaste alltid
är bäst, att all gammal kunskap är föråldrad och skall ersättas av det som är mest i ropet, ja
då skulle lyckan kanske bli fullkomlig.
Maths Lundsbye
241

Referenser
Referenslistan omfattar inte bara skrifter som jag har använd som underlag för denna bok.
Jag har också försökt hitta så mycket som möjlig av det som skrivits om strukturell
familjeterapi, så att den som är intresserad av att läsa vidare kan få tips. De artiklar och
böcker som har Minuchin som första namn har jag sorterat kronologiskt i stället för den
traditionella ordningen, där man först sorterar efter de andra författarnas namn.
Abrahamsson, E. & Berglund, G. (1997). Skapande konversationer – Möten med familjeterapeuter
och deras idéer. Mareld
Ackerman, N. (1958). The psychodynamics of family life. NY: Basic Books.
Ackerman, N. (1966). Treating the toubled family. NY: Basic Books.
Alexander J. F. & Parsons, B. V. (1982) Functional Family Therapy: Principles and Procedures.
Carmel, Ca: Brooks & Cole.
Andersen, T. (1987). The Reflecting Team: Dialogue and metadialogue in clinical work.
Family Process, 26 (4): 415-428.
Andersen, T. (1989). The Reflecting Team: Dialogues and Dialogues about the Dialogues.
Broadstairs: Borgmann Publishing Ltd. På svenska (1991) Reflekterande team – Samtal och
samtal om samtalen. Mareld. (1994, 2003: Reflekterande processer).
Andersson, G. (2002). ”Utvecklingsekologi och sociala problem”, i Meeuwisse A och Swärd H
(red). Perspektiv på sociala problem. Natur och Kultur.
Andolfi, M. A. (1978). A structural approach to a family with an encoprectic child. Journal of
Marriage and Family Counceling, 4, 25-29.
Andreas, S. (1991). Virginia Satir: The Patterns of Her Magic. Moab, Utah: Real People
Press.
Antonovsky, A. (1991) Hälsans mysterium. Natur och Kultur.
Aponte, H. J. (1976). Underorganization and the poor family. I Guerin P. (red) Family therapy:
Theory and practice. NY: Gardner Press.
Aponte, H. J. & vanDeusen, J. M. (1981). Structural Family Therapy. I Gurman, A. S &
Kniskern, D. P. (red), Handbook of family therapy. NY: Brunner/Mazel.
Aronsson, B: & Kildén, J. (2007). Röster om BBIC. C-uppsats, Göteborgs Universitet,
Institutionen för socialt arbete.< https://gupea.ub.gu.se/dspace/bitstream/2077/4442/1/
B%20Aronsson, %20J%20Kilden.pdf>
Asen, E., Dawson, N. & McHugh, B. (2001). Multiple family therapy: The Marlborough model
and its wider applications. Karnac
Baker, L., Minuchin, S., Milman, L., Liebman, R. & Todd, I. C. (1975). Psychosomatic aspects
of juvenile diabetes mellitus: A progress report. I Modern problems of pediatrics (Vol 12)
White Plains, NY: S. Karger.
Bandler, R. & Grinder, J. (1975). The structure of magic, vol 1, Palo Alto Ca: Science and
Behavior Books.
Bandler, R. & Grinder, J. & Satir, V (1976). Changing with families: A book about further education
for being human. Palo Alto: Science and Behaviour Books. Till svenska (1979), Att
förändras tillsammans – Om kommunikation och familjeterapi. Wahlström & Widstrand.
Bandura, A. (1986). Social foundations of thought and action: A social cognitive theory.
Englewood Cliffs, NJ: Prentice-Hall.
Beck, A.T. (1975). Cognitive Therapy and the Emotional Disorders. Intl Universities Press.
Berg I. K. (1992). Familjebehandling: Lösningsfokuserat arbete med utsatta familjer. Mareld.
Berglund, G. (1997) Salvador Minuchin, I Abrahamsson, E. & Berglund, G. Skapande konversationer
– möten med familjeterapeuter och deras idéer. Mareld.
Borgengren, M. m fl (2007). Familjer och nätverk – Fem artiklar från en intensiv satsning på
familj- och nätverksarbete i en psykiatrisk organisation under fyra år. Stockholms läns
landsting, Psykiatri Södra Stockholm.
Boscolo, L., Cecchin, G., Hoffman, L. & Penn, P. (1990). Systemisk familjeterapi enligt Milanomodellen.
Natur och Kultur.
Boszormenyi-Nagy, I. & Framo, J. (1965). Intensive Family Therapy: Theoretical and practical
aspects. NY: Harper & Row.
Boszormenyi-Nagy, I. & Spark, G. M. (1973). Invisible Loyalties: Reciprocity in Intergenerational
Family Therapy. NY: Harper & Row.
242

Boszormenyi-Nagy, I. & Ulrich, D. (1981). Contextual Family Therapy. I Gurman, A. & Kniskern,
D. (Red.) Handbook of Family Therapy. NY: Brunner/Mazel.
Bowen, M. (1978). Family Therapy in Clinical Practice. NY: Jason Aronson.
Bowlby, J. (1969). Attachment and loss. NY: Basic Books.
Bronfenbrenner, U. (1970). Two worlds of childhood. Russel Sage Foundation. Till svenska
(1971) Två barndomsväldar – Barnuppfostran i Sovjetunionen och USA. W&W nr 275.
Bronfenbrenner, U. (1979). The ecology of human development: Experiment by nature and
design. MA: Harvard Uneversity Press.
Carlberg, I. (2008). Pillret – En berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud,
människor och marknader. Norstedts.
Carter, E. A. & McGoldrick, M. (red. 1980). The family life cycle. NY: Gardner Press.
Colapinto, J. (1979). The relative value of empirical evidence. Family Process 18, 427-441.
Colapinto, J. (1982). Structural Family Therapy. I Horne, A. M. & Ohlsen M. M. (red) Family
counceling and therapy. Itasca, IL: Peacock.
Colapinto, J. (1983). Beyond technique: Teaching how to think structurally. Journal of
Strategic and Systemic Therapies, 2, 12-21.
Colapinto, J. (1985). Maturana and the ideology of conformity, Family Therapy Networker,
May-June.
Colapinto, J. (1988). Teaching the Structural Way. I Liddle, Breunlin & Schwartz , Handbook
of Family Therapy Training and Supervision. NY: Guilford.
Colapinto, J. (1998). Structural family therapy and social responsibility. Anförande vid X World
Family Therapy Conference, Düsseldorf, Tyskland (www.colapinto.com).
Constantine, L. H., (1978) Family Sculpture and Relationship Mapping Techniques Journal
of Marital and Family Therapy 4 (2), 13–23.
Dallos, R., & Urry, A. (1999). Abandoning our parents and grandparents: Does social construction
mean the end of systemic family therapy? Journal of Family Therapy, 21(2), 161-
186.
Damasio, A. R., (1994). Descartes' Error: Emotion, Reason, and the Human Brain, Putnam
Publishing. Pocket Penguin 2005. På svenska (2004): Descartes misstag – känsla, förnuft
och den mänskliga hjärnan. NoK.
Dell, P. F. (1982). Beyond Homeostasis: Toward a concept of coherence. Family Process 21:
21-31.
Denborough, D. (2001). Family Therapy: Exploring the field’s past, present & possible futures.
Adelaide: Dulwich Centre Publications.
Duhl, F., Kantor, D. & Duhl, B. (1973). Learning, space and action: A primer of sculpture. I
Bloch, D. (red) Techniques of Family Therapy: A primer. NY: Grune & Stratton.
Duvall, E. M. & Hill, R. (1948). Report to the committee on the dynamics of family interaction.
National Conference on Family Life, Washington, D. C.
Egidius, H. (1994). Psykologilexikon. Natur & Kultur.
Elizur, J. & Minuchin, S. (1990). Institutionalizing Madness: Families, Therapy and Society.
NY: Basic Books.
Ellis, A. m fl (1977). Handbook of Rational-Emotive Therapy. NY: Springer Publishing.
Erikson, E. H. (1950) Childhood and society. W. W. Norton & Co. Till svenska 1965: Barnet
och samhället, Natur & Kultur.
Erikson, E. H. (1968) Identity. Youth and crisis. W. W. Norton & Co. Till svenska 1969:
Ungdomens identitetskriser, Natur & Kultur.
Ferreira, A. (1966). Family Myths. Psychiatric Research Reports 20, American Psychiatric
Association. Omtryckt i Watzlawick & Weakland (1977).
Fishman, H. C. (1993). Intensive Structural Therapy: Treating families in their social context.
NY: Basic Books.
Foley, V. D. (1974). An introduction to family therapy. NY: Grune & Stratton.
Forsberg, G. & Wallmark, K. (1998, 2005). Nätverksboken – om mötets möjligheter. Liber.
Furman, B. & Ahola, T. (1988). Ficktjuven på nudistlägret – Den systemiska revolutionen
inom psykoterapin. Mareld.
Furman, B. & Ahola, T. (1993). Lösningssnack – Inbjudan till terapeutiska samtal. Mareld.
Furman, B. (2005). Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Natur & Kultur.
Gaarder, J. (1993) Sofies värld. Rabén & Sjögren.
Gibran, K. (1998). Profeten. Månpocket.
243

Goffman, E. (1961) Asylums: Essays in the social situations of mental patients and other
inmates. NY: Doubleday.
Goodrich T. J. & Silverstein, L. B. (2005). Now You See it, Now you Dont´t: Feminist Training
in Family Therapy. Family Process vol 44, nr 3.
Gorell Barnes, G. (1981). Family bits and pieces: Framing a workable reality. I Walrond-
Skinner, S. (red) Developments in family therapy – Theories and applications since 1948.
London: Routledge & Kegan Paul Ltd.
Gottberg, E. & Åkerstedt Å. (1975). Familj i kris – Dagbok från en hemma-hos-terapi. W&W.
Guerin, P. J. Jr. (1976). Family Therapy: Theory and Practice. NY; Gardner Press.
Gurman, A. S. & Kniskern, D. P. (1981). Handbook of Family Therapy. NY: Brunner / Mazel.
Haley, J. (1963). Strategies of psychotherapy. Grune & Stratton. Till svenska (1975), Psykoterapi
– Strategi och teknik. Natur & Kultur
Haley, J. (1969). The power tactics of Jesus Christ and other essays. Avon Books.
Haley, J. (1973). Uncommon Therapy: The Psychiatric Techniques of Miltron H. Erickson, M.
D. NY: Norton. Till svenska (1976): Strategisk psykoterapi – Milton H. Ericksons psykiatriska
tekniker. Natur & Kultur
Haley, J. (1976a). Development of a theory: A history of a research project. I Sluzki. C. &
Ransom D. (red) Double bind: The foundation to the communicational approach to the
family (s. 59 – 104). NY: Grune & Stratton.
Haley, J. (1976b). Problem solving therapy. San Fransisco: Jossey-Bass. Till svenska (1979),
Familjeterapi – Hur man löser problem. Natur och Kultur.
Haley, J. (1980) Leaving Home: The therapy of disturbed young people. NY: Taylor &
Francis. Till svenska (1982): Flytta hemifrån – familjeterapi med störda ungdomar. Natur
och Kultur.
Haley, J. (1984). Ordeal therapy: Unusual ways to change behaviour. Jossey-Bass.
Haley, J. (Red.) (1971). Changing Families: a family therapy reader. NY: Grune & Stratton.
Haley, J. & Hoffman, L. (1967). Techniques of family therapy. Basic Books.
Hansson, K. (2001). Familjebehandling på goda grunder. Gothia.
Hare-Mustin, R. T. (1978). A Feminist Approach to Family Therapy. Family Process 17: 181-
194
Hedenbro, M. (2006). The family triad – The interaction between the child, its mother and
father, from birth to the age of 4 years. Doktorsavhandling, Karolinska Institutet, Stockholm
< http://diss.kib.ki.se/2006/91-7140-926-2/thesis.pdf>.
Hedenbro, M. & Lidén, A. (2006) Samspelsteori – Vad är det? Socionomen # 3 2006
.
Hedenbro, M, & Wirtberg, I. (2000). Samspelets kraft – Marte meo – möjlighet till utveckling,
Liber.
Helle, J. & Johannessen, R. (2007). Fra ny kunnskap til integrert kunnskap. Fokus på
familien, 2007:4.
Henggeler, S. W., Schoenwald, S. K., Bourduin, C. M., Rowland, M. D. & Cunningham, P. B.
(1998). Multisystemic treatment of antisocial behavior in children and adolescents. NY:
Guilford.
Heylighen, F. & Joslyn, C. (2001). Cybernetics and Second Order Cybernetics. I: Meyers, R..
A. (red.), Encyclopedia of Physical Science & Technology (3rd ed.), NY: Academic Press. <
http://pcp.vub.ac.be/Papers/Cybernetics-EPST.pdf>.
Hoffman, L. (1981). Foundations of Family Therapy: A Conceptual Framework for Systems
Change. NY: Basic Books.
Hårtveit , H. & Jensen, P. (1999). Familjen plus en – En resa genom familjeterapins praktik
och idéer. Mareld.
Jackson, D. D. (red) (1968). Human Commucication: Communication, family and marriage
(vol 1) & Therapy, communication and change (vol 2), Palo Alto: Science and Behaviour
Books.
Jarrik, A., (2003). God historia är mer än goda historier. Axess nr 2003:5, Folkvett nr 3/2004
Jerkert, J,, (2000). Kropp, själ och kropp-själ. Descartes och de tre grundläggande
kategorierna. B-uppsats i teoretisk filosofi, Filosofiska Institutionen, Stockholms Universitet.
244

Johansson, P. & Olsson, M. (2002). Utredningsmanual för socialsekreterare – Ett projekt om
att utveckla utredningsarbetet på socialkontor, så att placeringar utanför hemmet kan
undvikas. .
Jonsson, G. (1969) Det sociala arvet. Tiden/Folksam.
Jonsson, G. (1973) Att bryta det sociala arvet. Tiden/Folksam.
Jutonian, S. B. (2005). The process from observed systems to observing systems. Instituto de
Terapia Sistémica, Buenos Aires, Argentina.
.
Kempler, W. (1965). Experiential Family Therapy. The International Journal of Group Psychotherapy
15: 57-71. Omtryckt i Haley, J. (Red.) (1971). Changing Families: a family therapy
reader. NY: Grune & Stratton.
Kempler, W. (1968). Experiential Psychotherapy with Families. Family Process Vol. 7 Issue 1
Page 88 March 1968.
Kempler, W. (1973). Principles of Gestalt Family Therapy: A Gestalt-Experiential Handbook.
ISBN 82-990176-1-0. Till svenska (1975): Gestaltterapi med familjer – principer och
metoder, Alnqvist & Wiksell Förlag AB.
Klefbeck, J. & Ogden, T. (1995, 2007). Barn och nätverk. Ekologiskt perspektiv på barns
utveckling och nätverksterapeutiska metoder i behandlingsarbete med barn. Liber.
Klein, M. (1932). The psychoanalysis of children. NY: Norton.
Laing, R. D. (1964), Sanity, madness and the family. Tavistock Institute of Human Relatiuons.
Till svenska (1971): Mentalsjukdom och miljö. Aldus.
Laursen, V. (2007). Dilemmaer ved at integrere de systemiske retninger. Fokus på familien,
2007:1.
Lazarus, A. A. (1976). The Practice of Multimodal Therapy. Baltimore: John Hopkins University
Press.
Lerner, R. M. (1986). Concepts and theories of human development. NY: Random House,
Pennsylvania State University.
Lundby, G. (2002). Livsberättelser och terapi. Om nybeskrivning av historier och ett narrativt
arbetssätt. Natur och Kultur.
Lundsbye, M. m fl (1982, 2000). Familjeterapins grunder – ett interaktionistiskt perspektiv.
Natur och Kultur.
MacGregor, R., Ritchie A. M., Serrano A. C. & Schuster F. P. (1964). Multiple Impact Therapy
with Families. NY: McGraw-Hill.
Mahler, M. S., Pine, F. & Bergman, A. (1975). The psychological birth of the human infant:
symbiosis and individuation. NY: Basic Books.
Mann, B. (1966) The Pedagogical and Political Concepts of Mahatma Gandhi and Paulo
Freire. In: Claußen, B. (Ed.) International Studies in Political Socialization and Education.
Bd. 8. Hamburg.
Manochio, T. & Petitt, B. (1978) Kejsarens nya kläder – En kritisk granskning av psykoterapi.
W&W.
Marlin, E. (1989). Genograms: The new tool for exploring the personality, career, and love
patterns you inherit. Chicago: Contemporary Books.
Martinsson, B. (1986). Om konsten att ändra andra. Linköping: Linnaeus förlag.
Maturana, H. & Varela, F. (1980). Autopoesis and cognition: The realization of the living,
Boston: Reidel Press.
McFarlane, M. (2003) Multifamily Groups in the Treatment of Severe Psychiatric Disorders.
Guilford Press.
McGoldrick, M. & Gerson, R., (1985). Genograms in family asessment. NY: W.W. Norton &
company.
Minuchin, S., Auerswald, E., King, C., H. & Rabinowitz, C. (1964). The study and treatment of
families that produce muliple acting out boys. American Journal of Orthopsychiatry, 34, 125-
133
Minuchin, S. (1965). Conflict Resolution Family Therapy. I Psychiatry 28:278-286. Omtryckt i
Haley, J. (red) Changing Families: A family therapy reader. NY:Grune & Stratton
Minuchin, S. & Montalvo, B. (1967). Techniques for Working with Disorganized Low
Socioeconomic Families. American Journal of Orthopsychiatry, 37, 880-867. Omtryckt i
Haley, J. (red) Changing Families: A family therapy reader. NY: Grune & Stratton
245

Minuchin, S. Montalvo, B., Guerney, B. G., Rosman , B. L. & Schumer, F. (1967b). Families
of the Slums. NY: Basic Books.
Minuchin, S. (1969a). Family Therapy: Technique or theory? I Masserman, J. H. (red)
Science and Psychoanalysis. Vol 14. NY: Grune & Stratton.
Minuchin, S. & Barcai, A. (1969b). Therapeutically induced family crisis I Masserman, J. H.
(red) Science and Psychoanalysis. Vol 14. NY: Grune & Stratton.
Minuchin, S. (1970). The use of an ecological framework in the treatment of a child. I Anthony
E. J. & Koupernics, C. (red), The child in his family. NY: Wiley.
Minuchin, S. (1972). Structural Family Therapy. I Caplan, G (red) American Handbook of
Psychiatry. Vol 2 s. 199-206. NY: Basic Books.
Minuchin, S., Baker, L., Rosman, B., Liebman, R., Milman, L. & Todd, I. C. (1975). A
coonceptual model of psychosomatic illness in children.
Minuchin, S. (1974). Families and family therapy. Cambridge: Harvard University Press. Till
svenska (1976, 1998): Familjer i terapi – Strukturell familjeterapi i teori och praktik.
Wahlström & Widstrand.
Minuchin, S., Rosman, B., & Baker L. (1978). Psychosomatic families: Anorexia nervosa in
context. Cambridge: Harvard University Press.
Minuchin, S. & Fishman H. C. (1981). Family Therapy Techniques. Cambridge: Harvard
University Press. Till svenska (1990) Livets dans – familjeterapeutiska tekniker. Wahlström
& Widstrand.
Minuchin, S. (1984a). Reflections on boundaries. American Journal of Orthopsychiatry, 52
655-653
Minuchin, S. (1984b). Family Kaleidoscope: Images of Violence and Healing. Cambridge:
Harvard University Press.
Minuchin, S. & Elizur, J. (1990a). The Foster Care Crisis – Is our present solution the
problem? The Family Therapy Networker. Jan/Feb 1990 (från Elizur, & Minuchin 1989).
Minuchin, P., Brooks, A., Colapinto, J., Genijovich, E., Minuchin, D. & Minuchin, S. (1990b).
Training manual for foster parents based on an ecological perspective on foster care. NY:
Family Studies Inc (National Resource Center for Family Centered Practice, 100 Oakdale
Campus, Room W206OH, Iowa City, IA, 52242-5000, USA).
Minuchin, S. (1991). The Seductions of Constructivism. Family Therapy Networker, Vol 15:5.
Till norska (1996) Konstruktivismens forførelse. Fokus på familien, 24:52-57.
Minuchin, S. & Nichols, M. P. (1992). Family Healing: Tales of Hope and Renewal from
Family Therapy. Macmillan Inc. Till svenska (1995) Hela familjen: Hopp och förnyelse
genom strukturell familjeterapi. Natur och Kultur.
Minuchin, P. (1995). Foster and natural families: Forming a cooperative network. I
Combrinck-Graham, L. (red.) Children in families at risk.
Minuchin, S., Lee, W-Y. & Simon G. M (1996). Mastering Family Therapy. John Wiley & Sons
Inc. Till svenska (1999) Om konsten att bedriva familjeterapi. Wahlström & Widstrand.
Minuchin, S. (1998a). Where is the family in narrative family therapy? Journal of Marital and
Family Therapy. Vol 26 nr 4.
Minuchin, P., Colapinto, J. & Minuchin, S. (1998b, 2007). Working with families of the poor.
NY: Guilford.
Minuchin, S. (1999) Retelling, reimagining and researching: a continuing conversation.
Journal of Marital and Family Therapy 1999 nr 1.
Minuchin, S., Nichols, M. P. & Lee, W-Y. (2006a). Assessing Families and Couples: A Four
Step Model. Allyn & Bacon
Minuchin, S. (2006b). Inviting the family dance (Dubbel DVD). .
Moreno, J. L. (1943). Sociometry and the cultural order. Sociometry, 6(3), 299-344.
Maruyama, M. (1960). Morphogenesis and morphostasis. Methods 12: 251-296.
Maruyama, M. (1963). The second cybernetics: Deviation amplifyeing mutual causal
processes. American Scientist 51: 164-179,
Napier, A. & Whitaker C.(1978). The Family Crucible. The intense Experience of Family
Therapy. NY: Harper & Row. På svenska (1979): Familjen i smältdegeln, W&W, slut på
förlaget sedan många år – ännu ett tragiskt exempel på förlorade kulturskatter på svenska.)
Neill A. S. (1972) Fria barn – lyckliga människor. Aldus
Neill, J. R. & Kniskern, D. P (1982). From Psyche to System: The Evolving Therapy of Carl
Whitaker. NY:Guilford Press.
246

Nichols, M., Schwartz, R. (1984-2001). Family Therapy: concepts and methods (5th ed).
Boston: Allyn & Bacon.
Olson, H. & Petitt, B. (1999). Familjeterapilexikon. Korpen.
O’Hanlon, B. & Weiner-Davis, M. (1989). In search of solutions: A new direction in psychotherapy.
NY: Norton.
O’Hanlon, B. & Cade, B. (1993). A Brief Guide to Brief Therapy. NY: Norton.
O’Hanlon, B. & Hudson, P. (1995). Love is a verb: How to stop analyzing your relationship &
start making it better. W. W. Norton.
Papp, P., Silverstein, O. & Carter, E. (1973) Family sculpting in preventive work with ”well
families”. Family Process 12: 197-212.
Penn, P. (1982). Circular questioning. Family Process 21: 267-280.
Piaget, J. (1952). The Origins of Intelligence in Children. NY: International University Press.
Pocock, D., (1999). Loose ends. Journal of Family Therapy, 21, 187-194.
.
Ritche, A. (1960). Multiple Impact Therapy: An Experiment. Social Worker 5: 16-21. Återtryckt
i Haley J (red 1971) Changing Families.
Rosman, B, Minuchin, S., Liebman, R. & Baker, L. (1976) Input and outcome of family
therapy in anorexia nervosa. I Claghorn, J. C. (red) Successful psychotherapy. NY:
Brunner/Mazel.
Rosman, B, Minuchin, S. & Liebman, R. (1977a). Treating anorexia by the family lunch
session. I Therapies for children: A handbook of effective treatments for problem behavior.
San Fransisco: Jossey Bass.
Rosman, B, Minuchin, S., Liebman, R.& Baker, L. (1977b). A family therapy approach to
anorexia nervosa: Study, treatment, outcome. I Vigersky, A. (red) Anorexia nervosa. NY:
Raven Press.
Runfors, M. & Wrangsjö, B. (1984,) Familjemönster – att förstå och beskriva familjer. Natur &
Kultur.
Sandell, G. (1985). Psykosocialt förändringsarbete. Liber
Satir, V. (1964, 1983). Conjoint family therapy (3rd ed.). Palo Alto, CA: Science and Behavior
Books. Till svenska (1973): Familjeterapi – Teori och teknik. W&W.
Satir, V. (1972). Peoplemaking. Palo Alto, CA: Science and Behavior Books. Till svenska
(1974): Familjeliv eller Om man vill bli en bättre förälder. W&W.
Satir, V., Banmen, J. & Gomori, M. (1991) The Satir model: Family therapy and beyond. Palo
Alto, CA: Science and Behavior Books.
Schjødt, B. & Egeland, T. A. (1994). Från systemteori till familjeterapi. Lund, Studentlitteratur.
Seligman, M. (1975). Helplessness: On depression, development and death. San Francisco:
W.H. Freeman. Till svenska (1976). Hjälplöshet, Aldus.
Selvini Palazzoli, M. (1974). Self starvation: From the intrapsychic to the transpersonal
approach to anorexia nervosa. London: Chaucer Publishing.
Selvini Palazzoli, M., Boscolo, L., Cecchin, G., & Prata, G. (1975, 1978). Paradox and
counterparadox: A New Model in the Therapy of the Family in Schizophrenic Transaction.
NY: Jason Aronson. Till svenska (1982): Paradox och motparadox – En ny modell för
behandling av familjer i schizofrent samspel. Natur och Kultur.
Selvini Palazzoli, M., Boscolo, L., Cecchin, G., & Prata, G. (1980) Hypothesizing, Circularity,
Neutrality: Three guidelines for the conductor of the session. Family Process 19: 3-12.
Shotter, J. (2004) Beyond social constructionism: re-thinking and re-embodying the Cartesian
subject/agent. (First draft of chapter for Sibel Arkonac (Ed.) Doing Psychology in Non-
Western Societies. Baðlam Publications.) .
Silverstein, L. & Goodrich T. J. (Red. 2003). Feminist family therapy: Empowerment in social
context. Washington, DC: APA Books.
Simon, G. M. (1995). A revisionist rendering of structural family therapy. Journal of Marital
and Family Therapy, 21, 17-26.
Simon, R. (1985). Take It or Leave It: An Intervew With Carl Whitaker. The Family Therapy
Networker. Vol 9, #5 1985.
Sjömar, M. (2007). Barns Behov I Centrum (BBIC) – Förutsätter reflektion och lärande – En
utvärdering av implementeringen av BBIC i Umeå kommuns socialtjänst..
247

Skjervheim, H. (1971). Deltagare och åskådare – Sex bidrag till debatten om människans
frihet i det moderna samhället. Prisma / Verdandi debatt.
Socialstyrelsen (2006). Grundbok Barns behov i centrum (BBIC).
.
Socialstyrelsen (2008). Social barnavård i förändring – Slutrapport från BBIC-projektet.
.
Soltvedt, M. (2005). BOF – barnorienterad familjeterapi. Mareld.
Speck, R. V. (1967) Psychotherapy of the Social Network of a Schizophrenic Family. Family
Process 6: 208-214 1967.
Speck, R. V. & Attneave (1973). Family Networks. Till svenska 1975: Det sociala nätverket –
Hur familjens sociala miljö och kontakter kan samverka i terapin. W&W.
Stanton, M. D. & Todd, T. C. (1979). Structural therapy with drug addicts. Kaufman, E. &
Kaufman, P., The family therapy of drug and alcohol abuse. NY: Gardner Press.
Stern, D. (1996). Moderskapskonstellationen. Natur & Kultur.
Stern, D. (2003). Spädbarnets interpersonella värld. Natur & Kultur.
Storch, T & Storch, J. (2001). Narrativ terapi – En ”kendsgerning” er en død metafor.
.
Thomas, L, (1976). Cellens liv – Anteckningar av en biologisk iakttagare. Forum.
Toman, W. (1976). Family Constellation: Its effects on Personality and Social Behavior. NY:
Springer Publishing Company.
Tomm, K, (1989). Systemisk intervjumetodik – En utveckling av det terapeutiska samtalet.
Mareld.
Törnblom, M. (2008). Så dumt! Forum.
Umbarger, C. (1983). Structural Family Therapy. NY: Grune & Stratton.
Umpleby, S. A. (2001). What comes after second order cybernetics? Cybernetics and Human
Knowing, American Society for Cybernetics. .
Wallin, U. (2007) Multifamiljeterapi vid anorexia nervosa. Behandlingsmanual. Framtagen vid
Enheten för Anorexi och Bulimi – BUP, USiL, Lund.
Walrond-Skinner, S. (1978). Familjeterapi – Teori och praktik. Rabén & Sjögren.
Walters, M. m fl (1988). The invisible web: Gender patterns in family relationships. Guilford
Publications, Inc.
Wardenburg, F (1988). It don’ mean a thing if it ain’t got that swing. Family Therapy Networker
(Sept-Oct 1988).
Watzlawick, P., Beavin J. H. & Jackson, D. D. (1968). Pragmatics of Human Communication.
London: Faber & Faber.
Watzlawick, P., Weakland, J. & Fish, R. (1974). Change, Principles of problem formation and
problem resolution. W. W. Norton & Company. Till svenska (1978): Förändring – att ställa
och lösa problem. Natur och Kultur.
Watzlawick, P. & Weakland, J. (red. 1977). The Interactional View: Studies at the Mental
Research Institute Palo Alto 1965-74. Norton.
Watzlawick, P. (1978). The language of change: Elements of therapeutic communication.
Basic Books. Till svenska (1983): Förändringens språk. NoK.
Watzlawick, P. (Red. 1984). The Invented Reality: How Do We Know What We Believe We
Know? NY: W. W. Norton and Co.
Weiner, N. (1948). Cybernetics or Control and Communication in the Animal and the
Machine. MIT Press
Whitaker C. A. & Malone T. P. (1953). The roots of psychotherapy. NY: Blakiston.
Whitaker C. A. (1976) The Hindrance of Theory in Clinical Work. I Guerin, P. J. Jr. (1976).
Family Therapy: Theory and Practice. NY; Gardner Press.
Whitaker C. A. & Keith, D. V. (1981). Symbolic Experiential Family Therapy. I Gurman, A. S.
& Kniskern, D. P. (1981). Handbook of Family Therapy. NY: Brunner / Mazel.
White, M. (1991). Nya vägar inom den systemiska terapin. Mareld.
White, M. (2007). Maps of Narrative Practice. NY: W.W. Norton.
Winnicott, D. W. (1960) The Theory of the Parent-Infant Relationship. I The Maturational
Processes and the Facilitating Environment (1987) London: Hogarth Press.
Öberg, G. & Öberg, B. (1987). Skiljas – men inte från barnen. Natur och Kultur.
248

Zangeneh, M. & Haydon, E., (2004). The Psycho-Structural Cybernetic Model, Feedback, and
Problem Gambling: A New Theoretical Approach. International Journal of Mental Health &
Addiction. Vol 1, No 2, pp 25-31. .
249