Växtnäring till potatis - Lyckeby Industrial AB

Upptagningshastighet
Upptagningshastigheten av kväve varierar mellan 2,0 till 6,0 kg/ha/dag beroende på sort,
väderlek och utvecklingsstadium. Men i genomsnitt tar plantan upp knappt 3 kg/N/ha/dag
under knöltillväxten, vilket motsvarar ca 120 kg N/ha om den pågår i 45 dagar [78].
Vid överskott kan potatisplantan lyxkonsumera kväve. Anledningen till detta är att kunna
bibehålla en hög tillväxthastighet under perioder då den inte kan ta upp tillräckligt med
kväve från marken [79]. Kvävekoncentrationen i knölarna ligger i normalfallet kring 2 % av
ts vikten vilket motsvarar drygt 3 kg N per ton färskvikt. Vid en skörd på 40 ton/ha bortförs
alltså ca 140 kg kväve. Upptaget av kväve ökar som regel linjärt med stigande
tillförselnivåer och kvävekoncentrationen i plantan blir då också högre [80].
Upptagningseffektivitet
Hur mycket kväve potatisen tar upp i förhållande till vad som är tillfört
(upptagningseffektiviteten) kan variera mellan 29 och 77 % [81-84]. I normalfallet ligger
dock upptagningseffektiviteten kring 40-60 % varav 70 till 85 % återfinns i knölarna. Men
i vissa fall där höga kvävegivor lagts och grödan skördas omogen kan upp till 40 % av
kvävet finnas kvar i blasten [85]. Anledningarna till varför effektiviteten varierar kan vara
många, men de kanske viktigaste parametrarna är bevattning/nederbörd och om grödan
tillåts växa till mogen skörd. Bevattning stimulerar planttillväxt och kväveupptag och man
når som regel högre effektivitet (10 till 25 %) och en tidigare avmognad [86]. Men
eftersom skördepotentialen höjs med bevattningen kan mer kväve behöva tillföras för att
nå optimal skörd om fältet bevattnas [87]. Kraftig nederbörd kan orsaka skördeförluster
och läckage vilket påverkar effektiviteten negativt [88]. En annan förklaring till variationen
kan vara sättavståndet, vid tätare sättning uppnår man som regel högre
upptagningseffektivitet av kväve [89, 90].
Kväveläckage
Potatis anses vara en högriskgröda när man talar om kväveläckage. Detta på grund av att
stora mängder kväve är i omlopp och att odlingen ofta sker på jordar med hög
- +
genomsläpplighet och liten vattenhållande förmåga. Båda jonerna (NO3 och NH4 ) riskerar
att försvinna från jorden innan de kommer plantan tillgodo, dels genom omvandling till
nitrösa gaser så som ammoniak, lustgas och kväveoxid, och dels genom läckage. Det är
främst det negativt laddade nitratkvävet som inte binder speciellt starkt till jordens kolloider,
som löper störst risk att lakas ut, men båda jonformerna kan föras bort med jord- och
vattenerosion [37, 52, 57].
Internationella siffror angående kväveläckage från potatis har visat på nivåer mellan 10 och
171 kg kväve per hektar för kommersiella fält [91-93] medans de försöksresultat som
finns varierar mellan 4 och 270 [94, 95]. Under svenska klimatförhållanden är det störst
risk för kväveläckage efter skörd, speciellt då skörden har begränsats av någon anledning.
Vid höga skördenivåer lämnar dock potatisen sällan mer än några tiotal kg N efter sig. För
att minska risken för kväveläckage kan man (I) optimera skördenivån, (II) dela kvävegivan,
(III) använda sig av så kallade ”slow release” gödselmedel [96-98] eller (IV) etablera en
fånggröda [52].
Skördepåverkan
Kväve är som sagt det näringsämne som påverkar skördenivå hos potatis allra mest och
det är därför också extra viktigt att gödslingsnivån är optimal. Skörderesponskurvan för
20