Kvicksilverförorening i avloppsrör i Lunds kommun

Amanda Engman
§). I de fall tvist uppstår om fördelningen kan frågan prövas av miljödomstolen
(Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a). Verksamheten kan inte dömas till att
bekosta saneringen om dess utsläpp varit så ringa att föroreningen inte ensam hade
inneburit efterbehandlingsansvar (MB 10 kap 6 §). Bevisbördan för detta ligger dock på
den verksamhetsutövare som inte anser sig ha efterbehandlingsansvar. Enligt
Miljöförvaltningen i Stockholm skulle en tandläkare kunna ställas fri från ansvar om
han/hon uppfyllde följande:
• Verksamheten har under driftenfasen haft senare års godkända amalgamavskiljare
installerat.
• Tömning av avskiljaren har skett enligt givna regler.
• Vattenlåset har tömts varje år.
• Verksamhetsutövaren kan uppvisa att hanteringen av farligt avfall skett i
enlighet med gällande lagar och regler.
(Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a)
4.4 Fastighetsägarens ansvar
I många fall bedrivs tandvårdsverksamhet i hyrda lokaler. Fastighetsägaren ansvar är i
de här fallen ännu inte helt klarlagt (Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a).
Fastighetsägarens ansvar är dock inte lika omfattande som verksamhetsutövarens
(Rubenson, 2002). En fastighetsägare eller tidigare sådan kan ställas till ansvar för
efterbehandling om verksamhetsutövare inte kan stå för efterbehandlingen samt om
ägaren känt till eller borde ha upptäckt föroreningen (MB 10 kap 3 §). Detta gäller dock
endast fastighetsägare som förvärvat fastigheten från och med den 1 januari 1999, då
Miljöbalken trädde i kraft (SFS 1998:811, 15 §). För fastighetsägare som köpt
fastigheten tidigare gäller att han endast kan åläggas att genomföra efterbehandling om
det framkommer av någon annan lagstiftning eller om fastighetsägare genom åtgärd
aktiverar föroreningar i fastigheten (Rudin, 2000). I de fall fastighetsägaren genom sina
åtgärder sprider en förorening i eller från fastigheten är han/hon, både enligt gammal
och enligt ny miljölagstiftning, verksamhetsutövare (Rudin, 2000). Fastighetsägaren
omfattas i de här fallen först och främst av MB 2 kap 3 och 7 §§ (H. Rudin, muntlig
inf.). Tredje paragrafen säger att alla som bedriver verksamhet eller genomför en åtgärd
ska vidta de försiktighetsmått och utföra de skyddsåtgärder som behövs för att förhindra
att olägenhet uppstår för människors hälsa och miljö. Enligt 7 paragrafen gäller kravet
så länge det inte kan anses orimligt att uppfylla det. Om fastighetsägaren förbiser sina
skyldigheter enligt dessa båda paragrafer kan också Miljöbalkens 10 kapitel vara
tillämplig (H. Rudin, muntlig inf.). En fastighetsägare som köpt fastigheten innan
Miljöbalken trädde i kraft kan också komma att drabbas ekonomiskt när det är dags att
sälja fastigheten (Rudin, 2000). Vid försäljning kan köparen kräva att ägaren genomför
efterbehandling eller sänker priset på grund av att den nya ägaren kan bli skyldig att
vidta efterbehandling.
I de fall fastighetsköpet var en privatbostadsfastighet ansvarar endast den köpare som
känt till föroreningen (MB 10 kap 3 §). Det beror på att det inte kan ställas lika hårda
krav på kunskaper och noggrannhet för en privatperson som en verksamhet (Rudin,
2000). Ifall fastighetsägaren finner att området är förorenat måste han/hon upplysa tillsynsmyndigheten
om det (MB 10 kap 9 §). Om så inte sker kan straffsanktioner utfärdas
för försvårande av myndighetskontroll. Upplysningsskyldigheten gäller även exploatörer
och andra som tillfälligt genomför arbeten i fastigheten. Vid renovering, rivning
eller högtrycksspolning av rör och stammar har fastighetsägaren ansvar för att
20