råmanus - GSI

3. Samgående till terapeutiskt system – tillitsfulla allianser
3.1 Närhet och engagemang
Även om många författare har betonat vikten av relationen mellan terapeut och klient, så tvivlar
jag på att någon beskrivit samgåendeprocessens funktioner och tekniker mer utförligt och
ingående än Minuchin. I arbetet med de kriminella ungdomarna och deras familjer på Wiltwyck
School var det en absolut förutsättning, för att över huvud taget få en samarbetsrelation
med familjemedlemmarna, att terapeuten gick samman med dem. Att terapeuten tvingades till
en mycket aktiv roll för att skaka om och ombalansera familjesystemet, gjorde det än mer
nödvändigt att det terapeutiska systemet (familj och terapeut) var starkt nog att hålla för terapeutens
utmaningar. Samgåendet lägger grunden för ett lyckat omstruktureringsarbete.
Att gå samman med en familj är mer en hållning än en teknik, och det paraply
under vilket alla terapeutiska transaktioner utspelar sig. Att gå samman med en
familj innebär att låta familjen känna att terapeuten förstår dem och arbetar med
och för dem. Endast under hans beskydd kan familjen känna trygghet nog att utforska
alternativ, pröva det ovanliga och förändras. Samgående är det kitt som
håller ihop det terapeutiska systemet.” (Livets Dans s. 46.)
”Terapeuten måste förena sig med familjen, bli accepterad, väcka förtroende
och sedan motivera familjen att kasta sig ut i det ovissa.” (Hela familjen, s. 61.)
Politiskt ställningstagande för de fattiga
En avgörande grund för samgåendet var terapeutens politiska ställningstagande. (Se även
kapitel 7.7) Man förenade sig med samhällets olycksbarn i en frigörande pedagogik, med
syfte att hjälpa familjerna resa sig ur samhällets förtryck.
”Vi lånade vår indignation åt människor som inte väntade sig några rättigheter
för egen del. Vi var synnerligen kritiska mot rättssystemets och socialvårdens
fördomsfulla sätt att bemöta våra familjer och göra familjemedlemmarna alienerade
och maktlösa… Vi blev framträdande förkämpar för den så kallade multiproblemfamiljen,
i det att vi visade att om terapeuten lär sig att avlyssna och tala
ett språk som är meningsfullt för dessa klienter är det lika möjligt att utveckla ett
terapeutiskt system med de marginaliserade fattiga som med vilka familjer som
helst” (Hela familjen, s. 42 f.)
Den svenska beteckningen ”samgående” är egentligen för svag får att riktigt spegla den engelska
”join”. Join betyder ju egentligen just att förena sig med, medan ”samgående” kan uppfattas
som att promenera tillsammans. Den svenska termens vaghet får inte innebära att man
tar alltför lätt på anpassningsprocessen i att bilda ett terapeutiskt system, där familj och terapeut(er)
förenas i en allians, en stark arbetsgemenskap där man tillsammans genomför ett
förändringsarbete.
Spontanitet och personliga möten
Ett centralt tema hos Minuchin är hans betoning av terapeutens spontanitet och förmåga att
använda sig av sig själv för att skapa en personlig kontakt 13 , och detta gäller naturligtvis i
högsta grad i samgåendet. Det krävs ju inte mycket tankemöda för att inse att det inte går att
skapa tillitsfulla relationer, utan att gå in i mötet med sin egen person. 14
”Terapeuten sitter i samma båt som familjen, men det är han som måste vara
dess rorsman… I de flesta fall kommer familjen att acceptera terapeuten som
ledare för detta samarbete. Inte desto mindre kommer han att bli tvungen att förvärva
sin rätt att leda. I likhet med varje ledare måste han anpassa sig, förföra,
underkasta sig, stödja, styra, föreslå och följa, för att kunna leda. Men den terapeut
som tränats i spontanitet kan känna sig trygg när det gäller det gäller att
acceptera det paradoxala arbetet att leda ett system som han själv är deltagare
i. Han har utvecklat en förmåga att använda sig själv som instrument för att förändra
interaktionen…” (Livets Dans s. 43.)
13 Se bland annat kapitel 2.4, 4.10, 6.1, 7.5 och 7.6.
14 För ett utvecklat resonemang kring vikten av att vara personlig, se Familjeterapins
grunder kapitel 15.3 (utgåva 2000 eller senare).
12