Professionalisering i Praktiken - Lunds kommun

Professionalisering i Praktiken
En kvalitativ studie av professionaliseringens konsekvenser för en grupp
familjebehandlare i Lunds Kommun
Ingela Svensson
Socialhögskolan vid Lunds
Universitet.
SOLX63
Vt - 08
Handledare: Staffan
Blomberg

Abstract
Author: Ingela Svensson
Title: Professionalization in practice – a qualitative study of the consequenses of
profesionalization for a group of familytherapists in Lund municipality. (Translated title).
Supervisor: Staffan Blomberg
Assessor: Lars B Ohlsson
This qualitative study aimed to explore the practical consequenses of the increasing demands
on proffesionality in swedish social work. These demands are related to questions of
evidensbased social work, research on tretment efficacy and outcome, and evaluation. The
increase in professionalism in swedish socialwork has consequenses at a general as well as an
individual level. The purpouse of the esseay was to examine and analyze how a swedish
manualbased treatmentmodel, LIHF, affects the profession- related freedom of the
familytherapists that are using the model. The researchquestions asked were: What is the
development history and the containts of the treatment model? How does the therapists
experience the use of LIHF when it comes to its effect on their competence and therapeutic
work, as well as in relation to colleagues and other social workers? Nine qualitative
interviews were conducted with familytherapists at a center for familytreatment in Lund,
Sweden. The analysis was conducted by the use of theories of organization and
professionalism to explain how demands on increased professionalism affect the
socialworkers professional role, influence and independence.
It was concluded that the creation and use of LIHF could be said to form a good example
of the process of professionalizing swedish social work, as its was created with great care of
evidencebased practise, possibilities of valuation and reproduction. Furthermore, it functioned
as a way for the familytherapists to exercise expertise and gain sanctionized authority from
other professional individuals and organizations, factors that are also sicnificant for the
process of increased professionalism. The development and use of LIHF also seemed to have
had professionalizing consequenses for the therapists at an individual level, in terms of
increased independence, clear workrole, learning and educational opportunities, among
others. The retsraints put on the therapist by the manual was not interpreted by them as an
obsticle, on the contrary the structure was seen as creating order, wellfunctioning channels of
feedback, security, and as having good effects in creating relations with the clients.
Keywords: LIHF, Familytherapy, Professionalism, Evidensbased, Social Work
2

Innehåll
Förord......................................................................................................................................... 4
Inledning..................................................................................................................................... 5
Syfte ....................................................................................................................................... 6
Frågeställningar.................................................................................................................. 6
Metod ......................................................................................................................................... 7
Metodval och intervjuförfarande............................................................................................ 7
Rapportering och tolkning av empirin ................................................................................... 8
Etiska överväganden ............................................................................................................ 10
Källkritik .............................................................................................................................. 11
Disposition ............................................................................................................................... 12
Familjeenheten och dess metodologiska grund........................................................................ 13
Familjeenheten ..................................................................................................................... 13
Lösningsfokuserad intensiv hemmabaserad familjebehandling (LIHF) .......................... 14
LIHF:s teoretiska grunder .................................................................................................... 14
Lösningsfokuserad familjeterapi...................................................................................... 14
Multisystemiskt perspektiv (MST)................................................................................... 15
Bättre Föräldraskap .......................................................................................................... 15
Teoretiska utgångspunkter ....................................................................................................... 17
Professionsteori .................................................................................................................... 17
Organisationsteori ................................................................................................................ 18
Professionaliseringens konsekvenser för behandlarens yrkesroll och frihet............................ 20
Modellens utveckling och innehåll ...................................................................................... 20
Förhållningssätt ................................................................................................................ 20
Verktyg............................................................................................................................. 23
Utvärdering....................................................................................................................... 25
LIHF och Evidensen............................................................................................................. 25
Kunskapens ramar och yrkesmässig frihet........................................................................... 28
Yrkesrollens ramar - om förhållande till omvärlden............................................................ 31
Organisationens ramar och yrkesmässig frihet .................................................................... 35
Berättelser om strukturens gränser och behandlarnas frihet ............................................ 35
Teknologi ......................................................................................................................... 39
Roller och arbetsfördelning.............................................................................................. 40
Professionaliseringens konsekvenser på en individuell nivå ............................................... 41
Att hålla kvar och investera i personalen ......................................................................... 42
Inflytande och självständighet......................................................................................... 44
Avslutande reflektioner............................................................................................................ 46
Referenser................................................................................................................................. 50
3

Förord
Till Familjeenheten i Lund vill jag rikta ett varmt tack, för att ni lät mig husera i era lokaler
och så öppenhjärtigt delade med er av era kunskaper och erfarenheter. Tack också för gott
kaffe och ett trevligt bemötande!
Tack Staffan Blomberg för tålamod och flexibilitet utöver det vanliga, och för att du trodde
på den här uppsatsen även när jag inte gjorde det.
Tack också till Lunds Kommun och Lotta Green Dahlberg, som med sin lista över
uppsatsämnen styrde mina steg mot familjeenheten och inspirerade till uppsatsens huvudtema.
Tobias, Helena och Katla, det är tack vare er som jag orkade ända fram. Ni är underbara.
Tack.
4
Ingela Svensson, Malmö 20080331

Inledning
Idag är kraven stora på att evidensbaserad kunskap om olika metoders effekter ska ligga till
grund för det sociala arbetets praktik. Socialstyrelsen har i Sverige ett särskilt ansvar för
kunskapsutveckling och integration mellan forskning, praktik och utbildning (Börjesson, M
2005). Verksamheter ska utvärderas, och röster höjs för att praktiker ska kunna hänvisa till
teorier och forskning för att legitimera de insatser och bedömningar som görs.
Manualbaserade organisationsmodeller verkar bli allt mer populära. De ökar verksamhetens
transparens och tydliggör ideologier och teoretiska grundvalar för de metoder och verktyg
som används. De underlättar också mätningar av effekterna av verksamheten.
Krav på genomskinlighet, vetenskaplig grund, och resultatmätningar skapar samtidigt press
och begränsningar för de verksamma socialarbetarna. En del forskare anser att det sker en
byråkratisering av allt fler yrkesområden som begränsar professioners självständighet
(Selander 1989). Människovårdande organisationer är beroende av en kompetent personal
som kan hantera den komplexa teknologi som organisationen kräver. Dessutom kräver
organisationen en struktur som ger personalen svängrum att tillämpa sina kunskaper och
färdigheter (Bolman & Deal 2005:93).
Det verkar alltså finnas ett spänningsförhållande mellan krav på evidensbaserad
verksamhet och yrkesmässig handlingsfrihet. Detta är ett aktuellt debattämne, Forsas
symposium i februari 2007 hette till exempel att göra socialt arbete – mellan manual och
improvisation. Konflikten mellan behovet av socialarbetares handlingsfrihet och de regler och
ramar som i allt större utsträckning karaktäriserar modernt socialt arbete skapar nya
förutsättningar för metoder och teorier i socialt arbete.
Vetenskaplig kunskap brukar tillskrivas en central betydelse i professionaliseringen av
olika yrkesområden. Strävan efter vetenskaplig kunskapsgrund kan alltså vara en del av olika
yrkesgruppers strategi för att nå och upprätthålla kunnande och sociala positioner (Dellgran &
Höjer 2000:26). Inom socialt arbete är strävan efter professionalisering en utbredd tendens
(Selander (red) 1989). Syftet med ökad professionalisering av det sociala arbetet kan betraktas
ur olika perspektiv, och innebär olika saker på aktörs – och strukturell nivå. Ur ett
organisationsteoretiskt perspektiv har organisationer och anställda olika mål med
verksamheten (Bolman & Deal 2005). Professionalisering kan sättas in i detta sammanhang
och betraktas som ett organisatoriskt mål. På så sätt kan den organisationsteoretiska
begreppsapparaten skapa ett användbart ramverk kring en analys av professionaliseringsprocesser.
5

I Lunds kommun har familjeenheten skapat en behandlingsmodell för familjer:
Lösningsfokuserad intensiv hemmabaserat familjebehandling (LIHF). Modellen är manualbaserad,
och utvecklad utifrån teorier och metoder med beforskade effekter. När jag kom i
kontakt med verksamheten undrade jag hur behandlarna som arbetar med LIHF hanterar
spänningsförhållandet mellan de, i manualen manifesterade, strukturella kraven på förankring
i vetenskaplig kunskap, mätbarhet och transparens, och behovet av svängrum för individuella
kompetenser, kunskaper, erfarenhet och bedömningar.
Syfte
Syftet med den här uppsatsen var att undersöka och analysera hur en manualbaserad
behandlingsmodell som LIHF påverkar den yrkesmässiga friheten hos de familjebehandlare
som använder modellen.
Frågeställningar
De frågeställningar jag utgick ifrån var
• Hur ser modellens utveckling och innehåll ut?
• Hur upplever och hanterar behandlarna LIHF:s påverkan på den yrkesmässiga
handlingsfriheten
- i relation till sin egen kompetens och behandlingsarbete?
- i relation till sina kollegor och andra professionella?
6

Metod
En forskares metod är avgörande för hur resultatet kommer att se ut. Jag kommer här att
redogöra för mitt metodval, avgränsningen av mitt område, hur datainsamlingen gått till och
hur materialet bearbetats, etiska överväganden, och källkritik.
Detta är inte en studie av metoder i familjebehandling, eller vad olika modeller innebär.
Inte om vad som gör att familjer behöver familjebehandling, eller om risk- eller
skyddsfaktorer. Detta är heller ingen utvärdering eller bedömning angående om LIHF är en
bra eller dålig modell för familjebehandling. Jag har inte observerat verksamheten eller talat
med klienter, och undersöker inte modellens eller verksamhetens resultat eller effekter.
Det finns många olika perspektiv utifrån vilka man kan studera organisationer. Jag
kommer inte att applicera någon av teorierna på familjeenheten i syfte att beskriva denna
organisations uppbyggnad och organisering utifrån organisationsteori. Däremot kan vissa
delar av organisationsteori användas för att analysera LIHF:s funktioner i relationen mellan
organisation, struktur och anställd, och begreppsliggöra konkreta aspekter av
professionaliseringen.
Metodval och intervjuförfarande
Jag valde att arbeta efter en kvalitativ metod, eftersom det lämpar sig bäst då syftet är att öka
förståelse för ett fenomen, inte beskriva eller mäta det, som man gör med en kvantitativ
metod. Jag ville höra behandlarnas egna beskrivningar av hur de utför behandling, och deras
upplevelser av att jobba med just LIHF. Denna information bedömde jag vara enklast och
säkrats att inhämta medelst intervjuer. Jag använde en halvstrukturerad intervju, i syfte att få
beskrivningar av den intervjuades livsvärld, med avsikt att tolka de beskrivna fenomenens
mening (Kvale 1997:13).
Intervjuerna genomfördes under hösten 2007 i Lund. Två av de intervjuade var män och
sju var kvinnor. Jag ämnade intervjua samtliga sex familjebehandlare och fyra
ungdomsbehandlar i LIHF, och dessutom enhetschefen. Ett bortfall skedde om en
familjebehandlare, detta bortfall berodde på tidsbrist och kan inte anses ha påverkat resultatet
i någon större utsträckning.
Jag kom i kontakt med familjeenheten via socialförvaltningens lista över uppsatsämnen.
Jag kontaktade familjenheten för att jag blev nyfiken på vad deras behandlingsmodell var för
något, och de var positiva till att jag skrev en uppsats om deras verksamhet. Jag informerade
7

inte om exakt vad uppsatsen skulle komma att handla om, utan presenterade i inledningsskedet
ett antal alternativa frågeställningar som handlade om LIHF:s olika beståndsdelar i
relation till dess helhet, hur det praktiska arbetet ser ut och behandlarnas roll i arbetet.
Jag inledde mitt intervjuande med att göra två intervjuer på två timmar respektive 45
minuter av mer informerande karaktär, med behandlare som varit med från start i modellen
samt enhetschefen. Sedan gjorde jag två 45 minuters pilotintervjuer med behandlare. Jag hade
ingen intervjuguide då, utan frågade vad modellen var, hur utvecklingen av den sett ut, och
vilka olika metoder, utbildningar och dylikt som inspirerat den. För att få en tydlig bild av
behandlingsarbetet bad jag behandlarna ge fallbeskrivningar: jag bad respondenterna erinra
sig ett fall de arbetat med, och bad dem konkret och möte för möte beskriva
behandlingskontakten, vad de gjort och varför, och hur klienten reagerat på detta. Jag frågade
också vad de ansåg var positivt för dem själva som behandlare med LIHF, och om de upplevt
sig hindrade av den någon gång. Slutligen talade vi om arbetet med modellen i relation till
andra professionella.
Intervjuguiden skapades sedan utifrån frågeställningarna och den information jag fått i de
första intervjuerna. Intervjun med enhetschefen hade snarast karaktären av ett informationsmöte
varför guiden där såg något annorlunda ut. Frågorna kom, liksom syftet, i stort från min
nyfikenhet i ämnet och intervjuerna var av mycket öppen karaktär, där de intervjuade styrde
mycket. Intervjuguiden bestod av exempelfrågor inom olika teman, och formuleringen av
frågorna varierade utifrån varje intervjus unika karaktär. Jag ville på detta sätt inte forma
empirin av en förväntad utgång, utan hellre skapa ett självständigt empiriskt mönster innan
jag valde teorier att förklara och analysera detta mönster med.
Rapportering och tolkning av empirin
Jag har beskrivit samtliga intervjuade i texten som ”behandlarna” trots att vissa utsagor
kommer från enhetschefen som inte har någon behandlarroll i LIHF. Detta för att säkerställa
anonymitet. De uttalande jag tagit med från enhetschefens intervju kräver ingen särskild
presentation. Denna intervju innehöll främst information om själva modellens innehåll och
utveckling. Jag har inte heller gjort någon åtskillnad på utsagor från kvinnor och män, också
av anonymitetsskäl.
Intervjuerna spelades in med en Mp3 spelare, vilket var en stor fördel jämfört med
bandspelare då den är så liten och tyst att både intervjuare och intervjuperson lätt glömde att
den var i rummet. Samtliga inspelningar var utan större brister i ljudkvalitet. Fördelen med
8

denna registrering (att spela in) är att forskaren kan koncentrera sig på ämnet och behöver inte
vara upptagen med att anteckna och pauser och tonfall finns bevarade när intervjun ska tolkas
och analyseras (Kvale 1997). Intervjuerna transkriberades ordagrant av mig kort tid efter att
de genomförts. Detta var tidsödande men gjorde mig väl förtrogen med intervjumaterialet,
inte bara med den skrivna produkten utan också med röstläge, pauser, och erinrande av gester
osv. Att intervjuer skrivs ut på samma sätt, helst av samma person, underlättar jämförelser av
intervjuer (Kvale 1997).
Ett intervjumaterial börjar tolkas redan under intervjun, i samspelet mellan intervjuare och
intervjuad, genom återkoppling, förtydligande och så vidare (Kvale 1997). Jag är en ovan
intervjuare och mina intervjuer innehåller vissa brister när det gäller klargörande frågor. Detta
har jag försökt kompensera för genom att vara försiktig i mina tolkningar av vad som sagts
och utelämnat områden som jag inte fått omfattande eller tydlig information om. Jag har även
noga reflekterat över hur intervjupersonerna uppfattat den fråga som ställts – och över
skillnaden mellan att svara på min fråga och att gå vidare in på en egen fundering. Det
verkliga tolkningsarbetet skedde i den här studien i det som Kvale (1997) menar är
tolkningens fjärde steg: tolkning av den utskrivna intervjun. Intervjuutskriften är en
konstruktion och transkriberingen från tal till skrift påverkas av transkriberarens tolkning.
Validitet är inte en fråga om absolut sanning – en sådan finns inte. Däremot kan man
fundera över syftet med en utskrift när man diskuterar validitet (Kvale 1997). Jag klargjorde
från början att behandlarna inte hade något som helst inflytande över syfte, frågeställningar
eller innehåll i uppsatsen. Det har inte varit helt oproblematiskt att hålla fast vid detta. Jag är
naturligtvis tacksam över hur villigt alla ställt upp med intervjuer och informationsmöten, att
de skaffat fram dokument och gett mig tillgång till deras lokaler. Den relation som skapats
mellan mig och arbetsplatsen kan göra det svårare för mig att förhålla mig kritisk till
verksamheten. Detta har jag hanterat genom att hålla i åtanke att jag inte skriver för att
bedöma, varken enskilda personer eller organisationen som helhet, i hur duktiga de är i sitt
arbete. Det kan inte min empiri säga något om. En medvetenhet om detta har hjälpt mig att
behandla empirin på ett ansvarsfullt, opartiskt och sakligt sätt. Genom att genomföra
utskrivningen kort tid efter intervjun, att skriva ut tolkande kommentarer (skrattar, låter
ironisk, låter osäker) lyssna upprepade gånger på intervjuerna, samt komplettera med
anteckningar under själva intervjun, skapade jag en bred grund för min tolkning. Genom att
vara noggrann med överensstämmelsen mellan utskrift, utsagor och tolkning i min
rapportering, blir tillförlitligheten högre. Jag kontrollerade förekomsten av citat så att det i
9

studien råder en bra balans mellan material från olika intervjuer: uttalanden från samtliga
intervjupersoner finns med i uppsatsen.
Jag har i min analys använt en ad- hoc teknik, där jag växlat mellan olika angreppssätt för
att skapa mening av materialet. Jag gjorde mig väl förtrogen med materialet innan jag valde ut
de teoretiska resonemang jag ville använda för att fylla mitt syfte. Jag använde mig av sax och
understrykningspennor i olika färger för att separera olika teman i materialet, och få en
överblick av i vad som föreföll vara viktigast för intervjupersonerna. Jag skilde på vad de
själva spontant tagit upp och vad som var svar på mina frågor. Sedan gick jag över till att i
datorn gruppera uttalanden under olika rubriker. Här använde jag mig av
meningskoncentrering, där omfattande och innehållsrika intervjutexter delas upp i
meningsenheter, och sedan omformuleras till koncentrerade stycken som avspeglar innehållet.
Utifrån meningskoncentreringen kan sedan huvudteman utvecklas (Kvale 1997). Jag samlade
de ordagranna citaten i motsvarande dokument, så att jag kunde välja ut rätt korrelerande citat
för att illustrera mina exempel i texten.
Etiska överväganden
Det fanns en rad etiska dilemman att ta hänsyn till vid genomförandet av den här studien.
Mest framträdande blev detta i kontakten med fältet och intervjupersonerna, och jag ställde
mig många frågor inför dessa möten. Hur kan de intervjuade behandlarna komma att påverkas
av det jag skriver? Hur påverkas de av de frågor jag ställer? Hur ska jag undvika att kränka
någon, eller försätta dem i pressade situationer? Steinar Kvale (1997) tar upp några viktiga
punkter att reflektera över för en ökad etisk korrekthet i en vetenskaplig studie, vilka jag i det
kommande ska diskutera i förhållande till min studie. De är: Fördelar med undersökningen,
informerat samtycke, konfidentiellitet, konsekvenser, och forskarens roll.
Behandlarna och enhetschefen intervjuades enskilt i 35 – 45 minuter. Samtliga intervjuer
genomfördes i ett samtalsrum på familjeenheten. Respondenterna informerades i förväg
skriftligen om sin rätt till anonymitet och frivillighet, samt att de kunde säga nej till att bli
inspelade. Denna information gavs också muntligen innan intervjun. Samtliga samtyckte till
inspelning, vilket var positivt då jag kunde koncentrera mig på att lyssna och ställa följdfrågor
och inte behövde anteckna så mycket. Intervjuerna skrevs ut och namnen kodades omgående.
Utskrifter och inspelningar har behandlats konfidentiellt. Eftersom LIHF är skapat av
familjenheten går det inte att skriva om LIHF och låta enheten vara anonym. Enheten har
godkänt att arbetsplatsens namn är utskrivet.
10

I realiteten är det problematiskt att säkerställa ett sant informerat samtycke, då för mycket
information om vad studien handlar om kan påverka intervjupersonernas utsagor. Dessutom
är det inte säkert att forskaren själv vet vilken riktning studien kommer att ta (Kvale 1997). Så
var fallet i den här studien; fokus ändrades flera gånger, och jag var medvetet öppen inför att
låta det som framkom av empirin styra studien vidare. Därför gav jag en mycket generell
beskrivning av syftet; att ta reda på vad LIHF – modellen innehöll, hur behandlarna konkret
arbetade med klienterna och vad de tyckte om att arbeta med modellen.
Det är viktigt att en samhällsvetenskaplig studie skapar kunskap som kan förbättra
människans situation eller öka hennes värde (Kvale 2997:104). Föreliggande studie möttes
med entusiasm av intervjupersonerna som uttryckte att de upplevde att dess genomförande var
till nytta för dem på flera sätt. Dels sa många att det var givande att få tillfälle att reflektera
över och sätta ord på olika aspekter av sitt arbetssätt i intervjun. Dels var de intresserade av
vad en utomstående kan se och har att säga om deras verksamhet, och såg studien som ett bra
tillfälle till återkoppling av personalens ”samlade” syn på sitt arbete. Utgångspunkten var
därför att studien skulle komma att vara till fördel för de deltagande intervjupersonerna, på ett
individuellt plan men också i allmänhet i och med ökad kunskap om metodens påverkan på
yrkesrollen.
Källkritik
Bolman och Deal (2005) skriver i första hand för chefer och framtida ledare och stora delar av
boken fokuserar ledarskap. De kapitel som fokuserar strukturer har varit mig mycket
behjälpliga i att analysera LIHF som struktur och de anställda som aktörer i en organisation,
ur ett organisationsteoretiskt perspektiv. I övrigt ansträngde jag mig för att hitta ny forskning
inom området, vilket var problematiskt eftersom det är ett nytt område som det inte finns så
mycket om, men också viktigt då mycket förändras snabbt när ett nytt område börjar utforskas
intensivt och också är samhällsaktuellt som professionaliseringen. Jag har använt
avhandlingar, meataanalyser och antologier i första hand för att få en mångfacetterad men
också vetenskaplig bild av de ämnen och teorier jag använder. Jag hade gärna använt fler
strikt vetenskapliga källor men det var svårt att finna forskning som behandlar
professionalisering på en direkt nivå genom praktiska exempel från organisationer, så som jag
använder teorierna.
Angående LIHF finns ingen skriftlig dokumentation utöver de rapporter jag redovisat och
själva manualen, som jag fått läsa i på plats på familjeenheten. Därför måste jag förlita mig på
11

de intervjuades beskrivningar av arbetet. Mycket intervjutid gick därför åt till att samla in
fakta om själva modellen och dess innehåll. Jag fick riklig och väl överensstämmande
information där och anser den vara tillförlitlig.
Disposition
Jag inleder den fortsatta framställningen med en bakgrund där läsaren får information om den
undersökta arbetsplatsen - Familjeenheten i Lund - och metoden LIHF. Jag redogör också
kortfattat för modellens huvudsakliga inspirationskällor vad gäller modeller för familjebehandling:
Lösningsfokuserad familjebehandling, Multisystemisk terapi, och Bättre
Föräldraskap. Nästa kapitel heter Teoretiska utgångspunkter och här går jag igenom forskning
och teorier som ligger till grund för min fortsatta analys: teorier om professionalisering,
evidensbasering, och organisationer. I det efterföljande kapitlet presenteras en integrering av
empiripresentation och analys. I den första delen av analysen skriver jag om modellens
utveckling och innehåll och förhållande till vetenskaplig kunskap och andra professionella.
Den andra delen fokuseras organisatoriska villkor för verksamheten. Genomgående i analysen
diskuteras LIHF i förhållande till professionaliseringen av socialt arbete. Det är som en del i
denna process modellens begränsningar och villkor för behandlarnas frihet och hur de
hanterar detta diskuteras. Uppsatsen avslutas med en sammanfattning av resultaten följt av en
avslutande reflektion.
12

Familjeenheten och dess metodologiska grund
Den här studien utfördes i Lunds Kommun och huvudrollsinnehavaren i uppsatsen är
familjeenheten inom Lunds socialförvaltning och den modell för familjebehandling som de
utvecklat: LIHF. Jag kommer här att ge en översiktlig presentation av arbetsplatsen och
modellen. I den här uppsatsen tar jag vid olika tillfällen upp modeller som har tjänat som
inspirationskällor och teoretisk grund för utvecklingen av LIHF. Som en tjänst till läsaren ger
jag en kort beskrivning av dessa.
Familjeenheten 1
Familjeenheten är en resurs inom Lunds socialförvaltning som bildades 1997 och behandlar
familjer med barn och unga upp till 20 år. Man kommer till Familjeenheten på remiss från
socialsekreterare på enheterna Barn och Familj eller Unga och Familj inom
socialförvaltningen i Lunds kommun. Att man skulle arbeta lösningsfokuserat var det som var
den övergripande, gemensamma nämnaren när enheten bildades. I övrigt hade personalen
mycket olika bakgrund, erfarenheter och utbildning. I verksamheten ingår familjebehandling i
enskilda ärenden, i LIHF och föräldrautbildning i grupp. I denna uppsats berörs enbart arbetet
i LIHF. 2001 sökte Familjeenheten, och fick, EU- pengar. Detta möjliggjorde för fem
familjebehandlare att skapa en ny modell för familjebehandling. LIHF har utvecklats av de
anställda på familjeenheten, inom ett projekt som löpt parallellt med den ordinarie
verksamheten och varade i tre år. På hösten 2004 startade ett nytt projekt, finansierat av
socialförvaltningen, med syfte att använda och utvärdera LIHF. Resultatet av detta arbete är
att LIHF har blivit en permanent insats med ett team bestående av fem behandlare på
familjenheten som arbetar heltid med LIHF och fyra ungdomsbehandlare som arbetar deltid i
programmet. Steget är en resurs för ungdomsbehandling inom lunds socialförvaltning som
familjeenheten har samarbete med. Ungdomsbehandlarna arbetar dels inom steget med
enskilda ärenden och dels i LIHF, i olika stor utsträckning.
1 Informationen om familjeenheten och LIHF kommer från två olika dokument; Projektrapport LIHF 20071026
Dokument från Familjeenheten, Lunds Socialförvaltning och Projektbeskrivning LIHF 20041014 Dokument från
familjeenheten, Lunds Socialförvaltning. Dessutom har jag fått muntlig information om LIHF och dess innehåll
på ett informationsmöte 071107 samt från de intervjuer som jag genomfört med anställda på familjeenheten.
13

Lösningsfokuserad intensiv hemmabaserad familjebehandling (LIHF)
Modellen bygger på ett lösningsfokuserat och multisystemiskt tänkande. Modellen har också
inspirerats av en modell som heter Bättre Föräldraskap. I LIHF behandlas barn och ungdomar
med tung problematik på många områden, till exempel skola, hemmet, fritiden och så vidare.
Klienterna remitteras från socialsekreterare. Fokus för behandlingen är alltså barnet eller
ungdomen (så kallat indexbarn) även om behandlingen här involverar hela familjen. Ungefär
25 % av ärendena involverar familjer med invandrarbakgrund, vilket är representativt för
Lunds kommun. I LIHF arbetar man utifrån ett helhetsperspektiv på familjen och olika
nätverk runtomring familjen. Flera behandlare arbetar samtidigt med familjen och dess
nätverk, i olika behandlingsroller där var och en har kontakt med olika familjemedlemmar.
LIHF är manualbaserad, dwt vill säga att det finns manualer för vad som ska göras, varför och
hur.
LIHF:s teoretiska grunder
Vid skapandet av LIHF har behandlarna på familjeenheten främst utgått från tre
behandlingsmodeller: Bättre föräldraskap, multisystemisk terapi och lösningsfokuserad
terapi. 2
Lösningsfokuserad familjeterapi
Det lösningsfokuserade perspektivet letar efter undantag från problem. Man söker efter sådant
som fungerar i familjen och strävar efter att få familjemedlemmarna att göra mer av det. Man
intresserar sig inte så mycket för att förklara hur problemet har uppstått eller vidmakthålls,
utan mer för framtiden och vad som behöver göras för att problemet ska lösas. Det finns en
idé om att själva problemet begränsar tankemönster och försvårar därför förmågan att pröva
nya lösningar. Dåliga lösningar testas i stället om och om igen. Terapeutens roll blir att hjälpa
familjen att prova andra sätt att lösa sina problem. Man bör undvika att vara normativ – det är
klienten som äger rätten till sin problemformulering. De lösningsfokuserade terapeuterna har
utarbetat välkända verktyg för att finna vägar till lösningen på problem. Ett är
”mirakelfrågan”, som går ut på att be klienten beskriv hur livet skulle se ut om alla problem
som genom ett mirakel var borta och allt var precis som klienten skulle vilja ha det.
”skalfrågor” används för att hjälpa klienten skapa en mer nyanserad bild av sitt problem, en
2 Den insatte läsare kommer känna igen likheter med även andra modeller och skolor inom familjeterapins
komplexa fält, som till exempel Funktionell familjeterapi (FFT) och ”de otroliga åren”. Jag har valt att fokusera
på de tre modeller som är mest framträdande i LIHF och som främst nämnts i intervjuerna.
14

ild som inte är svart eller vit och där även små förändringar kan uppmärksammas (Hårtveit
& Jensen 2005).
Multisystemiskt perspektiv (MST)
Multisystemiskt perspektiv, förkortat MST, är en integrerad modell som utvecklades på 1970talet
och presenteras i Hansson (2004) av Henggeler (et al1998). Ett enskilt beteende ses ur ett
multisystemiskt perspektiv som en del i flera sammanhängande system, så som skola, familj,
kamratgrupper och så vidare. Det är viktigt att se dessa samband och att behandla i alla
system som kan tänkas påverka symtomet. Varje system är en del i ett större och bör ses och
förstås utifrån sitt övergripande system. Det primära syftet med behandlingen är att identifiera
sambandet mellan problemet och en bredare social kontext. MST lägger stor vikt vid att bidra
till empowerment för föräldrar och ungdomar. Behandlaren bör inte gå in och försöka
förändra med sin egen personlighet eller skicklighet utan överlåta förändringsprocessen till de
berörda själva. Detta förväntas bidra till långtidseffekter av behandlingen.
Behandlingskontakten bör enligt perspektivet kännetecknas av fokus på det positiva, man bör
utnyttja de styrkor som ryms i systemet och ta vara på systemets resurser. Stor vikt läggs vid
att öka ansvarstagande beteende i och omkring familjen. Behandlingen är intensiv, flera
tillfällen per vecka, med konkreta mål som relateras till här och nu och dagliga hemuppgifter
som kräver aktiv medverkan och ansträngningar från klienterna. Behandlingsresultaten
utvärderas efterhand, så att positiv förändring och eventuella hinder för dessa kan identifieras
snabbt. Behandlingen bör inriktas på att förändra interaktionen mellan och inom system och
anpassas till barnets utvecklingsnivå. (Henggeler et al 1998, i Hansson 2004:36f, 158ff).
Bättre Föräldraskap
Mellow Parenting är en amerikansk behandlingsmodell som ligger till grund för programmet
Bättre Föräldraskap (BF) som Magdalena Mattsson (tidigare Graff) har utarbetat och som
används av familjeenheten, och vars komponenter och grundsyn också inspirerat
utformningen av LIHF. Bättre föräldraskap innehåller 7 dimensioner som ligger till grund för
observationer av förälder – barn- interaktion, där olika beteenden bedöms i förhållande till
dimensionerna:
1. en antecipering (förkänsla) av barnets behov för att möjliggöra dagliga aktiviteter
2. stärkande av barnets autonomi
3. värme gentemot barnet
15

4. stimulering och ömsesidig glädje
5. barnets upprördhet och hur föräldern handskas med den
6. ömsesidig samverkan
7. omfattning av konflikter mellan föräldrar och barn och hur de handhas (Efter Graff
1996:109).
16

Teoretiska utgångspunkter
Detta kapitel inleds med ett avsnitt om professionsteori där jag tar upp olika perspektiv på vad
professionalisering egentligen är och evidensbaseringens roll i professionaliseringen av socialt
arbete. Sedan följer en presentation av två organisationsteoretiska perspektiv som kommer att
fungera som komplement till och kontextualisering av professionsteoretiska förklaringar i min
analys. Dessa teorier kommer jag sedan tillämpa på det empiriska materialet, där jag
analyserar hur de behandlare jag intervjuat påverkas av den manualbaserade
behandlingsmodellen LIHF när det gäller yrkesroll och yrkesmässig frihet.
Professionsteori
Strävan mot professionalisering är en stark tendens inom socialt arbete. Ändå är begreppen
profession, professionalitet och professionell inte entydiga eller väl avgränsade – i talspråk
och allmän uppfattning såväl som i den akademiska världen är begreppen snarare mångtydiga
och svårfångade (Selander (red) 1989). En av de mest centrala delarna i professionaliseringsprocessen
är en vetenskaplig kunskapsgrund (Dellgran & Höjer, 2000). Denna kunskapsgrund
är nämligen central i det sociala arbetes evidensbasering vilken i sin tur är viktig för
professionaliseringen av det sociala arbetet. Evidensbasering är ett begrepp som avser att det
finns ett underlag för de beslut som fattas. Detta underlag omfattas i det ideella tillståndet av
klienters önskemål, erfarenheter, behov, de professionellas erfarenheter och kunskaper, lagar
och etiska principer samt forskares olika bevis för att en given metod ger positiva resultat.
Målet med beslutet är bästa möjliga resultat för klienterna. Som exempel kan resultat från
metaanalyser komplettera ett beslut gällande innehåll i en behandlingsplan för en
institutionsplacerad ungdom, i ett evidensbaserat praktiskt socialt arbete (Anttila 2006).
Profession och professionalisering kan definieras och diskuteras på olika sätt beroende på
vilka tankemässiga ramar som sätts runt begreppen. Det essensialistiska perspektivet
dominerade innan 1970– talet och fokuserade de egenskaper och kriterier som kännetecknade
en profession. Den centrala frågan gällde vad professioner är för något (Selander (red) 1989).
När det gäller socialt arbete argumenterade forskarna för och emot om det kunde betraktas
som en profession eller inte. I början av 1900- talet menade Flexner (1915, i Dellgran & Höjer
2000:35) att socialt arbete bland annat var för beroende av andra professionella, och hade för
osäkra uppgifter, för att kunna kallas profession - men att fältet hade tillräckligt med
intellektuell karaktär för att kunna utvecklas och uppnå professionell status. Greenwood
17

utformade 1957 en professionstaxonomi, med vilken han ansåg att socialt arbete överensstämde
tillräckligt mycket för att betraktas som profession, om än en bit ner i
professionshierarkin. Taxonomin innehåller följande fem kriterier: Systematiskt sammanhållen
teoretisk grund, professionell auktoritet, samhällelig sanktion, professionell kultur och
reglerande etiska koder. Greenwood menade att dessa kriterier utgör ett mål mot vilket alla
socialarbetare bör sträva (Greenwood 1957, i Dellgran & Höjer 2000:35f). Greenwoods utgick
alltså från ett egenskapsperspektiv på profession.
Senare har de dominerande forskningsansatserna varit de som intresserar sig för
professionaliseringen som process, och de strategier som används av yrkesgrupper, för att
avgränsa och utveckla sitt yrkesområde samt hävda och befästa positioner i samhället
gentemot andra professionella och samhällsaktörer. Man intresserar sig alltså mer för vad de
professionella gör och hur de gör det (Selander (red) 1989). Utifrån ett av de mer moderna
professionsperspektiven har strävan efter professionalisering definierats som en grupps
ansträngningar för att få tolkningsföreträde inom sitt specifika kunskaps- eller yrkesområde
samt exklusiva samhälleliga förmåner. Här handlar professionalisering till stor del om att
avgränsa sitt yrkesmässiga revir. Man kan utifrån detta perspektiv hävda professionalitet på
grund av en praktisk men unik och svårtillgänglig kompetens såväl som en teoretisk sådan.
Man kan också kalla sig professionell i kraft av sin status och position (Selander (red) 1989).
Dellgran och Höjer förespråkar i sin tur ett perspektiv som utgår från professionaliseringen
som en kontinuerlig utveckling av både kollektiva och individuella strategier med syfte att
upprätthålla och utveckla sociala och intellektuella resurser och positioner i en instabil och
föränderlig värld (Dellgran & Höjer 2000:40).
Professionalisering kan alltså betraktas ur ett kollektivt såväl som ett individuellt
perspektiv. Man kan, som Repstad, se uppdelningen icke-professionell, semiprofessionell och
professionell som punkter på en skala, där olika yrken befinner sig på olika ställen (Repstad
1998). Jag vill klargöra att jag i den här uppsatsen behandlar professionalisering med fokus på
processer, strategier, och utveckling av kompetens och kunskap.
Organisationsteori
I en analys av organisationer kan man anlägga ett struktur- eller aktörs- perspektiv, alltså
fokusera de sammantagna mönster av regler och resurser som omger människorna i en
organisation eller människorna själva. Aktörsperspektiv, som Human Resources- perspektivet
18

(HR) fokuserar hur människorna i organisationen själva skapar strukturen. Strukturperspektivet
fokuserar i stället hur organisationen formar individerna (Andersson 1994:55f).
Organisationens struktur påverkas av flera olika aspekter som Bolman och Deal
(2005:105ff) går igenom. Jag kommer i den här uppsatsen begränsa mig till att ta upp vissa av
dem som jag funnit användbara för att förstå LIHF som en del av en professionaliseringsprocess
och vad detta får för konsekvenser för familjebehandlarna. Differentiering och
integrering är begrepp som avser hur olika ansvarsområden och arbetsuppgifter fördelas inom
organisationen. Graden av tydliga direktiv påverkar personalens kreativitet, utrymme och
förmåga använda sitt goda omdöme. Graden av självständighet i arbetet påverkar hur de
anställda upplever att de har stöd av ledningen men också hur fria de känner sig att arbeta
efter eget huvud. Balansen mellan för sträng och för löst sammanhållen struktur påverkar
personalens benägenhet och kapacitet att verka inom strukturens ramar (Bolman och Deal
2005).
Ur ett HR- perspektiv tittar man på människan i organisationen, och arbetskraftens
påverkan på organisationen. Maslows välkända behovstrappa kategoriserar mänskliga behov i
en trappa med fysiologiska behov underst följt av behov av säkerhet, tillhörighet och kärlek,
behov av uppskattning och självkänsla och slutligen behov av självförverkligande. Douglas
McGregors teori Y tillämpar Maslows teori på organisationer och menar att ledningen i en
organisation bör skapa förutsättningar för de anställda att uppfylla sina egna behov på bästa
sätt. Om de anställda inte känner tillfredsställelse på arbetet kommer de inte vara aktiva,
ambitiösa eller ta ansvar på arbetet, vilket framtvingar en hård och kontrollerande ledarstil hos
cheferna. (Maslow 1954; McGregor 1960, i Bolman & Deal 2005).
19

Professionaliseringens konsekvenser för behandlarens
yrkesroll och frihet
Jag kommer i det följande presentera empiri som beskriver LIHF:s strukturella uppbyggnad
såväl som det konkreta behandlingsarbetet. Jag analyserar förhållningssätt och de verktyg som
används i LIHF i förhållande till dess teoretiska grunder då detta är en relevant del av
modellens evidensbasering. De beskrivningar som ges av MST, Lösningsfokuserad
familjeterapi och Bättre föräldraskap återfinns också i det tidigare teoriavsnittet och är
hämtade från Henggeler, Hårtveit och Jensen, samt Graff (Henggeler et al 1998, i Hansson
2004; Graff 1996; Hårtveit & Jensen 2005). Vidare analyserar jag behandlarnas hantering av
modellens teoretiska villkor och ramar, hur modellen kan användas i en strävan efter att öka
professionalitet genom status, auktoritet och expertis, och vad dessa aspekter innebär för
behandlarnas yrkesroll och yrkesmässiga frihet och handlingsutrymme.
Modellens utveckling och innehåll
En LIHF- behandling varade i sex till nio månader, och indelades i tre faser. I
undersökningsfasen studerades familjens problem och information inhämtades med hjälp av
standardiserade intervjuformulär och verktyg. Vidare berättades i intervjuerna att
behandlingsperioden innehöll ett introduktionsmöte, fem nätverksmöten, och enskilda möten,
eller mindre gruppsamtal mellan behandlare och familjen och nätverket, frekvent varje vecka.
Personalen hade också teammöten där de olika behandlarna träffades och diskuterade ärendet.
Behandlarna menade att man helst ville att hela familjen skulle vara med på
introduktionsmötet, men att det alltid var föräldrarna som bestämde om barnen och andra
människor runt familjen skulle vara med. De sa dock att på de fortsatta nätverksmötena i varje
ärende skulle vissa personer runt familjen vara med, som en representant från skolan och
familjens socialsekreterare. Sedan fick familjen vara med och bestämma andra medverkande;
fritidsledare, släktingar, grannar; betydelsefulla personer i familjens nätverk.
Förhållningssätt
Det multisystemiska tänkandet med ett helhetsperspektiv på familjen och andra system
utgjorde alltså grunden för hur LIHF- modellen var uppbyggd. Man utgick ifrån den
multisystemiska tanken att en förändring i ett system ger förändring i alla andra. Den
intensitet i behandlingskontakten som kännetecknar MST återfanns också i LIHF. Barnet eller
20

den unge var fokus i behandlingen, men man behandlade bara klienter som tydligt hade
problem i flera olika system: skola, fritid, kamrater, familjen... Individen var en del av
familjesystemet, som i sin tur sågs som en del i flera andra, i varandra ingripande, system som
påverkade varandra. Genom att skaffa ingående information om alla system försökte
behandlarna identifiera sambanden mellan systemen och hur de inverkade på problemen. Så
här sa en behandlare:
Som att alla sitter i en båt och om alla ror samtidigt så kommer man ju fram, men om
någon ror och någon vilar så kommer man ingenstans. Och det är ju det MST -tänkandet.
Det finns, föga förvånande, stora likheter mellan MST och Lösningsfokuserad familjeterapi.
De lägger stor vikt vid empowerment och att förändringen måste ske hos
familjemedlemmarna själva, i deras liv. Både MST och Lösningsfokuserat fokuserar styrkor
och resurser hos individen och familjen. Detta lyftes fram som viktigt även i LIHF.
Det är bra att man jobbar med familjerna när de är hemma, för att de ska kunna fortsätta
vara en familj. Träna hemma, göra hemma, inte bara i rum på socialförvaltningen. Att
man jobbar med deras egna resurser.
I intervjuerna talade behandlarna ofta om att klienterna själva måste få definiera vad som är
problemet, och vilka mål de vill uppnå. Att tala om problemen i sig stod inte i centrum enligt
behandlarna, utan det var problemets lösningar och hur man skapar förändring som var
viktigt. Återkommande ämne i intervjuerna var att behandlarna i förändringsarbetet uppehöll
sig mycket kring det som faktiskt redan fungerade i familjen, och letade undantag från det
som inte fungerade. Så här beskrev en behandlare sin grundvärdering i behandlingsarbetet:
Att klienten har sin egen lösning. Klienten känner sig själv och sina barn bäst. Och att hur
vi hittar vägen dit, det gör vi tillsammans. De har sina resurser. Och att jag inte jobbar
med mina hypotesbildningar. Utan jag jobbar med det som sägs. (…) Och inte vad man
tror att den menar. (…) Man tror att klienten har en lösning, det är bara lösningsförsöken
på vägen som misslyckats. För att komma dit måste man hitta mål om hur man vill ha det,
och delmål. (…) Att man kommer tillbaka till resurser, genom att leta undantag. ”Är det
någon gång den här veckan som det har varit lite lugnare.” Man får luska i det då. Man
tänker mycket framåt. Det är inte i alla modeller som man tänker så. Då tänker man att
det är terapeuten som har resurserna, och lösningen också.
Det första mötet med familjen i ett LIHF- ärende beskrevs som ett introduktionsmöte. Det
poängterades hur viktigt det var att på detta möte förklara för familjen precis vad LIHF
innebär, och att ett ja till behandling innebar hårt arbete och täta kontakter med
21

familjeenheten. Detta kan också ses som empowerment: det är viktigt att familjen vet vad de
tackar ja till, och är beredda att vara delaktiga i och ta ansvar för behandlingen.
Dessutom står konkreta mål som relateras till här och nu i centrum i alla tre metoder,
liksom i LIHF. Ett citat:
Jag hade den äldre dottern. Då gick jag igenom med henne (…) väldigt konkreta
strategier kring: när de här situationerna uppstår, vad kan hon göra istället? Akutplan
liksom. Så att hon direkt får väldigt konkreta verktyg vad hon kan göra. Så pratar vi om
det, och om vad hon har svårt med, och vem kan du be om hjälp, vem kan hjälpa dig med
det här. Både vad hon själv kan göra och vad andra kan göra.
Som i MST jobbar man alltså mycket med att öka ansvarstagandet i systemen runt familjen,
och att förändra interaktionen mellan medlemmar av system. Så här lät det i en intervju:
Jag skulle vilja säga så här, att vill man jobba med en familj så måste man jobba med hela
familjen tillsammans. Om man jobbar med bara ungdomen, eller bara föräldrarna, så
innebär det att man indirekt säger: det är ditt fel att det här problemet finns. Om jag
plockar ut en ungdom ur familjen och ska förändra den, så innebär ju det att den
ungdomen bär ansvaret för problemet i familjen. Vill man dela ett ansvar för ett problem,
och lösningen på ett problem, så måste man jobba tillsammans. Och man måste också
jobba samtidigt och mot samma riktning.
Och så här i en annan:
Det är ett väldigt heltäckande arbete. Jag har ju fokus på ungdomen, jag arbetar med hela
familjen men med ungdomen framförallt. Men man märker att det blir en gedigenhet, en
helhet som lyfter hela nätverket, som gör att man känner en trygghet, att man har koll på
det stödet som finns runt omkring också. Man har lite mer koll på vad det finns för
resurser runt omkring ungdomen. Inte bara dennes personliga resurser, utan mycket,
mycket, mycket mer koll på de resurser som finns runt omkring.
Behandlarnas sätt att tala om vad som är problemet i familjen, och hur det bör lösas, visar
också integreringen av ett ”BF- tänkande”. Ett citat angående ”vad barn behöver” som
spontant togs upp i en intervju:
Vad barn behöver. Att de behöver värme, och att få tid med den vuxne. Att bli sedda,
hörda hela vägen. Den finns ju med i hela verksamheten tänker jag. Beröm är liksom
vägen. Och när de väl börjar… för de är ju i den här negativa spiralen där det bara är skit
hela tiden. Och kan man då komma ner till den punkten (…) ”kan du kanske intressera
dig lite, kan du slå dig ner vid datorn och ta 5 minuter och göra nånting annat än att bara
säga att du ska dra ut kontakten?” Att vara intresserad. Det funkar ju. De kommer tillbaka
och det funkar.
22

När jag frågade vilken typ av problem som finns i familjerna gavs exempel så som våld i
familjen, problem i skolan, mobbing, kriminalitet, missbruk och psykisk ohälsa. Många
behandlare ansåg att det största problemet i familjerna var att föräldrar gränssatte för mycket
och berömde för lite. Ofta beskrevs målen som att få till stånd en bättre kommunikation
hemma, och ett bra umgänge och samvaro i familjen. Det fanns en avspegling av de sju
dimensionerna av BF. En viktig faktor i dessa dimensioner är beröm, som framlyftes av
samtliga som en viktig del av behandlingskontakten, jämte att visa förståelse för familjens
problem och bekräfta dem. En behandlare kommenterar:
Man är för mycket där. Det är för galet. Man har tappat varandra, man bara gränsar,
gränsar, gränsar och ungen flyr, sticker hemifrån, dricker, eller vad det nu kan vara. Går
inte i skolan, har ingen fritid. Skolkar, och det är bråk hela tiden hemma. Och då vet ju
jag som behandlare, att (…) ofta har det ju slutat i en lusing eller nåt annat, eller
fasthållning eller inlåsning på rum eller nåt. Då vet jag att det jag måste gör är att få
klienten att vara med sitt barn. Små korta stunder. Göra nånting tillsammans. Uppmärk-
samma. Berömma. Och det är inte lätt. ”De ska för fan inte ha nåt beröm, när de beter
sig på det sättet.” Och då får man visa, rita på tavlan, säga du får lita på mig, jag vet som
behandlare, jag har varit med om det här många gånger förr, kan du försöka?
Verktyg
När personalen beskrev sitt behandlingsarbete tog de också upp konkreta verktyg som hör
hemma i MST och lösningsfokuserad familjeterapi men också som grundar sig i BF:s syn på
gott föräldraskap.
Undersökningsfasen var den del av arbetet då man med hjälp av problemorienterade
verktyg samlade in och sammanställde information om familjen och försökte skapa sig en bild
av problemet. Det var den fas då man ställde upp mål för behandlingen. Varje familjemedlem
gick igenom undersökningsfasen med sin behandlare. Behandlarna tog upp en rad olika
verktyg som användes i behandlingen och beskrev dem. Dessa var Nätverkskarta, där klienten
fick identifiera vilka mänskliga resurser som finns runt omkring. Skalfrågor, till exempel
orosskalan från 1 – 10 som klienten fick använda för att beskriva hur mycket oro de kände i
olika situationer. Utifrån detta kunde klienten lära sig känna igen situationer där han/hon kom
att bli orolig, och prata kring att hantera sin oro. Multisystemisk analys hjälpte klienten
identifiera vad människor runt familjen, och familjemedlemmarna inklusive de själva, gjorde
för att upprätthålla problemet - och prata om vad de kunde göra annorlunda. Dagliga
rapporter användes också, ofta i skolkontakten, där läraren dagligen måste skriva ner positiva
beteenden som uppmärksammats hos eleven.
23

Vidare tog intervjupersonerna upp och beskrev verktyg de använde i förändringsfasen. En
behandlare nämnde att hon ofta försökte lära föräldrarna att ”välja sina krig”. Hon menade att
hon stött på många föräldrar som bråkade med sina barn om småsaker, när det egentligen
fanns mycket allvarliga frågor att ta itu med. Liknande tankegångar ligger bakom verktyget
korgarna, som väldigt många av behandlarna beskrev att de ofta använde. Verktyget beskrevs
som en tankefigur med tre korgar, som hjälpte familjer att tänka kring och diskutera vilka
frågor föräldrar måste bestämma själva i och vad barnen kan bestämma själva. Också här
menade behandlarna att det ofta var fel fokus i familjerna. En behandlare berättade om en
familj där ungdomen hade stränga regler om var skorna skulle stå i hallen men inte om hans
alkoholkonsumtion. Bankboken och pyramiden är ytterligare verktyg som behandlarna
berättade att de ofta använde, och som handlade om att föräldrarna måste sätta gränser för
sina barn men att de också måste berömma och uppmuntra dem, och att ömhet och
uppskattning var en förutsättning för att kunna förvänta sig barnet/ungdomens respekt för
regler.
Av dessa verktyg kommer Dagliga rapporter, liksom Multisystemisk analys och
nätverkskartor, från MST liksom de familjesamtal som behandlarna beskrev att det var viktigt
att komma igång med i slutet av förändringsfasen, så att familjen kunde börja fungera
tillsammans. Samtalen kunde bestå av olika delar av familjen och börja i olika faser beroende
på ärendet. Skalfrågor och mirakelfrågan är exempel på lösningsfokuserade verktyg, som
komplement till det lösningsfokuserade förhållningssätt som jag tidigare förklarat
karaktäriserade LIHF. När det gäller Bättre föräldraskap lyser grundtankarna igenom i
verktyg som korgarna, bankboken och pyramiden, i enlighet med dimensionerna av att stärka
barnets autonomi, visa värme, och ge stimulering och ömsesidig glädje.
Ungdomsbehandlarna berättade att de, förutom en del av de ovanstående verktygen, i
förändringsfasen arbetade med av strategier för att öva sociala färdigheter och
moralutveckling, ilskekontrollträning, att prata om val och konsekvenser, och att identifiera
tankefel och tankefällor. Detta är verktyg som härstammar från en annan behandlingstradition
än de övrigt nämnda. Detta avspeglar behandlarnas frihet att själva välja behandlingsmetod i
det konkreta förändringsarbetet. Att just ungdomsbehandlarna använder dessa berodde
troligen på behovet av anpassning för deras målgrupp, och behandlarnas gemensamma
erfarenhetsbakgrund från Steget. Ungdomsbehandlarna använde alltså metoder som inte ryms
inom LF, MST eller BF.
24

Utvärdering
I Intervjuerna framkom att det förekom kontinuerligt utvärderings – och utvecklingsarbete
med modellen. Manualen utvärderades enligt en behandlare med fyra kvantitativa
standardiserade utvärderingsverktyg och ett kvalitativt som heter familjeklimat. Det framkom
att nya utvecklingsarbeten var på gång: en grupp hade tillsatts med uppgift att vidareutveckla
undersökningsfasen i skolkontakten och en annan för att förtydliga barnperspektivet och
ytterligare försäkra att barnets välmående kommer i första hand. Arbete skulle också initieras
för att eventuellt förändra insatsens slutskede, att lägga till en eller ett par träffar som
eftervård. Detta för att i fler fall kunna hålla behandlingstiden till sex månader. En behandlare
menade också att det behövs en översyn av de tankar som ligger till grund för modellen:
Vad var det som gjorde att vi tänkte så? Och tänker vi nåt annat idag som är bättre. (…)
Eller har vi tappat någonting från det gamla som vi måste ta tillbaka?
En annan behandlare sa att
Det är viktigt att vi gör det vi säger att vi gör. Och när vi upptäcker att vi inte gör det så
försöker vi ha ögonen på det, och ändra.
LIHF och Evidensen
Frågan om behovet av forskning som bas för det sociala arbetets praktik har varit aktuell
sedan 1960 – talet. På senare år har den dock stått allt mer på agendan. 1993 inrättades
centrum för utvärdering av socialt arbete (CUS) 3 och under 1990-talet utvecklades så kallade
FoU- miljöer (Forskning och Utveckling), idag finns 40 sådana inom socialtjänstområdet.
Mellan 2002 och 2005 avsattes 35 miljoner till stöd för programmet Nationellt stöd för
kunskapsutveckling inom socialtjänsten (Börjesson, M. 2005).
Familjebehandling i sig, alltså att utgå från ett hela familjen vid problemformulering och
behandling av problemet, har i upprepade studier visat sig vara effektivt (Hansson 2004). När
det gäller behandling av barn med beteendestörning, vissa symtom i kombination med ADHD
och autism, samt ungdomar med beteendestörning, missbruk och Aneroxia nervosa, har
familjebehandling i flertalet studier visat sig vara bättre än vanlig behandling eller
individualterapi 4 (Hansson 2004). Det finns en rad olika modeller för familjebehandling.
Blueprint –programmet har beskrivits av Hansson (2004:18ff) och är ett projekt i USA som
3 CUS uppgick 2004 i Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS) (Börjesson, M 2005).
4 Detta betyder naturligtvis inte att man kan bota till exempel autism med familjeterapi – det betyder att
familjeterapi gett ett ”bättre fungerande” (Hansson 2004).
25

har startats för att identifiera fungerande preventionsprogram för att motverka våld och
kriminalitet. Man valde ut 10 program som kallades ”Blueprints” då tanken var att de skulle
kunna användas som förlagor eller kartor och dupliceras på andra ställen, eftersom de visat sig
ha effekt. Kriterierna som urvalet grundade sig på var att varje program skulle vara
- utvärderat i en experimentell design med randomiserade grupper
- ha en klar signifikant skillnad mellan kontroll och experimentgrupp
- ha replikerats på flera orter
- ha varaktig effekt.
Både MST och Mellow Parenting (Bättre Föräldraskap) har visats ha positiva effekter enligt
Blueprint-programmet och även i andra utvärderingar. Lösningsfokuserad familjebehandling
hade 2004 inte beforskats särskilt ingående och de få studier som gjorts då visade inte positiva
resultat i den utsträckning man kunnat vänta sig med tanke på dess stora popularitet. Hansson
påpekade att metoden inte nödvändigtvis var dålig, men att det inte fanns så mycket kunskap
om dess faktiska effekt (Hansson 2004). År 2007 publicerades en metaanalys av effektiviteten
av lösningsfokuserad korttidsterapi, som visade att metoden gav statistiskt signifikant bättre
resultat jämfört med en kontrollgrupp, vid behandling av problem som depression och ångest,
men att sådan skillnad inte gick att påvisa gällande beteendestörningar eller familje– och
parproblem. Gällande de sistnämnda problemgrupperna framgick att behandlingen gav varken
bättre eller sämre resultat än någon annan typ av behandling (Treatment As Usual) (Kim
2007). I denna studie ingick endast forskning på verksamheter där den lösningsfokuserade
behandlingen genomförts strikt i enlighet med kriterier för metoden. Verksamheter med
liknande metoder och/eller ett lösningsfokuserat förhållningssätt ingick alltså inte 5 . På
familjeenheten är det tydligt att man arbetar just efter ett lösningsfokuserat perspektiv, utan att
för den sakens skull enbart hålla sig inom den ursprungliga modellens ramar. Ett citat från en
av de intervjuade behandlarna får illustrera:
Här på familjeenheten har vi en medarbetare som är väldigt duktig på lösningsfokuserat,
som utbildar och så. Så det finns fortfarande levande, och möjligheter att hålla det
levande. Men man är ju långt, långt förbi att bara arbeta med det. Men däremot att ha det
förhållningssättet. Och det var ju det som vi hade, när vi kom från alla olika håll: Att man
är noga med målen, vad är det vi ska uppnå. Vad ska vi samarbeta kring, så att säga. Och
att fokusera på det som fungerar, att ta vara på det.
5
Förklaring av och kommentarer till denna studie fick jag av Ove Östling, föreläsning 080205, Socialhögskolan,
Lunds Universitet.
26

Uppdelningen icke- professionell, semiprofessionell och professionell ses som sagt här
som punkter på en skala, där olika yrken befinner sig på olika ställen (Repstad 1998:156).
Professionalisering inbegriper utifrån ett sådant perspektiv strategier för att förflytta sig åt det
ena hållet på denna skala. Detta är en ständigt pågående process som måste förhålla sig till
övergripande ideologier i samhälle och forskning. Liksom Dellgran och Höjer (2000)
betraktar jag professionellt socialt arbete, inte som ett statiskt tillstånd, utan en dynamisk
verksamhet som måste underhållas genom ständig utveckling i relation till omvärld, kunskap
och klientbehov. Evidensbasering handlar som jag tidigare sagt om att skapa ett
beslutsunderlag för insatser, bestående av klienters behov, praktisk kompetens, lagar och
etiska principer, samt vetenskaplig forskning, i syfte att skapa bästa möjliga insats för
klienterna (Anttila 2006). Utifrån denna beskrivning hade LIHF goda förutsättningar för, och
var på god väg att bli just evidensbaserad, vilket är en central del av professionaliseringen av
socialt arbete. En aspekt (som framstår som starkast betonad i professionaliseringsdiskursen)
av evidensbasering är att den grundar sig på forskning om vad som faktiskt fungerar, i det här
fallet när det gäller familjebehandling. LIHF grundade sig på en rad olika modeller och
metoder som i sin tur är beforskade. Så länge LIHF i sig inte är noggrannare utvärderad, är det
i alla fall positivt att det finns resultat bakom konstruktionen av modellen, som är det. Om
familjeenheten ska kunna hänvisa till denna forskning är det ett villkor att de också följer de
metoder som denna forskning visat vara effektiv.
Vad gäller hur behandlarna talade om sitt arbete med LIHF verkade de ganska tydligt
återspegla modellens teoretiska grundvalar. Trots att den var en hybrid med inspiration från
många olika håll, åtminstone om man ser till manualen och behandlarnas beskrivning av
modellen, verkade det finnas en tydlig ambition att behålla de olika byggstenarnas särart.
Olika moment fanns med av en anledning. Man hade kunnat tänka sig att modellen lätt kunnat
börja ”leva sitt eget liv” vid användandet av modellen i det dagliga arbetet. Så verkar inte vara
fallet, då referenser till grundtankarna i MST, lösningsfokuserad behandling och BF ofta
återfinns som utsagor i intervjumaterialet. Behandlarna verkade hålla sig väl ”innanför
ramarna”. Vi har sett att LIHF är en modell som är skapad utifrån modeller med stöd i
forskningen för sin effektivitet, och har levande kopplingar till sina källor av inspiration. Två
av LIHF:s ”byggstenar” (MST och BF) är evidensbaserade medan en (Lösningsfokuserad
Familjebehandling) ännu inte är så väl beforskad, men väldigt populär i Sverige idag.
Familjebehandling i sig, alltså att utgå från ett helhetsperspektiv på familjen vid
problemformulering och behandling av problemet, har som sagt i upprepade studier visat sig
27

vara effektivt. Dessa tre modeller var närvarande i utvecklingen av modellen via de konsulter
som togs in, och via behandlarna som redan från början hade vissa preferenser och perspektiv
de av erfarenhet och utbildning arbetade efter. De hade professionell handledning av dessa
konsulter i utvecklingsskedet och de hade handledning i det fortsatta arbetet. Dessutom tog de
hjälp av varandra i teamet och utvecklade kunskapen därigenom.
Något som slog mig som motsägelsefullt vad gäller LIHF är att både MST och kanske
framförallt det lösningsfokuserade förhållningssättet är starkt icke- normativt. Inställningen är
att det finns lika många sanningar som människor, och terapeuten har inte mer rätt än familjen
om vad som är bäst för dem (Hårtveit & Jensen 2005). BF däremot har kraftigt normativa
inslag. Mattson menar att vi har ganska god kunskap om vad barn behöver och att vi bör
utbilda föräldrar i att använda dessa kunskaper (Graff 1996). Frågan om hur normativ
behandlaren bör vara lämnas alltså åt individuell bedömning.
Kunskapens ramar och yrkesmässig frihet
Genom FoU kan socialarbetare på fältet en chans att vara med i forsknings- och
utvecklingsarbetet, då ambitionen är att bygga samverkansformer där praktikerna formulerar
problemen och FoU- enheten stödjer kunskapsprocesser och utvärderingar (Tilander 2005). På
så sätt kan vetenskaplig och erfarenhetsbaserad kunskap förhoppningsvis närma sig varandra.
Många forskare kräver att en profession ska vila på en enhetlig vetenskap. Ofta har också
professionella ett självständigt inflytande över vad som räknas som god yrkesutövning
(Repstad 1998:155). Det sker på det akademiska området en specialiseringsprocess inom
socialt arbete vilket innebär att vissa områden har en tydligare forskningsfront och kumulativ
forskningsutveckling. Detta innebär att vissa områden, däribland social barnavård, börjar bli
mer försörjda med vetenskaplig kunskap och forskning än andra. Detta verkar gynnsamt för
professionaliseringsprocessen på sådana områden. Denna specialiseringsprocess har också
satts igång på fältet, där praktiker utvecklar arbetsmetoder och systematiserar sin kunskap
(Dellgran & Höjer 2000). LIHF kan ses som ett exempel på detta, där forskningsförsörjningen
sipprat ner och fångats upp av praktiker på fältet. Manualen är ett sätt att systematisera
kunskapen och gör den mätbar och reproducerbar.
Bengt Börjesson skriver:
Att förneka värdet av det evidensbaserade vetandet vore att försvåra en professionell
utveckling av det sociala arbetet och placera det sociala arbetets aktörer, socialarbetarna, i
en professionell strykklass (Börjesson, B. 2005:214).
28

Samtidigt framhåller Börjesson att det inte är självklart att det sociala arbetets praktik
automatiskt blir bättre av att den tillförs kunskap: det finns idag betydande svårigheter att
producera användbar kunskap. Han riktar stark kritik mot att metaanalyser idag ofta saknar en
teoristyrd analys och därmed inte kan ligga till grund för rekommendationer gentemot fältet.
De mest fruktsamma försöken att kunskapsberika praktikfältet utgår från att upphäva
gränsdragningen mellan forskning och praktik (Börjesson, B. 2005). Det finns idag en allt
tydligare växelverkan mellan den akademiska och den praktiska produktionen av vetenskaplig
och erfarenhetsbaserad kunskap (Dellgran & Höjer 2000). Det viktiga är enligt Börjesson inte
att forskaren skapar kunskap som praktikern kan tillämpa. Forskaren bör snarare vara
praktikern behjälplig i att fånga den erfarenhetsbaserade kunskap denne skapar utifrån det
praktiska klientarbetet. Ett problem är att socialarbetare på fältet länge har betraktats som
mottagare av vetenskaplig kunskap, och dessutom ofta betraktar sig själva som sådana
(Börjesson, B. 2005). LIHF kan ses som ett uttryck för denna tidens anda, ett gott exempel på
hur det akademiska fältet genom verksamma forskare som Kjell Hansson och Magdalena
Mattson inte bara tillför kunskap för praktikerna att använda, utan projekten framväxer i ett
samspel. Familjeenheten har också vidareutvecklat BF till en ungdomsfokuserad modell;
Bättre Föräldraskap Tonår (BFT). Det fanns alltså redan innan LIHF- projektet ett utbyte och
en kunskapsproducerande process som praktikerna aktivt medverkade i. Detta kan vara ett
incitament för behandlarna att följa modellen: den är inte något uppifrån implementerat utan
något ”på golvet” utvecklat.
LIHF:s evidensbasering skulle till stor del kunna hävdas utifrån att den vilar på bevisat
effektiva modeller – eller åtminstone modeller som är lika goda som andra behandlingar och
som inte gör skada. Denna hänvisning är dock inte helt oproblematisk – det är inte självklart
att många fina ”råvaror” ger en god ”huvudrätt”. De utvärderingar som familjeenheten själva
gjort av LIHF visar emellertid att även denna behandling är ”lika god som någon annan”
(TAU). Frågan är om man egentligen kan påvisa vad som faktiskt ger effekt när så många
olika verktyg och metoder är inblandade. Det framstår för mig som att mycket är avhängigt av
ett väl sammanhållet team och behandlarnas egen yrkeskompetens och skicklighet. Detta är en
mycket viktig del av evidensbasering, men i professionalitetsdiskursen och med den
samhälleliga förkärlek för akademisk och vetenskaplig kunskap som råder, räcker kanske inte
detta hela vägen. Om reproducerbarhet, mätbarhet och genomskinlighet eftersträvas behövs
noggrannare utvärderingar av de olika momenten och metoderna som är inbegripna i LIHF -
modellen. Detta kan dock utgöra ett hot mot den stora frihet i behandlingsarbetet som
behandlarna säger att de har, och som förmodligen kommer sig av att det finns så många olika
29

inspirationskällor för modellen – det finns så att säga något för alla. En mer homogen modell
kan vara lättare att mäta resultat av, men den blir också snävare att följa.
Vetenskaplig kunskap har stor betydelse för den fortlöpande professionaliseringen, såväl
för kollektivet som för den enskilde yrkesutövaren. Familjeenhetens utvecklande av LIHF kan
ses som en potentiell del i den process, där praktiker tagit del av forskning om vad som
fungerar samtidigt som man framhåller vikten av sin egen kompetens. Behandlarna talade om
att de ville göra det de redan kunde och att kvalitetssäkra arbetet gentemot forskningen och
göra det de säger att de gör. Samtidigt framhöll de personalens breda kompetens och vikten av
att använda sig själv och sin egen samlade kompetens i behandlingsarbete i förändringsfasen.
Veteskaplig kunskap från grund- och vidareutbildningar och praktisk erfarenhet går här inte
att skilja åt. Men den tillgång som behandlare fått till vetenskaplig kunskap och evidens har
de inte känt sig främmande för att använda. Tvärtom är begreppsapparaten från de modeller
LIHF är utvecklat ifrån en väl integrerad del av deras diskurs. De har också haft
självförtroende nog att inte bara tillämpa beforskade modeller, utan att dessutom välja delar
av flera olika och skapa något man utifrån upplevda klientbehov och egen erfarenhet anser
vara effektivt. LIHF har alltså potential att hävda evidensbasering även utifrån praktisk
erfarenhet och klientbehov.
Just beaktandet av mer än vetenskaplig kunskap som beslutsgrund i en evidensbaserad
modell tar sig också uttryck i behandlarnas erfarenhetsbaserade frihet. De uttryckte att själva
behandlingsarbetet främst skedde i förändringsfasen och denna är inte särskilt styrd av
manualen. Behandlarna fokuserade här sin bredd och erfarenhet. Ändå tyckte de inte det fanns
så mycket utrymme för ”rena samtal”. Arbetet verkade alltså vara ganska verktygsstyrt, och
även om behandlarna tyckte sig vara fria att välja sina verktyg var verktygspärmens innehåll
väl närvarande. Dessutom verkar man inom teamet ha bra koll på hur kollegorna arbetar i
varje enskilt ärende. Det torde inte finnas stort utrymme att ”gå mot strömmen” och i
intervjuerna märktes en stor samsyn kring användbara verktyg och också kring
problemformuleringar. Min slutsats är att de har utvecklat modellen utifrån metoder som
redan stämde väl överens med deras erfarenhetsbaserade kompetens och deras syn på
klientbehov. De är medvetna om att de har skapat ramar som man måste hålla sig inom, man
måste arbeta enligt LIHF även om man ibland tänker andra saker. Vidareutbildningar och
skapandet av en gemensam lösningsfokuserade grund lade redan sedan tidigare grunden för
en stark gemensam nämnare i gruppen. Därmed skapas goda förutsättningar för att kunna
samlas kring en modell och vara ”nöjd” med det. Jag ska i ett senare kapitel diskutera hur
30

LIHF skapar en balans mellan styrning och frihet som hjälper behandlarna att hantera
modellens villkor i förhållande till deras handlingsutrymme.
Yrkesrollens ramar - om förhållande till omvärlden
LIHF- modellens innehåll och utveckling påverkades av omgivningens krav och relationer till
organisationen. Detta skapar särskilda villkor för behandlarnas yrkesroll utifrån ett professionaliseringsperspektiv.
Enligt en relationell definition på professionalisering ges professionell status till dem som
har en expertrelation till sin omgivning, och där expertisen på olika sätt är utifrån
sanktionerad. Beckman använder i sin framställning auktoritet och socialt sanktionerad
expertis för att definiera professionell status. Auktoritet är besläktat med begreppet makt.
Maktbegreppet används för att förklara varför människor anpassar sitt handlande till externa
instruktioner, framförallt ofrivillig anpassning till någon annans vilja. Auktoritet i sin tur
förklarar frivillig anpassning till sådana externa handlingsregler (Beckman 1989).
Expertis är en förutsättning för auktoritet. Expertis förutsätter vidare andras okunnighet; på
områden där kunskapen som krävs för att bemästra verksamheten är lättåtkomlig och
kontrollerbar förekommer ingen expertis! Beckman beskriver det hela mycket elegant:
Expertisen exploaterar osäkerhetens marginaler och förmedlar till hemlighetsfulla
verkligheter (Beckman 1989:72).
Behandlarna framhöll i intervjuerna vikten av att man i ett ärende gav tydlig information till
socialsekreteraren och andra professionella om vad LIHF som insats innebar.
Socialsekreteraren roll i LIHF beskrevs i intervjuerna som ”inte så aktiv”, alla kontakter med
olika nätverk lämnas över till teamet. LIHF beskrevs som en övergripande struktur i
förhållande till andra insatser och skola. Någon uttryckte så här:
LIHF går ju ovanpå det andra.
LIHF har den inbäddade egenskapen, i och med det multisystemiska förhållningssättet, att alla
system måste var med. Har LIHF satts in är det är förutsättning att andra insatser följer med i
arbetet. En behandlare poängterade att LIHF- teamet måste samarbeta med andra
professionella, som håller i övriga insatser kring familjen eller den unge. Det kunde till
exempel vara en resursskola, där den unge redan hade en behandlare och en planerad insats.
Teamets samarbete med andra professionella beskrevs som inte helt lätt alla gånger. Vissa
31

skolor har tydligt avvisat familjeenheten och menat att de vill arbeta vidare på sitt eget sätt
med eleven. Det är inte alltid representanter från skolan vill medverka på nätverksmöten. Men
de flesta verkade tycka att LIHF är bra, enligt behandlarna. Det har hänt att skolor har haft
förfrågningar om handledning från LIHF- teamet. Flera sa i intervjuerna att det var positivt att
olika aktörer och system arbetar åt samma håll.
Vi jobbar med många system och alla system är viktiga. Din del är jätteviktig, men gör
den i samförstånd med oss andra!
En intervjuad poängterade att samordnarrollen ofta kräver mycket auktoritet, för att hålla
strukturen på plats och se till att alla följer den. Andra tog upp förmåga att sätta gränser och
vara tydlig som viktiga aspekter av samordnarrollen.
Manualen kunde användas som konfliktlösare, både inom teamet och gentemot andra
professionella, berättade två behandlare. Så att olika professionella inte går in och trampar
varandra på tårna, som en beskrev det. Enligt behandlarna hände det att man gick in och
tittade i manualen vad som skulle göras och av vem och varför; man såg hur det var tänkt från
början. I relation till skola, socialsekreterare och andra insatser var det flera som sa att det var
positivt att ha LIHF:s manual att luta sig emot. Det kändes bra att kunna gå tillbaka och läsa i
den och få klarhet i vad man skulle göra. Manualen underlättade i att lösa konflikter med
professionella i andra uppdrag som arbetade med klienten. Den underlättade också
socialsekreterarens roll, till exempel när hon behöver informera andra insatser om vad som
ingår i LIHF:s uppdrag, och vilka kompromisser och avvägningar som behöver göras.
Att familjeenheten själva utarbetat LIHF - modellen, och att den som vi har sett är grundad
i och korrelerar väl med beforskade modeller, gör att behandlarna kan hävda expertkunskaper
som ger auktoritet när det gäller just den klientgrupp som faller inom ramarna för LIHF:s
kriterier, och gällande det specifika arbetssätt som LIHF omfattar och som man hävdar
effektivitet och lämplighet av. Dessutom fanns ett antal konsulter med auktoritet på sitt
område närvarande i utvecklandet av modellen, vilket ytterligare förstärker möjligheten till att
hävda expertis och tolkningsföreträde. Det verkar också som att LIHF och familjeenheten har
auktoritet gentemot andra insatser och sanktionerad expertis från socialsekreteraren. Med
andra ord kan LIHF fungera som en professionalitetsmarkör i sammanhanget.
Expertisauktoritet handlar om bedömning och omdöme, att överta någon annans
32

eslutsfunktioner 6 (Beckman 1989:72). Innan LIHF modellen är utvärderad i större
utsträckning vilar dess evidensbasering till stor del på auktoriteten hos de modeller de vilar
på. Skriftliga (manualen) och språkliga kopplingar till de teoretiska grundvalarna möjliggör
att hävda viss evidens och kan vara ett led i professionaliseringsprocessen.
Det fanns en begreppsmässig medvetenhet hos de intervjuarna, som de var bekväma med
och gärna använde när de talar om sitt arbete. Denna diskurs skulle kunna vara ett sätt att för
enkelhetens skull hålla samtalet på en generell nivå. Detta teoretiskt förankrade språk
bibehölls ändå väl även när jag bad dem ge konkreta exempel från sitt dagliga arbete. Det har
hävdats att semiprofessionerna i större utsträckning förlitar sig på erfarenhet och ”tyst
kunskap” och mindre på vetenskap än professionerna (Repstad 1998). Att tillägna sig ett
vetenskapligt förankrat språk kan vara ett steg mot ökad professionalisering. Manualen verkar
fungera som ett ankare i de teorier och den vetenskapliga diskurs som ligger till grund för
modellen.
Strävan efter professionalisering kan omfatta en grupps ansträngningar för att få
tolkningsföreträde inom sitt specifika kunskaps- eller yrkesområde samt exklusiva
samhälleliga förmåner. Man kan hävda professionalitet på grund av en praktisk såväl som
teoretisk kompetens som är unik och svårtillgänglig, och utifrån sin status och position. På en
kollektiv nivå handlar professionaliseringens processer om relationer på ett övergripande plan,
till andra professionella, staten, omvärlden. Kunskapsförmedling genom forskning,
vetenskaplig kunskap, utbildning, handledning och andra utbyten med professionella är i
fokus (Selander (red) 1989). Denna typ av kunskapsförmedling har i hög grad förekommit i
LIHF- arbetet. Det framkom i intervjuerna att det var viktigt att grunda verksamheten i
forskning om vad som faktiskt fungerar. Behandlarna tog hjälp av forskare och sakkunniga i
utvecklingen av modellen och de har haft stor till gång till handledning och
vidareutbildningar.
En del av professionaliseringen är alltså att befästa sociala positioner i en föränderlig värld
(Dellgran & Höjer 2000). I intervjuerna talade behandlarna om kunskap om olika metoder och
verktyg för familjebehandling som ”färskvara”. De byggde sin egen behandlingsmodell
utifrån teorier och metoder som är förhållandevis nya inom fältet. Man kan se det som en
ansträngning att ligga i framkant inom sitt område, att ta hjälp av nya forskningsresultat om
vad som faktiskt fungerar för klienterna och ger positiva resultat. Att arbeta för länge enligt
6 Beckman reserverar expertisbegreppet för detta och lägger ingen teknisk eller handlingsexpertis i sin
begreppsapparat. Som exempel menar han att kirurgen utövar expertauktoritet när han bedömer vilket
kirurgiskt ingrepp som skall utföras, men inte när han faktiskt skär i sin patient. (Beckman 1989:72).
33

samma metoder kan försvaga den professionella positionen inom ett område vars idéer och
ideologier så väl som kunskap måste anpassas i takt med samhällsförändringar och den
alltjämt föränderliga synen på socialt arbete.
Manualen användes också för att befästa tolkningsföreträde och expertis. Detta främjar
professionaliseringsprocessen då det underlättar för yttre aktörer att sanktionera expertis
baserat på att LIHF kan redovisa en tydlig teknologi och vetenskaplig bas.
Utvärderingsarbetet är naturligtvis ett försök att bevisa och säkerställa effekterna av modellen,
för att ytterligare legitimera insatsen och förstärka evidensbaseringen. I Lunds kommun är det
lösningsfokuserade ett etablerat förhållningssätt vilket antagligen tjänar som substitut för de
brister som trots allt finns när det gäller evidensbasering i forskning, genom att användandet
av en populär metod bidrar till sanktionerad auktoritet.
Evidensbaserad grund för det sociala arbetets praktik kan motiveras med att det legitimerar
insatser: det är en förutsättning för en samhällelig och en politisk vilja att tillföra resurser till
välfärdsbygget. Man kan också hänvisa till grundläggande etiska förhållningssätt; vi bör
säkerställa kunskap om att det vi gör är till individens bästa, och inte till skada (Börjesson, B.
2005). Evidensbasering och sanktionerad expertis är intimt förknippade. Det sades i
intervjuerna att det från politiskt håll har indikerats att LIHF är uppskattat eftersom det är en
insats som ofta förhindrar placering av barn och ungdomar med svåra problem; Många barn
som förr måst placeras kan nu behandlas i öppenvård istället tack vare den kontroll som ändå
kan upprätthållas i LIHF, i och med många behandlare och intensiv behandlingskontakt. Detta
sparar pengar för kommunen. LIHF uppgavs av en intervjuad vara populärt, många
socialsekreterare remitterar klienter till insatsen. LIHF uppgavs ha en ambition att ha tolv
ärenden igång per år och det fanns press ”uppifrån” att ta ännu fler. De ekonomiska fördelarna
som LIHF innebär är alltså ytterligare en grund för sanktionerad auktoritet, från politiskt håll.
Det verkade vara viktigt för personalen att återkoppla till sin egen delaktighet i skapandet
av modellen, att de skapat modellen inte bara utifrån vetenskaplig kunskap utan även utifrån
egen erfarenhet. Manualen lämnas inte ut utan att behandlare från familjeenheten kommer och
utbildar i den. Därmed stärks det egna tolkningsföreträdet och specialistkompetensen
framhävs – expertisen bygger på andras okunskap om det specifika området.
Professionssträvan betraktas av vissa som en kamp för yrkesmonopol, ekonomiska resurser
och tolkningsföreträde inom sitt område. Professionaliseringsprocessen blir här att skapa en
bild av professionen som en unik yrkeskompetens grundad på vetenskapsbaserade
expertkunskaper och med ett etiskt korrekt samhällsansvar (Dellgran & Höjer 2000). Man kan
alltså se professionalisering som en grupps ansträngningar för att få tolkningsföreträde inom
34

sitt specifika kunskaps – eller yrkesområde samt exklusiva samhälleliga förmåner. LIHF kan
ur detta perspektiv ses som ett verktyg som tydligt avgränsar ett yrkesmässigt revir mot andra
aktörer på samma område.
Organisationens ramar och yrkesmässig frihet
En viktig del av professionalisering är att upprätthålla och utveckla sociala och individuella
resurser och kompetenser. Samtidigt ställer organisationers professionssträvan upp
strukturella ramar för verksamheten. Dessa områden skall avhandlas i denna del av uppsatsen,
med hjälp av olika organisationsteoretiska perspektiv.
Mycket i intervjuerna kretsade kring hur behandlarnas yrkesroll påverkades i fråga om
självständighet, frihet och begränsningar i förhållande till den strukturella styrning som LIHF,
utifrån den information jag fått, verkade innebära. Jag kommer nedan att presentera ett ganska
digert empiriavsnitt som på ett eller annat sätt berör detta område. Jag kommer utifrån
behandlarnas berättelser diskutera förhållandet mellan LIHF:s begränsningar och
behandlarnas behov av utrymme och frihet i behandlingsarbetet.
Ökad professionalisering och evidensbasering av socialt arbete kräver en rad strukturella
förutsättningar inom organisationen. LIHF som professionaliseringsprocess på kollektiv nivå
kan i vissa avseenden förklaras och analyseras med hjälp av begrepp från ett strukturellt
organisationsperspektiv. Från ett strukturellt perspektiv studerar man hur organisationer bäst
når uppställda mål genom tydlig arbetsfördelning och specialisering för att nå effektivitet.
Fokus ligger på rationalitet och formella samordnings- och kontrollformer, och hur
organisationens struktur bör anpassas och utformas i relation till faktorer som mål, teknologi
och omgivning. Organisationens struktur måste anpassas efter olika grader av självständighet
hos personalen, styrning av arbetsfördelning och uppgifter med mera. Strukturen påverkas
också av personalens egenskaper, erfarenheter och kompetens (Bolman & Deal 2005).
Organisationens struktur påverkas alltså av flera olika aspekter. I LIHF:s struktur framträder
ett spänningsförhållande mellan ett antal strukturella faktorer. LIHF är uppbyggt på ett sätt
som skapar balans mellan olika ytterligheter, mellan rationell målinriktad struktur och
individuella behov av både frihet och organisatoriska ramar.
Berättelser om strukturens gränser och behandlarnas frihet
Under alla intervjuer med behandlarna i den här studien framgick att behandlarna upplevde
sig vara väldigt fria i att sitta arbete och de sa att de själva valde vilka verktyg och metoder de
ville använda i behandlingskontakten med varje klient. LIHF beskrevs som en modell och en
35

struktur, men inte som sättandes regler för hur ett samtal med klienten skulle gå till. Flera
behandlare talade om vikten av att använda sig själv och sin samlade erfarenhet som verktyg i
behandlingen. De påpekade att man jobbade olika beroende på vilken erfarenhet man har.
Skickligheten att föra ett samtal, att möta människor, behovet av och kraven på det är ju
lika stort om du jobbar med LIHF eller något annat. Manualen är ju ramen, allt annat är ju
ens behandlingserfarenhet, de flesta har mycket med sig.
Behandlarna sa också att det inte fanns särskilt mycket utrymme för ”rena samtal”. De
återkom till att förändringsarbetet styrdes av målen; man tog inte in nya mål, eller mål som
inte var direkt relaterade till familjen – sådana fick vid behov tillgodoses av en annan insats. I
förändringsfasen fanns det alltså inte så mycket utrymme för vad man skulle kunna kalla ett
behandlande samtal, där klienten kan prata av sig om saker som hänt, och hur man upplevt
och känt för saker och ting. Om det verkligen förelåg behov för ett sådant samtal sa
behandlarna att de kunde komma överens med klienten om att avsätta en viss tid för det. Det
skedde i undantagsfall och i strukturerade former. Flera sa att det var svårt att finna tid till den
typen av samtal. Fokus i behandlingen låg alltså på förändring framåt, att handla mot sitt mål.
Ändå menade behandlarna att de hade utrymme för att bygga den för behandling så viktiga
relationen till sina klienter. Ungdomsbehandlarna verbaliserade tydligare än familjebehandlarna
vikten av att skapa en relation och en allians med klienten. Ungdomsbehandlarna
pratar om relationsbyggande träffar, att gå och fika, lära känna, mer än familjebehandlarna.
Familjebehandlare och skolkontakt beskrev i grunden samma fenomen, vikten av att skapa en
relation med klienten, men de använde ord som ”att lyssna”, ”att bekräfta” och ”att
respektera” klienten. Många sa också att det underlättade när det gällde att bygga en relation
till klienten att man varje klient hade sin behandlare; att man slapp finnas till för flera olika.
Det kunde hjälpa behandlaren att undvika konflikter. En gav det här exemplet:
Om jag sitter i ett möte med skolan och föräldrar, och lyfter skolans perspektiv, då är ju
jag körd i familjen sedan. Nu har jag skolkontakten som gör det istället.
Undersökningsfasen var, till skillnad frånförändrings – och självgåendefasen, tydligt styrd av
manualen angående vilka intervjuformulär som skulle användas i varje möte. I
undersökningsfasen utredde man, som jag tidigare beskrivit, vilka problem familjen ville ha
hjälp med och hur situationen såg ut i och omkring familjen. Denna fas beskrevs som väldigt
viktig just för att det är där som föräldrarna, som en behandlare beskrev det, fick sätta ord på
sin oro.
36

Modellen ger tillfälle för ungdomarna att prata om sina problem redan vid första träffen.
Innan (vid arbete utan LIHF, min anmärkning) upplevde jag att ungdomarna var
upptagna av att hela tiden visa för mig att ”det här är ju jättejobbigt för mig, jag har ju ett
problem med detta”, så när jag försökte prata förändring, och vad kan du göra
annorlunda, så var de upptagna av att berätta att detta är skitsvårt för mig. Det skedde inte
stegvis på samma sätt. Att man gick från att formulera sitt problem till att vilja förändra
sig. Det var någon som sa att ”man kan inte börja operera förrän man har bedövat”. Och
hela undersökningsfasen, och att skapa relationer är ju att bedöva innan man börjar
förändra.
Just när det gällde att skapa relationer och bygga upp en allians med klienten beskrevs
undersökningsfasen som särskilt för alla behandlare som talade om ämnet. Genom att mycket
information om klienten och om problemet samlades in, var det här som klienterna verkligen
kände att de blev lyssnade på, att någon vågade möta deras problem och att de blev
respekterade och bekräftade.
Det fanns en verktygspärm som innehöll en rad olika verktyg och metoder, men de
intervjuade menade att de inte var bundna till den. Ingen av de intervjuade upplevde manualen
som ett hinder för dem. De uttryckte att manualen skapade trygghet och arbetsro, att det var
bra med tydliga instruktioner. Många sa att saker i stil med detta uttalande, som en behandlare
svarade på en fråga angående hur det var att arbeta manualbaserat:
Strukturen ger mig frihet. Där står ju precis hur jag ska göra!
Behandlarna sa att det var bra med en struktur att luta sig emot och trygga ramar hur man ska
arbeta, och verktyg att tillgå. Det kunde låta så här:
Det är väldigt tydligt som behandlare vad jag ska göra. Man kan luta sig tillbaka på
manualen. Samtidigt som jag tycker jag är oerhört fri i min roll att arbeta med ungdomen.
Man har ett stöd.
Och så här:
Jag behöver inte uppfinna hjulet varje gång. Jag kan fokusera på förändringsarbetet
istället för att fokusera på att finna struktur och hitta nya modeller.
Behandlarna uttryckte tydligt att alla måste följa målen och att man måste använda ett
lösningsfokuserat förhållningssätt för att nå målen. Detta beskrevs dock inte som hindrande,
snarare som en självklar avgränsning. Ett exempel:
37

Så länge jag jobbar mot familjens gemensamma mål så kan jag använda vilka verktyg jag
vill.
Den ovanstående beskrivningen av LIHF är en sammanställning av de intervjuades
beskrivning av sitt arbete med LIHF- modellen. Samtliga ovanstående aspekter återfanns
också nedtecknade i LIHF - manualen. Där fanns kriterier för antagningar av klienter, färdiga
dagordningar för möten, tidslinjen i detalj beskriven, de olika rollerna och deras funktioner
och annan ingående information om hur behandlingen skall genomföras steg för steg. Särskilt
tydligt reglerad var undersökningsfasen. Behandlarna beskrev att det var främst i
förändringsfasen som själva behandlingsarbetet skedde. Där fanns inte lika tydliga direktiv
från manualen. En behandlare berättade att med manualbaseringen ville man, förutom de
behandlingsmässiga fördelar det gav, uppnå en likadan behandling för alla och en väl
sammanhållen behandlingsprocess. Det handlade om ett visst mått av mätbarhet,
reproducerbarhet och standardisering.
En behandlare beskrev hur LIHF innebar en tydlig avgränsning för arbetet:
Sen försöker jag tänka mer att: jobbar man LIHF så jobbar man så här. (Här illustrerar
intervjupersonen vad den menar genom att låta händerna visa ett avskiljt rum i luften).
(…) Sen behöver jag ju inte alltid hålla med om vad som finns i LIHF, jag kan ju tänka
andra saker. Men det är viktigt att anpassa sig och göra det som ändå ska göras. Där får
man foga in sig i ledet. Samtidigt finns det en stor utmaning för att alla familjer passar ju
inte in i en modell. Och där gäller det att titta: hur långt kan vi töja på den här ramen, till
satt det inte är LIHF längre? Och där är det mycket teamarbete, och det är spännande.
Ibland går det inte, och ibland går det, utan att man liksom spräcker hål på ramen.
Balansen mellan för sträng och för löst sammanhållen struktur i en organisation påverkar
personalens benägenhet och kapacitet att verka inom strukturens ramar. Graden av
självständighet i arbetet påverkar hur de anställda upplever att de har stöd av ledningen, men
också hur fria de känner sig att arbeta efter eget huvud (Bolman & Deal 2005). Strukturen i
LIHF verkade vara tillräckligt stram för att de anställda inte skulle känna att de drev vind för
våg i sitt arbete. Ramarna för hur man skulle arbeta anpassades inte i särskilt stor
utsträckning. Det gick inte att ändra på behandlingen och fortfarande kalla det LIHF.
Dessutom var alla på det klara med de teoretiska grundvalarna i arbetet, främst det
lösningsfokuserade förhållningssättet. Även när de uppmärksammade att det fanns många
villkor för behandlingsarbetet upplevde de det som ett stöd snarare än ett hinder. Det fanns
förvisso tydliga direktiv som angav ramar inom vilka personalen måste hålla sig. Det togs
dock inte upp några negativa aspekter av dessa begränsningar eller att någon kände sig
38

hindrad eller för styrd av LIHF:s struktur och manual. Det fanns en medvetenhet om att man
ibland måste anpassa sitt tänkande efter modellen och lämna andra tankar och åsikter utanför,
men det verkade inte utgöra något problem för behandlarna i from av en vilja att så att säga
hoppa över skalmarna. Att LIHF har utvecklats på initiativ av behandlarna och att de känt att
de har haft makt att påverka och utforma modellen tyder på en balanserad nivå av
självständighet. De tyckte också att de hade utrymme att använda sin egen erfarenhet och
kompetens i behandlingsarbetet med klienten.
Teknologi
Vissa aspekter av direktiv och struktur manifesteras i organisationen genom dess teknologi.
Teknologi i organisationsteori syftar på alla de metoder och medel, även utöver datorer och
maskiner, som organisationen använder för att nå sina mål. (Repstad 1989) För att man ska
kunna tala om teknologi har föreslagits stränga kriterier (i verkligheten rör det sig enligt
Repstad om olika grader av uppfyllande av dessa): att de som arbetar med metoden får
feedback om den så att de kan utvärdera arbetet; att man har kunskap om förhållandet orsak -
verkan; att metoden bevisligen ger effekt upprepade gånger, och att man kan redogöra för
metoden så att andra kan utbildas i den och återskapa arbetet (Perrow 1965, i Repstad
1998:132). En av LIHF- manualens funktioner kan vara en tydlig teknologi. Genom sin
tydliga teknologi skulle LIHF alltså ge tydliga direktiv till de anställda. Balansen mellan
övertydliga och otydliga direktiv påverkar personalens kreativitet och att använda sitt goda
omdöme (Bolman & Deal 2005). Att inte ha tydlig teknologi i en organisation kan skapa
allmän förvirring och orsaka målförskjutning. De anställda fokuserar helt enkelt det som är
metodologiskt tydligt och resten kommer i skymundan (Repstad 1998). I människovårdande
organisationer med britsfällig teknologi kan det vara svårt att mäta resultat. Dessutom är det
svårt att få feedback om bra resultat eftersom personalen ofta tappar kontakten med de
klienter som det går bra för. Detta kan leda till en negativ inställning till arbetet från de
anställdas sida (Feldmann, 1969, i Repstad 1998).
LIHF var ännu inte utvärderar upprepade gånger, men framledes kommer man att kunna
uttala sig om dess effekter efter upprepade mätningar. Manualen redogjorde detaljerat för
modellens innehåll och grundtankar och fungerade som plattform för reproduktion på andra
ställen. Behandlarna fick genom utvärderingar och genom kontinuerliga feedback- processer i
teammöten, nätverksmöten och handledning kunskap om orsak och verkan i arbetet.
Manualen förstärktes ytterligare av verktygspärmen. Den tydliga teknologin gav ett stöd och
behandlarna upplevde som vi sett att manualen skapade trygghet.
39

Roller och arbetsfördelning
Differentiering och integrering är begrepp som avser hur olika ansvarsområden och
arbetsuppgifter fördelas inom organisationen. För hög grad av differentiering i en organisation
gör att saker riskerar att hamna mellan stolarna. För hög grad av integrering gör en
organisation ineffektiv då många personer riskerar att göra samma saker (Bolman & Deal
2005). I LIHF var arbetsuppgifter och ansvar mycket tydligt fördelade på olika rollfunktioner.
En viktig aspekt var att det var själva rollen – inte enskilda individer – som bar funktionen.
Jag fick i intervjuerna veta att varje klient hade sin behandlare. Vissa intervjuade turades
om att vara samordnare, den rollfunktion som höll i möten och skötte kontakter med
socialtjänsten och uppdaterade dem under behandlingstiden. Den som i ett ärende var
familjebehandlare höll i föräldrarnas behandling och fokuserade vad de (föräldrarna) kunde
gör föra att förändra familjen situation. Jag intervjuade också de fyra ungdomsbehandlarna
som hade alla behandlingskontakter med ungdomen/ungdomarna i respektive familj. Barn
under 12 år fick en barnbehandlare. Fanns flera barn och/eller ungdomar i familjen fick de
varsin behandlare. Slutligen framkom att det i varje ärende fanns en skolkontakt, som samlade
in information om barnets/den unges skolsituation och fungerade som länk mellan skolans
representanter, familjen och behandlingsteamet. Personalen roterade alltså på olika positioner
i ett ärende. Vissa var familjebehandlare i ett ärende och barnbehandlare i nästa. Behandlarna
sa i intervjuerna att de hade ett väl avgränsat uppdrag, och det var bra för då kunde de
fokusera på det just deras klient behövde göra. Detta förfarande, att var och en hade till
uppgift att arbeta med sin ”egen” klient och hjälpa den identifiera och nå målen, lyftes i
många intervjuer som en av de stora fördelarna med LIHF. De tyckte det var bra att ha
huvudansvaret för just en klient, samtidigt som de utgick från ett helhetsperspektiv på
familjen. Manualen sades vara en hjälp som användes vid oklarheter i rollernas ansvarsområden
och innehåll. Behandlarna sa att det var befriande att de inte behöva vara ”på alla
ställen”. De sa också att det var bra att ha ett väl avgränsat uppdrag, De tyckte att de fick
arbetsro och kunde lita på att kollegor skötte kontakter runt omkring klienten. Alla intervjuade
tog upp att det var mycket befriande att slippa lägga tid på samordning, att det fanns en
samordnare som tog hand om det. De jämförde med enskilda ärenden, där behandlaren
förutom själva behandlingskontakten med klienten också sköta kontakter med skola, familj
och kanske även andra områden.
40

I LIHF är det ju samordnaren som gör allt det där. Och jag kan fokusera på
förändringsarbetet.
- sa en av behandlarna.
Samtliga intervjuade lyfte fram att det är en mycket bra kombination att alla får sin
behandlare, med de fördelar det innebär som jag gått igenom och att man samtidigt arbetar
tillsammans, genom att sy ihop arbetet på teammöten och nätverksträffar. Arbetet sker
parallellt i enskilda behandlingskontakter och i hela systemet. Att man samkör inte bara
familjen och det privata nätverket utan också det externa nätverket med skola, andra insatser
och så vidare. En sa att
Det är skönt för jag vet att de andra jobbar på de andra planen hela tiden. Tillsammans
jobbar vi brett.
LIHF verkar alltså skapa en bra balans mellan differentierande och integrerande moment i
behandlingsarbetet. Varje behandlares arbetsuppgifter är väl avgränsade samtidigt som
teammöten och samordnarens överblick och sammanlänkande funktion fungerar integrerande.
Även manualen bidrar till att bibehålla en röd tråd i ärendet och användandet av den såg till
att arbetet blev heltäckande men stannade innanför ramarna för LIHF.
Professionaliseringens konsekvenser på en individuell nivå
Om man betraktar organisationen ur ett Human Resource perspektiv är det viktigt att skapa
goda förutsättningar för personalen att utveckla sina kompetenser och uppfylla sina behov.
Jag har sagt att det som Dellgran & Höjer (2000) kallar professionalisering på en individuell
nivå omfattar processer som är gynnsamma för de anställda och därmed för organisationen ur
ett Human Resource- perspektiv. Jag ska här fördjupa mig i detta.
Ur Human Resource- perspektivet tittar man på människan i organisationen och hur man
kan förändra arbetskraften för att förändra organisationen (Bolman & Deal 2005). Enligt teori
Y bör ledningen i en organisation skapa förutsättningar för de anställda att uppfylla sina egna
behov på bästa sätt. Om de anställda inte känner tillfredsställelse på arbetet kommer de inte
vara aktiva, ambitiösa eller ta ansvar på arbetet vilket framtvingar en hård och kontrollerande
ledarstil hos cheferna (McGregor 1960, i Bolman & Deal 2005:155). Grundläggande
förutsättningar ur ett HR perspektiv är att organisationer är till för att fylla människors behov
och inte tvärtom. Människor och organisationer behöver varandra, men om systemet och
41

individen passar dåligt ihop missgynnar det minst en av parterna. Om system och individ
passar bra ihop gynnar det däremot båda parterna (Bolman & Deal 2005).
Det finns grundläggande strategier för att enligt ett HR - perspektiv skapa en organisation
som gynnar människors möjligheter att uppfylla sina behov och därmed gynnar företaget då
de anställda ger tillbaka i form av energi, engagemang och kunskap. De är 1. Utforma och
implementera en HR- strategi, alltså en filosofi om att ta hand om sin personal. 2. Rekrytera
rätt anställda. 3. Håll kvar de anställda. 4. Investera i personalen. 5. Ge de anställda inflytande
(Bolman & Deal 2005:175).
Att hålla kvar och investera i personalen
De strategier ur ett HR- perspektiv som presenteras i Bolman & Deal är svåra att separera. Att
hålla kvar de anställda kan till exempel göras genom att investera i personalen. Jag ska ändå
göra ett försök att belysa hur LIHF kan vara till gagn för organisationen just genom att det är
en modell som kan verka gynnsam för personalen. LIHF kan ses som en del av en HRstrategi
(även om den troligen inte uttalat är det) i ljuset av de positiva aspekter på det
individuella planet som modellen verkar innebära. Rekryteringen av anställda har inte
behandlats i denna uppsats. En av de faktorer som håller de anställda kvar kan dock vara just
LIHF. Fördelarna med HR- strategier är att de ger en kompetent, lojal och motiverad personal
som är produktiv och innovativ och löper mindre risk att begå misstag. De intervjuade ansåg
sig ha roligt och fick ut något personligen av sitt arbete, vilket är ett incitament att stanna på
arbetsplatsen (Bolman & Deal 2005). Modellen är en del av en investering i personalen och i
att ge de anställda inflytande. Att investera i personalen kan innebära att skapa förutsättningar
för inlärningssituationer, genom en förekomst av goda mentorer, att ledningen låter de
anställda pröva nya saker och det finns ett väl fungerande utbyte med omgivningen (Aubrey
& Tilliette, 1990, i Bolman & Deal 2005:183). Detta stämmer väl överens med förutsättningar
för en individuell professionaliseringsprocess, som är en kontinuerlig utveckling som kan
understödjas genom ”specialisering på mer avgränsade arbetsuppgifter, handledning av
erfarna och välutbildande kollegor eller andra professionella, och genom återkommande
vidare- utbildningar” (Dellgran & Höjer 2000).
Utvecklingen av LIHF började med ett antal olika kontakter och inspirationskällor, som
långsamt fick idén att växa fram hos familjebehandlarna. De berättade att de i november 1998
tog kontakt med Magdalena Mattsson, som hade utarbetat ett program för att arbeta med
relationen mellan förälder och barn; Bättre Föräldraskap (BF). Familjeenheten fick
utbildning i BF och vidareutvecklade också modellen, både i arbetet med barn men också
42

genom att man skapade ett eget program för ungdomar; Bättre Föräldraskap Tonår, eller
BFT. Hösten 1999 hade familjeenheten föreläsningar av Kjell Hansson, som informerade om
alternativa sätt att arbeta med familjer och om det amerikanska Blueprintprogrammet. Detta
inspirerade två familjebehandlare till att prova att arbeta multisystemiskt i en familj. Detta
gjorde de med hjälp av Per Schüller och Tryggve Balldin på Familjeforum i Lund. De tog
också hjälp av leg. psykolog och psykoterapeut Aviva Suskin-Holmqvist som sedan tidigare
handledde i det lösningsfokuserade familjearbetet. Leg. psykolog Magdalena Mattson
medverkade med kunskaper om vad barn behöver, framförallt i samspel/relation. Det fanns
alltså en god förekomst av mentorer, handledning, och ett utbyte med omgivningen.
Det sades i en intervju att när arbetet med att utveckla en egen behandlingsmodell startade
så sa man att man skulle göra det man redan kunde. Manualen förmedlades till stor del från
mer erfarna kollegor till nyare förmågor. Teamet hade en viktig funktion i att stämma av att
man arbetade i enlighet med manualen; en sa att
Teamet är min manualcheck.
Arbetet med att utbilda nya kollegor beskrev som roligt men tidvis ganska tufft, i och med att
det innebar att modellen och grundläggande tankar hela tiden blev ifrågasatta. Behandlarna sa
att det på deras arbetsplats gavs många tillfällen till vidareutbildning och att det tacksamt togs
emot, då teorier och metoder enligt dem var ”färskvara”. De fick också professionell
handledning av de konsulter som kopplades in. LIHF- projektet kan alltså ses som en
investering i personalen. Projektet har inneburit och innebär möjligheter till
inlärningsprocesser. Det har getts goda tillfällen till inhämtning och tillämpning av
vetenskaplig kunskap såväl som praktisk erfarenhet, genom kontakter med andra
professionella och genom den uttalade kopplingen till den existerande kompetensen i
personalgruppen. Det fanns en god tillgång till vidareutbildningar och en vilja i
personalgruppen att ta vara på dessa möjligheter. Det skapades också genom teamets
uppbyggnad och teammöten, med manualen som bas och styrning, ett bra grund för utbyte av
kunskaper kollegor emellan. I och med att var och en självständigt byggde upp sin behandling
med en klient och sedan utifrån familjen som helhet diskuterade ärendet och bästa möjliga
behandlingsalternativ främjades ett kontinuerligt utbyte mellan olika synsätt och erfarenheter
inom personalgruppen.
43

Inflytande och självständighet
Jag har tidigare beskrivit att varje behandlare arbetade med ”sin” klient i ett LIHF- ärende.
Det existerade alltså inom strukturen en tydlig ansvarsfördelning och ett visst mått av
specialisering – dels inom familjeenheten där det fanns möjlighet att specialisera sig på vissa
klientgrupper (som ungdomsbehandlarna gör) men också utifrån ett övergripande
organisationsperspektiv där familjeenheten ju specialiserade sig på familjebehandling.
Behandlarna tyckte i intervjuerna att de hade ganska fria händer i utvecklingsarbetet med
modellen. Läsaren med gott minne erinrar sig kanske också att de upplevde en stor frihet i
själva behandlingsarbetet i förändringsfasen. De talade om vikten att använda sin egen
samlande erfarenhet och kompetens i sina bedömningar, i mötet med klienten, och frihet att
välja verktyg att arbeta mot mål och förändring med. Även om de inte hade så mycket tid till
det som kallades ”rena samtal”, ett begrepp som jag förövrigt tokar som refererande till den
psykodynamiska traditionen, framhöll de vikten av relationsbyggande och alliansskapande
med klienterna. Detta yrkesmässiga svängrum är ett uttryck för inflytande över sin
arbetssituation och arbetes innehåll.
Ur ett HR– perspektiv är det som sagt viktigt att ge de anställda inflytande. Detta innebär
till exempel att skapa arbetsteam, uppmuntra självständighet och delaktighet, ge arbetet en ny
design, ge arbetet mening och att främja jämlikhet (Bolman & Deal 2005). Jag har tidigare
presenterat empiri från intervjuerna som visar hur man arbetar i team kring ett ärende, där
varje behandlare har tydliga roller. Teamet uppgavs i intervjuerna vara en mycket viktig del
av LIHF. Genomgående talades det i intervjuerna ofta om att man använde sig av sina
kollegor i teamet mycket. På teammöten bollade man olika metoder och arbetssätt, vilka
verktyg man skulle använda och att var och en gjorde det de skulle och arbetade mot målen.
En sa att teamet håller samman ärendet till en röd tråd som man måste förhålla sig till. Denne
menade att behandlarna kunde ta hjälp av varandra och bli mindre sårbar än om man är
behandlare i ett enskilt ärende. Jag tolkar det som att den tydliga rollfördelningen främjade
både jämlikhet och delaktighet. Att varje behandlare hade sin uppgift i ett ärende kan bidra till
att risken minskar att en anställd hamnar ”utanför” eller inte får tillfredställande
arbetsuppgifter – både i fråga om arbetsbörda och inflytande över familjens behandling ur ett
helhetsperspektiv.
Att skapa LIHF som projekt är just ett sätt att ge arbetet en ny design, arbetet har inneburit
en ny värld för de anställda att upptäcka inom familjebehandlingen och en möjlighet att
vidareutveckla och tillämpa sina kunskaper, kompetenser och erfarenheter på området. Med
tanke på de intervjuades positiva inställning till arbetet torde det uppfattas som meningsfullt.
44

Här spelar också utvärdering och feedbackprocesser en viktig roll, vilket avhandlats tidigare i
texten. Meningsfullhet har en koppling till att man som behandlare faktiskt upplever att ens
arbete ger resultat. Min bild av personalgruppen, efter den tid jag tillbringat i intervjuer med
dem, är att de var stolta över sitt arbete och den modell de skapat. De målande beskrivningar
de gav av sina klienter och sitt arbete vittnar om att de kände att de fick mycket tillbaka av sitt
arbete. Ett exempel är detta spontana tillägg som en behandlare avslutade sin intervju med:
Fantastiskt roligt arbete (…) Och spännande när människor vill ha oss. Det har varit så
positivt. Att socialsekreterare skickar remisser till oss, att de tror på oss. Och att det
sprider sig som ringar på vattnet bland klienter att där får man hjälp. Det är det jag hör
och få veta och det är jag jättestolt över, den här arbetsplatsen. Här är kreativa människor
som vill mycket och engagerar sig mycket. Här är högt i tak, och vi tycker olika men det
kan vi prata om. Det är jättebra. Och jag tycker att det är bra att vi finns för människor.
Jag tror att många får hjälp här. Och det är gott att få vara på en sådan arbetsplats, där
människor får hjälp.
LIHF som projekt verkar sammantaget utifrån ett HR- perspektiv, både under uppbyggnaden
och i det nu pågående arbetet, ha skapat och fortfarande skapa goda förutsättningar för ökad
professionalisering på en individuell nivå. När man utgår från professionalisering som en
individuell process brukar yrkespraktisk erfarenhet vara den främsta källan till professionellt
kunnande, kompetens och skicklighet. Processen kan understödjas med hjälp av specialisering
på avgränsade uppdrag och uppgifter, handledning av mer erfarna kollegor eller andra
professionella, och genom vidareutbildningar. Kontakter med andra professionella och olika
kurser och utbildningar är kanalen till inhämtning av vetenskaplig kunskap. På ett individuellt
plan handlar professionaliseringen om fler typer av kunskap en den vetenskapliga, men
förmåga att inhämta och tillämpa vetenskaplig kunskap är en viktig aspekt av individuell
professionalitet (Dellgran & Höjer 2000). Utifrån de här perspektiven kan man se att LIHF
verkar skapa bra förutsättningar för en aktiv och ansvarstagande personalstyrka som ger
mycket tillbaka till organisationen.
45

Avslutande reflektioner
Jag har försökt visa hur LIHF är en del av professionaliseringen av socialt arbete utifrån flera
olika perspektiv. Modellen fungerar som en länk mellan forskning och praktik och kan i viss
mån hävda evidensbasering utifrån vetenskaplig kunskap, klientbehov och praktisk erfarenhet.
Denna evidensbasering innebär dock att det skapats en struktur som drar upp skarpa gränser
för behandlingsarbetet. Modellen skapar ändå förutsättningar för professionalisering på en
individuell nivå genom att erbjuda en god balans mellan strukturella gränser och individuell
frihet, genom investeringar i personalen och genom att personalen har ganska stor makt och
inflytande över sitt arbete. Dessa individuella aspekter av modellen blir en motvikt till
strukturella ramar; med hjälp av dessa funktioner kan personalen hantera modellens
begränsningar utan att uppleva att de är låsta i strukturella bojor. Dessutom utgör LIHF ett
expertområde och fungerar som ett medel för behandlarna att hävda makt och
tolkningsföreträde inom sitt område. Detta bidrar till ökad professionalisering för den enskilde
behandlaren gentemot andra socialarbetare, men framförallt sker en ökad professionalisering
inom området familjebehandling i och med tydliga och väl avgränsade behandlingsmodeller
med evidensbasering i forskning, klientbehov och beprövad erfarenhet.
LIHF rymmer exempel på hur professionaliseringens processer verkar på flera olika nivåer.
Denna strävan innebär för socialarbetaren att
- genom sin unika och svårtillgängliga kompetens hävda expertis och skapa
tolkningsföreträde inom området,
- öka sin samhälleliga status och position,
- upprätthålla och utveckla sociala och individuella resurser och kompetenser,
- utforma insatser efter bevis för effekter och resultat av behandlingen.
LIHF kan ses som ett exempel på den pågående professionaliseringen av socialt arbete, ett
utryck för en liten etapp på socialarbetares rörelse från semiprofession mot profession. Denna
process verkar i fallet LIHF genom modellens förankring i vetenskaplig grund, dess
avgränsande och statushöjande funktion gentemot andra professionella och den sanktionerade
expertis och auktoritet som förlänas behandlarna på grund av modellen samt de
förutsättningar för professionalisering på individuell nivå som arbetet med modellen erbjuder.
Den är också ett exempel på en växelverkan mellan forskning och praktik och främjar
evidensbasering både på veteskaplig grund och utifrån praktisk kompetens och klientbehov.
46

Behandlarna är mycket positiva till behandlingsmodell och verkar hantera de strukturella
ramarna på et konstruktivt sätt. Ingen av dem upplevde manualen eller modellen som ett
hinder utan istället som en hjälp och ett stöd. Genom att bygga upp sin egen modell kunde de
hänvisa till evidens utifrån forskning, samtidigt som de inte behövde hålla sig till en av de
grundläggande metoderna utan kunde plocka ut de delar de själva tilltalats av och som
passade ihop med deras egen bakgrund och kompetens och klienternas behov. LIHF var också
ett sätt för familjebehandlarna att få utlopp för sin kreativitet och energi, att få större
ansvarsområde och omväxling i sitt arbete. Arbetet med att skapa och utveckla modellen kan
ha ökat deras upplevelse av professionalitet då de fått användning av sin speciella kompetens,
bättre yrkesmässigt självförtroende och så vidare. Organisationsformen verkar skapa
förutsättningar för god arbetsmiljö ur ett organisationsteoretiskt perspektiv, vilket hänger ihop
med professionalisering på en individuell nivå.
Ett problem som kan uppstå när en modell bygger på så många olika delar är att man
riskerar att tappa fokus. Den behandlingsmässiga heterogeniteten kan underminera modellens
trovärdighet i sammanhanget. Det finns en risk att modellen förlorar sin röda tråd för den
utomstående betraktaren. Här är man beroende av manualen för att bibehålla en väl
sammanhållen behandlingsprocess. Samtidigt måste behandlaren ha frihet att använda sitt
omdöme, sin erfarenhet och sin kreativitet i förändringsarbetet. Det är anmärkningsvärt att
man i LIHF lyckades bibehålla en så stark samsyn, att man arbetade efter så starkt
överensstämmande riktlinjer, och ändå uttryckte att man kände sig helt fri i att välja
behandlingsmetod. En förklaring kan vara att man haft stort inflytande över utformningen av
modellen, samt att det lösningsfokuserade förhållningssättet, den av BF influerade synen på
vad barn behöver och MST- tänkandet redan sedan tidigare var något man hade kunnat
komma överens som. En ideologi om ökad professionalisering fungerade sannolikt också
sammanhållande här, liksom den tydliga teknologin (i form av manualen) som man upplevde
som ett medel som på ett effektivt sätt ledde mot målet: professionalitet. Dessutom fanns de
HR- relaterade faktorerna som verkade gynnsamma för den enskilde individen.
Det verkade som vi har sett finnas ett paradoxalt förhållande mellan modellen och de
anställda; de upplevde att de hade mycket frihet, samtidigt som de gav flera olika exempel på
begränsningar. Manualen var en tydlig teknologi som gav tydliga direktiv, men personalen
gav uttryck för autonomi och självständighet och att de hade utrymme att använda sin
kompetens och kreativitet och göra egna bedömningar i behandlingsarbetet. I
undersökningsfasen visades tydligt hur behandlarna upplevde de tydliga direktiven som en
hjälp för att skapa relationer och lära känna klienten. För att en behandlare ska kunna ha ett
47

underlag att göra professionella bedömningar baserade på erfarenhet så väl som vetenskaplig
kunskap, är denna kännedom om problemet och klienten en förutsättning. Vi såg här hur ett
visst mått av tydlig struktur skapade större manövreringsutrymme i nästa steg
(förändringsfasen) i och med att behandlarna fått en så uttömmande bild av enskilda klienter,
familjen, nätverket, situationen och olika problemformuleringar. LIHF var alltså en modell
som på ett ganska elegant sätt löst dilemmat mellan snäva strukturella ramar och yrkesmässig
individuell frihet. I och med att det skapats en lucka för själva behandlingen, upplevde
behandlarna att de hade handlingsutrymme och kunde använda sin personliga kompetens och
erfarenhet i bedömningar. LIHF gav ramar för samarbete och samverkan som klargjorde alla
aktörers positioner och ansvar, vilket skapade trygghet. Samtidigt användes manualen som ett
maktmedel för att legitimera arbetssättet och avgränsa området gentemot andra professionella.
Den stora utmaningen för behandlarna i LIHF i framtiden är att fundera över för- och
nackdelar med att ha en väldigt tydlig samsyn gällande vilka verktyg som ska användas. Man
bör ge akt på vem som egentligen har makt på teammöten att påverka hur man ska jobba och
hur lätt det egentligen är att tänka utanför ramarna när man har en verktygspärm. Jag ser
också en risk med att när så mycket är standardiserat och strukturerat, är det troligt att man
börjar göra precis samma sak vid varje behandlingskontakt också. Då förlorar man hänsynen
till varje klients unika personlighet, situation och livshistoria. En annan risk är att manualen
börjar leva sitt eget liv som en social konstruktion som kommuniceras mellan behandlarna
utan att så stor vikt fästs vid att verkligen återkoppla till vad som står där. Detta blir påtagligt
när behandlarna talar om att det är viktigt att vara öppen för revidering av manualen så att
man gör det som faktiskt står där och annars ändra. Det känns angeläget att ge modellen en
chans att arbetas in i en hyfsat oförändrad form nu när man lagt mycket tid och energi på att
arbeta fram den och också utvärdera den. Nya djup kan upptäckas endast om medarbetare ges
tillfälle att göra manualen till något välintegrerat i det dagliga arbetet, samtidigt som man inte
förlitar sig på att den stannar i människors medvetande av sig själv. Detta underlättas om man
på ett mycket tydligt sätt formulerar arbetssätt i manualen, men också genom att löpande
kommentera manualen: hur tänkte vi när vi bestämde att vi skulle arbeta så här? Modellens
grundläggande förhållningssätt och ideologier riskerar annars att hemfalla åt muntlig tradition
på arbetsplatsen, och behandlingsmodellens implementering riskerar då att bli sårbar för
enskilda individers tolkning.
Ur ett strukturellt perspektiv kan LIHF betraktas som ett organisatoriskt verktyg på väg
mot det mål som ökad professionalisering utgör. På en individuell nivå kan man med hjälp av
HR- perspektivet se vilka positiva konsekvenser den ökade professionaliseringen som LIHF
48

innebär utgör för den enskilde anställde. I relation till LIHF kan vi se hur den konflikt som är
central i den här uppsatsen – att de i manualen manifesterade strukturella kraven begränsar
behandlarnas yrkesmässiga handlingsfrihet - kan betraktas som ett utfall av konflikten mellan
organisatoriska mål ur ett strukturellt respektive ett HR- perspektiv. Det ökade kravet på att
det sociala arbetet är evidensbaserat främjar ofrånkomligen en strukturalistisk syn på
verksamhetens utformning. Jag anser att det finns en risk att en strävan efter ökad
professionalisering samtidigt blir en ökad strukturalism. Man har god användning av HRperspektivet
som motvikt för att skilja på de olika processer som verkar samtidigt inom en
organisation. Kärnproblemet är fortfarande balansen mellan begränsning och autonomi, behov
av trygghet och struktur kontra kreativitet och professionella bedömningar. Samtidigt kan
man inte betrakta professionaliseringssträvan som en ensam kamp om makt för personlig
vinning. Utifrån en föreställning om vad som är - i fallet med den verksamhet som beskrivs
här - en bra och effektiv familjebehandling, är strävan efter professionalitet genom att
utveckla expertis och skapa tolkningsföreträde på många sätt till högsta gagn för klienterna,
då de professionella utvecklar kompetenser som på bästa sätt kan tillgodose klientens behov.
Status och positioner i förhållande till samhället och andra professionella är en förutsättning
för att kunna etablera sin verksamhet och skapa legitimitet för sina insatser.
Denna uppsats är också i sig en del i det sociala arbetets professionaliseringsprocess. Den
kopplar ihop kommun, arbetsplats och universitet. Den öppnar för utbyte mellan praktisk
erfarenhet och akademisk kunskap, och förmedlar kunskap, om hur praktiker fångar upp
forskningsresultat och tillämpar den i praktiken och om hur forskare och socialarbetare kan
samverka i utvecklingen av nya metoder och återkoppla kunskapen till den akademiska
världen. Denna typ av kunskapsutbyte framstår för mig som själva kärnan i
professionaliseringen, ett utbyte som spelar en central roll i att fortsätta föra denna så viktiga
process framåt. Inte minst för klienternas tillgång till bästa möjliga behandling är detta viktigt.
49

Referenser
Andersson, Curt (1994) Organisationsteori. Lund: Författaren och studentlitteratur.
Anttila, Sten (2006) ”Metaanalyser för socialt arbete”. I Blom, Björn, Morén, Stefan och
Nygren, Lennart (red) Kunskap om socialt arbete. Stockholm: Natur och Kultur.
Beckman, Svante (1989) ”Professionerna och kampen om auktoritet”. I Selander, Staffan
(red) Kampen om yrkesutövning, status och kunskap. Lund: Studentlitteratur.
Bolman, Lee G & E. Deal, Terrence E (2005) Nya Perspektiv på organisation och ledarskap.
Lund: Studentlitteratur.
Brante, Thomas (1989) ”Professioners identitet och samhälleliga villkor”. I Selander, Staffan
(red) Kampen om yrkesutövning, status och kunskap. Lund: Studentlitteratur.
Börjesson, Bengt (2005) ”Kunskapens språk eller språket om kunskapen”. I Ljunggren,
Synnöve (red) Empiri Evidens Empati Nordiska röster om kunskaps -utveckling i socialt
arbete. Århus: Aka – print A/S.
Börjeson, Martin (2005) ”Försök att systematiskt koppla socialtjänst, högre utbildning och
forskning i Sverige”. I Ljunggren, Synnöve (red) Empiri Evidens Empati Nordiska röster om
kunskaps -utveckling i socialt arbete. Århus: Aka – print A/S.
Dellgran, Peter och Höjer, Staffan (2000) Kunskapsbildning, akademisering och
professionalisering i socialt arbete. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet. Göteborg:
Kompendiet.
Eriksson, Bengt och Karlsson, Per – Åke (1998) Utvärdera bättre. Växjö: Grafiska punkten.
Graff, Magdalena (1996) Bättre föräldraskap. Falun: Scandbook.
Hansson, Kjell (2004) Familjebehandling på goda grunder. Växjö: Förlagshuset Gothia.
Helletz, Pia (2005) ”Vad behöver socialarbetare kunna? Reflexioner utifrån ett köns – och
lärandeperspektiv.” I Ljunggren, Synnöve (red) Empiri Evidens Empati Nordiska röster om
kunskapsutveckling i socialt arbete. Århus: Aka – print A/S.
Hårtveit, Håkon och Jensen, Per (2005) Familjen plus en. Falun: Scandbook.
Kim, Johnny S (2007) Examining the effectiveness of solution – focused brief therapy: a
meta-analysis. University of Kansas. Publicerad 9 oktober 2007 i Research on Social Work
Practise OnlineFirst.
Kvale, Steinar (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
”Projektbeskrivning LIHF” (20041014) Dokument från familjeenheten, Lunds
Socialförvaltning.
”Projektrapport LIHF” (20071026) Dokument från Familjeenheten, Lunds Socialförvaltning,
50

Repstad, Pål (1998) Sociologiskt perspektiv i vård, omsorg och socialt arbete. Lund:
Studentlitteratur.
Selander, Staffan (1989) ”Förvetenskapligande av yrken och professionaliserings - strategier”.
I Selander, Staffan (red) Kampen om yrkesutövning, status och kunskap. Lund:
Studentlitteratur.
Tilander, Kristian (2005) ”Feedbackprojektet”. I Empiri Evidens Empati Nordiska röster om
kunskapsutveckling i socialt arbete. Århus: Aka – print A/S.
Muntliga källor
Informationsmöte 071107, familjeenheten, Lund
Östling, Ove 080205, Föreläsning om familjebehandling, Socialhögskolan, Lunds Universitet
51