Kvicksilverförorening i avloppsrör i Lunds kommun

3. TANDVÅRDEN OCH KVICKSILVERANVÄNDNINGEN
verksamhet bedrevs, hade förhöjda kvicksilverhalter i ledningarna. Undersökningar
omfattade avloppsrör från 300 tandläkarmottagningar och inget fall återfanns där kvicksilvermängden
var obetydlig. Av undersökningarna har slutsatsen dragits att alla
avloppsrör från tandläkarmottagningar innehåller så mycket kvicksilver att röret och
innehållet ska omhändertas som farligt avfall. Mer om undersökningarna i Stockholm
finns i avsnittet Saneringsprojekt runt om i landet.
Kvantiteten kvicksilver som finns kvar i avloppsrör från historiska mottagningar beror
bland annat på hur länge mottagningarna funnits, vilken typ av behandlingar som
genomförts där, typ av rör, lutning på rören samt om högtrycksspolning skett. Risken är
stor att mycket kvicksilver finns kvar i många av avloppsrören från de historiska
mottagningarna trots att rören kontinuerligt använts under årtionden efter att mottagningen
lagts ner. Rören ligger då och läcker kvicksilver. (Miljöförvaltningen i
Stockholms stad, 1999a)
Det är viktigt att poängtera att tandläkarverksamhet fortfarande idag ger upphov till
utsläpp av amalgampartiklar. Även mottagningar som inte längre använder sig av
amalgam som fyllmaterial släpper ut amalgam till vatten, till exempel när de borrar ut
gamla amalgamfyllningar. Det amalgam som uppkommer vid borrning är till stor del
som mycket fint damm. De fina partiklarna hinner vanligtvis inte sedimentera i rören
utan transporteras istället till det kommunala reningsverket genom till exempel en
toalettspolning. De större bitarna amalgam påverkas inte alls i lika stor utsträckning av
toalettspolningar som fina partiklar (O. Pettersson, muntlig inf.). Eftersom väldigt
många svenskar har amalgam i tänderna kommer problemet med kvicksilver från tandläkarmottagningar
kvarstå under många år.
3.1.4 Amalgamavskiljare
Innan amalgamavskiljarna kom i bruk passerade stora delar av amalgamet direkt ut
genom vaskar, operationsenheter och dylikt (Miljöförvaltningen i Stockholms stad,
1999a). Amalgamavskiljaren togs i bruk för att minska utsläppen av kvicksilver till
vatten, 1985 blev avskiljare obligatoriska på tandläkarmottagningar (Svidén, 2003).
Avskiljarna skulle klara att avskilja 95 procent av amalgamet men olika praktiska
problem fick till följd att den önskade avskiljningsgraden troligen inte uppnåddes förrän
på 1990-talet (Svidén, 2003). I amalgamavskiljaren avskiljs amalgamet genom
sedimentering eller en kombination av sedimentering och centrifugering (Berglund,
2002). Idag ska amalgamavskiljare finnas installerade till tandläkarstolar och vaskar där
utrustning rengörs.
Det finns en ISO standard för amalgamavskiljare, den fastställdes 1999 och har sedan
översatts till svensk standard. Standarden säger bland annat att amalgamavskiljaren ska
klara att avskilja minst 95 procent av amalgamet (SS-EN ISO 11143, 2000). Kritik har
höjts mot standarden eftersom det amalgam som släpps ut från tandläkarmottagningar
idag till stor del består av mycket fint borrdamm och inte motsvarar den kornstorleksfördelningen
som standardens test bygger på. De fina partiklarna är amalgamavskiljare
ofta sämre på att klara av än de större partiklarna. Kritiken har lett fram till att arbete
påbörjats för att utveckla en ny standard.
En del tillsynsmyndigheter runt om i landet har gjort bedömningen att de svenska
kraven på amalgamavskiljare inte är tillräckliga. Istället har de krävt att avskiljarna ska
klara de mer stränga tyska eller danska kraven vilket innebär att verksamheterna fått
11