Master of Science - Gestaltakademin

och att de i och med det fick en öppning för en förändring. Detta tack vare den
öppenhet och närvaro som ”Jag – Du” kontakten gav förutsättning för, något som vi
inom gestalt kallar det kreativa tomrummet. Sammanfattningsvis kan sägas att
förändringen för paren kom, helt enligt teorin om den paradoxala förändringen, först
efter acceptansen av dem själva och av deras relation, men det krävdes även en ”Jag
– Du” kontakt och ett kreativt tomrum för att förändring skulle ske.
Ett område att bygga vidare på med ytterligare forskning är den svaga diskussionen
kring genus och den inverkan det skulle kunna ha på gestaltterapeutisk parterapi. I
den här studien finns en hel del lösa trådar kring temat som skulle kunna fördjupas.
Ett exempel är att i tre av paren är det kvinnan som framställer sig som rädd att
påbörja parterapin. Vilket skiljer sig från gestaltterapeuters föreställningar att det är
kvinnan som är drivande att påbörja parterapin (Berg, 2008). Ett annat område att
titta på är att arbeta med könseparerade grupper när man arbetar med par. I två fall
som förekommer i den här studien visar det sig skapa en trygghet och ett
igenkännande. Men samtidigt leder det inte till någon utveckling för paren utan
polariserar snarare ännu mera de begränsade gängse synsättet på män och kvinnor.
Ett tredje område som skulle vara intressant att titta vidare på i ytterligare forskning
är hur könet på en ensam parterapeut påverkar ett heterosexuellt par. I den här
studien påverkade det den person som blev ensam i sin könstillhörighet helt olika, för
den ena blev det ett stöd, för den andra ett hinder. Jag tror att en bra utgångspunkt för
sådana studier skulle kunna vara Kerosuos (2004) uppsats om gestaltterapi och kön.
Min modell kring samspelet av de fyra teorierna i gestaltterapi som har med parets
växt, förändring och helande att göra, har varit mycket givande i analysen av vad
som hjälper i parterapi. Kanske är modellens applicering kring vad som hjälper i
parterapin det viktigaste bidraget med den här studien. Faktum är att jag tror att
modellen går att applicera som en vidgad syn kring växt, förändring och helande
även på individuell nivå och i större system än par. Här skulle det vara intressant att i
ytterligare undersökningar titta på om det är möjligt att förfina modellen och om den
verkligen är applicerbar. Det skulle även vara intressant att jämföra modellen med
andra psykoterapeutiska inriktningars modeller för växt, förändring och helande.
67