Missing text /vti/pages/publication/downloadpdf for sv

låggolvsspårvagnarna för Göteborg (typ M32) byggs i längden ca 30 m och ska
framföras som enkelvagnar, med plats för 179 passagerare. De äldre ledvagnarna
av typ M21 har byggts om med ny lågbyggd mittdel och har längden ca 30 m. De
ombyggda vagnarna (typ M31) framförs också som enkelvagnar, med plats för
190 passagerare (Torkelsson, 2003).
3.1.2 Buss
Bussar finns i många olika storlekar och utföranden och kan användas för de mest
varierande trafikuppgifter. De förekommer vanligast i s.k. blandtrafik, således på
samma körbanor som övrig vägtrafik (VDV, 1999). I denna form är busstrafik
snarast småskalig och systemkaraktären svag. Bussar som däremot helt eller
delvis trafikerar reserverat utrymme på gator (busskörfält), särskilda bussgator
eller bussvägar har starkare systemkaraktär än bussar i ren blandtrafik. Sådana
busstrafiklösningar väljs bl.a. för att ge busstrafiken högre medelhastighet. Den
får då automatiskt del av spårtrafikens fördelar i form av tydlig struktur och stabil
identitet. Exempel på busstrafik i än mer systemliknande form är stombusstrafik
och spårstyrda bussar på egna banor.
Busstrafik anses flexibel och kräver låga investeringar i infrastruktur och
fordon. Den ses därmed som kostnadseffektiv jämfört med spårtrafik. Som stor
fördel brukar anges att linjesträckningar lätt kan förändras, provisoriskt eller
permanent och betraktas därför som jämförelsevis enkel att bedriva. Som nackdel
brukar anges att linjenätet riskerar att bli utspritt och svåröverskådligt, dvs. få en
otydlig struktur. Med ett utspritt nät blir trafiken på de enskilda linjerna i
praktiken inte särskilt tät. Ska trafiken förtätas finns risk att kostnaderna ökar
rejält, eftersom varje tillkommande buss kräver en förare (VBZ, 1996).
För busstrafik i stad gäller i princip de hastighetsbegränsningar som anges för
övrig vägtrafik. Medelhastighet för busstrafik i blandtrafik kan i större städer med
omfattande biltrafik vara synnerligen blygsam. Medelhastigheter (inkl. hållplatsuppehåll)
avsevärt under 15 km/h gäller för vissa sträckor i Stockholms innerstad
(Sedin, 2002; SL, 2002).
Bussbredd är numera standardiserad till 2,55 m, vilket medger 2+2-sittning och
mittgång med acceptabel bredd. Största tillåtna fordonslängd i Sverige är 25,25 m.
Upp till 24 m finns inga särskilda krav som är föranledda av fordonslängden. Om
längden överskrider 24 m ställs emellertid särskilda krav. Endast några få
ledbussar har i Sverige hittills byggts i längden 20 m, medan ca 18 m hittills gällt
som standard. Ny tillåten ledbusslängd, för buss med en led, inom EU är 18,75 m,
vilket ger kapacitet för exempelvis ytterligare fyra sittande, således en sittplatsrad
kan tillkomma med sittning 2+2 (Johansson, 2004). Från och med april 2004
kommer i EU-länderna maximal fordons- och tåglängd på 25 m att kunna tillåtas,
avseende bussar med mer än en led (dubbelledbussar) och för bussar med
släpvagn för personbefordran (s.k. släpbuss) (Fritsch, 2003).
I spårfordon och bussar med låga golv är det generellt svårare än i fordon med
höga golv att utnyttja golvytan effektivt. För spårfordon gäller att trots att det
mesta av drivutrustning och övrig teknisk utrustning placeras på vagnstaket måste
viss utrustning ändock placeras inne i passagerarutrymmet. Oftast utnyttjas
utrymme under sittplatser. I fordon med höga golv ”göms” utrustning normalt
under golvet.
28 VTI rapport 504