Professionalisering i Praktiken - Lunds kommun

Samtidigt framhåller Börjesson att det inte är självklart att det sociala arbetets praktik
automatiskt blir bättre av att den tillförs kunskap: det finns idag betydande svårigheter att
producera användbar kunskap. Han riktar stark kritik mot att metaanalyser idag ofta saknar en
teoristyrd analys och därmed inte kan ligga till grund för rekommendationer gentemot fältet.
De mest fruktsamma försöken att kunskapsberika praktikfältet utgår från att upphäva
gränsdragningen mellan forskning och praktik (Börjesson, B. 2005). Det finns idag en allt
tydligare växelverkan mellan den akademiska och den praktiska produktionen av vetenskaplig
och erfarenhetsbaserad kunskap (Dellgran & Höjer 2000). Det viktiga är enligt Börjesson inte
att forskaren skapar kunskap som praktikern kan tillämpa. Forskaren bör snarare vara
praktikern behjälplig i att fånga den erfarenhetsbaserade kunskap denne skapar utifrån det
praktiska klientarbetet. Ett problem är att socialarbetare på fältet länge har betraktats som
mottagare av vetenskaplig kunskap, och dessutom ofta betraktar sig själva som sådana
(Börjesson, B. 2005). LIHF kan ses som ett uttryck för denna tidens anda, ett gott exempel på
hur det akademiska fältet genom verksamma forskare som Kjell Hansson och Magdalena
Mattson inte bara tillför kunskap för praktikerna att använda, utan projekten framväxer i ett
samspel. Familjeenheten har också vidareutvecklat BF till en ungdomsfokuserad modell;
Bättre Föräldraskap Tonår (BFT). Det fanns alltså redan innan LIHF- projektet ett utbyte och
en kunskapsproducerande process som praktikerna aktivt medverkade i. Detta kan vara ett
incitament för behandlarna att följa modellen: den är inte något uppifrån implementerat utan
något ”på golvet” utvecklat.
LIHF:s evidensbasering skulle till stor del kunna hävdas utifrån att den vilar på bevisat
effektiva modeller – eller åtminstone modeller som är lika goda som andra behandlingar och
som inte gör skada. Denna hänvisning är dock inte helt oproblematisk – det är inte självklart
att många fina ”råvaror” ger en god ”huvudrätt”. De utvärderingar som familjeenheten själva
gjort av LIHF visar emellertid att även denna behandling är ”lika god som någon annan”
(TAU). Frågan är om man egentligen kan påvisa vad som faktiskt ger effekt när så många
olika verktyg och metoder är inblandade. Det framstår för mig som att mycket är avhängigt av
ett väl sammanhållet team och behandlarnas egen yrkeskompetens och skicklighet. Detta är en
mycket viktig del av evidensbasering, men i professionalitetsdiskursen och med den
samhälleliga förkärlek för akademisk och vetenskaplig kunskap som råder, räcker kanske inte
detta hela vägen. Om reproducerbarhet, mätbarhet och genomskinlighet eftersträvas behövs
noggrannare utvärderingar av de olika momenten och metoderna som är inbegripna i LIHF -
modellen. Detta kan dock utgöra ett hot mot den stora frihet i behandlingsarbetet som
behandlarna säger att de har, och som förmodligen kommer sig av att det finns så många olika
29