Kvicksilverförorening i avloppsrör i Lunds kommun

7. DISKUSSION OCH SAMMANFATTNING AV RESULTAT
7. DISKUSSION OCH SAMMANFATTNING AV RESULTAT
I detta kapitel följer en diskussion om kvicksilverförorenade rör från historiska och befintliga
tandläkarmottagningarna och vem som ansvarar för eventuell efterbehandling.
Förslag på hur Miljöförvaltningen i Lunds kommun kan arbeta vidare för att avhjälpa
problemet kommer även ges.
Rör från historiska och befintliga mottagningar är generellt förorenade med kvicksilver.
Detta gäller fram till att annat har bevisats. Hur stor mängd kvicksilver som finns i rören
kan variera mycket mellan de olika fastigheterna. Högtrycksspolning eller rörbyte kan
vara orsaker till att halten kvicksilver är låg i avloppsrör som använts av tandläkare
under lång tid. För befintliga mottagningar, där en stor del av kvicksilvret som släpps ut
är i mycket fina partiklar, kan även toalettspolningar medföra borttransport av
föroreningen från rören. Saneringarna som genomfördes i Stockholm inom LIPprojektet
visar att stora miljövinster, i form av minskad kvicksilverhalt i det lokala
reningsverkets slam, kan erhållas genom efterbehandling. Om efterbehandling inte
vidtas i Lunds kommun kommer flera kilon kvicksilver spridas från rören till
ekosystemen. Det är mycket allvarligt mot bakgrunden av att halterna i den skånska
åkermarken ökat med så mycket som 46 procent under 1900-talet och fisken i många
sjöar i landet inte klarar gränsvärden för att vara ett riskfritt livsmedel. Även om slam
från Källby reningsverk inte sprids på åkermark idag måste målsättningen vara att den
ska göra det i framtiden för att återföra resurser till kretsloppet. Med en sådan målsättning
måste kvicksilvret bort från slammet.
Flertalet av de 30 historiska mottagningarna som återfunnits har varit belägna i de
centrala delarna av Lunds tätort. I övriga tätorter i kommunen har 6 mottagningar återfunnits.
Inga historiska mottagningar har återfunnits i Genarp, byns gamla tandläkare
använde sig av de lokaler som Folktandvården har idag (B. Nilsson, muntlig inf.). För
rören tillhörande fastigheterna på Stora Södergatan 6, Allhelgona Kyrkogata 2, Lilla
Tvärgatan 8-10 och Östra Mårtensgatan 20 föreligger förorenings risk bara i delar av
ledningssträckan. Det beror på att sanering eller ombyggnad med rörbyten genomförts
efter det att mottagningen lagt ner. För mottagningen som låg i närheten av järnvägsstationen
i Dalby (Järnvägsgatan eller Stationsbacken) finns ingen föroreningsrisk
längre eftersom byggnaden är riven. Ingen riskbedömning kan göras för mottagningen
på Tomegapsgatan eftersom gatunummer saknas. För att få mer information om
föroreningssituationen i fastigheterna rekommenderas att provtagningarna genomförs på
slammet i rör och stammar.
Verksamhetsutövaren har i de fall mottagningen lade ner före juli 1969 inget efterbehandlingsansvar.
I studien har 11 sådana mottagningar återfunnits. För de 11
mottagningarna är det enbart fastighetsägaren som kan ställas till ansvar för att
genomföra sanering. Detta kan ske om fastigheten förvärvades efter att Miljöbalken
trädde i kraft genom tillämpande av MB 10 kap 3 §. Fastighetsägaren kan även bli
skyldig att vidta försiktighetsmått enligt MB 2 kap 3 § om han/hon genomför åtgärder
som aktiverar föroreningen i fastigheten.
I studien återfanns 19 mottagningar som avslutat verksamheten när Miljöskyddslagen
var gällande. Verksamhetsutövaren har i de här fallen det huvudsakliga ansvaret för
efterbehandling av de förorenade rören. Först när ingen verksamhetsutövare kan nås kan
fastighetsägaren bli skyldig att vidta efterbehandling. Trots att verksamhetsutövaren har
ett tydligt ansvar enligt Miljöbalken har det visat sig juridiskt svårt och tidsödande att
33