råmanus - GSI

mans ursprungsfamilj suddats ut, när mormor övertagit föräldrasubsystemets funktioner. (Se
även kapitel 4.6 och 4.7 samt fig. 4.11)
Ibland kan familjens problem över huvud taget inte förstås, om man inte betraktar dem i
ljuset av far- eller morföräldrarnas problem. Någon av föräldrarna kan vara insnärjd i sin ursprungsfamilj,
och fylla en viktig homeostatisk funktion i far- eller morföräldrarnas maka-make-subsystem.
Genom insnärjdheten i ursprungsfamiljen försvåras bildandet av det egna
maka-make-subsystemet. Makarna kan fastna i konflikter som representanter för sina familjer,
och när dessa olösta konflikter spiller över från makarnas subsystem till föräldrasubsystemet
blir även ett eller flera av barnen i den tredje generationen insnärjda symtombärare i
sin familjestruktur.
Ett exempel på en blivande tregenerationsproblematik var Irene och Jonas, ett par som var
36 och 39 år, och som varit tillsammans i sex år. Irene var gravid i sjunde månaden och hade
sedan barndomen lidit av emotionella störningar, svårigheter att knyta an känslomässigt, jagsvaghet,
osäkerhet och osjälvständighet. När hon var fem år fick hennes mamma en graviditetspsykos,
då hon väntade sitt andra barn. Irene placerades ett år i fosterhem innan hon
flyttade till sin far, som då separerat frän sin psykiskt sjuka hustru. Irenes mor träffade en ny
man och blev gravid igen, med en ny förlossningspsykos som följd, när Irene var 10 år. Hela
denna tidsperiod, när hennes bröder kom till världen och mamma var konstig och inlagd på
sjukhus, var för Irene som ett töcken med mycket vaga minnesbilder.
Irenes mamma dog för ett par år sedan och hennes pappa, som hade haft vårdnaden om
henne sedan sexårsåldern, var trött på att ta hand om sin dotter, som varit myndig i halva sitt
liv. ”Om hon inte hade vett om att skydda sig mot graviditeten så får hon stå sitt kast”, menade
han. Irene uppfattades som svagbegåvad, och barnavårdscentralen hade, i sin oro för det
kommande barnet, kontaktat socialtjänsten.
Irene hade, sedan graviditeten konstaterades, gjort slut med Jonas, men efter ett par månader
var de åter tillsammans. Visserligen bodde de i varsin lägenhet (de hade aldrig delat
lägenhet) men Irene planerade att inför förlossningen flytta till Jonas. Han bodde i ett ”halfway
house” för psykiskt funktionshindrade vuxna.
Grandiosa vanföreställningar
Om Irenes störningar var lätta, så var Jonas symtom desto absurdare. Han talade alltid om
sig själv i tredje person: ”Jonas har så många viktiga uppgifter. Han hinner inte ta hand om
barnet. Det får Irene göra.” Irene spelade med i detta kluvenhetsspel, och talade aldrig direkt
till Jonas, utan talade alltid om honom, även hon i tredje person, som Jonas eller ”han”.
Om Jonas någon gång talade i jag-form så var det från någon av alla sina grandiosa vanföreställningar.
Han var specialist i gynekologi, och hade uppfunnit en metod för snabba och
smärtfria förlossningar. Han var privatdetektiv som visste vem som mördade Palme. Han var
ägare till ett stort antal fastigheter, han hade tjänst vid finansdepartementet med ansvar för
statskassan, han var anställd som kurator vid den institution där han bodde. Kort sagt, han
var den han behövde vara vid varje givet tillfälle.
Jonas mamma, som dog för tio år sedan, hade haft åtta personligheter, och han verkade
fast besluten att överträffa sin mamma med råge. Att ha kontroll över ett spel med alla dessa
personligheter kräver hög intelligens. Jonas pappa var medveten om sonens intelligens, men
tyvärr kopplade han denna medvetenhet till starka överkrav på omöjliga prestationer från
Jonas sida.
Det är lätt att inse, att utan hjälp av strukturellt orienterade familjebehandlare så skulle det
kommande barnet mycket snabbt behöva bära sina föräldrar på sina axlar, med en totalt
utsuddad gräns mellan barn- och föräldrasubsystem. Eftersom föräldrarna var så insnärjda i
sina ursprungsfamiljer, skulle även dessa suprasystem kräva en identifierad patient med
kraftiga symtom för att balansera de homeostatiska krafterna i det utvidgade familjesystemet.
2. Gränser mellan funktionella subsystem
På mellannivån undersöker man gränserna mellan de funktionella subsystemen. Här blir det
tydligt (åtminstone för lärare och handledare) om terapeuten tänker strukturellt eller individuellt.
Den som inte har börjat tänka strukturellt letar då efter gränser i dyader, alltså mellan individer,
och glömmer att fokusera på de funktionella subsystemen – maka-make-, föräldra-,
barn-, och syskonsubsystemen (se kapitel 4.4
).
30