Kvicksilverförorening i avloppsrör i Lunds kommun

abcd
Institutionen för naturgeografi
och kvartärgeologi
Kvicksilverförorening i
avloppsrör i Lunds kommun
Amanda Engman
Examensarbete i miljöskydd och hälsoskydd
Stockholms universitet
2004

Institutionen för naturgeografi
och kvartärgeologi
Stockholms universitet
INSTITUTIONENS FÖRORD
Denna uppsats är utförd som ett examensarbete vid Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi,
Stockholms universitet. Examensarbetet ingår som en kurs inom magisterutbildningen
Miljöskydd och Hälsoskydd, 40 poäng. Examensarbetets omfattning är 10 poäng (ca
10 veckors heltidsstudier). Handledare för examensarbetet har varit högskoleadjunkt Monika
Ohlsson, Industriell ekologi, KTH och miljöinspektör Bertil Svensson, Miljöförvaltningen,
Lund.
Författaren är ensam ansvarig för examensarbetets innehåll.
Stockholm i juni 2004
Anders Nordström
universitetslektor, kursansvarig

ABSTRACT
ABSTRACT
Mercury is poisonous both for animals and humans. The metal is non-destroyable
because it is an element. Since 1850, mercury has commonly been used as a dental
material in Sweden. Much of this mercury has been transported to sewage treatment
plants or natural environmental receptors. Considerable amount of the metal has also
been stored in the sewage pipelines.
The purpose of this essay is to highlight the problem with sewage pipes, which can be
contaminated with mercury, in the municipality of Lund. Special attention is paid to
investigate in which estates problems exist, who is responsible for cleaning up and how
the Environment and Health Administration can solve the problem. In order to find out
where problems might exist, a survey of historic dentist clinics has been performed.
In Stockholm a project has been performed to decontaminate the sewage pipes from
mercury. The project has come to show that such actions drastically can reduce the
amount of mercury in the sludge of the local sewage treatment plants. Therefore
decontamination must be regarded as an important measure to get mercury out of the
ecosystem. Due to Swedish legislation, the owner of the business in question has the
primary responsibility for decontamination, if the business has been active after the 30
of June 1969. The estate owner has a secondary responsibility. For clinics shut down
before June 1969, the estate owner has the primary responsibility for decontamination.
In the municipality of Lund there are 49 dental clinics. Seven of these were active even
before 1938. Through the survey, 30 historical dental clinics have been found. In 24 of
the cases there is still a risk that all sewage pipes which have been in contact with water
from the clinic are contaminated. In four estates, pipes have been changed or cleaning
up has been performed in parts of the pipe systems. As for one clinic a judgment can’t
be done. And one of the estates hosting a historical clinic has been pulled down.
It is important that contaminated estates are registered in the municipal registration
program for the environment administration. Furthermore, the regional database with
information of polluted areas must be updated. Information about the problem should be
sent to the estate owners. The Environment and Health Administration should also
demand that the estate owners report any work in the estate which could cause spread of
the pollution. Concerning existing clinics there is problem with both old and new
contamination in the pipes. Warning labels should be sent to the dentists and be put on
all pipes where pollution can be suspected. To achieve control of the contemporary flow
of mercury in the outgoing water, pollution measurements must be performed at the
clinics. Such information can be valuable both to the Environment and Health
Administration and to the business owner.
Keywords: mercury, dentist clinic, sewage pipes
1

SAMMANFATTNING
SAMMANFATTNING
Kvicksilver är giftigt för djur och människor. Sedan 1850 har kvicksilver använts
allmänt inom tandvården i Sverige, under största delen av 1900-talet var amalgamet det
vanligaste fyllnadsmaterialet. Mycket av det amalgam som blivit över vid tandfyllning
har transporterats ut genom spillvattenledningar till reningsverk eller recipient, en del
kvicksilver har också lagrats upp i våra avloppsrör. Länsstyrelsen i Skåne har som mål
att arbetet med inventering och sanering av kvicksilver i fastigheter ska intensifieras.
Senast år 2004 ska inventering ha genomförts och senast 2008 sanering. Uppsatsens
syfte är att belysa problemet med kvicksilverförorenade rör i Lunds kommun. Särskilt
beaktas var i kommunen föroreningsproblem finns, vem som är ansvarig för efterbehandling
och hur Miljöförvaltningen i Lund kan arbeta för att avhjälpa problemet. För
att undersöka var problem finns har en kartläggning av historiska tandläkarmottagningar
gjorts. Information om mottagningarna har inhämtats genom telefonkataloger, ritningar,
intervjuer och litteratur.
År 1985 blev det krav på amalgamavskiljare på tandläkarmottagningar. Avskiljaren
minskar kraftigt utsläppen från mottagningarna men avskiljningsgraden är inte 100procentig
och därför kommer det fortfarande ut kvicksilver i våra avloppsledningar.
Sanering och avlägsnande av förorenade rör i Stockholm har visat att efterbehandling
kan resultera i kraftigt sänkta kvicksilverhalter i slammet på det lokala reningsverket.
Miljöbalkens kapitel 10, om förorenade områden, är tillämpbart på befintliga och historiska
mottagningar som är i behov av efterbehandling. Det primära ansvaret för efterbehandling
ligger på verksamhetsutövaren i de fall där verksamhet bedrivits efter den 30
juni 1969. Fastighetsägaren har sekundärt ansvar. För mottagningar som lades ner innan
Miljöskyddslagen trädde i kraft kan endast fastighetsägare ställas till ansvar för efterbehandling.
Det kan ske om det framkommer av någon annan lagstiftning än Miljöbalken,
om fastigheten är förvärvad efter Miljöbalkens ikraftträdande eller den dag då
fastighetsägaren avser vidta åtgärder som innebär spridning av föroreningen.
I Lunds kommun finns 49 befintliga tandläkarmottagningar. Genom kartläggningen har
30 nedlagda mottagningar återfunnits. För 24 av de 30 fastigheterna bedöms risk
fortfarande finnas för att rörsträckan från tandläkarstol och rengörningsvask fram till
anslutningspunkten är kvicksilverförorenad. I fyra fastigheter har rörbyten alternativt
högtrycksspolning skett i delar av rörsystemet. En byggnad är riven och för en fastighet
kan ingen bedömning göras eftersom gatunumret är okänt. De fall där kvicksilverförorening
misstänks bör skrivas in i Miljöreda och MIFO-databasen. Information om
problemet bör sändas till berörda fastighetsägare. Ett förebyggande föreläggande bör
också riktas mot dem för att minska risken att föroreningen sprids vid framtida
förändringsarbeten i fastigheten. I samband med föreläggandet bör uppgifterna skrivs in
i fastighetsregistret. På befintliga mottagningar bör tandläkarna ombedjas att sättas upp
varningsetiketter på förorenade rör. För att verksamhetsutövaren och tillsynsmyndighet
ska kunna kontrollera att avskiljare fungerar väl bör regelbundna prover på kvicksilverhalt
nedströms amalgamavskiljarna tas. I de fall sanering ska genomföras ska anmälan
inkomma till tillsynsmyndigheten i god tid innan åtgärden vidtas. Det är sedan upp till
tillsynsmyndigheten att bedöma huruvida efterbehandlings förslaget är tillräckligt omfattande
för att Miljöbalkens krav ska uppfyllas.
Nyckelord: kvicksilver, tandläkarmottagningar, avloppsrör, efterbehandling
2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING.................................................................................................... 5
2. KVICKSILVER................................................................................................ 7
2.1 Elementärt kvicksilver............................................................................... 7
2.2 Organiska kvicksilverföreningar................................................................ 7
2.3 Målsättningar och gränsvärden ................................................................ 8
3. TANDVÅRDEN OCH KVICKSILVERANVÄNDNINGEN ................................ 9
3.1 Amalgam .................................................................................................. 9
3.1.1 Amalgamanvändningen ..................................................................... 9
3.1.2 Hälsoeffekter av amalgam ............................................................... 10
3.1.3 Utsläpp av amalgam ........................................................................ 10
3.1.4 Amalgamavskiljare........................................................................... 11
3.2 Sanering av kvicksilverförorenade rör .................................................... 12
3.2.1 Saneringsprojekt runt om i landet..................................................... 14
3.3 Märkning av kvicksilverförorenade rör .................................................... 15
3.4 Kvicksilverförorenade rör i MIFO- databasen? ....................................... 16
4. LAGAR OCH REGLER ................................................................................ 17
4.1 Bestämmelser om tandläkarmottagningar och kvicksilver ...................... 17
4.1.1 Kvicksilverhaltigt avfall från tandläkarmottagningar.......................... 17
4.2 Generellt gällande ansvar för efterbehandling ........................................ 17
4.2.1 Anmälan om efterbehandling ........................................................... 17
4.3 Verksamhetsutövarens ansvar ............................................................... 18
4.3.1 Solidariskt ansvar............................................................................. 19
4.4 Fastighetsägarens ansvar ...................................................................... 20
4.5 Den lokala tillsynsmyndighetens roll....................................................... 21
4.6 VA-lagen................................................................................................. 22
4.7 Ramdirektivet för vatten.......................................................................... 22
5. FALLSTUDIE, LUNDS KOMMUN ................................................................ 23
5.1 Kvicksilverproblematiken i Lunds kommun ............................................. 23
5.1.1 Kvicksilverhalt i slam ........................................................................ 23
5.1.2 Arbete för minskade kvicksilverutsläpp ............................................ 24
5.2 Informationsinsamling för kartläggningen av historiska mottagningar .... 25
6. RESULTAT .................................................................................................. 27
6.1 Mottagningar som lades ner före Miljöskyddslagen................................ 27
6.2 Mottagningar som lades ner under tiden för Miljöskyddslagen ............... 29
7. DISKUSSION OCH SAMMANFATTNING AV RESULTAT .......................... 33
8. SLUTSATS................................................................................................... 37
REFERENSER................................................................................................. 39
BILAGA 1 - 4
3

1. INLEDNING
1. INLEDNING
Det har länge varit känt att spridning av kvicksilver i ekosystemen är ett stort problem
för miljö och hälsa. Ökade halter av kvicksilver i vår miljö gör att halten också ökar i
våra livsmedel, särskilt i fisk. Kvicksilverutsläpp kopplade till tandläkarverksamhet är
en betydande källa till spridning av kvicksilver i Sverige. Även nedlagda mottagningar
kan bidraga till spridning genom att föroreningen har lagrats i rörsystemet, från rören
sker sedan en mycket långsam uttransport av kvicksilver till avloppsvattnet.
Länsstyrelsen i Skåne har som mål att arbetet med inventering och sanering av
kvicksilver i fastigheter ska intensifieras. Fastighetsbolagen och kommunen ska senast
år 2004 ha genomfört inventering och senast 2008 sanering.
Syftet med examensarbetet är att belysa problemet med kvicksilverförorenade avloppsrör
i Lunds kommun. Detta kommer att ske särskilt med beaktande av var i kommunen
föroreningsproblem föreligger, vem som är ansvarig för efterbehandling och hur
Miljöförvaltningen i Lund kan arbeta för att avhjälpa problemet. Förhoppningen är att
examensarbetet ska ligga till grund för vidare insatser för att minska spridningen av
kvicksilver till ekosystemen.
För att få svar på var i kommunen föroreningsproblem finns kommer en kartläggning av
historiska tandläkarmottagningar i Lunds kommun att genomföras. Kartläggningen ska
ge svar på var de historiska mottagningarna legat, hur lång tid tandläkarverksamhet bedrivits
i lokalen samt om föroreningsrisk fortfarande föreligger. Det är troligt att jag inte
kommer att finna all information jag skulle behöva för att göra en säker riskbedömning.
Därför måste öppenhet finnas för att nya uppgifter framkommer efter att uppsatsen
färdigställts som gör att riskbilden måste omvärderas. I de fall efterbehandling behövs
uppkommer frågan vem som är ansvarig och ska bekosta sanering. För att svara på
frågan kommer lagar och regler på området att studeras. Utifrån litteraturstudier och
kartläggningen kommer diskussion föras om vilka åtgärder som bör vidtas från tillsynsmyndigheten
och övriga för att förhindra att kvicksilvret sprids vidare till reningsverk
och recipient samt att upplagring av nytt kvicksilver sker i rörsystemen.
Det finns många vägar genom vilka utsläpp av kvicksilver kopplade till tandläkarverksamhet
kan ta sig ut i ekosystemen. Denna studie behandlar endast de direkta
utsläppen från tandläkarmottagningarna till avloppsledningar. Till vatten sker utsläpp
kopplade till tandvården också genom nötning av amalgamfyllningar. Amalgamet
transporteras i det fallet genom kroppen och därifrån ut till avloppsnätet. Till luft sker
utsläpp kopplat till tandvården genom rökgaser från krematorium och till mark genom
jordfästning av personer med amalgamfyllningar. Studien är även avgränsad i tid, den
behandlar tiden från 1938 fram till idag.
5

2. KVICKSILVER
2. KVICKSILVER
Kvicksilver är mycket giftigt för människor och djur. En viktig förklaring till metallens
giftighet är att kvicksilverjonen kan binda till –SH-grupper i vissa proteiner och
enzymer (Birgersson och andra, 1999). Bindningen kan leda till att den normala funktionen
störs. Sedan början på 1800-talet har det funnits kännedom om förgiftningssymtomen
kopplade till kvicksilver (Svidén, 2003). Det har inträffat flera katastrofer där
många människor fått i sig höga halter kvicksilver från livsmedel. Den mest omtalade är
kanske den i Minamata i Japan i mitten av 1950-talet. Katastrofen orsakades av att en
kemisk industri i området släppte ut stora mängder kvicksilver till Minamatabukten.
Kvicksilvret ackumulerades som metylkvicksilver (CH3Hg) i fisken. På grund av höga
halter metylkvicksilver i födan drabbades tusentals personer av metylkvicksilverförgiftning.
Många människor dog i plågsamma kramper och hjärnskador var vanligt
bland de barn som föddes. (Sveriges Natur, 2003)
Kvicksilver är ett grundämne och som sådant är det oförstörbart. Metallen har mycket
låg benägenhet att urlakas från jord och sediment. Det gör att utsläpp från långt tillbaka
fortfarande bidrar till dagens höga halter i miljön (Svidén, 2003). Rent kvicksilver och
många kvicksilverföreningar är mycket giftiga för människor och djur men graden av
skadlighet är kopplat till vilken form ämnet befinner sig i. I det här kapitlet kommer
elementärt och organiskt kvicksilver och dess påverkan på människa och miljö att
presenteras.
2.1 Elementärt kvicksilver
Elementärt kvicksilver (Hg 0 ) förekommer i flytande form eller som kvicksilverånga.
Smältpunkten är - 39°C vilket innebär att kvicksilver har den bland metaller unika egenskapen
att vara flytande vid rumstemperatur. Kokpunkten är 357°C men metallen avdunstar
redan vid rumstemperatur. Elementärt kvicksilver är lösligt i vatten, 60 µg/l
vatten vid en temperatur på 20°C. Luft kan få kvicksilvret att oxideras och oxiden har
högre löslighet i vatten än vad kvicksilvret har (A. Hallinder, muntlig inf.). Metalliskt
kvicksilver har bland annat använts i mätinstrument, inom kloralkaliindustrin och för att
framställa amalgam inom tandvården.
Det är främst genom amalgam vi får i oss oorganiskt kvicksilver (Socialstyrelsen och
andra, 2001). Endast ca 0,01 procent av det kvicksilver som vi får i oss oralt tas upp i
mag- och tarmkanalen (Birgersson och andra, 1999). Att svälja kvicksilver är därför
relativt ofarligt. Vid inandning av kvicksilverånga tas däremot ungefär 80 procent upp i
kroppen (Hogland och andra, 1990). Vilka skador som exponeringen av kvicksilverånga
kan orsaka är beroende på dosens storlek och hur lång tid exponeringen sker. Höga
halter kan ge svåra lungskador medan långtidsexponering i lägre halter främst orsakar
skador på det centrala nervsystemet (Birgersson och andra, 1999). Kvicksilvret passerar
blod-hjärnbarriären i form av elementärt kvicksilver, när ämnet når hjärnan sker en
oxidation till kvicksilverjoner. Vid engångsdos är halveringstiden i hjärnan något år. För
resten av kroppen går utsöndringen av ämnet snabbare, halveringstiden är ungefär 1-2
månader (Birgersson och andra, 1999). Växter kan ta upp kvicksilverånga via klyvöppningarna.
2.2 Organiska kvicksilverföreningar
Organiska kvicksilverföreningar har historiskt haft flera olika användningsområden. De
har använts som bekämpningsmedel, bakteriedödandemedel och som ingrediens i
mediciner. Idag är användningen av organiska kvicksilverföroreningar begränsad. Det
7

Amanda Engman
mest välkända ämnet bland de organiska kvicksilverföreningarna är metylkvicksilver.
Det beror på dess betydande giftverkan på människor och djur. Eftersom mikroorganismer
i mark och vatten kan omvandla kvicksilver till metylkvicksilverjoner ger
alla typer av kvicksilverutsläpp i naturen upphov till metylkvicksilver. (Birgersson och
andra, 1999).
Metylkvicksilver passerar enkelt över biologiska membran eftersom det är fettlösligt.
Ämnet har lång halveringstid och är bioackumulerbart. Metylkvicksilver har också en
benägenhet att passerar från moder till fostret under graviditeten. Även en relativt låg
exponering under fostertiden kan ge störningar i barnets utveckling. Omfattande
exponering kan leda till missbildningar hos fostret.
Eftersom människan är toppkonsument i näringskedjan kan vi genom vår föda få i oss
höga halter av metylkvicksilver. Det är främst genom att äta fisk vi får i oss av ämnet.
Den totala halten kvicksilver i fisk återfinns till mer än 80 procent som metylkvicksilver
trots att oorganiskt kvicksilver är dominerande i sjöar (Skyllberg, 2003). Försurade sjöar
är extra hårt drabbade eftersom försurning leder till att organismer i större utsträckning
omvandlar kvicksilver till metylkvicksilver (Naturvårdsverket, 1997).
2.3 Målsättningar och gränsvärden
Ett av Sveriges 15 miljömål är Giftfri miljö. I propositionen till målet anges att riskerna
med kemiska ämnen bör begränsas kraftigt genom att fasa ut de särskilt farliga ämnena
och förbättra riskhanteringen. Kvicksilver, kadmium och bly är utpekade som särskilt
farliga ämnen. (Länsstyrelsen i Kalmar län, 2004) Kvicksilver är alltså ett ämne som det
från nationellt håll anses vara av yttersta vikt att fasa ut ur kretsloppet. Länsstyrelsen i
Skåne har utarbetat regionala delmål till det nationella miljömålet Giftfri miljö. Delmål
1 lyder: År 2010 skall kunskapen om halter av särskilt farliga ämnen i Skånes naturmiljö
och dess negativa effekter på ekosystem eller arter ha ökat (Länsstyrelsen i Skåne,
2003). En åtgärd som Länsstyrelsen beslutat om för att nå delmålet är att arbetet med
inventering och sanering av PCB och kvicksilver i fastigheter ska intensifieras. Fastighetsbolagen
och kommunen ska senast år 2004 ha genomfört inventering och senast
2008 sanering. (Länsstyrelsen i Skåne, 2003)
Med tanke på folkhälsan finns av WHO/FAO mål uppsatt som säger att halten
kvicksilver i fisk inte ska överskrida 0,5 mg/kg fisk (Naturvårdsverket, 2004a). Det är
ett mål som inte klaras i mer än 10 000 sjöar runt om i landet. Fisken i dessa sjöar innehåller
mer än 1 mg metylkvicksilver per kg (Miljöförvaltningen i Stockholms stad,
1999a). De naturliga bakgrundshalterna i fisk har varit mellan 0,05-0,3 mg/kg (Statens
Naturvårdsverk, 1991). För dricksvatten är gränsvärdet 0,001 mg/l (SLVFS 2001:30).
Gränsvärden för vatten och sediment håller på att tas fram och beräknas kunna börja
användas någon gång under 2005 eller 2006 (Naturvårdsverket, 2004a). Vi har ett dagligt
intag av kvicksilver på < 0,01 mg till 0,5 mg (Socialstyrelsen och andra, 2001).
Intaget är främst beroende på hur mycket fisk vi äter. Sedan 1998 har vi haft ett gränsvärde
som säger att slam som ska saluföras eller överlåtas högst får ha en kvicksilverhalt
på 2,5 mg/kg torrt slam (TS) (SFS 1998:944, 20 §).
8

3. TANDVÅRDEN OCH KVICKSILVERANVÄNDNINGEN
3. TANDVÅRDEN OCH KVICKSILVERANVÄNDNINGEN
Genom att ekonomiskt rimliga alternativ till kvicksilver tagits fram har användningen
av metallen minskat kraftigt (Svidén, 2003). I takt med att användningen minskar
kommer de historiska utsläppen få en allt större betydelse i kampen för att stoppa spridningen
i ekosystemen. Följande kapitel kommer att ge en beskrivning av amalgamet,
dess användning i Sverige, hur det påverkar vår miljö och hälsa samt hur utsläppen kan
minskas. Dessutom kommer efterbehandlingsåtgärder att behandlas.
3.1 Amalgam
Kvicksilver kan bilda legeringar med de flesta metaller. Legeringarna kallas amalgamer
och har under lång tid använts flitigt inom tandvården. Kopparamalgam, bestående av
70 procent kvicksilver och 30 procent koppar, var mycket vanligt i början av 1900-talet
(SOU 2003:53). Senare framkom att kopparamalgam läcker mer kvicksilver än andra
amalgamfyllningar. Därav förbjöds användningen av legeringen 1987. Det amalgam
som används mest frekvent inom tandvården i Sverige idag brukar kallas silveramalgam
och består till 50 procent av kvicksilver. Kvicksilvret blandas med ett metallpulver som
kallas alloy. Alloy består till 70 procent av silver, 30 procent av tenn och innehåller
även mindre mängder av koppar och zink (Svidén, 2003). Beredningen sker en liten
stund innan användning.
3.1.1 Amalgamanvändningen
På 1850-talet började amalgam användas mer allmänt inom tandvården i Sverige. Materialet
blev successivt allt mer populärt och från slutet av 1800-talet och fram till 1900talets
slut var amalgam det vanligaste tandfyllnadsmaterialet. Amalgamets popularitet
berodde till stor del på dess beständighet och att det var ett jämförelsevis billigt
material. Tandläkarnas kundgrupp på 1800-talet och det tidiga 1900-talet utgjordes
troligen av välbärgade stadsbor, flertalet svenskar hade varken råd eller tillgång till
tandläkare. (Svidén, 2003) I början på 1930-talet fanns en stor oro för befolkningens
tandstatus från de styrande. Rapporter hade visat att kariesproblemen i landet var omfattande
(Grahnén och andra, 1985). Därav beslutade Sveriges riksdag 1938 att införa
folktandvård och då beslutades även att barn skulle erbjudas fri tandvård (SOU
2003:53). Detta borde rimligen ha lett till att allt fler innevånare vände sig till en
tandläkare istället för att få tänderna utdragna av en lekman. Det kom att dröja till 1974
innan en allmän tandvårdsförsäkring infördes. Tandvårdsförsäkringen innebar bland
annat subventioner för lagning av tänder och utbyggd förebyggande tandvård vilket fick
till följd att efterfrågan på tandvård ökade ytterligare.
I Kretsloppspropositionen från 1994 fastslog regeringen att amalgamanvändningen
inom tandvården skulle avvecklas senast 1997. Trots det används amalgam än idag i
tandvården. Det beror till stor del på att amalgam klassas som CE-märkt läkemedel
inom ESS-samarbetet och därmed inte kan förbjudas på den svenska marknaden (SOU
2003:53). Även om inget totalförbud finns idag har tandläkarverksamheter genom
Miljöbalkens produktvalsprincip krav på sig att undvika sådana produkter som kan
medföra risker för människors hälsa och miljö (SFS 1998:808 (MB) 2 kap 6 §).
Helsingborgs Miljökontor genomförde 2002-2003 en undersökning av tandläkarmottagningarna
i kommunen. Genom undersökningarna fann man att ungefär hälften av
mottagningarna fortfarande ibland använde amalgam som fyllnadsmaterial (M.
Nordenadler, muntlig inf.). Kompositer är det idag mest använda materialet för
lagningar (SOU 2003:53). Regeringen har fortsatt att söka möjligheter för att kunna
införa ett förbud mot amalgam inom tandvården. Det som undersöks nu är om det enligt
9

Amanda Engman
EU: s regelverk går att införa ett förbud baserat på miljöskäl. Vid tidigare försök att
införa ett förbud åberopades kvicksilvrets negativa effekt på hälsan (SOU 2003:53).
Regeringen lämnade i slutet av 2003 i uppdrag till Kemikalieinspektionen att utreda om
ett generellt förbud för kvicksilver kan införas och hur detta kan utformas. Förbudet
skulle innefatta hantering, införsel och utförsel av kvicksilver, kemiska föreningar och
beredningar där kvicksilver ingår samt varor som innehåller kvicksilver (Miljödepartementet,
2003).
3.1.2 Hälsoeffekter av amalgam
Amalgamsjuka började diskuteras på 1970-talet under benämningen oral galvanism.
Debatten handlade om spänningar som kunde skapas mellan metaller i munnen och
medföra ett ökat läckage av kvicksilver från amalgamfyllningarna. Alltsedan dess har
debatten kring amalgamets betydelse för hälsan varit livlig, fortfarande tvistas det om
huruvida amalgamfyllningar kan inverka på hälsan. Flera landsting har byggt upp
speciella behandlingsenheter för patienter som anser sig blivit sjuka av amalgam.
Patienter med amalgamrelaterade problem brukar bland annat ange att de har svår trötthet,
diffus värk, yrsel, blåsor i munnen, muntorrhet samt smärta och stelhet i muskler.
Nyberett amalgam kan ge allergiska kontakteksem. Eftersom symtomen oftast är diffusa
är det svårt att diagnostisera att de är orsakade av amalgam. Riksdagen beslutade 1994
att ett biverkningsregistrering för dentala material skulle upprättas. Registret har skapat
ett underlag för vidare forskning om biverkningar kopplade till materialen. (SOU
2003:53)
3.1.3 Utsläpp av amalgam
Svidén har uppskattat användningen av kvicksilver i amalgam inom tandvården i
Sverige till 560 ton för åren 1850-2000. Vidare uppskattas 240 ton ha släppts ut till avloppssystemet
från mottagningarna. (Svidén, 2003) Mycket av det som släppts ut har
transporterats till reningsverk och recipient. En del kvicksilvret har också lagrats upp i
avloppsrören. Det mesta av det kvicksilvret återfinns i slammet i rören. En del metall
finns på rörmaterialet och på biofilmen i röret. I det senare fallet finns risk för att kvicksilvret
metyleras av bakterierna i röret.
Enligt Jonssons studie The trace of metals framkommer att det i Stockholmsregionen
var en kraftig ökning i utsläpp av kvicksilver till vatten 1950-1960. En stor del av utsläppen
kom från tandvårdsamalgam. Trots den ökade efterfrågan på tandvård på 1970talet
ökade inte kvicksilverutsläppen till vatten. Emissionsuppskattningar har visat att
utsläppen minskat sedan 1970-talet, en viktig del av förklaringen är förebyggande tandvård
och effektivare återvinning av amalgam. Jonssons menar också att utsläppen i
Stockholmsregionen de senaste åren minskat betydligt snabbare än beräknad sedimentbelastning.
Det innebär alltså att trots en kraftig minskning i utsläpp kan inte
motsvarande minskning ses i hur mycket nytt kvicksilver som lagras upp i sedimenten.
Det tyder på att kvicksilvret som lagras upp idag inte bara kommer från samtida kända
utsläpp utan att det också finns andra källor till belastningen. Dessa okända källor kan
till stor del bestå av gamla utsläpp som först nu når sedimenten, till exempel utsläpp
från tandläkarmottagningar som lagrats upp i rörsystemet. (Jonsson, 2000).
Genom undersökningar som gjorts av Miljöförvaltningen i Stockholm med flera har det
framkommit att det inte är ovanligt att avloppsrören från en tandläkarmottagning innehåller
1 kg kvicksilver vilket motsvarar innehållet i 200 000 lysrör. Även rören från en
klinik som öppnades 1993, där amalgamavskiljare varit installerad under hela tiden
10

3. TANDVÅRDEN OCH KVICKSILVERANVÄNDNINGEN
verksamhet bedrevs, hade förhöjda kvicksilverhalter i ledningarna. Undersökningar
omfattade avloppsrör från 300 tandläkarmottagningar och inget fall återfanns där kvicksilvermängden
var obetydlig. Av undersökningarna har slutsatsen dragits att alla
avloppsrör från tandläkarmottagningar innehåller så mycket kvicksilver att röret och
innehållet ska omhändertas som farligt avfall. Mer om undersökningarna i Stockholm
finns i avsnittet Saneringsprojekt runt om i landet.
Kvantiteten kvicksilver som finns kvar i avloppsrör från historiska mottagningar beror
bland annat på hur länge mottagningarna funnits, vilken typ av behandlingar som
genomförts där, typ av rör, lutning på rören samt om högtrycksspolning skett. Risken är
stor att mycket kvicksilver finns kvar i många av avloppsrören från de historiska
mottagningarna trots att rören kontinuerligt använts under årtionden efter att mottagningen
lagts ner. Rören ligger då och läcker kvicksilver. (Miljöförvaltningen i
Stockholms stad, 1999a)
Det är viktigt att poängtera att tandläkarverksamhet fortfarande idag ger upphov till
utsläpp av amalgampartiklar. Även mottagningar som inte längre använder sig av
amalgam som fyllmaterial släpper ut amalgam till vatten, till exempel när de borrar ut
gamla amalgamfyllningar. Det amalgam som uppkommer vid borrning är till stor del
som mycket fint damm. De fina partiklarna hinner vanligtvis inte sedimentera i rören
utan transporteras istället till det kommunala reningsverket genom till exempel en
toalettspolning. De större bitarna amalgam påverkas inte alls i lika stor utsträckning av
toalettspolningar som fina partiklar (O. Pettersson, muntlig inf.). Eftersom väldigt
många svenskar har amalgam i tänderna kommer problemet med kvicksilver från tandläkarmottagningar
kvarstå under många år.
3.1.4 Amalgamavskiljare
Innan amalgamavskiljarna kom i bruk passerade stora delar av amalgamet direkt ut
genom vaskar, operationsenheter och dylikt (Miljöförvaltningen i Stockholms stad,
1999a). Amalgamavskiljaren togs i bruk för att minska utsläppen av kvicksilver till
vatten, 1985 blev avskiljare obligatoriska på tandläkarmottagningar (Svidén, 2003).
Avskiljarna skulle klara att avskilja 95 procent av amalgamet men olika praktiska
problem fick till följd att den önskade avskiljningsgraden troligen inte uppnåddes förrän
på 1990-talet (Svidén, 2003). I amalgamavskiljaren avskiljs amalgamet genom
sedimentering eller en kombination av sedimentering och centrifugering (Berglund,
2002). Idag ska amalgamavskiljare finnas installerade till tandläkarstolar och vaskar där
utrustning rengörs.
Det finns en ISO standard för amalgamavskiljare, den fastställdes 1999 och har sedan
översatts till svensk standard. Standarden säger bland annat att amalgamavskiljaren ska
klara att avskilja minst 95 procent av amalgamet (SS-EN ISO 11143, 2000). Kritik har
höjts mot standarden eftersom det amalgam som släpps ut från tandläkarmottagningar
idag till stor del består av mycket fint borrdamm och inte motsvarar den kornstorleksfördelningen
som standardens test bygger på. De fina partiklarna är amalgamavskiljare
ofta sämre på att klara av än de större partiklarna. Kritiken har lett fram till att arbete
påbörjats för att utveckla en ny standard.
En del tillsynsmyndigheter runt om i landet har gjort bedömningen att de svenska
kraven på amalgamavskiljare inte är tillräckliga. Istället har de krävt att avskiljarna ska
klara de mer stränga tyska eller danska kraven vilket innebär att verksamheterna fått
11

Amanda Engman
krav på sig att installera utrustning som uppfyller bästa möjliga teknik. Kravet på bästa
möjliga teknik finns bland Miljöbalkens allmänna hänsynsregler. De tyska kraven säger
bland annat att avskiljaren ska klara en avskiljning på 95 procent vid samtliga fyllnadsgrader
(Institut für Bautechnik, 1988). Enligt de danska kraven ska maximalt utsläpp av
kvicksilver under prövotiden vara 800 mg (Dansk Tandlægeforening och andra, 1990).
Till skillnad från den tyska metoden där test sker på labb visar den danska metoden hur
avskiljaren fungerar på plats under standardiserad användning (Sweden Recycling,
2004a). Avskiljare med 99 procents avskiljning dök upp på marknaden på 1990-talet, de
klarar de tyska och danska kraven (Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a). Minst
lika viktigt som avskiljningsgraden är att avskiljaren sköts enligt tillverkarens instruktioner
och att avskiljaren är anpassad till de vattenflöden som uppstår på kliniken.
Enligt Helsingborgs Renhålllningsordningen 4 kap 8 § krävs årlig funktionskontroll och
tömmning av amalgamavskiljaren (Miljökontoret Helsingborg, 2004). Ett sätt för verksamhetsutövare
och tillsynsmyndighet att kontrollera att amalgamavskiljaren fungerar
väl och skötseln är god är genom mätningar av kvicksilverhalten nedströms avskiljaren.
Nordvästra Skånes Renhållnings AB (NSR) har beslutat att på så sätt utöka funktionskontrollen
av amalgamavskiljare. De har därför tecknat ett avtal med Sweden Recycling
vilka ska göra provtagningar och analyser på utgående vatten från avskiljarna (Sweden
Recycling, 2004a). Provet tas på kliniken alldeles vid utloppet på amalgamavskiljaren.
De utökade funktionskontrollerna som genomförts i nordvästra Skåne har visat att det är
stor skillnad på hur väl amalgamavskiljarna fungerar. De uppmätta kvicksilverhalterna
från avskiljarna som varit kopplade till tandläkarstolar har varierat från 0,0202 mg/liter
till 325 mg/l. Sweden Recycling bedömmer att 25% av de undersökta avskiljarna
släpper ut oaceptabelt höga halter kvicksilver. Resultaten visar att godkänd
amalgamavskiljare inte kan likställas med att kvicksilverutsläppen från kliniken är
godtagbara. Med hjälp av analysresultaten kan beräkning av ungefärlig mängd kvicksilver
som släpps ut från kliniken per tidsenhet göras (A. Hallinder, muntlig inf.).
Enligt ackrediteringsstandarden ISO 17025 framgår att resultat från analyser ska lämnas
till uppdragsgivaren vilka i det här fallet är tandläkarmottagningarna. Om någon annan
vill se resultatet från en specifik klinik måste uppdragsgivaren ge skriftligt tillstånd till
detta. Det har fått till följd att om tillsynsmyndigheterna inom NSR-området velat ha
analysresultaten från en mottagning har de varit tvungna att lägga ett föreläggande mot
kliniken. Detta har gjort att tillsynsmyndigheten än så länge inte tagit del av resultaten
från var enskild mottagning. Inför kommande analysomgång, under hösten 2004,
kommer klinikerna att få signera ett godkännande som säger att Sveden Recycling får
skicka resultaten direkt till berörda tillsynsmyndigheter. (A. Hallinder, muntlig inf.).
3.2 Sanering av kvicksilverförorenade rör
Felaktig hantering av ett kvicksilverförorenat avloppsrör kan leda till kostnader i
miljonbelopp för stadens reningsverk. Den som orsakat utsläppet kan krävas på
skadestånd för hanteringen. Brister i hanteringen av förorenade rör är dessutom ett
arbetsmiljöproblem. Ovarsam hantering kan ge upphov till kvicksilverångor vilka är
skadliga att andas in. Det är viktigt att saneringen görs av proffs för att undvika missöden.
I detta avsnitt beskrivs kortfattat vad som bör beaktas vid sanering. För mer
omfattande information om möjlighet att sanera olika rörledningar från kvicksilver rekommenderas
Miljöförvaltningen i Stockholms skrift Tandvårdens miljöguide.
(Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a)
12

3. TANDVÅRDEN OCH KVICKSILVERANVÄNDNINGEN
Kvicksilver kan ha ansamlats i avloppsrör, stammar, vattenlås och golvbrunnar vid
tandläkarverksamheter. I rörskarvar och vattenlås ansamlas ofta extra mycket amalgam.
Huvudprincipen är att förorenade rör ska bytas ut. I vissa fall är det dock inte
ekonomiskt försvarbart, till exempel när rören är ingjutna i golvet (Stockholm Vatten,
2004). I de fallen är högtrycksspolning ett alternativ. Högtrycksspolning kan genomföras
snabbt och är smidigt eftersom det inte brukar leda till några större driftstörningar
(Stockholms Vatten, 2004). För att föroreningen inte ska transporteras nedåt i rörsystemet
proppas avloppssystemet tillfälligt igen med rörpropp.
Slammet och spolvattnet som samlas in måste efterbehandlas. Det finns olika metoder
för efterbehandling. Saneringsvattnet kan behandlas genom kemisk fällning. Fällningen
gör att finpartikulärt kvicksilvret övergår från vätskefasen till bottenslammet. Klarvattenfasen
avtappas därefter och destilleras tills kvicksilverhalten underskrider 0,05
mg/l. Det kan jämföras mot gränsvärdet för dricksvatten på 0,001 mg/l. Efter analys
avleds vattnet till spillvattennätet. Det amalgamslam som uppkommit kan upparbetas
hos godkänd behandlingsanläggning. (Sweden Recycling, 2003)
Det är mycket viktigt att ha kunskap om vilken typ av rör som finns i fastigheten innan
sanering genomförs eftersom olika rör kräver olika behandling. I vissa fall fungerar det
relativt bra att få rör rena genom högtrycksspolning medan den enda lösningen i andra
fall är att byta ut rören. När det finns gjutjärnsrör i fastigheten måste extra vaksamhet
till eftersom rören anses särskilt besvärliga. Gjutjärnsrör har varit det vanligaste att leda
vatten ifrån slutet av 1800-talet till början av 1970-talet. Rören har en stor benägenhet
att lagra slam och går inte heller att få helt rena vid en normal högtrycksspolning.
Högtrycksspolning kan vara riskabelt eftersom det finns risk för att rören går sönder
vilket i sin tur kan leda till en mycket olycklig spridning av föroreningen i byggnaden.
Kopparrör går inte att sanera beroende på att de båda metallerna mycket effektivt bildar
legeringar. Rören kan återfinnas vid ledning av avloppsvatten från tandläkarstolen.
Rostfria rör går att få nästan helt rena vid högtrycksspolning. Det samma gäller för
plaströr med undantag från första generationens rör från 1960-talet vilka är för sköra för
att högtrycksspolning ska kunna genomföras. Keramikrör kan påträffas i äldre
fastigheters rörstammar eller som markförlagda rör. Det är möjligt att få rören ganska
rena vid högtrycksspolning men viss försiktighet är nödvändigt eftersom rören är sköra.
Cement och betongrör har använts som stamledningar i källargolv och till avloppsledningar
i mark. Kvicksilver kan ha ansamlats på rörens skrovliga yta och vid de
muffrade rörskarvarna. Oavsett rörtyp ska högtrycksspolning endast genomföras i
fastigheten om rören är intakta. Vid byte till nya rör förespråkas rör av plast eller rostfritt
stål på grund av att de lätt kan rengöras och demonteras. (Miljöförvaltningen i
Stockholms stad, 1999a) En rapport om hur saneringsarbetet fortskridit och vad
resultatet blivit ska sändas till tillsynsmyndigheten efter slutförd åtgärd (Miljö och
Byggnadsnämnden Västerviks kommun, 2003a).
Även om ett rör har högtrycksspolats kan fina amalgampartiklar finnas kvar i röret.
Rören måste därför, trots högtrycksspolning, omhändertas som farligt avfall vid framtida
rivning eller rörbyte. De partiklar som blir kvar ligger dock relativt fast. (O.
Pettersson, muntlig inf.)
Det finns många olika faktorer som påverkar kostnadsbilden för efterbehandling av förorenade
rör. Sweden Recycling AB har genomfört saneringar av kvicksilverförorenade
13

Amanda Engman
rör sedan 1998. De beräknar att sanering av en mottagning med 2 - 3 behandlingsrum
och steril innebär ungefär 10 000 - 15 000 kr i fasta kostnader. Därtill kommer 22
kr/litern för efterbehandling av saneringsvatten och 110 kr/kg för omhändertagande av
amalgamslam. De rörliga kostnaderna brukar sluta på ungefär 10 000 kr. Vid sanering
av större mottagningar uppskattas vart extra behandlingsrum kosta ytterligare 5 000 kr. I
de fall samtliga kvicksilverförorenade rör ska avlägsnas ur fastigheten innebär det ofta
att ovan redogjord saneringskostnad måste multipliceras med 10. (O. Pettersson, muntlig
inf.)
3.2.1 Saneringsprojekt runt om i landet
Av de saneringar som Sweden Recycling genomfört har de flesta gjorts i lokaler där en
tandläkare nyligen lagt ner verksamheten, det har då varit verksamhetsutövaren som
bekostat saneringen. Några fastighetsbolag har också tagit på sig ansvaret för efterbehandling,
i de fallen har det skett i samband med ombyggnad. Vid sanering hos
mottagningar som nyligen lagt ner har man funnit den största delen av kvicksilvret i de
första metrarna av ledningssträckan. År 2003 gjorde Sweden Recycling sanering av
kvicksilverförorenade rör vid 67 kliniker. I medeltalet omhändertogs 98 g kvicksilver
per tandläkarstol. (O. Pettersson, muntlig inf.)
Många privata tandläkarmottagningar är anslutna till Praktikertjänst (Praktikertjänst,
2004). Koncernen försökte för några år sedan driva ett ärende för att få en historisk
mottagning att bekosta sanering av förorenade rör. I aktuellt fall hade en tandläkare
övertagit en gammal mottagning och använde bara ett av de två behandlingsrummen.
Efter en tid skulle tandläkaren flytta och Praktikertjänst menade då att tandläkaren enbart
ansvarade för att sanera det av rummen han använt för tandläkarverksamhet.
Ansvaret för att bekosta efterbehandlingen av det andra rummet borde ligga på den
gamla verksamhetsutövaren. Tillsynsmyndigheten i kommunen ville dock inte driva
ärendet. Istället lade de ansvaret för att sanera det andra rummet på fastighetsägaren.
Ägaren vidtog åtgärder utan att juridiskt ifrågasätta tillsynsmyndighetens hållning. Om
fastighetsägaren hade gått vidare med ärendet är det osäkert om han hade kunnat göras
ansvarig. (O. Pettersson, muntlig inf.)
En tandläkarmottagning i Västerviks kommun anmälde under 2003 till den lokala tillsynsmyndigheten
att kliniken skulle lägga ner och efterbehandlingsåtgärder skulle
vidtas (Folktandvården Landstinget i Kalmar län, 2003). Verksamhetens förslag på
efterbehandling gick ut på att högtrycksspola ledningar och sen lämna dem igenpluggade
i fastigheten (Folktandvården Landstinget i Kalmar län, 2003b). Tillsynsmyndigheten
menade att klinikens förslag på efterbehandlingsåtgärder inte var
tillräckliga. De ansåg att högtrycksspolning inte var en fullgod saneringsmetod eftersom
farligt avfall skulle lämnas kvar i fastigheten. Istället ville tillsynsmyndigheten att
samtliga förorenade ledningar skulle avlägsnas (Miljö- och byggnadsnämnden i
Västerviks kommun, 2003b). Vidare ansåg tillsynsmyndigheten att verksamheten skulle
ta prov på slam från angränsande ledningar för att avgöra om föroreningsrisk förelåg
där. Verksamheten menade att tillsynsmyndighetens krav var orimliga eftersom
förslaget skulle innebära en kostnad på 150 000 kronor (Landstinget i Kalmar län,
2003). Verksamheten överklagade Miljö- och byggnadsnämndens föreläggande från
2003-07-02 till Länsstyrelsen i Kalmar län (Landstinget i Kalmar län, 2003).
Länsstyrelsen gick på nämndens linje och avslog överklagandet (Länsstyrelsen Kalmar
län, 2004). Beslutet överklagades inte till Miljödomstolen (E. Persson, muntlig inf.).
14

3. TANDVÅRDEN OCH KVICKSILVERANVÄNDNINGEN
Ett projekt med syfte att få bort kvicksilver från Stockholms ledningsnät genom utbyte
eller sanering av stammar och rör från tandläkarmottagningar påbörjades 1998. Bakom
projektet stod Stockholms Vatten, Landstinget, Folktandvården, Skolfastigheternas
förvaltare (SISAB), privattandläkarna samt miljöförvaltningar i kommuner som är
anslutna till Stockholm Vattens avloppsnät (Stockholm Vatten, 2004). Projektet hade
beviljats pengar från det lokala investeringsprogrammet (LIP), 12 miljoner av bidragspengarna
skulle utgå som saneringsbidrag. För att få bidraget skulle verksamhetsutövaren
alternativt fastighetsägaren inkomma med skriftlig ansökan till Stockholms
Vatten. I ansökan skulle det bland annat framgå vilken typ av verksamhet som bedrevs i
lokalerna och hur många meter rör som skulle saneras. Verksamhetsutövaren eller
fastighetsägaren kunde erhålla bidrag på 60 procent av den totala kostnaden för
saneringen, resterande 40 procent fick de själva stå för (Stockholms Vatten, 2004).
Trots bidraget var det svårt att övertyga tandläkare att genomföra sanering, troligen beroende
på att de inte ville lägga ner pengar på åtgärder som de inte hade krav på sig att
genomföra. Efterbehandlingsåtgärder vidtogs vid många befintliga privata mottagningar
men även vid 70 nedlagda skoltandläkarmottagningar, totalt genomfördes sanering i 300
fastigheter. I rören från en gammal skola som haft tandläkarverksamhet återfanns så
mycket som 16 kg kvicksilver, det är cirka en liter i metalliskt kvicksilver. Analys
gjordes i det här fallet på tre slumpvis utvalda prover från det insamlade slammet. För
att försäkra att inte fel begåtts vid analysen gjordes en ytterligare analys som gav
ungefär samma svar. Det ska dock tilläggas att eftersom prov inte tas på allt slam finns
det viss osäkerhet om proven varit representativa. För examensjobbet har siffror på
mängden kvicksilver i rören erhållits från de 37 skolmottagningarna där analysresultaten
varit klara. På så sätt har ett preliminärt medelvärde för hur mycket
kvicksilver som sanerats från mottagningarna kunnat räknas fram. Det preliminära
medelvärdet är ungefär 1,2 kg per sanerad lokal. Det ska ställas mot tidigare presenterad
uppgiften att 1 kg kvicksilver motsvarar innehållet i 200 000 lysrör. Det har dock visat
sig vara stor skillnad mellan de olika mottagningarna. Vid flera mottagningar har bara
några gram kvicksilver återfunnits. Allt kvicksilver som återfunnits i rören på skolorna
behöver inte härröra från tandläkarverksamhet, rören kan även vara förorenade från
aktivitet i kemisalar med mera. (B. Wistrand, muntlig inf.)
Rör som tagits bort från skolorna har i många fall därefter högtrycksspolas över en
container. När högtrycksspolningen inte sker i fastigheten utan över till exempel en
container kan mycket högre tryck användas eftersom föroreningen inte ställer till skada
om rören skulle gå sönder. Det högre trycket leder till att mer kvicksilver kan avlägsnas.
Slammet från högtrycksspolningarna på skolorna har forslats till Högbytorp, en avfallsanläggning
4 mil från Stockholm, för omhändertagande. Projektet har dragit ut på tiden
och slutrapporten är planerad till juni 2004. Kvicksilverhalten i slammet vid det lokala
reningsverket, Henriksdal, har under projekttiden sjunkit med dryga 30 procent. Det
måste ses som en väsentlig miljöförbättring. (B. Wistrand, muntlig inf.)
3.3 Märkning av kvicksilverförorenade rör
Ett sätt att förebygga plötsliga höga utsläpp av kvicksilver till reningsverk och motverka
arbetsmiljöskador är att sätta upp varningstexter på förorenade rör som ligger öppet.
Miljöförvaltningen i Stockholms stad och Stockholm Vatten har i samarbete tagit fram
varningsetiketter som skickats till befintliga tandläkarmottagningar i området. På
etiketterna finns bland annat information om att livsfarliga kvicksilverångor kan spridas
ifall rörarbeten inte utförs på rätt sätt och att allt slam, spolvatten samt kasserade
rördelar ska hanteras som farligt avfall. Det sker ingen aktiv kontroll av om verk-
15

Amanda Engman
samheterna verkligen satt upp varningsetiketterna på rören (B. Forsberg, muntlig inf.).
(Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999b)
3.4 Kvicksilverförorenade rör i MIFO- databasen 1 ?
Arbete pågår på Länsstyrelsen i Skåne med att kartlägga förorenade områden enligt
MIFO-metodiken. Branscher som har kartlagts är bland annat träindustrier, bilskrotfirmor
och kemtvättar. Naturvårdsverket lämnade under våren 2004 ut en lista över
prioriterade branscher för arbetet. Det finns fyra olika branschklasser och tandläkarmottagningar
hamnade i klass tre. Det innebär att tandläkarmottagningarna inte är ett
prioriterat område för Länsstyrelsen att arbeta med. Det är främst branschklass ett och
två som Länsstyrelsen kommer att undersöka och det är också med stor sannolikhet där
som eventuella åtgärder kommer att genomföras. (J. Wigh, muntlig inf.)
Länsstyrelsen vill verka för att mer arbete läggs ner ute på kommunerna för att identifiera
förorenade områden och föra in dem i databasen. På Länsstyrelsen i Skåne ser man
gärna att informationen om historiska tandläkarmottagningar hamnar i databasen. (J.
Wigh, muntlig inf.)
1 Databas där uppgifter om förorenade områden samlas.
16

4. LAGAR OCH REGLER
4. LAGAR OCH REGLER
I detta kapitel redogörs först för generella regler gällande kvicksilver och tandläkarmottagningar.
Därefter följer några stycken där den rättsliga ansvarsfördelningen för
kvicksilverförorenade rör från tandläkarmottagningar presenteras. I slutet av kapitlet
återfinns och en kort presentation av VA-lagen och ett stycke om ramdirektivet för
vatten.
4.1 Bestämmelser om tandläkarmottagningar och kvicksilver
Tandvård klassas som miljöfarlig verksamhet i enlighet med Miljöbalken 9 kap 1 § och
omfattas av de allmänna hänsynsreglerna. Hänsynsreglerna finns i Miljöbalkens 2 kapitel
och utgör grunden för de krav som verksamheterna ska uppfylla och för de krav
som ska ställas på verksamheten vid tillsyn. Tandläkarmottagningar betraktas som
vårdinrättningar och därigenom gäller från och med Miljöbalkens ikraftträdande anmälningsplikt
för dem (SFS 1998:899, 38 §). Mottagningarna omfattas även av Förordning
(1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll.
4.1.1 Kvicksilverhaltigt avfall från tandläkarmottagningar
Rör som blivit kontaminerade av kvicksilver klassas i avfallsskedet som farligt avfall.
Hantering av farligt avfall finns reglerat i Avfallsförordningen (SFS 2001:1063). I
enlighet med förordningen ska transportdokument upprättas för varje transport av farligt
avfall som sker inom Sverige (SFS 2001:1063, 41 §). I bilaga 2 till Avfallsförordningen
finns en förteckning över avfall som tillhör en avfallskategori. Avfallet betecknas i
bilagan med en sexsiffrig kod som svarar mot en definition av avfallet, om koden följs
en asterisk är det farligt avfall. Avfall som utgörs av amalgam från tandvård har koden
18 01 10*. Den dag det är dags att slutförvara det kvicksilverhaltiga avfallet kommer
det att göras i bergrum (Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a). (SFS 2001:1063)
4.2 Generellt gällande ansvar för efterbehandling
Kapitel 9 och 10 i Miljöbalken är centrala när det kommer till ansvarsfördelningen för
kvicksilverförorenade rör. (Miljöförvaltning i Stockholms stads, 1999a) Kapitel 9 är
viktigt eftersom där återfinns definitionen av miljöfarlig verksamhet. Var och en som
bedriver/bedrivit en verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan orsaka skada på miljön
ansvarar att avhjälpa den i den omfattning det kan anses skäligt enligt Miljöbalkens 10
kapitel (MB 2 kap 8 §). Det 10 kapitlet behandlar förorenade områden och syftar till att
stat, län och kommun inte ska behöva stå för kostnaderna för undersökning och sanering
(Rudin, 2000). Områden som innebär efterbehandling är förorenade mark- och vattenområden
samt förorenade byggnader och andra anläggningar som kan skapa olägenhet
för människors hälsa och miljö (MB 10 kap 1 §). Kapitel 10 är tillämpbart på fall
gällande förorenade rör från historiska och befintliga tandläkarmottagningar om
fastigheten är så förorenad att det kan medföra skada eller olägenhet för människors
hälsa eller miljö. Bedömningen för vad som kan anses utgöra olägenhet måste bedömas
för vart enskilt fall (Berglund, 2002). Efterbehandlingsansvaret innebär att den
ansvarige i skälig omfattning ska utföra alternativt bekosta de efterbehandlingsåtgärder
som behövs. (MB 10 kap 4 §). I Miljöbalken preciseras inte till vilken grad reningen ska
ske (Rudin, 2000). Vid alla åtgärder som omfattas av 10 kapitlet ska överväganden
också göras enligt Miljöbalkens 2 kapitel (Regeringens proposition, 1997/98:45).
4.2.1 Anmälan om efterbehandling
Efterbehandling enligt Miljöbalkens 10 kapitel måste anmälas till tillsynsmyndigheten
(SFS 1998:899, 28 §). Ifall anmälan uteblir kan följden bli en Miljösanktionsavgift på 5
17

Amanda Engman
000 kr samt att ärendet lämnas vidare för brottsutredning (Miljökontoret Helsingborg,
2004). Relevant information som ska inkomma till tillsynsmyndigheten i samband med
anmälan av efterbehandling i tandläkarmottagning kan vara:
• Uppgifter om verksamheten (Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a)
• Fastighetsbeteckning och fastighetsägare (Miljö- och byggnadskontoret i
Västerviks kommun, 2003)
• Eventuell tidigare högtrycksspolning samt rör- och stambyte (Miljöförvaltningen
i Stockholms stad, 1999a)
• Eventuellt provtagningsresultat från analys av kvicksilverhalt i rören (Miljöförvaltningen
i Stockholms stad, 1999a)
• Typ av rör i fastigheten (Miljö- och byggnadskontoret i Västerviks kommun,
2003 och Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a)
• Skisser av VA-ledningarna i fastigheten (Miljö- och byggnadskontoret i
Västerviks kommun, 2003)
• Vilka ledningar som varit i kontakt med vatten från tandkliniken (Miljö- och
Byggnadskontoret i Västerviks kommun, 2003)
• Uppskattad mängd kvicksilver som kommit ner i avloppet (Miljö- och
byggnadskontoret i Västerviks kommun, 2004)
• Saneringsmetod och motivering därtill (Miljö- och byggnadskontoret i
Västerviks kommun, 2003)
• Tidsplan (Miljö- och byggnadskontoret i Västerviks kommun, 2004)
• Uppgifter om hur långt ut i ledningsnätet sanering ska ske och motivering därtill
(Miljö- och byggnadskontoret i Västerviks kommun, 2003)
• Kontrollmetod för att visa att saneringen är fullgod (Miljö- och
byggnadskontoret i Västerviks kommun, 2003)
• Eventuella överenskommelser med fastighetsägaren gällande omhändertagande
av farligt avfall i form av förorenade rör som lämnas kvar i fastigheten (Miljö-
och byggnadskontoret i Västerviks kommun, 2003)
• Kostnadsjämförelser mellan olika saneringsmetoder (Miljö- och
byggnadskontoret i Västerviks kommun, 2003 och 2004)
• Transportör av farligt avfall (Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a)
När anmälan inkommit till tillsynsmyndigheten fattar nämnden beslut om föreläggande
för att säkerställa att efterbehandlingen genomförs så olägenhet inte uppstår för
människa och miljö. (Bygg- och miljökontoret i Eskilstuna kommun, 2002)
4.3 Verksamhetsutövarens ansvar
Verksamhetsutövaren har det primära ansvaret för efterbehandling av förorenade
områden. Detta beror på att det är han/hon som har störst möjlighet att förhindra utsläpp
från verksamheten. Förebyggande arbete är också billigare och mer effektivt än efterbehandling
(Rudin, 2000).
Den 30 juni 1969 trädde Miljöskyddslagen i kraft. En tandläkare som stängde sin
mottagning innan ikraftträdandet kan inte göras ansvarig för efterbehandling eftersom
det då inte fanns några lagar som ställde dem till ansvar för eventuell förorening.
(Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a) Miljöskyddslagen ställde krav på
verksamheterna att ”avhjälpa olägenheter” till exempel i form av förorening. Miljöbalkens
bestämmelser om vem som är ansvarig för efterbehandling enligt 2 kap 8 § och
18

4. LAGAR OCH REGLER
10 kap 2 § tillämpas på miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift pågått efter Miljöskyddslagens
ikraftträdande, där olägenhet kvarstår samt det finns behov av att avhjälpa
problemet (SFS 1998:811, 8 §). Det innebär alltså att skyldigheten att efterbehandla
förorenade områden inte omfattas av Preskriptionslagen. När en verksamhet ställs till
ansvar för efterbehandling av förorenat område ska det juridiskt särskilt beaktas hur
lång tid som förflutet sedan föroreningen spreds, hur dåtidens lagar och övriga krav
efterlevdes samt övriga omständigheter (MB 10 kap 4 §). Det har visat sig komplicerat
att tillämpa regelverket i fall rörande äldre verksamheter där utövarna skiftat över åren
(Rubenson, 2002). Reglerna om efterbehandling preciserades 1989 med att skyldigheten
att avhjälpa olägenhet skulle kvarstå även efter att verksamheten upphört (Rudin, 2000).
I förarbetena ansågs att ändringen endast var ett förtydligande av den gamla texten
(Rudin, 2000). Skyldigheten gäller tills olägenheten inte längre kvarstår.
En tandläkare som hade en mottagning fram till 1961 och därefter flyttade till ny lokal
där han stannade till 1975 kan allmänt bara anses ansvarig för efterbehandling av den
andra lokalen. Detta beror på att flytt av verksamhet tolkas som start av ny verksamhet.
Undantag från principen kan ske ifall flytten var mycket kort, till exempel till lokalen
bredvid. Var exakt gränsen går för en ”mycket kort” flytt måste bedömas från fall till
fall. (H. Rudin, muntlig inf.)
För befintliga tandläkarmottagningar är efterbehandlingsansvaret mycket tydligare än
för historiska. Den nuvarande utövaren ställs i först hand till ansvar för föroreningen
(Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a). Detta framgår också av förarbetena till
Miljöbalken (Rudin, 2000). Kostnaden för efterbehandling kan delas upp på alla parter
som bidragit till föroreningen, i detta fall alla verksamheter som förorsakat kvicksilverutsläpp
från lokalen efter Miljöskyddslagens ikraftträdande. Detta kallas solidariskt
ansvar och finns beskrivit i nästa avsnitt.
Då en klinik ska överlåtas till en ny verksamhetsutövare finns inget formellt
anmälningsansvar eller efterbehandlingsansvar. Trots det kan det vara en fördel för
verksamhetsutövaren som ska lämna över lokalen att genomföra sanering eftersom det
är avdragsgillt för en verksamhet. Genom sanering säkras tandläkare att inte som privatperson
behöva ställas inför solidariskt ansvar när mottagningen någon gång i framtiden
lägger ner. (Sweden Recycling, 2004b)
Den som driver en tandläkarmottagning och misstänker att rören är kvicksilverförorenade
bör informera fastighetsägaren om detta. Informationsskyldighet finns i
många fall inskriven i hyreskontraktet. Med information minskar risken för att
fastighetsägaren vidtar åtgärder som leder till spridning av föroreningen samt strider
mot bestämmelserna i Miljöbalken. Den som övertagit en gammal klinik har ansvar för
att föroreningarna i rören inte sprids vidare, det gäller oavsett hur gammal föroreningen
är (Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a). Ansvaret gäller även om
verksamheten inte själv orsakat nya föroreningar. Om verksamheten finner att rören är
kvicksilverförorenade har de en skyldighet att rapportera detta till tillsynsmyndigheten
(MB 10 kap 9 §).
4.3.1 Solidariskt ansvar
Regeln om solidariskt ansvar tillkom med Miljöbalken. Ansvaret att bekosta efterbehandling
kan delas solidariskt när flera parter har bidragit till föroreningen. Kostnadsfördelningen
ska bestämmas efter hur mycket var part varit bidragande (MB 10 kap 6
19

Amanda Engman
§). I de fall tvist uppstår om fördelningen kan frågan prövas av miljödomstolen
(Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a). Verksamheten kan inte dömas till att
bekosta saneringen om dess utsläpp varit så ringa att föroreningen inte ensam hade
inneburit efterbehandlingsansvar (MB 10 kap 6 §). Bevisbördan för detta ligger dock på
den verksamhetsutövare som inte anser sig ha efterbehandlingsansvar. Enligt
Miljöförvaltningen i Stockholm skulle en tandläkare kunna ställas fri från ansvar om
han/hon uppfyllde följande:
• Verksamheten har under driftenfasen haft senare års godkända amalgamavskiljare
installerat.
• Tömning av avskiljaren har skett enligt givna regler.
• Vattenlåset har tömts varje år.
• Verksamhetsutövaren kan uppvisa att hanteringen av farligt avfall skett i
enlighet med gällande lagar och regler.
(Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a)
4.4 Fastighetsägarens ansvar
I många fall bedrivs tandvårdsverksamhet i hyrda lokaler. Fastighetsägaren ansvar är i
de här fallen ännu inte helt klarlagt (Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a).
Fastighetsägarens ansvar är dock inte lika omfattande som verksamhetsutövarens
(Rubenson, 2002). En fastighetsägare eller tidigare sådan kan ställas till ansvar för
efterbehandling om verksamhetsutövare inte kan stå för efterbehandlingen samt om
ägaren känt till eller borde ha upptäckt föroreningen (MB 10 kap 3 §). Detta gäller dock
endast fastighetsägare som förvärvat fastigheten från och med den 1 januari 1999, då
Miljöbalken trädde i kraft (SFS 1998:811, 15 §). För fastighetsägare som köpt
fastigheten tidigare gäller att han endast kan åläggas att genomföra efterbehandling om
det framkommer av någon annan lagstiftning eller om fastighetsägare genom åtgärd
aktiverar föroreningar i fastigheten (Rudin, 2000). I de fall fastighetsägaren genom sina
åtgärder sprider en förorening i eller från fastigheten är han/hon, både enligt gammal
och enligt ny miljölagstiftning, verksamhetsutövare (Rudin, 2000). Fastighetsägaren
omfattas i de här fallen först och främst av MB 2 kap 3 och 7 §§ (H. Rudin, muntlig
inf.). Tredje paragrafen säger att alla som bedriver verksamhet eller genomför en åtgärd
ska vidta de försiktighetsmått och utföra de skyddsåtgärder som behövs för att förhindra
att olägenhet uppstår för människors hälsa och miljö. Enligt 7 paragrafen gäller kravet
så länge det inte kan anses orimligt att uppfylla det. Om fastighetsägaren förbiser sina
skyldigheter enligt dessa båda paragrafer kan också Miljöbalkens 10 kapitel vara
tillämplig (H. Rudin, muntlig inf.). En fastighetsägare som köpt fastigheten innan
Miljöbalken trädde i kraft kan också komma att drabbas ekonomiskt när det är dags att
sälja fastigheten (Rudin, 2000). Vid försäljning kan köparen kräva att ägaren genomför
efterbehandling eller sänker priset på grund av att den nya ägaren kan bli skyldig att
vidta efterbehandling.
I de fall fastighetsköpet var en privatbostadsfastighet ansvarar endast den köpare som
känt till föroreningen (MB 10 kap 3 §). Det beror på att det inte kan ställas lika hårda
krav på kunskaper och noggrannhet för en privatperson som en verksamhet (Rudin,
2000). Ifall fastighetsägaren finner att området är förorenat måste han/hon upplysa tillsynsmyndigheten
om det (MB 10 kap 9 §). Om så inte sker kan straffsanktioner utfärdas
för försvårande av myndighetskontroll. Upplysningsskyldigheten gäller även exploatörer
och andra som tillfälligt genomför arbeten i fastigheten. Vid renovering, rivning
eller högtrycksspolning av rör och stammar har fastighetsägaren ansvar för att
20

4. LAGAR OCH REGLER
kvicksilverförorening samlas in och omhändertas som farlig avfall. Ifall fastighetsägaren
är osäker på om det finns föroreningar i stammarna ska han utreda frågan innan
högtrycksspolning eller rörbyte genomförs (Miljöförvaltningen i Stockholms stad,
1999a).
Fastighetsägare som inte har juridiskt ansvar kan ändå bli tvungna att svara för
kostnader motsvarande den värdeökning på fastigheten som efterbehandlingen medför
(MB 10 kap 5 §). Ägaren kan också trots ansvarsfrihet bli tvungen att betala utredningskostnader
för fastigheten (MB 10 kap 8 §). Kostnaden ska då vara skälig med hänsyn
till ägarens nytta av utredningen, personliga ekonomiska förhållanden och övriga
omständigheter av betydelse. Även fastighetsägare och tidigare sådana kan ställas inför
solidariskt ansvar. Vid fördelningen av kostnaderna har i det här fallet den som vetat om
föroreningen ett större ansvar än den som bara borde haft kännedom om föroreningen
(Rubenson, 2002).
4.5 Den lokala tillsynsmyndighetens roll
Tillsynsmyndigheten har flera roller i det kommunala miljö- och hälsoskyddsarbetet.
Myndigheten ska informera, lämna råd och övervaka att regelverket följs. I de fall
Miljöbalkens regler åsidosätts ska sanktioner utfärdas. En tillsynsmyndighet kan besluta
om att förelägga en verksamhet som inte sköter sig. De kan också besluta om
föreläggande eller förbud vid vite vilket är en ekonomisk påtryckning från det allmänna
mot en enskild (MB 26 kap 14 §). Användningen av vite regleras i Lagen om viten (SFS
1985:206). Vitesföreläggande kan riktas både mot fysiska och juridiska personer
(Setterlid, 2000). I de fall föreläggandet är förenat med att mottagaren ska vidta en
åtgärd ska tidsfrist framgå.
Likställighetsprincipen, som återfinns i Kommunallagen, måste beaktas i samband med
beslut om hur kommunen ska förhålla sig till förorening från tandläkarmottagningar
(SFS 1991:900, 2 kap 2 §). Det är mycket viktigt att en medborgare inte ges fördelar
mot en annan. Detta innebär inte nödvändigtvis att eventuella åtgärder från tillsynsmyndigheten
ska riktas mot alla historiska och befintliga mottagningarna där
föroreningsproblem föreligger eller ingen. Mottagningar där misstanken skiljer sig i
styrka kan behandlas olika. Naturligtvis är det också skillnad på hur ärendet ska
hanteras om det är en befintlig eller historisk mottagning. Tillsynsmyndigheten kan
principiellt vända sig till och kräva efterbehandling av vem som helst som bedrivit verksamhet
i lokalen och förorsakat aktuellt utsläpp.
Alla landets fastigheter är registrerade i fastighetsregistret. I registret finns uppgifter om
ägare, byggnadsår, åtgärder som vidtagits i fastigheten med mera. Tillsynsmyndigheten
kan vid föreläggande och förbud mot fastighetsägare sända beslutet till inskrivningsmyndigheten
för anteckningar i fastighetsregistrets inskrivningsdel (MB 26 kap 15 §).
Det är tillsynsmyndigheten som beslutar i vilka fall anteckning ska ske i fastighetsregistret
(Prop. 1997/98:45). Innan Miljöbalken var det endast om föreläggandet skedde
vid vite som informationen kunde komma in i fastighetsregistret (B. Svensson, muntlig
inf.). Har anteckning om föreläggande eller förbud gjorts i fastighetsregistret övergår
det automatiskt till eventuell ny ägare (MB 26 kap 15 §). När föroreningen har åtgärdats
ska tillsynsmyndigheten anmäla det till inskrivningsmyndigheten så anteckningen tas
bort (MB 26 kap 15 §).
21

Amanda Engman
4.6 VA-lagen
Lagen om allmänna vatten och avloppsanläggningar (1970:244) reglerar kontakten
mellan fastighetsägarna och anläggningens huvudman. Anläggningens huvudman är den
som driver den (SFS 1970:244, 1 §). Anläggningen ska drivas av kommunen eller med
godkännande för att få vara allmän från Länsstyrelsen (SFS 1970:244, 1 och 31 §§).
Syftet med en allmän VA-anläggning är att ge vattenförsörjning och avlopp till bostadshus
(SFS 1970:244, 1 §). Huvudmannen ska meddela allmänna bestämmelser för hur
anläggningen får användas (SFS 1970:244, 22 §). Det innebär alltså att riktlinjer för hur
mycket utsläpp av ett visst ämne som får ske till spillvattennätet kan variera från
kommun till kommun. En allmän VA-anläggning ska brukas så det inte uppstår
olägenhet för huvudmannen. Utsläpp av kvicksilver kan innebära olägenhet för huvudman.
Användandet få inte heller innebära att huvudmannen får svårt att uppfylla krav
gällande miljö- och hälsoskydd. (SFS 1970:244, 21 §) Om fastighetsägaren åsidosatt sin
skyldighet mot huvudmannen eller överskrider sin rätt ansvarar han för efterbehandling
eller att ersätta skadan (SFS 1970:244, 29 §). VA-verket har ingen befogenhet att utfärda
förelägganden, istället får tvister lösas genom diskussion.
4.7 Ramdirektivet för vatten
EU antog år 2000 ett ramdirektiv för vatten, i Sverige pågår nu arbete med att införliva
direktivet. Syftet med direktivet är att skydda Europas vatten. Direktivet kommer bland
annat innebära en ny organisation av arbetet med vattenfrågor. Sverige har delats in i
fem avrinningsdistrikt, distrikten ska arbeta aktivt för en hållbar vattenhantering. Ramdirektivet
för vatten kan i framtiden komma att få betydelse för utsläppen av kvicksilver
kopplat till tandläkarmottagningar. Enligt ett tillägg till vattendirektivet som togs 2001
tillhör kvicksilver och kvicksilverföreningar prioriterade ämne på vattenpolitikens område
(EG, 2001). (Naturvårdsverket, 2004b)
22

5. FALLSTUDIE, LUNDS KOMMUN
5. FALLSTUDIE, LUNDS KOMMUN
Lunds kommun är belägen i Skåne, kommunen har 100 995 innevånare (Lunds
kommun, 2004) på en yta av 443 km 2 . Det finns flera tätorter i kommunen; Lund,
Dalby, Veberöd, Södra Sandby, Genarp, Revinge och Torna Hällestad. Den lokala tillsynsmyndigheten
för miljö och hälsoskyddsfrågor är Miljöförvaltningen i Lund och den
nämnd som arbetar med miljöfrågor är Miljönämnden. Huvudman för vatten- och avloppsanläggningarna
är Lunds kommun. Eftersom VA-verket inte har befogenhet att
utfärda föreläggande samarbetar de med Miljöförvaltningen i Lund i fall där juridiska
påtryckningar är nödvändiga för att undanröja olägenhet för människors hälsa och miljö
(I. Dellien, muntlig inf.). I äldre byggnader är gjutjärnsrör generellt mycket vanligt
förekommande, att så även är fallet i Lund bekräftas av Olle Wahlberg som är VVSinspektör
på Stadsbyggnadskontoret i kommunen (O. Wahlberg, muntlig inf.). Det finns
49 tandläkarmottagningar i kommun, av dessa är 41 belägna i tätorten Lund (Miljöförvaltningen
i Lund, 2004).
5.1 Kvicksilverproblematiken i Lunds kommun
Kvicksilver är den metall som ökat mest i den skånska åkermarken, under 1900-talet
beräknas halten ha ökat med hela 46 procent. Fältförsök där avloppsslam från Lund och
Malmö spridits på åkermark har resulterat i att kvicksilverhalten i marken ökat.
(Länsstyrelsen i Skåne län, 2002) Målsättningen måste vara att näringen från reningsverken
ska kunna återföras till kretsloppet. En sådan utveckling hindras bland annat av
kvicksilver, kadmium och läkemedelsrester i inkommande vatten och slam till
reningsverket.
5.1.1 Kvicksilverhalt i slam
Den högsta kvicksilverhalten som godkänns i vatten vid förbindelsepunkten mot Lunds
kommunala spillvattennät är 0,0002 mg/liter. Värdet ska ses som ett varningsvärde och
avser flödesproportionella månadsmedelvärden. Det kvicksilver som följer med
avloppsvattnet till reningsverket binds till 95 procent i rötslammet. Åtgärder på lokalt,
regionalt och nationellt plan för att få bort kvicksilvret har utmynnat i sjunkande halter
av kvicksilver till Lunds största reningsverk, Källby reningsverk, vilket åskådliggörs i
figur 1. År 2003 uppmättes en kvicksilverhalt på 1,2 mg/kg TS vilket kan jämföras med
gränsvärdet för saluföring på 2,5 mg/kg TS. Eftersom 1166 ton TS genererades på
Källbyverket det året innebär det att ungefär 1,4 kg kvicksilver inkom till reningsverket.
Årssiffran kan jämföras med tidigare uppgift att det i rör från en gammal skoltandläkarmottagning
återfunnits 16 kg kvicksilver. Slammet från Lund har inte använts som
jordförbättringsmedel eftersom ingen velat ta emot det, istället har slammet bland annat
används som täckmaterial. (I. Dellien, muntlig inf.) Trenden med minskade halter
kvicksilver i reningsverkens slam är markant även i Skåne i stort (Länsstyrelsen i
Skåne, 2002).
23

8
7
6
5
4
3
2
1
0
1984
1988
1989
1990
1991
1992
Amanda Engman
Kvicksilver i mg/ kg TS, Källby
1993
1994
1995
1996
Figur 1: Uppmätt kvicksilverhalt vid Källby reningsverk 1984 samt 1988-2003. (erhållen
av I. Dellien, 2004)
I enlighet med Deponeringsförordningen kommer deponering av organiskt avfall inte
att få ske från och med den 1 jan 2005. Efter att förbudet mot deponering av organiskt
material trätt i kraft kommer kommunen att förbränna slammet i en av Sysavs 2
anläggningar i Malmö (I. Dellien, muntlig inf.).
VA-verket i Lund sanerade rörsträckan från fastigheten till anslutningspunkten vid en
nedlagd mottagning 1997. Provtagning av slammet visade att den spolade ledningssträckan
tolv år efter att tandläkarverksamheten upphört innehöll 84 gram kvicksilver.
Samma år sökte VA-verket LIP-bidrag för ett projekt som gick ut på att högtrycksspola
avloppsrör tillhörande tandläkarmottagningar, insamla rötslammet och sända det som
farligt avfall. Projektet fick avslag 1999. (I. Dellien, muntlig inf.)
5.1.2 Arbete för minskade kvicksilverutsläpp
År 1986 gjorde Miljöförvaltningen i Lund en inventering av tandläkarmottagningarna i
kommunen. Bakgrunden till inventeringen var bland annat besvärande höga halter
kvicksilver i rötslammet. Vid inventeringen besöktes samtliga 34 privata tandvårdskliniker
i kommunen och sex av folktandvårdens nio mottagningar. Amalgamavskiljare
fanns kopplat till samtliga tandläkarstolar på klinikerna. (Miljö- och hälsoskyddsförvaltningen
i Lund, 1986)
En kartläggning av kvicksilverflöden genomfördes 1989 av Institutionen för teknisk
vattenresurslära vid Lunds Tekniska Högskola i samarbete med Gatukontoret och
Miljö- och hälsoskyddsförvaltningen. Enkäter skickades ut till tandläkarmottagningar
där de bland annat fick svara på frågor om amalgamavfall. Provtagning gjordes sedan
för att få reda på kvicksilverhalten i avloppsvatten från tandläkarmottagningar.
(Hogland och andra, 1990)
Miljöförvaltningens arbete med befintliga tandläkarmottagningar fortsatte några år
senare. Förvaltningen kartlade då, 1993-1994, 49 av kommunens befintliga tandläkarmottagningar.
Vid undersökningar av klinikerna framkom att endast fyra av tandläkarna
2 Sydskånes avfallsaktieboloag
24
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003

5. FALLSTUDIE, LUNDS KOMMUN
regelbundet tömde sina vattenlås. Gatukontoret öppnade vattenlåsen och fann
kvicksilver i fem av sex fall. Amalgamavskiljare fanns kopplat till tandläkarstolarna vid
samtliga mottagningar men endast tre av dem uppfyllde de danska eller tyska kraven.
Det var bara en mottagning som hade installerat avskiljare vid en vask.
Miljöförvaltningen gav tandläkarna rådet att uppfylla de tyska eller danska kraven
senast januari 1996. (Arbetet, 1994) Vidare skulle amalgamavskiljare vara installerat
vid vaskar för rengöring av utrustning senast januari 1995. År 1998 vitesförelade Miljöförvaltningen
åtta tandläkarpraktiker för att få dem att följa förvaltningens råd. Ingen av
dessa kliniker hade installerat godkänd amalgamavskiljare vid rengöringsvasken.
(Arbetet, 1998)
Ett informationsbrev från VA-verket och Miljöförvaltningen utgick till tandläkarna i
kommunen år 2000. I brevet informerades tandvårdspersonalen om att kvicksilverhalterna
i slammet vid reningsverken i kommunen gått ner. Vidare påtalades att det är
mycket viktigt att amalgamavskiljaren töms med jämna mellanrum och sköts enligt tillverkarens
instruktioner samt att spolning av avloppsrör anmäls. Farligt avfall
behandlades också i utskicket. (I. Dellien, muntlig inf.)
5.2 Informationsinsamling för kartläggningen av historiska mottagningar
Telefonkataloger har varit det främsta redskapet för att finna information om historiska
tandläkarmottagningar. Efterforskningarna började i katalogen från år 1938 av två skäl.
För det första görs antagandet att allmänheten då i större utsträckning började uppsöka
tandvården i och med satsningen på Folktandvård och införandet av fri tandvård för
barn. För det andra skedde en markant ökning av kvicksilverutsläpp till vatten i
Stockholmsregionen på 50-talet. Det är möjligt att det i Lunds kommun var en liknande
utveckling, genom att påbörja undersökningen på 30-talet finns en god marginal till åren
med mycket höga utsläpp av kvicksilver till vatten.
Det var relativt enkelt att följa tandläkarmottagningarna från år till år i katalogerna fram
till 1989. Därefter och hela 1990-talet finns få privata tandläkarmottagningar med i
telefonkatalogen. Detta kan bero på ökad kostnad för verksamheterna att finnas med
kombinerat med att många mottagningar ändå inte kunde ta emot nya kunder. Mina
sökningar i telefonkataloger sträcker sig fram till år 2000, att sökandet stannar där
bygger på antagandet att inga nya mottagningar tillkommit som redan hunnit lägga ner
sin verksamhet. Informationen som inhämtats från telefonkataloger har kompletterats
med litteratur, ritningar från Stadsbyggnadskontoret samt samtal med tandläkare,
fastighetsägare och personer som varit patient på någon av mottagningarna.
Tätorten Genarp fanns inte med i Lunds gamla telefonkataloger. Informationen om
gamla mottagningar där baseras därför enbart på muntliga källor. Veberöd fanns med i
telefonkatalogerna men inga nedlagda mottagningar påträffades där. Information om
nedlagda mottagningar i Veberöd har därför också enbart baserats på muntliga källor.
Informationen om de gamla fastighetsbeteckningarna är hämtad från tefat 3 , Gaturegistret
för Lunds kommun 1971 (Lunds Drätselkontor, 1971) samt Lunds Stads
Fastighetskalender 1962 och 1954 (Lunds stad 1962 samt 1954). Fastighetsbeteckningarna
består av namnet på kvarteret till exempel Glädjen och sedan ett
3 Företaget Tekis system för fastighetsinformation som bland annat Lund använder sig av.
25

Amanda Engman
fastighetsnummer. Information om fastigheternas byggnadsår och lagfaren ägare har
hämtats från tefat.
För var och en av de historiska tandläkarmottagningar som återfunnits har en
bedömning gjorts om de föreligger risk att rören är förorenade. Bedömningen är baserad
på ställningstagandet att risk föreligger så länge byggnaden finns kvar och det inte finns
uppgifter på att rören är utbytta eller sanerade.
Det finns flera möjliga felkällor i kartläggningen. Det finns en viss osäkerhet om de
årtal då mottagningarna påträffades i telefonkatalogen kan likställas med den tid verksamhet
bedrevs där. Efter samtal med lokalansvarig på Folktandvården ändrades en del
av årtalen när mottagningarna varit i bruk. Motsvarande person som har information om
samtliga privata tandläkarmottagningar finns inte. Flera av privattandläkarna som kontaktades
har korrigerat årtalen. När det finns uppgifter från tandläkare om när
verksamheten bedrevs har de gått före uppgifter från telefonkatalogerna. Många gamla
tandläkare har dock inte gått att få tag på. Det är möjligt att någon tandläkarverksamhet
kan ha flyttat från en lokal till en annan på samma adress. Ingen sådan flytt har kunnat
påvisas. Någon tandläkarmottagning kan ha missats på grund av att den inte funnits med
i telefonkatalogerna. I de mindre tätorterna har till skillnad från i Lunds stad
mottagningar återfunnit som inte funnits med i katalogen. Det var antagligen viktigare
för en mottagning inne i staden att finnas med i katalogen på grund av konkurrensskäl.
Ytterligare en felkälla i kartläggningen är att mycket av informationen bygger på
muntliga källor. Det är inte lätt att komma ihåg detaljer om en tandläkarmottagning som
lade ner 40 år tidigare. Genom att först och främst inhämta information från personer
som arbetat vid mottagningen i fråga har risken för den här typen av fel kunnat minskas.
26

6. RESULTAT
6. RESULTAT
I detta kapitel presenteras kartläggningen av de historiska tandläkarmottagningarna i
Lunds kommun. På grund av utrymmesskäl finns endast de mest väsentliga uppgifterna
om mottagningarna med i kapitlet, ytterligare information om verksamheterna finns i
bilaga 1. Där finns uppgifter om tandläkare som arbetat på mottagningarna,
mottagningens historia och omfattning samt rörarbeten i berörda fastigheter. Informationsmängden
om de olika mottagningarna är varierande. Totalt har 30 historiska
mottagningar återfunnits. Eftersom det finns skillnader gällande ansvar för föroreningen
beroende på vilken miljölagstiftning som har varit rådande när verksamheten bedrevs är
verksamheterna uppdelade efter då gällande lagstiftning. Genom kartläggningen har 11
mottagningar som lades ner innan Miljöskyddslagen och 19 mottagningar som lades ner
när Miljöskyddslagen var gällande återfunnits. Inga mottagningar som lades ner efter
Miljöbalkens ikraftträdande har återfunnits. Information om vilket år befintliga tandläkarmottagningar
först dök upp i telefonkatalogen och tandläkare som arbetat på dessa
mottagningar finns i bilaga 2. I bilagan finns inte alla 49 tandläkarmottagningar i
kommunen utan enbart de 40 som funnits i de telefonkataloger som gåtts igenom. Av
bilagan framkommer att på sju av de 49 befintliga tandläkarmottagningarna bedrevs
verksamhet redan 1938.
6.1 Mottagningar som lades ner före Miljöskyddslagen
Bantorget 3, Lund
Fastighetsbeteckning: Fiskaren 1
Lagfaren fastighets ägare: Gunilla Ohlsson och Per Malmström
Årtal då mottagningen användes: 1947 - 1969
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Bantorget 6, Lund
Fastighetsbeteckning: Carl Holmberg 6
Lagfaren fastighets ägare: Stig Jonsson
Årtal då mottagningen användes: 1938 * - 1953
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Klostergatan 8a, Lund
Fastighetsbeteckning: Gråbröder 16
Lagfaren fastighets ägare: Brf Gråbröder 16
Årtal då mottagningen användes: 1938 * - 1939
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Lilla Fiskaregatan 8a, Lund
Fastighetsbeteckning: Sankt Jakob 14
Lagfaren fastighets ägare: Byggnadsföreningen Dammviken nr 8
Årtal då mottagningen användes: 1938 * - 1940
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
27

Amanda Engman
Lilla Gråbrödersgatan 2b, Lund
Fastighetsbeteckning: Glädjen 6
Lagfaren fastighets ägare: Fastighets AB Vasaström
Årtal då mottagningen användes: 1938 * - 1959
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Läkaregatan 17, Veberöd
Fastighetsbeteckning: Humlan 28
Lagfaren fastighets ägare: Björn Staffan Leandersson och Inga Camilla Leandersson
Årtal då mottagningen användes: från 1930-talet till 1940-talet
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Råbygatan 9a, Lund
Fastighetsbeteckning: Östertull 47
Lagfaren fastighets ägare: Bostadsrättsföreningen Östertull 47
Årtal då mottagningen användes: 1938 * - 1941
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Stora Södergatan 6, Lund
Fastighetsbeteckning: Färgaren 26
Lagfaren fastighets ägare: Lunds kommun
Årtal då mottagningen användes: 1957 - 1963
Föreligger risk att rören är förorenade: Risken är liten för att hitta kvicksilver i
fastigheten. Sträckan från fastigheten fram till anslutningspunkten kan dock vara
förorenad.
Tomegapsgatan, Lund
Fastighetsbeteckning: Okänd eftersom gatunumret inte hittats.
Lagfaren fastighets ägare: -
Tandläkarverksamhet i byggnaden: 1938 * - 1939
Föreligger risk att rören är förorenade: Bedömning kan inte göras.
Stationsbacken eller Järnvägsvägen, Dalby
Fastighetsbeteckning: Fastigheten är riven
Lagfaren fastighets ägare: -
Årtal då mottagningen användes: fram till 1965
Föreligger risk att rören är förorenade: Nej, fastigheten är riven.
Södra Järnvägsgatan 12, Veberöd
Fastighetsbeteckning: Halvstopet 5
Lagfaren fastighets ägare: Halvstopet HB
Årtal då mottagningen användes: från 40-talet till 60-talet
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
28

6. RESULTAT
6.2 Mottagningar som lades ner under tiden för Miljöskyddslagen
Sankt Annegatan 1 (AF- borgen), Lund
Fastighetsbeteckning: Föreningen 16
Lagfaren fastighets ägare: Akademiska föreningens fastighets -AB
Årtal då mottagningen användes: 1960 - 1979
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Allhelgona Kyrkogata 2, Lund
Fastighetsbeteckning: Norrtull 13
Lagfaren fastighets ägare: Flygt Fastigheter AB
Årtal då mottagningen användes: 1960 - 1994
Föreligger risk att rören är förorenade: Förorening kan finnas i rören utanför lokalen och
fram till anslutningspunkten.
Botulfsgatan 5 C, Lund
Fastighetsbeteckning: Sankt Botulf 11
Lagfaren fastighets ägare: Fastighets AB, Skånebo
Årtal då mottagningen användes: 1938 * - 1972
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Clemenstorget 5, Lund
Fastighetsbeteckning: Bytarebacken 29
Lagfaren fastighets ägare: HSB Skåne ek. för.
Årtal då mottagningen användes: 1978 - 1995
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Fritidsgatan 12 (Byskolan), Södra Sandby
Fastighetsbeteckning: Sandby 67:1
Lagfaren fastighets ägare: Lunds kommun
Årtal då mottagningen användes: 1950 – 1972
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja.
Kaptensvägen 4, Revingeby
Fastighetsbeteckning: Revinge 24:32
Lagfaren fastighets ägare: Lena Beckvid
Årtal då mottagningen användes: 1954 -1982
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Kattesund 1, Lund
Fastighetsbeteckning: Färgaren 24
Lagfaren fastighets ägare: Diligentia Öresund AB
Årtal då mottagningen användes: 1964 - 1988
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
29

Amanda Engman
Klostergatan 5, Lund
Fastighetsbeteckning: Sankt Jakob 13
Lagfaren fastighets ägare: Possedo AB
Årtal då mottagningen användes: 1938 * – 1971
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Klostergatan 9, Lund
Fastighetsbeteckning: Sankt Jakob 3
Lagfaren fastighets ägare: Ture Bengtsson
Årtal då mottagningen användes: 1981 - 1988
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Klostergatan 16, Lund
Fastighetsbeteckning: Gråbröder 20
Lagfaren fastighets ägare: Lundabolaget blomsteraffären Iris AB
Årtal då mottagningen användes: 1938 * - 1972
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Lilla Fiskaregatan 5, Lund
Fastighetsbeteckning: Sankt Clemens 24
Lagfaren fastighets ägare: AB Malfors holding
Årtal då mottagningen användes: 1938 * - 1942 samt 1960-1974
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Lilla Tvärgatan 8 – 10, Lund
Fastighetsbeteckning: Grynmalaren 37
Lagfaren fastighets ägare: Lunds kommun
Årtal då mottagningen användes: 1941 – 1985
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja risk finns i byggnaden, trädgårdssträckan har
dock sanerats.
Revingehed (P7), Södra Sandby
Fastighetsbeteckning: Revinge 1:12
Lagfaren fastighets ägare: Staten Fortifikationsverket
Årtal då mottagningen användes: 1954 - 1982.
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja med viss tvekan. En omfattande ombyggnad
genomfördes enligt muntlig källa 1983, det är möjligt att även rören bytes då.
Sofiavägen 2 (Annetorpshemmet), Lund
Fastighetsbeteckning: Drottning Sofia 1
Lagfaren fastighets ägare: Skånes läns landsting
Årtal då mottagningen användes: 1945 – 1989
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja men på grund av ombyggnad finns det
antagligen bara föroreningar från 1980 och framåt.
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
30

6. RESULTAT
Solrosvägen 4, Dalby
Fastighetsbeteckning: Krokusen 1
Lagfaren fastighets ägare: Lunds kommuns fastighets AB
Årtal då mottagningen användes: 1967 – 1983
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Stortorget 6, Lund
Fastighetsbeteckning: Sankt Clemens 22
Lagfaren fastighets ägare: Fastighets AB Briggen
Årtal då mottagningen användes: 1938 * - 1971
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Vipeholmsvägen (Vipeholmssjukhus), Lund
Fastighetsbeteckning: Vipemöllan 2
Lagfaren fastighets ägare: NCC Fastigheter AB
Årtal då mottagningen användes: 1935 – 1986
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Östra Mårtensgatan 16, Lund
Fastighetsbeteckning: Östertull 40
Lagfaren fastighets ägare: Bostadsrättsföreningen Östertull 31 och Lunds revisorer
Årtal då mottagningen användes: 1944 - 1970
Föreligger risk att rören är förorenade: Ja
Östra Mårtensgatan 20, Lund
Fastighetsbeteckning: Östertull 42
Lagfaren fastighets ägare: Lunds kommuns fastighets AB
Årtal då mottagningen användes: 1942 - 1980
Föreligger risk att rören är förorenade: Förorening kan finnas från källargolvet och ut
till anslutningspunkten.
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
31

7. DISKUSSION OCH SAMMANFATTNING AV RESULTAT
7. DISKUSSION OCH SAMMANFATTNING AV RESULTAT
I detta kapitel följer en diskussion om kvicksilverförorenade rör från historiska och befintliga
tandläkarmottagningarna och vem som ansvarar för eventuell efterbehandling.
Förslag på hur Miljöförvaltningen i Lunds kommun kan arbeta vidare för att avhjälpa
problemet kommer även ges.
Rör från historiska och befintliga mottagningar är generellt förorenade med kvicksilver.
Detta gäller fram till att annat har bevisats. Hur stor mängd kvicksilver som finns i rören
kan variera mycket mellan de olika fastigheterna. Högtrycksspolning eller rörbyte kan
vara orsaker till att halten kvicksilver är låg i avloppsrör som använts av tandläkare
under lång tid. För befintliga mottagningar, där en stor del av kvicksilvret som släpps ut
är i mycket fina partiklar, kan även toalettspolningar medföra borttransport av
föroreningen från rören. Saneringarna som genomfördes i Stockholm inom LIPprojektet
visar att stora miljövinster, i form av minskad kvicksilverhalt i det lokala
reningsverkets slam, kan erhållas genom efterbehandling. Om efterbehandling inte
vidtas i Lunds kommun kommer flera kilon kvicksilver spridas från rören till
ekosystemen. Det är mycket allvarligt mot bakgrunden av att halterna i den skånska
åkermarken ökat med så mycket som 46 procent under 1900-talet och fisken i många
sjöar i landet inte klarar gränsvärden för att vara ett riskfritt livsmedel. Även om slam
från Källby reningsverk inte sprids på åkermark idag måste målsättningen vara att den
ska göra det i framtiden för att återföra resurser till kretsloppet. Med en sådan målsättning
måste kvicksilvret bort från slammet.
Flertalet av de 30 historiska mottagningarna som återfunnits har varit belägna i de
centrala delarna av Lunds tätort. I övriga tätorter i kommunen har 6 mottagningar återfunnits.
Inga historiska mottagningar har återfunnits i Genarp, byns gamla tandläkare
använde sig av de lokaler som Folktandvården har idag (B. Nilsson, muntlig inf.). För
rören tillhörande fastigheterna på Stora Södergatan 6, Allhelgona Kyrkogata 2, Lilla
Tvärgatan 8-10 och Östra Mårtensgatan 20 föreligger förorenings risk bara i delar av
ledningssträckan. Det beror på att sanering eller ombyggnad med rörbyten genomförts
efter det att mottagningen lagt ner. För mottagningen som låg i närheten av järnvägsstationen
i Dalby (Järnvägsgatan eller Stationsbacken) finns ingen föroreningsrisk
längre eftersom byggnaden är riven. Ingen riskbedömning kan göras för mottagningen
på Tomegapsgatan eftersom gatunummer saknas. För att få mer information om
föroreningssituationen i fastigheterna rekommenderas att provtagningarna genomförs på
slammet i rör och stammar.
Verksamhetsutövaren har i de fall mottagningen lade ner före juli 1969 inget efterbehandlingsansvar.
I studien har 11 sådana mottagningar återfunnits. För de 11
mottagningarna är det enbart fastighetsägaren som kan ställas till ansvar för att
genomföra sanering. Detta kan ske om fastigheten förvärvades efter att Miljöbalken
trädde i kraft genom tillämpande av MB 10 kap 3 §. Fastighetsägaren kan även bli
skyldig att vidta försiktighetsmått enligt MB 2 kap 3 § om han/hon genomför åtgärder
som aktiverar föroreningen i fastigheten.
I studien återfanns 19 mottagningar som avslutat verksamheten när Miljöskyddslagen
var gällande. Verksamhetsutövaren har i de här fallen det huvudsakliga ansvaret för
efterbehandling av de förorenade rören. Först när ingen verksamhetsutövare kan nås kan
fastighetsägaren bli skyldig att vidta efterbehandling. Trots att verksamhetsutövaren har
ett tydligt ansvar enligt Miljöbalken har det visat sig juridiskt svårt och tidsödande att
33

Amanda Engman
kräva en utövare till en historisk verksamhet att efterbehandla ett förorenat område där
utövarna varierat över åren. Det torde till stor del bero på att det särskilt ska beaktas hur
lång tid som förflutet sedan föroreningen spreds och hur dåtidens lagar och andra krav
efterlevdes. Av detta görs bedömningen att det kan vara en fördel för
tillsynsmyndigheten att istället för att kräva omedelbar sanering rikta in sig på att
förhindra omfattande spridning av föroreningen från de historiska mottagningarna.
Tillsynsmyndighetens arbete med de historiska mottagningarna bör då inriktas mot att
säkerställa att föroreningarna samlas in och omhändertas vid framtida förändringsarbeten
i fastigheten.
Samtal med fastighetsägare i Lund har visat att de ofta inte har kännedom om att en
tandläkarmottagning legat i fastigheten. Så länge fastighetsägaren inte är medveten om
mottagningens existens och riskerna med förorenade rör är risken stor att föroreningen
inte uppmärksammas vid förändringsarbete i fastigheten. Det kan medföra risker för
människa och miljö och att åtgärder vidtas som strider mot Miljöbalken. Tillsynsmyndigheten
bör informera fastighetsägarna om farorna. Ett sätt att informera är att
rikta ett informationsbrev där riskerna med förorenade rör framgår och även vad som
kan göras för att avhjälpa problemet. Fastighetsägaren bör även ombedjas att inkomma
med kompletterande uppgifter. Det kan till exempel finnas dokument på Stadsbyggnadskontoret
eller Stadsarkivet som visar att så pass omfattande åtgärder
genomförts i fastigheterna att föroreningsrisken är minimal. I de fall sådana uppgifter
inkommer kan föroreningsrisken omprövas.
Miljöreda är Miljöförvaltningen i Lunds ärendehanteringsprogram. Information som
framkommer genom utredningar på förvaltningen ska läggas in i programmet. De fallen
där, i enlighet med denna studie, det misstänks att rören är kvicksilverförorenade bör
därför skrivas in i Miljöreda. Uppgifterna kan bland annat komma till användning när
personer ringer till Miljöförvaltningen för att inhämta uppgifter om en fastighet.
Information till fastighetsägare och inskrivande av uppgifter i Miljöreda kan behöva
kompletteras med ytterligare åtgärder. För att med större kraft hindra förändringsarbeten
som sprider föreoreningen bör Miljöförvaltningen rikta ett förebyggande föreläggande
mot fastighetsägaren, ägaren är inte ansvarig enligt Miljöbalken idag men blir det vid
förändringsarbeten i fastigheten. Ett föreläggande kan ställas så att när fastighetsägaren
ska genomföra rörbyten, stambyten, högtrycksspolning eller rivning som kan komma att
påverka de förorenade rören ska detta anmälas till den kommunala tillsynsmyndigheten
(S. Andersson, muntlig inf.). Föreläggandet kan först och främst baseras på Miljöbalken
2 kap 3 och 7 §§. Föreläggande har den fördelen att fastighetsägaren i en eventuell
juridisk process inte kan hävda att han/hon varit ovetande om föroreningen. Det blir
därmed lättare vid överträdelser av lagen att ställa någon till ansvar. Ytterligare en
fördel med föreläggande är att om anteckningar gjorts i fastighetsregistret följer det vid
ägarbyte med till ny ägare. Miljöförvaltningen bör därför se till att sända beslutet om
föreläggande till inskrivningsmyndigheten för anteckning i registret.
Tillsynsmyndigheten kan när fastighetsägaren anmält åtgärd anpassa sina krav efter då
gällande rättsläge och bästa tillgängliga teknik. Myndigheten kan i det läget kräva
provtagning eller sanering. Eftersom fastighetsägaren övergår till att vara verksamhetsutövare
vid spridning av förorening torde fastighetsägaren vara ansvarig för
efterbehandling enligt MB 10 kap 2 och 4 §§. Fastighetsägaren har rätt att överklaga
föreläggandet, om det inte sker inom tre veckor gäller föreläggandet (B. Svensson,
muntlig inf.).
34

7. DISKUSSION OCH SAMMANFATTNING AV RESULTAT
Inga mottagningar återfanns där verksamheten avslutats efter att Miljöbalken trädde i
kraft. I framtiden kommer dock sådana fall att inkomma till tillsynsmyndigheten, verksamheten
är då ansvarig för sanering av förorenade rör enligt Miljöbalken.
Tillsynsmyndigheten kan rikta ett föreläggande för att få verksamheten att genomföra
sanering motsvarande Miljöbalkens regler. Verksamheten är skyldig att vidta efterbehandling
enligt 10 kap 2 och 4 §§ samt med hänvisning till 2 kap 3 och 1 §§. I
sammanhanget är det viktigt att förtydliga att efterbehandlingsansvaret inte enbart gäller
inom klinikens fyra väggar utan så långt som föroreningen har spridit sig. Efterbehandlingen
ska i första hand innebära att avlägsna förorenade rör. I de fall det inte är
möjligt eller skäligt och rören är i gott skick kan högtrycksspolning genomföras.
Västerviks Miljö- och byggnads kontor har haft ett fall där verksamhetsutövaren efter
överklagande till Länsstyrelsen var tvungen att avlägsna förorenade rör från mottagningen
samt undersöka om angränsande ledningar var förorenade. Fallet visar att det
finns möjlighet för tillsynsmyndigheten att ställa hårda krav på efterbehandlingen när en
tandläkarverksamhet lägger ner. Om flera tandläkare bedrivit tandläkarverksamhet i
lokalen är den sista verksamhetsutövaren inte ensam ansvarig utan ansvaret kan delas
solidariskt.
I en kartläggning av historiska mottagningar som genomfördes i Upplands Väsby år
2002 återfanns 9 historiska mottagningar i en kommun med 8 befintliga mottagningar
(Berglund, 2002). Studien är jämförbar eftersom metoden är snarlik och kartläggningen
sträcker sig från 1930-talet och framåt. Jämfört med kartläggningen från Upplands
Väsby kan det tyckas lite att 30 historiska tandläkarmottagningar återfunnits i Lunds
kommun som i dagsläget har 49 befintliga mottagningar. Min uppfattning är dock att de
allra flesta historiska mottagningar från tidsperioden återfunnits. Många av de befintliga
mottagningarna i kommunen har varit verksamma i många år, mottagningarna har i
många fall gått i arv. Vidare har Lunds tätort inte haft tandläkarmottagningar på skolor,
skolbarnen har istället fått tandvård vid en stor mottagning på Lilla Tvärgatan.
För befintliga tandläkarmottagningar finns dels problemet med gamla föroreningar som
ligger kvar i ledningsnätet och dels problemet med det amalgam som fortfarande släpps
ut. Det är viktigt att motverka att ny förorening lagras upp, det är generellt mycket
enklare och billigare med förebyggande insatser än efterbehandling. Från de
mottagningar som har väl fungerande och modern amalgamavskiljare, som sköts enligt
instruktionerna, samt har nya rör av plast eller rostfritt stål kommer troligen inte särskilt
mycket nytt amalgam ansamlas i rören. Det amalgam som passerare amalgamavskiljaren
är huvudsakligen i mycket fina partiklar och kommer till största delen att
transporteras direkt till reningsverket. I gamla gjutjärnsrör fastnar amalgam som släpps
ut idag i större utsträckning eftersom slam ofta ansamlas i den här typen av rör.
Ett bra sätt för verksamheten och tillsynsmyndigheten att kontrollera att företaget sköter
sin amalgamavskiljare på fullgott vis är genom regelbunden provtagning nedströms
avskiljaren. Det kan göras genom utökad funktionskontroll av amalgamavskiljare. En
sådan kontroll kan rymmas inom egenkontrollen. Det finns möjlighet till regional
samverkan om utökad funktionskontroll. Med hjälp av analysresultaten från kontrollen
kan beräkning göras av ungefär hur mycket kvicksilver som släpps ut från kliniken.
VA-verken runt i landet kan på så sätt få en bättre uppskattning av hur stor del av kvicksilvret
till reningsverken som härrör från samtida drift av tandläkarmottagningar.
35

Amanda Engman
Miljöförvaltningen i Lund bör skicka ut varningsetiketter som ska sättas upp på
förorenade rör till samtliga befintliga tandläkarmottagningar. Det kan ske inför nästa
tillsynsbesök. Åtgärden måste kombineras med information. Vid tillsynsbesöket bör
förvaltningen kontrollera om etiketterna satts upp och i annat fall påminna om det. Det
är viktigt både av miljö- och arbetsmiljöskäl att varningsetiketterna kommer upp.
Innan sanering av kvicksilverförorenade rör ska verksamheten inkomma med anmälan
om efterbehandlingsåtgärder. Anmälan kan inkomma från verksamhetsutövare,
historiska verksamhetsutövare och fastighetsägare. Ofta behöver anmälan kompletteras
för att tillsynsmyndigheten ska få ett bra underlag för vidare hantering av ärendet.
Miljönämnden ska sedan fatta besluta om föreläggande. En sanering som bygger på att
samtliga förorenade rör i fastigheten avlägsnas och tas om hand som farligt avfall är
betydligt dyrare än högtrycksspolning och igenpluggning av rör. Vilken av saneringsmetoderna
som är skälig måste avgöras från fall till fall. När förorenade rör lämnas kvar
i fastigheten måste diskussion föras mellan verksamhetsutövare och fastighetsägare. De
ska då komma överens om vem som i framtiden ska bekosta omhändertagandet av det
farliga avfallet som lämnats kvar i fastigheten. Efter avslutad saneringen ska
verksamheten inkomma med en rapport så tillsynsmyndigheten kan kontrollera att
efterbehandlingen genomförts i enlighet med föreläggandet. Tillsynsmyndigheten bör
rekommendera tandläkarverksamheter att sätta in avloppsrör av plast eller rostfritt stål
vid rörbyte.
Uppgifterna som framkommer från kartläggningen av historiska mottagningar bör
läggas in i MIFO-databasen. Det är mycket värdefullt att föra in informationen i
databasen eftersom många som i framtiden kommer att leta uppgifter om förorenade
områden antagligen enbart kommer att använda MIFO. Uppgifterna kan läggas in av
personal på Länsstyrelsen i Skåne eller på Miljöförvaltningen i Lunds kommun.
Eftersom tandläkarmottagningar inte är en prioriterad branschklass i MIFO-arbetet är
det inte troligt att införandet av uppgifterna där kommer att leda till att efterbehandlingsåtgärder
vidtas inom de närmsta åren.
Om det i framtiden kommer att finnas möjlighet att söka pengar till projekt för att
minska kvicksilverföroreningen i kommunen bör sanering av historiska och befintliga
tandläkarmottagningar ingå i ansökan. Bidragspengar kan medföra att sanering, i likhet
med vad som var fallet i Stockholm, genomförs mycket tidigare än vad det annars skulle
ha gjorts.
VA-verkets önskan att minimera kvicksilverhalten i inkommande vatten och slam till
reningsverket bör beaktas vid handläggning av ärende som gäller förorenade rör. VAverket
har i den här typen av ärenden svårt att få en motstridig fastighetsägare att
genomföra åtgärder eftersom de inte har möjlighet att använda sig av juridiska
påtryckningar i form av föreläggande.
Det är mycket möjligt att vi inom några år har ett totalförbud mot hantering, införsel
och utförsel av kvicksilver. Ett sådant förbud vore ett stort framsteg men är inte tillräckligt
för att få bort kvicksilver ur kretsloppet. Blicken måste även riktas mot
historiska utsläpp som lagrats upp i teknosfären och som fortfarande påverkar vår miljö.
Kvicksilver är ett av våra värsta miljögifter och ska fasas ut ur kretsloppet. Att vidta
efterbehandling vid historiska och befintliga tandläkarmottagningar är en viktig del i
arbetet för ett ”kvicksilverfritt” Sverige.
36

8. SLUTSATS
8. SLUTSATS
Stora miljövinster kan erhållas genom sanering av kvicksilverförorenade avloppsrör.
För verksamheter som varit i drift efter Miljöskyddslagens ikraftträdande har
verksamhetsutövaren det huvudsakliga ansvaret för efterbehandling. I de fall
verksamheten lades ner innan Miljöskyddslagen kan endast fastighetsägare ställas till
ansvar. Det kan ske om fastigheten köpts efter Miljöbalkens ikraftträdande, om ansvar
finns enligt annan lagstiftning eller om ägaren genomför förändringsarbeten som
orsakar spridning av föroreningen.
Genom kartläggning har 30 historiska tandläkarmottagningar återfunnits i kommunen. I
fyra av fallen har renoveringsarbeten alternativt sanering genomförts som medfört att
föroreningsrisken är begränsad till delar av rörsystemet. I ett fall är fastigheten riven
och i ett annat fall kan riskbedömning inte göras. Det innebär att 24 fastigheter
påträffats där det är troligt att avloppsrören från den nedlagda mottagningen fram till
förbindelsepunkten är förorenade.
De fall där det, i enlighet med kartläggningen av historiska mottagningar, misstänks att
rören är kvicksilverförorenade bör skrivas in i Miljöreda och i MIFO-databasen.
Miljöförvaltningen i Lund bör informera berörda fastighetsägarna om att tandläkarmottagning
legat i byggnaden och vilken betydelse det kan ha idag. Vidare bör
Miljöförvaltning genom förebyggande föreläggande kräva att fastighetsägaren anmäler
förändringsarbeten i fastigheten till tillsynsmyndigheten. Vid ett sådant föreläggande är
ägaren ansvarig enligt MB 2 kap 3 och 7 §§. I samband med föreläggandet bör
Miljöförvaltningen föra in uppgifterna i fastighetsregistret. Efter anmälan om
förändringsarbeten kan tillsynsmyndigheten rikta ett föreläggande mot fastighetsägaren
för att förhindra spridning av kvicksilvret. Ägaren torde i det här fallet vara ansvarig
enligt MB 10 kap 2 och 4 §§. De befintliga mottagningarna bör utföra en utökad funktionskontroll
av amalgamavskiljare. Genom prov efter avskiljaren kan
Miljöförvaltningen och verksamhetsutövaren få reda på hur väl avskiljarna fungerar.
VA-verket kan också få en indikation på hur mycket av kvicksilvret i reningsverkens
slam som kommer från samtida tandläkarverksamhet. Mottagningarna bör av miljö- och
arbetsmiljöskäl sätta upp varningsetiketter på rör där kvicksilverförorening misstänks. I
de fall det finns möjlighet för kommunen att söka bidrag till miljöprojekt bör sanering
av kvicksilverförorenade rör beaktas.
37

REFERENSER
REFERENSER
Akademiska Föreningen, 1961, Lunds Universitetskatalog, vt 1961. Lund
Berglund, Carolina, 2002, Nedlagda tandläkarmottagningar i Upplands Väsby – inventering och riskbedömning,
opublicerat examensarbete vid institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms
Universitet
Birgersson, Bo, Sterner, Olov och Zimerson, Erik, 1999, Kemiska hälsorisker: toxikologi i kemiskt perspektiv,
Liber ekonomi, Malmö, 320 s
Bygg- och miljökontoret i Eskilstuna kommun, 2002, Diplomaten 7, Föreläggande om sanering av föroreningar
orsakade av tandvårdsverksamhet, Dnr: MMM 1252/2002
Carlén-Nilsson, Cecilia och Holmér, Ulla, 1998, Röster från Vipeholm. Stiftelsen medicinhistoriska
museerna i Lund och Helsingborg, Lund, 126 s
Dansk Tandlægeforening, Tandlaegernes Nya Landsforening och Århus Tandlaegehojskole, 1990,
Specifikationer vedrorende afprovning af amalgamudskillere, 5 s
Dellien, Ingemar, 2004, Opublicerat material, Lund
EG, 2001, Europaparlamentets och rådets beslut nr 2455/2001/EG, 20 nov 2001, om upprättande av en
lista av prioriterade ämnen på vattenpolitikens område och om ändringar av direktiv 2000/60/EG vattendirektiv
www.naturvardsverket.se/dokument/omverket/projekt/projdok/vatten/merinf/pdfdok/priopoll.pdf,
2004-05-03
Folktandvården Landstinget i Kalmar län, 2003, Till Västerviks kommun Miljö- och byggnadskontor, Dnr:
03001003, inkommit till Miljö-och byggnadsnämnden 2003-01-22 och där under dnr: 2003:1072
Folktandvården Landstinget i Kalmar län, 2003b, Angående begäran om kompletteringar till anmälan om
avveckling av Gunnebo Folktandvårdsklinik, inkommen till Miljö- och byggnadsnämnden i Västerviks
kommun 2003-04-01
Grahnén, Hans, Bäckman, Nils och Brunnhage, Sten, 1985, Svenska tandläkarsällskapet- 125 år,
Stockholm, 55 s
Hogland, William, Jensson, Bjarni, Petersson, Per, 1990, Kvicksilverutsläpp från tandvårdsverksamheten
i Lund, Opublicerad internrapport från Institutionen för teknisk vattenresurslära, Lunds Universitet, 39 s
Institut für Bautechnik, 1988, Allgemeine Rahmen – Verwaltungsvorschrift über Mindestanforderungen
an das Einleiten von Wasser in Gewässer, Anhang 50, översättning Lars Nordén vid Göteborgs VA-verk,
12 s
Jonsson, Arne, The trace of metals, 2000, Linköping Studies in Arts and Science, 221. Linköping
Universitet, 64 s
Landstinget i Kalmar län, 2003, Överklagande av beslut fattat av Miljö- och byggnadsnämnden i
Västerviks kommun den 2 juli 20003, diarienummer 2003.1072, Dnr 0300103, inkommit till Miljö- och
byggnadsnämnden i Västerviks kommun 2003-08-05 tilldelat dnr: 2003.1680
Lunds Drätselkontor, 1971, Gaturegister för Lunds kommun
Lunds kommun, 2004, Lunda statistik,
www.lund.se/kommuninformation/03_statistik/01_lundastatistik.asp, 2004-05-17
Lunds stad, 1954, Lunds Stads Fastighetskalender, Lund
Lunds stad, 1962, Lunds Stads fastighetskalender, Lund
39

Amanda Engman
Länsstyrelsen i Kalmar län, 2004, Överklagande av miljö- och byggnadsnämndes beslut, Dnr: 505-9733-
03, Delgivningskvitto
Länsstyrelsen i Skåne län, 2002, Slam i Skåne län – kvalitet, hantering och debatt, Miljöenheten, miljöövervakningsfunktionen.
www.m.lst.se/documents/2002%205.pdf, 2004-05-10
Länsstyrelsen i Skåne län, 2003, Skånes miljömål och miljöhandlingsprogram, Rapport 2003:62, 69s
Miljödepartementet, Uppdrag om ett generellt förbud mot att hantera kvicksilver, Regeringsbeslut 8,
20031106, www.kemi.se/raw/documents/47140_M2003-3388-Knb.doc, 2004-04-13
Miljöförvaltningen i Lund, 1989, Kartläggning av kvicksilver, Opublicerad enkäter som inkommit till
Miljöförvaltningen från tandläkare
Miljöförvaltningen i Lund, 2004, Opublicerat material som hämtats från Miljöförvaltningen i Lunds
ärendehanteringsprogram Miljöreda, 2004-03-05
Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a, Tandvårdens miljöguide,
http://www.miljo.stockholm.se/bilder/pdf/tandguide.pdf , 2004-04-01
Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999b, Information och råd till dig som arbetar med tandvård,
www.miljo.stockholm.se/bilder/pdf/tandguide_sammanf.pdf, 2004-05-29
Miljökontoret Helsingborg, 2004, Information och råd till dig som jobbar inom tandvården,
http://avfall.helsingborg.se/bilder/tandlak.pdf, 2004-05-11
Miljö- och Byggnadsnämnden i Västerviks kommun, 2003a, Rapport från sanering vid nedläggning av
klinik med kvicksilverkontaminerat rörsystem på FTV Gunnibo, Dnr: 2003:1680
Miljö och Byggnadsnämnden i Västervik kommun, 2003b, Gunnebo 1:94 – Förslag till föreläggande om
åtgärder vid avveckling av folktandvårdsklinik, Dnr: 03:1072
Miljö- och byggnadskontoret i Västerviks kommun, 2003, Begäran om kompletteringar till anmälan om
avveckling av Gunnebo Folktandvårdsklinik, Dnr: 03:1072
Miljö- och byggnadskontoret i Västerviks kommun, 2004, Ed 8:42 – Begäran om kompletterande
uppgifter med anledning av anmälan om avveckling av Folktandvårdskliniken i Edsbruk, Dnr:2004:1080
Miljö- och Hälsoskyddsförvaltningen i Lund, 1986, Tandvården och miljön, Opubliserad internrapport
Naturvårdsverket, 1997, Kvicksilver i miljön: förekomst och effekter, Rapport 4767, Stockholm, 85 s
Naturvårdsverket, 2004a, Strategi för arbete med kvicksilver, kadmium och bly inom EU och internationellt,
www.naturvardsverket.se, 2004-05-17
Naturvårdsverket, 2004b, Ett nytt ramdirektiv för vatten,
www.naturvardsverket.se/index.php3?main=/dokument/omverket/projekt/projdok/vatten/vatten.htm,
2004-05-21
Praktikertjänst, 2004, Praktikertjänst till din tjänst, http://tandvard2.praktikertjanst.se/, 2004-05-10
Regeringens proposition, 1997/98:45, Miljöbalk. Författningskommentar och bilaga 1. Del 2, Stockholm,
527 s
Rubenson, Stefan, 2002, Miljöbalken, den nya miljörätten, Nordstedt Juridik, Stockholm, 307 s
Rudin, Helena, 2000, Miljöbalkens efterbehandlingsansvar för fastighetsägare, Examensarbete vid
Juridiska Institutionen, Göteborgs Universitet, www.handels.gu.se/epc/archive/00003138/01/200047.pdf,
2004-05-04
40

REFERENSER
Setterlid, Rikard, 2000, Offentlig tillsyn enligt miljöbalken, Nordstedts Juridik, Stockholm, 272 s
SFS 1970:244, Lag om allmänna vatten och avloppsanläggningar,
www.notisum.se/rnp/SLS/LAG/19700244.HTM, 2004-04-30
SFS 1991:900, Kommunallagen, www.notisum.se/rnp/SLS/LAG/19910900.HTM, 2004-05-14
SFS 1998:808, Miljöbalk (MB), www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM, 2004-04-25
SFS 1998:811, Lag om införande av miljöbalken, www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980811.htm, 2004-05-03
SFS 1998:899, Förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd,
www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980899.htm, 2004-04-06
SFS 1998:944, Förordningen om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel
av kemiska produkter, www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980944.htm, 2004-05-14
SFS 2001:1063, Avfallsförordningen, www.notisum.se/rnp/SLS/LAG/20011063.HTM, 2004-04-25
SLVFS 2001:30, Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten,
www.slv.se/upload/dokument/Lagstiftning/2000-2005/2001_30.pdf, 2004-05-14
Sjöström, Gunnar, 1982, Annetorphemmet och dess föregångare 1882-1982, Föreningen Annetorpshemmets
vänner, Lund, 63 s
Skyllberg, Ulf, 2003, Kvicksilver och metylkvicksilver i mark och vatten, Fakta. Skog 30003/11, Uppsala.
4s
Socialstyrelsen, Institutet för miljömedicin och Stockholms läns landsting, 2001, Miljöhälsorapport,
Stockholm 215 s
SOU 2003:53, Dentala material och hälsa, slutbetänkande från dentalmaterialutredningen, Fritzes
offentliga publikationer, Stockholm, 232 s
Statens Naturvårdsverk, 1991, Kvicksilver i Sverige - problem och åtgärder, Statens Naturvårdsverk,
Solna. 36 s
Stockholm vatten, 2004, Avlopp – industrikontroll, www.stockholmvatten.se/indexie.htm, 2004-04-27
Svidén, Johan, 2003, Kvicksilvrets miljöhistoria, Kompendiet Göteborg. Göteborg, 327 s
SS-EN ISO 11143, 2000, Tandvård - amalgamavskiljare, 27 s
Sweden Recycling, 2003, Utdrag ur saneringsrutiner vid kvicksilverförorenat rörsystem, Opublicerad
internrapport
Sweden Recycling, 2004a, Analyser av kvicksilverhalter i avloppsvatten från amalgamavskiljare i Nordvästra
Skåne, Opublicerad rapport, Hovmantorp
Sweden Recycling, 2004b, Sanering, www.swedenrecycling.se/tjanster/sanering.htm, 2004-05-28
Tidningsartiklar
Arbetet 12/4 1994, Tandläkarnas utsläpp nära förgifta våra åkrar
Arbetet 27/1 1998, Tandläkarpraktiker hotas av vite
Sveriges Natur, 2003-1, Giftet det blev tyst om
Ritningar
41

Amanda Engman
Stadsbyggnadskontoret 1958, BL 275/58, löpnummer 3602
Stadsbyggnadskontoret, 1976a, BL 14/76, löpnummer 74555
Stadsbyggnadskontoret, 1976b, BL 354/76, löpnummer 101026
Stadsbyggnadskontoret, 1977, BL 423/77, löpnummer 95211
Stadsbyggnadskontoret, 1978a, BL 352/78, löpnummer 100976
Stadsbyggnadskontoret, 1978b, BL 352/78, löpnummer 100970
Stadsbyggnadskontoret, 1986, BL 1139/86, löpnummer 149130
Muntliga referenser
Af Sandeberg, Ingrid, pensionär
Andersson, Bertil, Fastighets AB Briggen
Andersson, Gert, försörjningsansvarig vid Folktandvården i Skåne
Andersson, Pia, HSB
Andersson, Stefan, miljöinspektör Lund
Andrén, Margareta
Björkelund, Britt, pensionerad tandläkare
Björkman Björkelund, Karin, dotter till pensionerad tandläkare
Bogdan, Marie, tandläkare
Beckvid, Lena, pensionerad tandläkare
Bjernstad, Östen, tandläkare
Brattström, Ulf, pensionerad chef för Folktandvården i Södra Sandby
Corelius, Gilbert, pensionerad tandläkare
Dahlgren, Per, Lundafastigheter
Dellien, Ingemar, kvalitetschef på VA-verket
Forsberg, Bernt, miljökontoret i Uppsala
Hallinder, Anders, kvalitetsansvarig på Sweden Recycling AB
Hansson, Bengt, pensionerad chef på Miljöförvaltningen i Lund
Igelström, Lena, tandläkare
Kosel, Margareta, arbetar på sjukhuset på Revingehed
Larsson, Lars G., tandläkare
Nilsson, Arne, Veberödsbo
42

Nilsson, Börje, arbetade länge på Häckeberga slott
Nilsson, Helga, Veberödsbo
Nordenadler, Marianne, miljöinspektör Helsingborg
REFERENSER
Olsson, Birgit, pensionerad administrativ chef för Studenttandläkarna
Olsson, Gunnar, patient på historisk tandläkarmottagning
Persson, Esbjörn, Länsstyrelsen i Kalmar
Pettersson, Ove, miljöansvarig på Sweden Recycling AB
Rafstedt, Bertil, pensionerad tandläkare
Rayner, Sture, pensionerad överläkare på Vipeholm
Rudin, Helena, jurist på Naturvårdsverket
Segner, Torbjörn, son till tandläkare
Stengard, Agne, pensionerad tandläkare
Svensson, Bertil, miljöinspektör Lund
Thörnqvist, Kerstin, bokningssekreterare på AF-borgen
Wahlberg, Olle, VVS-inspektör Lunds kommun
Wistrand, Bernt, Stockholm Vatten (projektledare för LIP projektet rörande kvicksilversanering )
Wigh, Johan, Miljö och Hälsafunktionen vid Länsstyrelsen i Skåne
43

BILAGA 1
Bilaga 1: Historiska tandläkarmottagningar i Lunds Kommun
Adress samt
fastighetsbeteckning
Allhelgona Kyrkogata 2
Norrtull 13
Bantorget 3
Fiskaren 1
Bantorget 6
Carl Holmberg 6
(Tidigare: Bytarebacken
18)
Byggnads år
och lagfaren
ägare
Byggd: 1959
Flygt Fastigheter
AB
Byggd: 1929
Gunilla Ohlsson
och Per Malmström
Byggd: 1929
Stig Jonsson
Tandläkare Kommentarer
Sven-Gunnar
Ekblad, Göran
Grynning, Mats
Frithiof, Roger
Igelström, Lena
Igelström
Yngve Rehnberg,
Britt Björkelund,
Thore Martinsson,
Bengt Möller
En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1960 -1994.
Ritningar visar att tandläkarmottagningen låg en trappa upp och hade fyra behandlingsrum (Stadsbyggnadskontoret,
1958). I Kartläggning av kvicksilver som Lunds Miljöförvaltning gjorde 1989
har Lena och Roger Igelström redogjort för att de övertog praktiken i oktober 1988. På kliniken
fanns då tre patientstolar.
Lokalen sanerades och gjordes om till bostäder när verksamheten upphörde. Rören inne i kliniken
låg ovanför golvet, de plockades bort och omhändertogs som farligt avfall. Därmed finns det inget
kvicksilver kvar i den gamla tandläkarlokalen (L. Igelström, muntlig inf.). Om det finns kvicksilver
i fastigheten så är det i de rör som fortsätter från lokalen ut i byggnaden och vidare fram till anslut-
ningspunkten.
En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1947 - 1969. År 1969 är det sista året mottagningen
påträffas i telefonkatalogen. Eftersom mer precis information inte hittats måste det antas
att kliniken stängde innan Miljöskyddslagen trädde i kraft.
Mottagningen var belägen på andra våningen. Väl på andra våningen fanns mottagningen bakom
den högra dörren. När man kom in till mottagningen fanns där först ett väntrum. Mittemot väntrummet
med utsikt mot Bantorget hade Britt Björkelund sitt behandlingsrum. Det var det tandläkarrummet
som användes mest frekvent. Ytterligare två rum på kliniken användes för tandläkarverksamhet.
Dessa hade utsikt mot lilla Fiskaregatan. Det fanns också ett stort rum till höger på
hörnet som enbart användes som läkarmottagning. (K. Björkman Björkelund och B. Björkelund,
muntlig inf.)
Elof Lindeberg En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1938 * - 1953.
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
1

Adress samt
fastighetsbeteckning
Botulfsgatan 5 C (även
omnämnd Botulfsgården
samt Svartbrödersgatan
2 B)
S:t Botulf 11
Clemenstorget 5
Bytarebacken 29
(Tidigare: Bytarebacken
2)
Fritidsgatan 12
(Byskolan), Södra
Sandby
Sandby 67:1
Byggnads år
och lagfaren
ägare
Byggd: 1930
Fastighets AB,
Skånebo
Byggd: 1978
HSB Skåne ek.
för.
Byggd: -
Lunds kommun
Tandläkare Kommentarer
Amanda Engman
Stina Oscarson En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1938 * - 1972.
Mottagningen låg ovanför Polyfoto på andra våningen. Väl uppe på andra våningen var kliniken
belägen bakom dörren till höger. Tandläkare Oscarsson hade sin bostad i anslutning till mottagningen.
(B. Björkelund, muntlig inf.)
Skånebo har haft fastigheten sedan 1980-talet och har ingen information om fastighetens användning
innan dess.
Anders Olsson En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1978 - 1995.
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
År 1977 erhölls byggnadslov för fastigheten. Tandläkarkliniken finns på en ritning över fastigheten
från 1976 (Stadsbyggnadskontoret, 1976a), därför görs antagandet att kliniken startades 1978 (då
byggnaden stod klar) och inte 1981 som är det första årtal kliniken dyker upp i telefonkatalogen.
Mottagningen låg enligt ritningen på tredje våningen. Från Kartläggning av kvicksilver som
kommunen genomförde 1989 hade kliniken då en tandläkare och tre stycken patientstolar (Miljöförvaltningen
i Lund, 1989).
Idag är det Citykliniken som bedriver verksamhet i lokalerna. Hos fastighetsägaren finns inga
uppgifter om stambyte i fastigheten. Möjligen har en del rör tagits bort i samband med renovering.
(P. Andersson, muntlig inf.)
En skoltandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1950 – 1972 (U. Brattström, muntlig inf.).
Mottagningen var belägen i längan mot Klockarevägen i en sal som sedan kom att användas för
textilslöjd. På mottagningen arbetade en tandläkare som gjorde behandlingar både på barn och
vuxna. När mottagningen öppnade hade skolan namnet Centralskolan. (U. Brattström, muntlig inf.)
2

Adress samt
fastighetsbeteckning
Kaptensvägen 4, Revingeby,
Revinge 24:32
Kattesund 1
Färgaren 24 (Tidigare:
Färgaren 4 och 22)
Klostergatan 5
Sankt Jacob 13
(Tidigare: Sankt Jacob
5)
Byggnads år
och lagfaren
ägare
Byggd: 1954
Lena Kerstin
Beckvid
Byggd: 1963
Diligentia Öresund
AB
Byggd: -
Possedo AB
Tandläkare Kommentarer
BILAGA 1
Lena Beckvid En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1954 -1985 (L. Beckvid, muntlig inf.)
Bertil Rafstedt,
Göran Brocktorp-
Christersson,
Ewelyn Fiig, Ulla-
Britt Ströman
Allan Segner,
Walter Kullander
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
I telefonkatalogerna återfanns praktiken 1973 -1985. Kliniken var lokaliserad till tandläkarens bostadshus.
Beckvid var ensam tandläkare i det lilla samhället och arbetade halvtid på mottagningen.
Efter att mottagningen lades ner har tandläkare Beckvid bott kvar i fastigheten. Varken rörbyte eller
högtrycksspolning har genomförts i radhuset. (L. Beckvid, muntlig inf.)
En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1964 - 1988.
Tandläkarmottagningen var belägen på tredje våningen. Lokalen hade 10 fönster utåt vägen. År
1978 öppnade man rören på Kattesund för att det var svårt att få igenom vatten. I ett 2 tums rör var
det knappt så en penna gick igenom på grund av slam och förorening i röret. En gång var man
tvungen att borra sig ner till stamledningarna för att få bort slam som ansamlats. År 1988 flyttade
tandläkare Rafstedt ut ur lokalerna och mottagningen övertogs av Per Andren. (B. Rafstedt, muntlig
inf.)
Inga rörbyten skedde i samband med att kliniken lade ner (M. Andrén, muntlig inf.). Efter att tandläkarverksamheten
upphört tog Skandia över lokalerna. De hade inga uppgifter om att rörbyte skett
i fastigheten.
En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1938 * – 1971.
Sonen till tandläkare Segner berättar att mottagningen låg på andra våningen i en stor lägenhet. (T.
Segner, muntlig inf.)
3

Adress samt
fastighetsbeteckning
Klostergatan 8a
Gråbröder 16
Klostergatan 9
Sankt Jakob 3
Klostergatan 16
Gråbröder 20
Lilla Fiskaregatan 5
Sankt Clemens 24 (Tidigare:
Sankt Clemens
2)
Lilla Fiskaregatan 8a
Sankt Jakob 14
(Tidigare: Sankt Jakob 8
och 9)
Byggnads år
och lagfaren
ägare
Byggd: 1882
Brf Gråbröder 16
Byggd: 1929
Ture Bengtsson
Byggd: 1929
Lundabolaget
blomsteraffären
Iris AB
Byggd: 1879
AB Malfors
holding
Byggd: 1890
(stadsbyggnadskontoret)
Byggnadsföreningen
Dammviken nr 8
Tandläkare Kommentarer
David af Sandeberg
Amanda Engman
En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1938 * - 1939.
Mottagningen var belägen på andra våningen. När man kom upp till andra våningen låg kliniken
innanför mittendörren. Af Sandeberg bedrev verksamhet i lokalen från slutet på 1930-talet till ungefär
1939. Därefter tog tandläkare Velinder över mottagningen. (I. Af Sandeberg, muntlig inf.)
Hur många år Velinder bedrev tandläkarverksamhet i lokalen är oklart och därför står året 1939
kvar som sista år kliniken användes
Eric Mellberg En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1981 - 1988.
Ebba Tullin, B.E
Bonow, Knut
Borglin, Östen
Bjernstad
L.E. Erwall,
Gustav Erwall
Ingrid Sommarin
Bergqvist
En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1938 * - 1973.
Kliniken var belägen en trappa upp ovanför blomsteraffären Iris. Mottagningen fanns bakom den
högra dörren på våningsplanet. Kliniken hade fönster utåt Klostergatan. På kliniken arbetade en
tandläkare. (B. Hansson, muntlig inf.) Praktiken flyttade från lokalen 1973 (Ö. Bjernstad, muntlig
inf.).
En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1938 * - 1942 samt 1960 - 1974.
Enligt en muntlig källa låg mottagningen ovanför Sydsvenskans lokal (B. Björkelund, muntlig inf.).
Huset används idag både till företags lokaler och till bostäder.
En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1938 * - 1940.
I fastigheten finns idag både företagslokaler och bostäder.
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
4

Adress samt
fastighetsbeteckning
Lilla Gråbrödersgatan
2b, Lundagårdshuset
Glädjen 6
Lilla Tvärgatan 8 – 10
Grynmalaren 37
(Tidigare: Grynmalaren
3 och 29)
Läkaregatan 17,
Veberöd
Humlan 28 (Tidigare:
Veberöd 16:43)
Byggnads år
och lagfaren
ägare
Byggd: 1929
Fastighets AB
Vasaström
Byggd: 1941
Lunds kommun
Byggd: -
Björn Staffan
Leandersson och
Inga Camilla
Leandersson
Tandläkare Kommentarer
BILAGA 1
Gustav Erwall En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1938 * - 1959.
Enligt muntlig källa låg mottagningen en bra bit upp i huset, möjligen på tredje våningen. (G.
Olsson, muntlig inf.)
En folktandvårdsmottagning där verksamhet bedrevs 1941 - 1985.
1941 öppnades mottagningen och hade då sju behandlingsrum och sex tandläkarutrustningar.
Tandvård bedrevs endast i en av flyglarna. Lokalytan var på 690 m 2 . 1959 genomfördes en ombyggnad
och därmed kom kliniken att expandera till 13 utrustningar. Mottagningarna låg på bottenplan
och i källarvåningen längst ner i varje flygel låg personalrummen. I början av 1980-talet
började en ombyggnad att planeras av lokalerna. Man sökte bygglov till åtgärderna men i sista
stund kom beslut från politikerna om att kliniken skulle stängas. Rören fick ligga kvar utan vidare
åtgärd efter stängning av mottagningen 1985. Fastighetskontoret övertog lokalerna. (G. Andersson,
muntlig inf.)
Lunds VA-verk genomförde 12 år efter att kliniken stängt en högtrycksspolning av rören i fastighetens
trädgård. En sträcka på 42 meter spolades och man återfann 2 gram kvicksilver per meter
rör, alltså 84 g kvicksilver. (I. Dellien, muntlig inf.) Idag finns bland annat en förskola i byggnaden.
Norlander En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs från 1930-talet till någon gång under 1940talet.
(A. Nilsson och H. Nilsson, muntlig ref.)
Kliniken var den första tandläkarmottagningen i Veberöd. Fastigheten finns kvar och fungerar idag
som bostadshus. (A. Nilsson, muntlig inf.)
5

Adress samt
fastighetsbeteckning
Revingehed, Sandby
Revinge 1:12
Råbygatan 9a
Östertull 47 (Tidigare:
Östertull 22)
Sankt Annegatan 1 (AFborgen)
Föreningen 16
(Tidigare: Föreningen
7,10 och 16)
Byggnads år
och lagfaren
ägare
Byggd: -
Staten Fortifikationsverket
Byggd: 1929
Brf Östertull 47
Byggd: 1850-51
Akademiska
föreningens fastighets
-AB
Tandläkare Kommentarer
Amanda Engman
Lena Beckvid En regementstandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1954 - 1982.
Östra Tandkliniken,
chef
Paul Wilstadius
På Revingeheds regemente inrättats en tandläkarmottagning i regementssjukhuset. Beckvid jobbade
halvtid på mottagningen 1954 – 1982. (L. Beckvid, muntlig inf.) Tandläkarmottagningen låg på
första våningen i sjukhusbyggnaden, i det som nu är personalrum. 1983 skedde en omfattande ombyggnad
av sjukhusbyggnaden. Om några rör byttes då är osäkert. (M. Kosel, muntlig inf.)
Det är troligt att kliniken var en kommunal inrättning, verksamhet bedrevs där 1938 * - 1941.
Marie Bogdan En studenttandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1960 - 1979.
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
Studenttandläkarenämnden inrättades 1960 och då fick Lund också sin första studenttandläkare
(Akademiska föreningen, 1961). Bakgrunden till mottagningens tillkomst var att det var mycket
svårt för studenter att få tid till en tandläkare (B. Olsson, muntlig inf.). Mottagningen hade fyra
behandlingsrum och var belägen högst uppe i huset med fönstren ut mot Sankt Annegatan. Arbetsgivare
var Studenttandläkarnämnden. Det finns sparat fotografier från mottagningen (K.
Thörnqvist, muntlig inf.). År 1979 skedde flytten till nya lokaler på Tunavägen. Marie Bogdan som
arbetade på både nya och gamla kliniken känner inte till vad som hände med rören på Sankt Annegatan
efter flytten (M. Bogdan, muntlig inf.). Idag används lokalen av Folkuniversitetet (K.
Thörnqvist, muntlig inf.).
6

Adress samt
fastighetsbeteckning
Sofiavägen 2 (Annetorpshemmet)
Drottning Sofia 1
(Tidigare: Stg: 265)
Solrosvägen 4, Dalby
Krokusen 1 (Tidigare:
Tulpanen 1)
Stationsbacken eller
Järnvägsvägen, Dalby
Stortorget 6
Sankt Clemens 22
(Tidigare: Sankt
Clemens 20 och Sankt
Clemens)
Byggnads år
och lagfaren
ägare
Byggd: 1922
Skånes läns
landsting
Tandläkare Kommentarer
BILAGA 1
Dick Nordström En folktandvårdsmottagning där verksamhet bedrevs 1945 – 1989.
På Annetorpshemmet bodde personer med handikapp i form av synskador och utvecklingsstörningar.
År 1923 beslöt Annetorps styrelse att anlita tandläkare Dick Nordström. Nordström fick
1945 ett nytt behandlingsrum och ny utrustning på Annetorp. Den nya tandläkarmottagningen var
enligt ritningar belägen på andra våningen i huvudbyggnaden (Stadsbyggnadskontoret, 1978a).
Vilken del av byggnaden som mottagningen låg i går att utläsa av bilaga 3.
År1965 flyttade skolverksamheten från Annetorp och betoningen låg därefter på vård och omsorg.
Landstinget tog över lokalerna 1967. (Sjöström, 1982) Tandläkarverksamhet bedrevs 1 -2 dagar i
veckan (G. Andersson, muntlig inf.).
Annetorp fick nya lokaler 1980. På grund av rivning och nybyggnad kan det inte finnas förorening
från kvicksilver före 1980. (G. Andersson, muntlig inf.) Av ritningar framkommer att rören i fastigheten
bytts ut vid renoveringen i slutet av 1970-talet och att nya gjutjärns- och plaströr sattes in
(Stadsbyggnadskontoret, 1978a och 1978b). Inga rörbyten skedde när tandläkarverksamheten lades
ner i april 1989. (G. Andersson, muntlig inf.)
Byggd: 1965
Lunds kommuns
fastighets AB
Lars G. Larsson En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1967 – 1983. Inga rörbyten skedde när
tandläkarmottagningen stängde (L. Larsson, muntlig inf.).
Byggd: - En tandläkarmottagning fanns i närheten av Dalbys gamla järnvägsstation. Fastigheten ska ha legat
på hörnan vid Stationsbacken och Järnvägsvägen. Tandläkarmottagning lades ner 1965 och byggnaden
revs sedan. (L. Larsson, muntlig inf.)
Byggd: 1832 Rickard Helmer En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1938 * - 1971.
Fastighets AB
Briggen
En muntlig källa säger att kliniken låg på andra eller tredje våningen i en av lägenheterna (G.
Corelius, muntlig inf.). En annan muntlig källa säger att mottagningen låg på andra våningen och
omnämns som en stor praktik (B. Björkelund, muntlig inf.). Huset används idag både till företags
lokaler och till bostäder. Fastighets AB Briggen har haft fastigheten i 10 år. Under deras tid har
inga omfattande rörbyten genomförts i fasigheten (B. Andersson, muntlig inf.).
7

Adress samt
fastighetsbeteckning
Stora Södergatan 6
(invid Stäket)
Färgaren 25 och 26
Byggnads år
och lagfaren
ägare
Byggd: -
Färgaren 26
Lunds kommun
Tandläkare Kommentarer
Rune Cristianson,
Bertil Rafstedt
Amanda Engman
En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1955 - 1963.
Mottagningen öppnade 1955 och låg på andra våningen. Mottagningen hade en yta på ungefär 70
m 2 , två operationsrum och ett litet labb. När mottagningen lagts ner övertog EPA (senare Åhlens)
lokalerna och väggar revs ut och rör revs upp. (B. Rafstedt, muntlig inf.) Inga dokument som visar
hur omfattande rörbyten som genomförts har hittats. Föroreningsrisken i fastigheten måste ändå
bedömas som låg. Sträckan från fastigheten fram till anslutningspunkten kan dock vara förorenad.
Södra Järnvägsgatan 12, Byggd: 1929 Romeus En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs från någon gång på 40-talet till någon gång
Veberöd
Halvstopet HB
på 60-talet (A. Nilsson och H. Nilsson, muntlig inf.).
Halvstopet 5 (Tidigare:
Mottagningen låg på andra våningen. (B. Nilsson, muntlig inf.). Idag ligger en antikaffär i byggna-
Veberöd 12:15)
den (A. Nilsson, muntlig inf.).
Tomegapsgatan Byggd: - Sten Forshufvud En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1938 * -1939. Gatunumret har ej återfunnits.
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
8

Adress samt
fastighetsbeteckning
Vipeholmsvägen,
(Vipeholms sjukhus)
Vipemöllan 2
Ö. Mårtensgatan 16
Östertull 40 (Tidigare:
Östertull 8 och 31)
Ö. Mårtensgatan 20
Östertull 42 (Tidigare:
Östertull 10)
Byggnads år
och lagfaren
ägare
Byggd: 20-talet
NCC Fastigheter
AB
1929
Brf Östertull 31
och Lunds revisorer
Byggd: -
Lunds kommuns
fastighets AB
Tandläkare Kommentarer
BILAGA 1
Knut Borglin En sjukhustandpoliklinik där verksamhet bedrevs 1935 – 86.
Vipeholms sjukhus öppnade 1935 och var ett specialsjukhus med hela landet som upptagningsområde.
Ett ökänt projekt för att forska om karies bedrevs på Vipeholm 1945 – 1951. Två tredjedelar
av de cirka 1000 patienterna deltog men även personal var med i försöksgrupperna. Deltagarna
skulle äta en grundkost med tillskott av olika slag. Det mest omtalade av delprojekten brukar
kallas kolaprojektet och gick ut på att se hur mycket karies ökade för patienter som fick äta specialtillverkade
extra klibbiga kolor. Anledningen till att undersökningarna genomfördes på Vipeholm
var att man ansåg att det var viktigt med en isolerad grupp försökspersoner för att fullt ut kunna
kontrollera kostsammansättningen. Tre specialutbildade tandläkare var inblandade i försöken.
(Carlén-Nilsson, 1998) År 1970 tog landstinget över verksamheten på Vipeholm (G. Andersson,
muntlig inf.).
Tandläkarverksamheten höll till i byggnad M3. Byggnaden är den mittersta av de tre byggnader
som ligger på södra sidan av området. (S. Rayner, muntlig inf.) M3 finns utmarkerad i bilaga 4. År
1982 upphörde Vipeholm som specialsjukhus och fungerade sen som ett vårdhem under några år
(Carlén-Nilsson, 1998). Tandläkarmottagningen hade då två behandlingsstolar. Det är något osäkert
vilket år tandläkarverksamheten upphörde på Vipeholm (G. Andersson, muntlig inf.). Idag ligger en
gymnasieskola på Vipeholmsområdet.
Paul Wilstadius En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1944 - 1970.
Paul Wilstadius,
Eric Mellberg
Mittemot mottagningen fanns en skola. Mottagningen beskrivs som liten och var belägen en trappa
upp i huset. (B. Björkelund, muntlig inf.)
En privat tandläkarmottagning där verksamhet bedrevs 1942 - 1980.
Mottagningen upphörde enligt muntlig källa 1980 och inte 1966 som är det sista året den återfinns i telefonkatalogen.
Mottagningen var troligen belägen på andra våningen med utsikt mot Spyken (P. Dahlgren, muntlig
inf.). Tandläkaren Eric Mellberg flyttade efter stängningen sin mottagning till Klostergatan 9.
På ritningar från 1977 framgår att samtliga avloppsledningar är utbytta ner till källargolvet (Stadsbyggnadskontorets,
1977). Det kan däremot fortfarande finnas förorening i rör från källargolvet och vidare ut ur fastigheten.
9

BILAGA 2
Bilaga 2: Befintliga tandläkarmottagningar i Lunds kommun som
återfunnits i 1938 - 2000 års telefonkataloger.
Adress Fastighetsbeteckning
och nummer
Bangatan 8,
Lund
Björnstorp 743,
Dalby
Botulfsgatan 2,
Lund
Bredgatan 8,
Lund
Bredgatan 20,
Lund
Bygatan 4,
Genarp
Bytaregatan 1,
Lund
Dag Hammarskjöldsväg
1 F,
Lund
Fäladstorget 2,
Lund
Fäladstorget 12
C, Lund
Kiliansgatan 17,
Lund
Klostergatan 3
b, Lund
Klostergatan 10,
Lund
Knut den stores
gata 2, Lund
Kraftstorg 6,
Lund
Mårtenstorget 10,
Lund
Nöbbelövstorg,
Lund
Päronvägen 1,
Lund
Revingevägen
2, Södra Sandby
Verksamhet
startades
Namn på tandläkare som arbetat på
mottagningen
Carl Holmberg
1
1961 Bo Ingmar Ekermann, Anders Ekermann
Önneslöv 16:33 1981 Göran Grynning
Maria Minor 9 1955 B. E. Bonow, Jan Lindhe, Barbro Wallenius, Kjell
Wallenius, Rolf Attström, Kerstin Attström, Lisbeth
Öwall, Bengt Öwall, Nils E. Nobréus, Lars Rundqvist,
Lisbeth Öwall, Bengt Qwall, Erna Wahlgren,
Anders Rönström, Vincent Henricsson, Desai Himi,
Bo Rosenquist, Stefan Thorsén, Åsa Blidegård,
Kerstin Knutson, Henrik Thoremalm, Anna Heggen,
Göran Eriksson
Paradis 38 1955 Dick Nordström, Anders Brattström, Britt Brattström
Paradis 44 1938 *
Erik Holmgren, Lars-Åke Åkesson, Inge Bernstrup
Grobladet 1 1959 Folktandvård. Privat tandläkarmottagning ska ha
bedrivets i fastigheten innan 1959. (B. Nilsson, muntlig
inf.)
Carl Holmberg
4
1973 Östen Bjernstad
Reuterdahl 1 1967 Britt-Marie Svinhufvud-Norfalk
Krämaren 1 1970 Folktandvård
Krämaren 1 1972 Göran Brocktorp, Leif Alenmyr, Lars Christersson,
Danila Christersson, Ulf Wikesjö, Bo Tillström, Inger
Christersson
Brunius 12 1955 Hans-Ebbe Levin, Bo Lindstrand, Bertil Ahman
Apotekaren 10 1935 (A. Stengard,
muntlig
inf.)
Ragnar Svensson, Agne Stengard¸ Ragnar Stengard
Gråbröder 17 1938 *
Ernst Alexanderson, Gunnel Hansson, Lars Bandstein,
Göran Karlow
Bytarebacken 31 1968 Björn Lindqvist, Lars-Åke Åkesson, Ingvar Andersson,
Claes Göran Lindberg, Jan Rundgren, Peter Åkesson, Lena
Igelström, Roger Igelström
Svartbröder 4 1938 *
H. Lundqvist, Claes Lundqvist j:r, Henrik Lundqvist, Britta
de Maré, Katalin Pahazi
Galten 5 1938 *
Åke Norlander, Märta Norlander, Torbjörn Brandelius,
Lennart Lundberg
Nöbbelöv 2:15 1983 Folktandvård
Trädgårdsmästaren
17
1982 Sven-Gunnar Ekblad, Berndth Heimstein
Grobladet 1 1972 Folktandvård
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
1

Adress Fastighetsbeteckning
och nummer
Sjöbovägen 4,
Veberöd
Sjöbovägen 6,
Veberöd
Steglitsvägen 3
A, Lund
Sankt Lars
sjukhus, Lund
Sankt Laurentiigatan
10,
Lund
Sankt Petri
Kyrkogata 7,
Lund
Skolgatan 1,
Dalby
Stora Södergatan
3, Lund
Stora Södergatan
4, Lund
Stora Södergatan
17, Lund
Stora Södergatan
25, Lund
Stora Södergatan
57 A,
Lund
Stora Södergatan
57 B,
Lund
Tunavägen 39
H, Lund
Veberödsvägen
3, Dalby
Vegagatan 2,
Lund
Vikingavägen
31, Lund
Vildrosvägen 3,
Veberöd
Västra
Mårtensgatan 1,
Lund
Östra Mårtensgatan
19, Lund
Östra Vallgatan
35 D, Lund
Amanda Engman
Verksamhet
startades
Garveriet 2 1975 Folktandvård
Namn på tandläkare som arbetat på
mottagningen
Garveriet 3 1967 Hannes Odéen, Kristina Sambris
Domherren 2 1969 Folktandvård
Klostergården
2:9
1969 Folktandvård
Sankt Peter 34 1983 Pedonti Tandvårdscentral
Winstrup 6 1940 Nils- Johan Velinder, Rolf Klacker, Georg Thörn,
Kerstin Lundin-Grevehus
Banken 7 1968 Folktandvård
Maria Minor 9 1938 *
Färgaren 22 1938* -1939
samt från 1964
Dick Nordström, Gilbert Corelius, Staffan Dahl
Gösta Carlsson, Rune Cristianson, Anders Olsson,
Lars-Erik Carlsson, Ulf Christiansson, Lars-Eric
Carlsson
Glambeck 5 1938* O.E. Swensson, Gösta Carlsson, Hans Grahnén,
Helge Hedberg, Gilbert Corelius, Tom Robertson,
Hans Christiansson
Murgrönan 4 1966 Stig Jonsson, Stig Linde, Per Åseskog, Carl-Johan
Lindström, Lars Bandstein
Repslagaren 26 1965 Maj Halvarsson-Nilsson, Marianne Rubin-Hallberg
Repslagaren 26 1965 Lars Lundgren, Ulla Borgh-Rahm
Studentkåren 1 1985 Eva Appelberg, Mats Gustavsson, Marie Bogdan,
Gunnel Holm
Banken 13 1984 Lars G. Larsson
Polarstjärnan 5 1982 Klas Elmqvist
Havamal 4 1989 (stod nya
lokalerna klara
för inflyttning)
Folktandvård
Älgen 6 1981 Per Arman, Margreth Persson
Maria Minor 6 1942-1949 samt
1952-1983
Garvaren 28 1990 Mats Frithiof
Sven-Birger Swenson, Karl Erland Qwarnström, Stig
Hallgren
Garvaren 7 1969 Richard Alklund, Bo Holmquist
* Undersökningen spänner över tiden 1938-2000 men kliniken har troligen funnits tidigare än 1938.
2

BILAGA 3
Bilaga 3: Tandläkarmottagning belägen på Sofiavägen 2. (Stadsbyggnadskontoret,
1976b)
Mottagningen ligger i den del av huvudbyggnaden som är markerad med
nummer 5.
1

BILAGA 4
Bilaga 4: Karta till byggnad M3 (Stadsbyggnadskontoret, 1986).
M3 är den mittersta av de tre parallella byggnaderna längst ner på kartan.
1