Kvicksilverförorening i avloppsrör i Lunds kommun

Amanda Engman
rör sedan 1998. De beräknar att sanering av en mottagning med 2 - 3 behandlingsrum
och steril innebär ungefär 10 000 - 15 000 kr i fasta kostnader. Därtill kommer 22
kr/litern för efterbehandling av saneringsvatten och 110 kr/kg för omhändertagande av
amalgamslam. De rörliga kostnaderna brukar sluta på ungefär 10 000 kr. Vid sanering
av större mottagningar uppskattas vart extra behandlingsrum kosta ytterligare 5 000 kr. I
de fall samtliga kvicksilverförorenade rör ska avlägsnas ur fastigheten innebär det ofta
att ovan redogjord saneringskostnad måste multipliceras med 10. (O. Pettersson, muntlig
inf.)
3.2.1 Saneringsprojekt runt om i landet
Av de saneringar som Sweden Recycling genomfört har de flesta gjorts i lokaler där en
tandläkare nyligen lagt ner verksamheten, det har då varit verksamhetsutövaren som
bekostat saneringen. Några fastighetsbolag har också tagit på sig ansvaret för efterbehandling,
i de fallen har det skett i samband med ombyggnad. Vid sanering hos
mottagningar som nyligen lagt ner har man funnit den största delen av kvicksilvret i de
första metrarna av ledningssträckan. År 2003 gjorde Sweden Recycling sanering av
kvicksilverförorenade rör vid 67 kliniker. I medeltalet omhändertogs 98 g kvicksilver
per tandläkarstol. (O. Pettersson, muntlig inf.)
Många privata tandläkarmottagningar är anslutna till Praktikertjänst (Praktikertjänst,
2004). Koncernen försökte för några år sedan driva ett ärende för att få en historisk
mottagning att bekosta sanering av förorenade rör. I aktuellt fall hade en tandläkare
övertagit en gammal mottagning och använde bara ett av de två behandlingsrummen.
Efter en tid skulle tandläkaren flytta och Praktikertjänst menade då att tandläkaren enbart
ansvarade för att sanera det av rummen han använt för tandläkarverksamhet.
Ansvaret för att bekosta efterbehandlingen av det andra rummet borde ligga på den
gamla verksamhetsutövaren. Tillsynsmyndigheten i kommunen ville dock inte driva
ärendet. Istället lade de ansvaret för att sanera det andra rummet på fastighetsägaren.
Ägaren vidtog åtgärder utan att juridiskt ifrågasätta tillsynsmyndighetens hållning. Om
fastighetsägaren hade gått vidare med ärendet är det osäkert om han hade kunnat göras
ansvarig. (O. Pettersson, muntlig inf.)
En tandläkarmottagning i Västerviks kommun anmälde under 2003 till den lokala tillsynsmyndigheten
att kliniken skulle lägga ner och efterbehandlingsåtgärder skulle
vidtas (Folktandvården Landstinget i Kalmar län, 2003). Verksamhetens förslag på
efterbehandling gick ut på att högtrycksspola ledningar och sen lämna dem igenpluggade
i fastigheten (Folktandvården Landstinget i Kalmar län, 2003b). Tillsynsmyndigheten
menade att klinikens förslag på efterbehandlingsåtgärder inte var
tillräckliga. De ansåg att högtrycksspolning inte var en fullgod saneringsmetod eftersom
farligt avfall skulle lämnas kvar i fastigheten. Istället ville tillsynsmyndigheten att
samtliga förorenade ledningar skulle avlägsnas (Miljö- och byggnadsnämnden i
Västerviks kommun, 2003b). Vidare ansåg tillsynsmyndigheten att verksamheten skulle
ta prov på slam från angränsande ledningar för att avgöra om föroreningsrisk förelåg
där. Verksamheten menade att tillsynsmyndighetens krav var orimliga eftersom
förslaget skulle innebära en kostnad på 150 000 kronor (Landstinget i Kalmar län,
2003). Verksamheten överklagade Miljö- och byggnadsnämndens föreläggande från
2003-07-02 till Länsstyrelsen i Kalmar län (Landstinget i Kalmar län, 2003).
Länsstyrelsen gick på nämndens linje och avslog överklagandet (Länsstyrelsen Kalmar
län, 2004). Beslutet överklagades inte till Miljödomstolen (E. Persson, muntlig inf.).
14