Master of Science - Gestaltakademin

så påträngande. Så jag måste känna att jag måste värja mig. Den känslan tycker jag inte
om. […] Inte om man skall gå på sånt här. Då måste man ju kunna vara öppen. Inte
behöva tänka på att man måste skydda sig. […] Sen lär man sig snabbt att dom
[terapeuterna] är stöttande. […] de hade en stor kontroll över situationen. Dom kunde ju
styra precis så att det inte drog iväg någonstans. Var det gällde kommentarer
eller…utsvävningar.
Eva framställer sig som skeptisk till att åka iväg. Hon berättar att hon var rädd för att
inte kunna öppna upp och för att behöva skydda sig själv. Här skildrar hon sig själv
som den rädda för parterapin. Eva framställer det också som viktigt att terapeuterna
var stöttande och hade kontroll så att gruppen inte drog iväg.
KJELL: […]Och då kände jag det ibland att om det skulle bli konfrontation mellan oss, så tyckte
jag lite synd om henne och då skulle jag inte våga ta i. […] Som jag berättade om innan,
min misstanke att Eva hade någonting med sig i bagaget som gjorde att jag hade svårt att
ta i. Det försvann definitivt.
EVA: […] Det räckte inte med att jag sa att det inte var så. Ändå trodde du inte på det.
KJELL: Inte förens jag blev oerhört kraftfullt förvissad om det. […] Och just i den här gruppen
där dom ledde fram Eva till att visa upp det här för mig. Det var en oerhört kraftig
upplevelse.
Kjell framställer sig som motiverad till parterapin för han kände att han tog
överdriven hänsyn till Eva när de var i konflikt med varandra. Detta eftersom han
tyckte synd om henne. Här berättar han att han får hjälp att släppa sina fantasier om
att Eva skulle vara extra sårbar. Detta beskriver han som befriande, som att få släppa
en tung börda. Den överdrivna hänsynen ser jag som ett individuellt motiv för Kjell
att gå i parterapi.
EVA: De delade ju upp oss i manlig och kvinnlig grupp också. Vi pratade om en del saker. Det
hade ingen av oss velat prata om ihop.
JENS: Upplevde du det på samma sätt?
KJELL: Ja, perfekt…det kändes rätt?
EVA: Jag tror man får en annan förståelse för sin partner. För man har andra utav samma kön
som tänker på ett likartat sätt eller känner på ett likartat sätt. Inför vissa situationer som
man kanske tidigare trott att det var bara ens partner som gjort. Det finns vissa generella
likheter.
KJELL: […] Men här känner man igen manligt och kvinnligt. Det känns inte fientligt.
47