Professionalisering i Praktiken - Lunds kommun

struktur, men inte som sättandes regler för hur ett samtal med klienten skulle gå till. Flera
behandlare talade om vikten av att använda sig själv och sin samlade erfarenhet som verktyg i
behandlingen. De påpekade att man jobbade olika beroende på vilken erfarenhet man har.
Skickligheten att föra ett samtal, att möta människor, behovet av och kraven på det är ju
lika stort om du jobbar med LIHF eller något annat. Manualen är ju ramen, allt annat är ju
ens behandlingserfarenhet, de flesta har mycket med sig.
Behandlarna sa också att det inte fanns särskilt mycket utrymme för ”rena samtal”. De
återkom till att förändringsarbetet styrdes av målen; man tog inte in nya mål, eller mål som
inte var direkt relaterade till familjen – sådana fick vid behov tillgodoses av en annan insats. I
förändringsfasen fanns det alltså inte så mycket utrymme för vad man skulle kunna kalla ett
behandlande samtal, där klienten kan prata av sig om saker som hänt, och hur man upplevt
och känt för saker och ting. Om det verkligen förelåg behov för ett sådant samtal sa
behandlarna att de kunde komma överens med klienten om att avsätta en viss tid för det. Det
skedde i undantagsfall och i strukturerade former. Flera sa att det var svårt att finna tid till den
typen av samtal. Fokus i behandlingen låg alltså på förändring framåt, att handla mot sitt mål.
Ändå menade behandlarna att de hade utrymme för att bygga den för behandling så viktiga
relationen till sina klienter. Ungdomsbehandlarna verbaliserade tydligare än familjebehandlarna
vikten av att skapa en relation och en allians med klienten. Ungdomsbehandlarna
pratar om relationsbyggande träffar, att gå och fika, lära känna, mer än familjebehandlarna.
Familjebehandlare och skolkontakt beskrev i grunden samma fenomen, vikten av att skapa en
relation med klienten, men de använde ord som ”att lyssna”, ”att bekräfta” och ”att
respektera” klienten. Många sa också att det underlättade när det gällde att bygga en relation
till klienten att man varje klient hade sin behandlare; att man slapp finnas till för flera olika.
Det kunde hjälpa behandlaren att undvika konflikter. En gav det här exemplet:
Om jag sitter i ett möte med skolan och föräldrar, och lyfter skolans perspektiv, då är ju
jag körd i familjen sedan. Nu har jag skolkontakten som gör det istället.
Undersökningsfasen var, till skillnad frånförändrings – och självgåendefasen, tydligt styrd av
manualen angående vilka intervjuformulär som skulle användas i varje möte. I
undersökningsfasen utredde man, som jag tidigare beskrivit, vilka problem familjen ville ha
hjälp med och hur situationen såg ut i och omkring familjen. Denna fas beskrevs som väldigt
viktig just för att det är där som föräldrarna, som en behandlare beskrev det, fick sätta ord på
sin oro.
36