råmanus - GSI

Terapeuten bedömer detta som systemets svar på förändringen, ett hoppfullt tecken, och
uppmanar dem att fortsätta på den inslagna vägen.
”Terapeutens bedömning av familjedynamiken kan i och för sig vara korrekt,
men hans terapeutiska ingripanden är onödigt stressande, och möjligen farliga.
Det förekommer ofta behandling av system, där man bara tar hänsyn till ett subsystem…
I det här fallet kunde terapeuten haft möten med fadern och sonen, där modern
var närvarande, men inte deltog. Han kunde ha haft sessioner enbart med
sonen, visat att han brydde sig om honom och tagit med honom i terapin… skulle
ha förbättrat hela behandlingssituationen utan att fördröja framåtskridandet
mot målet.” (Familjer i terapi s. 124)
Att gå samman med och stödja endast ett subsystem
”Ett annat exempel på faran med att bortse från delar av ett system är en familj
bestående av man, hustru och fyra barn – två pojkar, 21 och 18 år gamla, och
två flickor i åldrarna 16 och 12. Den äldste pojken lämnade hemmet för ett år
sedan och slöt sig till en hippiegrupp. Han utvecklade ett fast förhållande till en
flicka, blev ordentligt indragen i marijuanarökning och experimenterade med
LSD och amfetamin. Han skickades tillbaka till familjen sedan han och flickvännen
varit intagna på sjukhus för förgiftningspsykos. I familjen är han en stark
ledare för syskongruppen och hotar föräldrarnas auktoritet, särskilt faderns. Modern
går ibland samman med barnen mot fadern och klagar på hans auktoritära
hållning” (Familjer i terapi s. 125)
Trots att exemplet är snart 40 år gammalt (från flower power-tiden) är problematiken (både
beträffande familjedynamiken och terapeutrollen) fortfarande aktuell. (Jag har själv gjort liknande
misstag i en familj för inte så länge sedan.) Den unga och framstående terapeuten
tyckte att fadern inte visade barnen tillbörlig respekt. Hon upplevde att barnen kämpade för
sin frihet mot överdrivet hårda föräldrar och allierade sig med syskongruppen, utan att samgå
med fadern. Som ett resultat ökade fadern sin kontroll och blev än mindre effektiv. Mamman
stod mellan sin man och barnen, som åsnan mellan två hötappar.
”Om terapeuten hade stött föräldrarna i deras krav på respekt från barnen, kunde
hon också ha bett föräldrarna att respektera barnens rättigheter. Genom att
tala om ansvar i föräldrasubsystemet och rättigheter i syskonsubsystemet skulle
hon ha kunnat fungera som en bro mellan subsystemen.” (Familjer i terapi s.
126)
4.11 Analys av det terapeutiska systemet – inklusive sig själv
När jag som terapeut analyserar familjen som ett system, så sker det inom ramen för ett större
system – det terapeutiska systemet, som består av subsystemen familjesystemet och terapeutsystemet.
Detta gör att jag aldrig kan ställa någon objektiv diagnos på familjen och dess
struktur. Det är bara genom att dels bli indragen i systemet, känna det på mitt eget skinn, och
dels distansera mig från familjen för att få nya perspektiv och formulera strukturella hypoteser,
som bilderna kan börja växa fram. Men eftersom jag är en del i det system inom vilket observationerna
av familjen äger rum, så måste jag alltid inkludera mig själv, och mitt subjektiva
perspektiv, i mötet och analysen.
”Det är inte meningsfullt att t ex handleda en terapeut genom att be honom beskriva
en session om han är omedveten om att han är indragen i familjesystemet”
(Livets dans, s.17.)
”Eftersom terapeutens användande av sig själv i det terapeutiska systemet är
det kraftfullaste verktyget i den process som förändrar familjer, måste han känna
till vidden av sin repertoar för samgående… Det viktiga är att terapeuten utnyttjar
sina egna resurser på ett bra sätt, inte att han är bra på att imitera en framgångsrik
expert.” (Livets dans, s. 46. Min kursivering.)
44