Kvicksilverförorening i avloppsrör i Lunds kommun

4. LAGAR OCH REGLER
4. LAGAR OCH REGLER
I detta kapitel redogörs först för generella regler gällande kvicksilver och tandläkarmottagningar.
Därefter följer några stycken där den rättsliga ansvarsfördelningen för
kvicksilverförorenade rör från tandläkarmottagningar presenteras. I slutet av kapitlet
återfinns och en kort presentation av VA-lagen och ett stycke om ramdirektivet för
vatten.
4.1 Bestämmelser om tandläkarmottagningar och kvicksilver
Tandvård klassas som miljöfarlig verksamhet i enlighet med Miljöbalken 9 kap 1 § och
omfattas av de allmänna hänsynsreglerna. Hänsynsreglerna finns i Miljöbalkens 2 kapitel
och utgör grunden för de krav som verksamheterna ska uppfylla och för de krav
som ska ställas på verksamheten vid tillsyn. Tandläkarmottagningar betraktas som
vårdinrättningar och därigenom gäller från och med Miljöbalkens ikraftträdande anmälningsplikt
för dem (SFS 1998:899, 38 §). Mottagningarna omfattas även av Förordning
(1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll.
4.1.1 Kvicksilverhaltigt avfall från tandläkarmottagningar
Rör som blivit kontaminerade av kvicksilver klassas i avfallsskedet som farligt avfall.
Hantering av farligt avfall finns reglerat i Avfallsförordningen (SFS 2001:1063). I
enlighet med förordningen ska transportdokument upprättas för varje transport av farligt
avfall som sker inom Sverige (SFS 2001:1063, 41 §). I bilaga 2 till Avfallsförordningen
finns en förteckning över avfall som tillhör en avfallskategori. Avfallet betecknas i
bilagan med en sexsiffrig kod som svarar mot en definition av avfallet, om koden följs
en asterisk är det farligt avfall. Avfall som utgörs av amalgam från tandvård har koden
18 01 10*. Den dag det är dags att slutförvara det kvicksilverhaltiga avfallet kommer
det att göras i bergrum (Miljöförvaltningen i Stockholms stad, 1999a). (SFS 2001:1063)
4.2 Generellt gällande ansvar för efterbehandling
Kapitel 9 och 10 i Miljöbalken är centrala när det kommer till ansvarsfördelningen för
kvicksilverförorenade rör. (Miljöförvaltning i Stockholms stads, 1999a) Kapitel 9 är
viktigt eftersom där återfinns definitionen av miljöfarlig verksamhet. Var och en som
bedriver/bedrivit en verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan orsaka skada på miljön
ansvarar att avhjälpa den i den omfattning det kan anses skäligt enligt Miljöbalkens 10
kapitel (MB 2 kap 8 §). Det 10 kapitlet behandlar förorenade områden och syftar till att
stat, län och kommun inte ska behöva stå för kostnaderna för undersökning och sanering
(Rudin, 2000). Områden som innebär efterbehandling är förorenade mark- och vattenområden
samt förorenade byggnader och andra anläggningar som kan skapa olägenhet
för människors hälsa och miljö (MB 10 kap 1 §). Kapitel 10 är tillämpbart på fall
gällande förorenade rör från historiska och befintliga tandläkarmottagningar om
fastigheten är så förorenad att det kan medföra skada eller olägenhet för människors
hälsa eller miljö. Bedömningen för vad som kan anses utgöra olägenhet måste bedömas
för vart enskilt fall (Berglund, 2002). Efterbehandlingsansvaret innebär att den
ansvarige i skälig omfattning ska utföra alternativt bekosta de efterbehandlingsåtgärder
som behövs. (MB 10 kap 4 §). I Miljöbalken preciseras inte till vilken grad reningen ska
ske (Rudin, 2000). Vid alla åtgärder som omfattas av 10 kapitlet ska överväganden
också göras enligt Miljöbalkens 2 kapitel (Regeringens proposition, 1997/98:45).
4.2.1 Anmälan om efterbehandling
Efterbehandling enligt Miljöbalkens 10 kapitel måste anmälas till tillsynsmyndigheten
(SFS 1998:899, 28 §). Ifall anmälan uteblir kan följden bli en Miljösanktionsavgift på 5
17