ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

© 2008 Olle Ideström 

Kopieringsförbud 

1 

JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM 

Jesus på Stureplan 

Alla rättigheter till detta verk Jesus på Stureplan innehas av Olle Ideström 

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt 

Ansvarig utgivare Olle Ideström, Stockholm 

info@jesuspastureplan.se

Kapitel 1 

2 


“Stureplan! Hur kan du på något sätt tycka att Stureplan skulle kunna vara trendigt?” 

Wille spottade fram orden med ett skratt som var hjärtligt och på samma gång bemästrande. 

Madde tittade bort, kisade in i den ljumma kvällssolen. Tog ett djupt andetag, gjorde en ansats 

till att försvara sin ståndpunkt. Wille gav henne inget utrymme. 

“Alltså, Stureplan är ju så 90-tal! Det är fan pinsamt att synas där”. 

Wille hade slutat skratta, promenerade lite långsammare. Sökte titta in i Madeleines 

mörkgröna ögon som nu betraktade Strandvägens trottoar som låg tungt under hennes höga, 

senapsgula pumps. 

“Det är till för två kategorier: avdankade c-kändisar som har några jävla Big Brother-avsnitt 

som sitt livs höjdpunkt. Eller för människor som har fått lite pengar över på månadslönen och 

vill leka överklass för en kväll. Stå vid något patetiskt drinkbord och låtsas vara bundis med 

anabolstinna dörrvakter som lider av dåligt självförtroende.” 

Så skrattade han sitt skratt igen. Det där hjärtliga, bemästrande. Irriterande. Skrattade så att 

hans ljusbruna kalufs guppade med. Så puffade han till Madde lite lätt på axeln. 

“Fan Madde, ryck upp dig, du kan inte hänga på Spyan eller Compagniet längre. Det är ute. 

Finito. Hasta a la vista.” 

I ögonvrån kunde jag se hur Madde log mot mig. Vi visste: om några champagneflaskor 

skulle han stå där vid drinkbordet på Stureplan. Och hälsa på dörrvakter som han lärt känna 

ytligt under åren kring Svampen. 

Det var en behaglig fredagskväll. Septembersolen värmde skönt, jag behövde inte ens en rock 

över kavajen. Över gatan stod träden i strandvägsallén fortfarande i blom, med undantag för 

några gulnade löv som strödde marken där ett par joggare lunkade fram. Vi passerade portarna 

utan att lägga någon större notis om var vi befann oss. Vi kände gatan väl och var snart 

framme vid vårt mål: där Narvavägen möter Strandvägen. Där, i hörnhuset mittemot 

Djurgårdsbron skulle kvällens festligheter äga rum. Jag var på gott partyhumör, laddad för en 

blöt kväll. Som alltid. Ändå var någonting annorlunda. Kunde inte sätta fingret på det. Men 

det fanns en molande oro i mig. Kände jag på mig vad som väntade? 

Wille plockade fram sin mobil, letade fram sms:et med portkoden. Knappade in de fyra 

siffrorna, höll upp dörren för Madde och mig. En röd matta tog emot oss i den praktfulla 

portuppgången. Det ekade när Wille, som gick bakom oss, med bestämda befallningar styrde 

oss mot den hiss som skulle ta oss upp till rätt lägenhet.

3 


“Nej, inte den hissen. Det är en särskild hiss som går upp till Jonny. Ta höger efter 

innerdörrarna, och sen rakt fram.” 

Vi vandrade i ett valv med takmålningar föreställande moln och änglar. På sidorna 

omgärdades vi av massiv, ljus sandsten. På golvet fortfarande den röda mattan. I slutet av 

gången lös det inbjudande från ett par lampetter på väggen. Bakom en glasdörr med 

välpolerade mässingsdetaljer väntade en rymlig hiss. Vi steg in, tryckte på den enda knapp 

som fanns och jag upptäckte till min förtjusning att klassisk musik strömmade ur en dold 

högtalare när knappen trycktes in. 

“Beethovens nia”, förklarade jag. 

Madde nickade artigt, Wille tittade uttråkat på mig. Klassisk musik var inte deras grej. Jag log 

för mig själv när jag såg oss i hisspegeln stå uppradade bredvid varandra. Det var vi som var 

“trion”. Det var vi som höll ihop. Vi var som de tajtaste syskon. Berättade i princip allt för 

varandra, eller ja... nästan allt i alla fall. Vi var gamla barndomsvänner som lärt känna 

varandra när vi fäktades för samma klubb på Östermalm. Med alldeles för stora värjor hade vi 

stått på rad framför spegeln och tränat ”attaque” och défense” med vår franske läromästare, 

Monsieur de la Peur. Vi var ”de tre musketörerna”, som någon vän så fyndigt kommit att kalla 

oss för. När någon nämnde musketörerna visste alla vilka som menades. Musketörer 

förväntades se bra ut, det hördes nästan på namnet. Och kanske var vi rätt snygga, det var i 

alla fall vad andra sa. Det jag visste med säkerhet var att vi i alla fall var mycket olika 

varandra, både utseendemässigt och till sättet. Med mina 191 centimeter var jag längst. I 

spegeln kunde jag se att jag nästan var ett huvud längre än Wille. Madde var blond, hade 

halvlångt, rakt hår, klippt i en skarp sidolugg som angränsade till hennes vänstra ögonbryn. 

Wille hade ganska lockigt, brunt hår, nästan mörkblont. Nacken pryddes av korkskruvslockar 

som svajade när han rörde hastigt på sig. Jag själv hade mörkt, kolsvart hår, hyfsat långt så att 

jag kunde sätta upp det i en liten tofs i bak när jag spelade tennis. Kammat stramt bakåt i en 

sidobena. ’Klassisk mafioso backslick’ som Wille benämnde frisyren. Mötte hans blick i 

spegeln, tittade in i hans bruna ögon. Såg hur han fortfarande var upprörd över Maddes 

uttalande att Stureplan skulle vara trendigt. Han älskade att diskutera, säga emot. Vara 

revolutionär. Jag log mot honom. Jag tyckte alltid att man kunde ana Willes franska påbrå; 

dels i hans hetsiga, temperamentsfulla humör men också i hans utseende. Något buskiga 

ögonbryn, rätt lång näsa, fylliga läppar. Breda axlar, vältränad överkropp, kraftiga 

benmuskler. Hela han var så mycket. Han hade mycket hår, mycket näsa, mycket mun. 

Mycket humör, mycket skratt, mycket temperament. Han var kanske inte direkt vacker, men 

hade något charmigt, utmanande som fullständigt förtrollade damerna. En svensk-fransk

4 


dandy, som dock inte kunde ett ord franska. Madde var hans motsats. Så typiskt snygg-svensk 

på något sätt. Det blonda håret, höga kindben, alltid lagom solbränd. Kritvita tänder, 

gnistrande gröna ögon och ett ofta dolt, pillemariskt leende. Hon var lugn, sansad, men ändå 

bestämd. Sällan blev hon arg, men när hon väl brusade upp blev hela hennes ansikte blev 

illrött. Då ville man inte vara i hennes närhet. 

Jag älskade mina vänner. 

Musiken tystnade och hissen stannade sakta av. Hissvagnens glasdörr for åt sidan och framför 

oss tronade en rejäl ståldörr med en namnskylt i silver i dess mitt: Karlzon. Vem ändrar sitt 

namn till Karlzon med z? Det kan ju bara vara Jonny. Knappt hade vi hunnit ringa i klockan 

bredvid dörren förrän unge herr Karlzon i en för trångt åtsittande kostym slet upp dörren och 

med yviga gester manade oss att stiga på. Vi klev in och upptäckte att vi befann oss i ena 

änden av en stor sal. Här återupptogs Beethovens musik, denna gång fick vi höra geniets toner 

live: i slutet av salen satt en medelålders man i vit frack bakom en maffig, svart flygel. 

Tonerna konkurrerade med det sorl som ett trettiotal unga män och kvinnor åstadkom i 

minglets skratt och skålande. Jag blickade ut över det storslagna rummet. Förutom dessa 

festdeltagare, pianisten och en väldig, mörk oljemålning på ena långväggen föreställande ett 

blödande lejon, var salen tom på möbler. Det skapade en känsla av väldig rymd - salen var 

säkert stor som två tennisbanor med många meter i takhöjd. Jonny kindpussade oss alla i en 

väldig fart, ropade till sig tre glas champagne från en ung tös i vit kavaj med silverbricka i ena 

handen och en vit servett i den andra. Jag och Madde grep tag i glasen, tittade oss omkring 

och log nyfiket. Wille, som varit här tidigare, såg förväntansfullt på oss som för att få höra 

vad vi tycket om denna magnifika paradvåning som vi blickade in i. Jonny skålade hastigt så 

att champagnen yrde, erbjöd Madde sin arm och stirrade med uppspärrade ögon på mig: 

“Jag har någon här som du måste träffa!” 

Jonny dansade klumpigt fram över det schackmönstrade stengolvet med Madde under armen, 

som fick anstränga sig å det yttersta för att hänga med hans plötsliga, kantiga rörelser. Vi 

kände igen de allra flesta på festen, det var de gamla vanliga gängen från Sigtuna, Enskilda, 

Lundsberg och andra liknande skolor. Det var visserligen några år sedan vi tog studenten, men 

under skolåren hade vi sammanflätats till en vänskapskrets som vi gärna dröjde oss kvar i. 

Helst hela livet, det var tryggast så. Vi skyndade efter Jonny och Madde som försvann i vimlet 

och tycktes vara på väg mot salens andra ände. För att hänga med fick vi nöja oss med att i

5 


farten höja våra champagneglas till vännerna vi passerade och ställa den där frågan som man 

inte behöver lyssna till svaret på. 

“Läget?”. 

Alla nickade vänligt, höjde sina glas. 

“Bra tack, själv?” 

Allt kändes sådär härligt ytligt. Lättsamt, kravlöst, sorglöst. Snart också hämningslöst när 

alkoholpåverkan slagit in. Jag fick syn på en ny dam som jag aldrig sett tidigare. För en 

sekund möttes våra blickar. Hennes hår var mörkt, hennes coctailklänning skimrande svart, 

hennes ögon isande blå. Hon log ett snabbt, knappt märkbart leende mot mig, tittade långsamt 

bort och fortsatte prata med ett par tjejer som jag kände igen från tennisklubben. Jag noterade 

leendet och var inte sen att le tillbaka. Och jag log för mig själv. Det här kunde nog ändå bli 

en bra natt.

Kapitel 2 

6 


Förtrollad av den isande blå skönheten, sprang jag bokstavligen in i en gammal vän från 

Lundsberg, Ian. Ian var sällskapets gentleman. Jag gav upp försöket att hänga med Jonny och 

Madde och stannade istället upp och gladdes åt att få konversera med denne minst sagt 

vältalige unge man. Tackade för den middag han ställt till igår kväll för de dussin unga herrar 

och damer som han menade stod honom närmast. Han tittade frågande på mig. 

”Middag? Det var ju en fattigmåltid, bara enkelt vin och bröd.” 

Alltid skulle han vara lika ödmjuk. Jag berömde vinet han hade serverat som lämnade en 

gudomlig eftersmak som jag fortfarande kunde ana i min gom. Vi hade alla druckit oss 

berusade på rödvinet igår kväll. Alla utom Ian. Till skillnad från merparten av människorna i 

vår relativt stora men högst slutna vänskapskrets, blev Ian aldrig särskilt full och odräglig när 

festerna drog igång. Han var en gentleman som hellre njöt av en flaska Bordeaux från 98’ än 

att supa sig redlös på shotar för att sedan spy upp kvällens middag bakom ekarna i Humlan. 

Ibland kunde jag ångra att jag inte umgicks mer med denne Ian, han skulle säkert ha gott 

inflytande på mig. Men nog var det väl roligare att supa runt med Wille och Madde och dra 

hem villiga tjejer än att sitta och filosofera. Hursomhelst. Såhär i början av en fest, innan 

alkoholen börjat verka, var jag och Ian på en hyfsat jämlik intellektuell nivå. På bara ett par 

minuter hann vi avhandla allmänt trevliga samtalsämnen som arkitektur och konst. Vi 

uppskattade båda modern konst och Ian berättade med sin sävliga stämma om alla de 

fantastiska byggnader han hunnit studera i Barcelona under sommaren. Jag lyssnade så gott 

jag kunde, något störd av folk som dunkade mig i ryggen, hälsade och skulle skåla. Wille kom 

fram med en gammal vapendragare från sommarens Troppan-vistelse, Bo. Bo och jag hade 

känt varandra sedan våra första, okontrollerade forehandslag när vi började spela på samma 

tennisklubb som fyraåringar. Vi hälsade glatt. Egentligen gillade jag inte Bo. Han var uppblåst 

och skrytsam, skulle alltid förklara för alla hur mycket blått blod som rann i hans adelsådror. 

Dessutom var han förbannat trög. Jag och Madde brukade därför kalla honom Dum-Bo. 

Dumbo hade gått i den enda av Stockholms privatskolor som hade ett traditionellt dåligt rykte 

i vår vänskapskrets: Enskilda gymnasiet. Men nog stämde han in på den profil som gett 

skolan det pinsamma anseendet på våra föräldrars tid: synnerligen korkad elev som placerades 

på EG för att få bra betyg tack vare sin adliga börd. 

Dumbo drog igång en form av ytterst banal snapsvisa som vi stolta hade komponerat fram på 

väg hem en tidig morgon efter en lyckad partynatt på Rivieran. Jag sjöng lite besvärad med, 

kastade en blick mot Ian och skämdes för den ociviliserade stämning som avbrutit vårt

7 


kulturella samtal. Efter sången sprang Dumbo iväg för att “rasta draken” som han sa. Wille 

stod kvar och nynnade glatt på snaps-visan medan gamla vänner slöt upp kring oss. Just som 

jag skulle återuppta mitt samtal med Ian som tålmodigt och klanderfritt inväntade 

förbipasserande som skulle höja sina glas med oss, ropade Jonny gällt från salens ena hörn. 

“Hörrni, vad fan, ser ni oss inte eller, här är vi!” 

Jag nickade ursäktande åt Ian, högg tag i Wille som redan hade börjat bearbetningen av nya 

tjejer att lägga under sig i den blöta höstnatt som väntade och begav mig mot Jonny. Allt var 

ytligt. Allt var trevligt. Som det anstår en fest på Strandvägen. 

Så satt han där, i den enda fåtölj som stod undanskymd i salens bortre hörn. För visst var det 

väl han? Visst var det väl Carl som satt där? Jag stannade upp en bit ifrån. Betraktade mannen 

i fåtöljen. Visst. Det var han. Han sipprade på ett glas med något som jag antog var 

mineralvatten. Han drack ju inte alkohol längre, enligt ryktena. Han stirrade ner i isbitarna och 

skakade lätt på glaset. Sin vana trogen bar han tweedkavaj. Annars var han sig så olik. 

Förvånansvärt tunnhårig hade han blivit, bara några livlösa hårstrån prydde hans hjässa. 

Ansiktet var inte längre livfullt och rödlätt utan insjunket och blekt. Orakad och med en 

pinsamt synbar fläck på skjortkragen. Han tog tydligen inte hand om sig själv längre. Kavajen 

var för ovanlighetens skull ruggsliten, byxorna knappast skräddarsydda och jag hade aldrig 

tidigare sett honom bära snekars till fest. Han såg sliten ut, men verkade vilja ge ett 

avslappnat intryck. Vilade det ena benet över det andra. Syntes djupt försjunken i tankar. 

Jonny släppte taget om Madde, ställde sig bredvid fåtöljen, sträckte ut sin arm i en gest mot 

mig och utbrast på knagglig franska. 

“Monsieur, le voilà!”. 

Jonny såg förväntansfullt på mig. Jag kunde inte släppa blicken från Carl. Vännen från det 

förgångna. Vännen som jag en gång delade alla skratt med, som var som min egen bror. 

Vännen från en mardröm jag hade för länge sedan. Jag knöt min vänstra näve. Wille la 

försiktigt sin hand på min axel. 

“Ta det lugnt nu Theo”.

Kapitel 3 

8 


Jag var lugn. Så lugn att jag inte fick fram ett ord. Carl reste sig från fåtöljen, knäppte 

kavajens övre knapp, tog några avvaktande steg mot mig och stannade upp. Jag chockades 

över hur smal han hade blivit. Ett benrangel masade sig emot mig. Han var en omärkbar 

viskning mot sitt forna, kraftfulla jag. Plötsligt böjde han sig åt sidan i kraftiga hostningar 

som fick hela hans bräckliga kropp att skaka. Så vände han sig åter mot mig. Han såg sjuklig 

ut, nästan döende. Hans hårstrån kunde räknas på händernas tio fingrar. Så smög sig ett trött 

men till synes hjärtligt leende fram i hans mungipa, hans sträckte ut sina armar för att 

omfamna mig. Men jag stod stilla, kunde inte röra en muskel. Jag var någon annanstans - fyra 

år tillbaka i tiden, på en plats och en stund jag önskade att jag hade glömt. 

Jonny, som snart insåg att mitt och Carls återseende inte var fullt så kärvänligt som han hade 

trott, började fladdra oroligt med blicken. Wille backade något, ville inte vara i vägen. 

Skratten ekade bakom oss. Beethovens månskenssonat låg som en dov bakgrund. Men kring 

oss var det bara tystnad, en mur som skiljde oss från den övriga festen. Vi glodde intetsägande 

på varandra. Jag noterade en knapp som fattades i kavajen. Att skjortan var skrynklig. Och att 

han luktade svett. Han var sig olik. Jag ville nita honom. Men han bara log. Kärvänligt, 

trevande. Det var provocerande. Madde tog sig mod att bryta dödläget. Hon närmade sig oss 

med smygande steg och skulle just öppna munnen då Carl hann före. 

“Det är faktiskt fyra år sen, måste kunna gå vidare”. 

Jag svarade med ännu mer tystnad. Madde gjorde ett nytt försök, tittade uppfodrande på 

Jonny. 

“Vi ska väl strax gå och sätta oss till bords, är det inte så Jonny?” 

Jonny hann inte få fram något förrän Madde tagit mig under armen, snurrat runt på mig och 

tagit med mig in i minglet igen. Jag kastade en blick bakåt och såg hur jag lämnade en 

eftertänksam, handfallen Carl. Och en nervös Jonny som plumpt dunkade honom i ryggen. 

“Nämen är det inte Theo!” 

Trots att jag tittade ner i marken med huvudet sänkt i djupa, villrådiga tankar, kunde jag inte 

ta miste på vem som hade fått syn på mig. Madde kindpussade Charlotte, sa några trevliga ord 

innan hon lämnade oss för att sluta upp med Wille som återgått till jakten på nattens 

eventuella troféer. Jag tittade långsamt upp, möttes av Charlottes uppspärrade, något 

översminkade, ögon. 

“Hej”, svarade jag och gav henne en tafatt kram.

9 


Hon var som vanligt sprudlande, orden smattrade fram som från en kulspruta. Hon var alltid 

redo, ville alltid att jag skulle hänga med henne hem, trots att hon faktiskt hade en pojkvän 

som pluggade i London och som till råga på allt råkade vara en gammal vän till mig. Hon 

kallades Lotten men Wille insisterade på att hennes rätta namn var “Nitlotten”. Hellre en 

nitlott än ingen lott alls brukade jag kontra. “Nej, hellre ingen lott alls”, svarade alltid Wille 

med sitt hjärtliga, bemästrande skratt. Irriterande. 

Lotten pratade på, jag lyssnade artigt men förstrött, sökandes med blicken efter den 

mörkhåriga skönheten med de blå ögonen som jag skymtat tidigare. Kunde inte få syn på 

henne där jag stod och skulle lyssna på Lottens pladder. Brukade ju känna igen alla på våra 

fester, men den här tjejen var ny i sammanhanget. Jag tror att hon var några år äldre än jag, 

kanske upp emot 25. Men jag var inte säker och när alkoholen väl börjat verka tycks det här 

med åldersskillnader försvinna. Egentligen vore det spännande om hon vore äldre. Det vore 

en trofé om något. 

Jonny klappade i händerna, pianisten som övergått till Rachmaninov slutade spela, skratten 

och samtalen dämpades och dog ut. 

”Då vart middagen serverad. Välkomna till matsalen.” 

Av artighet erbjöd jag Lotten min arm samtidigt som min blick spanande genom rummet. 

Lotten tog gladeligen min arm samtidigt som Carl gled förbi bredvid mig. Våra blickar möttes 

hastigt. Jag ville inte se honom. Allt han väckte till liv. Den här kvällen skulle jag inte skänka 

det en tanke. Ikväll skulle jag ha skitkul. 

“Party!”, ropade Wille till mig medan gästerna parade ihop sig och begav sig mot 

middagsbordet. 

“Party!”, svarade jag tillbaka, skrikandes nästan krampaktigt som för att kväva gamla 

händelser som så envist gjorde sig påminda. 

Vi lämnade den fönsterlösa, rymliga salen bakom oss och klev in genom ett par höga, 

vitmålade dubbeldörrar. Nästa sal som väntade var kanske bara hälften så stor men rymde gott 

och väl ett långbord för Jonny och hans trettiotal gäster. Jag såg mig omkring. Till höger tillät 

höga fönster en fridfull utsikt över Djurgårdens prunkande grönska. Vi var så pass högt uppe 

att man inte stördes av trafiken på gatan, mina ögon kunde vandra längs med stora träd som 

sträckte ut sina grenar mot fåglarna som fann skydd under dess lövverk. Jonny hälsade vid 

dubbeldörrarna, redo att ta emot beröm för den bostad han och hans föräldrar levde i. Lotten

10 


log vänligt emot honom och berömde våningens rymd och öppenhet. 

“Då har du inte sett allt, gumman!”, skrockade Jonny. “Va, vad säger du Theo, vart det fint 

eller?” 

Innan jag ens hunnit svara fortsatte han. 

“Visst, alla kan inte bo så här, men jag är jävligt glad att jag kan göra det i alla fall”. 

Madde, som gick framför, kastade ett öga bakåt mot mig och log skeptiskt åt värdens skryt. 

Jonnys bullriga, grötiga röst fortsatte att dåna medan nya par anträdde matsalen. 

“Man kan ju ha det sämre, eller vad säger ni?” 

Matsalen var betydligt mer utsmyckad än den stora salen vi först trätt in i. På något sätt var 

inredningen avslöjande för Jonny och hans föräldrar. Dyra oljemålningar trängdes med Ikea- 

konst på väggarna. Ett vackert, långt matbord omgärdades av smaklösa plyschstolar med 

leopardmönster. Nya, brackigt vulgära kristallkronor hängde ner från taket och störde dess 

utsökta stuckaturer. En av väggarna var en fondvägg med en hårig tapet i bruna nyanser. Jag 

glömde bort mig för ett par sekunder och stirrade föraktfullt på tapeten. Jonny upptäckte glatt 

min uppmärksamhet för fondväggen. 

“Ja det vart ju rätt dyrt och ha sån tapet på hela väggen, men vad gör man inte för att få det 

lite snyggt?” 

Jag lyssnade, Jonny malde på. 

“Det är ju den där de använder i det där inredningsprogrammet du vet, det är typ den dyraste 

tapeten på marknaden om man säger så”. 

Den fulaste också, tänkte jag tyst för mig själv men hörde mig själv säga: 

“Jaha, ja det kan jag tänka mig“. 

Madde log mot mig igen. Hennes gröna ögon under den blonda luggen fick det där 

spjuveraktiga gnistrandet, som förstärktes av små, nästan obefintliga pärlor i den nästintill 

sommargröna klänningen. Hon kände mig alltför väl - hon visste vad jag egentligen tyckte om 

fondväggen. Om leopardmönstret. Om Jonnys språkbruk. Visst hade Jonny en underbart 

häftig lägenhet. Men. Hela han utstrålade nyrikedom. Han var nyrikedomen personifierad. 

Och det lyste igenom, så fort han öppnade munnen. Han behövde egentligen inte säga något 

alls, det räckte med hans osmakliga klädstil, hans sätt att röra sig, hans sätt att agera i olika 

situationer. Föräldrarna hade gjort det bästa för att sopa igen spåren från sitt förflutna. De 

hade paradvåning på Strandvägen, åkte senaste BMW-jeepen, klädde sig enbart i 

märkeskläder, från topp till tå. Men hur de än betedde sig, så blev det bara värre, det avslöjade

11 


bara ännu mer. Paradvåningen kunde de uppenbarligen inte inreda. BMW-jeep och alla andra 

jeepar var fullständigt ute. 90-tal som Wille skulle ha sagt. För vem behövde egentligen 

fyrhjulsdrift inne i stan? Kläderna ska vi inte tala om. Jonny hade lyckats flika in att kostymen 

han bar var den dyraste som fanns på NK. För det första - vad tusan skulle jag bry mig om det 

för? För det andra - vad spelar det för roll om man ser ut som Vanheden i Jönssonligan när 

man bär den? Tyvärr, men Jonny och hans föräldrar kunde inte bli den överklass som de ville 

vara. För det handlade inte om hur många siffror man har på sitt bankkonto. Det handlade om 

stil, om känsla, om uppförande. Om värdighet och artighet. Var man förmögen skulle man inte 

visa det, inte göra en sak av det. Man skulle inte behöva ha en viss bil eller bo på en viss 

adress för att visa det. Det borde märkas på hur man för sig. 

Wille började redan bli hyfsat dragen, hade fullt sjå att hitta sin bordsplacering som stod 

utskriven på svarta papper med guldfärgat typsnitt. Mitt namn hittade jag bara ett par stolar 

från den kortsida där Jonny skulle inta sin plats. Bredvid min stol väntade en minst sagt 

trevlig överraskning. Ibland undrar jag om Gud hör bön, för i en tyst bön hade jag säkert bett 

om att få sitta vid den förtrollande, blåögda skönheten. Jag ledde Lotten till sin plats, som 

först muttrade över att hon och jag hamnat så långt ifrån varandra. Sen gladde hon sig när hon 

fick syn på sitt gamla ex’ namn vid stolen bredvid sin egen. Jag sprang iväg till min plats, 

drog ut stolen för min undersköna bordsdam, sköt in stolen efter henne. Satte mig ner, vände 

mig emot henne, kände hur det isade till över ryggen när hon tittade mig i ögonen, sträckte 

fram sin hand och presenterade sig. 

“Isabelle”. 

På något sätt tänkte jag att vi liknade varandra. Hennes hår var lika mörkt som mitt, hennes 

ögon lika blåa som mina, hennes näsa lika smal som min. Sakta rörde sig hennes mungipor 

uppåt och formade ett åtråvärt, mystiskt leende. Jag log och rodnade nog för en sekund, mötte 

hennes handslag. 

“Theodor”. 

Försiktigt, trevande började vi samtala. Jaha, hon och Jonny red på samma ridklubb, hon var 

snart färdigutbildad journalist, ville arbeta med radio. Jag sög åt mig varenda ord hon sa. 

Jonny hälsade välkommen, initierade kvällens första officiella skål. 

“Hoppas att champagnen och klassiska musiken vart till nöje för er. Det vart i alla fall inte 

billigt, det ska ni veta. Nu skålar vi för en härligt galen middag och en natt i rännstenen.” 

Alla skrattade. Utom jag. Jag irriterade mig över Jonnys dåliga val att använda termen vart i 

tid och otid. Det var ett ord som jag och Madde brukar skoja om, ett ord fulare än svordomar

när det användes på fel sätt. 

12 


“Och glöm inte - trötthet och sömn existerar inte. Morsan har köpt in en ny espressomaskin så 

är ni trötta får ni fanemej ta en kopp java.” 

Skratt igen. Morsan? Och kopp java? Jag log hånfullt för mig själv och kände hur Madde log 

mot mig på andra sidan bordet. Alla höjde sina glas i luften. 

“Skål!” 

Och så jubel. Festen kunde börja.

Kapitel 4 

13 


“Oooohhh! Fuck me! What’s the name of this fucking game, I said what’s the fucking name!” 

Spritlekarna hade börjat. Det gällde att säga första bokstäverna i sitt namn och sedan lägga till 

“fuck”. För mig blev det “Theofuck”. En person åt gången sjöng en kort ramsa medan alla 

klappade händerna i ett allt snabbare tempo. Jag var bäst på den här leken. När det blev min 

tur skrek jag för full hals: 

“Theofuck, Theofuck, is better than the Willfuck!” 

Således var det Willes tur att uttala ramsan. Wille hängde inte med, snubblade på orden och 

kom av sig i takten. Han skulle straffas. Under jubelrop och skratt fick han sänka två hela 

vinglas. Wille skulle förstås hämnas och snart var det min tur igen. För en gång skull 

misslyckades jag. Tog mitt straff plikttroget och så körde vi igen. Snart hade alla straffats. En 

härlig alkoholpåverkan lättade upp stämningen rejält. Sneglade på Isabelle, hon verkade inte 

överdrivet förtjust i vår fantastiska lek. Hon höll sig utanför. Liksom Ian som inte heller han 

var särskilt road av spritdekadensen. Han var ju en gentleman och såg ordentligt lättad ut när 

leken så småningom avrundades. Vad som förvånade mig desto mer var att Carl under hela 

leken satt med armarna i kors. Det var ju han som en gång lärt mig den. Jonny försökte få 

igång honom och passade över ordet till honom. 

”Johnfuck, Johnfuck, is better than the Carlfuck!”. 

Carl svarade med absolut tystnad. Han slängde en bister min åt Jonny. Det blev alldeles tyst 

för en kort sekund som kändes evighetslång. Madde räddade situationen genom att snabbt ta 

över och fortsätta leken. Strax efter avbröt vi leken och jag började tala med Isabelle igen. 

Tyckte att allt gick ännu lättare nu. Nervositeten hade släppt, jag kunde tala fritt från hjärtat, 

allt bara flöt på. Tyckte att vi kunde tala om djupa saker. Det var kanske mest jag som talade. 

Hon lyssnade mest, nickade artigt och såg intresserad ut. Bara hon inte tycker att jag 

fyllesnackar? Det var nämligen just det jag gjorde. Runt bordet höjdes samtalsnivån. 

Människorna skrek till varandra över bordet. Stämningen var vild och kaosartad. Skratten 

blev fler och högre. Jag höjde tonen i bruset så att mitt skitsnackande skulle nå fram. Jonny 

stängde av den klassiska musiken och ur högtalarna strömmade snart partylåtarna med dess 

tuggummi-gung. Partyt i full gång. 

Medan jag tyckte att jag och Isabelle talade om allt djupare saker, medan festdeltagarna 

sköljde ner den träkolsgrillade oxfilén med det kryddiga Rioja-vinet, medan Wille råflirtade 

med ungefär tre tjejer samtidigt, reste sig Carl upp. Han plingade i glaset. Först en gång. 

Skratten, pratet fortsatte. Under middagen hade jag sneglat mot honom några gånger och sett

14 


hur han suttit tyst, inte druckit en droppe sprit, ätit utan att göra ett försök till konversation. 

Jag hade sneglat och sett hur hans introverta beteende trots allt inte verkade ha stört hans 

bordsdam som installerat sig i knäet på killen vid hennes andra sida. Han plingade en gång 

till. Jonny tystnade. Wille hyschade de andra. Det enda som hördes var Maddes sedvanliga 

fnitter . Det hördes alltid när hon började bli mer än bara salongsberusad och samtalade med 

en nyfunnnen, manlig vän. Snart tystnade också hon efter att hennes bordskavaljer 

uppmärksammat Carls åthutande blick. Det var inte svårt att förstå att det här inte var ett sånt 

där roligt fylletal som vi annars brukade roa oss med. Inte heller var det någon spritlek som 

Carl vill dra igång. 

Han såg ut över bordet, spände ögonen i samtliga middagsgäster. Hoppade av någon 

anledning över mig. Det skapades en viss nervositet. Vissa skrattade ängsligt, andra satt 

blickstilla. Carl hade alltid åtnjutit någon form av respekt. Han var något äldre än oss, hade 

alltid vara före oss med allt. Blivit ett föredöme. Kanske ett dåligt sådant. Men ändå, det var 

någon att se upp till. Carl var en av de få som vi lyssnade till. 

“Ni äcklar mig.” 

Vi tittade på varandra - var det kanske någon form av skämt ändå? Men han fortsatte strax i 

samma skarpa, avståndstagande ton. 

“Ni sitter här och tror att ni är något, att ni är så mycket bättre än andra människor. Men det är 

ni inte. Ni är avskum, ovärdiga att ens tala med. Ni springer runt, super er fulla, ligger med 

varandra, snackar skit om varandra för att sen kindpussa varandra. Hur länge tror ni att det 

håller? Tror ni att ni blir lyckliga av det här eller?” 

Om det hade varit tyst innan var det om möjligt ännu tystare nu. Vi satt mållösa. Vad i helvete 

håller han på med? Skulle jag kanske stoppa honom? Men vad händer då? Så länge han inte 

ger sig på oss fysiskt... 

“Tjejer”, sa han och tittade dem i ögonen med en svartnande blick, ”ni är inget annat än luder 

och horor. Ligger runt med vakter och klubbägare för att få komma in gratis, hänger vid 

männens drinkbord för att få gratis fylla och går sen gärna hem med dem när ni är packade 

och oansvariga. Smörar, fjäskar, ligger runt. Var i helvete tror ni att det slutar?” 

Jag såg hur Madde höll på att explodera på andra sidan bordet. Berusad av alkohol och ilska 

reste hon sig upp, fattade mod: 

“Och du är så mycket bättre? Va! Är du det? Och en sak ska du ha klart för dig - jag köper 

mina egna drinkar!” 

Carl tittade sakta mot hennes håll. Log försmädligt. Verkade inte lägga någon notis vid hennes

fråga. Malde på. 

15 


“Tjejer går att köpa på Stureplan, för ett helrör eller kanske bara ett par drinkar. Och vem är 

det som köper tjejerna? Det är ju ni killar. Era jävla svin. Det är ni. Och det är era jävla farsor 

som hänger ute efter småtjejer fast de är gamla gubbar med fru och barn. Patetiskt. Ni äcklar 

mig.” 

Hans röst var manisk och fylld av hat. Den trängde fram överallt, borrade igenom vår ytliga 

självsäkerhet. Några tjejer började snyfta. Andra satt förstelnade. Ingen vågade lämna bordet. 

Madde hade satt sig igen. Röd av ilska bakom det blonda håret. 

“Ni sitter här och super, spelar några jävla spritlekar så att ni så snabbt som möjligt kan bli 

fulla och leva ut er synd. Och er ska jag respektera? Jag skiter i hur mycket stålar era jävla 

farsor tjänar - det är inte så man förtjänar respekt. Era jävla nollor.” 

Så ställde han ner sitt odruckna vinglas, sakta, som i slow motion. Jag följde varje liten 

rörelse. Han stirrade på Jonny. 

“Tack för middagen, tack för din inbjudan. Nästa gång behöver du inte tänka på mig.” 

Carl såg sig omkring runt bordet, nickade och önskade en fortsatt trevlig kväll med en 

mekanisk, kylig stämma. Mötte aldrig min blick. Tycktes njuta av att se den förödelse han 

lämnade efter sig. Hans attack hade skapat förvirring, gråt, osäkerhet. Hela festen var lagd i 

sordin. Vi var rika, vi satt på Strandvägen, vi hade allt man kunde önska sig. Men vi hade 

aldrig tidigare insett att vi också var sårbara. Carl hade blottat en osäkerhet som vi så länge 

försökt dölja. 

Han vände på klacken och begav sig ut mot hissen. En skräckslagen servitris gjorde sig 

beredd att följa honom ut. 

“Tack, jag hittar ut själv.”

Kapitel 5 

16 


Under mig tyngdes äppelträdens grenar av stora, blanka röda äpplen. Regnet låg i luften. Det 

låg som ett dis över den nyklippta gräsmattan som pryddes av enstaka gulnade löv. En 

irriterande stank av rök från grannen som eldade kvistar i en tunna smög sig in genom den 

springa i fönstret där jag tog ett par djupa andetag. Som om jag ville ha ny fräsch luft. Byta ut 

den gamla, äckliga lukten från natten. Men jag fick ingen ny fräsch luft. Bara kvävande rök 

som irriterade mina ögon till att fälla en tår. Lottens rum låg högst upp i den gamla 

grosshandlarvillan. Hur många gånger hade jag inte stått här i hennes fönster en 

lördagsmorgon? Tittat ut över den prydliga trädgården med de välkrattade grusgångarna. 

Sneglat på den snarkande Lotten. Undrat hur jag än en gång hade kunnat falla för frestelsen 

att ha lite kul för en natt. Undrat hur jag än en gång kunnat svika hennes pojkvän och min 

gamle vän i London, Freddan. Ändå var det något särskilt med just denna morgon. Ångesten 

från gårdagens nattliga äventyr var starkare än vanligt. Vad var det som hade hänt? 

Den kväll som hade börjat så bra med en ljum, härligt ljus kvällssol på Strandvägen övergick 

till en kylig, svart höstnatt. Trots Carls oväntade utbrott hade festen mirakulöst nog kommit på 

fötter igen. Jonny korkade upp nya champagneflaskor som vi kunde skölja ner Carls angrepp 

med. 

“Han ska fan inte få förstöra vår kväll!”, utbrast han med en flaska Moët i vardera hand. 

Alla, inklusive jag själv, förkunnade högt och ljudligt att vi höll med. Nu skulle det festas. 

Isabelle log. Jag var fullständigt betagen av min vackra bordsdam. Hennes ögon glimmade till 

varje gång hon log. Ändå var det som om hon hela tiden drog sig undan en aning. Hon drack 

måttligt, höll sig utanför spritlekarna, svarade artigt i normal samtalston medan vi andra 

brölade fram orden. När vi så skulle bege oss ut på Stureplan, tackade hon för sig. Ögonen 

gnistrade till, läpparna rörde sig sakta. Hon tog min hand, gav mig en varm men formell kram. 

“Tack för en trevlig kväll”. 

Jag stod besviken och tittade på henne. 

“Varför går du nu?” 

Försökte bjuda henne på mer alkohol, förklarade att det var nu festen på allvar började. 

“Inte kan du väl gå nu?” 

“Vi får fortsätta en annan kväll”, avböjde hon bestämt, hela tiden med ett stilla leende på 

läpparna. Och med gnistan i ögonvrån. Jag hade lust att tycka att hon var tråkig. Som om hon 

trodde att hon var för mer än oss bara för att hon inte söp. Men jag förbjöd mig själv att slå in 

på såna tankar. Jag respekterade henne. Och på något sätt kunde jag lockas av hennes mod.

17 


Utan att säga något rakt ut hade hon med sitt klanderfria uppförande vågat kritisera vårt 

dekadenta sätt att ha roligt på. Våra tillställningar - där det primära målet var att supa sig 

redlös, gå ut, dra hem någon att ha sex med – bojkottades av denna magiska kvinna. Hon var 

en klass för sig. Lite som Ian - trevlig, artig, vänlig. Fast tjej. Och mycket snyggare förstås. 

Hon hade berättat att hon knappt kände någon på festen. Hon hade gått i andra skolor, 

studerade på andra program än oss. Hon var alltså en outsider. Till skillnad från andra 

utomstående kvinnor som fick möjlighet att komma med på våra societetsfester, tycktes 

Isabelle knappast imponerad av vårt utsvävade leverne. Snarare tvärtom. Hon var inte som 

andra tjejer, som enkelt kunde erövras efter ett helrör på Laroy. Som om Isabelle funnit något 

djupare i livet. Något mer än spritlekar i en paradvåning på Strandvägen. Och nu skulle hon 

alltså lämna oss. Hur vågade hon? 

Hon vinkade adjö till Jonny och gjorde en ansats att tacka för kvällen. Jonny var upptagen 

med att bekanta sig med en blondin som hade parkerat i hans knä och Isabelle fick nöja sig 

med ett “jaja, tack själv, gumman”. Jonny kunde verkligen inte uppföra sig. Jag följde Isabelle 

ut från matsalen, tillbaka till den sal där vi hade tagits emot och som nu ekade i sin grandiosa 

tomhet. Hon tryckte upp hissen. Det blev pinsamt tyst. Isabelle tittade på hissdörren, jag 

tittade på henne. Hon kändes aningen besvärad av mig där jag stod och gapade dumt i hennes 

nacke. Hur kunde hon gå? Ingen brukade någonsin vilja lämna våra fester. Det plingade till, 

hon grep tag i dörrens mässingshandtag. Hon öppnade dörren, vände sig om och log en sista 

gång. Jag försökte le tillbaka. Dörren slog igen, for iväg. Jag var ensam kvar i tomheten. 

Tystnaden smög sig på. Det ekade när jag stapplade tillbaka till festens övriga deltagare i 

matsalen. Jag klev ur salens tomhet och in i sprityrans finrum. Kalabaliken slog mig i ansiktet. 

Den i jämförelse städade middagen hade övergått till vilt partande. Såsom det brukade. Tjejer 

som sprutade champagne över varandras urringningar. Killar som tittade på. Spritluktande 

hångel i stolarna, på borden, under borden. Nyfunna par som berusade vacklade iväg till något 

av de gästrum som våningen inrymde där mjuka, sköna, stora sängar väntade. Andra lika 

nyfunna par som inte ansåg sig ha tid med att bege sig till ett gästrum utan gjorde slag i saken 

på plats. Killar som triggade varandra att dricka mer sprit. Tjejer som sprutade mer 

champagne över varandra. Ett inferno. Och jag älskade det. Jag borde älska det i alla fall. Det 

här var ju mitt liv. 

“Det börjar bli dags!”, skrek Wille och raglade fram till mig där jag stod i dörröppningen och 

tittade ut över mitt liv. Jag vände mig långsamt mot honom, mötte hans rödsprängda ögon.

18 


“Dags för vadå?”, svarade jag uppgivet. 

Det fanns en gnagande ånger i mig, en oro, som inte riktigt tillät mig att glädjas och leva ut 

som mina bundsförvanter på festen. På något sätt hade denna ånger något att göra med Carl 

och det som hände för fyra år sedan. Bland annat. Jag kände mig tung. Gamla minnen smög 

sig fram när jag minst anade det. På en fest där alla söp, hade sex och levde det som kallades 

livet, brottades jag med gamla misslyckanden, oförsonade misstag som inte lät mig vara. Inte 

heller denna kväll. Skulle jag någonsin lära mig att gå vidare? Att släppa det som varit, ta ett 

djupt andetag och lämna det förgångna bakom mig? Jag hoppades. Jag ville så gärna. Jag ville 

bli fri. Kunna leva. Andas. Glädja mig. 

“Dags att gå ut så klart, idiot”, svarade Wille med ett dumt flin över munnen. Gav mig en lätt 

örfil, jag vaknade upp. Log snabbt tillbaka: 

“Såklart vi ska ut – compagniet nästa!”. 

Än var jag inte fri.

Kapitel 6 

19 


“Men vad gör du där vid fönstret, kom och lägg dig igen!” 

Jag rycktes ur mina tankar från gårdagen av den till alldeles nyligen snarkande Lotten som 

sakta höll på att vakna. Hon lyfte upp en del av täcket och bjöd mig att dela säng med henne 

igen. 

“Kom hit så kan vi ha lite mysigt...” 

Jag tittade åt henne. Hon log förföriskt. Det äcklade mig. Inte så att hon äcklade mig. Men jag 

äcklades av mig själv och det vi höll på med. Jag vände blicken åter ut mot fönstret och den 

välkammade gräsmattan. 

“Det får vara bra nu”. 

Jag sa det med en bestämdhet som förvånade mig själv. Lotten som visste att jag vanligtvis 

knappast var svårövertalad för ännu en omgång i halmen, syntes överraskad. Snurrade runt 

med täcket och blängde in i väggen. Jag stirrade åter ut genom fönstret. Ville åka hem till mig 

så fort som möjligt. 

“Mitt batteri är slut, kan jag låna telefonen och ringa efter en taxi?”. 

“Du vet var den finns.” 

Jag satt som apatisk i baksätet. Äppelträd, höga staket, krattade grusgångar. Lekande barn på 

gatorna, fröjdiga föräldrar som tillbringade lördagseftermiddagen åt att fixa på tomten. Så 

lantligt. Idylliskt. Men ändå. Så ytligt. Wille påstår att alla med villa i Djursholm på något 

inavlat sätt är släkt med varandra. Skulle inte förvåna mig. Människorna vi passerade var på 

något vis alla stöpta i samma form: det var samma kindpussande, samma glada leende, samma 

påklistrade vänlighet. Det var som sightseeing på kolmården. Jag satt i en bil och fascinerades 

över allt utanför fönstret. Färdades i en nationalpark, ett skyddsområde. Här fick människorna 

vara i fred. Med sitt kindpussande. Med sina glada leenden. Med sin påklistrande vänlighet. 

Taxichauffören svängde upp på motorvägen. Snart tornade staden upp sig. Hem sköna hem. 

Tillbaka till verkligheten. Vad var det egentligen som väntades mig? En sak var säker: jag 

skulle inte hinna bli långrandig hemma. Det var hem, ta en dusch, fixa håret. På med fracken 

och så ut. Ut i det okända. Jag hade inte den blekaste aningen vad som väntade. Det gladde 

mig. Spänningen steg i kroppen samtidigt som chauffören svängde av från Valhallavägen och 

ner mot Cardellgatan. Spänningen gjorde mig pigg. Kände mig alert, levande. För ett tag 

tycktes till och med mina grubblerier retirera. All min fokus koncentrerades till vad som 

väntade. 

“Där är min port. Du kan stanna här”.

20 


Innan porten ens hunnit slå igen bakom mig, stod jag redan i hissen på väg upp. Jag 

halvsprang. Skramlade fram nycklarna ur kavajfickan, slängde upp dörren. 

“Hallå! Nån hemma?”. 

Jag skrek i tomma intet. Kom i samma stund på att Pappa var på affärsresa i Paris. Istället 

dunkade grannkärringen i väggen och hojtade bittert som vanligt. 

”Slå inte så i dörrarna, Theodor lille!” 

Jävla kärring. 

På tal om kärringar. Pappa var inte bara i Paris för affärer, utan också för att träffa Mamma. 

Efter nästan femton år hade han fortfarande inte kunnat glömma henne. Stannade upp i hallen. 

Adrenalinet pumpade. Varför träffade han någon som övergivit oss? Någon som övergav man 

och barn för sonens fäktningslärare. När min franske läromästare Monsieur de la Peur 

plötsligt fick ärva en ansenlig summa pengar tvekade hon inte för en sekund att följa honom 

med till Paris och slå sig ner där. Jag skakade bittert på huvudet där jag stod ensam i hallen. 

Hoppade ur skorna, ökade farten igen. Knäppte upp skjortan i steget, drog av mig byxorna 

hoppandes på ett ben. Just som jag skulle kasta mig in under duschens heta vattenstrålar 

ringer telefonen. En signal. Två signaler. Tänkte att det kanske är något viktigt, någon mer 

information inför kvällens utflykt. Lät vattnet stå och rinna medan jag naken kastade mig in i 

mitt rum och greppade telefonen. Tittade på skärmen. Madde mobil. Svarade, aningen 

förstrött och med tankarna någon annanstans. 

“Läget Madde?” 

“Tack bra. Själv da?” 

Hon lät trött. Hon lät alltid på ett speciellt sätt när hon var trött efter en natts festande. 

Bakistrött, kort och gott. 

“Jo helt ok, har lite bråttom bara, ska befinna mig utanför nationalmuseum om några timmar.” 

“Nationalmuseuem? Vad ska du göra där?” 

“Undrar jag också. Vet bara att jag ska ha frack, välpolerade skor och inte boka upp mig på 

något resten av helgen” 

Jag forcerade fram orden. Orkade inte med tusen frågor. Hade ju ändå inga svar. Och ville inte 

nämna Ians namn. Det skulle jag ju inte göra. 

“Fattar ingenting, men det blir nog bra” 

Madde kände mig väl, hörde att jag inte prata mer om det. 

“Du får berätta allt sen.”

“Visst.” 

21 


“Du bara en sak, eller stör jag alldeles för mycket?” 

“Hm... Nej, måste bara hoppa in i duschen.” 

Såg hur kondensen spred sig över badrumsfönstret. 

“Ok, kort: vad fan, rent ut sagt, var det för fel på Carl igår?” 

Jag visste inte vad jag skulle svara. Det hade varit sjukt otrevligt att få träffa honom igen. 

Rörde upp en massa tråkiga gamla minnen. Men. Det fanns ändå något eggande i att få träffa 

honom. Hans rakhet. Råhet. Hans sätt att dela upp världen i svart eller vitt. 

“Inte den blekaste.” 

Min ton var undflyende. Madde förstod. 

“Jaja hoppa in i din dusch. Ha en bra helg.” 

Lät aningen sur över min otålighet att få lägga på. Jag fick lite dåligt samvete att jag lät så 

stressad mot henne. Inte bara för att hon var min absolut närmaste tjejkompis. Utan också för 

den skit hon hade fått uppleva i sina tonår. Försökte lite generat muntra upp henne: 

“Detsamma kära vän! Efter helgen kommer jag vara som en ny person. Känner på mig det.” 

Skrattade tafatt. Visste inte hur rätt jag hade. 

Strömkajen en lördag i mitten av september klockan kvart i sex var en rätt ödslig plats. Några 

italienska turister som kände på Nationalmuseets portar för att vara försäkra sig om att museet 

verkligen var stängt. En fiskare som kastade ut sitt spö mot slottet på andra sidan vattnet. Jag 

räckte taxichauffören ett par sedlar och klev ur bilen. Stannade upp en sekund och betraktade 

den kungliga stenkolossen. Såg nästan ut som en kuliss från där jag stod. Overkligt på något 

sätt. Så stort, så praktfullt. Och så livlöst. Nedsläckt. Värnpliktiga som stod i sina bås med 

vapen i hand och vaktade tomheten. Vad mycket vackrare slottet måste ha varit på 1700-talet. 

När det bar samma glada, livfulla färg som den smäckra Storkyrkan. Slottets dystra, bruna 

nyans förstärkte bara intrycket av ett förgånget, dött skal. 

Jag var tidig. Hade ju egentligen inte behövt stressa så hela eftermiddagen, men jag ville så 

gärna att klockan skulle bli sex och äventyret kunde börja. Satte mig ner på en bänk och 

tittade runtomkring. Kvällen var ljum och skön. Förmiddagens regntunga dis hade jagats bort 

av en mild, ljum vind likt den igår. På radion i taxin hade de sagt att det skulle bli riktigt 

sommarvarmt ännu ett par dagar, innan hösten gick till anstormning. Brukade tänka på väder 

och vind när jag blev nervös. Och nu var jag var nervös. Nervös och på samma gång 

uppjagad. Var jag kanske lycklig? Något nytt som väntade. Något annorlunda. Som kunde

22 


bryta mina vanor. Men vad? Visste ju inte ens hur jag skulle bli hämtad. Kollade på gående 

personer som gick mot mig, kollade mot några bilar som passerade. Men ingen stannade, de 

fortsatte över bron till Skeppsholmen. Var det så enkelt att jag skulle bli hämtad med båt? 

Kände mig en aning fånig där jag satt med min frack och nypolerade skor som en stirrig pojke 

som letade efter sina föräldrar. Hade kammat mitt mörka bakåt. Haft i en rejäl klick med vax, 

dragit håret aningen åt sidan. Mafiosolooken funkade ju alltid. 

“Den här vägen, min herre”. 

Som från ingenstans hade en RIB-båt glidit upp strax framför mig. Lagt till strax en bit bort. 

Helt ljudlöst hade en kille i min egen ålder smugit sig upp på kajkanten och fram till mig. 

Vänligt och bestämt visade han med hela armen att jag skulle gå ombord på ribben. Jag reste 

mig sakta, studerade den mystiske unge mannen. Han bar en stor, svart overall och blanka 

svarta skor. I halsen kunde jag ana en röd fluga med vita ränder som stack upp bakom 

overallens blixtlås. Det såg märkligt ut med en overall över en frack. I fluga och overall 

påminde han lite om James Bond med sitt kortklippta, mörka hår, stramt kammat i en 

sidobena. Funderade om vi skulle ta i hand. Han gjorde ingen ansats till att hälsa så jag 

passerade honom kvickt och hoppade i båten. Det var en stor, rymlig RIB. Svart läderklädsel, 

svart gummi. Två 350 hästkrafters mercury utombordare tronade i aktern. 

“Du kan sätta dig där bak”. 

Rösten kom från en kille något äldre än jag själv. Han stod bakom vindrutan på mitten av 

båten, med händerna på den svarta sportratten. Jag förstod att han var båtens förare. Likadant 

klädd som den förste med röd fluga och overall, men med stora blonda lockar och ett par 

guldprydda, tonade Gucci-glasögon som ramade in hans ansikte. Jag brydde mig inte om att 

försöka hälsa. Gick längst bak och slog mig ner på sätet. Föraren vände sig om, tog upp ett 

svart bylse från sätet bredvid och räckte åt mig. Log ett snett leende. 

“Den här kan du behöva.” 

Jag ställde mig upp, tog emot overallen och drog den över fracken. Nickade ett tack. Den 

förste killen hoppade i, ställde sig vid den andra som la in backen. De sa något till varandra, 

skrattade till och tystnade. Vi passerade i sakta mak förbi Skeppsholmen, finlandsbåtarna. 

Djurgården tornade upp sig till vänster. Vände mig om och såg ut över Stockholm som 

försvann bakom svallvågorna. Slottet blev mindre och mindre. Stenkolossen såg ut som ett 

leksaksslott bland leksakshus. Vände mig och tittade framåt. Log för mig själv. Lämnade en 

låtsasvärld bestående av vilda spritlekar. Styrde kursen mot en ny verklighet.

Kapitel 7 

23 


Dunkande beat, halvt uppknäppta skjortor, hungriga blickar. I båten började jag åter fundera 

över den märkliga natt som varit. Satt djupt försjunken i tankar medan solen spelade över det 

kav lugna vattnet. Båtens hastighetsmätare hade visat på 50 knop, 55 knop, 62 knop. Föraren 

med de blonda lockarna låg nu och marschade i en 64 knop. Östersjön stänkte i mitt ansikte. 

Drog på mig ett njurbälte. Ribben klöv vattnet med en mjuk rörelse, havet vek åt sidan och lät 

oss fortsätta framåt. Vi passerade allt i ett rasande tempo. Öar, hus, båtar och bryggor forsade 

förbi, flöt ihop och blev till en enda massa. Vinden sög tag i mitt hår, tryckte mina kinder upp 

mot ögonen, tvingade mig att kisa. Oskönt som fan. Jävla rib, muttrade jag för mig själv. 

Ribben var en sjukt oskön båt, om man inte stod intill den enda lilla fönsterrutan vid ratten. 

Där finns en aning vindskydd. Annars var man körd. Fick sitta med blåsten uppkörd i ansiktet. 

Värdelöst. Blundade och kröp ihop i den något för stora overallen, försökte på något sätt 

avskärma mig från motorernas dån och vindens sus. Hur hamnade jag på den här ribben 

egentligen? 

På ett sätt var det ju Carls förtjänst. Trots Carls utspel hade ju festen hamnat på fötter igen. 

Medan några gäster däckat på Jonnys matsalsbord, andra hade sex under bordet och ytterliga 

några uppehöll sig i gästrummen, bestämde sig ett dussin av gästerna att det var dags att se sig 

om i stockholmsnatten. Jonny beställde taxibilar som tog oss ner till nattens fortsatta festande. 

Medan vi tryckte ihop oss i klungor i hissen ner gick den vanliga diskussionen varm: vilken 

klubb skulle det bli för kvällen. Laroy? Spyan? Compagniet? Eller något helt annat? Wille 

röstade för Allmänna Galleriet eller Lemon på Kungsholmen, drog igång sitt tjat om att 

Stureplan var 90-tal. Av artighet mot festens värd bestämde jag att Jonny skulle få avgöra. 

“Cafét”, svarade han eftertänksamt. 

Det var ett av de få ställen där vi inte riktigt kände vakterna. Visst skulle vi säkert komma 

förbi kön ändå, jag och Wille och många andra av oss tillhörde någon form av inofficiell 

partyelit. Men det var alltid tryggast att ha en kontakt med nån av vakterna. För att stå i kön 

med kreti och pleti var det inte fråga om. Lotten deklarerade stolt i taxibilen att hon hade legat 

med en vakt där, men det var ett tag sen och han hade slutat. Så hennes behjärtansvärda insats 

var inte till någon större hjälp. Jonny var dock alltid glad när vi inte kände vakterna. Nu fick 

han chans att visa upp det som var hans identitet: 

“Pengar. Sånt har jag gott om.” 

Jag minns hur jag kollade på Madeleine när han sa det. Gjorde ett strypgrepp i smyg. Hon log 

förstående. Jag var verkligen redo att strypa Jonny för hans ständigt nyrika, uppblåsta

24 


kommentarer. Hur som helst, vi lät honom sticka några sedlar i vaktens hand. Av artighet, det 

här var ju hans kväll. Han tog upp några 500-lappar, viftade med dem så att alla i kön kunde 

se dem innan han räckte över dem till vakten. Den sistnämnde var desto mer diskret, slängde 

ett snabbt öga på Karl XI och stoppade in de rödlätta sedlarna innanför kavajen. Lättade på 

den röda tampen från mässingshållaren, välkomnade oss på den röda mattan som ledde oss in 

i partyborgens blinkande, neonfärgade ljussken. 

Jag var inte på dåligt humör direkt, men hittills hade denna kväll inte varit fullt så lyckosam 

som jag trott några timmar tidigare när vi gick på Strandvägen. Kände mig ratad av Isabelle, 

som nästan verkade chockad och tycktes dumförklara vårt sätt att ha roligt, utan att säga något 

rakt ut. Carl hade desto mer fränt deklarerat sin ståndpunkt – han diggade inte vårt 

återkommande partajande. Tänk om de hade rätt, Isabelle och Carl? Men vad fan. De vet ju 

inte vad det går miste om. Eller var det just det som de visste? Det mest humörsänkande var 

dock att mötet med Carl hade rivit upp så mycket gamla minnen. Minnen som jag trodde att 

jag hade släppt och gått vidare ifrån. Tydligen inte. Det sköljde en våg av ångest över mig. Jag 

liksom mindes så mycket dumt, så mycket korkat jag gjort i mitt liv. Listan kunde göras lång, 

trots min ringa ålder: otrohet, svek, våld och lögner. Och så mycket mer. Olika incidenter från 

svunna tider snurrade förbi framför mina ögon. Saker som jag egentligen inte kunde göra 

något åt. Som det vore lika bra att lämna och se framåt. Men det gick inte. Hur mycket jag än 

försökte tänka på annat, hur många flaskor sprit jag än drack, hur mycket jag än försökte 

glädja mig åt nattens festande, så gick det inte att komma vidare. Jag satt fast. Satt fast i det 

som varit. Var en fånge i förflutna missgärningar. 

Jonnys 500-lappar i vaktens hand hade en omedelbar effekt. Nätt och jämnt hade vi hunnit 

fram till garderoben när den flintskalliga klubbvärden, som stod innanför huvudportens 

glasfönster och noterade alla som ville in, sprang fram och presenterade sig som Håkan. 

”Fult namn på en ful person”, sluddrade Wille viskande i mitt öra. 

Håkan förklarade att ett stort drinkbord snart stod färdigt för vårt sällskap. 

“Strålande Håkan”, svarade Ian med en naturlig självklarhet. 

Något annat än ett drinkbord förväntade vi oss faktiskt inte. Vår klunga följde Håkan in mot 

stora dansgolvet och möttes av fladdrande ljussken, tung RnB, och knökfullt dansgolv. På 

andra sidan dansgolvet stod ett långt drinkbord redo för oss. Vi kunde se hur Håkan sprang i 

förväg och schasade bort några stackars tjejer som tagit sig friheten att sätta sig vid det lediga 

bordets kortsida. Här rådde cashens makt. Den som viftade med sedlar beprydda med Karl XI

25 


eller ännu bättre, Gustav Vasa, fick de bästa platserna, den bästa servicen. Resten, det vill säga 

den breda medelklassen som ville ut och roa sig, fick finna sig i att viftas bort och stå tillbaka 

för slösiga, dräggiga, uppblåsta människor som Jonny. Och som mig själv. 

Stureplansklubbarna var det nya patriarkala klassamhället med en mycket enkel struktur: den 

som hade mest pengar, var också den som stod högst i kurs. Spelade ingen roll hur han, för de 

var oftast en han, hade fått tag i pengarna. Bara man hade pengar så öppnade dörrvakterna 

gärna den för de flesta så svårpasserade dörren. Detta passade naturligtvis rika, odrägliga 

slynglar som mig och Jonny alldeles perfekt. Här fick vi vara kungar. Vi söp skallen i bitar 

medan de mindre lyckligt lottade fick stå bredvid och beundra oss. 

Det stora undantaget bland oss drägg var som vanligt Ian. Han satte sig avslappnat i en 

läderfåtölj vid bordets ena ända, sippade på ett glas rött och konverserade artigt och lyssnade 

till människorna som fumligt slog sig ner bredvid honom. Brydde sig inte om att människorna 

runt omkring var berusade och hade svårt att uttala hela, normala meningar. Han gjorde sitt 

yttersta för att förstå vad vi sa, försökte hålla en vettig konversation. Ian var inte särskilt 

vacker, hade redan börjat tappa hår vid pannan och fått ett högt hårfäste. Rätt stor näsa, lite 

utstående ögon och små läppar som han drog in mot tänderna när han lyssnade på någon. Men 

hans kanske något ofördelaktiga utseende vägdes upp av en fenomenal personlighet. Påminde 

som sagt om en klassisk brittisk gentleman, om det nu finns såna. Han var en människa som 

ärligt lyssnade, ville ge goda råd och vara ett stöd. Och så var han belevad och kunde konsten 

att alltid hålla igång ett samtal. Det blev aldrig pinsamt tyst när man var vid honom, jag kände 

mig bekväm i hans sällskap. Många skulle nog ha kallat honom tråkig, men det var för att de 

inte kände honom. Han var ett levande uppslagsverk, utan att för den sakens skull bli en 

besserwisser. Visst hade jag roligare med Wille och Madde. Men Ian uppfyllde en annan roll. 

I hans sällskap kände jag hur hans artighet och vänlighet smittade av sig på mig. Han hade ett 

gott inflytande. Min pappa sa att han alltid kunde märka när jag umgåtts med Ian en kväll. Jag 

blev mer harmonisk. Lugnare, trevligare. Under nattens gång tydde jag mig till Ian. 

Vi satt där kring drinkbordet. Partyeliten. Jag och Ian på ena kortändan med Wille och Madde 

bredvid, på andra sidan bordet Jonny och Dumbo med anhang. Bordet var överbelamrat med 

helrör, halvdruckna champagneflaskor, öppnade Red Bull. Vinglas, ölglas och drinkglas 

konkurrerade om platsen på det långa, smala bordet. Musiken tjöt som ett larm i över oss, 

bredvid oss, bakom oss. Högtalarna fanns överallt, trängde in från alla håll. 

“Måste gå på toaletten, vaktar du min handväska!”

26 


Madde skrek i mitt öra. Det var så vi fick kommunicera i musiklarmet. Genom att gapa för 

full hals i öronen på varandra. Vidrigt. Försökte hålla för öronen när jag samtalade med Ian 

för att hålla ljudvolymen nere. Det hjälpte knappast. Musikens skränande förstärktes av 

människor som tjöt runtomkring oss. Ibland av glädje, ibland av alkoholruset som gjorde män 

som kvinnor galna. Dansgolvet gungade fram och tillbaka strax intill vårt bord. Försökte 

hindra flaskor från att rinna ut i mitt knä när vilda partydjur slogs mot vårt bord i dansens och 

rusets virvlar. Neonljusen svävade över oss. Rött. Gult. Blått. Grönt. Orange. Hela tiden 

ändrade vår omgivning färg i discolampornas sken. 

Också jag ändrade färg. Det här var en natt då någonting hände i mig. Jag kände det på mig, 

hade känt det redan innan vi klev in i Jonnys lägenhet några timmar tidigare. Visst inte vilken 

fot jag skulle stå på. Visste inte om jag skulle supa mig dyngrak som vanligt, ge efter för 

vännernas påtryckningar och än en gång bli ett drägg för en kväll. Eller om jag skulle ta det 

lugnt med drickandet, samtala en stund med Ian och snart tacka för mig. Det senare 

alternativet lockade förvånansvärt mycket. Men ändå. Jag ville så gärna få gå hem med någon. 

Inte komma hem till en tom lägenhet, ensam med alla påtryckande tankar. Och ska man dra 

hem någon måste mod insupas. Bokstavligen supas in. För i nyktert tillstånd beter man sig 

inte som vi gjorde. Man häller inte champagne över varandra när man är nykter. Man börjar 

inte hångeldansa med okända människor. Man är inte otrogen med gamla vänners flickvänner. 

“Hur mår du?” 

Ian hade noterat min villrådighet. Jag grep tag med händerna i håret, böjde mig fram och tog 

ett djupt andetag. Skrek i hans öra. 

“Vet inte om jag ska börja dra mig hemåt...” 

Ian nickade förstående. 

“Trött, Theodor?” 

“Ja, och…” 

Tittade ner i marken. Funderade på vad jag skulle säga, hur jag skulle formulera mig. Vände 

mig åter mot honom, han höll fram sitt vänsteröra för att lyssna. Tittade uppmärksamt på mig. 

“Det känns som jag kan den här världen!” 

Vet inte om han hörde vad jag sa. Slog ut med händerna mot drinkbordet och log ett uppgivet 

leende som för att visa vad jag försökte säga: att vi hade gjort det här förut och att jag började 

bli less på det. Ian nickade instämmande. Vi förstod varandra. Skulle just resa mig och tacka 

för en trevlig kväll när Wille ryckte tag i mig, drog upp mig i kavajen och tryckte upp mig 

mot honom. Han log stort. Hjärtligt, bemästrande. Irriterande. Spritstanken fick mig att rygga

27 


tillbaka när han öppnade sin stora mun. 

“Vad fan är det med dig?! Jag tänker inte köra den här kvällen själv!” 

Wille spanade med rödspränga ögon över drinkbordet, fick syn på ett nästan fullt helrör, 

greppade tag i flaskan. Tryckte upp den i ansiktet på mig. Log ännu större. Ännu mer 

irriterande. Hur kunde han alltid vara så barnsligt positiv till allt? Såg han inte att jag hade 

tröttnat, ville gå hem? 

“Nu kör vi! Drick!” 

Jag sneglade mot flaskan. Kände hur blodet forsade genom kroppen, från tårna, upp till 

huvudet och ut till handen som höll i flaskan. Rent intuitivt skulle jag bara kunna lyfta flaskan 

till min mun, tvinga ner innehållet i strupen och köra stenhårt. Men jag tvekade. För första 

gången i mitt liv fanns det ett motstånd i min arm. Som om någon sa: ’drick inte, det kommer 

inte att hjälpa, det är inte det du behöver’. Wille tittade på mig med förväntansfulla, flackande 

ögon. Skulle jag dricka eller inte? På andra sidan om mig satt Ian, vilande det högra benet 

över det vänstra. Armarna i korset och med ett försiktigt grepp hållandes vinglaset i 

högerhanden. Följde utvecklingen lika noggrant som Wille. Jag var själv intresserad av hur 

jag skulle göra. Kändes som jag stod vid ett vägskäl: antingen super jag ikväll och blir fast i 

det liv som utspelades framför mina ögon: alkohol, ytlighet, dekadens. Eller låter jag bli att 

dricka. Ett farligt beslut som jag inte visste vad det skulle innebära - jag hade ingen aning om 

vad man istället gör en fredagskväll om man inte står vid ett drinkbord med flaskan i hand. 

Sneglade än en gång mot flaskan. Ian såg min beslutsångest och Willes alkoholstinna 

påtryckningar. Han ställde sig resolut upp vid min sida. 

“Du Wille!” 

Han fick skrika väldigt högt för att få Willes uppmärksamhet i det ökande sorlet. Wille tittade 

besvärat mot Ian, ville inte riktigt släppa blicken från mig och flaskan. 

“Den där tjejen verkar vilja tala med dig, hon har pekat och tittat åt ditt håll hela kvällen.” 

Ian gjorde en diskret gest mot en av alla tjejer med jeans, pumps och party-topp på 

dansgolvet. Wille sken upp, släppte greppet om mig. Vände sig hastigt om och försvann iväg 

till den dansande unga damen. Jag log tacksamt mot Ian. 

“Du räddade mig där.” 

“Anytime.” 

Jag tittade ut över lokalen som vi befann oss i. Ljuset var dovt, men i rytmens takt lystes delar 

av lokalen upp där discokulans ljus riktades. Strax bakom vårt drinkbord, på en liten 

upphöjning, hade ett nytt sällskap tagit plats. Bordet hade stått tomt under kvällen, betäckt

28 


med två skyltar i silver med svarta bokstäver: “Reserverat” och “VIP”. Madde, som kommit 

tillbaka från toaletten, såg att jag tittade mot våra bordsgrannar. Hon förklarade med en stor 

portion sarkasm i rösten att de “fina” VIP-gästerna inte var något mindre än diverse, före detta 

stjärnor från nerlagda dokusåpor. Dessa avdankade stjärnor, ett gäng på sex, sju killar, slogs 

sig ner, spände sina biceps-muskler och rättade till de tajta linnena som spände över bröstet. 

Öl hivades ner under rop och brölande, helrör beställdes in, vinflaskor kom på stora 

silverbrickor. De behandlades som kungar och uppträdde därför, precis som vi själva brukade 

göra. Körde med personalen, slängde upp fötterna på bordet, tittade nedvärderande på folk 

som gick förbi. Klubbvärds-Håkan såg nöjd ut: fina dokusåpa-kändisar skulle man värna om, 

ge den bästa servicen. Kändisar, helst från smaskiga tv-program, var väl möjligen de enda 

som kunde konkurrera med pengatäta brats om platsen på klubbarnas kungatron. Vi unga 

societetsmän fick alltså konkurrens från dokusåpa-bordet. De glada kvinnorna som suttit i 

våra knän, druckit vår sprit, skrattat åt våra burleska skämt, fick syn på de nya, spännande b- 

kändisarna vid bordet bredvid. Jonny och Dumbo kollade sig oroligt omkring, såg hur tjejerna 

drog sig till det nya bordet som bin drar sig till honung. Damerna attackerade det nya bordet, 

satte sig i tv-kändisarnas knän, kände på deras muskler. Jag kunde låta bli att le när jag såg 

Dumbo blänga svartsjukt på våra konkurrenters bord. Som tur är fanns det alltid “gott om nya 

villiga brudar” på Stockholms klubbar, som Jonny brukade säga. Han hade alldeles rätt. Det 

dröjde inte länge förrän nya aspiranter hade hittat till vårt bord. Dumbo kunde skina upp - nu 

fick han åter möjlighet att skjuta av sin bästa och tillika enda raggningsreplik: ’Tjejen, om du 

ligger med mig inatt kanske du får gifta dig på Riddarhuset om några år’. Damerna satte sig 

på nytt i våra knän, drack vår sprit, skrattade åt våra burleska skämt. Fast “vi” var egentligen 

fel att säga. Jag kände mig utanför, jag stod upp bredvid vårt bord och betraktade det som 

skedde utanför min lilla bubbla. 

Vände mig för att kolla vad som hände i baren. Fick syn på en grupp äldre herrar i vita chinos 

och mörkblåa blazers och med det tunna håret kammat bak i nacken. Kunde ha varit min 

pappa som stod där. Också dessa herrar bjöd unga damer på sprit. Vin, champagne, drinkar. 

Är det jag och Wille kommer att stå där om ett trettiotal år, bjudande tjejer i våra döttrars ålder 

på sprit? Småtjejerna fnittrade, lät sig väl smakas av alkoholen och tyckets inte störas av att de 

seniga händer som vidrörde deras hud bar vigselring. Jag skakade på huvudet åt det jag såg. 

Var fanns familjelyckan när fäderna träffar älskarinnor yngre än sina egna döttrar? Var fanns 

ödmjukheten hos övertränade dokusåpakändisar? Var fanns äktheten hos ytliga 

överklassungar? Jag själv var ju inte på något sätt bättre. Lotten, min kompis flickvän, tassade

29 


omkring mig och jag var som vanligt inte sen att besvara hennes närmanden. Trots att jag inte 

ens var särskilt alkoholpåverkad längre, kände jag hur svårt det var att stå emot när Lotten 

började uppvakta mig. Jag visste så väl att när det var dags att gå hem var det ett så mycket 

enklare val att dela en taxi hem till Lottens villa i Djursan, än att promenera hem i sin 

ensamhet. Jag kommer vara otrogen, svika min gamle vän i London och svika mig själv, 

erkände jag bittert för mig själv. Trots att jag egentligen inte alls var det minsta tänd på 

Nitlotten. Men otrohet var ju inget märkvärdigt i våra kretsar. På dansgolvet hade Wille redan 

börjar hångla med tjejen som han gick fram till. Fastän han faktiskt hade en flickvän som 

hälsade på sina morföräldrar i Småland över helgen. Alla i vårt sällskap kände till det, Willes 

tjej Hanna var en gammal vän till många av oss. Ändå var det ingen som tycktes störas över 

denna uppenbart fräcka otrohet. Allra minst Wille själv. Ena handen höll han i en 

champagneflaska som han tog sig en slurk av när de hade en paus i kyssandet, den andra 

handen letade sig sakta ner över hennes ryggslut. 

Och så Madde. Var hade hon nu tagit vägen? Jag såg mig omkring efter henne, tittade åt alla 

håll. Till slut fick jag syn på henne bara några meter från där jag stod, bakom en mans 

ryggtavla skymtade jag hennes ansikte. Mannen sa något till henne, hon skrattade. Deras 

kroppar letade sig närmare varandra, deras händer fumlade efter varandra. Försökte se vem 

mannen var, tyckte jag kände igen honom bakifrån. Hon viskade något i hans öra, han vände 

sitt ansikte och jag kunde se honom i profil: klubbvärds-Håkan! 

”Men vad fan Madde, ryck upp dig”, sa jag högt för mig själv. Mina ord drunkande i musiken. 

Varför hängde hon med den där tönten? Hon behövde ju ändå inte ligga runt för att komma in 

på klubbarna. Över hans axel såg hon min missnöjda min. Madde rynkade pannan och log 

pillemariskt tillbaka som för att säga: men hallå, var inte så tråkig nu, jag gör väl vad jag vill. 

Och visst gjorde hon ju det. Vi gör väl alla vad vi vill?

Kapitel 8 

30 


En skrämmande tanke fattade plötsligt tag i mig. Jag ville inte tänka den, försökte förgäves 

trycka tillbaka den. Men den tassade sig försiktigt fram, dansade förbi mina ögon: Tänk om 

Carl hade rätt? Tänk om vi inte var något annat än supande, svekfulla, falska avskum? 

Äckliga, ytliga och patetiska? Män som köper tjejer för sprit, tjejer som låter sig köpas. Tjejer 

som ligger runt med vakter och klubbvärdar för att gå före kön. Falska vänner som ligger med 

sina gamla vänners flickvänner. Det var vi det. Det var jag det. Det var mitt liv i ett nötskal. 

Jag blev alldeles blek. Det snurrade runt i mitt huvud. Inte av alkohol utan av något annat. 

Något som gjorde mig yr och illamående: min tillvaro. Ian hade satt sig ner igen med sitt 

vinglas i handen, konverserade med någon gammal vän. Jag tittade på honom, pekade mot 

utgången. Han reste sig, ursäktade sig för vännen och visade att han följde mig ut. Jag ville ut 

så snabbt som möjligt. Kändes som att allt jag såg höll på att kväva mig. Madde hade 

försvunnit iväg med Håkan, men Wille lyckades jag fått tag i innan jag lämnade salen. 

Dyngrak hängde han över sin nyfunna bekantskap, de tryckte sina munnar mot varandra i 

något som skulle föreställa kyssar. Hans armar hängde kring hennes hals, i händerna höll han 

krampaktigt i champagneflaskan. 

“Förlåt”. 

Avbröt deras fyllehångel, log ursäktande mot tjejen som svarade med ett snett, spritstinkande 

leende tillbaka. Tog tag i Willes axel, han reste sig upp från hennes axlar och försökte fästa 

blicken vid mig. Hans huvud vacklade till höger och vänster, ögonen var grumliga, kroppen 

gungade fram och tillbaka. 

“Jag sticker nu. Hörs av imorgon.” 

“Visst, dra du din svikare”, sluddrade Wille fram. 

Tyckte plötsligt synd om Willes flickvän Hanna som bedrogs med ett fyllehångel mitt på 

öppna dansgolvet. Ville säga något, få ett slut på sveket. Men kunde inte heller vara 

moralistisk – var ju inte så att jag och Nitlotten brukade vara särskilt mycket bättre. 

“Wille, det är en dag imorgon också. Ska du inte ta det lugnt nu?” 

Wille vacklade till, stirrade förvånat på mig. Jag försökte igen, skrek allt vad jag kunde. 

“Jag fixar en taxi så kommer du hem lugnt och säkert!” 

Wille behagade inte ens svara, fnyste åt mitt konstiga förslag. Tog en klunk till av 

champagnen, slog armarna om sitt fyllehångel och fortsatte där jag avbrutit dem. Jag vände på 

klacken, suckade uppgivit och försvann ut till entrén där Ian väntade på mig.

31 


“Jag stannar ett tag till, men ville säga hej ordentligt innan du gick.”, upplyste Ian när jag kom 

emot honom. 

Jag log trött. 

“Det var juste av dig Ian”. 

“Du ser lite nere ut... är det något som har hänt?” 

“Nej... ja, jo, jag vet inte.” 

Jag drog ännu en uppgiven suck. 

“Börjar du tröttna på det där?” 

Ian nickade mot dansgolvet där en äldre man just var i färd med att spruta mousserande i 

urringningen på ett gäng tjejer som knappt såg ut att vara myndiga. Jag tittade ner i marken. 

Ian verkade förstå. Han log trött. 

“Jag vet, det är inte så kul det där alla gånger.” 

“Inte så kul? Men varför har jag då själv gjort det där varje helg från den dag i nian då jag 

skaffade mitt första falskleg?!”, invände jag upprört. 

“För att du inte känner till något annat?” 

Jag tittade fundersamt på Ian. Han fortsatte: 

“Jag menar, du känner ju faktiskt inte till något annat.” 

Jag nickade sakta instämmande. Låg ju nåt i det. 

“Finns det något annat”, sa jag och ryckte på axlarna. 

Förväntade mig inget svar när Ian plötsligt sänkte rösten. Han drog på mungiporna, ställde sig 

närmare mig. Fanns något mycket hemlighetsfullt i hans blick: 

“Det gör det faktiskt.” 

Jag ryckte till, min panna veckades av förvåning. 

“Om du är intresserad av något mycket, mycket annorlunda, så har jag en hemlig liten sak 

som jag tror skulle kunna passa dig” 

“Vad fa...”, kom på att jag brukade försöka att inte svära när jag talade med Ian, “vad menar 

du?” 

Kunde inte dölja min förväntan. Spände mina öron, fokuserade på vad han skulle säga 

härnäst. 

“Så du är intresserad?” 

“Såklart jag är! Fram med det nu!” 

Visst var jag intresserad. Ville så gärna testa något nytt, något som kunde ta mig ur den 

hopplösa verklighet som jag befunnit mig i de senaste åren. 

“Klockan 12.00 prick imorgon kommer du få ett sms. I det sms:et finns klara angivelser för

vad du ska göra.” 

32 


Jag blev alldeles upprymd. Äntligen något som avbryter min gråa, monotona, trista vardag. 

Och att det var Ian som inbjöd till detta nya kunde bara båda gott: han hade klass och känsla. 

Det här var något utöver det vanliga. Det kände jag på mig. 

“Och en sak till”. 

Ian hade blivit sådär korrekt och formell som han kan vara när det är något viktigt att han talar 

om. 

“Boka inte upp något på lördag kväll och ha hela söndagen ledig.” 

Inga problem tänkte jag för mig själv. Lördag kväll hade jag bara planerat ännu en blöt, 

dekadent, utekväll. Söndagen brukade gå åt till att slicka såren efter helgens nattliga duster 

med spriten. 

“Tack Ian”. 

Han nickade eftertänksamt. 

“Hm, tack själv Theo. Jag tror och hoppas att du kommer att gilla det här. Du är av det rätta 

virket.” 

Jag log, försökte att inte se alltför uppspelt ut. 

“Godnatt Theo”. 

Ian tog i hand, begav sig åter till dekadensen kring drinkbordet. Jag själv vände mig om och 

log förväntansfullt. Steg ut ur entrén, vakten lyfte upp den röda tampen från mässingshållaren, 

önskade en god natt. Vände mig om. Sneglade in mot den värld jag just lämnat. En harmoni 

tycktes spridas i min kropp. Drog ett djupt andetag i den fräscha kvällskylan som påminde om 

att hösten var i antågande. Knäppte kavajen och tittade upp leendes mot en klarblå 

stjärnhimmel. Kände mig lycklig, tillfredställd. Och upprymd. 

“Du kommer inte in här ikväll! Har du svårt att fatta eller, jävla idiot!” 

Min upplevda frid avbröts tvärt av att samme vakt som så artigt önskat mig en god natt, 

stoppade en stackars man i 30-åldern. Mannen som nekades inträde verkade inte onykter, 

talade en välmodulerad brittiska och försökte förklara att hans kollegor redan var där inne. Jag 

ville på något sätt ingripa, hjälpa honom. Ian hade ju hjälpt mig och jag kände en 

tacksamhetsskuld, ville göra gott tillbaka mot någon. Vågade inte, stod som fastklistrad: det 

kanske var bäst att inte ge sig i klinch med dörrvakterna. Skakade på huvudet utan att visa 

mitt missnöje alltför tydligt. Fick vakterna syn på någon som inte uppskattade deras arbete 

kunde man få sig en omgång, även om man var en respekterad rikemansson. Det hade Wille 

fått erfara. Vakterna var inte att leka med, och de hade tydligen all rätt att ge sig på dem som

33 


de hade lust att ge sig på. Polisen och rättväsendet gav dem ju alltid rätt. Mannen såg sig till 

slut uppgivet omkring och hoppade in i en taxi. Jag vände mig om, funderade om det var 

mannens hudfärg som var ett problem för vakten. Kände hur bitterheten började komma 

tillbaka. Vilken jävla, ytlig värld jag levde i. En värld som jag var en del av, som jag hjälpte 

till att upprätthålla med mitt eget ansvarslösa leverne. Jag sponsrade skiten kring Stureplan 

med att spendera åtskilliga tusenlappar varje vecka på att köpa sprit i deras barer. Jag bidrog 

till all otrohet, till all ytlighet, till att all skit fick fortsätta att ha sin egen fristad i 

stockholmsnatten. Vilken idiot jag var. Jag hjälpte till att förpesta världen. Och sen det där jag 

gjorde med Carl för fyra år sen. Och så mycket annan skit som jag ställde till med. Jag borde 

ju knappt vara värd att leva. 

Med allt detta plötsliga självförakt kom ångesten över mig att gå hem ensam, sova i en stor 

kall säng, vakna upp i en ekande tom lägenhet. Började sakta promenera hemåt. 

“Theo! Theo! Vänta! Vill du inte hänga med mig hem?” 

Det var Lotten som ropade bakom mig. Eller Nitlotten som Wille brukade kalla henne.

Kapitel 9 

34 


Och nu satt jag med två okända män och for fram över Östersjön. Den fräna doften av hav 

jagade bort gårdagens spritstank. RIB-båten gjorde en kraftig gir åt vänster. Vattnet yrde 

omkring oss, jag kastades åt sidan och var nära nog att hamna överbord om det inte varit för 

njurbältet som höll mig fast. Vaknade upp ur mina tankar om natten som varit: Carls attack 

under Jonnys middag och mitt eget uppvaknande inne på dansgolvet där jag förstått vilken 

skit jag ägnade mitt liv åt. Igår hade jag till slut insett vilken skit jag var. Trots att jag förstod 

att jag var en skitstövel hade jag ändå gått hem med Lotten och tillbringat ännu en natt med 

min gamle väns kära flickvän. Det fick vara nog. Visst, det var mycket skit som hade hänt igår 

natt. Men nu bestämde jag mig för att inte tänka mer på det. Nu skulle jag glädjas åt att jag 

äntligen var på väg mot en ny destination. Äventyret hade börjat. Som en ny start på livet. Lät 

högtravande, men tanken var hisnande. 

Båten for som ett spjut genom en kanal. På båda sidor låg stora, äldre sommarvillor i trä med 

bryggor ut i vattnet. På en skylt stod det ’Max 7 knop’. Jag sneglade på hastighetsmätaren och 

såg att vi gjorde sextiosju knop. Killarna vid ratten rörde inte en min, dundrade fram som om 

de kände kanalen utan och innan. Låg hela tiden på gränsen, verkade veta precis var man 

skulle gira åt höger eller vänster, var man skulle sakta ner något och var man kunde dra på. En 

man som fiskade vid en brygga hytte med näven åt oss och skrek något. Vi hörde inget. Och 

hade vi hört vad han skrek tror jag inte att den blonde, självsäkre båtföraren hade lagt någon 

större notis vid det. Mörkret hade snabbt fallit över oss och la sig som en kraftig ridå runt 

båten. Lanterna tändes och lyste tappert med grönt, rött och vitt i mörkret. Jag drog upp ärmen 

på overallen och såg att klockan visade snart halv åtta. I en och en halv timme hade vi sprängt 

fram över vattnet. Hade inte en aning om var vi befann oss men kunde räkna ut att vi måste ha 

kommit en bra bit nedåt kusten. Och än tycktes vi inte vara framme. Skulle vi ta oss över till 

Gotland? I den här hastigheten och det kav lugna vattnet tycktes det inte helt omöjligt. 

Spänningen kittlade i min maggrop. Det var på något sätt en häftig känsla att få skära genom 

det becksvarta vattnet med en kolsvart båt, föras fram mot en mörk, okänd destination. 

Plötsligt gjorde båten ännu en kraftig gir, jag höll i mig och kunde känna hur nerverna kittlade 

till, kändes som om jag på samma gång vill kräkas och skratta. Föraren styrde båten rakt in 

mot ett mörkt fastland. Såg ut som en stor, svart skog tecknades mot den klarblå himlen. Det 

var vackert, men samtidigt kusligt på något sätt. Vi tycktes befinna oss i någon skärgård, med 

öar, kobbar och klippor runt omkring oss. Motorernas dån ekade över det annars knäpptysta

35 


landskapet som vi plöjde igenom. Utan minsta min höll de overallklädda killarna en stadig 

kurs mot ett bergsparti som låg mitt framför oss, bara några hundra meter från båten. Jag 

började undra vad som försiggicks. Inte var det väl meningen att vi skulle krascha båten mot 

en klippvägg? Vad var det för störda människor som jag hade att göra med egentligen? Berget 

kom allt närmare i ryslig snabb takt. Jag skrämde upp mig själv, var redo att ta av mig 

säkerhetsbältet och hoppa i vattnet. Hade ingen flytväst, men nog borde jag väl klara att 

simma till närmaste klippa? Oron steg i mig. Killarna rörde inte en min. Hundra meter från 

land gjorde jag mig så redo att hoppa i. Jag slängde av mig bältet, reste mig upp men trycktes 

bak av vinddraget. En av killarna vände sig om, upptäckte att jag försökte lämna båten. Han 

såg road ut, visade med en försiktig gest att jag skulle ta det lugnt, sätta mig ner igen. Jag 

tvekade, lutade mig lite åt sidan för att se om vi fortfarande var på väg in mot bergsväggen. 

Det var vi, styrde rakt mot den. I panik spände jag njurbältet över kroppen igen. 

Till min förvåning fick jag syn på en liten, närmast obefintlig öppning i en flera meter hög 

vass alldeles intill berget. Ribben slickade bergsklipporna och plöjde in över vassen. Jag 

kastade tillbaka huvudet för att inte slås mot vassens sylvassa blad. Helt plötsligt drog föraren 

av på hastigheten. Hela min kropp slungades framåt. Njurbältet höll mig styvt tillbaka. 

Killarna vände sig båda om. Hörde inte riktigt men tror att någon av dem lite tafatt utbrast ett 

sorry. Jag tycktes roa dem, de log brett mot varandra. Från att dundra fram i 67 knop, puttrade 

vi nu bara i ett par knop. Vattnet var grunt under oss och föraren höjde motorerna för att 

undvika att de slog i. Den lilla springa som fanns i vassen var för liten för vår breda båt, som 

fick plöja sig fram och lägga stora delar av vassen under sig. Bakom oss reste så vassen 

makligt på sig igen och vi blev osynliga för omvärlden bakom de höga vasstråna. Det var en 

ytterst märklig känsla. Att sitta bak på en båt som färdades fram i en till synes ointaglig vass 

under en stjärnklar himmel. Stora klippor med höga tallar på båda sidor om oss. Knäpptyst 

förutom ett stilla puttrande från motorerna. Vassen började snart bli något glesare. När den 

helt tog slut visade det sig att vi hade kommit in i en liten sjö. Inga hus kunde jag se, inga 

människor, inga ljus. Inga röster hördes. Föraren drog ner reglaget en aning och ökade farten. 

Nu måste vi snart vara framme, tänkte jag för mig själv. Stack återigen ut huvudet på sidan 

och såg till min förtjusning hur ett par facklor brann välkomnade på andra sidan sjön. En 

klump av spänning och nervositet knöts i min mage. Bakom facklorna gömde sig en allé som 

verkade leda upp mot något. Försökte i mörkret se vad det kunde vara, maffiga ekar med 

långa grenar skymde min redan dåliga sikt. Så kunde jag sakta skymta det som jag förstod 

måste vara vårt mål; ett väldigt stort hus, högt och långt. Min blick vandrade vidare längs

36 


husfasaden, kunde i mörkret upptäcka fler och fler ljus som var upptända i huset. Måste vara 

ett väldigt stort hus. Och högt. Med höga, breda fönster. Snart förstod jag: det var inget 

väldigt stort hus. Det var ett slott. Jag lutade mig tillbaka. Log inombords. Det här kunde bli 

en väldigt spännande natt.

Kapitel 10 

37 


Motorerna stängdes av och ribben gled ljudlöst de sista metrarna in mot den rektangulära 

träbrygga där facklorna brann. Jag reste mig upp och kunde snart se att facklorna hölls upp av 

två män klädda på samma sätt som männen i båten: frack och röd fluga med vita linjer. Något 

vimmelkantig efter den minst sagt omtumlande båtfärden, vacklade jag till när ribbens gummi 

slog i bryggan och hamnade halvliggande på sätet framför. Reste mig försiktigt upp. 

“Hoppas de inte har varit elaka mot dig.” 

Rösten kom någonstans från bryggan. Killarna i båten tittade uppfodrande på mig och 

förväntade att jag skulle svara något. Men vem var det som talade till mig? Jag såg mot 

bryggan igen, kisade genom mörkret för att se vem det var. Männen som höll i facklorna 

gjorde inte knyst av sig, stod i givakt och tittade med bestämd min ut i tomma intet. De kunde 

inte vara någon av dem som talade. Däremot kunde jag nu genom mörkret ana en tredje man 

som dykt upp mellan de båda facklorna. Hans ansikte var alldeles vitt i elden. Bar frack som 

alla andra. Jag höll fast mig i stolsryggen framför, tog ett par försiktiga steg framåt. Häpnades 

över vad jag såg. Mannen som talade till mig mellan facklorna, var inte bara klädd i frack utan 

bar också peruk med en trekantig hatt på sig. Pudrad vit i ansiktet. Såg ut som en adelsherre 

från 1700-talet. Var det någon form av maskerad? Jag kom helt av mig, glömde bort vad han 

frågat. 

“Nåväl”. 

Mannen talade till mig igen. Facklorna som brann intill hans ansikte tillät flammande, hastiga 

glimtar av hans utseende. Hans röst var mörk och djup, skar genom den mäktiga tystnaden 

och blev en kontrast till vattnets ljusa, mjuka kluckande intill bryggan. 

“Du verkar ha överlevt i alla fall”. 

Han talade välmodulerat, artikulerade så att talet nästan blev teatraliskt. 

“Jo, tack...” 

Jag fann mig till slut, slängde en bister blick på föraren som för bara några minuter sedan 

sprängt fram över vattnet rakt mot bergväggens klippor. 

“Nog lever jag alltid.” 

Den ena båtkillen hade hoppat upp på bryggan, huggit tag i en tamp och höll fast båten mot 

bryggan. Jag förstod att det var meningen att jag skulle hoppa i land. Krängde av mig 

overallen, överlämnade den till föraren, tackade för hans omsorg. Rättade till fracken, klev 

upp ur båten och satte min högra fot på bryggan. Den pudrade mannen räckte mig sin hand, 

hjälpte mig att komma upp från båten. När han dragit mig upp hamnade jag alldeles nära 

honom, stod och tittade honom i ögonen från bara en halvmeters håll. Med allt puder, med

38 


den gråa, lockiga peruken och den maffiga hatten var det svårt att bestämma hans ålder. 

Någonstans mellan trettio och fyrtio år skulle jag gissa. Ett kantigt, maskulint ansiktsdrag 

stämde överens med det mörkat tonläge när han talade. 

“Välkommen, unge herr Creutzhierta.” 

Varför kallade han mig för Creutzhierta? Hur visste han att det var min mammas namn? Ingen 

kallade mig någonsin för det. 

“Ni får ursäkta, men du kan kalla mig...” 

Han avbröt mig mitt i meningen. 

“Vi har väntat på dig.” 

Jag tittade med stora ögon på honom. Ett förnöjsamt leende spelade i hans mungipa. 

“Förlåt mig, jag ska givetvis presentera mig. Mitt namn är greve Carl-Axel Svinclou.“ 

Istället för att räcka fram sin hand, tog han ett steg bakåt med vänstra foten och bockade djupt. 

Gjorde en elegant rörelse med vänsterhanden medan högerhanden lyfte på hatten. Visste inte 

riktigt hur jag skulle svara på en sådan urmodig hälsning, valde att bocka försiktigt. Så möttes 

vår blick igen. Han tycktes njuta av att se min förundran över det som skedde runt mig. Eller 

rättare sagt: det som inte skedde. För allt var så stilla och tyst. Männen med facklorna stod 

stilla och tysta, gjorde inte en ansats till något annat. De heta lågorna slickade ljudlöst den 

fuktiga kvällsluften. Killarna från båten stod i givaktställning med bröstet utåt och hakan stolt 

i vädret. Som om jag hamnat på en undangömd plats där tiden stått stilla mycket, mycket 

länge. Spöklikt. 

Uppifrån slottet började en trumma slå. Lät som en militärtrumma, en sån som de använder i 

stora fältslag på film. ’Bam! Bam!’. Tystnad. ’Bam! Bam!’. Tystnad. Taktfast dånade trumman 

i mörkret. Två slag. Sedan tystnad. Och så två slag igen. Trumman kom närmare. På bryggan 

vände vi oss alla och blickade upp mot trumslagaren som sakta började vandra ner genom 

allén mot vattnet. Alla stod högtidligt, med fast blick och allvarliga ansiktsuttryck. Jag följde 

exemplet, sträckte på ryggen och såg allvarlig ut. När trumslagaren kommit en bit ner för 

allén tornade ett fackeltåg upp sig bakom honom. Först såg jag två individer paradera bredvid 

varandra, sedan två till, och ytterligare två till. Sammanlagt var där två led med sex 

fackelbärare i varje som slöt upp bakom trumman. I takt med trumslagen vandrade de i sakta 

mak ner genom allén. Snart var de framme vid bryggan. Trumslagaren klev åt sidan medan 

fackelbärarna anträdde de breda träplankor som utgjorde bryggan vi stod på. De spred ut sig i 

en rektangel längs med bryggan, inneslöt på så vis mig och Carl-Axel. Alla bar de frack med 

den speciella flugan. Trekantshatt, puder, peruk. Som i ett kostymdrama stod de uppradade

39 


med blicken fäst i tomma intet. Carl-Axel väntade tills alla kommit plats på och intagit sin 

position. Trumman tystnade. Greven tittade på dem, nickade som en general som inspekterar 

sina fotsoldater. Så vände han sig mot mig. Såg mig i ögonen, med händerna bakom ryggen 

och ridstövlarna hopslagna. 

“Då beger vi oss upp mot slottet.” 

Åter slog trumman. Taktfast exploderade varje slag i höstkylan. “Bam! Bam!”. Fackeltåget 

rörde på sig, formerad i rektangel med mig och Carl-Axel i dess mitt. Vi klev av bryggan. 

Kunde höra hur gruset knastrade under mina blanka skor. Såg hur elden från facklorna slog 

upp mot den stjärnklara himlen. Som om lågorna ville omfamna allt det oändliga som 

himmelvalvet ovanför erbjöd. Men det var bara tafatta försök. Lågorna slog upp, insåg att de 

inte räckte till och fick snart kuva sig igen. Hämtade nytt mod och slog upp mot himlavalvet 

för att återigen misslyckas att nå ända upp. 

Allén upp mot slottet var vacker. De flera hundra år gamla ekarna sträckte sig praktfullt på 

varsin sida om den grusade väg vi gick på. Deras grova men samtidigt graciösa grenar 

omfamnade varandra och bildade ett färgrikt valv med löv i gröna, gula, röda nyanser. 

Trummans ihärdiga slag tycktes störa ekarna som släppte ifrån sig löv efter varje taktfast slag. 

De dignade ner över oss. Men det var inget vi brydde oss om. Vi var en ostoppbar maskin som 

marscherade framåt i stolt prakt. Jag kände mig trygg, tror jag. Omsluten av elden, 

trumslagen, mörkret. Ändå fanns det i mig en ruvande klaustrofobi. Kände mig instängd i den 

frackbeklädda, pudrade rektangeln och allra mest av insikten att jag inte, om jag så skulle 

vilja, kunde ge mig av hur som helst. Jag kände att jag inte var fri. Jag var i händerna på en 

greve i peruk och puder.

Kapitel 11 

40 


Jag var spänd av förväntan när vi klev jag upp på en stor grusplan belägen framför slottet. 

Gruset var minutiöst ordnat i välkrattade rader som cirkulerade kring en gräsplätt med en stor, 

chanserad staty i dess mitt. Statyn föreställde en naken pojke. Kanske var det en ängel? Han 

tittade oroligt bakom sig, jag mötte hans blick när jag passerade i fackeltåget. Hans ögon var 

ihåliga, mörka. Och ändå så levande. Kändes som om han tittade just på mig, försökte säga 

just mig något. Blicken skrämde mig. Inte för att den var otäck utan snarare för allt den 

förmedlade: ångest, villrådighet, ett rop på hjälp. Såg ut som om han en gång varit ett levande, 

lekande barn som plötsligt förstelnat i en staty. Jag kunde se hans sista, ödesdigra sekund i 

livet: när han insåg att också han ska bli lika livlös som det krattade gruset. Jag såg hans blick 

och kände igen mig i den. På något sätt var jag lika naken som han, lika utlämnad. Han var 

omringad av välordnade, livlösa grusstenar. Jag var omringad av lika välordnade, lika livlösa 

människor. Log bittert åt mig själv. 

Följde pojken med blicken, högg till i magen att se hans smärta. Glömde nästan bort att följa 

med i takten och upptäckte plötsligt att vi hamnat mitt framför slottets portar. Männen sänkte 

sina facklor en bit framåt som om de höll i ett gevär och siktade på himlens stjärnor. Jag besåg 

slottet med alla dess upplysta fönster, vitkalkade fasad och massiva träportar med nötta 

järnbeslag. I ett av fönstren snett ovanför skymtade jag silhuetten av en man som betraktade 

mig. Iförd den för kvällen typiska trekantshatten. Mannen drog sig undan med en stilla rörelse 

i samma ögonblick som jag fick syn på honom. Carl-Axel vände sig emot mig med 

ögonlocken halvt stängda på ett sätt som förstärkte intrycket av hans förmodade höga börd 

och nobla härkomst. 

”Bäste Creutzhierta, med risk för att vara oartig, beder jag med all den allra djupaste vördnad 

att få placera en ögonbindel över dina ögon. Jan! Vill du vara så snäll.” 

Han nickade mot portarna där det stod en kortvuxen, knubbig kille i min pappas ålder. Denne 

Jan var iförd frack och samma utstyrsel som de övriga, med en svart, bred ögonbindel i sina 

händer. Han såg aningen vilsen och rädd ut. Svettades häftigt från pannan. Vad var han så 

nervös för? Hans oro gjorde mig orolig. Jag tvekade inför vad som väntade. Sneglade bakåt. 

Männen bildade en massiv mur bakom mig med sänkta facklor riktade mot mig. Nu fanns det 

ingen återvändo. Nu var det inte läge att visa sin sårbarhet. Bestämde mig för att spela 

självsäker och inte låta mig skrämmas av deras otidsenliga påhitt. Så 90-tal, som Wille skulle 

ha sagt. Eller snarare, så 1700-tal. Jävla parodi. Carl-Axel noterade min osäkerhet. 

”Nå, unge herr Creutzhierta, får vi be om den tjänsten att iklä dig denna ögonbindel?”

41 


”Naturligtvis, greve Svinclou, det går alldeles utmärkt.” 

Carl-Axel bugade tacksamt, viftade fram den korte Jan. Jag sänkte huvudet för att underlätta 

hans uppgift. Kände hur han med fumliga fingrar placerade bindeln över mina ögon. Allt blev 

svart. Fortfarande lika tyst, även om jag tyckte mig bli mer uppmärksam på de små ljud och 

rörelser som fördes runt mig. Hörde facklornas knastrande som om de utgjorde en stor 

majbrasa intill mig. Kände varje liten beröring när bindeln trycktes åt mot mitt bakhuvud. 

Tyckte mig höra pojken skrika inifrån statyn. Jag kvävde snabbt hans gälla barnröst inom mig. 

”En sak till, käre vän, jag får återigen med ödmjukast respekt bedja dig om en tjänst.” 

Carl-Axels stämma blev än mer tydlig och teatralisk i mitt mörker. Märkte hur han ställde sig 

snett bakom mig. 

”Självklart får du be mig om en tjänst.” 

Var väl inte särskilt självklart egentligen. Ångrade mig direkt efter jag sagt det. 

”Från och med nu får jag bedja dig att endast tala först när du blir tilltalad. Vidare får du inte 

under några omständigheter nia någon i Rådet.” 

Rådet, vad fan var det? Och att nia någon skulle jag aldrig få för mig att göra. 

”Självfallet. Men rådet, vad är…” 

Kände Carl-Axels åthutande blick i min nacke. Jag skulle ju inte prata. Nickade försynt. 

”Att nia någon är ett effektivt sätt att visa sin distans och överlägsenhet med den man talar till. 

Det är på intet sätt artigt, även om feriearbetarna på NK verkar tro det. Slynglar.” 

Det där sista mumlade Carl-Axel spottandes. Han eldade upp sig kring denna fråga och 

tycktes för en sekund tappa sitt tidigare lugn. 

”Nia gör vi med ofrälse. De kan vi gärna visa vår distans till. En adelsbroder är din blodsvän 

och ska således behandlas med yttersta respekt. Honom skall du därför tilltala med du.” 

Adelsbroder? Carl-Axel hade intagit rollen som magister och vankade fram och tillbaka 

bakom min rygg. Jag själv kände mig som elev som gjort något dumt och fick stå ensam i den 

mörka skamvrån. Ville röra på mig, lämna grusplanen. Fick stå blickstilla. Stilla som en staty. 

”Du verkar dock av gott blod, det här kommer inte att orsaka dig några som helst problem.” 

Carl-Axel tycktes återfå sitt lugn. Stannade upp, ställde sig vid min sida. Svagt, väldigt svagt, 

kunde jag ana skuggor genom det mörka tygstycke som sträckte sig över mina ögon. Såg hur 

den kortväxte Jan, som verkade ha rollen som någon slags hantlangare åt Carl-Axel, vände sig 

mot porten. ’Dåm! Dåm! Dåm!’ Ryckte till när han dunkade kläppen mot dörren. Tystnad och 

sen fotsteg från ett par människor inifrån slottet som gick mot porten. Hörde ett rasslande från

42 


en kedja, nycklar som sattes i sitt lås och vreds om. Allt hördes mer och mer tydligt för mig. 

När jag inte hörde kunde åsynen av vaga skuggor genom bindeln hjälpa mig på traven. De 

jättelika portarna knarrade ohämmat när de slogs upp. Som om de var trötta, hade gjort sitt 

och var redo att lämna sin uppgift. Det fick de inte. De var lika fasta vid slottet som jag var.

Kapitel 12 

43 


Det ekade när våra lackskor smattrade mot kullerstenarna i valvet innanför slottsportarna. Jag 

förstod att valvet måste vara tämligen trångt. Alla ljud blev övertydliga, nästan dånande, och 

vår lilla skara lät som en mindre armé på marsch. Portarna drämdes igen bakom oss. Carl- 

Axel gick nu först, tätt åtföljd av mig och knubbige Jan. Den sistnämnde höll ett styvt grepp 

om min högra överarm för att leda mig på rätt väg. Bakom oss följde fackeltåget. Jag kunde 

urskilja en öppning ur valvet ett tiotal meter längre fram. Försökte hålla modet uppe men 

innerst inne var jag rädd. Det fanns något ytterst påtvingande i det sammanhang som jag 

befann mig i. Försökte intala mig att jag gjorde det här av egen fri vilja, att jag fortfarande såg 

det som hände som ett spännande äventyr, som början på något nytt. Det var svårt att tänka så. 

Å andra sidan var det som hände ändå bättre än att tvingas spendera ännu en natt vid ett 

drinkbord på Stureplan. Jag rätade på ryggen, tog ett andetag och berömde mig själv för mitt 

mod att prova på något annorlunda. För nog var detta annorlunda. 

Det ekande ljudet försvann när vi nådde fram till det som måste ha varit en borggård. Slottet 

tycktes bestå av mäktig fyrkant med denna borggård i dess mitt. Utan att slå av på takten 

fortsatte vi rakt över gården. Helt plötsligt stannade Carl-Axel upp, vände sig om. Med min 

för tillfället bristfälliga syn och med ögonen kämpandes för att få en uppfattning av det slott 

som omgärdade mig, hann jag inte stanna upp utan krockade nästan med Carl-Axel. Kunde 

känna hans andning mot mitt ansikte innan Jan med hårdhänt grepp slet mig bakåt att stå 

bredvid honom. Carl-Axel stod blickstilla, till synes oberörd av att jag nyss höll på att gå 

omkull honom. Vi stod vända mot varandra medan männen med facklor tågade förbi oss på 

båda sidor. Jag hade nu nästan helt vant mig vid bindeln. Allt var inte mörkt, jag kunde ana 

skuggor och urskilja rörelser. Istället för mörker utspelades en gråsvart sörja för mina 

förbundna ögon, ibland med ljusa stänk av eld från facklor som svepte förbi. 

Männen ställde upp sig på två led mittemot varandra, bildade på så vis en gång mot det som 

jag antog var ännu en port. En port som tycktes leda in i själva slottsbyggnaden. 

”Vi har snart nått vårt mål, min herre. En sista sak innan vi går in ” 

Carl-Axel talade ytterst allvarligt, som om det gällde liv och död. Utan att först tänka på det 

höll jag upp andan för några sekunder för att riktigt koncentrera mig på vad han hade att säga. 

”När du väl stigit in i slottet finns ingen återvändo förrän du får Mästarens tillåtelse att lämna 

slottet. Hur ställer du dig till det?” 

Vad fan är det här, tänkte jag tyst för mig själv. Nerverna kittlade. Även om det lät lite

44 


obehagligt kunde jag inte ge upp när jag kommit så långt. Jag ville ju ha ett äventyr, nu fick 

jag det. 

”Nå?” 

Grevens stämma avslöjade en viss otålighet, nästan orolighet för att jag skulle ge upp nu när 

allt det roliga väntade. Jag viskade ett svar: 

”Det går bra”. 

”Mycket bra”. 

Log inte Carl-Axel en smula? Tyckte det. Runt överarmen kände jag Jans hand som svettades 

febrilt. Hörde hur Carl-Axel hämtade andan för säga något mer. 

”En sak till, ja du får ursäkta våra till synes ogästvänliga påbud, men jag måste få bedja dig 

om en sak till...” 

”Ja...” 

Carl-Axel skruvade på sig, tycktes aningen obekväm med att behöva säga det som skulle 

sägas. Så såg jag hur hans kroppsfigur stramade på sig, sträckte ut hakan. Han tog i ändå från 

tårna och lade på sin allra barskaste röst. 

”Allt som sker innanför slottets murar skall stanna där. Du får inte under några 

omständigheter berätta för någon vad du har hört, sett eller varit med om. Uppfattat?” 

Orden ekade, studsade runt mellan slottets väggar och anföll mina öron från alla håll. Jag 

ryckte till vid vad han sa. Det började kännas riktigt ordentligt olustigt det här. Kände hur Jan 

krampaktigt stramade åt sitt svettiga grepp om min arm som för att varna mig för att komma 

med ett i deras ögon felaktigt svar. Vad kunde jag göra? Ångest, rädsla, utsatthet. Känslorna la 

sig som ett band kring mitt bröst, ett band som trycktes åt när Carl-Axels ord trängde in i min 

kropp. 

”Jo...” 

Sneglade förläget runtomkring mig som för att se om det fanns en väg ut. Funderade på att 

kasta av mig bindeln, rycka mig loss från greppet och springa över gården mot utgången. 

Carl-Axel anade min ängslan, förstod kanske att hans uppmaningar skapade oroväckande 

känslor i mig. 

”Ja, alltså, naturligtvis ska vi inte göra dig illa. Ja, inte någon annan heller för den delen. Det 

är bara det att... Alltså, det är bäst om det som sker får hållas hemligt. För allas trevnad.” 

Han talade på helt annat sätt nu. Verkade återigen rädd att jag skulle backa ur. Hur jag nu 

skulle kunna göra det. Men den teatraliska, överdrivna attityden var plötsligt som bortblåst. 

Istället fumlade han fram de där sista orden som en osäker pojk som går första året på 

gymnasiet och ska hålla sitt första föredrag för sin nya klass. Han upptäckte själv den

45 


pinsamma diskrepans som hans båda talsätt utgjorde och försökte rädda situationen genom att 

högt och bestämt ställa frågan: 

”Nå?” 

Tusen tankar, om inte fler, for fram och tillbaka i min hjärna. Olika scenarier om vad som 

utspelades innanför murarna seglade förbi mitt sinne. Det var trots allt mycket som talade för 

att jag borde gå in: det var spännande, alla hade hittills bemött mig med respekt, om än på ett 

annorlunda vis. Sist men inte minst, det tyngsta argumentet av alla: det var Ian som hade 

bjudit in mig. Ian, Stockholms brittiske gentleman, skulle väl aldrig lura in mig på något 

dumt? 

”Ok.” 

Visst, ok, var ju inte en term som passade in i det historiska sammanhanget som jag kastats in 

i. Men vad fan, det var allt jag fick fram. Carl-Axel verkade i alla fall nöjd. Gjorde en stram 

gest mot ett par män vid porten dit fackelbärarna bildat en allé av eld. Nya portar slogs ånyo 

upp. Carl-Axel sträckte ut näsan i vädret och begav sig mot portens öppning. Jag följde efter, 

fortfarande med Jans hand fastnaglad i min överarm. Kände mig som en intern, så livsfarlig 

att jag behövde hårdhänt eskort och ögonbindel. Elden flammade till bredvid mitt huvud när 

vi gick igenom facklorna. Gick med släpande steg, böjde ner mitt huvud och kände mig i ett 

oerhört underläge. Ungefär som att ha sex matchbollar emot sig i ett tiebreak på centercourten 

i Båstad. Fast ännu värre. Tennisen kunde jag själv styra över. Det kunde jag inte nu. 

”Lyft!” 

Jag fick ta ett stort steg över den höga tröskeln. Min följeslagare Jan var inte bara hårdhänt 

utan också fåordig. Här var det inte trevliga titlar som ’bäste herr Creutzhierta’. Han gav 

korta kommandon, helst genom att trycka åt min arm. Han verkade inte ha fattat att jag 

faktiskt kunde se ganska bra genom bindeln. Istället styrde han mig bryskt genom en väldig 

hall och uppför en hög trappa som var bred längst ner men blev smalare för varje avsats. Han 

flåsade tungt när vi besteg trappan. I jämförelse med min följeslagare framstod jag nog som 

en atlet när jag utan ansträngning trippade upp för trappstegen. En så stor och pampig trappa 

måste leda till en stor och pampig sal, funderade jag. Troligtvis Pelarsalen som Carl-Axel 

nämnt. En lukt av gammalt och stearinljus sporrade mina näsborrar. Som det kan lukta i 

gamla kyrkor. På avstånd tyckte jag mig plötsligt höra toner från en kör. Hörde alldeles tydligt 

mörka toner som sipprade ut genom mörkret. Höll jag på att bli galen? Men det lät verkligen 

som körmusik. Möjligen en manskör, med åtminstone en tenor som kunde sjunga riktigt högt. 

Eller var det kanske en kvinna också i kören? Kunde till och med känna igen det stycke som

46 


de sjöng på. Hade det på tungan... Carmina Burana! Carl Orffs eget mästerverk. Det borde 

egentligen vara vackert, jag älskade allt som hade med klassisk musik att göra. Men dessa 

ödesdigra toner i detta sammanhang var ingen harmonisk kombination. Det gjorde mig bara 

mer rädd. 

På sista avsatsen, med bara dussinet trappsteg kvar, stannade Carl-Axel upp framför oss. Min 

överarm trycktes åt i ett rysligt styvnackat grepp och jag stannade lydigt upp. Carl-Axel 

behövde inte ens vända sig om för att ge någon order, den kortväxte Jan visste vad han skulle 

göra. Han släppte greppet om min arm, vände sig mot mig och stack upp händerna mot mitt 

bakhuvud. Jag sänkte ner mitt huvud, hans händer fattade tag i ändarna och sakta kunde jag 

känna hur bindeln lättade från mitt huvud. Han ryckte åt sig bindeln medan jag varsamt 

öppnade upp ögonen mot ljuset runtomkring. Jag kisade. Kunde konstatera att vi befann oss i 

slutet av en lång korridor, på väg uppför en väldig trappa. Hallen vore alldeles mörk om det 

inte var för levande ljus som brann i jättelika kandelabrar och bildade en korridor av ljus 

genom mörkret. Blinkade ett par gånger med ögonlocken för att riktigt väcka ögonen till liv. 

Tittade på Jan som hållit tag i min överarm för att se om han skulle ta ett nytt grepp om min 

arm. Men nu verkade jag fri från hans beröring. Nu hade vi ju kommit så långt att ingen 

återvändo ändå var möjlig för min del. Jag skulle bara med mycket möda kunna leta mig 

tillbaka den väg som jag vandrat med bindeln över ögonen. 

”Rätta till fracken, sträck fram bröstet. Och så händerna avslappnat bakom ryggen.” 

Carl-Axel gav mig befallningen utan att vända sig om. Jag gjorde som han sa. 

”Nu kan allvaret börja.” 

Carl-Axel tog ett steg framåt. Med en uppfodrande blick från min fåordige följeslagare följde 

jag efter. Vi steg upp för de sista trappstegen och kom upp på en mörk balkong med ett 

massivt stengolv. Körmusiken blev tydligare än någonsin. Jag kunde urskilja varje liten 

enstaka ton. Ett tiotal meter längre fram stod två tremetershöga dubbeldörrar öppna på 

vidgavel. Ur rummet strömmade inte bara mörka toner utan också det dunkla skenet från 

levande ljus. Ljuset lös upp det mörka stengolvet, som en fyr lyser upp havet om natten. 

Fortfarande ovan vid ljus efter att ha vandrat runt med en ögonbindel, vände jag reflexmässigt 

bort ansiktet från det i förhållande så starka ljuset. Carl-Axel och hantlangaren ökade takten, 

gick några meter före mig och ställde sig vid varsin sida om porten och slog ut sina armar som 

en gest att jag var välkommen att stiga in i salen. Hjärtat pumpade. Adrenalinet strömmade i 

mina ådror. Nervositeten gjorde att mina händer darrade. Som de en gång gjorde innan 

sammandrabbningen med Carl för fyra år sedan. Jag försökte se självsäker ut inför det som nu

47 


kunde tänkas vänta innanför dörrarna. Sången nådde sitt transcendo medan jag närmade mig 

dörren. Där såg jag dem på avstånd. Källan till musiken. Sex män, iförda frack och med 

ögonbindel stod i det bortre hörnet och sjöng för fulla halsar. Tre av dem var basar och stod på 

en liten upphöjning. Framför dessa stod två tenorer. Mellan dessa båda stod den sista 

sångaren, som jag först trott var en kvinna med anledning av den ljusa rösten. Denne gänglige 

man sjöng så högt, så gällt, att de skar sönder basstämmorna. Om det fortfarande fanns 

kastratsångare skulle jag tro att han var det. För det finns väl inte längre? Eller? Jag drog 

undan blicken från den märkliga körsångaren vars ansikte tycktes förvridas i smärta för varje 

ton som slapp ur hans strupe. Mötte Carl-Axels blick innan jag trädde in i salen. Han nickade 

sitt godkännande. Jag fick gå in och möta det okända under alltmer kaosartad körsång. Min 

förbluffning var total.

Kapitel 13 

48 


Salens rymd var enastående. Jag hade nog aldrig stått i en större sal. Salen i Jonnys våning 

kunde liknas vid en friggebod i jämförelse med denna. Det var mäktigt, så mäktigt att jag fick 

stanna upp och hämta andan för en sekund. Jag hade kommit in vid ena kortsidan. Min blick 

vandrade osäkert runt, något generad över all fokus på mig. Blickar från ett dussin män, iförda 

samma historiskt präglade utstyrsel som Carl-Axel, mötte min person. De satt mitt i salen, 

mittemot varandra, sex på varje sida. Stirrade på mig med näsan i vädret och ögonen fulla av 

överlägsenhet. Som om de utgjorde en tribunal där jag skulle dömas. Jag började sakta 

promenera framåt på den röda matta som var utlagd mitt i salen och som ledde in mellan de 

båda leden av stolar där männen satt. Deras stolar kunde knappt kallas för stolar. Snarare 

jättelika schabrak i massiv ek. Varje stol var ett par, tre meter hög och bred så att två personer 

skulle få plats bredvid. Jag tittade på allt runt mig, allt utom männen. Var rädd för att möta 

deras granskade blickar. Kören sjöng allt häftigare, samtliga stämmor gick för fulla halsar. 

Den gängliga mannen med kvinnorösten sjöng med en röst som var absolut onaturlig. 

Musiken skenade iväg, blev kaotisk, ställde till med ett öronbedövande larm i salen. Jag 

plågades av skräcken i körens sång, hur deras munnar formades i ångest när tonerna slungades 

upp ur deras kroppar. Som om musiken hade tagit makten över deras kroppar. Som om de var 

ett instrument i nattsvarta toners våld. Som om de inte kunde hejda musiken, inte sluta sjunga. 

De plågades till att fortsätta. Varje ton var perfekt, sången var fläckfri, stycket brukade vara 

vackert. Det enda jag hörde var plågsamma skrik. Plågsamma, desperata skrik från människor 

som förgäves försökte ta tillbaka kontrollen över sina kroppar. Jag glodde på deras vanmakt 

och rös till vid deras åsyn, fick gåshud av deras sång. 

Männen i stolarna var oberörda av musiken. De lade allt fokus på mig. Plötsligt tystande 

musiken. Den sista tonen ekade ut i salen. Efter ett par sekunder som kändes som timmar blev 

det tyst. Knäpptyst. Jag stod mitt emellan stolsraderna. Tolv män, med frack, röd-vit randig 

fluga, peruk och pudrade ansikten stirrade på mig. Inte föraktfullt. Ändå så respektlöst. Jag 

lyfte blicken framför mig och fick syn på en trettonde man ett tiotal meter framför mig. Klädd 

som de andra, men med någon annan slags värdighet. Några trappsteg ledde upp till ett 

podium av sten där han satt med benen i kors i en hög stol med röd-vit randig klädsel. Bakom 

hängde en stor sköld med en blödande hjort på en röd-vit bakgrund. Jag tog mig mod att 

studera honom. Medvetet eller inte, men jag studerade honom som om han skulle begå ett 

brott mot mig, och jag skulle behöva lämna ett signalement till polisen. Det något plufsiga 

ansiktet vilade i handen medan han och jag studerade varandra. Hans ögon var mörka,

49 


munnen rörde på sig som om han vilken sekund som helst skulle säga något. Han var nog i 

femtioårsåldern, medellång och normalbyggd. Ingen jag i vanliga fall skulle lägga notis om. 

Men nu tronade han som en kung upphöjd över alla andra. Det var inte svårt att förstå att han 

var någon särskild, någon med makt. Makt över det som skedde i slottet denna kväll. Makt 

över mig. Märkligt nog fanns det något bekant över honom. Som om jag mött honom tidigare. 

Känslan var inte god. 

Sakta lyfte han pekfingret på den hand som inte ansiktet vilade mot. Gjorde en knappt 

märkbar rörelse med fingret. Jag vände mig bakåt för att se vem han signalerade till. Fick se 

hur Carl-Axel och hans hantlangare Jan reagerade och skyndade fram till kören. På sin vänstra 

axel la Jan en av körmedlemmarnas händer och vände sig om mot utgången medan Carl-Axel 

granskade att allt gick rätt till. Ljudlöst började Jan marschera mot utgången med kören på 

släptåg efter sig. När de gick ut kunde jag se hur de var fastkedjade i varandra med grova 

kättingar runt handlederna. De behandlades som boskap, som om det enda de dög till var 

instrument att göra plågfull musik med. De kunde inte röra sig fritt. Ögonbindlarna gjorde att 

de inte kunde se. Jag var rädd för att jag kände igen mig i dem. Ändå fick jag intrycket av att 

jag på något sätt möttes av något mer respekt än dem. Jag kanske misstog mig. 

Kören försvann och jag lämnades ensam i salen med tretton okända herrar som stirrade ner på 

mig från gigantiska stolar. 

”Är du rädd?” 

Det gick en isning över ryggraden när den trettonde mannen talade till mig, han som var 

upphöjd över alla andra. Han var Mästaren, det gick inte att ta miste på. Rösten var släpande. 

Jag kände så väl igen den, kunde bara inte placera den. Han talade långsamt, utan att för den 

skull vara särskilt tydlig i sitt tal. Orden grötade sig fram mellan grova läppar. Jag hade hört 

honom tala tidigare, jag hade betraktat hans osympatiska karaktär, hade mött honom i en 

avlägsen nattsvart mardröm. Ändå kunde jag inte placera honom. Kom på mig själv med ett 

hatiskt ansiktsuttryck. Han verkade dock inte känna igen mig, syntes fullständigt oberörd, satt 

avslappnad med ansiktet fortfarande vilande i handen. 

”Borde jag vara det?” 

Klart som fan att jag var rädd. Helt utlämnad. Utan kontakt med omvärlden. Ingen som visste 

var jag var. Inte ens jag själv visste var jag var. Eller jo, jag visste att jag var instängd på ett 

jävla slott med massa frackklädda spöken som skrämde mig till vettet. Talandes med en man 

som jag kunde härleda till något gammalt tråkigt minne för många år sen. Klart som fan att

50 


jag var rädd. Jävla fråga. Utan att lägga notis om mitt frågande svar fortsatte han i samma 

sävliga, trögflytande tal. Fortfarande med det plufsiga ansiktet nonchalant vilandes i handen. 

”Käre du”, tonfallet var sömnigt men överlägset, ”har det någonsin slagit dig att det är något 

fel på det samhälle som vi lever i?” 

I samma sekund som han avslutade meningen spärrade han upp sina halvslutna, trötta ögon. 

Ansiktet lämnade handen och han reste sig upp. Han spottade fram de sista orden med en 

dånande grötighet. Jag skruvade på mig, sneglade på hur männen i de höga stolarna reagerade. 

Deras blickar fokuserade på mannen som talade framför mig. Han hade något viktigt att 

förtälja, det förstod jag av all den uppmärksamhet de gav honom. Så stirrade han rakt in i 

mina ögon, gjorde en yvig gest med högerarmen mot de som satt runtomkring mig. Fortsatte 

utan att vänta på mitt svar. 

”Vi är trötta. Det har vi varit i två sekel. Det finns ingen ryggrad i samhällskroppen längre. 

Allt är dekadens. Allt handlar om pengar, sex, sprit...” 

Han talade sig varm, eldade upp sig själv. Trots sitt ofördelaktiga yttre visade han prov på en 

oerhörd utstrålning. Jag rycktes med. Hans sätt att formulera sig, gestikulera. Allt var så 

inarbetat, så rätt. Och jag kände igen honom. Kände igen hans formuleringar. Kände igen hans 

gester. Utan att ännu veta varifrån. 

”…det finns ingen stil, ingen artighet, ingen respekt. Samhället håller på att rasa ihop. Våra 

gamla vansköts på ålderns höst, skolorna präglas av våld och mobbing, gangsterkrig utspelas 

på öppna gator.” 

Jag sög åt mig vartenda litet ord han sa. Han hoppade mellan olika teman, gick till attack mot 

vitt skilda problem i samhället. Och något stämde kanske i vad han sa, tyckte jag. Som om 

han satte ord på några av mina outtalade tankar. 

”Nyrika människor som måste visa upp sin rikedom med hjälp av dyra bilar, snofsigt beteende 

och ett utsvävat leverne på Stureplans klubbar. Vi är trötta på det.” 

Det hade han fantastiskt rätt i. Jag ville ställa mig upp och jubla, omfamna hans knivskarpa 

kritik! Var inte läge för det. Dessutom hade jag lovat att enbart yttra något när jag blev 

tilltalad. Vilket jag sällan tycktes bli. Hans kritik var sylvass, han radade upp problem med 

vårt samhälle. Frågan är om han hade någon lösning på alla dessa uppenbara problem? Jag 

behövde inte vänta länge på ett svar. 

”Vi vet en väg ut.” 

Han rörde armen i ännu en gest mot männen runtomkring mig. 

”Vi som sitter i Rådet vet en väg ut ur eländet, ut ur misären.” 

Han tystnade, tittade ner i marken som för att ta fart inför nästa mening. Lyfte upp blicken,

tittade allvarligt mot mig. 

51 


”Som greven behöver sin konung, behöver bonden sin adelsherre” 

Han log storartat. Orden ekade ut i salen. Han tittade på mig för att se min reaktion. Jag 

sneglade ner i marken. 

”Ordning och reda. Tydlig struktur. Ett tryggt, välordnat klassamhälle. Ett samhälle lika 

rigoröst inordnat som under Stormaktstiden. När adelsfamiljerna bevarade Sveriges trygghet, 

gjorde vårt Rike känt över världen och med hård men rättvis hand styrde över det som var 

deras. Med viss hjälp av konungen förstås, men honom klarar vi oss utan nu.” 

Jag stod förstummad, hade svårt att hänga med, förstod inte riktigt var han ville komma. 

”Situationen för dagens adelsätter är stundom miserabel. Inte sällan är de ekonomiskt 

utblottade. Det vet väl du, unge Silfvercreuz? Hade det inte varit för att din mamma gifte sig 

med en rik borgare hade också hon tillhört den stackars fattiga adeln. Men snart är ordningen 

återställd. Vi behöver alla adelskrafter vi kan få. Alla bröder måste samarbeta, utefter våra 

respektive möjligheter att stödja den goda saken. Och du, högst vördige Creutzhierta, du 

behövs. Se dig omkring.” 

Jag gjorde som han sa, tittade på männen runt omkring mig. De övriga frackspökena mötte 

min blick med tysta, uppfodrande blickar. Fick syn på Ian bland alla ansikten. Försökte nicka 

diskret mot honom, men han mötte mig med samma överhet som alla andra. 

”Dessa är dina bröder. Dessa är dina vänner.” 

Jag hade sett dem alla i ögonen och vände blicken åter mot mannen som talade. Han öppnade 

sin mun, orden vällde fram i en grötig massa: 

”Jag är din broder. Jag är din vän. Varför är jag då det? För att i mina ådror rinner samma blåa 

blod som i dina. Så enkelt är det.” 

Han verkade ju helt snurrig. Blått blod? När är han född egentligen, 1600-talet? Han lät ju 

som Dumbo. Jag skakade knappt märkbart på huvudet. Han stirrade allvarligt på mig. 

”För lite mer än hundra år sedan, i den sal där vi just nu befinner oss, skedde något 

extraordinärt. Du befinner dig på närmast helig mark. Här startades det som kom att kallas det 

Svenska adelsupproret. Ett uppror som inte ens omnämns i de svenska läroböckerna, men ett 

uppror som lever än.” 

Om det inte hade varit för allvaret och den tryckande stämningen hade jag börjat tro att all 

denna gallimatias var ett skämt. Vad i helvete står han nu och pratar om? Ett jävla adelsuppror 

för hundra år sen! Har väl inte ett dugg att göra med mig.

52 


”Då, liksom nu, var man erbarmligt trött på två företeelser som hänger samman tätt med 

varandra: för det första den verklighet som vi befinner oss i där dekadens, girighet och 

moraliskt förfall råder. För det andra den tragiska situation som adelssläktet får stå ut med. Vi 

som slogs på slagfältet, offrade vårt blod för folket, byggde upp ett mäktigt rike. Nu är vi 

utfattiga, maktlösa, förbigångna. Så behöver det inte vara. Det konstaterade våra bröder redan 

i slutet på 1800-talet. Då samlades den svenska adelseliten, de förnämsta släkterna och skrev 

under ett, vad ska vi kalla det för... samarbetsavtal. Avtalet finns bevarat i synnerligen gott 

skick här i slottet än idag. I stora drag går detta avtal ut på att vi adelsbröder ska hjälpas åt för 

att återvinna den makt och det förtroende som vi förtjänar i vårt rike. När vi en gång åter 

kommer till makten, ska den gamla samhällsordningen återupptas. Den ordning som innebär 

trygghet för den enkle bonden, strutkur för arbetaren och respekt för den rättvise adelsherren”. 

Jag började bli mer och mer konfundersam. Denne man hade verkligen inte alla hästar i 

stallet, som Wille skulle sagt. Han vankade av och an, tittade ner i marken, tystnade och tog 

åter upp tråden. Talade ivrigt, gestikulerade. Jag som först hade ryckts med av hans rika 

talkonst och svidande samhällskritik, började nu dra öronen åt mig. Jag tittade misstänksamt 

mot hans håll. Ville helst bara försvinna, rädd för vad han skulle vilja mig. Han steg ner för 

trappen, gick med något framåtlutad kropp mot mig. Händerna bakom ryggen. Stannade upp 

framför mig. Fundersam. 

”Det sägs att du är en mästare på tennis?” 

Mästare... Vilket lustigt ord. Hade aldrig sett mig som en mästare i något. Men ja, varför inte. 

”Jag var kanske en mästare. En gång i tiden. Men det är fyra, fem år sedan”. 

”Vill du bli en mästare igen?” 

”Mästare... i tennis menar du?” 

Jag blängde förvånat på honom. 

”Låt mig säga såhär: vi i Rådet vill ge dig möjlighet att bli en världsspelare i tennis. Rådet har 

redan varit i kontakt med en spansk tränare som har hjälpt många av dagens proffs att nå 

toppen. En tränare av adlig börd, naturligtvis. Han kommer att träna dig dagligen, med start på 

måndag. Träningsläger i södra Spanien. Planet avgår kl 06.45 från Arlanda, du flyger direkt 

till Barcelona där en assistent väntar på dig. Han skjutsar dig till villan där du ska bo, en 

ståndsaktig villa såsom sig bör beträffande en adelsherre. Denne assistent är dig behjälplig 

med allt... 

”Vänta nu!” 

Jag var tvungen att avbryta mannen, trots att jag inte blivit tilltalad. Förstod inte alls vad som

53 


hände. Spanien, tennisproffs, assistent? Vad i helvete pratade han om? Det måste trots allt 

vara ett skämt. 

”Förlåt mig, käre broder, jag förhastar mig.” 

Han tittade triumferande på mig. 

”Du ska få veta varför du egentligen är här.”

Kapitel 14 

54 


Jag blev trött av att stå med obekväma, hårda frackskor på det tunga stengolvet. Mästaren såg 

mina trötta ben, jag var knäsvag inför allt det som hände mig. Båtturen, slottet, salen, 

musiken, kläderna. Allt var överväldigande. Och nu tennisproffs, villa i Barcelona, flyg på 

måndag morgon. Ett enda stort skämt? Mästaren klappade raskt sina händer. Jan som höll vakt 

utanför salens portar kom inspringande. 

”Sätt fram en stol åt vår nye broder.” 

Med tunga steg bar Jan pustande fram en otymplig rokokostol klädd i rött sammetstyg. 

Placerade den strax bakom mig där jag stod i blickfånget för alla de män som satt upphöjda på 

de höga stolarna på varsin sida om mig. Mästaren gjorde en lätt gest mot sin egen stol som 

tronade bakom honom. Med svetten rinnande ner under peruken stånkade Jan ner Mästarens 

silvergrå, osmakligt jättelika stol. Satte ner den mittemot min. Vi slog oss ner. Jan sprang ut 

och ställde sig i givakt strax utanför salen i väntan på nya order. Där satt jag, mittemot 

Mästaren, med en radda av män på båda sidor som granskade mig från topp till tå. Han 

fingrade på det silvergrå tyget som beprydde karmarna på hans stol. 

”Silvertyg från Paris, anno 1743. Detta är kvalité, käre vän och broder.” 

Jag sneglade på min egen stol. Den var vacker, men inte var den klädd i silvertyg från 1700- 

talet. Min stol bleknade i jämförelse med Mästarens. 

”Du förstår, unge vän och broder, att detta tyg tillverkades på uppdrag av en av den franska 

konungens närmaste män i mitten av 1700-talet. En man av hög adlig börd, naturligtvis. 

Denne adelsherre lät tillverka detta spektakulära tyg inte enbart för att det är vackert att titta 

på. Inte heller för att det är en statussymbol. Nej, han lät framställa detta tyg för att det är 

kvalité. Hållbarhet. När du köper tyg idag får du vara glad om det håller färg och kvalité i ett 

par, tre år. Detta silvertyg, handsytt med de finaste trådar av Paris egen skräddarmästare, har 

behållit sin färg och kvalité i ett par, tre hundra år! Och det kommer att hålla i tre hundra år 

till. Minst. Varför säger jag då dig detta? Jo, för att förklara att det som skapas med omsorg, 

det som skapas av människor som vet vad de håller på med, det består.” 

Lät väl bra. Jag förstod dock fortfarande inte varför jag var här. 

”Det svenska adelssläktet, som har styrt folket i hundratals år genom svåra och goda tider, vi 

har en tradition av att styra. Vi är mästare på att styra och leda. Vi gör det med omsorg och 

uppnår samma hållbara kvalité som det parisiska silvertyget. Folket, den enkla pöbeln, har 

naturligtvis svårt att förstå detta. Efter år och åter år av socialt förfall och folklig slapphet, tror 

den så kallade moderna människan att hon trivs i den frihet som samhället ger henne. En 

frihet som inte är värd ett ruttet öre. Vad är frihet? Att riskera att bli nedslagen när man går

55 


hem genom stan på kvällen? Att supa sig redlös så ofta man vill? Att tala ovårdat och svära i 

var och varannan mening? Är det det som är frihet? Vi som sitter här i denna sal, runtomkring 

dig bäste herr Creutzhierta, vi tycker inte det.” 

Kanske hade han rätt i något vad han sa, men han lät som en fullsändig galning. Jag ville helst 

bara försvinna. Jag var trött på det skådespeleriet. För det var så jag uppfattade spektaklet. En 

drös av vuxna människor i otidsenlig klädsel med otidsenliga idéer. Jag gillade inte Mästaren. 

Och jag förstod fortfarande inte varför Rådet ville ha mig där. 

”Vi ska återerövra makten. Vi vet hur det ska gå till. Vi vet att det är en process. En process 

som redan har börjat. Skulle vi bilda ett politiskt parti och plötsligt börja föra fram våra idéer 

på torgen runtom vårt rike skulle vi misslyckas med tanke på den rådande situationen. Vi är 

medvetna om att vårt budskap om maktens återförande till dess rättmätige ägare, adeln, är ett 

minst sagt provokativt ämne. För att inte säga hopplöst. Vi som sitter här skulle uppfattas som 

idioter. Vårt anseende skulle sjunka drastiskt och våra privata karriärer skjutas i sank. Så, 

istället för att basunera ut vårt budskap i det offentliga, väljer vi en minst sagt lågmäld, för att 

inte säga hemlig, profil. Vi verkar i det tysta. När ingen märker. Sakta men säkert sprider vi ut 

oss i samhället. Våra adelsbröder besitter viktiga positioner inom näringsliv, politik, media, ja 

i princip överallt. Vi är ett nätverk som hjälper varandra att klättra och inta samhällets 

viktigaste positioner. Vi har en hemlig agenda vars mål är att adeln återigen ska bli en 

samhällselit. Vi kommer att lyckas.” 

Mästaren tystnade för en sekund. Trummade gåtfullt med handen på silvertyget. 

”Här kommer du in i bilden. Du är utvald, Creutzhierta.” 

Han spände ögonen i mig. Jag vek inte blicken åt sidan, stirrade frenetiskt tillbaka. Hänförd 

och skrämd av det mina öron fick höra.

Kapitel 15 

56 


”Det finns egentligen bara ett forum där vi inte lyckats ta oss in. Inte än i alla fall. Ett forum 

som medialt är kanske det viktigaste. Den som lyckas där bli en stjärna. Blir någon att se upp 

till. Någon som folket lyssnar till. Någon som, med rätt hjälp, kan bli ett föredöme för 

undersåtarna. Vilket forum är det jag tänker på?” 

Han slog ut händerna i en segergest. 

”Idrotten, naturligtvis! Med din tennistalang och ditt fördelaktiga yttre krävs det bara lite adlig 

polering”, förklarade han och gjorde citationstecken med händerna vid de två sista orden. 

Adlig polering? Vad menade han? 

”Nå. Intresserad?” 

Frågan kastades hastigt ut. Jag hade inte hunnit fundera men var lika säker på min sak för det: 

dessa fullblodiga galningar ville jag aldrig mer se röken av. Ian skulle jag säga upp 

bekantskapen med vid första bästa tillfälle. Jävla maniacs. Nu gällde det dock att hålla sig väl 

och inte komma på kant med de pudrade psykopaterna. Jag var ju i händerna på dem. Visste 

inte var jag befann mig, än mindre hur jag skulle ta mig härifrån. 

”Ja, alltså, det låter ju lite intressant, men....” 

”Jag kan förstå, min unge vän, att allt det här kommer plötsligt. Men vi har ingen tid att 

förlora. Jag ställer frågan till dig för att vi vill ha dina tjänster. I gengäld får du ta del av våra 

tjänster. Du kommer aldrig behöva oroa dig för att komma in på svåra utbildningar och få bra 

jobb. Trots prick i registret.” 

Det sista sa han med ett triumferande leende över läpparna. De hade förstås kollat upp mig. 

Går tydligen inte att fly från sitt förflutna. Fastän jag avtjänat mitt straff och var en så kallad 

fri man. Mästaren kliade sig under peruken. En svettdroppe föll ner över hans tinning. 

”Du får ursäkta, unge vän och broder. Jag själv är advokat och ett par av de andra som sitter 

runt oss likaså. Det kanske är en arbetsskada, men vi kollar gärna upp vilka vi har att göra 

med. Det brukar bli bäst så”. 

Jaså det brukar det, tänkte jag bittert för mig själv. Utpressning är vad jag skulle kalla det för. 

”Du måste förstå, med ditt våldsamma förflutna når man inte toppen i första taget”. 

Jag tog bladet ur mun. Nu fick det vara nog. 

”Våldsamma förflutna? Vad menar du med det? Det var en incident. För flera år sedan. Ett 

misstag, som jag dessutom sonat för. I övrigt har jag alltid varit en lugn, fredlig människa. 

Fråga Ian om du inte tror mig!” 

Mästaren slog ifrån sig med armarna. 

”Lugn, käre vän. Jag menade inte att hetsa upp dig. Vi vet att du är av rätt kaliber. Du är ingen

57 


buse. Du är en adelsherre med stor potential att bli ett värdigt föredöme för folket. Ett äkta 

adelsideal. Däremot är det dessvärre så, att vissa företag som kollar upp dig, förstår inte att det 

bara var en incident för fyra år sedan, för att vara exakt. De kan lika gärna tro att du alltid 

varit en notorisk bråkstake som dock klarade sig undan lagens arm förutom en gång då du 

åkte dit. Förstår du?” 

Jag grep tag i armstöden och gjorde en ansträngning för att resa mig upp. 

”Det är dags för mig att ge mig av. Kan ni vara så vänliga att ringa efter en taxi?” 

Jag hade ingen lust med ännu en mardrömsfärd i den vidrigt blåsiga ribben. Mästaren 

betraktade mig lugnt med ett leende över läpparna. 

”En miljon euro till att börja med. Se det som ett startkapital. Du är tennisproffs från och med 

måndag och plötsligt visar det sig att många storbolag vill sponsra dig. Storbolag vars ledare 

sitter i detta rum” 

Han log återigen segervisst. Pengar var det ultimata lockbetet. Jag sjönk ner i stolen igen. 

Suckade. 

”Varför satsar ni på mig? Har ni ingen bättre? Jag är en avdankad spelare som inte vunnit en 

turnering på snart fem år”. 

”För att du är rätt sort. Ian, din gode vän, har förtäljt att du delar samma mål som vi. Slut på 

fylla på Stureplan. Slut på nyrika vänner som inte kan uppföra sig. Slut på att behandla såpa- 

kändisar som mer värda än andra människor.” 

”Jag är inte så säker på att vi riktigt är inne på exakt samma linje.” 

”Kanske inte än. Men snart. Hela ditt liv har du matats med folkliga intryck som har skadat 

ditt rena blod. Vi tvättar bort smutsen i ådrorna på dig. Adlig polering.” 

”Jag förstår inte, vad menar du?” 

”Vad jag menar är att du först och främst måste skaffa dig en ny bekantskapskrets. Att umgås 

med privatskolebrats är inte fint nog för dig. Du behöver umgås med gott, adligt folk. Inte 

sådana som den där Jonny som Ian har berättat om. Visst, gå på hans fester. Men se för Guds 

skull till att du inte blir som han. Nyrik och utan uppförande. Där ska du inte hamna.” 

”Så adlig polering innebär helt enkelt att jag inte ska umgås med Jonny, är det du vill säga?” 

Mästaren tvekade för en sekund. 

”Ja, dels det. Men vi kan ta detaljerna senare. Du förstår, vi har redan skrivit ett kontrakt åt 

dig. Ett kontrakt mellan dig och Rådet. Så fort du är redo behöver du bara skriva under.” 

Mästaren reste sig upp, klappade i händerna och tittade uppfodrande på Jan vid salens utgång.

58 


Lyfte ett pekfinger, Jan reagerade instinktivt. Mästaren vände åter sin iskalla blick emot mig. 

”Låt oss inte tänka på kontrakt och detaljer nu. Jag vill fira att en ny adelsbroder har blivit 

presenterad inför oss ikväll. Vare sig du skriver under kontraktet eller ej har det varit trevligt 

att få stifta bekantskap med dig.” 

Kören gjorde ny entré i salen. Sjungandes med förbundna ögon och kättingar kring händerna 

leddes de in av Jan. Sjöng dovt och mörkt, inte lika hjärtknipande som tidigare. In kom också 

greve Carl-Axel med en silverbricka. På brickan stod två stora silverkalkar. Den ena kalken 

serverades mig, den andra Mästaren. Han grep tag i sin med ett fast grepp och log uppmanade 

mot mig att göra samma sak med min. 

”Sedan klubbens begynnelse är det kutym att mästare delar en skål med gästen. Så, skål bäste 

herr Creutzhierta.” 

Han höjde sitt glas mot mitt och jag gjorde tafatt efter, kände ett underliggande motstånd mot 

att dricka det som serverades mig i detta galna sällskap. Männen på sidorna reste sig upp och 

stirrade förväntansfullt på mig. Ian tog ett par steg mot mig och lade handen mjukt på min 

axel: 

”Käre vän, det är ingen fara. Du har nog druckit saker som smakar värre på Laroy i såna fall”. 

Ett förlösande skratt utbrast bland de stelbenta herrarna. Jag log generat, förde kalken mot 

munnen och drack ur. Kände hur törstig jag var. Rödvin... Som smakade ovanligt sött. 

”Hela kalken”, manade Ian som stod strax bakom mig och gav mig sitt stöd. För det var väl 

det han gjorde? Han stödde mig väl, det var ju min vän. Det var det sista jag hann tänka innan 

salen började snurra för mina ögon. Marken liksom försvann under mina fötter. Kalken gled 

ur min hand och jag segnade ner på mattan till sorlet av Ians och mästarens skratt. Det råa 

skrattet hördes allt längre bort i fjärran innan det försvann och allt blev tyst. Tyst och svart.

Kapitel 16 

59 


Liksom jag kollapsat till Ians och mästarens gemensamma skrattande, vaknade jag upp till 

samma kluckande. Jag låg i fosterställning på en soffa, eller en canapé var det nog snarare. 

Kroppen var avdomnad, jag kände varken ben eller armar. Jag kämpade för att vrida upp 

huvudet och få en överblick av var jag befann mig. Såg männen med frack och peruk stå i en 

halvcirkel runt mig, skrattandes och fällandes kommentarer som jag anade långt, långt borta. 

Någon, som jag senare förstod var Ian, lutade sig över mig med ett stort flin. Hade nog aldrig 

sett honom så road. 

”Godmorgon, käre vän! Eller ska jag kanske säga godnatt!”, utbrast han följt av ett rungande 

skratt bland herrarna. 

Morgon eller natt, jag hade inte en aning om hur länge jag varit avsomnad. Tio minuter eller 

tio timmar. Som om jag nyss somnat fast ändå sovit i flera år. Huvudet dunkade. Jag tog min 

hand för pannan och gjorde ett försök att resa mig upp. Skratten ökade. Vad i helvete var det 

som var så roligt? Kunde inte resa mig, det tog stopp i hela kroppen. Gjorde ett nytt försök. 

Såg hur Ian stod dubbelvikt framför mig och tårar av glädje rann ner för hans kinder. Benen 

svarade långsamt. Jag tog spjärn mot golvet och satte mig lealöst upp i soffan. Tryckte upp 

mina ögonlock och kisade framför mig. Såg männen som suttit i salen. Nu var de inte särskilt 

stela längre. De skrattade, skojade, drack och skålade så att rödvinet yrde ur glasen. Många 

hade knäppt upp fracken och dragit av sig peruken. 

”Du tycker väl inte att vi är elaka mot dig?” 

Kände igen Mästarens grötiga röst som nu bar ett skimmer av munterhet. Jag kunde inte svara 

något, tungan var som fastnaglad i munnen. Fick bara fram otydbara vokaler som följdes av 

ännu mer skratt från männen som betraktade mig. De jävlarna. Jag var inte rädd längre. 

Snarare vred. Hade fått nog av äventyret. Hade lust smälla till Ians retsamma ansikte där han 

stod och gjorde sig lustig över mig inför de så kallade fina adelsherrarna. Jävla pack som la 

droger i vinet. Nog hade jag druckit en del i mina dagar, men det hade aldrig fallit mig in att 

prova någon form av droger. Det var att sjunka alldeles för lågt. Det tyckte tydligen inte detta 

sällskap. Synen skärptes och jag såg mig sakta om i rummet från min plats på canapén. Kunde 

se hur männen drog sig undan efter varandra till ett runt marmorbord strax bakom dem. Vad 

gjorde de vid bordet? Såg närmare, fokuserade blicken å det yttersta. Såg då hur en efter en 

böjde sig ner över bordet och snortade upp det mjölvita kokainet i näsan. Drogliberala idioter. 

Lät mina ögon vandra över salen. Den var stor, dock inte ens hälften så stor som salen vi 

tidigare befunnit oss i. Kantades av väldiga bokhyllor med flagnade, brunsolkiga böcker i.

60 


Hörde hur det lät från korridoren utanför. Fotsteg som smattrade mot parkettgolvet. Röster 

som kom närmare. Från en praktfull dubbeldörr i mitten av långväggen mittemot, tågade snart 

resten av frackgänget in under stort stoj och stim. De var glada miner. Skämten tycktes avlösa 

varandra och tilltog när de fick syn på mig i canapén. Killarna från ribben, greve Carl-Axel 

och Jan och så alla dessa fackelbärare. De skrattade rått. Uppknäppta frackar, några bara i 

frackskjortan och byxorna. Någon mer peruken slarvigt på, andra inte. Också kören gjorde 

entré, utan kättingar och ögonbindlar och lika uppsluppet muntra som de övriga. Jag själv satt 

som en dyster, tyst, omtöcknad ö mitt i detta hav av råa skratt, droger och uppknäppta frackar. 

Som om jag befann mig i en livs levande freak-show. Och de här människorna påstod att de 

skulle vara ett ideal för folket? Jävla idio... hann inte tänka tanken klart förrän Mästaren höjde 

rösten för att tala till mig. 

”Nå, bäste herr Creutzhierta”. 

Skratten dånade återigen. Många var så höga att deras pupiller såg ut att ploppa ur ögonen när 

de vred sig av skratt. 

”Vill du bli tennisproffs eller ej?” 

Skratten visste ingen gräns. De ekade, studsade runt i rummet. Körkillen med kvinnorösten 

skrattade så gällt att det skar i mina öron. Jag förstod. Allt var bara buffel och båg. Allt var ett 

stort skämt och jag dess offer. Allt var ett skämt förutom att de var drägg som la droger i 

vinet, snortade kokain och så Ian. Vännen som visade sig vara en orm. En vän som utnyttjade 

mitt förtroende för att göra sig lustig över mig inför sina vänner. Skämtet hade gått för långt. 

Mästaren försökte sansa sig men hade svårt att hålla skrattet tillbaka. 

”Visst var det väl lite kul? Inte varje dag som man får åka på mardrömsfärd med rib-båt, träffa 

människor som tror att det fortfarande är 1800-tal och bli erbjuden att bli tennisproffs trots att 

man inte gått en match på fem år!” 

Mästaren, eller vad han nu egentligen kallades, hann knappt avsluta meningen förrän han 

brast ut i skratt tillsammans med de andra. Vissa låg bokstavligen på golvet och sprattlade av 

förtjusning. Den ende som inte riktigt verkade hänga med i Mästarens jargong var Jan. Den 

korte, lite satte Jan stod i ensam i ett hörn. Fortfarande klädd i fracken och peruken. Log 

nervöst när de andra skrattade. Tyckte nästan lite synd om honom. Han framstod nästan som 

normal bland dessa fullblodiga dårar. 

”Theo, för det är väl det du heter, om det är till någon tröst så är du inte den förste som vi lurat 

hit på ett litet practical joke.” 

Jag stirrade stum på den så kallade Mästaren. Vad gör väl det mig? Skiter väl i om det så har

61 


varit hundra personer de skojat med. Att lägga droger i vinet är fan inte att skoja. 

”Du skulle ha sett din min när du kom in i salen”, fortsatte Ian euforiskt, ”du såg vettskrämd 

ut när du såg kören och alla kättingar runt benen!”. 

”Eller när du kom fram med ribben, jag höll på att garva ihjäl mig – du var alldeles likblek 

och dina knän skakade!” utbrast den så kallade greven och gjorde high five med båtföraren 

som hade en strimma av vitt pulver under näsan. 

”Kul att jag kunde roa er” inflikade jag bistert. 

”Theo”, Mästaren slog sig ner bredvid mig, ”nästa gång kan du få vara med att anordna en 

sådan här kväll. Jag menar, det händer ju inte så mycket roligt i våra liv egentligen, något kul 

måste man få ha. Nu var det Ian som fick välja ut sitt offer och ge oss all information om dig, 

som att din mamma heter Creutzhierta och att du har en prick i registret. Det blir ännu roligare 

och mer hotfullt när vi framstår som att vi vet allt om dig, eller hur? Nästa gång får du välja 

någon att driva med. Jag står gladeligen för hela kalaset. Det är ju mitt slott och mina…” 

”Ni gick över gränsen”, avbröt jag och la handen på mitt huvud som dunkade av smärta. 

Mästaren verkade inte lägga någon notis om vad jag sa. Var väl för hög för det. 

”Jag ska presentera mig i alla fall. Jag är tyvärr inte adlig utan en högst ordinär person. Den 

enda som är adlig här inne är väl möjligtvis Ian”. 

”Jag hoppas att jag är det i alla fall”, förkunnade Ian glatt, ”för då får man gifta sig i 

Riddarhuset”. 

Skratten avlöste varandra. 

”Visserligen har jag gått på Lundsberg”, fortsatte Mästaren som jag fortfarande inte visste 

namnet på, ”men det är en herrans massa år sen. Mitt namn är Anders Jansson Kullerberg. 

Och jag tror att vi har en gemensam, vad ska vi kalla det... bekant är ju inte riktigt rätt ord.” 

Ian vrålade ut ett skratt i förtjusning. Anders, som Mästaren tydligen hette, log överlägset som 

han gjort tidigare under kvällen. 

”För visst är väl du Maddes kompis?”. 

Anders Jansson Kullerberg... jag tänkte tyst för mig själv. Hela min hjärna var upp-och-ner 

efter att druckit ur kalken. Jag ansträngde mig. Namnet klingade så bekant. Tankarna for fram 

och tillbaka i mitt huvud, i vild oordning. Ansikten, namn, platser svischade förbi. Jag 

blundade kort, sänkte ner blicken. Anders Jansson Kullerberg... Madde, tunnelbana, killgäng. 

Våld, rättegång, förnedring. Jansson Kullerberg. Jag öppnade upp ögonen, höjde blicken. 

Stirrade på mannen framför mig. Den jäveln. Såg ett självsäkert leende lura över hans grova

62 


läppar. Tankarna for allt snabbare genom mitt huvud. Ett mörker inom mig förenades med 

höstmörkret utanför. Hatet påminde mig. Påminde mig om en sextonårig flicka på väg hem 

ensam på tunnelbanan. Hennes namn var Madde.

Kapitel 17 

63 


Det var på tunnelbanan som det skedde. Hon var på väg hem en kväll med röda linjen efter att 

ha träffat några kompisar på Östermalmstorg. Klockan var inte särskilt mycket, senare under 

rättegången kunde man fastställa att den var runt kvart över nio. Tunnelbanevagnen var tom. 

Eller ja, nästan tom. Det satt ett gäng killar en bit bort. Drack öl, väsnades och diskuterade 

aggresivt med varandra. De fick syn på henne några bänkrader längre bort. De tystnade, 

viskade med varandra. Skratt hördes. Hon satt som förstelnad. Livrädd. Hjärtat dunkande 

ikapp med tunnelbanans ryckiga framfart. De började ropa till henne. 

”Kom och sätt dig här, vi vill visa dig något!”. 

Hon rörde inte en min, inte ett finger. Hoppades att de skulle sluta ropa. Eller att tåget skulle 

komma fram till nästa perrong där hon kunde kliva av. Plötsligt stannade tåget. Blickstilla. Till 

hennes desperata förskräckelse. Männen tittade på varandra. Sen på henne. 

”VI ber om ursäkt, blir stilla några minuter på grund av signalfel”, utropade en metallisk röst 

ur högtalarsystemet. Så blev allt mörkt. I alla fall för Madde. Hon mindes nästan ingenting av 

det som skedde. Förträngde det, gömde det djupt i sin tonårssjäl. En övervakningskamera i 

vagnen kom med den avslöjande, råa sanningen. Hur en flicka på 16 år blev våldtagen av ett 

gäng män på en tunnelbanevagn. En efter en var de på henne. Som djur. För Madde var allt 

svart. 

Tack vare övervakningskameran gick det lätt att identifiera männen. De var kända för polisen 

sedan tidigare. Det blev åtal och rättegång. Och det var då helvetet började. Inte för 

gärningsmännen. Utan för offret. Madde, offret för en bestialisk gruppvåldtäkt, fick ännu en 

gång se sig förnedrad, förödmjukad, spottad på. Inte i fysisk mening som på tunnelbanan. Det 

här var mycket värre. En av männens advokat, som var den som till störst del ledde deras 

talan, antog en djävulsk taktik. Istället för att försvara männen gick han till angrepp mot den 

16-åriga flickan. 

”Tycker du inte att du får skylla dig själv när du bär kjol och åker tunnelbana på kvällen?” 

Ställde frågor som om det var hennes eget fel. 

”Du kanske ville ha sex med männen, är du säker på att de inte uppfattade så som att du 

ville?” 

Madde grät förtvivlat. Försökte förklara sig, göra sin röst hörd. Ännu en gång fick hon 

försöka försvara sig och se sig förlorad. Det blev en slakt utan dess like. Advokaten, som hette 

Anders Jansson Kullerberg, malde ner tonårsflickan. Med sin grötiga röst och plufsiga ansikte 

blev han en symbol för Djävulens makt i mina ögon. Visst, han gjorde sitt jobb och fick de

64 


åtalade frikända. Men till vilket pris? Madde blev aldrig riktigt sig lik efter det. Anders 

Jansson Kullerberg bar en stor skuld till det. 

Jag vände mig om och stirrade in Anders ögon där han satt bredvid mig i canapén. Såg djupt 

in i hans mörka, stickande ögon. Han log något osäkert för första gången. Som om jag såg 

något i honom som han inte ville att jag skulle se. Som om han skrämdes av min blick. Han 

reste sig och började tala tafatt. 

”Hursomhelst, nu börjar det roliga, också för dig Theo”. 

Ridån av maniskt skrattande fortsatte. 

”Det kommer en buss om en dryg timme och tar oss in i till dekadensens mecka! Visst var det 

Riche vi skulle börja på ikväll Ian?”. 

Ian nickade instämmande. Klappade mig på axeln. 

”Nu kör vi hårt på Stureplan!” 

Whatever, tänkte jag. Bara jag kom tillbaka till stan så skulle jag ta itu med dessa idioter nån 

dag snart. I alla fall Anders. Skulle puckla på honom för både Maddes och mig egen räkning. 

Och så Ian. Den ormen. Gentleman in my ass. Umgicks med mannen som höll på att förstöra 

Maddes liv. Lurade ut sina vänner på slott där de får i sig droger. Han skulle få så jävla 

mycket spö. De gick för långt. Drägg. Anders tog återigen ton, försökte hyscha ner 

skrattsalvorna för ett ögonblick. 

”Vi har ju La Grande Finale kvar!” triumferande han djävulskt. 

Jubel utbröt. Anders återupptog sin grötiga, barska stämma och tittade uppfodrande på mig 

med något lömskt i ögonen. 

”Som plåster på såren för vad du har fått stå ut ikväll, har vi en liten överraskning åt dig. Inget 

stort, men något du kan ha lite kul med.” 

Han log sitt allra mest dolska leende. Vände sig så till Ian. 

”Är hon här nu?” 

”Kommer vilken sekund som helst.” 

Anders nickade nöjt. 

”Direkt från Malmskillnadsgatan har vi fixat ett livs levande luder åt dig. Så får också du ha 

lite kul.” 

Det gick ett förväntansfullt sus bland herrarna. 

”Här på canapén kommer du att få genomföra din introduktionsceremoni. Det är vad som 

krävs för att få vara med i vår lilla practical joke-klubb”. 

”Att ha sex med en prostituerad?”

65 


Kunde inte dölja förskräckelsen i mitt tonfall. 

”Just precis, utan nån sån här” förklarade Ian och viftade maliciöst med en kondom. 

”Det blir mer spännande om man gör det utan. Då vet man aldrig vad man får.” 

Det gick ännu ett förväntansfullt sus bland männen, blandat med enstaka skratt och diverse 

obsceniteter. Anders började stampa taktfast med foten i golvet och alla andra följde efter.. 

Alla förutom stackars Jan som stod och svettades av nervositet i sitt hörn medan de andra 

skrek okvädningsord som jag inte vet om jag eller den stackars prostituerade tjejen skulle ta 

mest illa åt oss av. En mardröm befann jag mig i. Mitt i en mardöm. Det var som om männen 

ville våldta mig genom en prostituerad från Malmskillnadsgatan. Jag ville inte längre. 

”Det är väl ok det här, Theo?” 

Ian tittade på överlägset på mig medan den råa stämningen och det hotfulla stampandet fyllde 

rummet. Anders fnittrade gott och läppjade på en kommentar som han snart släppte. 

”Ja du är väl van att umgås med luder, Theo? Jag tänker på hon din kompis Madde. Fast hon 

kanske inte går på Malmskillnadsgatan, hon håller väl hellre till på tunnelbanan?” 

Ian, Anders och det övriga packet visste inga gränser för hur roligt de tyckte situationen var. 

Jag blev röd av ilska. Huvudet hettade. Återigen svartnade det för ögonen på mig. Denna gång 

av ilska. Kände hur adrenalinet pumpade. Som den gången när jag fick pricken i registret. 

Kände samma hat, samma blodröda förakt som spred sig i min kropp. Jag sneglade snett 

bakom mig och konstaterade att jag hade sett rätt: där hängde mycket riktigt en värja på 

väggen, inklämda mellan bokhyllorna. Inom loppet av ett par sekunder hade jag tänkt ut en 

desperat plan i huvudet. Flykten ur helvetet kunde börja.

Kapitel 18 

66 


Jag reste mig sakta upp. Mitt högerknä vek sig under mig. Men kände hur adrenalinet 

pumpade runt blodet, hur kroppen återhämtade sig kvickt till följd av den våg av blint raseri 

som sköljde över mig. Jag var som ett djur vars kropp förberedde sig för flykt. Kände sakta att 

ben och armar äntligen bar mig, jag hade återfått något av styrkan i kroppen. Jag skrattade 

med lite grann, dunkande Ian vänligt i ryggen och mumlade något om att det blir bra det här. 

Så, utan att någon ens hann reagera, vände jag mig om. Skuttade över canapén och rusade 

fram till väggen. Slet ner värjan som visade sig vara en tung men graciös skapelse. I en invand 

rörelse höjde jag värjan. Défense. Kom närmare och jag hugger. Monsieur de la Peur hade 

trots allt lärt mig fäktningskonsten väl. Jag tittade stint på männen som stod blickstilla. Några 

skrattade lite nervöst, de flesta andra stod tysta. Ingen verkade riktigt veta hur de skulle 

reagera. Skämtade jag, eller? 

”Jaha, så det här ingick inte i er lilla lek? Att offret inte vill leka något mer och ger sig av?” 

Ian kände mig. Förstod att jag var kapabel till det mesta just nu. Han försökte lugna mig. 

”Ta det lugnt nu Theo, vi skojar bara med dig. Ok, det kanske har blivit lite mycket koks 

under kvällen men vi vill dig inget illa.” 

”Håll käften, Judas.” 

Jag hytte till med värjan när han försökte närma sig. Han backade genast. Anders förstod att 

det inte hjälpte med vänliga ord. Han grimaserade illa. 

”Killar, jag tror att det är bäst att vi tar ett litet snack med Theo. Han tar sig för mycket 

friheter nu. Det är väl ändå vår kväll det här?” 

Männen svarade bejakande. Anders gjorde mig rädd. Det fanns något mycket ont i hans röst. 

Sakta började hela packet att röra sig mot mig. Som ett trettiotal zombies med uppspärrade 

röda ögon närmade sig dem mig. Alla utom korte Jan som såg ut att snart börja lipa av oro och 

stod och vred sig nervöst i hörnet medan hans kumpaner ryckte närmare mig. Jag fick lov att 

fullfölja min plan. Hoppade upp på det stora fönsterblecket. Fumlade upp det jättelika fönstret 

med ena handen medan den andra handen viftade hotfullt med värjan mot angriparna. Fönstret 

slogs upp med en duns och till min fasa upptäckte jag att det var säkert tio, tolv meter till 

marken. Ett hopp från denna höjd kunde få ödesdigra konsekvenser. Vände mig åter mot 

männen som nu bara stod några meter ifrån mig. Klev ner från fönsterblecket och gjorde ett 

kraftigt utfall mot dem. Höll den tunga värjan med båda händerna och slog vilt mot den mur 

av män som närmade sig. Skrek något otydbart för full hals. Träffade en porslinsvas med 

klingan, sparkade omkull ett litet bord, skar igenom frackskörten på en av männen som 

befann sig närmast. Jag skulle aldrig skada någon av dem, inte vill jag ha det också på mitt

67 


redan tyngda samvete. Men det förstod ju inte de. Tumult utbröt. De flydde, sprang till andra 

sidan salen eller ut genom dörren. Jag kunde pusta ut ett par sekunder. Noterade hur Jan grät 

stora tårar som förenades med svettpärlorna i hans ansikte. Snart kom några av idioterna 

tillbaka med olika tillhyggen. Nu var det min tur att fly. Jag sprang åter till fönstret jag 

öppnat. Hoppade upp på blecket. Vände mig om och såg fyra, fem män under höga rop 

komma springande mot mig svingande stolar, bordsben och kandelabrar i högsta hugg. Jag 

tittade ut genom fönstret. Fattade ett ofrånkomligt beslut. Slängde ut min värja genom 

fönstret. Tog ett djupt andetag. Och kastade mig ut i den kolsvarta natten.

Kapitel 19 

”Stoppa honom! Stoppa honom!” 

68 


Jag kände igen Anders grötiga röst genom fönstret ovanför mig. Ian tittade ut för att se vad jag 

tagit vägen. Han fick syn på mig där jag låg på det stora, utspända kapellet till en båt som stod 

uppställd på en trailer intill slottet. Han vände sig från fönstret och skrek nåt till de andra. I 

ögonvrån skymtade jag värjan svajade över mig, halvt instucken i båtkapellet. Kunde läsa en 

inskription på dess handtag: Gud vare med mig. Anno 1808. En värja från 1800-talet hade 

blivit min räddning. När jag sett hur mjukt den skar igenom när jag kastade den på kapellet, 

antog jag att kapellet kunde bli en mjuk landningsbana för mitt hopp från slottets andra 

våning. Kanske var Gud med mig i den kolsvarta natt jag upplevde. 

Anders ropande fick mig att skynda mig. Lät värjan sitta kvar i kapellet. Min flyktplan 

fungerade så här långt. Nu fick jag komma på hur jag skulle fortsätta. Jag hopade omtöcknad 

ner från båten. Adrenalinet pumpade. Kroppen darrade. Av droger eller upphetsning, det vet 

jag inte. Rädslan knöt sig som en säck runt min mage. Jag var livrädd för vad de skulle hitta 

på med mig om de fick fatt på mig. Till vänster, ner mot bryggan, fanns bara vatten. Istället 

sprang jag över slottsplanen mot den ekskog som tornade upp sig framför slottet. Passerade 

pojkstatyn. Han sprang fortfarande. För sitt liv. Vettskrämd. Jag gjorde honom sällskap. Hela 

kroppen pumpade, sprang fortare än vad jag någonsin tidigare gjort. Ur munnen yrde fradga. 

Nådde skogsbrynet. Hörde ropen skalla bakom mig. Det var obekvämt och opraktiskt att 

springa runt i frack och lackskor bland rötter och stenar. Kunde uppfatta hur bilar startades 

och tog upp jakten. Vek av från den ojämna stig som jag rusade fram över och forcerade in 

genom skogen, allt djupare in i mörkret. I den täta terrängen kunde inga bilar nå mig. Hörde 

hjärtat slå, kände pulsen, blodet som forsade genom ådrorna. Plötsligt sken det upp framför 

mig från ljus bakifrån. Som på ett dansgolv studsade ljuset från ficklampor runt i mörkret och 

lös upp trädstammar och stenar som jag passerade. 

”Där är han!” 

”Jag ser honom!” 

Ropen avlöste varandra, jag var kvällens jaktbyte. Trofén som alla ville fälla. En hop av män i 

olika åldrar, iförda frack och med lampor i händerna agerade blodtörstiga jägare på vild jakt. 

Jag började bli trött. Kände hur kroppen inte hängde med, trots att mitt förnuft manade mig att 

springa allt snabbare. Drogerna i vinet hade fortfarande effekt. Hoppade ner från en 

bergavsats och föll mjukt i det yviga blåbärsriset. Orkade knappt resa mig upp igen. Tog i med 

de sista krafterna. Hotfulla röster skallade bakom mig. Samlade mina sista krafter. Fastnade

69 


med frackärmen i något men lyckades slita mig loss. Vände mig om. Hörde de komma allt 

närmare, men för tillfället såg vi inte varandra. Bakom bergavsatsen var jag för en kort stund 

utom synhåll. Här var min chans.

Kapitel 20 

70 


”Vi vill dig inget illa, kom fram Theo!” 

Kunde särskilja Ians lögnaktiga hals bland ropen som nu ebbat ut. Då och då skallade ett hot i 

natten. 

”Kom fram din lilla jävel!” 

Hoten hyschades snabbt ner av Ian. Han hade väl insett att hot inte skulle locka fram mig. De 

gick långsamt runt i cirklar. Ian hade fått syn på tygstycket från min frackärm och förstått att 

jag måste vara någonstans i närheten. Med ett avstånd på några meter ifrån varandra plöjde de 

igenom skogspartiet runtomkring. Några var mer ihärdiga än andra, stressade runt med 

ficklampan bland blåbärsriset, letade bakom stenar och andra potentiella gömställen. Ian var 

än av dem. Grymtade surt, manade på sina vänner och höjde ibland rösten för att söka locka 

fram mig ur mitt gömställe. Han lyckades inte. Jag hade flytt till Gud. Gud vare med mig stod 

det ju på värjan. Och jag undrade var Gud fanns denna becksvarta natt. Men om Gud inte var 

med mig ville jag i alla fall vara med Gud. Så hade jag resonerat när jag legat utmattad i 

blåbärsriset. Och var finns Gud? Måste ju vara ovanför mig, i himlen, hade jag tänkt. Så jag 

hade klättrat upp till himlen. Med hjälp av en stor, kraftig ek. Eken var verkligen ståtlig, men 

nådde inte riktigt upp till himlen. Jag kom i alla fall så pass långt att jag var utom synhåll för 

mina antagonister. Där, vilande på ett par kraftiga grenar, lutade jag mig mot den grova 

stammen och andades så tyst jag bara förmådde. Höll ett öga på motståndarna på marken som 

dock aldrig kom på tanken att se upp. De hade full sjå att söka igenom den svåröverskådliga 

terrängen. 

Till slut gav de upp. Jag väntade länge och väl, lyssnade och kikade att de inte var på väg 

tillbaka. Kunde ju vara en fälla. Efter en lång stund på grenarena, klättrade jag så ner. När 

spänningen i kroppen la sig något, kände jag hur kylan smög sig på. Hittade en passande 

skreva mellan två grova trädrötter. La dit kvistar, blåbärsris och mossa. La mig ner. Lyssnade 

efter misstänksamma ljud. Hörde inget. Det var kyligt. Drog fracken om mig så gott jag 

kunde. Och somnade. Utmattad. 

Som den ljuvaste sommarmorgon vaknade jag av spralligt fågelkvitter. Slog upp ögonen och 

fick kisa mot solen som lös rakt in i mitt ansikte. Den värmde skönt. Jag frös inte längre. 

Blundade igen. Tog ett djupt andetag. Kände den svala doften av uråldrig skog. För en mycket 

snabb sekund funderade jag på om jag hade hamnat i himmelriket. Allt var så skönt, så 

harmoniskt. Fridfullt. Sträckte på mig och upptäckte hur varenda liten muskel i kroppen

71 


värkte från gårdagens äventyr. Det gjorde ont. Nej, jag var nog inte i himlen än. Ville i alla 

fall inte resa på mig, hade det varmt och ombonat intill den trygga ekstammen. Men hungern 

gjorde sig påmind och jag masade mig upp. Rafsade åt mig blåbär som växte alldeles intill där 

jag låg. Den söta saften från bären läskade min törst. Huvudet pulserade kraftigt och jag 

svettades onormalt mycket. Kroppen gjorde sig väl av med giftet. Jävla drogliberaler. Lyfte 

blicken och skådade ut var jag egentligen befann mig. Till min förvåning upptäckte jag att 

skogen inte var fullt så djup och mörk som jag anat i natt. Framför mig låg ett böljande 

landskap med tallar och ekar, stenrös och blåbärsris. Ett par kilometer fram kunde jag skymta 

en vik. Allt var stilla, tyst. Vackert. Pampiga salar i all ära, men de är ojämförbara med 

naturens egen storslagenhet. Det förstod jag nu. Den kalla natten hade blivit till en värmande 

skön morgon. Det var rena rama sommarvärmen Jag tog frackrocken över axeln och började 

strapatsen hemåt, övertygad om att jag på ett eller annat sätt skulle komma hem. 

Jag slogs av hur öde allt var. Befann mig i en fullständig obygd. Inga människor, inga hus, 

inte ens någon liten grusväg som drog igenom landskapet. Det gjorde inte så mycket. Rädslan 

från igår hade släppt och jag var mest glad över att få promenera i frihet, tuggandes på blåbär 

och solskenet i min blick. Kände mig som Rasmus på luffen där jag strosade fram genom det 

idylliska landskapet i trasiga kläder. För första gången på väldigt länge så njöt jag. Det var en 

härlig känsla att bara få vandra kravlöst. Ingen som störde mig, ingen att ta hänsyn till. Inte 

heller kändes det ensamt, som det kan göra när jag kommer hem till den tomma lägenheten. 

Det var som att det fanns något som bar mig. Någon vid mins sida. Det lät galet när jag tänkte 

så. Men det var verkligen så jag kände. Jag vandrade i en ljuvlig grönskande dal och njöt av 

att ha överlevt en veritabel mardrömsnatt. Till och med min ångest och skuldkänslorna var 

tillfälligt frånvarande. Jag tänkte inte på allt det som blivit fel, allt det som jag ångrade. Jag 

tänkte ingenting i själva verket. Det var en häftig känsla. Jag bara var. Helt närvarande i nuet. 

Önskade att den känslan av harmoni, av - vad ska jag kalla det för... inre frid, skulle få vara 

för evigt. Skulle vilja bära med mig friden hem, hem till Madde och Wille, hem till papppa, 

hem till alla jag älskar. För inte måste man väl avskärma sig från omvärlden för att finna 

harmoni och frid? 

På obestämt avstånd kunde jag så väl höra ljudet av en bil som passerade bortom ett mindre 

skogsparti. Ljudet av en bilmotor skar genom den pastorala idyllen. Det här kunde vara min 

räddning. Kände hur hungern och törsten höll på att ta greppet om mig. Jag behövde komma 

tillbaka till verkligheten. Fick oanad styrka när jag la benen på ryggen och sprang mot vägen.

72 


Med andan i halsen kämpade jag mig mörbultad fram genom skogen till randen av en mindre 

landsväg. Fanns inga skyltar att ta fasta på. Bara skog och åter skog som kantade den öde 

vägen. Visste ju inte ens åt vilket håll jag skulle. Fann det bäst i att slå mig ner i väggrenen 

och hoppas att någon trevlig förbipasserande bil skulle visa omsorg om mig och plocka upp 

mig. Rätt snart dundrade en bil förbi i hög hastighet. Jag skyndade att resa mig upp och vifta 

med liftartummen. Bilen, en nercabbad röd Audi, gjorde ingen notis om mig. Jag ilsknade till. 

Jävla idiot. Men jag kunde förstå föraren. Skulle själv inte plocka upp en yngling med trasig 

frack som tittade fram ur skogen. Nästa bil som passerade från andra hållet stannade dock 

tvärt. En kvinna i medelåldern med rödsprängande hår slängde upp passagerardörren till en 

grön Volvo kombi. Jag skyndade mig fram och möttes genast av en fråga. 

”Var ska du?” 

”Mot Stockholm” 

”Har du pröjs? Kostar 200 spänn om jag ska skjutsa dig.” 

Jag stirrade uppgivet. 

”Har tyvärr inte en krona på mig. Men om du skjutsar mig hem kan jag springa upp i 

lägenheten och...” 

Hann inte avsluta meningen förrän hon gasade iväg med rivstart. Vad i helvete skulle jag 

göra? En viss oro började infinna sig inom mig. Tänk om inte en enda bil har vänligheten att 

stanna och plocka upp mig? Jag skulle svårligen klara ännu en kylig höstnatt ute i det fria utan 

rejäla kläder, utan mat och dryck. Det här kanske var mitt straff. Straffet för allt det dåliga jag 

åstadkommit som människa. Straffet för alla lögner, all otrohet, all avundsjuka. Som man 

bäddar får man väl ligga. All skuld som jag bar på gjorde sig åter påmind. Tyngde mig, la sig 

tungt på mina axlar. 

Jag kikade in i skogen för att kanske få syn på den där pastorala idyllen som gett mig frid för 

bara en stund sedan. Möttes inte av någon harmoni denna gång. Istället hände något mycket 

märkligt. Mellan träden var det som om bilder ur mitt liv spelades upp. Inga goda bilder, utan 

allt det där som jag helst skulle ha velat glömma. Jag såg mig själv sitta vid skolbänken på 

min gamla högstadieskola när jag fuskade på nationella proven i nian. Mitt fusk uppdagades 

senare. Jag skyllde allt på Marcus, som var klassens problembarn. Lärarna svalde det. Marcus 

relegerades och jag fick toppbetyg. Om jag ändå hade kunnat stå för mitt jävla fuskande! Vad 

gjorde Marcus idag? Han som redan hade det så svårt i livet, varför skulle jag förvärra 

situationen ytterligare för honom? Jag såg de tårfyllda ögonen på Jeanette när jag lurade 

henne att jag ville gå med henne på balen i trean på gymnasiet och sen förklarade att jag bara

73 


skämtade. Oj vad jag skrattade! Killarna skrattade. Tjejerna skrattade. Alla skrattade. Utom 

Jeanette. Hon var kanske lite plufsig, men hon var en genomsnäll person som så ofta hjälpte 

mig med studierna. Hur mådde Jeanette efter en sån sak? Hon talade aldrig med mig efter det. 

Jag såg den gången på Stureplan förrförra sommaren när jag anklagade bartendern, Anton tror 

jag han hette, för att sälja droger. Bara för att han inte ville servera mig mer alkohol eftersom 

jag var så full att jag knappt kunde stå upprätt. Vakterna visste vem jag var, eller kanske 

framförallt vem min pappa var, och gick helt på min linje. Bartendern kastades ut med 

huvudet före och ombads att aldrig mer söka jobb på någon av Stureplans klubbar. Jag njöt. I 

veckor efteråt log jag hånfullt varje gång jag kunde konstatera att Anton inte längre stod i 

baren. Jag hade fått bort honom. 

Vilket förbannat drägg jag är, spottade jag föraktfullt ur mig. Det märkliga med alla dessa 

bilder, alla dessa förkastliga minnen, är att jag tidigare aldrig skänkt dem i tanke. Visst, jag 

har kanske haft roligt åt dem, men aldrig någonsin att jag ställt mig frågan om det jag gjort var 

fel. Sen hände det nåt för kanske ett år sen. Som om jag fick ett samvete över en kväll. Det var 

ingen särskild händelse eller så, utan bara helt enkelt att jag blev medveten om allt det dåliga 

som jag gjort. I synnerhet den där kvällen för fyra år sen när allt gick överstyr. Den händelsen 

spökade dagligen i min hjärna. Askonstigt. Ibland kan jag drömma tillbaka till den tid då jag 

tycktes helt samvetslös. Den tid då jag fuskade, ljög, fällde spydiga kommentarer utan att ha 

det minsta dåliga samvete för det. Å andra sidan skulle jag aldrig vilja hamna där igen. Jag 

hade varit en skithög. Nu ville jag bättra mig, sona för allt det förjävliga jag uträttat. Kanske 

krävdes det att jag tog mitt straff nu.

Kapitel 21 

74 


Från fjärran uppfattade jag ett ljud som jag länge lyssnat efter: ljudet av en bil. Tredje gången 

gillt, tänkte jag desperat. Det var en gammal rostig vit Volvo 240 som var på väg mot mig. Jag 

vinkade allt vad jag förmådde med tummen, hoppade upp och ner för att riktigt göra mig 

synlig. Bilen passerade sakta. Jag tittade in i bilen och försökte få någon slags ögonkontakt 

med föraren. Kanske, om hon såg min uppgivenhet, skulle det väcka barmhärtighet hos henne. 

Kvinnan som körde mötte inte ens min blick. Men så plötsligt drog hon av på hastigheten. 

Bromsade in, och svängde in över väggrenen framför mig. Trodde knappt mina ögon. Rusade 

fram till bilen, öppnade dörren och satte mig. Spelade ingen roll var hon skulle. Bara hon tog 

mig till närmaste ort skulle jag klara mig hem på något sätt. Tittade på henne tacksamt. Hon 

tittade på mig med gamla men mycket alerta ögon. Hennes ansikte bar rynkor av ålderns 

visdom, hennes läppar var nästan förtvinade. Det var en gammal kvinna. Påminde om min 

gamla farmor. Jag visste inte hur jag skulle bedyra min otroliga tacksamhet. 

”Tusen tack! Du är en ängel!” 

”Ängel? Det vet jag inte”, svarade kvinnan nyckfullt, ”jag är Astrid och arbetar som kyrkvärd 

i kyrkan här borta. Nu måste vi skynda oss, jag är sen som vanligt. Högmässan har redan 

börjat och kyrkkaffet måste stå färdigt när den slutar”. 

Just som hon sa ordet kyrkkaffe kunde jag ana den himmelska doften av nybryggt kaffe och 

nybakade kanelbullar inne i bilen. 

”Du ser hungrig ut?” 

Jag kollade ner i marken lite generad. Var hungrig som en varg men ville inte trycka i mig 

kyrkkaffet, det skulle väl räcka till en hel församling. Hon läste mina tankar. 

”Var inte så blyg nu! Där bak står en kasse med nybakade kanelbuller. Du tar så många du 

vill. Jag bakar ändå alltid för många”. 

Hon log det kärvänligaste leendet och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Hon var så god. 

Hade lust att ge henne en stor kram. 

”Och i silvertermosen finns nybryggt kaffe. För du dricker väl kaffe? Gör väl alla nu för tiden. 

Plastmugg har du i påsen där.” 

Jag log tacksamt, vände mig om mot baksätet och försåg mig av godsakerna. Tog en rejäl 

klunk kaffe och högg in på bullarna. Allt smakade precis lika himmelskt som det doftade. Hon 

la in växeln och blinkade ut på vägen. Satt framåtlutad över ratten och styrde bilen i sakta 

mak fram över den kurviga vägen. Skog och åter skog tornade upp sig framför bilen. Jag mös 

i hennes närvaro. Kändes tryggt inne i bilens väldoftande kupé. Här var det också sådär härligt 

kravlöst som jag upplevt i naturen tidigare under dagen. Gamla Astrid anmärkte inte ens på

75 


mina upprivna kläder, verkade inte ett dugg misstänksam. Iförd en sönderriven frack hade jag 

stått och liftat mitt i skogen. Jag menar, jag kunde ju vara vilken idiot som helst. Och på ett 

sätt var jag ju en idiot med tanke på alla de idiotiska gärningar jag var skyldig till. Men hon 

behandlade mig med en ödmjuk respekt, som om jag vore hennes egen son. Behövde inte på 

något sätt förklara mig. Jag tittade upp från kanelbullarna. 

”Jag ska till Stockholm förresten, vet du om det finns något ställe där jag kan få låna telefon 

och ordna med skjuts?” 

Hon tänkte efter ett slag. 

”Hm... Ja allstå här är det ju mest ödemark. Men du, vet du vad. Prästen tror jag bestämt bor i 

Stockholm. Han ska säkert hemåt efter mässan så får du skjuts med honom”. 

Jag nickade. Lät ju sådär måttligt kul att behöva konversera med en gammal präst på väg hem. 

Men vad gör man inte för att komma hem. 

Bilen svängde in på en liten grusväg med en skylt bredvid, Kyrka 2 km. På ännu krokigare 

vägar skumpade vi fram i bilen. 

”Du hinner nog lagom till predikan”, konstaterade Astrid glatt och fortsatte, ”han är en duktig 

förkunnare. Prästen alltså. Uppvuxen här i krokarna men bor och arbetar i Stockholm nu. Vi 

blir alltid lika glada när han kommer hit och firar gudstjänst”. 

Jag tittade förstrött framför mig. En predikan hade jag inte hört på hundra år. Var väl under 

konfatiden senast. Prästen hade varit gammal och trött, hans predikningar likaså. Brukade 

sova i kyrkbänken. Nej, präster och predikningar var inte min grej. Skulle hellre sitta kvar i 

bilen och slagga tills mässan var slut och prästen körde hem mig. Ville dock inte göra Astrid 

besviken. Det hördes att hon var stolt över prästen och ville att jag lyssnade till honom. 

Tryckte i mig en bulle till och bestämde mig för att göra Astrid glad. 

Kyrkan tornade upp sig bakom träden. Var en vacker, knubbig stenkyrka. Ur smala höga 

fönster lös det välkomnande. Tornet var rätt kort och klumpigt, med ett högt silverkors över 

takplåten. Runt kyrkan vandrade en låg stenmur. Astrid ställde sig intill muren bredvid andra 

parkerade bilar. Vi klev av bilen. Hon tog kassarna med kaffe och bullarna. Jag tog en sista 

bulle att tugga på innan jag klev in i kyrkan. Astrid tittade vänligt men bestämt på mig. 

”Så, nu går jag till församlingshuset bakom kyrkan och förbereder kaffet, så får du gå in och 

njuta av mässan”. 

Jag nickade mitt instämmande medan mina tänder malde ner den ljuvliga bullen i min mun. 

”Tack förresten Astrid”.

76 


”Var väl ingenting. In med dig i kyrkan nu. Seså, skynda dig!” 

Hon var så söt på något sätt. Söt som min gamla farmor. Jag gjorde som hon sa och vandrade 

tuggande uppför grusgången mot kyrkan. Gruset knastrade under lackskorna alldeles som det 

gjort igår framför slottet. Påminde lite om gårdagen: igår stod jag framför portarna till ett 

maffigt slott och visste inte vad som väntade. Nu klev jag fram till kyrkporten och visste inte 

heller riktigt vad som väntade, även om jag förväntade mig en gäspande tråkig stund 

framöver. Porten var verkligen låg och smal till den i relation så stora kyrkan. Tog tag i 

dörrhandtaget som var nött efter alla de tusentals människor som måste ha vandrat hit till 

kyrkan genom skogen på söndagsmorgonen. Tanken var lite svindlande. Jag öppnade dörren 

på glänt och stack in huvudet för att inte klampa in och störa hela grejen. Mina känsliga 

musiköron möttes liksom igår av körsång. Fast väldigt, väldigt annorlunda körsång i 

jämförelse med den skräckbetonade sång manskören framfört i slottssalen. Jag slöt ögonen 

och njöt av de lena tonerna från en barnkör. Passade på att kliva in i kyrkan medan all fokus 

låg på körmusiken. Med den barnsliga förhoppningen om att så länge jag inte ser någon så ser 

ingen mig, smög jag fram till närmaste tomma bänkrad utan att lyfta blicken. Satte mig så tyst 

jag bara kunde. Ett äldre par vände sig om och nickade vänligt mot mig. Jag nickade generat 

tillbaka. En vänlig hand sträckte fram en psalmbok framför mig. Jag tackade försynt. Kören 

sjöng aningen falskt, ändå var det så underbart vackert. Jag lyfte blicken runt i kyrkan. Slogs 

av takmålningarnas förträfflighet: de varma färgerna, de glada änglarna, all den trygghet som 

strålade ut från dessa flagnande målningar. Kören, ett tiotal flickor och pojkar i åldern fem till 

tio år stod och sjöng längst fram. I bänkarna lyssnade femtiotalet människor. Mestadels äldre 

människor, men även några i min egen ålder. Snett framför mig satt några ungdomar och 

skojade tyst, förmodligen konfirmander som tvingats hit. Jag fick ett ljust intryck av kyrkan. 

Den var härligt sval, de hundraåriga stenväggarna skyddade mot den stekande solen utanför. 

Inne i kyrkan var det stilla och lagom dunkelt. Det fanns ett lugn, en frid som påminde om 

den jag tidigare mött när jag vandrat igenom naturens storslagenhet. 

Körmusiken ebbade ut. Kantorn spelade ett sista ackord på pianot och gick och satte sig med 

kören. Prästen, som suttit utom synhåll för mig, gick fram för att ta plats framför altaret där 

kören stått. Betraktade honom först skeptiskt men upptäckte snart: Han var ingen gammal 

präst! Sa inte Astrid att han skulle vara gammal? I profil såg han nästan ut som änglarna i 

taket med sitt lockiga, svallande hår. Fast inte med gyllenlockar, utan med samma kolsvarta 

hår som jag själv. Bar en vit dräkt som präster ofta har under gudstjänst. Så vände han sig mot 

församlingen. Ett varmt leende spelade i hans mungipor. De mörkblå ögonen sprudlade av

77 


vacker glädje. Tyckte att jag kände igen honom. Fast nej, det gjorde jag inte. Det var bara det 

att många runt Stureplan såg ut som han. Han såg ut över bänkraderna med ett vänligt 

ansiktsuttryck.

Kapitel 22 

78 


”Jag har några bekanta som förklarade för mig att de aldrig skulle vilja gå till kyrkan. Det är 

ju förstås upp till dem; känner man att man inte har behov av kyrkan så är det ju inte mer med 

det. De ville dock gärna berätta hur de tänkte och förklarade att det läskiga med att gå i 

kyrkan, är att ’man bara möts av en gammal präst som står i predikstolen och talar om synd’.” 

Hans bekanta har rätt tänkte jag. Nu ska väl prästen påminna oss om hur dåliga vi alla är. 

Ändå fortsatte jag att lyssna ivrigt. Man lyssnade till honom, till och med konfirmanderna 

slutade att gruffas och hörde upp. Han talade så lugnt och tydligt, artikulerade väl och 

forcerade aldrig. Han bar upp sin välbyggda kropp med stor värdighet och ingav ett väldigt 

lugn. Med ett lurande, charmigt leende kring munnen. En sak kunde jag redan konstatera – 

han var inte en sån där gammal präst som man somnar till. Inte var han heller en någon galen 

sektledare som står och skriker ”halleluja!”. 

”Jag själv har bara sällan mötts av den bilden under mitt unga liv. Förutom på film förstås. På 

film verkar präster konstant stå i predikstolen och förkunna hur syndig människan är.” 

Han drog på mungiporna. Så stod han tyst mitt framför oss och såg betänksamt ner i marken. 

Lät några sekunder flyta iväg. 

”Om det nu är så att prästen står i predikstolen och predikar synd, är det så väldigt läskigt? Ja, 

det kanske det verkligen är. Jag själv vet inte, jag har aldrig riktigt varit med om det. Kanske 

är det otroligt läskigt och obehagligt. Så jag tänker, varför inte prova? Prova här och nu alltså. 

Vad sägs om att jag som präst trippar upp i predikstolen och ställer mig och talar synd med er. 

Så får vi reda på om det är läskigt eller inte? Vad sägs om det, är ni med på det?” 

Han såg förväntansfullt ut över församlingen som inte var sena att nicka bejakande. Några 

tanter syntes särskilt roade och utropade glatt sitt bifall. En av konfirmanderna ropade 

förväntansfullt: ”Gör det!”. Jag skakade på huvudet. Vad var nu det här? Hur kan folk vilja att 

en ung till synes ofördärvad präst ska ställa sig som en gammal domedagsprofet och predika 

synd från predikstolen? 

Nåväl, prästen hoppade med fröjdiga steg uppför den vackert ornamenterade predikstolen i 

trä. Blickade ut över kyrkan och fick något lite mer allvarligt i blicken. Plockade fram ett 

pärlhalsband och höll upp det för församlingen. Alla följde nyfiket med vad den unge 

sprallige prästen skulle hitta på. Också jag. 

”Vad ni ser här” började han och syftade på det vackert skimrande pärlhalsbandet, ”är inget 

annat än ett enda stort misslyckande. Varenda liten pärla är ett stort misstag.” 

Han sänkte halsbandet en aning och begrundade det. Såg återigen ut över församlingen och

slog lite lätt ut med högerarmen. 

79 


”Ni kanske vet hur pärlor uppstår? De uppstår i musslor. Musslan måste med jämna 

mellanrum inta syre och öppnar då upp sitt skal.” 

Han la ner halsbandet och formade en mussla med händerna. 

”Musslan är väldigt sårbar och vill det sig riktigt illa kan ett sandkorn leta sig in i musslan när 

skalet öppnas. Sandkornet bildar ett sår på musslan som för att skydda sig lägger lager av 

pärlemor över såret. Till slut är såret täckt och en pärla har uppstått.” 

Han log förundrande. 

”Så det som från början var ett ödesdigert misstag, ett sandkorn som skapar ett sår, blir till 

något så vackert som en pärla. Pärlan blir till genom misstaget.” 

Ok visst, det var väl intressant det där om musslan. Men vad hade det med synd och göra? Jag 

skakade på huvudet. Och lyssnade spänt vidare. 

”De här pärlorna, de här misstagen betalar vi sen dyra pengar för att få bära.” 

En av kvinnorna ett par bänkrader längre fram fingrade roat på pärlhalsbandet kring sin hals. 

Jag tänkte på det armband med pärlor som jag och Wille köpte till Madde i 18-års present. Var 

ju svindyrt. Jag skakade på huvudet åt det lustiga i att lägga ut så mycket pengar för några 

sketna misstag. 

”Hur är då det med pärlorna i våra liv”, frågade prästen och fick åter den allvarsamma minen 

över ansiktet. Han slog sakta ut med armarna och fortsatte stilla. 

”Bär vi på många pärlor? Bär vi på många misstag, många misslyckanden? Jag tror att du och 

jag gör det. För vi är ju lika sköra, lika sårbara som musslan. Också vi drabbas av sandkorn 

som smyger sig in i våra liv. Vare sig vi vill eller inte. Precis som musslan måste inta syre med 

jämna mellanrum och utsätta sig för hotfulla sandkorn, verkar vi människor ha en benägenhet 

att såra både varandra och oss själva. Vi är uppenbarligen inga perfekta varelser, vi är inga 

gudar. Vi är bara människor. Människor som inte kan vara perfekta, utan som regelbundet 

begår misstag. Vi sårar varandra, är avundsjuka, baktalar varandra. Vi gör saker som vi ångrar, 

säger saker som vi önskar att vi aldrig skulle ha sagt. Sandkorn som gör trasiga sår i oss. För 

att använda ett kristet språkbruk: vi är syndare. Ni, liksom jag – alla är vi syndare.” 

Jag satt förstelnad. Lät ju som han talade om mig. Avundsjuka och baktaleri, misstag och 

ångest. Det var ju jag det! Men… Inte kan väl jag vara en syndare? Eller? Jag böjde mig fram, 

satte armbågarna i ryggstödet framför och insöp prästens fortsättning. Över kyrkorummet låg 

en andäktig tystnad. Det var fler än jag som syntes träffade av det här med synd. Prästen 

ryckte retoriskt på axlarna.

80 


”Kanske är det lika bra att erkänna det för sig själv. Att inte göra sig några illusioner: jag är 

inte perfekt, jag begår misstag men måste kunna acceptera mig själv för det. Men. Det ni inte 

får glömma...” prästen tittade noga över församlingen och log på samma gång myndigt och 

barnsligt, ”är att Gud älskar er, vilka misstag ni än begår, har begått eller kommer att begå. 

För Gud vet, och det hoppas jag att också ni vet – det är målet med min predikan, att det är 

lika omöjligt för oss att inte begå misstag som det är för musslan att avstå från att inta syre. 

När vi inser det, och inser att Gud älskar oss ändå, kan vi kanske börja älska oss själva och 

inse att vi, trots alla våra brister, är människor som kan älska och älskas.” 

Jag hade lust att fälla en tår. Kände hur hjärtat dunkade – tänk om det var så?! Tänk om det 

stämmer! Tänk om vi kanske inte kan vara perfekta, hur mycket vi än försökte? Och att vi är 

värda att älskas och älska ändå! 

Så tystnade min glädje. 

Mitt förnuft hindrade glädjen: det lät för bra för att vara sant. Jag kan inte älska mig själv efter 

allt det korkade jag ställt till med. De där minnesbilderna från min och Carls våldsamma 

urladdning fyra år tidigare hade bitits sig fast i mig. Ingen kan älska någon som har gjort 

något sådant. Allra minst älska sig själv. Och inte nog med det. Det fanns så mycket annan 

skit att plocka av. Så mycket annat elakt som jag var orsak till. Jag var ju ett drägg och drägg 

är väl inget man älskar? Jag lutade mig bakåt och la armarna i kors. Tittade bistert mot 

predikstolen. Innerst inne ville jag så gärna höra något mer, något som kanske kunde övertyga 

mig lite till. Prästen höjde halsbandet igen. 

”Alla våra misstag skulle bli till många såna här halsband. Frågan är bara, vem skulle vilja 

köpa dem? Ingen vill väl ha mina misstag att gå runt och bära på?” 

Han log självförebrående. 

”Men det finns en som köper dem. Gud. Gud offrar allt för att köpa loss dessa pärlor. Gud 

köper våra misstag, våra misslyckanden, säger: I mina ögon är inte de där misstag, i mina 

ögon är de blänkande, skinande, dyrbara pärlor. Vi frågor oss: Men hur gick det där till, varför 

gör Gud så? Vem vill ha mina tillkortakommanden, mina bittra misstag? Det är väl ändå jag 

som måste bära på dem? Det är väl jag som måste bära på min ånger, på mitt dåliga samvete, 

på min skuld? Gud vill väl inte köpa mina smutsiga pärlor? Faktum är att köpet redan är 

gjort...” 

Jag lyssnade spänt, höll upp andan.

81 


”Våra pärlor, våra misslyckanden är redan betalade, de är sonade. När skedde det, frågar vi 

oss. När Gud blev människa är svaret. Gud blev människa, kom till jorden, köpte våra pärlor. 

Betalade med sitt eget kött och blod. Vi behöver inte längre dras med smutsiga pärlor. Vi 

behöver inte ha dåligt samvete för saker som vi gjort, känna skuld för våra misstag i all 

oändlighet. Istället får vi tro. Tro att Gud älskar oss trots våra misstag. Tro att Gud förlåter oss 

alla våra misstag. Vi får tro, att vi som människor inte är perfekta, vi är sårbara som musslor. 

Men är ändå så extremt värdefulla i Guds ögon. När vi ser vårt hjärta som en misslyckad, 

livlös åker, ser Gud en skatt, som vi läste i dagens evangelium. En skatt där kärlek, förlåtelse 

och tro kan få gro, kan få växa sig starkt.” 

Kanske fattade jag knappt hälften, men ändå. Det lät för bra för att vara sant. Kan inte vara så. 

Jag skakade envist på huvudet. 

”Frågan kvarstår, hur kan Gud vilja bära mina misstag? Hur kan han tycka att grova misstag 

är vackra? Misstag som skadat andra, som skadat oss själva kan väl aldrig vara vackert, 

undrar vi kritiskt. Ja, det är ett mysterium. Ett mysterium likt det mysterium som att vi 

människor tycker att musslans misslyckanden är vackra, och bär dem som pärlhalsband runt 

vår hals. Egentligen är det ju inte våra misstag i sig som är vackra. Däremot kan det i bästa 

fall få vara symboler för något gudomligt vackert: Guds outtömliga kärlek och förlåtelse. Gud 

dränker våra misstag i det oändliga flödet av förlåtelse, försoning och kärlek. Jag tror inte att 

det är någon slump att Jesus i dagens text använder just pärlan som en symbol. Misslyckandet 

som blir till något vackert, som får bli en symbol för Guds barmhärtighet. Och ni vet att pärlor 

är till för att bäras på kroppen? Vår kropp utsöndrar ett ämne som gör att pärlorna mår allra 

bäst av att användas. Så göm inte pärlorna i dunklet av din själ där de ligger och skaver. Låt 

istället dina misstag och misslyckanden påminna dig om den kärlek och förlåtelse som Gud 

ger dig.” 

Prästen tystnade, såg högtidligt på halsbandet och nickade vördnadsfullt. 

”Ett misslyckande som blir till något vackert.” 

Han tittade ut över församlingen och log spjuveraktigt. 

”Nå, var det läskigt att se mig här i predikstolen och prata om synd? Om ni tycker det kan jag 

lugna er med att jag nästa gång tänker stå nere på golvet och predika.” 

Församlingen log mot varandra, tycktes allmänt positiva till prästens rättframma 

predikokonst. Själv pendlade jag mellan hopp och förtvivlan. Till en början hade jag varit 

minst sagt skeptisk: en präst i predikstolen som talar om mina synder kan väl aldrig vara bra? 

Efter ett tag hade jag dock fastnat för vad han sade. Kände igen mig, kände mig träffad. Precis

82 


som om han talade till mig! Som om han kände mig. Men det han talade om lät för bra. Att 

någon skulle bära mina misstag så att jag kan få leva i frid och harmoni, det kunde ju ändå 

inte stämma. Jag hade begått hemska, elaka gärningar och jag fick ta mitt straff. Det var inte 

mer än rätt att jag fick känna ångest och skuld i mitt liv. Vore ju nästan brottsligt att göra mig 

fri från de känslorna. Varför skulle jag få känna frid och harmoni, varför skulle jag få älska 

mig själv när jag betett mig som en idiot så många gånger? Jeanettes tårar, Marcus 

oförstående min och så många andra plågsamma minnen spelades åter upp för mina ögon. 

Och dessutom kommer jag att göra nya idiotiska misstag. Aldrig blir jag fri från illvilliga 

gärningar, aldrig kommer jag bli fri från den ångest och skuld de orsakar. Jag sökte blicken 

mot änglarna som log av kärlek mot mig. Drog en suck. Tänk om det var sant – tänk om jag 

skulle få tro på något så fantastiskt.

Kapitel 23 

83 


Psalmer sjöngs. De sög verkligen. Var skrivna för länge sen, hade melodier som var svåra att 

få grepp om. ’Hallå Kyrkan!’, tänkte jag för mig själv. Vill ni ha mer folk i bänkraderna får ni 

väl i alla fall sjunga sånt som man kände till. Inte nån gammal skräp som skrotade i 

psalmboken. Fanns väl massor av vanlig populärmusik med existentiellt budskap. 

Psalmsången var verkligen tråkig. Ingen sjöng ju med, var väl ingen som kände igen sig. En 

kvinna bad något. Jag gäspade. Som konfirmand var jag på högmässa nån gång och tyckte det 

var astråkigt, rent ut sagt. Nu förstod jag varför jag inte varit på högmässa sedan dess. Det var 

verkligen tråkigt. Men det förstås. Predikan hade ju väckt något i mig. Kanske inte bara i 

predikan, utan också atmosfären, stämningen, känslan av att vara delaktig i något större. 

Något höll på att öppna mina ögon. Nu ville jag ha mer, jag ville förstå vad som försiggick. 

Jag hade aldrig haft en aning om att en predikan på en högmässa klockan elva en söndag 

kunde handla om mitt liv, om det som jag brottades med. Nu var jag full av förväntan: var det 

kanske något mer i gudstjänsten som handlade om mig? 

Det var inte helt lätt att hänga med i en högmässa. Kollekt togs upp för Läkare utan gränser 

under ännu en aptrist psalmsång och församlingen skramlade i fickorna. Två gamla människor 

gick runt och tog upp kollekt. Först skämdes jag. Jag som alltid brukade bära med mig en 

liten sedelbunt. Såg generat upp och visade kvinnan med kollekthåven att jag tyvärr inte hade 

ett öre på mig. Hon log vänligt och förstående. Det var tydligen helt lugnt. Soft. Det var annat 

än Stureplan. Snart hade vi nått fram till nattvarden. Det här momentet kom jag ihåg från 

konfa-tiden: Vi konfirmander stod i en kö, kom fram till prästen som gav en brödbit, oblat 

hade jag för mig att det kallades. Man tog oblaten och doppade den i vinet som en kvinna höll 

i. 

Församlingen reste sig och nalkades nattvardsutdelandet. Några satt kvar, däribland jag. 

Lutade mig tillbaka och satte upp armbågarna på stolstödet. Hade aldrig riktigt förstått det där 

med att det skulle vara heligt med en liten brödbit och lite vin. Det är ju någonting som 

faktiskt fanns på Stureplan också. Där drack jag vin och åt bröd var och varannan dag. Så jag 

satt kvar i bänken och lät sinnena vila i allt det fridfulla som pågick. Barnkören sjöng mjukt 

och melodiskt. Änglarna log brett över mig. Människor som tagit emot brödet och vinet gick 

tillbaka och satte sig i bänken med något varmt och fridfullt i blicken. Det var gott att se allt 

det vackra. Prästen bad en till bön. Vi reste oss och tog emot välsignelsen. Fastnade särskilt 

över en rad som prästen sa, något i stil med: ’Herrens ansikte lyser över dig och ger dig frid’.

84 


Frid skulle jag vilja ha. För en sekund trodde jag nog nästan på välsignelsens ord när prästen 

log med samma värme som änglarna över mig. Organisten kickade igång Pachabels kanon. 

Vilken avslutning! Äntligen någon musik som jag kände igen. Blundade och lät varje ton fylla 

de tomrum som möjligen lämnats kvar efter denna märkliga upplevelse. För nog var det 

märkligt. Någonting hände i mig. Det rörde på sig, bubblade i mig. Inte av oro som det 

brukade bubbla av. Som om det pågick en rustning inom mig. Mitt hjärta rustade sig med 

prästens ord för att möta den ångestfyllda skuld som ockuperat min själ och mina tankar. 

Märkte knappt att församlingen letade sig ut och att gudstjänsten var slut. Jag satt kvar i min 

trasiga frackskjorta med armarna utsträckta på bänkens ryggstöd. Vet inte hur länge jag satt 

där, djupt försjunken i allt det som mässan fyllt mig med: tråkiga psalmer och tråkig ritual, 

men också glädje och hopp. Tänk om man kunde tro. Gamla känslor av ångest, skuld och 

självförakt förbjöd mig att tro. Hindrade mig från att tro på det glädjebudskap jag nåtts av. En 

hand lades lätt på min axel. Jag satt kvar lika försjunken. Kände handen och funderade över 

om det kanske var en av änglarna som klättrat ner till mig. Ingenting verkade längre omöjligt. 

Fantasi och verklighet, himmel och jord, allt hade flutit samman under gudstjänsten. Som om 

Gud och människa flutit samman. Som om vi hade något med varandra att göra. 

”Var det du som skulle ha skjuts till Stockholm”. 

Jag vände mig om, kände igen rösten. Det var inte en ängel. Såg prästen dra lätt på 

smilbanden. 

”Förlåt, nu störde jag dig?”. 

”Nej, ingen fara”, utbrast jag yrvaket, ”gärna skjuts! Tack!” 

”Nu missade du ju kyrkkaffet. Bullarna var utsökta.” 

Ett stort leende sprack upp i ansiktet medan han rörde sig med ett par steg mot kyrkans 

utgång. 

”Jo tack, jag vet, jag har fått i mig några redan”, svarade jag och trummade på magen. 

Kavajen bar han på armen, liksom jag själv gjorde. Båda iförda svarta byxor, han i svart 

skjorta och jag i vit frackskjorta. Prästen höll upp den trånga lilla kyrkporten för mig. Jag 

böjde mig och klev ut i solen. Vände mig mot prästen. 

”Det är verkligen en liten port in till kyrkan. Knappt så jag kommer in. Var man verkligen så 

liten i växten när kyrkan byggdes så att större dörrar inte behövdes?” 

”Den teori som jag har hört är att små portar in till kyrkan är en symbol för att gå tillbaka till 

det enda stadium där människan har känt verklig trygghet.” 

”Jaha, och vilket stadium skulle det vara?”

85 


”När vi ligger de nio månaderna i mammas mage. Att gå in i kyrkan skulle vara som att åter 

träda in i moderlivet, där det är svalt och lagom ljust. Där vi får vara omslutna och trygga. En 

stilla sfär för att förbereda sig för världen utanför och alla dess prövningar. Precis som vi inte 

kan stanna i mammas mage för alltid, kan vi inte heller stanna i kyrkan för alltid. Vi måste ut i 

verkligheten. Förhoppningsvis kan vi bära med oss något av kyrkans trygghet när vi åter får 

tränga oss ut genom portarna med nyfött hopp.” 

Jag stirrade förundrat på prästen. 

”Så att tränga sig igenom kyrkporten är att passera kvinnans… ja alltså kvinnans sköte? Och 

födas på nytt i världen?” 

Prästen log. 

”Typ så.”

Kapitel 24 

86 


Vi hälsade ordentligt ute i solskenet utanför kyrkan. 

”Hej, Filip”, hälsade han med öppet ansiktsuttryck. 

”Theo”, svarade jag och sträckte fram högerhanden mot hans. 

I solljuset fick jag bekräftat: vi var verkligen lika. Han var kanske något kortare. Annars hade 

vi samma kroppsbyggnad, samma hårfärg. Filips blå ögon var aningen mörkare än mina. Hans 

läppar var nästan rosa, som om de vore sminkade. Vi vandrade ner längs med grusgången mot 

parkeringen utanför kyrkogårdsmuren. Talade om väder och vind. Skönt att han inte frågade 

så mycket om mig. Jag vek ihop fracken till ett litet bylte så att det kunde se ut som en vanlig 

kavaj. Jag hade verkligen ingen lust att försöka förklara hur jag, iförd trasig frack och leriga 

lackskor, hamnat i den här kyrkan en söndag klockan elva. Dessutom förstod jag inte riktigt 

själv hur det gått till. Han stannade upp vi en av bilarna och gissa om jag blev förvånad: 

prästen körde en röd Porsche 911! 

”Är det här din bil?” 

Han log stort. 

”Nja, det är min systers. Hon gillar ärtiga sportbilar”. 

Jag gick runt bilen och betraktade den, den var hyfsat välskött. Aningen smutsig kanske. 

Noterade nöjt de klassiska runda lamporna som försvann från 911:an under 90-talet. 

”Årsmodell? Är det en 92'?” 

”91' till och med. Du kan dina bilar”, konstaterade Filip småskrattandes. Gick nog inte att ta 

miste på min entusiasm. 

”Ja, framförallt glada sportbilar! Den här är ju riktigt rolig att ha att göra med, eller hur?” 

”Dessutom”, inflikade Filip och viftade med nyckeln med porscheemblemet, ”är den ju 

relativt sett billig. Billigare än en volvo kombi. Men det är klart, så är den ju snart tjugo år 

gammal också”. 

Jag nickade eftertänksamt. 

”Hm, men det här bilarna blir aldrig gamla. De är klassiska, odödliga, tidlösa.” 

”Kanske det.” 

Filip skrattade sitt varma skratt igen och öppnade dörren. Böjde sig för att sätta sig i den låga 

bilen. Jag kastade en sista varm blick på bilens skönhet och hoppade in i den jag också. Satte 

mig tillrätta i de insuttna, vackert chanserade läderfåtöljerna. Noterade den enkla inredningen. 

Ingen teknisk finess, bara en ratt, två pedaler och en växelspak. Och så en stereo förstås. Jag 

uttryckte mitt gillande över det spartanska i gamla bilmodeller. Filip höll med. 

”Det är ju framförallt det elektriska som krånglar i alla nya bilar. Här behövs inga ömtåliga

87 


elhissar”, förkunnade han stolt och vevade ner fönsterrutan manuellt med handen. 

En ljuvlig doft av skog och natur fyllde bilen. Jag vet inte exakt vad från naturen som luktade. 

Gott var det i alla fall. 

Bilen startade och spann som en katt. Jag bad Filip att inte sätta på radion för att helt kunna 

lyssna till de över två hundra hästarna som mullrade under motorhuven. Filip tyckte det lät 

klokt. Det fanns en anledning till: jag kände att jag fann Filip. Som om vi förstod varandra. 

Jag ville helt enkelt ta tillfället i akt att få prata med en präst som verkade klok och förståndig. 

En präst som talade mitt språk. Inte för att det kanske skulle ge något. Men ändå. Någonting 

hade väckts i mig under mässan. Nu när jag satt i samma bil som prästen själv fick jag väl 

vara modig nog att fråga om allt det där som snurrade runt i mitt huvud: misstag, förlåtelse, 

synd, Gud, pärlor... Vi susade ut på landsvägen och han gasade på mot Stockholm. Jag visste 

inte riktigt hur jag skulle börja. Filip pekade på ett område med hus mellan träden där han 

vuxit upp. Han sa något, jag sa något. Ibland var det helt tyst i bilen, utan att det för den 

sakens skull blev pinsamt. Han kändes trygg på nåt sätt. Själv tog jag tillvara på tystnaden och 

funderade hur jag skulle börja ett lite djupare samtal. Egentligen skulle man ju kunna tro att 

det skulle vara prästen som tog upp den djupa tråden och började tala fromma saker med mig. 

Jag tyckte att det var skönt att han inte gjorde det. Nu var det jag som fick sätta ribban, nu var 

det på mitt initiativ som den andliga konversationen inleddes. Jag började försiktigt, lite 

trevande. 

”Alltså, det här med misstag och allt”, jag vände ansiktet mot honom och han nickade 

uppmärksamt, ”hade det inte varit lättare om vi människor hade sluppit alla våra dåliga 

egenskaper.” 

Filip visade med hela sin närvaro att han lyssnade. Märkte att han tog mig på allvar. Jag 

vågade fortsätta. 

”Jag menar, du som tror på Gud och så, undrar du inte ibland varför Gud inte skapade oss 

perfekta? Så hade vi ju sluppit allt det där dåliga som människor ställer till med, alltifrån 

lögner och svek till våld och krig”. 

Filip bekräftade med en lätt nickning. 

”Fria viljan”. 

Jag tittade förvånat på honom. 

”Vadå, du menar det här med att vi är fria att göra vad du vill?” 

”Just precis. Och Gud tar vår fria vilja på största allvar.” 

Jag tittade undrande på Filip som förstod att jag ville höra vad han egentligen menade.

88 


”Du och jag, Theo, är fria att älska och hata, fria att stöda varandra eller förstöra för varandra, 

fria att förlåta eller hämnas. Vi har ständigt ett val. Om Gud bara hade gett oss möjligheten att 

vara snälla och perfekta, hade vi inte haft något val. Vi hade varit robotar, programmerade, 

rentav tvingade, till att göra det som var rätt”. 

”Visst, vi hade varit robotar, men då hade vi i alla fall sluppit all ondska i världen”, kontrade 

jag skeptiskt. 

”Men Gud är ingen Gud som tvingar oss till något. Inte ens till att vara goda. Och nog är det 

väl rätt skönt att slippa en diktator till Gud? Om du bara kunde göra gott mot alla skulle väl 

ingen bli glad för det du gjorde. Alla skulle ta det för givet. Nu har du ett val. Ett val som sker 

i ditt hjärta. Och bara när du har ett val, när du inte är tvingad att tycka eller känna något, då 

är det äkta. Och Gud vill det som är äkta inom dig, inte det påtvingade” 

Filip sneglade mot mitt håll för att pejla av att jag hängde med. Jag avvaktade att 

kommentera. Det blev åter tyst. Efter ett kort tag tog jag upp tråden. 

”Så du menar att Gud hellre låter oss vara fria och äkta i det vi gör och tänker, än att tvinga 

oss till godhet”. 

Filip funderade. 

”Ja, det är vad jag tror.” 

Också jag funderade. Om det nu fanns en Gud önskade jag nästan att han inte hade gett mig 

något val. Då hade jag ju i alla fall sluppit den här obeskrivliga ångesten och skuldkänslan 

som pyrde konstant i min själ. Men min egen tryckande oro var inget jag ville tala om just nu, 

så personlig vågade jag inte bli. Inte än i alla fall. Jag fortsatte på det allmänmänskliga spåret. 

”Jamen alltså, varför väljer då människan att göra så mycket ont? Om nu människan har ett 

val, varför väljer vi då så ofta att vara elaka, varför väljer vi så många gånger att tala skit om 

varandra, säga elakheter och förstöra för varandra?” 

”Vi kan ställa oss tusen frågor till varför människan är ond. Och lika många frågor var denna 

ondska kommer ifrån. 'Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, 

det gör jag’, som aposteln Paulus uttrycker det i Bibeln. Det intressanta för stunden är att vi 

kan konstatera att människan gör dumma saker. Jag har nog aldrig stött på en människa som 

påstått att hon aldrig begått ett misstag. Det hör livet till. Lika naturligt som att vi blir 

hungriga och törstiga, så begår vi saker som vi sedan ångrar. Adam och Eva i 

skapelseberättelsen är ju tydliga symboler för hur mänskligheten lockas av det förbjudna, av 

det vi inte får eller borde göra.” 

”För att de åt av det där förbjudna äpplet?”

89 


”Ja, äpplen är ju naturligtvis inte farliga. Men det får bli en bibelberättelse som kan påminna 

oss om att det ligger i vår mänskliga natur att alltför ofta göra det som vi vet att vi inte borde. 

Vi har våra mänskliga brister och det tror jag att de allra flesta av oss känner till. Så, istället 

för att förgäves försöka bli något som vi inte kan bli, typ perfekta gudar, får vi försöka lära oss 

att acceptera oss själva för de vi är.” 

Jag funderade så att hjärnan hettade. Hade inte också jag ätit av den förbjudna frukten? Gjort 

saker som jag någonstans djupt inom mig kände inte var helt rätt: skämtat på andras 

bekostnad för att få grabbarnas skratt, tryckt ner andra för att lyfta fram mitt eget ego, snackat 

skit om de som lyckades bättre än jag. Men många felsteg förstod jag inte allvaret i förrän 

långt senare, inte minst den fasansfulla hemskhet jag uträttat med Carl för fyra år sedan. 

”Adam och Eva visste kanske inte konsekvenserna av sina handlingar, de förstod kanske inte 

vad de gjorde? Jag menar, ibland kanske vi människor inte förstår hur vi skadar någon förrän 

efteråt, när det är försent?” 

”Det har du alldeles rätt i. Vissa misstag går att undvika om vi bara tänkte till en extra gång, 

men minst lika många felsteg sker utan att vi riktigt förstår hur. I kyrkan använder vi oss av en 

term som sammanfattar alla misstag och misslyckanden, både de som är uppenbara och de vi 

aldrig förstår att vi begått. Ett ord som beskriver både de misstag som är straffbara i juridisk 

mening, men lika mycket alla de misstag som inte är det.” 

Filip la huvudet lätt på sned och drog samman läpparna i ett något uppgivet leende. 

”En term som är så laddad att vi knappt vågar använda den längre: synd.” 

Jag lyssnade ivrigt, uppeldad av en diskussion jag aldrig tidigare fört i mitt liv. 

”Synd... Jo jag tror jag fattar vad du menar. På dig låter det ju som om det är omöjligt att vara 

perfekt, som om vi alla är syndare? Eller? Tror du inte att det finns människor som är helt 

felfria, som aldrig gör något dumt?” 

”Jag har aldrig mött någon i alla fall” skrattade Filip hjärtligt. ”Det ligger inte i vår natur att 

vara perfekta. Vi luras oss själva när vi får för oss att vi kan vara det. Det är något djävulskt 

över det, att bli perfekt är en fåfänglig kamp som bara kan misslyckas. Det räcker med att slå 

på nyheterna för att förstå att det finns också något ont i människan, något destruktivt. Även 

om vi så skulle lyckas med konststycket att göra hundra bra grejer, så gör vi alltid någonting 

mindre bra som vi grämer oss för. Gärningar, alltså det vi gör, kommer aldrig att göra oss till 

lyckliga människor som känner frid och harmoni. Gärningar frälser inte, som man skulle säga 

i kyrkan. De ger oss inte frid, de räddar oss inte från ångest och skuldkänslor. Tvärtom, de är 

ju just gärningar som kan orsaka skuld och ångest!”

90 


Det högg till i mig. Han träffade något. Det var ju faktiskt just mina handlingar som orsakade 

all denna förskräckliga turbulens inom mig. Jag ville höra mer och frågade rakt ut det som jag 

sökte efter. 

”Vad är det då som kan få oss att känna frid och harmoni med oss själva?” 

Filip slog försiktigt ut med högerhanden. 

”Som kristen får jag tro: Gud har skapat mig och älskar mig med alla mina kvalitéer och trots 

alla mina brister. Eftersom Gud har skapat mig så känner han också till mina brister. Jag tror 

att han därför har överseende när jag ställer till det”. 

Filip log suckandes, som om han för en sekund kom att tänka på mycket av det som gått snett 

i hans eget liv. Jag tror att det var det jag gillade med honom. Även om jag hade svårt att köpa 

allt det här med Gud och tro, gick det inte att undgå att han stod för det han sa. Det fanns en 

äkthet, han menade vad han sa. Jag pressade honom till fler svar. 

”Så istället för att försöka göra goda gärningar så tror du bara att Gud förlåter dig allt?” 

Filip tvekade. 

”Självklart försöker jag göra så gott jag kan här i livet. Men… alla gör vi felsteg med jämna 

mellanrum, mer eller mindre allvarliga. Då hjälper det mig att tro på den Gud som förlåter 

mig och älskar mig ändå, vad jag än ställer till med. Det hjälper mig att våga älska mig själv. 

Om Gud gör det, kanske jag också kan. Och först när man känner kärlek, när man vågar tro att 

man är älskad trots alla brister och feltramp, har man den kraft som behövs för att möjligen 

kunna ändra ett destruktivt beteende. Allt börjar med att våga tro på kärleken.” 

Jag gav mig inte. 

”Men du tror alltså? Då måste jag fråga: hur kan du vara så säker på att Gud förlåter - du vet 

ju inte ens om Gud finns! Allt blir ju bara godtyckligt, man kan ju tro vad som helst!” 

Bebyggelsen blev allt tätare. Höghus började torna upp sig. Solen stekte varm över asfalten 

där vi gled fram. 

”Ja, visst är det så: jag tror men jag kan inget veta säkert. Jag blir rädd när jag möter 

människor som säger sig ha hela sanningen. Som säger sig veta precis hur Gud är och hur han 

vill ha det och som ser ner på alla som har något att invända”. 

”Extremister är vad jag kallar dem”, inflikade jag bistert. Filip nickade. 

”Ja, det är en form av religiös fundamentalism. Men...”, han såg fundersamt ut genom rutan, 

”jag blir lika rädd när jag möter personer som säger att de vet att Gud inte finns. Också det är 

en extremism. Människor som säger sig ha den totala sanningen och är säkra på att Gud inte 

finns, det är ju inget annat än ateistisk fundamentalism.”

91 


Jag tystnade. Så hade jag aldrig sett på saken. Kände igen mig själv lite grann. Eller ganska 

mycket till och med. Något väldigt ödmjukt infann sig i Filips röst: 

”I kyrkan tror jag vi söker en medelväg. Vi säger inte att vi vet utan vi säger just att vi tror. Vi 

kan inte säkert veta, men vi tror att det finns en Gud. Vi tror på en Gud som har skapat oss, 

som älskar oss och som förlåter oss. Vi tror på en Gud som vandrar med oss och delar både 

svåra och glada stunder. Ibland är tron stark, ibland inte ens befintlig. Eftersom vi inget vet är 

det ju självklart helt ok att både få tvivla och tro i kyrkan. Och när man vågar ha högt i tak, 

när man vågar bemöta både tro och tvivel och inte låser in sig i sin egen sanning, det är då kan 

man kan göra fantastiska upptäckter.” 

Jag nickade knappt märkbart. Jag ville göra upptäckter.

Kapitel 25 

”Var ska du förresten?” 

92 


Filip log, till synes förvånad över att samtalet fått oss båda att glömma bort var han skulle 

skjutsa mig. 

”Jag bor på Cardellgatan, men du kan släppa mig där det är lättast för dig.” 

”Lugna puckar, jag ska själv inåt stan så jag kan svänga ner förbi Stureplan.” 

Jag tackade så mycket. Utanför bilen passerade vi Gröndal, Stora Essingen skymtade till 

vänster framför oss. Staden tornade upp sig till höger om oss. Solen spelade över Mälaren och 

la ett skimrande glitter över hustak och kyrktorn. Den stad jag igår lämnat i en rib-båt 

tillsammans med okända frackbeklädda män, återsåg jag nu från en röd porsche 911 med en 

präst som dess förare. Livet är bra märkligt. Jag hade hoppats och trott att den här helgen 

skulle bli något av en vändpunkt. Att något nytt i mitt enformiga liv skulle ta fart. På ett 

annorlunda och fullständigt oförutsägbart vis kändes det som om det kanske stämde. 

Egentligen borde jag väl tacka Ian som lurade med mig till slottet. Hade det inte varit för 

honom hade jag aldrig gått på gudstjänsten och träffat prästen. Jag vände mig mot Filip för att 

passa på att ställa en sista kritisk fråga. 

”Så du tror alltså på Gud. Men vad säger du om Big Bang då? Är det bara en bluff, eller?” 

”Jag tycker inte att man behöver välja mellan att tro på Gud eller Big Bang.” 

”Jag tror i alla fall på Big Bang”, skyndade jag mig att inflika. 

Filip log. 

”Ja, det gör jag också. Men det är intressant att fråga sig vad som fanns innan Big Bang. Var 

kom den materia som skapade Big Bang ifrån? Och var någonstans skedde det – vem hade 

tillverkat det ’rum’ som Big Bang skedde i? Något eller någon borde väl rimligen ha skapat 

den första materian, men var då? Och hur då? Kanske något eller någon som själv inte 

behövde en skapare. Detta någon eller någon som vissa av oss väljer att kalla för Gud.” 

Jag funderade. 

”Jo, men det var väl någonting som skapade Big Bang och universum, antar jag.” 

”Så du tror ändå på någonting?”, frågade Filip retsamt. 

”Ja, någonting tror jag väl på.”, svarade jag buttert 

”Jag tror också på någonting.”, replikerade Filip. ”Och jag väljer att kalla detta någonting för 

Gud.” 

Det var som om jag hade bråttom upp i lägenheten. Till vad visste jag inte. Tackade Filip 

tusen gånger för skjutsen, skyndade in i porten och slängde igen dörren. Hörde kärringen

utanför dörren. 

”Slå inte så hårt i dörren!” 

93 


Liksom igår, innan hela äventyret börjat, var jag också nu uppspelt. Gick runt i lägenheten, 

vankade av och an, som om jag skulle iväg någonstans. Men jag hade ju inget planerat. 

Hjärtat bankade. Kände inte längre den malande oro som jag brukade känna. Den var utbytt 

mot en bubblande glädje som jag inte kunde lokalisera. Vet inte var den kom ifrån och visste 

inte vad jag skulle göra med den. Något hade hänt med mig i alla fall. Något bortom den 

mörka natten på slottet. Något som hade sin början i mässan i den gamla kyrkan. Förlåtelse, 

kärlek, allt det där talet snurrade för mina ögon, grep tag i mig, dämpade oron och skulden 

som härjade i mig. Mörkret fanns där inom mig, men ett starkt ljusgult sken la sig som ett 

dimmer över det. Slog mig ner på en stol. Kom på att jag inte haft mobilen påslagen på över 

ett dygn. Satte på den. Tre intalade meddelanden. Första från Madde som undrade när jag 

skulle komma hem egentligen. Det andra från Wille som ville ha mig med att dra ut och svira 

med boysen i hans band. Tredje meddelandet förvånade mig mest. Det var Ians välmodulerade 

stämma. Dock med en sällsynt ton av missmod och ånger som jag aldrig tidigare hört honom 

uppbringa. 

”Ledsen för det som hände, Theo. Det var ett riktigt dumt skämt att lura ut dig spektaklet på 

slottet. Tänkte mig inte för. Jag vet, jag är ett svin. Hoppas du kan förlåta mig nån dag… Och 

det där med drogerna... ja vi får ta det nån gång... Vi var oroliga för dig när du sprang ut i 

skogen, ville inte göra dig något ont. Men...eh... ring gärna om du vill så kan vi tala om det 

som hänt. Sorry igen. Och du - en sak till. Berätta för Guds skull inte för någon om det du såg 

och var med om. För då är både du och jag i ordentligt trubbel. Anders har mäktiga 

kontakter… Var rädd om dig. Förlåt igen. 

Vet inte om det fanns något ärligt i hans röst. För mig var han sedan denna helg inget annat än 

ett svin, någon man inte ens bemödade sig att tala med. Skulle jag ringa honom? Bitch. Han 

kan se sig om i stjärnorna efter att få snacka med mig. Kände hur känslor av oro och hat växte 

inom mig när jag påmindes om honom och helgen. Jag borde ge honom en ordentlig omgång, 

det lilla svinet... Honom och Anders. Jag var inte rädd för Anders. Skulle bara komma på ett 

smart sätt att sätta dit honom. Droger och stackars prostituerade tjejer. Det var just en snygg 

advokat. Borde hämnats på honom redan efter hur han behandlade Madde under rättegången. 

Kom på mig själv med att knyta näven och måtta ett slag mot spegeln framför mig. Sneglade

94 


på handen, utforskade den. Såg hur knogarna vitnade när jag knöt ihop näven. När handen 

fick bli en fruktad slägga, styrd av hatet och föraktet inom mig. Precis som den blev den där 

natten för fyra år sen. Natten med Carl. Såg mig själv i spegeln, tittade in i mina ögon. Stod 

blickstilla. Den tunga andningen avmattades. Såg mig själv skaka på huvudet. Han var inte 

värd det. Varken Anders eller Ian. De var inte värda ännu mera dåligt samvete och skuld. För 

det var det enda en sån hämndaktion skulle leda till. Dåligt samvete och skuld. Det visste jag 

alltför väl. 

En härlig söndagsstämning mötte mig på gatan. Vandrade ner mot Humlegården. Flanerande 

par kom gående sommarklädda med glassar i händerna. Träden stod i full blom. Gick över 

Sturegatan och trädde in i den prunkande sköna parken. På gräsmattorna låg filtar utslängda 

där sommarbruna kroppar bättrade på brännan inför höstens kyla och mörker. Ett gäng 

småkillar spelade fotboll under en ek, kämpade hårt om bollen och skrattade. Deras hjärtliga 

skratt smittade nästan av sig. Jag insöp doften av en natur i full blom. Den var så praktfull, så 

ståtlig, så grön och stark. Den var vacker, skrytsam. Och ändå så skör. Så erbarmligt skör. 

Visste naturen om vad som väntade? Visste den om att vintern kom? Att kylan var på väg, 

frosten snart gjorde sitt intåg, mörkret snart sitt inbrott? Jag blickade upp mot ekarnas lövade 

valv i allén över mig. Snart skulle löven falla. Träden skulle mista sin glans. Människor skulle 

inte längre spela fotboll kring dem, ingen skulle söka skydd i deras svala skugga. Möjligen 

skulle de duga till fulla festprissar som pissade ner dem med ångande strålar efter en kväll 

kring svampen. Eken skulle stå där, naken och huttrande. Försvarslös mot naturens egen gång. 

Jag stannade upp. Sträckte ut handen mot en grov stam. Kände dess sträva rynkor. Klappade 

den som man klappar något levande. All den eventuella glädje som spirade i mig, all den 

blomning som yrde i mitt hjärta men som inte visste var den skulle växa. Allt det starka och 

allt det vackra som låg som en tunn hinna runt min själ. En sista dag av skrytsam skönhet 

innan den dystra nakenheten.

Kapitel 26 

”Vad händer, mannen!” 

95 


Willes fråga var ingen fråga utan en hälsningsfras. Han snurrade runt på barstolen så att det 

vinröda lädret knarrade under hans ljusblå jeans. Slog ut sin arm och drog in mig i en 

hårdhänt men ack så kärleksfull kram. Det var skönt att få återse honom. Fastän jag sett 

honom i förrgår natt, kändes det som evigheter sen. Kände hur ett lättat leende sprack upp 

över min mun. 

”Tja, Wille”. 

Han blängde misstänksamt på mig. 

”Var fan har du varit?! Madde fattade ingenting vad du snackade om och till mig sa du inte 

ens att du skulle iväg! Det var nåt jävla snack om nationalmuseum och fan vet jag…” 

Jag lyssnade på Willes alla frågor medan jag samtidigt klev runt bardisken och hälsade på de 

övriga medlemmarna i Willes hårdrockande band. De verkade glada att se mig, jag var väl 

deras största fan. Eller snarare deras enda. Vände mig åter mot Wille, och höjde ursäktande 

min hand. 

”Vi får ta alla frågor om min gårdag nån annan gång. Nu är jag här i alla fall.” 

”Sure... och eftersom du är här har vi en fråga till dig.” 

Wille tittade på de andra killarna som väntade förväntansfullt på att han skulle säga mig 

något. Jag tittade på Wille, sen på de andra, och så åter på Wille. Vad hade de nu i görningen? 

”Ja kör, vad är det för fråga?” 

”Jo, vi undrar, om du skulle vilja”, han såg åter på killarna som nickade uppmuntrande att han 

skulle avsluta meningen, ”...bli medlem i vår grupp?” 

Jag nickade och formade min mun i ett förvånat uttryck. 

”Så det räcker inte med att jag är ert fan och kommer på alla era spelningar?” 

”Alltså... vi har tänkt. Du har ju länge velat komma och spela piano på våra låtar.” 

Det stämde. Jag ville bli en Tommy Lee på pianot. 

”Vi har varit tveksamma, piano känns inte hårdrock. Jag vet, även om både Mötley och Guns 

har pianospel känns det inte särskilt mycket sleaze.” 

Wille såg hur jag höjde på ögonbrynen. Många gånger hade vi diskuterat huruvida piano hör 

hemma i hårdrock eller inte. Men om Axl Rose gör det kan det väl ändå bara vara ok. 

”Vi är beredda att göra ett försök. Bestämde oss under repet igår. Faktum är att pappa har ett 

gammalt keyboard som vi släpade in i replokalen igår. Riggat och klart så det är bara och 

komma och jamma med oss på onsdag. Spelning nästa helg. Så drar vi ut och festar efteråt! 

Vad sägs?!”

96 


Wille och killarna sken ikapp, stolta och förväntansfulla över att få komma med ett sådant 

fantastiskt erbjudande. Jag undvek deras blickar, lät blicken vandra över det sjaskiga ölhaket. 

Undrade stilla varför Wille måste envisas med att hänga på sunkiga barer längs Sveavägen när 

han träffade bandet. Drog en suck, knäppte upp guldknapparna i min mörkblå blazer och tog 

plats på en stol bredvid Wille. 

”Tack killar. I förrgår hade jag jublat över en sån här fråga och tackat ja omgående. Men nu...” 

Jag tystnade, funderade hur jag skulle säga det. Det låg som en tät dimma av öl, ingrodd rök 

och spänd förväntan över bordet där killarna vilade sina armbågar och andäktigt väntade på 

mitt svar. ”...jag tror inte att jag har någon lust. Alltså, ni vet ju att jag verkligen gillar er 

musik. Och jag älskar att spela piano, vare sig det är Mozart eller Kiss. Men, er musik är så 

förknippat med så mycket annat. Sånt som jag på något sätt vill ta avstånd ifrån och...” 

”Vad i helvete snackar du om?” 

Wille lutade sig tillbaka och satte armarna i kors, märkbart skeptisk till mitt resonemang. Jag 

försökte förklara mig på nytt. 

”Ok, säg så här: Efter varenda spelning ni haft har det alltid följts åt av att ett gäng med 

vackra damer har kommit fram till er och så...” 

De tittade på varandra och log glatt. 

”Just precis. Hotta brudar hör till hårdrocken!” 

Wille småskrattade fram orden. Tittade sen åter bistert på mig. 

”Var försöker du komma?” 

”Ja, jag tror inte att det är en livsstil som passar mig längre” 

”Vänta nu Theo, du menar alltså att du inte har lust att lira med oss för att vi efter 

spelningarna umgås med vackra damer? Och det ska komma från dig? Du som så sent som 

igår vaknade upp efter ännu en natt med Nitlotten. Du som är otrogen med en av våra gamla 

vänners flickvän! Vad tror du egentligen att Freddan skulle säga om det här?” 

Jag såg åter ner i marken, generad över att Wille träffat mig på min ömma punkt. Såg upp 

igen. 

”Det är just det. Jag vet, det jag har gjort mot Freddan är oförlåtligt. Jag skäms över det. Men 

du borde skämmas lika mycket som bedrar Hanna helg efter helg!” 

Jag tittade anklagande på Wille. 

”Det är väl ändå mitt problem! Eller hur?” 

Wille var påtagligt irriterad. De andra killarna satt tysta och lyssnade på vårt munhuggande. 

De var så olika oss på något sätt. Kanske för att de kom från förortens arbetarmiljöer. Men vi

97 


gillade varandra. Det fanns en ärlighet och rakhet hos dem. Och jag tror att de gillade min och 

Willes ofta kaxiga attityd, att ingenting var omöjligt, allt gick att ordna. Trummisen, Tompa, 

mötte min blick, drog på munnen. 

”Jag tror jag vet vad du menar Theo. Det är mycket brudar efter en spelning. Och jag går 

gärna hem med dem. Men jag är ju singel så då är det väl ingen fara?” 

Både jag och Wille tittade förvånat på Tompa. Han brukade inte säga så mycket, bara när han 

var full egentligen. Och vad skulle jag svara på frågan. När han märkte att jag dröjde att svara 

fortsatte han med fumlande ord. 

”Jag menar, om tjejen är singel och vill gå hem med mig... Och jag är singel och vill gå hem 

med henne... då borde det väl, eh, inte vara någon liksom big deal? Jag menar, om vi använder 

skydd och så? Bara två personer som vill ha lite skoj och inte sova ensamma…” 

Wille hakade på. 

”Nej och du är ju singel Theo! Du får väl låta bli att dra hem kompisars tjejer och fokusera på 

dem som är lediga. Så slipper du ha så dåligt samvete efteråt.” 

Han puffade mig lätt i sidan och log förnöjsamt. Tompa såg att jag fortfarande var skeptisk. 

Han pekade på de två andra killarna i bandet, Mustafa och Conny. 

”Alltså, Mustafa du har ju flickvän och du går ju aldrig hem med någon annan.” 

Mustafa nickade. 

”Har aldrig varit otrogen.” 

Tompa fortsatte. 

”Och du Conny har inte flickvän, men brukar väl ändå inte springa hem med så mycket 

tjejer”. 

”För att ingen vill hem med mig” grinade Conny så att snuset höll på att trilla ur munnen. Han 

stoppade prillan tillrätta och la till: 

”Och för att jag inte har någon större lust att ragga brudar. Jag vill hellre supa efter en skön 

spelning.” 

Jag suckade återigen. 

”Det är just det också. Supandet. Det är inget bra.” 

”Nu får du fan ta och ge dig, Theo!” 

Wille som kände mig bäst runt bordet kände inget behov av att försöka vara vänlig i tonen 

som Tompa. Eller rättare sagt, Wille kände aldrig någonsin ett behov av att vara len i truten 

mot någon. Han var hellre ärlig och arrogant. 

”Theo, du super ju varje helg ändå! Vad fan har hänt med dig? Vad gjorde du igår egentligen? 

Du är ju helt jävla förändrad! Börjar bli löjligt det här.”

98 


”Jag är trött på supandet. Det ger mig inget längre”. 

”Jamen skit i att supa då! Du är väl inte med i bandet för att dricka heller? Du är med för att 

spela piano så bra som du bara kan! För min del får du gärna vara nykterist om det känns 

bättre.” 

Jag gick till motangrepp. 

”Handlar inte om att jag vill vara nykterist. Jag tar gärna ett glas vin eller tre. Men jag tänker 

inte supa mig redlös var och varannan dag längre! Alkoholist är det för tidigt att vara när man 

är 21!” 

Vi tystnade allihopa. Wille satt med armarna i kors, jag suckade uppgivet för tredje gången. 

Tompa, Mustafa och Conny lutade sig över bordet och inväntade att jag eller Wille skulle ta 

upp tråden igen. Wille var alltid het på att diskutera och vi visste nog alla att det inte skulle 

dröja länge förrän han ånyo satte igång. Jag förekom honom och återgick till våra respektive 

otrohetsaffärer. 

”Jag ska ringa upp och be Freddan om ursäkt. Han förtjänar det. Du borde göra likadant med 

Hanna.” 

Han stirrade föraktfullt på mig. 

”Är du helt jävla dum i huvudet? Vem fan tjänar på det? Visst du kanske mår lite bättre, 

känner att du får rentvå ditt dåliga samvete. Men tror du Lotten skulle bli glad att du ringer 

upp hennes pojkvän? Och tror du att Freddan skulle bli glad? Ska du ringa och säga: ’Hej 

Freddan, det är Theo, jag vill bara säga att jag har satt på din flickvän Lotten varenda helg sen 

du åkte till London’. Är det så du ska säga? Det är ju bara taskigt att låta honom plågas av 

dina jävla misstag. Låt honom vara. Det är bättre för honom att inget veta. Du får bära på dina 

felsteg själv, lämpa inte över dem på oskyldiga!” 

Vi avbröts av att dörren slogs upp. Tompa studerade blondinen som med lätta steg närmade 

sig bordet där vi satt. Madde hälsade glatt, hoppade upp på den sista lediga barstolen kring 

vårt bord. Snurrade runt och vände sig mot oss. Frågade hur läget var. Jag teg. Wille blängde 

avundsjukt på Madde. 

”Varför så glad? Har det hänt något särskilt?”. 

”Det måste vara Håkan”, suckade Madde med något drömskt i blicken. 

”Klubbvärdshåkan?!” utbrast jag och Wille i kör. 

Madde började berätta. Han var tydligen helt fantastisk. Snäll, omtänksam, rolig. Ungefär som 

alla ragg som hon skulle beskriva dagen efter. Jag fick avbryta henne.

99 


”Kan du inte bara säga som det är, Madde.” 

”Vadå?” 

”Att du ligger med Håkan för att han är bra att känna när man ska ut. Så att man kommer förbi 

kön.” 

Jag har nog aldrig sett Madde så arg på mig. Den röda färgen steg i hennes ansikte. Hon knöt 

sin näve och drämde den i bordet. 

”Vad i helvete tror du om mig? Och du ska vara min vän! Jävla idiot.” 

Jag tittade osäkert bort. Försökte se självsäker ut. Försökte hitta något bra att kontra med. 

Wille skakade på huvudet och skulle förklara för Madde. 

”Theo har blivit nån jävla moralist. Man får inte dricka, än mindre ragga.” 

Madde iakttog mig bistert där jag satt med armarna i kors. Inte kunde väl jag hjälpa att jag var 

den enda med samvete. Den enda av oss som insåg det vämjeliga i vårt beteende. Maddes 

glada leende hade förvandlats till ett bittert, uppgivet leende. 

”Du är ju precis som Carl. Du är precis lika dömande. Men det som varken du eller Carl 

verkar kunna få in i era tröga små hjärnor, är att jag inte ligger runt för att få några jävla 

fördelar.” 

”Varför gör du det då?” 

”Ibland för att ha kul och slippa sova ensam. Ibland för att jag gillar någon skarpt. Som 

Håkan. Det är väl ändå mitt liv? Du ska skita i vad jag gör på nätterna. Det är ju inte så att jag 

dömer dig för att du drar hem med Nitlotten eller nån annan donna varje helg!” 

Kände hur irritationen mot mig steg runt bordet. Wille och Madde fick sällskap av bandet som 

betraktade mig med stor skepsis. Jag hade inte gjort mig populär. Var nog för trångsynt för 

dem. Egentligen var det väl de som var förbannat trångsynta. Reste mig upp, knäppte 

guldknapparna. 

”Vi ses”. 

”Men kom igen Theo, bli inte sur nu…” 

Wille försökte tafatt hindra mig från att gå. Jag slingrade mig ur hans grepp. 

”Jag måste tänka”.

Kapitel 27 

100 


Vandrade Kungsgatan neråt. Ville hem och gömma mig i tystnaden. Ville för första gången på 

mycket länge vara i fred med mina tankar. Såg upp mot himlen. Orosfyllda moln invaderade 

den tidigare så klarblå himlen. Drog kavajen tätare om mig. Det hade blivit kallt. Under min 

hastiga vistelse på baren hade den heta sommaren blivit till kylig höst. Jag ökade takten. 

Ryckte fram mobilen ur innerfickan. Det fanns ett telefonsamtal som jag ville ringa innan jag 

stängde in mig hemma. Wille och Madde hade alltför rätt när de pikade mig om min relation 

till Lotten. Nu skulle jag en gång för alla ringa upp Freddan och berätta som det var. Stå för 

det jag gjort. Be om ursäkt. Att bedra en av mina äldsta vänner var en av de saker som 

skapade mitt så bottenlöst dåliga samvete. Men det var inte bara för att få slippa ångesten som 

jag skulle ringa Freddan. Jag ville framförallt statuera ett exempel för Wille, Madde och för 

mig själv: att även om folk låg runt och bedrog varandra hit och dit så skulle jag visa att jag 

var någon som stod för det jag gjorde. Jag ville bevisa att jag inte var ett fullt lika stort kräk 

som mina vänner som försökte dölja sina misstag och svek. Genom att stå för mina handlingar 

och be om ursäkt skulle jag på något sätt visa att jag var bättre än någon som Wille, som i det 

längsta sökte dölja otroheten. 

”Vad i helvete!” 

Freddans reaktion förvånade mig. Jag hade sagt precis som det var. Att jag och Lotten 

tillbringat rätt många nätter tillsammans sedan han försvann till London i somras. Närmare 

bestämt elva nätter när jag försökte kolla i agendan för att komma ihåg när jag gått hem med 

henne, när jag funnit någon helt annan att spendera natten med eller när jag någon gång dristat 

mig till att gå hem själv. Först hade han bara blivit tyst. I en evighet kändes det som. När jag 

sen frågade om han fortfarande var kvar satte han igång på ett sätt jag aldrig tidigare hört 

honom på. 

”Din jävla lilla gris! Vem i helvete tror du att du är! Du ska vara min polare?!” 

Regnet hade börjat droppa och jag tog skydd under svampen. Lättklädda solbadare skyndade 

huttrande hem över gatorna. Jag bannade mig själv för att jag av någon anledning hade velat 

ringa utomhus. Jag trodde att det skulle kännas tryggare att få se människor omkring mig när 

jag berättade om allt det här svåra. Nu stod jag och frös och tittade på alla andra som frös på 

Stureplan. Medan Freddan överöste mig med allehanda skällsord. Sen blev det åter tyst i 

luren. Hade han lagt på? Nej. 

”Vet du vad Theo… Du ska akta dig jävligt noga. När jag kommer tillbaka i december ska jag 

nita dig. Nita dig så att du aldrig mer kommer att ens våga titta åt Lottens håll.”

101 


Tänkte lugna honom med att Lotten inte betydde något för mig, det var verkligen ingen som 

jag hade känslor för. Men så kände jag att det bara skulle göra saken värre. Jag hade gjort 

honom illa för något som inte betydde något för mig. Nu började jag bli rädd. Hans tonfall var 

minst sagt hotfullt. Freddan kunde vara läskigt impulsiv. Och långsint. Skulle vi träffas på fel 

ställe vid fel tidpunkt fanns det nog en risk att han skulle göra verklighet av hoten. Han la på 

luren. Avslutade med att säga att jag skulle se upp. 

Och det var just vad jag tänkte göra. 

Hann inte mer än rusa hem genom det tilltagande höstregnet och smälla igen dörren till 

lägenheten förrän Lotten ringde mig. Medan grannkärringen gastade om jag inte skulle slå i 

dörren skrek Lotten till mig i luren. Hon lät sjukt förbannad. Undrade hur jag kunde vara en 

sån egoistisk jävla idiot som ringde upp och berättade allt för Freddan, utan att ens kolla med 

henne först. Jag sa att jag hade fått nog, att jag ville stå för vad jag gjort och att Freddan 

förtjänade en ursäkt. 

”Hoppas du är nöjd nu. För Freddan har gjort slut.” 

Hennes röst skälvde. Hörde hur hon försökte hålla gråten tillbaka. Nu var det svårt att känna 

sig som en bättre person. Jag hade stått för mina handlingar, med ett ödesdigert resultat. Wille 

och Madde tyckte att jag var helt korkad. Freddan skulle typ slå ihjäl mig. Han var förstås helt 

knäckt. Lotten var lika knäckt. Helt förstörd. Jag hade bara lyckats få ännu mera dåligt 

samvete. Försökte intala mig att jag hade gjort det enda rätta. Men det var svårt när jag fick 

lyssna till Lottens otröstliga snyftande i örat. 

”Varför, varför Theo! Varför skulle du säga något? Vi hade det ju bara lite kul när vi båda var 

ensamma om natten!” 

”För att jag vill vara en bra människa”, hörde jag mig själv säga utan att riktigt förstå vad jag 

själv menade. Men det var nog det som det handlade om. Jag ville så gärna bli en perfekt 

människa utan massa skit som plågade mitt söndertrasade samvete. 

”Hoppas du tycker att du har lyckats”. 

Hon la på. Jag sjönk ner på golvet i hallen. Lutade huvudet mot väggen. Hörde 

grannkärringen fortfarande gasta genom väggen om att jag måste stänga dörren försiktigt. Vad 

jag än gjorde tycktes det bli fel nu. Den dag som hade börjat lovande med strålande solsken i 

pastoral idyll när jag vaknade vid eken, hade övergått till något katastrofalt. På mindre än ett 

par timmar hade jag gjort mig ovän med mina två bästa vänner på baren. För att därefter 

lyckas med konststycket att sabba mina vänners förhållande och bli hotad till livet. Freddan

102 


och Lotten verkade inte tycka annat än att jag var ett svin. Vilket jag också naturligtvis var. Ett 

egoistiskt jävla svin. 

Mörkret hade börjat falla utanför fönstren och det drog kallt från ett fönster som stod öppet. 

Stengolvet i hallen var kallt. Vet inte om det var en regndroppe från mitt hår som letade sig 

ner över min kind. Men jag tror faktiskt att jag grät. En tyst, stilla tår som smakade salt när 

den rörde vid mina läppar. Jag reste mig upp. Stängde igen fönstret mot världen utanför.

Kapitel 28 

103 


Det blev en lång, mörk höst. Kylig med bistra vindar som bet tag i mig så fort jag satte foten 

utanför bostaden. Jag stannade hemma så mycket jag kunde. Av rädsla kanske. Rädd för att 

konfronteras med Lotten och Freddan. Rädd för att jag skulle hamna i luven på Madde och 

Wille igen. Rädd för vad jag skulle ta mig till om jag stötte ihop med Ian. Mest av allt rädd för 

mig själv. Rädd för att jag skulle såra någon. Visst, det låter töntigt. Men det var vad det 

handlade om. Om jag skulle säga något dumt eller göra något korkat så skulle jag få ett så 

jävla dåligt samvete efteråt. Jag skulle känna mig misslyckad. Få ännu svårare att tycka om 

mig själv. Så jag stannade hemma med mig själv. Då kunde jag väl ändå inte göra någon illa? 

Nu skulle jag kunna bli perfekt. När man inte umgås med nån riskerar man ju heller inte att 

göra några misstag. Och gör man inga misstag så är man ju perfekt. Och då kan man ju till 

och med tycka om sig själv. Genialiskt. 

Så jag satt därhemma i min ensamhet. Gick och storhandlade på T-jarlen max en gång i 

veckan. Ville inte ta för stora risker att stöta på någon. Vid ett tillfälle sprang jag in i Dumbo, 

min korkade gamla tennispartner. Han berättade det senaste skvallret. Jag lyssnade nöjt. En ny 

otrohetsaffär skakade vänskapskretsen: Wille och Hanna, naturligtvis. Tydligen hade Hannas 

pappa fått syn på Wille i armarna på Edith, Hannas bästa kompis, i Hannas föräldrars säng. 

Wille hade varit korkad nog att ragga upp flickvännens bästis på flickvännens födelsedagsfest 

i hennes föräldrahem. Pappan ska ha dragit upp Wille ur sängen och bokstavligen kastat ut 

honom med huvudet före. Hanna hade sen gjort likadant med sin så kallade bästa vän. 

Dessutom hade Jonny fått böter en tidig morgon när polisen tog honom på bar gärning när han 

var i färd med att pissa ner skyltfönstren till Sturegallerian. När polisen förklarade att det blev 

800 kronor i böter hade Jonny tyckt att det var så billigt att han bett om att få två böter till. 

Polisen hade stått som ett frågetecken medan Jonny skyndade att pissa ner ytterligare två 

skyltfönster. Jonny älskade att slösa och provocera med sina nyvunna rikedom. Och inte nog 

med det. Senaste festen hade urartat i slagsmål och polisanmälningar. Dumbo visade ängsligt 

upp blåmärken på armar och ben. Han var den första person som jag kände som hade blivit 

misshandlad av en idiot med en Dom Pérignon-flaska. Under misshandeln hade flaskan till 

slut gått sönder varpå gärningsmannen, en äcklig wannabe enligt Dumbo själv, desperat kastat 

sig ner på parkettgolvet och försökt dricka upp det kostsamma innehållet. Förutom att ha 

blivit brutalt misshandlad med en Dom Pérignon, oroade sig Dumbo själv sig för ett oskyddat 

samlag under samma fest. Han visste inte ens vad tjejen hette. Tänk om hon hade någon 

äcklig smitta? Jag njöt. Kände mig på något sätt bättre. Som om jag hittat en annan väg, en

104 


enklare väg som inte ledde in i det ångestladdade fördärvet. Var höll jag då själv hus, undrade 

Dumbo intresserat. Jag hade ju hållit mig borta från allt vad fester heter under över en månad. 

Hade inte ens mobilen påslagen. Skruvade på mig, visste inte hur jag skulle förklara. Nöjde 

mig med att säga att jag behövde ett break. That’s it. Dumbo verkade godta anledningen. Han 

nickade och rusade vidare i vimlet. 

Jag mös när jag kom hem till den mörka lägenheten. Visst var jag bättre. Bättre än mina 

stackars vilsna vänner. Kunde inte låta bli att le för mig själv när jag tänkte på all oro och 

ångest som otroheten, fyllan och det ohämmade sexet skapade hos de drabbade. Jag slapp allt 

det nu. Jag stod utanför. Påverkades inte. Behövde inte känna varken oro eller dåligt samvete. 

Jag var ju inte ens inblandad. Var trygg i min ensamma lägenhet. Packade upp de inköpta 

konserverna och skakade på huvudet när jag tänkte på hur de hade det utanför fönstret. Själv 

hade jag börjat läsa Bibeln. Kröp upp i pappas läsfåtölj och kände mig så himla bra. Medan 

mina kompisar sprang runt och ställde till det för sig här och där, bläddrade jag fram till 

evangelierna och läste om Jesus. Kan det bli så mycket bättre? Jag kände mig verkligen så 

himla bra. Jag hade nog funnit något djupare, något mer äkta, till skillnad från alla andra som 

mest bara verkade köra ner sig allt djupare i all möjlig skit. Eller sörja var ett bättre ord än 

skit, tänkte jag. Svordomar ville jag vänja mig av med. Wille och Madde och alla andra 

människor svor ju i var och varannan mening, men det passade sig inte riktigt om man vill stå 

över de övriga. Då krävs det att man försöker lite extra, som att sluta svära. Man måste ju på 

något sätt kunna märka skillnaden mellan mig och dem. Riktade mina ögon mot Bibelns 

tunna blad. Det var verkligen skönt att läsa Bibeln. Jag förstod inte allt, men det viktigaste. 

Jesus talade mycket om omvändelse. Det var ju precis vad jag hade gjort. Jag var omvänd. 

Hade slutat dricka alkohol, slutat upp att vara otrogen och gå på suparfester. Jag var verkligen 

omvänd. Och så lovprisade Jesus de fattiga och de hungriga och sa att himmelriket hörde till 

dem. Och jag levde verkligen fattigt. Pappa, som hade flyttat till mamma i Paris över 

vinterhalvåret, skickade en massa pengar till mig att leva på varje vecka. Men jag var inte dyr 

i drift längre. När inga pengar gick till årgångschampagne, drinkbord och flotta 

restaurangbesök gjorde jag knappt av med några pengar alls. Levde på nudlar och billig 

konservmat. Några gånger testade jag att inte äta på ett par dagar för att riktigt bli hungrig och 

svälta mig själv ett tag. Efteråt kunde jag känna en viss tillfredställelse. I min desperata 

hunger borde jag ju komma närmare Gud. Jesus sa ju att de hungriga skulle bli saliga. Det 

svåraste var kanske när Jesus sa att man skulle förlåta varandra. Jag hade svårt att förlåta Ian.

105 


Tyckte att det han utsatt mig för var helt sjukt. Ännu svårare var det att förlåta Carl. Det falska 

lilla svinet. 

Liksom jag eggade mig själv att leva så fattigt som möjligt och äta så sällan som möjligt, 

utmanade jag mig själv att läsa Bibeln så länge som möjligt varje dag. Jag satt alltså i pappas 

fåtölj i våningens bibliotek och sträckläste. Något som alltför ofta irriterade mig var att jag titt 

som tätt under läsningen kände en dragningskraft till tv:n. Ännu fanns tv-tablån som ett 

rinnande vatten i huvudet. Jag visste exakt när mina favoritserier visades. Men att sitta och glo 

på Simpsons eller någon såpa kan väl knappast vara uppbyggligt för själen. Ville jag nu bli en 

bra människa, rentav perfekt, kunde jag inte låta min tillvaro fyllas av anskrämliga program 

som bara tog upp min koncentration. Jag bestämde mig för att ställa ner tv-apparaten i 

källaren. Där kunde den stå och samla damm. Jag tänkte inte låta den fresta mig något mer. 

På tal om frestelser. Jag brukade fantisera om Lotten på kvällarna. Tillfredställa mig själv till 

minnet av vad vi gjorde mellan lakanen. Fanns något eggande i vetskapen om att jag visste att 

hon hade pojkvän. Fanns något förbjudet som tände en flammande hunger i mig. När jag mött 

Dumbo häromdagen hade han berättat en passant att Lotten och Freddan var tillsammans 

igen. Och nu satt jag i mörkret hemma och fantiserade om att ha sex med henne. Men inte får 

man väl som en god människa ens tänka på kvinnor som har pojkvän? Var det inte så Jesus 

menade när han pratade om äktenskapsbrott? Att man i sitt hjärta bryter ett äktenskap bara 

genom att se på kvinnan med åtrå? Jag begick i min ensamhet, som jag förstod det, ett lika 

stort svek som om jag hade varit otrogen med henne på riktigt. Nu levde jag visserligen inte ut 

mina begär i praktiken, men likväl fanns de där i mitt hjärta. Jag försökte tvinga mig att inte 

tänka på henne. Det var svårt. Istället fantiserade jag om Isabelle, den där blåögda skönheten 

jag mött hemma hos Jonny på Strandvägen. Visste inte om hon hade pojkvän. Tänk om hon 

hade det? Då var hon ju en upptagen kvinna som man inte borde tänka såna tankar om. Och 

om hon inte hade pojkvän, var det okej att fantisera om henne då? Det sa väl Jesus inget om? 

Jag kom inte på några kloka svar. Var helt villrådig. Visste inte vad jag skulle ta mig till. 

Försökte ignorera min sexualitet, hämma den fullständigt. Inte tänka på något upphetsande, 

aldrig tillfredställa mig. Fungerade inte alls. Kom snart på mig själv att sitta och surfa porr 

framför datorn. Som om det skulle vara bättre! Här satt jag och skulle vara en perfekt 

människa som inte sysslade med någon form av otrohet, för att istället tillfredställa min 

sexualitet genom att kolla på utnyttjade tjejer som visade upp sig i de mest intima poser.

106 


Stackars tjejer. Kände mig bara mer och mer som ett äckel. Jag tillfredställde min sexuella 

drift med hjälp av tjejer som kanske var utsatta och inte hade något annat val än att ställa sig 

framför kameran och låta män tjäna pengar på deras kroppar. Vilket svin jag var. En enorm 

våg av dålig samvete sköljde över mig. Genom att tillfredställa mig till de där bilderna bidrog 

jag säkert till att porrindustrin kunde blomstra och köpa fler fattiga kvinnor att utnyttja. Jag 

fick göra som med tv-apparaten: bära ner hela datorn i källaren. Jag borde väl ändå kunna låta 

bli att tillfredställa mig själv. Hur svårt kan det vara? 

Jag levde i en total tystnad. Allt ljud jag hörde var ljud som jag själv åstadkom. Strax efter att 

jag tagit beslutet att ställa ner tv:n och datorn i källaren fick också mina tidigare så älskade 

hårdrocksskivor följa med. Precis som såpor och porr måste vara skadligt för själen, kunde ju 

inte heller musik som bland annat handlade om tjejer och alkohol på något sätt vara nyttigt att 

lyssna på. Och även om inte alla texter handlade om sånt, så visste jag ju vilka det var som 

skrivit musiken: urspårade rockstjärnor. De var ju av samma skrot och korn som de jag 

brukade umgås med innan jag stängde in mig i lägenheten: killar och tjejer som festade, drack 

och tog droger. Som låg runt med alla de kunde och levde allmänt oanständigt. Om jag ville 

ha en självrespekt, en kontroll över mig själv och mina djuriska lustar, kunde jag inte låta mig 

förtrollas av den fördärvade rockmusiken. Skivorna åkte alltså ner i källaren. Men det var 

faktiskt svårare att skiljas från Beatles och Rolling Stones än vad det var att skiljas från tv- 

apparaten och datorn. Musiken var ju mitt stora intresse, vid sidan av tennisen möjligtvis. 

Men jag hade ju mina älskade klassiska skivor kvar. Det var ju ändå rekorderlig och bra musik 

att lyssna till. Trodde jag ett tag i alla fall, tills jag började fundera vilka människor som 

skrivit de klassiska mästerverken. Upptäckte till min stora fasa att bakom de stora 

kompositörernas namn gömde sig människor med samma brister och svagheter som hos 

rockstjärnorna. Kompositörerna hade levt liv präglade av alkohol, otrohet och bittra misstag. 

Mozart var i alltför många avseenden inte en mer respektabel figur än Keith Richards. Den 

klassiska musiken, som till och med spelades i kyrkorna, var i själva verket inte mer rumsren 

än hårdrocken! Det var med tunga, modlösa steg som jag bar ner de toner som fyllt min själ 

till källaren. Där begravdes en kartong med den vackraste musik på ett fuktigt golv bakom en 

platt-tv och en dator.

Kapitel 29 

107 


Jag smög iväg en natt. Gatan utanför var inte fullt så kyligt hård som den såg ut att vara från 

fönstret. Jag var lätt i kroppen efter all fasta och rörde mig till en början snabbt över 

trottoaren. På grund av samma fasta blev jag snabbt trött av att skynda fram och tillbaka till 

containern på Valhallavägen. Det var rätt så behagligt ute. Skönt med frisk luft, skönt att få 

röra på sig. Innan, i det liv jag levt för mindre än två månader sen, gillade jag att röra på mig 

och träna kroppen. Nu såg jag mest kroppen som ett nödvändigt ont. Kroppen orsakade bara 

massa problem, den var så himla djurisk på nåt sätt. Den fick mig att tänka på mat när jag 

ville fasta, den frestade mig att tänka på Lotten eller Isabelle när jag inte tillfredställt mig på 

ett par veckor och den lockade mig att sätta på mig snygga kläder så att jag kunde få se vacker 

ut. Jag kom på mig själv med att alltid klä mig i något snyggt när jag skulle gå ut och handla 

mat. Utifall att jag skulle träffa någon. Men fåfänga kan väl inte vara bra? En vacker fasad var 

väl bara ytlig skit. Fanns ju ändå ingenting inom mig som var vackert. Bara massa lustar och 

annat skräp som måste tuktas. Att springa runt i fagra kläder skulle bara vara att falla för 

kroppens fåfänglighet och försöka lura sig själv och sin omgivning. Dessutom träffade Jesus 

en rik yngling i ett av evangelierna. Ynglingen frågade Jesus vad han ska göra för att få evigt 

liv, varpå Jesus svarade: 

”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i 

himlen. Kom sedan och följ mig.” 

Jag trodde att det var vad Jesus också skulle säga till mig. Jag var som den där ynglingen som 

hade ett opassande överflöd av materiella ting. I synnerhet vad gällde kläder. Nu fick det vara 

slut med det också. Uppe på Valhallavägen stod en container för insamling av kläder att 

skicka till världens fattiga. Det kändes grymt bra att få dumpa säck efter säck med kläder den 

natten. Kände mig verkligen nöjd med mig själv. Nästan så att jag skulle ha velat att någon 

polare såg mig nu. Såg den insats jag gjorde. Såg den goda människa jag var. Här stod jag en 

novembernatt och skänkte bort alla mina kläder till de som behövde dem bättre. För mer än en 

sekund kände jag att nog var på väg att bli en bra människa. En människa som inte tänkte på 

mig själv. En människa som älskade andra som han älskade sig själv. Eller till och med: en 

människa som älskade andra mycket mer än vad han älskade sig själv. Fantastiskt. Kanske 

kunde jag börja gilla mig själv trots allt det dåliga som jag var orsak till. 

När jag bar den sista stora säcken med kläder stötte jag ihop med en uteliggare med en kasse 

tomburkar i ena handen. ’Frasse’ sa han att han hette. Han frös nåt förbannat. Det slog mig att

108 


också han var en av världens fattiga, även om han höll till i Stockholms fina kvarter. Jag 

öppnade upp påsen och ryckte fram en gammal fjällräven-jacka att ge honom. Hittade ett par 

vantar, en mössa och till och med en halsduk. Tackade Gud för att det var säcken med 

vinterkläder jag råkar bära på när jag mötte Frasse, och inte den med sommarskjortor och 

shorts. Frasse tackade hjärtligt, försökte nästan ge mig en kram men jag lyckades backa undan 

lite snyggt. Han luktade inte sprit och verkade inte påverkad av något annat heller, så jag 

vågade ge honom ett par tjugolappar till bulle och kaffe nere på Seven-eleven. Då kom frågan 

som helt ställde mig. 

”Kan inte du hänga med? Jag skulle så gärna vilja ha någon att snacka med. Bara 10 minuter. 

Bara någon att dela en kopp kaffe med…” 

Ok, nån måtta får det ändå vara. Jag ångrade mig nästan att jag hade stannat och gett honom 

kläderna. Visst tyckte jag synd om honom, han påminde lite om min pappa på nåt konstigt 

sätt. Och visst hade jag väl tid att göra honom sällskap ett litet tag, hade ju all tid i världen. 

Men hallå! Varje morgon klockan sju steg jag upp för att läsa Bibeln ett par timmar. Om inte 

jag skyndade mig hem skulle jag bli för trött för att orka hålla den rutinen. Och jag behövde 

rutinen. Den gjorde så att dagarna kändes lite lättare, som att tiden gick lite fortare uppe i den 

tysta lägenheten. Och nu skulle Frasse lura iväg mig att ta en kopp kaffe och sitta prata. Nej. 

Nån måtta får det vara. 

”Jag måste hem, ska läsa Bibeln.” 

Frasse tittade förvånat på mig. 

”Bibeln?” 

”Just precis”, svarade jag stolt. 

Granskade hans ansikte för att se om han inte blev lite imponerad av att en sån ung kille som 

jag ägnade mig åt bibelläsning. Och nog såg han lite häpen ut. Jag log vänligt mot honom. 

”Du kanske också skulle läsa Bibeln lite grann. Det skulle nog vara upplyftande för dig.” 

Frasse spärrade förvånat upp sina trötta ögon. 

”Varför då?” 

”Jo, Frasse, du förstår: visst är du fattig?” 

Frasse nickade uppgivet. 

”Och visst är du hungrig, Frasse?” 

Frasse fortsatte att nicka modfällt. 

”Har inte ätit ett ordentligt mål mat på jag vet inte hur länge.” 

Jag sken upp. Nu hade jag verkligen fantastiska nyheter för Frasse. 

”Frasse. Lyssna noga nu, för det här kommer att göra dig gott!”

109 


Han log försiktigt, rynkade sin panna och vände örat mot mig för att riktigt höra vad jag hade 

att säga honom. 

”Du är fattig och hungrig, Frasse. Just därför är du lyckligt lottad - ja du är salig!” 

Frasses panna rynkades ytterligare. 

”Förstår du inte vad jag menar, Frasse?” 

Han skakade på huvudet. Jag förklarade ivrigt. 

”Jo. Jesus säger att himmelriket tillhör de fattiga. Alltså dig! Och Jesus säger att de som 

hungrar är saliga, för de ska bli mättade! Förstår du inte? Du är lyckligt lottad!” 

Frasse satte ner kassen med tomburkar på en bänk intill. Studerade mig noga. Jag log 

barmhärtigt mot honom. 

”Frasse, jag önskar att jag hade det som du. Du har inget överflöd. Du har så att säga skänkt 

bort dina ’mantlar’. Du har skänkt bort dina pengar, lever utan ett öre på fickan. Du är fattig 

och hungrig, just som Jesus vill ha det. Han gillar såna som dig. Din hunger och fattigdom 

bereder dig en plats i himlen, käre vän”. 

Den sista meningen försökte jag säga med uppriktig värme i rösten. Jag ville verkligen att 

Frasse skulle förstå hur bra han egentligen hade det tack vare att han var hemlös i den kyliga 

natten. Värre var det med mig som hade en skön varm lägenhet att skynda hem till. Jesus 

skulle nog inte gilla mig. Log mot Frasse och skulle säga hej då. När han plötsligt såg lite arg 

ut. Inte alls så där förvånad och inlyssnande som förut. Han såg rentav förbannad ut. Öppnade 

sin stora mun. 

”Det var det mest korkade jag någonsin hört!”, bullrade han fram. ”Tror du själv på vad du 

säger?” 

Jag backade ett steg, handfallen över Frasses tvära reaktion. 

”En sak ska jag säga dig, grabben: det här livet som hemlös på gatan kan inte vara Guds vilja! 

Det är ett rent helvete. Varje dag är en plåga. Och du har mage att påstå att du skulle vilja leva 

som mig? Du vet inte vad du talar om, grabben. Jag skulle inte önska min värsta fiende att 

leva det liv som jag lever, så varför skulle Gud vilja att någon gjorde det? Gud som sägs vara 

god och älska oss människor, om han nu finns. Hunger och fattigdom är inte Guds vilja, så 

mycket vet jag. Om det är någons vilja, så är det Djävulens!” 

Jag ryggade tillbaka. Önskade att jag inte sagt något. Stammade nervöst. 

”Men Frasse, jag ville bara muntra upp dig med lite fina ord.” 

Frasse lugnade ner sig. 

”Visst, det var juste av dig, killen. Men kom ihåg en sak: vi fattiga och hungriga vill inte ha 

några fina ord, vare sig från dig eller någon annan. Ge oss istället tak över huvudet och ett

ordentligt mål mat.” 

110 


Han räckte tillbaka byltet med kläderna som jag gett honom. 

”Jag vill inte ha det här.” 

”Men, det är väl klart att du ska ha det”, försökte jag. 

”Så att du kan få känna dig duktig, som en bra människa? Så att du kan få berätta för polarna 

om vilken god gärning som du gjorde?” 

Han träffade mig rakt på min ömma punkt. Jag ville så gärna känna mig som en bra människa. 

Jag stirrade uppgivet ner i marken. Frasse suckade. 

”Förlåt, killen. Var inte meningen att göra dig uppgiven. Men du måste förstå att vi på gatan 

blir rätt trötta på alla som utnyttjar oss för att få känna sig duktiga. Man slänger åt oss en 

slant, ger oss några gamla illaluktande kläder. För att blidka sitt dåliga samvete? Som en 

kompensation för personliga tillkortakommanden? Det är kanske kul att få människor att 

känna sig duktiga. Men jag börjar bli förbannat trött på det. Man kastar åt oss något när vi står 

och huttrar i minusgraderna. Säger nåt snällt och skyndar vidare. Skyndar hem till sin egen 

varma lägenhet och frossar i god mat. Hyckleri! Se till att politikerna får handen ur arslet och 

ger oss bostäder istället!” 

”Men jag är inte sån!”, försvarade jag mig, ”jag svälter mig själv hemma, lever fattigt och ger 

bort alla mina kläder.” 

Frasse rynkade åter sin panna. 

”Och varför gör du det? Fattigdom och hunger är inget ideal, ingenting att sträva efter. Om det 

nu finns en Gud, så har väl han inte skapat oss människor för att lida?” 

Så hade jag inte sett på det. Frasse fortsatte stilla. 

”Om du har haft turen att få tillgång till både mat och kläder, så blir ditt självpåtagna lidande 

bara fånigt. Världen behöver inte människor som lever i fejkad misär. Det finns redan 

tillräckligt många som tvingas till det.” 

Frasses ord skar genom höstnattens tystnad. Skar genom mörkret. Skar genom den fasad av 

självrättfärdighet som jag omgärdat mig själv med. Det blev ett stort hål i min ytliga fasad. 

Det gällde att fly innan han fullständigt raserade den. Frasse skyndade att slänga iväg en sista, 

blytung replik mot min bräckliga fasad. 

”Dessutom tror jag att du missförstår Jesus. Har inte läst Bibeln sen jag konfirmerades, men 

jag tror att du inte riktigt hajar Jesus poäng. Jesus skulle väl aldrig vilja att någon enda 

människa fick lida nöd, jag menar…” 

Nej nu fick det verkligen vara nog, tänkte jag för mig själv. Jag läste faktiskt Bibeln i timtal

111 


varje dag. Inte tänkte jag stå och bli undervisad av nån hemlös snubbe. 

”Frasse, jag måste verkligen skynda mig. Behåll kläderna och köp dig en varm kopp kaffe.” 

Jag nickade adjö mot honom, vände mig om, bort från honom. Han stod kvar på exakt samma 

punkt som han stått under hela samtalet. 

”Ok. Tack för slanten i alla fall. Säkert att du inte vill dela en kaffe med mig? Om det är något 

man saknar här på gatan, nästan mer än pengar och kläder, är det någon att snacka med. 

Någon att ha bara ett helt vanligt samtal med, människor emellan…” 

Jag stannade upp. Snurrade hastigt runt. 

”En annan gång, Frasse. Jag måste verkligen hem. Bibeln väntar.” 

Det kändes hårt att lämna honom. Han såg så ledsen ut. Så sorgsen på något sätt. Ensam. Jag 

gick med raska steg bort från honom. Nu skulle jag skynda mig hem och lägga mig och sova. 

Gå upp tidigt och fortsätta bibelstudierna. Inte hann väl jag hålla hemlösa sällskap heller? 

”Trevlig läsning”, ropade han när jag styrde mina steg i rask takt mot min mörka, tomma 

lägenhet där ensamheten väntade på att få omsluta mig.

Kapitel 30 

112 


Det var skönt att få stänga dörren. Det nattliga äventyret med att skänka bort alla mina kläder 

var över. Nu gällde det att helst förtränga mötet med Frasse. Han hade väckt ett obehagligt 

tvivel i mig. Men jag vill ju vara troende. Inte nån mesig tvivlare! Var skönt att få gå bort från 

honom. Samtidigt som jag kände en aning dåligt samvete för att jag inte tagit mig tid att dela 

en kopp kaffe och sitta ner och prata en stund. Tusan också! Nu hade jag fått dåligt samvete 

för ännu en sak. Så fort jag gick utanför dörren var det nåt som skulle komma att tynga mitt 

samvete. Det var säkrast att stanna inne så mycket som det bara var möjligt. För att minimera 

alla jävla felsteg som jag tog när jag steg utanför dörren. 

Musklerna hade börjat förtvina. Jag som en gång hade varit en atletisk ung man var nu bara en 

blek kopia av mitt forna jag när jag mötte min egen spegelbild. Rätt åt kroppen, den kunde ha 

det. Den var ändå så primitiv. Men det var svårt att inte känna sig lite konstig inför det som 

skedde med mig, inför det som jag utsatte mig själv för. Tänk om jag var uppåt väggarna på 

väg åt fel håll? Men så kunde det väl inte vara. Jag var omvänd, levde som en god människa 

som bara gjorde gott: fastade, skänkte kläder, tuktade min sexualitet. Studerade mitt skägg i 

spegel. För första gången i mitt liv hade jag ganska långt skägg. Kunde dra händerna genom 

det. Det var inte som den snygga stubb som killar bär under Båstadveckan för att matcha 

solbrännan. Det här var skägg. Kände mig som nån gammal profet. Kändes coolt, med 

skägget blev det så tydligt att jag gick mot strömmen. Gjorde det som inte vara trendigt, följde 

inget fåfängt mode. Håret hade vuxit ytterligare och utan den stora klicken med vax som 

brukade omsluta hårsvallet blev det yvigt och fult. Jag borde gilla det jag såg: det syntes 

verkligen att jag var omvänd. Det syntes på min kropp att jag fastade, att jag levde fattigt och 

var hård med mig själv. Jag såg ju nästan ut som Frasse. Med skillnaden att hans fasta och 

hårda liv inte var självpåtaget som mitt var. Det kändes lite konstigt ändå. Att jag som kunde 

ha det bra i materiell mening, valde att inte ha det för att få känna mig duktig. Medan Frasse 

tvingades till det, fastän han nog gärna skulle äta sig mätt bara han fick chansen. Men det jag 

gjorde måste ju vara rätt. Det stod väl till och med om det i Bibeln. Eller hade jag missförstått 

allt? 

Jag kuvade mitt tvivel och ställde mig utom räckhåll för spegelbilden. Det blev inget bra av 

att studera sig själv, väckte bara massa tvivel. Den fick mig att nästan önska tillbaka min 

vältränade kropp, mitt välmående hår, lystern i min hy. Spegeln gjorde mig fåfäng. Jävla 

spegel. Nu svor jag igen. Spegelns fel. Imorgon skulle jag bära ner den till källaren också.

113 


Den och alla andra speglar. Nu skulle jag sova, om bara några få timmar skulle jag upp och 

läsa Bibeln. Morgonpasset som jag kallade det. Gick och la mig i samma kläder som jag burit 

under hela dagen och kvällen, hade ju inga andra kläder längre. Hade valt att spara en svart 

munktröja och ett par svarta mjukisbyxor. Svart var en bra färg. Enkel och ren, stack inte ut. 

Dessutom syntes inte fläckarna så lätt om jag råkade spilla konservmat på kläderna. 

Försökte somna men kom att tänka på Wille som nästan alltid bar babyrosa eller ljusblå tröjor. 

Allt för att synas och se snygg ut. Visst hade jag också burit såna kläder men nu fick det vara 

slut med sån fåfänglighet. Var jag nu omvänd och ville följa Jesus måste det väl synas? Ingen 

idé att göra sig märkvärdig, jag var en simpel tjänare under Gud. Inget annat. Tänkte åter på 

Wille. Han hade kommit förbi lägenheten igår igen. Stod och ringde på och tjatade och 

skojade genom brevinkastet. Han kom var och varannan dag. Stod och ringde på i många och 

långa minuter. Förkunnade glatt att han visste att jag var inne. Ville träffas och umgås. Jag 

hade gärna öppnat. Saknade hans skratt, hans enkla sätt att se på saker och ting. Saknade hans 

och Maddes värme, allt det vi delade. Men jag förmådde inte öppna. Jag retade mig på Wille. 

Han stod för allt det som jag nu försökte ta avstånd ifrån. Festande, supande, sex. Hårdrock 

och den ständiga lusten att avnjuta en god middag med massa god mat och vin. Allt det där 

var över för mig nu. Jag hade älskat det livet. Kanske älskade jag det fortfarande. Men nu 

skulle jag inte följa det jag älskade längre. Och det retade mig att Wille fortsatte att leva som 

förut. Att han verkade lika glad på andra sidan dörren. Att han inte förstod konsekvenserna av 

sitt handlande. Att han inte kunde se och bryta med allt det som var dåligt för karaktären och 

bättrade sig, som jag. Han läste säkert aldrig Bibeln. Och skänkte säkert inga kläder till 

världens fattiga eller övade sig i att fasta för att komma närmare Gud i lidandet. Han var en 

syndare och det vill jag inte vara. Jag ville vara perfekt, så att jag och Gud kunde älska mig. 

Jag hade stått med armarna i kors ett par meter från dörren, lutad mot väggen, när han gastat 

genom brevinkastet. Tigit på hans tilltal, ignorerat hans närvaro. Han upplyste mig om att 

Lucia närmade sig. Och med Lucia den årliga festen på Stockholms nation i Uppsala. Och det 

traditionella bilracet. Det ville jag väl inte missa? Hade jag ju själv sagt en gång att det var 

vinterns höjdpunkt. Mötte honom med kompakt tystnad. Till slut hade han gått. Hörde stegen 

ner för trappan och det glada visslandet som ekade i trappuppgången. 

Då föll det en tår från mitt öga.

Kapitel 31 

114 


Med tunga steg gick jag genom den mörka tystnaden in till biblioteket. Jag lyfte huvudet 

uppgivet och stirrade in i rummet mot flygeln som tronade blank och svart i matsalens hörn. 

Sneglade ner på mina fingrar, rörde dem sakta. Så länge sen jag spelat något. Jag som brukade 

sätta mig vid flygeln och spela igenom något var och varannan dag. Musiken hade varit ett 

sätt för mig att uttrycka mig på. Det var något ärligt över det. Inte som när man pratar och 

väljer att säga det som förväntas av en. I pianospelandet behövde jag inte tänka mig för, här 

fick känslorna strömma fram precis som de ville. Toner kan ändå inte ljuga. Det var nog 

främst därför jag inte vågat spela piano under den senaste tiden: jag var rädd för de känslor 

och tankar som skulle bryta sig fram. 

Nu hade jag inte varit i närheten av pianot sedan jag gått in i ensamheten. Var rädd för flygeln. 

Rädd för att den skulle fresta mig att börja spela musik som ledde mig iväg på andra tankar än 

de djupa och goda tankar som jag så gärna ville tänka. Den hade helt enkelt utgjort ett hot mot 

den påklistrade fromhet som jag hängett mig åt. Flygeln var ju för stor och tung för att bäras 

ner i källarförrådet. Så till skillnad från cd-skivorna och teven så hade den fått stå kvar. Jag 

hade ignorerat den, kämpat för att inte sätta mig på pianopallen. Men nu stod jag där, mitt i 

matsalen och längtade efter att få sätta mig på pallen igen, slå upp locket och låta mina fingrar 

vandra iväg över tangenterna. Inte kunde väl ändå musik vara något fult? Något farligt för 

själen? Såsom mitt hjärta bultade efter att få röra vid det svartvita tangentbordet. Jag knöt 

näven. 

Pianotangenterna var så mycket mjukare än vad jag kom ihåg dem. Tonerna fyllde tomheten, 

gav liv åt tystnaden. Tankarna for iväg i takt med fingrarna över tangenterna. Jag blickade mot 

fönstret som 24 timmar om dygnet doldes av tunga, röda gardiner. Det fanns ingen skillnad på 

dag eller natt längre. Allt var natt. Solen försökte kämpa sig igenom de tjocka 

sammetsgardinerna. Den misslyckades varje dag. Jag såg ner över de svarta och vita 

tangenterna. Mina händer spelade som av sig själva. Spelade på något nytt, något annorlunda. 

Inget särskilt stycke eller särskild låt. Men det var ljuvligt. Jag fokuserade förundrat på mina 

händer som spelade samma slinga av toner och ackord om och om igen. Det var vackert. 

Ackorden växlade mellan dur och moll. Växlade mellan förhoppning och förtvivlan. Tonerna 

väckte tankar i mig. Formulerade ord som bara väntat på att få bli uttalade. En text, en sång 

överraskade mig och strömmade ur min mun. Jag viskade för mig själv.

115 


Ett bultande hjärta, du är pulsen som alltid slår 

I prövningens stund, jag behöver dig nu 

När rosor vissnar, där löven faller 

I själens vinternatt, kan du höra mig då? 

Jag satt som förbluffad. Spelade slingan återigen. Sjöng tyst för mig själv. Spelade. Och sjöng. 

Aldrig tidigare hade jag skapat något eget i musikväg. Jag kunde spela såväl Rachmaninov 

som Rolling Stones på gehör. Men hade aldrig ens haft en tanke på att skriva något eget. Nu 

bara vällde det ur mig. Fumliga ord som nästan ljudlöst formade en text. Ord och toner. I ett 

gudomligt samspel. Ur det döda musicerande som de senaste veckorna inneburit, uppstod 

något varmt och kraftfullt. Något som dött fick återuppstå. Återuppstod med mer liv än 

någonsin tidigare. Fanns Gud med i det här? Var någonstans var han nu när jag behövde 

honom som bäst? Delade han det jag nu gick igenom? För jag kände mig så oerhört ensam. 

Måste ju vara den enda på hela jorden som var så rädd för att drabbas av mer dåligt samvete 

att jag bokstavligen valt att låsa in mig i min ensamhet. För att slippa göra folk illa med 

spydiga ord, elaka tankar och ogenomtänkta handlingar. Jag var väl den enda som 

överhuvudtaget hade ett så känsligt samvete att jag kände skuld för allra minsta lilla felsteg. 

Hade i alla fall aldrig hört varken Madde, Wille eller någon annan känna skuld för något. De 

levde sina liv, tog för sig, roade sig. Tänkte på sig själva. Märkte väl inte ens om de sårade 

någon. Så tror jag att det var i alla fall. Fast vi brukade ju aldrig direkt tala om sånt. Kanske 

var de lika ömma under ytan som jag? Hoppades nästan det. För jag kände mig rejält ensam. 

Jag trevade efter ett par nya ackord. Slog an ett A-moll. Hittade ett ackord som passade 

snyggt. Och så ännu ett. En refräng höll på att skapas till den alldeles nyss skapade versen. 

Mina händer sprudlade, gav liv åt tonerna. Rörde vid tangenterna som väcktes ur sin dvala. 

Orden strömmade envist ur mig. 

Min Gud jag undrar ibland var du är 

Är du en av oss som lever här? 

Om jag söker kanske jag får se 

Att du delar min smärta, min ensamhet.

Kapitel 32 

116 


Jävla kärring! Kunde hon aldrig låta mig vara! Hennes ihärdiga tjat om att jag inte skulle slå i 

dörrarna fick mig ur balans. Jag glömde bort mig själv, glömde bort att jag skulle vara perfekt 

och inte fick svära. Vet inte vad som tog åt mig. Hade varit ute och handlat konserver, kommit 

hem och slängt igen dörren efter mig. Grannkärringen nöjde sig inte med att ropa genom 

väggen utan dristade sig nu till att till och med ringa på min dörr. Då brast det för mig. Jag 

skrek för full hals till henne på andra sidan dörren. 

”Vad i helvete vill du mig, kärring!” 

”Jag heter faktiskt Beata och inte kärring. Och det vet du, Theodor lille”, svarade hon finurligt 

genom brevinkastet. 

Jag blev alldeles paff. Dels över hennes näsvisa svar. Dels, framförallt, över mitt utbrott. 

Kändes som om jag var tillbaka på ruta ett. Här hade jag övat mig i tuktan och självkontroll i 

över två månader. Så räcker det med att det ringer på dörren för att jag helt ska tappa 

fattningen och svära som jag tidigare gjort. Jag hade väldigt långt kvar på min resa till att bli 

en perfekt människa. 

”Får jag komma in?” 

Skulle bara få dåligt samvete om jag inte släppte in henne efter det jag så högt och tydligt 

kallat henne för. Jag öppnade dörren på glänt med säkerhetslåset på. Stack ut huvudet 

försiktigt. Hon ryckte till när hon såg mitt håriga anlete och mina magra kindben. 

”Nämen käre pojk! Vad har du nu ställt till med?” 

Hon lät uppriktigt förvånad. Skakade på huvudet och la an en barskare stämma. 

”Seså, öppna för mig nu.” 

Fanns en bestämdhet i hennes röst som jag inte kunde stå emot. Orkade inte heller stå emot, 

hade inga krafter. Och kanske ville jag inte stå emot. Det var länge sen nu som jag haft någon 

att prata med. Skulle ha varit Frasse för ett par veckor sen. 

”Vad mörkt du har det!” 

Det stämde verkligen. Jag famlade i ett konstant dunkel inne i lägenheten. Behövde ju bara en 

lampa när jag läste Bibeln. 

”Och vad det luktar instängt! När vädrade du här senast?” 

Utan att stiga ur sina låga skor gick hon med bestämda steg fram till närmaste fönster. 

Fönstret täcktes av ju av fördragna gardiner, liksom alla fönster i lägenheten. Ljus från 

fönstret skulle bara fresta mig att gå ut i världen igen. 

”Öppna fönstret, men dra för guds skull inte upp gardinen!”, bad jag henne.

117 


Hon blängde förvånat på mig. Skakade på huvudet. Men lät gardinen vara och letade in 

handen bakom den. Med ett vant grepp slog hon upp fönstret på vid gavel. En frisk fläkt 

letade sig in mellan fönsterkarmen och gardinen. 

”Skönt”, muttrade hon belåtet. 

Beata verkade tro att jag förvånades över hur hemma hon verkade känna sig i lägenheten. 

Men jag var mest ovan att ha besök och ha en människa i min närhet. 

”Du kommer väl ihåg att jag brukade passa dig en hel del när din mamma lämnade er… eller 

ja, när hon skilde sig från din pappa. Men då kallade du mig inte för kärring utan för Beata, 

eller för ’snälla Beata’ till och med.” 

Hon log lite retfullt och jag kunde inte låta bli att småle tillbaka. Kändes märkligt. Jag hade 

inte dragit på smilbanden på ett väldigt bra tag. Fällt en tår någon gång, men aldrig skrattat 

eller lett. Hade inte funnits någon anledning. 

”Du och jag behöver talas vid”, förkunnade hon och steg in i matsalen och slog sig ner i en 

fåtölj i ett av hörnen. Jag förstod att hon ville att jag skulle sätta mig i den fåtölj som stod 

snett bredvid. Masade mig in, försökte visa med ett uppgivet kroppsspråk att jag inte ville ha 

henne här i lägenheten. Det här var mitt högkvarter, eller mer än så: det här var min värld. 

Som hon inkräktade på. Men någonstans djupt inom mig tyckte jag nog att det var en befrielse 

att få besök från verkligheten utanför. Hon tittade på mig med ögon fyllda av godhet. Jag tror 

hon försökte se lite sträng ut, men det funkade liksom inte för henne. Hon var ju snälla Beata. 

”Theo, din pappa är orolig för dig. Verkligen orolig. Ja, och din mamma är faktiskt också det”. 

Det där sista om mamma var nog mest en osanning. 

”Din pappa ringde mig och berättade att du inte har varit nåbar på över en månad. Du har inte 

på din mobil, du har dragit ur telefonsladden och du verkar aldrig kolla din mejl. Han har 

blivit kontaktad av dina barndomskamrater, de där gulliga… vad heter de nu, en tjej och en 

kille?” 

”Wille och Madde”. 

Hur gulliga de nu egentligen var, tänkte jag tyst för mig själv. 

”Just precis! Wille och Madde. De hade pratat med din pappa och förklarat att du knappt 

verkade gå ur lägenheten längre. Att de ringde på dörren, visste att du var inne men att du 

aldrig öppnade.” 

Jag nickade bekräftande. Det var så det var. Ingen idé att försöka hävda något annat. Och jag 

skämdes minsann inte för mitt uppförande. Om det var någon som skulle skämmas så var det 

nog de, med tanke på hur de levde sina liv i sus och dus. Hon tittade mig djupt i ögonen, la sin

varma, rynkiga hand på min axel. 

”Theo lille, vad är det som hänt?” 

118 


Jag förberedde mig att berätta för henne. Berätta för henne hur jag resonerade. Det fanns nog 

en viss stolthet i hur jag valt att leva och det skulle bli intressant att få höra hennes reaktion. 

Kanske skulle hon bli lite imponerad när hon fick reda på vilket osjälviskt liv jag levde. 

”Ja du, Beata. Var ska jag börja…” 

Jag valde att börja med den där helgen när jag varit på slottet. Egentligen hade jag ju fått 

instruktioner om att inte tala med någon om vad som hänt den där natten på slottet. Det 

struntade jag i nu med tanke på hur de behandlat mig. Jag behövde få berätta. Beata lyssnade. 

Skakade på huvudet åt cirkusen med det så kallade adelssällskapet. Hon lyssnade intensivt. 

Det var skönt att få berätta för någon. Och jag kände ett förtroende för snälla Beata. Berättade 

sen hur jag hamnade i kyrkan, mitt möte med prästen i porschen. Och hur jag sen valt att leva 

ett liv i min ensamhet. Bortom allt det där ogudaktiga som jag tidigare sysslat med. Tittade 

ner i marken när jag berättade. När jag kände mig klar sneglade jag på Beatas kloka ansikte 

för att se hennes reaktion. Hennes ansikte strålade av godhet. Som Astrid tittat på mig när hon 

plockat upp mig vid vägkanten. 

”Är det alltså prästen som har uppmanat dig att leva på det här sättet, i elände och fattigdom?” 

”Prästen?” 

Jag skrattade bittert. 

”Nej verkligen inte. Om jag ska vara ärlig med dig Beata så är nog prästen lika fåfäng och 

ytlig som alla andra människor.” 

”Det är väl klart att han är det. Han är väl människa som alla andra. Men du sa ju att du tyckte 

att han var klok, att han hade spännande tankar att komma med?” 

”Jovisst, nog var han klok. Jag har nog aldrig stött på någon så uppriktig och ärlig. Men hur 

klok han än må vara så är han likväl en förtappad själ.” 

”Förtappad? Hur menar du?” 

”Jamen han körde ju runt i en porsche! Visserligen var det hans systers, och visserligen var 

den gammal och säkert billigare än en volvo. Men ändå! En präst kan ju inte köra runt i en 

porsche! Det passar sig inte. Vad ska folk tro? Han ska ju vara ett föredöme!” 

Jag slog ut med armarna i en upprörd gest. Kände mig som Wille när han hetsar upp sig. 

Beata log retfullt igen. 

”Och om man är ett föredöme så kör man volvo, är det det du försöker säga?” 

”Nej, alltså… jag vet inte.”

119 


Hade inget bra svar. Visste inte vad som kunde vara en föredömlig bil. Kanske en volvo 

kombi. Men det verkade ju rätt sjukt om man som präst bara kunde köra vissa bilmärken som 

var tråkiga och inte stack ut. Beatas leende smittade av sig. Fast jag log inte retfullt, snarare 

uppgivet. 

”Så det är alltså du själv som kommit på att leva på det här viset”, konstaterade Beata och 

tittade skeptiskt på min utmärglade kropp. Jag försökte se stolt ut. 

”Ja, det är helt min egen idé. Visst var det något som väcktes i mig den där helgen i kyrkan 

och i mötet med prästen. Men alla dessa regler för hur jag får leva, hur mycket jag får äta och 

hur ofta jag måste läsa Bibeln har jag fått komma på helt själv.” 

Det var inte utan en viss belåtenhet som jag fick berätta att hela detta regelverk som jag satt 

upp för mig själv var helt min egen förtjänst. Jag förklarade hur jag lagt upp den strängt 

regelbundna bibelläsningen, hur ofta jag var tvungen att be, hur mycket mat jag fick äta varje 

dag. Eller snarare hur lite mat. En massa andra regler hade vuxit fram och jag rabblade upp 

dem stolt. Som att jag bara fick äga en tröja och ett par byxor, inget mer. Beata såg ännu mer 

skeptisk ut. 

”Men käre vän, vad ska alla dessa regler vara bra för?” 

Nu blev det svårare. Men jag fick väl fortsätta med att säga som det var. Att fara med 

osanning ska man ju inte göra. Det hade jag läst i Bibeln. 

”Mitt regelverk fyller väl egentligen två funktioner. För det första leder det till självtuktan. 

Reglerna ger mig kontroll över min egen kropp och alla dess lustar. För det andra så har jag 

tidigare i mitt liv…”, det här var jobbigt att erkänna, ”…gjort en massa dumma misstag. Varit 

elak mot folk, gjort en massa saker som jag ångrar bittert”. 

Beata såg oförstående ut: 

”Jaha, men det gör vi väl alla? Vi gör väl alla saker som blir fel?” 

”Jovisst är det säkert så. Men jag har valt att ta mitt straff för att sen kunna bli en bättre 

människa.” 

”Och ditt straff går ut på att svälta dig själv, gå runt i samma kläder och inte titta på tv?” 

Jag tittade förargat på Beata. Hon fick det att låta så fånigt. 

”Handlar det egentligen inte om att du inte kan stå ut med att vara en människa som har 

brister? En människa som alla andra? Och nu försöker du med, förlåt mig Theo, dumdristiga 

metoder att göra dig till något du inte är.” 

”Men egentligen är det väl inte så konstigt? Jag vill ju bara vara perfekt, så att…” 

”Så att vadå?”

120 


Hela min varelse exploderade i sanningen. 

”Så att jag kan älska mig själv!”

Kapitel 33 

121 


Det blev tyst. Jag drog en kraftlös suck . Beata la huvudet på sned och log stilla mot mig. 

”Men Theo, jag älskar dig även om du inte är perfekt. Även om du slår i dörrar och kallar mig 

för jävla kärring.” 

”Men jag kan inte älska mig själv så länge jag har alla dessa jävla brister. Därför lever jag 

gärna här i min ensamhet. För så länge jag är instängd i en lägenhet så träffar jag inga 

människor som jag kan såra.” 

Beata ändrade sitt vänliga ansiktsuttryck och tittade desto mer förebrående på mig. 

”Är du så säker på det? Nog sårar du människor också genom att leva såhär? Jag har aldrig 

hört din pappa låta så skälvande orolig på rösten. Han förstår inte vad han gjort för fel och tar 

på sig hela skulden. Och dina vänner blir ju såklart väldigt ledsna när du överger dem för att 

bara tänka på dig själv.” 

Kunde det vara möjligt? Kunde det vara så att till och med när jag lever såhär, utan att träffa 

minsta människa, så lyckas jag ändå göra folk ledsna. Beata såg hur den lilla stolthet jag 

byggt upp kring mitt solitära liv försvann som luften ur en sprucken ballong. 

”Förlåt Theo, det är inte meningen att belasta ditt sargade samvete ytterligare. Vad jag 

försöker säga är att hur vi människor än beter oss, så kommer vi alltid att göra någonting galet 

som vi kanske ångrar. Det hör liksom livet till. Till och med om vi låser in oss i en lägenhet. 

Vi är inte menade att vara perfekta.” 

Det där sista sa hon med ett väldigt eftertryck. Jag ville vara perfekt. 

Hon pekade distinkt på Bibeln som låg uppfälld på matsalsbordet. 

”Är det ett sånt här liv Jesus syftar på när han säger att han ska ge oss liv, och liv i överflöd? 

Ett liv i dunkel ensamhet, utan vänner och mänsklig värme?” 

Jag ryckte till – hon kunde sin Bibel. Kom i samma stund på att hon brukade gå i kyrkan varje 

söndag sedan hennes man dog för många år sen. Ett och annat hade hon tydligen snappat upp. 

”Beata, jag vet inte hur jag ska säga det här. Men jag tror inte att Gud vill ha med mig att göra 

efter all skit som jag ställt till med genom åren. Jag är tydligen ingen sån där god människa 

som du är, som vill alla väl hela tiden.” 

”Vad vet du om min godhet?” svarade Beata rappt och fyllde i: ”om du bara visste Theo vad 

jag ställt till det många gånger.” 

Hon spände ögonen i mig. 

”Jag är nog allt annat än perfekt”. 

”Du känns i alla fall väldigt god.”

122 


”Det är nog bara en välpolerad fasad”, skrattade hon hjärtligt. 

Jag ryckte på axlarna. 

”Hursomhelst. Om det nu skulle finnas en Gud så tror jag inte att han vill ha med mig att göra 

förrän jag har så att säga renat mig. När jag är ren kanske han kan tänka sig att ha kontakt med 

mig. Men så länge jag är fylld av all denna smuts så håller han sig nog borta. Och jag förstår 

honom.” 

”Fast Gud kom väl till världen just för att få umgås och trösta alla oss med sargat samvete och 

skuldtyngda hjärtan?” 

”Du menar att Gud blev människa i Jesus för att kunna möta såna som mig?” 

”För att möta just dig, Theo. Dig och alla andra som söker frid i sitt hjärta.” 

Jag skakade misstroget på huvudet. 

”Nej du Beata, jag är ett hopplöst fall. Det där snacket om frid och försoning och förlåtelse 

gäller inte mig. Jag menar, jag har ju haft alla förutsättningar för att göra något gott med mitt 

liv. Istället har jag slösat tid och pengar, slösat mitt liv, på ytligt nonsens. Jag måste vara helt 

sjuk i huvudet.” 

Beata funderade. 

”Säg mig Theo: det är väl de sjuka som behöver läkare och inte de friska, är det inte så?” 

”Vem säger det?” 

”Jesus.” 

Beata nickade mot Bibeln. 

”Det borde väl du veta, Theo?” 

”Ja det låter väl lite bekant. Men det är inget jag kommer ihåg direkt.” 

”Nej, just precis. För du läser Bibeln på fel sätt.” 

”Vad menar du med det!” 

Nu blev jag nästan förbannad. Om det var något jag var bra på så var det att läsa Bibeln. Läste 

ju flera timmar i sträck. Varje dag sedan månader tillbaka. 

”När du läser Bibeln så ser du bara alla uppmaningar. Du ser allt som du tror att du måste göra 

för att få frid med dig själv och Gud: älska dina medmänniskor som du älskar dig själv, vara 

konstant god, hela tiden se vad du kan göra för alla andra. Men du missar det viktigaste, det 

som är själva poängen…” 

”Som skulle vara vadå?” 

Kunde inte dölja min nyfikenhet. 

”…att se vad Gud gör för dig. Alla bud som Bibeln är fyllda av är säkert ett bra rättesnöre, ett

123 


ideal att försöka eftersträva i den mån vi kan. Men de här buden är oftast omöjliga att leva upp 

till. Vi misslyckas gång på gång: vi klarar inte av att älska varandra, än mindre att älska oss 

själva…” 

Jag kände mig träffad. Om det var något jag missat var det att jag skulle älska mig själv 

också. Det var alltså ännu något jag misslyckats med. 

”… vi kan av olika anledningar inte vara goda hela tiden. Även om vi i handling kanske 

skulle lyckas med konststycket att inte döma varandra alltför hårt, så gör vi det i tanken med 

alla våra domar och fördomar som vårt hjärta är fyllt av. Alla dessa svårigheter känner Gud till 

mycket väl. Han var ju själv människa, en av oss och kunde med egna ögon bevittna alla 

livets svårigheter. Därför skänker Gud dig obegränsat med kärlek och förlåtelse.” 

”Hur kan han vilja göra det?” svarade jag beskt. 

”För att han älskar dig. Älskar dig som du skulle behöva älska dig själv: inte för att du gör 

goda handlingar, för det kan ingen människa göra hela tiden. Utan för att du är skapad 

oändligt värdefull. Gud ville ditt liv, och han vill ge dig liv i överflöd.”

Kapitel 34 

124 


Det blev åter tyst i rummet. En aning solljus sipprade in genom de konstant nerdragna 

gardinerna. Jag ville inte lockas av världen utanför mig själv. 

”De är de sjuka som behöver läkare, var det så du sa?” 

”Inte jag. Jesus sa så. Efter mitt långa liv kan jag inte annat än hålla med honom.” 

”Hur då menar du?” 

”Om det är något jag har lärt mig under mitt långa liv är det att ingen människa på hela detta 

jordklot är perfekt. Gud blev inte människa för att komma och klappa alla perfekta människor 

på axeln, för det finns inga såna människor. Gud kom till jorden för att läka våra trasiga själar. 

För att läka vårt sjuka hjärta, lindra vårt dåliga samvete, upprätta vår tro på oss själva och all 

den godhet som finns inom oss, trots alla brister.” 

Hon granskade återigen min sargade kropp. På något sätt kändes det som hon såg igenom 

mina trasor, såg igenom min bleka, svaga kropp. Som om hon såg allt elände som fanns 

innanför kroppen, djupt inom mig. Och hon såg eländet, utan att för den skull döma mig. 

”Säg mig, Theo, känner du dig nöjd med att leva med alla dina påhittade regler? Känns det 

som att du har blivit en bättre människa?” 

Jag stirrade ner i marken. Om det var något som var säkert så var det att jag inte hade blivit en 

bättre människa. Inte på något sätt. Mitt samvete var minst lika tungt som tidigare: där låg alla 

mina dåliga gärningar och skavde hätskt. Alltifrån minsta feltramp till den där 

mardrömskvällen med Carl för fyra år sedan. Allt bubblade oroväckande inom mig. Även om 

min instängdhet i bästa fall hindrade mig från att begå nya korkade misstag som jag sen skulle 

få dåligt samvete för, var ju jag precis densamma. Inom mig fanns samma fördomar och lustar 

som alltid funnits där. Det var svårt att acceptera, men så var det bara. Och kanske, kanske var 

inte alla dessa lustar enbart till ondo. Beata log vänligt. 

”Theo, du tror att reglerna kan hjälpa dig att bli perfekt: bara jag inte kollar på teve, bara jag 

inte äter, bara jag läser Bibeln, så blir jag en bra människa. Riktigt så enkelt är det nog inte. 

Du är en människa och det är inget syndigt att också få leva som en människa med allt vad det 

innebär av behov och lustar. Det bor nog en farisé också i dig: en röst som säger att du med 

egna regler ska kunna nå frid och harmoni med dig själv. Jag är rädd att du bara kommer bli 

besviken. ” 

”Saken är den att jag inte vill vara beroende av Guds barmhärtighet och kärlek. Jag vill kunna 

stå på egna ben, göra mig min egen lycka.” 

”Gör det då.”

”Det är inte så lätt.” 

125 


”Jag vet”, svarade Beata eftertänksamt. ”Det verkar krävas att vi ska bli fattiga för att förstå 

vår egen otillräcklighet.” 

”Vad menar du? Om det är någonting jag gör så är det att leva fattigt! Jag äter ju knappt. Jag 

är verkligen fattig. Du och Wille och Madde och alla andra skulle få spader om ni visste hur 

fattigt jag lever! Och så mycket vet jag, att Jesus i sin bergspredikan säger att de fattiga är 

saliga, de tillhör himmelriket!”. 

Jag log triumferande. Beata rynkade pannan. 

”Saliga de som är fattiga i anden, står det väl ändå i bergspredikan?” 

”Jaja, men det är väl samma sak! Fattig som fattig. Himmelriket tillhör i alla fall oss fattiga.” 

”För det första vet jag inte om jag kan kalla dig för fattig”, konstaterade Beata syrligt och 

kastade ett öga på alla stora oljemålningar som prydde salens väggar, ”för det andra är det 

verkligen inte samma sak att vara fattig som att vara fattig i anden.” 

”I anden eller inte. Det räcker att göra sig fattig så tillhör man himmelriket den dag man dör. 

Så enkelt är det. ” 

”Ja det låter ju onekligen väldigt enkelt, Theo. Så vem som helst som vill komma till himlen 

bör göra sig av med allt hon äger för att komma dit?” 

”Typ så”, svarade jag kort och försökte låta självsäker. Men allt lät så fånigt när Beata började 

nysta i det. Hon drog ner sina glasögon på nästippen och tittade mig viktigt i ögonen. 

”Att vara fattig i anden tror jag snarare är att inse att det i mig inte finns något som kan göra 

mig perfekt. Jag är helt utfattig. Det finns inget som jag kan betala gamla misstag med, inga 

handlingar och inga självpåtagna regler kan tillgodogöra gamla och nya misstag. På så vis är 

jag fattig, det vill säga utan medel att göra mig min egen frid, min egen lycka. Jag är helt 

beroende av att någon annan skänker mig den frid, den kärlek, den harmoni som jag själv inte 

kan köpa.” 

Beata kollade att jag hängde med och avslutade sitt resonemang. 

”Därför ger Gud dig kärlek och förlåtelse i oändlighet så att du kan få frid. Han ger dig det 

helt gratis, av nåd. Nåd kommer från det latinska ordet gratium som betyder just gratis.” 

Jag lyssnade intensivt, satte armbågarna på mina knän och vilade huvudet mot handflatorna. 

Lutade mig fram för att riktigt höra varje ord. Inflikade uppgivet: 

”Så jag som tror att jag kan göra mig min egen lycka och frid är inte fattig i anden?” 

”Nej”, log Beata, ”du är nog inte det än. Du klamrar dig fast vid påhittade regler och en 

förhoppning om att kunna uppnå någon form av självrättfärdighet.”

126 


”Och den dag som jag insett min totala fattigdom i anden, då får jag komma in till Guds rike, 

himmelriket?” 

Beata log stort, som om jag sagt något roligt. Försökte sen inta en allvarligare min när hon såg 

på mig hur viktig jag tyckte frågan var. 

”Ja, det skulle man väl kunna säga. Och himmelriket behöver ju inte vara något som väntar 

när vi dör. Det finns ju här och nu, det är inom oss som Jesus säger.” 

”Ett tillstånd av frid och harmoni med sig själv, typ?” 

”Ja, det är precis vad jag tror.” 

Jag var helt matt. Dels för att jag inte ätit ett rejält mål på flera dagar, men lika mycket för att 

detta samtal tog så mycket energi. Vi hade säkert suttit i snart en timme och samtalat. Beata 

såg också mör ut. Men det fanns en glädje i hennes blick när hon såg på mig. Den smittade av 

sig. 

”Nå, Theo. Vill du fortsätta att leva som en levande död i detta halvdunkel? Eller vågar du 

leva det liv som du har fått och som väntar på att du ska upptäcka det?” 

Jag tog ett djupt andetag. Samlade mod, förberedde mig på mitt eget svar. 

”Jag vill ha liv. Liv i överflöd.” 

”Då så.” 

Hon reste sig upp, gick med resoluta steg fram till fönstren. Hängde raskt gardin efter gardin 

åt sidan. Den låga vintersolen strömmade in i lägenheten och lyste upp alla dunkla vrår. Jag 

fick sätta handen för ögonen, hade inte mött ett sådant ljussken på väldigt, väldigt länge. Den 

värmde skönt, solen. Strålarna smekte min ömma hud, strök mitt trötta hår. Gav liv åt min 

bräckliga kropp. Beata ställde sig vid sidan om mig, såg nästan stolt ut över att få presentera 

all den skönhet som gömde sig bakom gardinerna. Det var verkligen en vacker, ljus dag som 

flödade in genom rummet. 

”Nu ska jag tillaga dig ett rejält mål mat. Är spaghetti carbonara fortfarande din favoriträtt?” 

Jag nickade tacksamt.

Kapitel 35 

127 


Att sätta igång sin mobil efter att ha haft den avstängd i fyrtio dagar var en intressant 

upplevelse. Det pep konstant från den i över en minut. Intalade meddelande och sms om 

vartannat. Pappa, Madde och Wille låg klart i topp över flest skickade meddelanden. Något 

var från mamma. Carl hade talat in några meddelande. Han ville verkligen träffas. Freddan, 

Lottens ex-pojkvän, hade hört av sig och ville ha ett snack med mig, lät rätt hotfull. Sen var 

det förstås det gamla vanliga. Ytliga bekanta som inför varje helg undrade vilka planer som 

gällde, vilka klubbar och vilka fester som skulle väljas. Jag lutade mig tillbaka i pappas 

läsfåtölj. Kunde konstatera att livet utanför hade fortsatt som vanligt utan mig. På något sätt 

längtade jag tillbaka till den värld jag övergett. Inte till meningslösheten, inte till den eviga 

jakten på tillfällen att supa sig packad. Men till vännerna, till allt som faktiskt var sann glädje 

mitt i allt festande. Jag saknade Madde och Wille. Till och med Jonny och Dumbo litegrann. 

Och så pappa förstås. Men han verkade ju bli kvar i Paris med mamma. Kände hur magen 

pöste ovant efter Beatas festmåltid. Fick tag i Madde, bestämde att vi skulle ses utanför 

Sturegallerian om en timme. 

Det första jag hämtade upp från källaren var mina hårdrockskivor. Av all det materiella var de 

dem jag saknade mest. Hade haft en låt som ekat dagligen i huvudet under min period i 

instängdheten. Det var en demo från en svensk hårdrocksgrupp, jag tror att de hette 

CrashDïet, med de klassiska sleazeprickarna över i:et. Låten hette Lost Horizon. Wille hade 

spelat den för mig strax innan jag låste in mig. Nu tryckte jag på play på fjärkontrollen, 

spanade från fåtöljen ut genom fönstret över det vinterlandskap som omslöts av den tidiga 

kvällens mörker. Adventsljusstakar i fönstren på andra sidan gatan lyste tappert. 

Gatulamporna sken över trottoarens snö som glittrade en hälsning mot det stjärnklara 

himlavalvet. Jag slöt ögonen, mindes allt det vackra och lät mina trumhinnor fyllas av den 

hårdrocksballad som strömmade stilla genom rummet där jag satt. Jag hade inte en aning om 

vad låtskrivaren haft för intention med texten. Det enda jag visste var att den talade till mig. 

Jag tyckte mig höra sångarens desperation, men framförallt det hopp som gömde sig i 

klangen. Var det ett rop på Gud? Eller var det Guds rop till oss? Jag vet inte vilket. Troligtvis 

var det något helt annat. Hursomhelst. Rocklåten, demon som inte ens fanns på något album, 

blev ett stöd, uttryckte något som jag hade svårt att sätta fingret på. 

Solen som tidigare under dagen lyst upp lägenheten hade för länge sen kapitulerat. Återkom 

imorgon. Till dess härskade mörkret utanför. Mörker och kyla. Jag funderade. Nu var inte den

128 


värld som Beata presenterat bakom gardinen fullt lika tilltalande längre. Den var ungefär lika 

nattsvart som jag varit rädd för. Egentligen var det väl nu som prövningen började. Den 

riktiga prövningen. Att låsa in sig i sin lägenhet och läsa Bibeln är ingen utmaning, inte i 

jämförelse med att gå ut i en värld av kyla och mörker. Den värld som kunde vara så ytlig, så 

elak. Som gjorde mig ytlig och elak. Som jag gjorde ytlig och elak. Men också den värld som 

jag älskade så mycket att jag var villig att riskera allt för den. Den värld som erbjöd vänskap 

och värme mitt i allt kaos. Ja. Jag behövde kraft inför det som väntade. Prövningen började 

utanför dörren. Den väntade i världen. 

Flygeln erbjöd hopp. Den blev mitt ljus i mörkret, som det så klyschigt låter. Men det var vad 

flygeln var. Eller egentligen inte själva flygeln som instrument. Utan snarare vad den erbjöd: 

ett sätt för mig att kommunicera med något jag inte riktigt kände än. Jag spelade slingan som 

jag spelat tidigare. Melodin var rak och enkel, ett stilla rop i kaosets mörker. Blundade. Och 

ur mig strömmade ännu en vers, ännu en refräng. 

En strimma av hopp. Du är lågan som aldrig slocknar. 

Och jag behöver dig, oh min Gud. 

Så ge mig hopp, ge mig styrka. För jag vill tro. 

Att du hör mig när jag ropar, att du svarar när jag ber. 

Min Gud jag undrar ibland var du är. 

Är du en av oss som lever här? 

Om jag vågar kanske jag får tro, 

Att mörkret är ej mörkt för ditt ord.

Kapitel 36 

“Men Theo! Vad du ser ut!” 

129 


Maddes reaktion påminde i mångt och mycket om den Beata uttryckte när hon sett mig. Ändå 

var jag nu både nyrakad och kammad. Dessutom hade jag ätit ett stadigt mål mat och såg nog 

aningen piggare ut. Hon granskade förbryllat min lortiga svarta dress bestående av 

munktröjan och mjukisbyxorna. Över tröjan bar jag pappas gamla lodenrock. 

”Jaha, ser jag för trashig ut för att du ska kunna umgås med mig nu?”, frågade jag beskt. 

Madde svarade med att ge mig en stor, varm kram. Hon släppte inte taget om mig. Jag blev 

rörd. Kramade hårt tillbaka. Efter ett tag tittade hon upp mot mig och log. 

”Jag är så himla glad att ha dig tillbaka. Nu tycker jag att vi sätter oss på ditt favoritcafé och 

tar en fika. Hur låter det?” 

”Fika vet jag inte. Men en kaffe blir bra.” 

Jag skrattade igenkännande. Vi brukade larva oss med ordet fika. Det var ännu ett ord som vi 

inte gärna använde. Det var fult. 

Innan vi började bege oss mot caféet på Karlavägen tittade jag anklagande på Maddes alla 

shoppingpåsar som hon höll i händerna. 

”Någon har shoppat loss ser jag?” 

”Ja, det är väl tur att någon gör det när du har slutat.”, svarade Madde kvickt. 

Vi gick i sakta mak mot vårt mål. Vi passerade Östermalmstorg och jag blickade upp mot 

Hedvig Eleonoras kupol och korset som tronade högst upp. Berättade om hur jag skänkt alla 

mina kläder efter Jesu uppmaning till ynglingen: om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt 

du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig. 

Madde lyssnade fundersamt. Syntes förvånad över att jag talade om Jesus. Det var ingen vi 

brukade tala om. 

Vi satte oss vid ett bord vid fönstret. Jag hade blivit hungrig igen och beställde en focaccia till 

latten. Madde smuttade på sitt vita te. Hon hade funderat länge nu. 

”Följ mig, sa alltså Jesus. Var det du gjorde uppe i lägenheten alla dessa dagar?” 

”Vadå?” 

”Ja, följde Jesus alltså. Är det det du gjort den senaste tiden under din självpåtagna 

ensamhet?” 

Jag såg generat mot Madde. 

”Nej, jag följde nog mest mig själv och mina påhittade regler.”

130 


Stirrade ner i bordet på den varma smörgåsen som doftade frestande. 

”Jag är skyldig er en ursäkt. Visst behövde jag nog tid för mig själv. Men det blev lite väl 

mycket. Jag var nog rätt egoistisk. Försökte bara tänka på mig själv och min egen 

fullkomlighet därinne i ensamheten. Borde ha skänkt er en tanke också.” 

”Det är lugnt Theo. Nu är du ju tillbaka och det är jag väldigt glad för.”. 

Vi log mot varandra. Madde sniffade med näsan i vädret. 

”Vill du smaka focaccian?” 

”Nej det är inte den som luktar”. 

Hon log spelfullt. 

´”När man gett bort alla sina mantlar, får man köpa nya till sig själv då?” 

Jag funderade kort. Vad stod det i Bibeln egentligen? 

”Jag tror inte att Jesus säger något om det faktiskt.” 

”Vad bra.” 

Madde sniffade igen och närmade sig min tröja. Jag förstod. 

”Jaha, det är jag som luktar.” 

Madde skrattade och nickade glatt. 

”Du tycker att jag ska köpa lite nya mantlar?” frågade jag leendes. 

Madde fortsatte skratta hjärtligt och gjorde tummen upp åt min slutledningsförmåga. Jag 

tvekade, visste inte hur jag skulle förhålla mig till det här med shopping. Sneglade mot 

Maddes alla kassar. Hon såg min blick. 

”Theo, ska du sluta handla kläder?” 

”Ja, jag vet inte. Klart jag kan köpa någonting. Någon gång per år kanske.” 

Madde såg kritiskt mot mig. 

”Det är då tur att inte alla är som du, Theodor.” 

Theodor istället för Theo sa hon alltid när hon skulle förebrå mig något. Hon tog en klunk av 

det trendiga teet utan att släppa mig med blicken. 

”Om alla skulle sluta shoppa, hur tror du samhället skulle se ut då?” 

”Ja, folk skulle säkert vara mindre fåfänga och lägga tid på viktigare saker än att shoppa. Som 

att tänka på dem i tredje världen som har det betydligt svårare än vi har.” 

Madde skakade på huvudet. 

”Och din pappa ska vara civilekonom? Förstår du inte att om alla slutade handla kläder och 

andra nödvändiga eller onödvändiga prylar skulle samhället sluta fungera. Affärerna skulle få 

slå igen, människor skulle bli arbetslösa och staten gå miste om massa inkomster som den får 

genom skatten.”

131 


Jag slutade tugga. Höll foccacian i ett fast grepp framför mig. Tänkte efter. Madde lät alltid 

väldigt självsäker när hon tyckte att hon hade rätt. Så blev hon sådär lite röd i ansiktet som 

hon alltid blev när hon hetsade upp sig för något. 

”Och vad händer när staten förlorar inkomster? Jo, som du kanske vet skänker vår stat varje år 

en viss procentsats av vår bnp till bättre behövande i tredje världen. När vår bnp sänks på 

grund av minskad handel blir denna summa såklart mindre. Allt på grund av såna som du, 

som har kapital men som vägrar göra någon nytta med det.” 

”Så att jag inte shoppar leder till en ond spiral som drabbar hela samhället, till och med hela 

världen, menar du?” 

”I princip, ja. Så istället för att bara gå runt och tänka på alla lidande i tredje världen blir det 

bättre av att du gör något åt det.” 

”Som att konsumera?” 

”Just det. Då blir det en god spiral istället. Industrierna i Sverige och runtom i världen får mer 

att göra, produktionen ökar. Fler får jobb. Staten får in mer intäkter och kan skänka mer 

pengar till både tredje världen och till viktiga sociala projekt i vårt eget land.” 

Madde slog segervisst ut sina, trots vintern, brunbrända armar. 

Visste inte om Madde hade rätt. Men jag hade svårt att hitta argument för att åtminstone inte 

inskaffa ett par skjortor och någon snygg byxa. Tog en rejäl tugga av smörgåsen som svalnat i 

min hand. Jag gav med mig. 

”Ok, när jag ätit upp går vi och shoppar ett tag. Jag skulle behöva nåt snyggt till Lucia.” 

Madde flinade. 

”Och nåt som inte luktar unken svett och instängdhet”.

Kapitel 37 

132 


Det måste sett ut som en veritabel raggarträff när bilarna rullade upp förbi Stockholms slott 

och radade upp sig bakom Storkyrkan. Skillnaden mellan oss och raggare var att ingen av oss 

körde bullrande amerikanare. Vi körde europeiska sportbilar. Bilar med stil. Gärna cab. Gärna 

tvåsitsigt. I övrigt var det nog inga större skillnader: vi gillade också snygga bilar, tjejer och 

festande. Jag rättade till min vita skjorta under dunjackan. Log för mig själv när jag tänkte på 

den reaktion som personalen på NK fått när jag hade kommit lunkande med min svarta dress 

och börjat prova skjortor. Ingen hade känt igen mig. De hade inte vetat inte hur de skulle 

behandla mig, verkat tro att jag var en hemlös som vakten borde köra ut. Sen var det någon 

som plötsligt hade känt igen mig när jag skulle betala och viftade med kreditkortet. Då hade 

det blivit annat ljud i skällan. Då hade de plötsligt velat behandla mig med samma 

oklanderliga service som de tidigare alltid gjort. Patetiskt. Nåväl, jag hade i alla fall hittat en 

trevlig skjorta att bära denna kväll. Behövde iklä mig en självsäker fasad. För nu väntade 

mötet med alla de vänner som undrade vad som hänt med mig under hösten. Var bara Madde 

och Wille som jag träffat sen jag släppte ut mig själv i världen. Och nu satt jag i bilen med 

skakande ben och bet frenetiskt på naglarna. Vad skulle jag säga dem? Tittade på Madde som 

sa något om att det här kommer att gå bra. Inte skulle jag vara nervös. 

Vi hoppade ur bilen. Såg ut över den ansenliga bilparken. En rad porschar fanns 

representerade. Kände igen Dumbos gula 996 som blänkte trotsigt i det skarpa månljuset. Ett 

par mercshor, tre jaggar, och några BMW. Däribland min egen Z4. Eller pappas egentligen. 

Lite längre bort skymtade jag till och med en volvo. Hade ställt min svarta skönhet intill en 

Saab 9-3 cab som jag inte sett tidigare. Den enda bil som egentligen skiljde sig från mängden 

var Jonnys Hummer. Han hade tydligen köpt den i veckan. Nu satt han i den och lät den gå på 

tomgång. När någon stackare passerade monstret tryckte han ner gaspedalen så att det 

mullrade över halva Gamla Stan och den förbipasserande vacklade till. Han var bara för 

mycket. Skulle alltid synas mest, höras mest. En hummer. Hur lågt får man sjunka? Fick bita 

mig i läppen för att inte säga något nedlåtande om honom till Madde. Wille anslöt som sista 

bil med sina röda Alfa Romeo Spider och ställde sig på andra sidan om mig. Wille pekade 

muntert på ett blått handikapp-tillstånd i vindrutans ena hörn. Han hade fått tag i det på nätet 

på något sätt, ingen i Willes familj var ju det minsta handikappad. Betalat en rejäl slant för det 

falska tillståndet, men det hade tydligen sina klara fördelar, förklarade han obekymrat. Inte 

bara att man stod gratis på Stockholms alla gator utan framförallt att man aldrig behövde oroa 

sig för parkering. Handikapprutorna var nästan alltid tomma. Wille hade en precis utanför

133 


porten och kunde stå där till och med när det var städgata. Lyxigt, men väldigt omoraliskt 

tyckte jag. Wille bara skrattade sitt skratt. Hjärtligt och på samma gång bemästrande. 

Vi kramade om Wille och gick i samlad trupp mot den grupp av ett femtontal vänner som 

samlats bland bilarna. Wille och Madde gick först, jag släpade efter. Snön knastrade härligt 

under oss i den kyliga eftermiddagen. Skulle ju bli kul att träffa alla vänner igen, även om jag 

var sjukt nervös för hur jag skulle förklara min plötsliga bortgång under hösten. Och min lika 

plötsliga återkomst i veckan. Alla visste att jag hade suttit uppe i lägenheten. Tydligen hade 

det blivit lite av stående skämt, att ’Theo har låst in sig själv i sin lägenhet och blivit eremit’. 

Men jag skulle säga som det var om de frågade: jag hade helt enkelt behövt tid för mig själv. 

Det stämde faktiskt. Inget konstigt med det. Mer behövde jag inte förklara för dem. Wille och 

Madde hälsade glatt på skaran som hälsade lika glatt tillbaka, även om jag kunde ana hur allas 

blickar fokuserade nyfiket på min fortfarande magra uppenbarelse. Jag ställde mig i klungan, 

tätt intill Wille och Madde. Såg runt på dem och nickade. 

”Välkommen tillbaka till verkligheten, Theo!” 

Alla fnittrade lite stelt åt Dumbos hälsningsfras och sneglade på min reaktion. Verkade inte 

veta hur jag skulle ta det. Kanske trodde att jag hade blivit en freak under ensamheten. Jag log 

åt deras misstänksamhet. Kände att det inte var så farligt att träffa dem. Det var rentav rätt 

trevligt. 

”Tack käre Bo, kul att ni kommer ihåg mig fortfarande.” 

Alla log mot mig. Jag log tillbaka. Så hände något som gjorde mig uppriktigt rörd. Det 

började med att Jonny av alla, som hade klivit ur sin Hummer och ställt sig vid oss, gick fram 

till mig och omfamnade mig. 

”Kul att du vart tillbaka”, sa han med sitt okultiverade tilltal. 

Vart. Det var Jonny det tänkte jag och log för mig själv. Inte hånfullt för första gången 

någonsin. Utan jag log av ett varmt igenkännande. Han såg mig i ögonen och log med sin 

flackande blick. Förstod att han menade vad han sa. Han tyckte verkligen att det var kul att 

jag var tillbaka. Jag kramade honom tillbaka, sa ett nästan ljudlöst ’tack, Jonny’. Han hade 

brutit den is som möjligen fanns. Alla följde efter och gav mig en välkomstkram. Madde och 

Wille tittade uppmuntrande på mig som för att säga: det var väl inte så farligt det här med att 

komma tillbaka till livet? 

Det fanns dock två personer bland alla dessa vänner som jag fortfarande oroade mig för hur

134 


det skulle gå att träffa. För det första var det Freddan. Han och Lotten hade blivit tillsammans 

igen. Det gladde mig. Nu slapp jag i alla fall ha dåligt samvete för att ha förstört deras 

förhållande. Nu var han hemma från London för att stanna över julen. Han och Lotten skulle 

hänga med till Uppsala. Såg på avstånd hur han strök omkring vid bilarna och blängde ilsket 

på mig under kramkalaset. Han skulle också delta i racet, saaben var tydligen hans. Den andra 

personen var Ian. Som sista person i klungan, när de flesta återgått till att ordna det sista med 

bilen och förbereda sig för avfärd, smög han fram till mig. 

”Jag är ledsen Theo. Ledsen för det som hände. Jag hoppas att det inte var incidenten på 

slottet som fick dig att… ja, att…” 

”Att låsa in mig själv?”, fyllde jag i. 

”Precis”, svarade Ian skamset. ”Jag hoppas att du kan förlåta mig någon gång. Det var inte 

meningen att göra det obehagligt.” 

Jag lyssnade förstrött på Ians floskler. Nog hade han kunnat förstå att det var obehagligt för 

mig. 

”Men men. Ta den tid…” 

Jag avbröt honom. 

”Hur gick det med den prostituerade tjejen som ni ville att jag skulle ha oskyddad sex med?” 

Det var ännu en grej jag hade haft dåligt samvete för. Fast det egentligen inte var mitt fel. När 

jag rymde från slottet hade jag inte en tanke på henne. Stackars tjej. Vem vet vad Anders och 

de andra dräggen kunde utsätta henne för på ett ensligt slott. Jag borde ha försökt rädda henne 

också. Ian flackade oroligt med blicken. 

”Alltså, det var bara ett skämt. Det fanns ingen prostituerad tjej.” 

”Ljug inte för mig, Ian. Jag känner dig alltför väl för att kunna se när du inte talar sanning.” 

Han tog ett djupt andetag, samlade mod för att berätta. Jag väntade tålmodigt, kastade en blick 

över vattnet mot Nationalmuseum. Där hade jag stått för några månader sen och väntat på den 

RIB-båt som tog ut mig till den mörka kvällen på slottet. Kände mig sårad och förödmjukad 

för det som hänt. Bredvid mig stod mannen som var skyldig till denna smaklösa upplevelse 

jag helst ville glömma. Borde egentligen nita honom, ge honom det stryk han förtjänar när 

man drogar ner vänner och försöker tvinga dem till oskyddad sex med prostituerade från 

Malmskillnadsgatan. Ian tycktes lägga märke till den tilltagande ilska som växte innanför mitt 

ytliga lugn. 

”Ok, jag ska säga som det är. Hon kom ut till slottet. Visade sig vara en rätt sliten medelålders 

tjej. Det var ju en sån tjej vi ville ha till dig.” 

”Vi? Vilka vi?”

135 


Ian blev mer och mer blodröd i ansiktet. Svetten rann ner under hans brittiskt gröna basker. 

”Ja, eller jag rättare sagt. Det var ju jag som kände dig och snabbt regisserade skådespelet och 

händelseförloppet när det visade sig att jag skulle kunna lura ut dig. Förlåt, Theo, förlåt!” 

Han tog handen om min överarm och snyftade ångerfullt. 

”Och du, jag ska inte skylla på drogerna men Anders, Mästaren, hade proppat mig full med 

massa pulver. Jag var utom mina sinnen, visste inte vad jag höll på med! Men nu är jag ren. 

Jag lovar! Har varit ren sen den där natten. Allt blev fel då. Jag ska aldrig mer ta några droger 

med Anders eller någon annan. Har förresten brutit med Anders. Theo, jag ber dig, förl…” 

Jag skakade otåligt av mig hans hand. Orkade inte lyssna på hans förbannade pundarursäkter. 

”Vad gjorde ni med tjejen?” 

Ian samlade nytt mod. Suckade och snyftade om vartannat. 

”Det var faktiskt inte min idé! Det var Anders som hittat på det. Jag lovar!” 

”Svara istället på frågan: vad gjorde ni med den stackars tjejen?” 

Ian fäste blicken mot det blåsvarta vattnet nedanför Slottet där Nationalmuseum speglade sig i 

vågskvalpet. 

”Killarna som körde dig i båten ut fick ha kul med henne. Med kondom såklart. Hon fick tre 

gånger så mycket som hon begärt i betalning. Sen skjutsade vi tillbaka henne till 

Malmskillnadsgatan och gick ut och festade på Berns. Det är sant, Theo. Det var så det var, du 

måste tro mig!” 

Kastade en ond blick på hans hand som återigen gripet tag i min arm. Han släppte försiktigt 

greppet om mig. Jag vände mig om och gick mot bilen. Jag måste ingenting. Men jag trodde 

honom, hade lärt mig känna igen hans lögnaktiga stämma och visste när han talade sanning 

eller inte. 

Lite senare fick jag ett sms av Ian, där han påstod att han förstod att jag inte ville ha något att 

göra med honom. Men att han ville varna mig för advokaten Anders, den så kallade Mästaren 

som ägde slottet och iscensatte dessa gränslösa spektakel. 

”Han är ute efter dig, tror att du kanske tjallar. Och han har skumma kontakter. Var 

rädd om dig”. 

I en ståtlig karavan lämnade vi uppsamlingsplatsen vid obelisken mellan slottet och 

storkyrkan. Jag och Madde satt tysta i vår bil som makade sig fram med de övriga genom 

fredagsrusningen på Stockholms gator. Efter ett bra tag av köande kom vi ut på E4 norrut. Det

136 


var ingen som helst hets mellan våra bilar. Tävlingsandan sparade vi till hemresan. Möjligen 

var det väl Jonny som skulle visa sig på styva linan med sin nya Hummer. Han sicksackade 

sig fram mellan bilarna och gjorde halvgalna omkörningar. Vi andra tog det lugnt. Kände på 

underlaget. Jag kunde inte notera någon halka. Vägarna var ordentligt sandade, i alla fall fram 

till Arlanda. Sen blev det något sämre väglag den andra delen fram till Uppsala. Men allt gick 

smärtfritt. Om vädret höll sig kunde det bli strålande bra tävlingsförhållanden imorgon natt. 

Vi närmade oss Uppsala stad. Kunde skönja Uppsala slott och Domkyrkan som tronade i 

horisonten. Efter över en timmes körande och köande kunde vi så svänga in från Kungsgatan 

och ner på Bäverns gränd. Alldeles intill ån på Östra ågatan, Uppsalas egen Strandvägen, låg 

det anrika hotell vi alltid checkade in på. Vårt traditionella Luciafirande kunde börja. Inatt var 

det vild fest. Imorgon natt var det bilrace – först från Uppsala slott till Stockholms slott.

Kapitel 38 

137 


En stunds vila på hotellrummet innan avfärd till huvudstadsnationen och nattens festligheter. 

Ingen av oss tillresta stockholmare gillade egentligen Stockholms nation. Anledningen var 

mycket enkel. Stockholms nation lockade till sig alla de studenter vid Uppsala Universitet 

som ville vara stockholmare, men som inte var det. De var skåningar, dalmasar och västgötar 

som skrev in sig på Stockholms nation under sin studietid i Uppsala. De äkta stockholmarna 

var i minoritet. Kändes det som i alla fall. I och för sig hade ju detta inte varit något större 

problem om det nu inte råkade vara så att alla utsocknes nationsmedlemmar var så förbannat 

dryga. De ville vara så stockholmska som möjligt och hade av någon outgrundlig anledning 

fått för sig att en stockholmare måste vara dryg, otrevlig och skrytsam. Ungefär som Jonny 

hade fått för sig att en överklassen måste vara dryg, otrevlig och skrytsam. 

Så i vår (min och Willes i alla fall) värld var Stockholms nation: 

Skåningar som lagt av sin accent och försökte tala med i:n värre än de platinablonderade 

studentskorna vid Gångsätra gymnasium på Lidingö. 

Dalmasar som söp som svin och hytte med billigt mousserande skit och verkade tro att de 

befann sig på Stureplan. 

Västgötar som satt tysta och inte vågade öppna munnen av rädsla för att deras dialekt skulle 

avslöja deras falska stockholmitet. Istället blängde de föraktfullt på allt och alla, viskade med 

varandra, pekade på folk och log hånfullt. 

Och dessa icke-stockholmare tillhörde alltså Stockholms nation. Stockholms nation var ett 

hemskt ställe. Men ”Stocken”, som nationen kallades i studentmun, råkade också vara den 

nation där den årliga studentgasquen skulle firas. Så bjöd traditionen. Och en tradition är till 

för att hållas. Och det brukade bli förbannat kul. Nationsfolket förvånades varje år över att få 

möta mig och Wille och alla andra i vårt sällskap. Visst var vi stockholmare, och visst 

tillhörde vi överklassen, men inte var vi dryga och otrevliga för det. Inte om du frågade mig i 

alla fall. Ok, vi söp förbannat. Men vi var artiga och trevliga mot alla. Behandlade alla med 

respekt, såsom det anstår den anrika svenska överklassen till skillnad från alla nyrika miffon 

som saknade både stil och uppförande. Det var i alla fall min bild av det hela. Säkert en aning 

snedvriden. 

Jag och Wille stod vid fönstret i vårt hotellrum. Iförda frack och blickandes ut över den eviga 

studentstaden med varsitt glas champagne i händerna. Han och jag hade försonats, allt var

138 


som förr – innan grälen och instängdheten. Försoning. Jag visste att det gladde oss båda stort. 

Han och Madde var mina närmaste vänner och att vara osams med dem var nog bland det 

värsta jag visste. Om det var något som ensamheten i våningen hade lärt mig, så var det just 

det att jag förstod hur mycket mina vänner betydde för mig. En gång i tiden hade Carl betytt 

lika mycket. Han hade varit som en storebror för mig. Hans pappa dog i cancer när han bara 

var tio år. Mamman arbetade hårt för att ge honom en dräglig tillvaro, som innefattade både 

bra boende och god utbildning vid Stockholms finaste skolor. Saken är att mamman arbetade 

så mycket för att få allt att gå runt, att hon knappt hann träffa honom. Hon hade älskat honom 

över allt annat, velat ge honom det bästa och mitt uppe i allt glömt bort att ge sig själv till 

honom. På lov och helger hade min pappa erbjudit att Carl kunde vara med oss. Jag var ju 

också ensambarn och det skadade väl inte att jag och Carl fick utbyte av varandra, tänkte min 

pappa. Dessutom hade mamma just övergivit oss och stuckit till Frankrike med min 

fäktiningslärare, så jag och Carl saknade båda varsin förälder. Den första sommaren som han 

spenderade på vårt lantställe var ett rent helvete. Jag fyllde åtta den sommaren, han var elva. 

Han tyckte att jag var ett småglin, jag tyckte att han var konstig som inte ville spela tennis 

med mig. Han kon aldrig att gilla tennis, sa bara att det var en bögig sport. Jag visste inte ens 

var bögig var, blev ledsen och började gråta. En dag, under den sista sommarlovsveckan i 

augusti, sa han att hur mycket tennis jag än tränade så skulle han alltid vara snabbare på att 

springa. Han sa det stöddigt. Det uppstod en rivalitet mellan oss. Jag irriterade mig på honom. 

Där hade han kommit ut på mitt lantställe och tagit uppmärksamhet från min pappa som jag 

annars skulle ha fått. 

”Försten ner till stranden!”, utmanade han mig aggressivt. 

Jag antog utmaningen. Han vände sig om i en handvändning och la benen på ryggen. Innan 

jag hann förstå att tävlingen redan börjat hade han fått ett ordentligt försprång. Jag kastade 

mig efter honom. Rusade fram över den smala skogsstigen som ledde ner till vattnet och den 

lilla sandstranden. Jag kommer så väl ihåg med vilken intensitet som jag sprang. Jag ville inte 

förlora. Han var min fiende. Han fick inte vinna. Blodsmak i munnen. Saliv yrde från 

mungiporna. Jag fick syn på honom bakom kröken. Han sprang stora kliv med sina redan då 

långa ben. Jag var yngre och desto kortare i växten och fick med små korta steg hänga efter. 

Vattnet skymtade nedanför oss. Jag ökade takten, sprang snabbare än vad jag hade vetat att jag 

kunde springa. Blodsmaken trängde upp genom näsborrarna. Jag frustade som en tjur. Kunde 

nudda vid hans ryggtavla, han vände sig förskräckt om. Jag tog in. Decimeter för decimeter 

kom jag närmare, passerade honom. Jag stönade så att salivet öste ur munnen. Gjorde ett sista

139 


ryck för att bli en klar vinnare i mål. Carl orkade inte, flåsade tungt. 

Så föll jag pladask. Föll på den ojämna stigen, flög in i blåbärsriset intill. Som om någon satt 

krokben för mina ettriga ben. Men det kunde inte vara Carl, han hade varit för långt bakom 

mig vid fallet. Nej, det var en jävla trädrot! Omtöcknad och förbannad rullade jag runt i riset 

och fick se hur Carl med utsräckta armar sprang in över mållinjen – läs: sandstranden. Med ett 

stort flin och häftig andning lommade han fram till mig med sin gängliga kropp. 

”Tack för god match Theo! Du får se var du sätter fötterna så kanske du vinner nån gång i 

framtiden!” 

Jag blängde ursinnigt på honom. Hade lust att gråta: inte för att kroppen värkte av det kraftiga 

fallet utan för att jag hade förlorat så snöpligt mot min antagonist. Reste mig upp utan att säga 

ett ljud. Såg honom i ögonen. Skakade på huvudet. Han började skratta. Jag tittade förargat på 

honom. Vad var det som var så jälva kul? Likt förbannat fortsatte han och skratta. Höll sig för 

magen, fick sätta sig ner på marken av alla skrattsalvor. Jag blängde ilsket på honom. Sen på 

mig själv. Såg blodet rinna ner från mitt knä. Skakade på huvudet igen. Och så började jag 

skratta. Ville först inte, Carl var min fiende och ingen jag ville skratta med. Men det gick inte 

att hålla tillbaka. Skrattet liksom spred sig i hela kroppen, tvingade mig dra mungiporna uppåt 

och vara glad. Jag fattade inte hur det gick till. Plötsligt låg två taniga pojkar i skogsbrynet 

och skrattade så att tårarna rann. 

Än idag vet jag inte vad vi skrattade åt. Men vi fortsatte att skratta tillsammans. Och att tävla i 

löpning mot varandra. Under hösten som kom började vi springa varje helg i Liliansskogen. 

Oftast på söndag eftermiddagar. Det blev en tradition. En ljuvlig men hård tradition. År ut och 

år in tävlade vi mot varandra. Vad vi än planerade och vad vi än hade gjort under helgen så 

visste vi båda: Liliansskogen klockan 17 på söndag. Vi behövde inte ens ringa för att kolla av 

med varandra innan om vi inte hade setts under veckan. Vi båda visste att det var löpning som 

gällde. Till och med när Carl, och snart också jag, började gå på vilda fetser som unga 

tonåringar och låg däckade av baksmälla på söndagen, så ville vi båda hålla traditionen vid 

liv. Tre kilometers- spåret i Liliansskogen på söndag. Det blev som någon slags terapi. Under 

dryga tio minuter och fyrtiofem sekunder fick man tänka på något helt annat. Löpa genom den 

vackra, glesa skogen och glömma allt som kunde tänkas tynga en. Vi såg alltid fram emot vår 

löptävling. Carl, som hade vunnit vår allra första tävling ner till stranden, lyckades nästan 

alltid återupprepa sin bedrift. Han vann vecka efter vecka, år ut och år in. Trots att jag följde

140 


hans råd och alltid såg till att kolla var jag satte fötterna när vi rusade fram genom skogen. Jag 

var alltid ett par meter, ibland bara ett par steg, bakom honom. Efter ett tag köpte han in en 

neongul tröja, egentligen en cykeltröja tror jag. Påminde om den som den cyklisten som leder 

Tour de France får bära. Så bar han den varje söndag, han ledde ju ändå alltid. Han trodde att 

den betydde tur. Jag störde mig mest på den. Jag kunde snudda vid den, men inte mer. Jag fick 

alltid jaga, flåsade honom i nacken ända fram till mål och var alltid lika revanschsugen när 

loppet var över och min förlust ett faktum. Jag förlorade söndag efter söndag, och hatade att 

förlora. Men jag gav inte upp, skulle slå honom nästa söndag, nästa söndag eller söndagen 

efter det. Men vinsten kom aldrig. Det blev en ständig kamp, som jag alltid gick förlorande ur. 

Ledartröjan förblev Carls. 

Vi båda älskade det.

Kapitel 39 

141 


Det knackade på dörren. Jag och Wille ryckte till, båda uppväckta från våra respektive 

dagdrömmar. Det var skönt med Wille och Madde. Vi kunde befinna oss alldeles intill 

varandra och bara vara tysta. Behövdes inga ord, det blev aldrig stel stämning för att det blev 

tyst. Såsom det en gång också hade varit med Carl. 

”Skynda på för i helvete, era jävla pappskallar!” 

Det var Jonny som ropade. Om man inte hörde det på rösten förstod man det på hans 

oattraktiva språkbruk. Vi gick ut genom dörren och slöt upp med vårt sällskap. Med stolta steg 

spatserade vi samtliga ut på gatan och styrde vår kos mot den stundade gasquen. Passerade 

gångbron. Ett lätt snöfall prydde våra svarta rockar med vita flingor. Fyrisån var delvis frusen. 

Rejäla snödrivor kantade gatorna där vi skred fram. Detta var norrlandsporten, enligt oss 

nollåttor i alla fall. Så mycket mer snö än i Stockholm. Jag drog min nyinköpta rock närmare 

om mig. Så väldigt mycket kallare här i studentstaden. Vi gled förbi Norrlands nation där det 

också vankades luccegasque. Några av oss, däribland jag själv, bar cylinderhatt som vi lyfte 

på för att hälsa på förbipasserande studenter i samma mundering som vi. 

På avstånd kunde vi snart se hur en folksamling av unga studenter hade bildats utanför 

Stockens portar. Män i mörk frack som påminde om kvällen på slottet. Hemska minne. Jag 

var nervös. Så länge sen jag umgåtts bland så mycket folk. Nu gick jag med raska steg mot 

den värld som jag lämnat. Nu styrde jag åter stegen mot fest och party. Gjorde jag verkligen 

rätt? Fest i all ära, men att supa, hångla runt och vara allmänt vidrig, var det verkligen min 

melodi? Ångrade för en sekund att jag inte stannat hemma. Hade hellre suttit i våningen och 

klinkat på flygeln. 

Stocken närmade sig. Från den lutande nationsbyggnadens fönster kastades ljussken ut på 

Drottninggatan. En del av huset lutade så mycket, att om man tappade ett glas på golvet i 

fyllan så rullade det iväg över parkettgolvet till andra sidan rummet. Det hade hänt mig 

alldeles för många gånger. Vår uppmärksamhet fångades plötsligt av ett par cyklister iklädda 

frack som under vilda glädjerop susade ner för den backe som ledde från det mäktiga 

biblioteket Carolina Rediviva ner till nationen. Att i vintermörkret cykla ner för den branta 

och isblanka Carolinabacken på uråldriga cyklar utan vare sig hjälm eller cykellyse borde ju 

inte ses som annat än självmordsförsök. Men cyklisterna tycktes inte särskilt suicidala, 

snarare onyktra. Kanske fanns det ibland ett otäckt samband mellan död och sprit? Kändes i 

alla fall som om jag gick mot min avrättningsplats, en avrättningsplats i form av ett lutande

142 


nationshus där spriten härskade inom ramen för akademiska traditioner. 

Vi rundade nationsbygganden och klev in på Stockens gård. I hörnet stod ett par dörrvakter 

som huttrandes släppte in salongsberusade studenter. Jag tog ett djupt andetag. Kom att tänka 

på att biblioteket Carolina hade nån gammal Silverbibel som tydligen var väldigt speciell. 

Funderade på om det ändå inte vore klokare att kika på den istället för att delta i det här 

tramset. Men så blev jag oväntat lite peppad för fest när Wille pekade ut ett par, tre fullträffar 

som tog en cigg strax utanför ingången till Stocken. Längesen jag spanade in biffar. De var 

helt klart ok, fast det var synd att deras tunna långklänningar skar sig mot de vardagliga 

vinterjackor som värmde de i kylen. Jag sneglade förtjust mot Madde. Hon visste minsann hur 

man skulle klä sig: till långklänning bar man inte en vardaglig vinterjacka, då bar man päls. 

Fuskpäls eller inte. Päls ska det vara till en långklänning. 

Det var alltid en speciellt lukt på Stockholms. Luktade till viss del som ställena på Stureplan 

efter stängning: ingrodd svett, fylla och ångest. Men på Stockholms luktade det ändå lite 

annorlunda. Odörerna var på något sätt uppblandade med tradition och anrikhet. Som om 

Laroy goes Kungliga Biblioteket: en minst sagt unik doftkombination. Jag stannade upp strax 

framför den trappa som ledde upp till salen som stod uppdukad med långbord, vita dukar och 

höga ljusstakar. Kände parkettgolvet svikta under mig. Människor och åter människor 

strömmade in genom salen. Unga män som erbjöd sin arm åt sin bordsdam. Tog åter ett djupt 

andetag. Det var ett år sedan jag hade varit här senast. Och det kändes som ett liv sedan som 

jag befunnit mig bland så mycket folk. Jag såg mig osäkert omkring, minnena från tidigare 

fylleslag överrumplade mig. I synnerhet ett minne. Över trappan med de djupa och breda 

stegen hade det för ett par år sedan hängt en alldeles tvättäkta Bruno Liljefors-målning. 

Senare fick jag höra att den hade hängt där en herrans massa år och att studenter i alla tider, 

trots fylla och fest, vördat och värnat sin klenod. Nu hängde den inte där längre. På en 

Luccegasque hade jag och Wille tävlat om vem som kunde loska med störst precision. Vi fann 

tavlan som ett lämpligt mätinstrument. Målningen föreställde nämligen en massa djur som jag 

och Wille försökte pricka. Trots att vi i alkoholruset hade svårt att överhuvudtaget pricka den 

flera kvadratmeter stora målningen, fick både jag och Wille in ett par smäckra fullträffar som 

rann ner över miljonverket. Vi raglade fram till målningen och stod och munhögg om vems 

loska som var vems när vakterna tog ett rejält tag om oss båda och kastades ut oss. Jag 

skämdes väl lite, Wille var mest arg för att vi inte hunnit se vem som vann vår högklassiga 

losktävling. Vi hade nog aldrig fått komma in på nationen igen, om det inte vore för att Wille

143 


hade nån farbror som var en höjdare i Uppsalas akademiska värld. Denne vänlige farbror såg 

till att man drog ett stort streck över den skamliga incidenten med de överförfriskade, 

omdömeslösa ungdomarna. Så nu befann vi oss åter på nationen, vilket tavlan uppenbarligen 

inte gjorde. 

”Du måste vara Theo?” 

Som från ingenstans dök hon upp. Jag tittade storögdat på henne. Hon var inte vacker. Hon 

var inte snygg. Och på hennes breda norrländska kunde jag höra att hon inte heller var 

stockholmare. Nåväl, hon försökte inte dölja sin dialekt i alla fall. Och var hon ändå inte 

ganska näpen på något sätt? Fanns något frejdigt över henne, över sättet att uttrycka sig med 

ett så stort leende i ansiktet. Jag log vänligt tillbaka och räckte ut min hand. 

”Det stämmer bra! Och du heter?” 

Hon hette Anna och var min bordsdam för kvällen. Innan jag ens hann erbjuda min arm hade 

hon ryckt tag i den och dragit med mig mot våra sittplatser vid ett av långborden. 

Anna pratade sjukt mycket. Munnen gick i ett på henne. Med sin breda norrländska talade hon 

om allt mellan himmel och jord. Avbröt ibland sig själv med att skratta åt sina egna skämt 

som jag aldrig riktigt hann uppfatta i det allmänna sorl som surrade omkring oss. Vi satt i 

festsalen med över två hundra andra likasinnade: unga människor som ville spendera en 

väldigt kul Lucia tillsammans. Jag och Anna hade trots detta lyckats hamna bredvid förbannat 

tråkiga människor. Nån som mest försökte spela dryg och fin i kanten, en annan som inte sa 

ett skit och en tredje som redan var för full för att varken kunna prata eller lyssna. Så kom det 

sig att jag valde att lyssna på Anna. Jag tog en tugga av den något för kalla oxfilén och 

studerade alla hennes ansiktsuttryck medan hon babblade. Hon var rätt näpen. En gullig näsa, 

aningen stor mun och stora uppspärrade rådjursögon som blinkade till när hon tyckte att hon 

hade något extra intressant att berätta. Som när hon var åtta år och åkte kälke i en skog och 

fick syn på en björn ett par hundra meter bort. Jag lyssnade, försökte se intresserad ut. Var rätt 

skönt att hon höll igång snacket. Jag gillade egentligen inte att vara den som pratade hela 

tiden, även om det oftast var jag som fick ta den rollen. Det bara blev så. Jag förväntades ta 

kommandot när vi hade middagar, fester eller vad det nu kunde vara. Nu hade jag ju knappt 

vistats bland folk på ett bra tag. Hade nästan glömt bort hur man höll igång en konversation. 

Jag log för mig själv åt denna frejdiga norrländska. Hon var så extremt olik mig. Och så 

extremt olik alla de stela, uptighta unga damer som rörde sig kring svampen.

”Jag måste gå och kissa!” 

144 


Innan jag hann uppfatta vad hon sagt, hade hon snurrat runt med stolen, kastat sig upp mot 

toaletten. Jag lämnades ensam kvar med dönickarna runt bordet. Sipprade på vinet för att 

slippa säga något. Utan Anna blev det plötsligt pinsamt tystnad runt bordet. Vi hade inget att 

säga varandra. Vår tystnad blev extra tydligt av att sällskapen kring de andra borden verkade 

ha så jävla trevligt. Skrattade och stojade. Jonny blev min räddning. 

”För i helvete, Theo, du vinner ikväll igen!” 

Han la handen på min axel och böjde sig ner för att tala i mitt öra. 

”The Theofuck is back! We loose. You win.” 

Han skrattade gott åt sitt eget uttalande och dunkade mig hårt men vänskapligt i ryggen. Jag 

visste precis vad han syftade på, men hade inte en aning vad jag skulle svara. Jonny bredde 

på. 

”Du, jag har lite info om din bordsdam! Visst heter hon Anna?” 

Jag nickade diskret. 

”Min bordsdam råkar känna henne och har berättat allt om henne. Eller ja, det viktigaste i alla 

fall. Och du, vet du vad hon sa?” 

Jag såg Jonnys förtjusta minspel i ögonvrån. 

”Hon sa: Anna är helt otroligt lättfotad! Det du! Va! Vad säger du? Det var väl inte helt fel att 

du hamnade bredvid just henne!” 

”Fantastiskt Jonny”, svarade jag torrt utan att ens bemöda mig om att vända mig emot honom. 

Jonny verkade inte tro att jag förstod hur kusten låg och fortsatte ivrigt. 

”Alltså, denna Anna. Det är en toppentjej – ligger med allt och alla! Varje torsdag har ju 

Stocken utgång här på nationen och Anna drar tydligen hem nya killar varje kväll! Hon är typ 

känd som nationens mest slampiga besökare! Is it fantastic or what!” 

Jonny visste inte till sig av glädje över att få frambringa mig dessa ljuvliga nyheter. Men 

syntes förvånad över mitt svala mottagande av desamma. 

”Jonny…” 

Jag bemödade mig att vända mig ett kvarts varv på stolen för att kunna se denne 

glädjespridare i ögonen. 

”Inte alls för att på något sätt låta dryg. Men säg mig: inte brukar väl jag ha så svårt för att få 

tag på tjejer att jag måste inrikta mig på kvällens allra mest lättfotade damer?” 

Jonny viftade ursäktande med armarna. 

”Inte alls så jag menar Theo! Nu vart det fel...” 

Alltid detta vämjeliga vart istället för blev.

145 


”… jag tänkte såklart på tävlingen, Night Trophy. Nu har du säkert godast chanser att ta hem 

den. Igen! Theofuck is back in business! För du kan väl ändå inte ha glömt bort vår tävling?

Kapitel 40 

146 


Nej, visst hade jag inte glömt bort den tävlingen. Det var en betydligt mer omfattande historia 

än min och Willes improviserade loskkamp. På i princip alla större middagar och andra 

tillställningar hade jag och de andra grabbarna i gänget en liten tävling. Vi kom på den i 

gymnasiet, på vårterminen under sista året. Studentfesterna avlöste varandra, så också alla 

dessa ändlösa fylleslag med allt vad de medförde: hångel en masse, sex med folk man gått i 

samma klass med sen grundskolan, heta nätter med andra som man knappt kände. Allt på 

samma gång, oftast under en och samma kväll. Det fanns en viss outtalad rivalitet bland oss 

unga män om vem som snabbast skulle få ligg under natten. Var riktigt kul till en början. 

Alltid samma hets att supa sig redlös så att man fick det mod man behövde för att bryta isen 

och påbörja belägringen. 

Under en av alla dessa vilda nätter kläckte jag och Wille idén. En idé om en tävling som 

snabbt spred sig i vår umgängeskrets. Alla älskade den från första stund. Det var kul och till 

synes ofarligt, med ofantligt mycket prestige inblandat. Idén var enkel: den som först får ligg 

vinner. Tjejen får se ut precis hur som helst, hon behövde inte vara ett dugg snygg. Eftersom 

man förlorade dyrbar tid på att åka hem och göra slag i saken, skedde samlagen ofta på plats. 

På en toalett, i en buske utanför eller i vimlet på dansgolvet. Ryktet om denna vår tävling 

spreds lavinartat bland våra vänner och det dröjde inte länge förrän också tjejer ville vara med 

och tävla. Och visst fick de det. Man var väl genusmedveten. Madde var med någon kväll 

men gillade aldrig riktigt konceptet. Det var ’too much’ för henne som hon uttryckte det. 

Lotten däremot, hon var med kväll efter kväll. Vann till och med pokalen ett par gånger. 

Pokal, ja. Jonny köpte in en pokal, en fånig segerpokal liten nog att bära med sig i kavajens 

innerficka. En vandringspokal. Den som vann tävlingen fick behålla pokalen till nästa kvälls 

studentfest då en ny lycklig vinnare fick ta över pokalen. Night Trophy kallade vi den, för det 

var en pokal man erövrade nattetid. I bästa fall redan under tidig kväll. 

Night Trophy upptog i princip allt vår fokus under de sista månaderna på gymnasiet. Dumbo 

förde statistik på vem som oftast kammade hem pokalen. På god tredjeplats hittade vi aningen 

förvånade Jonny. Hans uppblåsta, nyrika skryt gick uppenbarligen hem oss förvånansvärt 

många tjejer. Wille hamnade på en god andra plats. Den franske charmören som talade i säng 

kvinnorna med vackert smicker. På förstaplats? Jag själv. Än så länge i alla fall. Dumbo hade 

förklarat att såväl Jonny som Wille hade legat i bra under hösten och plockat hem många 

poäng under diverse privatfester och utekvällar. Men än var jag etta. Ingenting att vara stolt

147 


över kanske, men för bara ett kort tag sen var jag det. Jag kom att kallas Theofuck. Dels för 

att det var mitt namn under diverse spritlekar. Dels för att det också var ett smeknamn som 

Carl hade myntat när jag förlorade mot honom på löprundan i Liljansskogen söndag efter 

söndag. ’You always get fucked’, flåsade han till mig efter att jag ännu en gång förlorat mot 

honom med en hårsmån. ’Därför tycker jag att Theofuck är ett synnerligen passande namn på 

dig, käre vän’ skrattade han hjärtligt och gav mig en stor svettig kram. Madde kom på att 

smeknamnet passade bra även i detta sammanhang: Theofuck get fucked. Jag härjade fritt 

bland kvinnorna, utan några större hinder fick jag vem jag ville. Jag hade ett fantastiskt rykte 

om mig, ett rykte som aldrig tycktes vilja dö ut. Wille tappade bort pokalen sommaren efter 

studenten när vi hade med den till Troppan. Men tävlingen fortsatte ändå, utan pokalen. 

I vårt eget umgänge hade alla mer eller mindre legat med varandra, så där var det ingen idé att 

bedriva tävlingen. För det var väl en av de få regler vi hade: man fick inte ha satt på tjejen 

tidigare. Men på större, mer officiella middagar och festligheter var det ett utmärkt tillfälle att 

spela Night Trophy. Naturligtvis var Luccegasquen på Stockholms nation ett sådant tillfälle. 

Jonny stirrade mig i ögonen med en triumferande blick. 

”Alltså Theo, du kommer ta hem nattens tävling hur lätt som helst för den här Anna är en 

riktig slampa!” 

Jag stirrade föraktfullt på Jonny som log fånigt tillbaka. 

”Säg mig en sak, käre Jonny: vad är det som gör Anna till en slampa?” 

”Men da! Kanske för att hon ligger runt varje gång hon är ute och festar!” 

”Jonny,”, jag tittade eftertänksamt på min korkade vän, ”då måste ju också jag vara en 

slampa? För jag ligger också runt varje gång jag festar.” 

”Nej men alltså Theo… Du är ju en Casanova…” 

”Och varför är jag en Casanova och Anna en slampa när vi beter oss på exakt samma sätt?” 

Såg ut som Jonny fått något i halsen. Han började harkla sig som han alltid gjorde när han 

blev nervös. Tyckte synd om honom i hans enfald. Men han var långtifrån ensam om detta 

resonemang, som även jag en gång delat. Han vände sig om och fick syn på Anna som var på 

väg tillbaka från toaletten. Svetten droppade ner från hans panna. Nu var han ordentligt 

nervös, hade syltat in sig i något som han inte riktigt kunde komma ur. Jag retades med 

honom, tittade uppfodrande på honom väntades på ett bra svar varför inte jag lika gärna kan 

vara en slampa, eller Anna en casanova. Men det fanns inget bra svar, till Jonnys förtret. Anna 

slog sig ner, hälsade glatt på Jonny som stod kvar och svettades bakom mig. Han hälsade 

skamset tillbaka och flydde tillbaka till sin lösmynta bordsdam.

148 


Middagen avslutades i rask takt för att bereda plats åt eftersläppet. Hundratals festsugna 

studenter som avstått middagen vällde in i salen som snart skulle förvandlas: från matbord 

och samtal, till housemusik och discokulor. Jag och Anna satt ensamma kvar vid bordet och 

sippade på sista vinet i våra glas. På något konstigt sätt kunde jag lägga märke till hur det 

hade samlats en skock fulla unga män kring Anna. Ynglingar med uppknäppta frackskjortor 

och löst hängande flugor runt halsen. Påminde otäckt mycket om männen på slottet i dessa 

kläder. De stod och vinglade, kastade långa blickar på Anna och hennes yppiga urringning. 

Som om de väntade och hoppades på att jag skulle tacka för mig nu när middagen var över 

och lämna min bordsdam. Då skulle de kasta sig över bytet, lägga in en stöt på kvällens mest 

lättfotade dam. Anna pratade på med mig som vanligt, men det var tydligt att också hon kände 

av deras hungriga blickar. Kanske var hon medveten om sitt rykte och all den uppvaktning 

som medföljde från testosteronfulla män. Hon fick något oroligt i blicken. Hälsade på en av 

killarna som trängde sig på. Någon annan passerade och sluddrade något oanständigt i Annas 

öra så att hon blev alldeles generad och tittade ursäktande på mig. Till slut fick jag nog av de 

kåta männen som svärmade runt henne. 

”Anna, ska vi ta en promenad?” 

Hon tittade förvånat men glatt på mig. 

”En promenad?” 

”Varför inte? Jag har inte promenerat i Uppsala sen Lucia för två år sedan då jag var för full 

för att hitta hem efter att ha blivit utslängd.” 

Anna log stort. Jag reste mig upp, drog ut hennes stol och erbjöd min arm. Fyllbultarna 

omkring blängde surt. Jag gick iväg med deras ligg. 

”Kör hårt med henne”, slängde någon av dem ur sig bakom vår rygg. Anna hörde det, kände 

hur hon stelnade till och ville gå därifrån. Men jag lackade till. Nån måtta får det fan vara. 

Anna var inget jävla objekt. Visst låg jag runt en del, men jag respekterade alltid mina 

kvinnliga sällskap. Om de var lättfotade var jag minst lika lättfotad. Jag lät Annas hand sakta 

glida ur min arm och vände mig om. 

”Förlåt, vem var det som sa nåt?” 

”Det var jag”, flinade en pösig kille i min egen ålder med tillkonstlad stockholmsdialekt. 

”Kör hårt med henne!”, upprepade han, denna gång med en stor portion kaxighet i rösten. Jag 

studerade honom och kunde konstatera att han nog var en av alla dessa stackars lantisar som 

ville leka dryga stockholmsstekare. Han grinade sitt flin så att snuset rann för tänderna. Ett 

par, tre kompisar radade upp sig bakom honom, lika hånfullt grinande med armarna i kors.

149 


Den pösige ynglingen såg sitt stöd och bröstade upp sig. Spände ögonen i mig. 

”Jag vill bara att du ger ludret vad hon tål. För om inte du tänker göra det så är det lika bra att 

du lämnar henne åt oss.” 

Svinen bakom svinet skrockade stöddigt, dunkade varandra i ryggen. Jag vände mig mot 

Anna. Hon var alldeles blek. Såg så rädd ut. Jag spände min vänstra knytnäve. 

”Vänta på mig utanför, Anna. Jag kommer strax”. 

Motvilligt lämnade Anna salen och gick ner för de breda, djupa trapporna mot utgången. 

Svinen såg länge efter henne. Pöskillen skrek nåt efter henne som drunknade i den hastigt 

tilltagande musikvolymen. Såg hur hans kompisar skrattade rått i det fladdrande ljusskenet. 

Jag tog ett steg mot honom, log vänligt mot honom. Var tvungen att skrika i hans öra för att 

göra mig hörd. 

”Jag ogillar din attityd. Om du försöker tillhöra överklassen får du börja med att visa dina 

medmänniskor respekt och inte bete dig som en nyrik wannabe.” 

Jag vet ärligt talart inte hur mycket han hörde, men jag kunde tydligt höra hur han vrålade 

tillbaka: 

”Om du vill kan vi knulla henne båda två, det skulle hon nog gilla den lilla horan…” 

Det svartnade för ögonen för mig. All denna osympatiska, alkoholpåverkade smuts som han 

kastade ur sig. Den smuts som jag var så rädd att förknippas med, som bidragit till att jag 

stängt in mig i lägenheten. Den smuts som var så destruktiv, så rå, så äcklig. Visst, jag skulle 

kunna ha sex med Anna. Men det skulle vara med respekt, ett ömsesidigt utbyte. Två 

människor som ger varandra något som båda saknar. Inte det äckliga objektifierande som han 

gav uttryck för. 

Men det gick inte att frångå, hur jag än försökte tränga bort det: på något oroväckande sätt 

kände jag igen mig i pöskillens objektifierande av människor som troféer och nattliga 

tidsfördriv för egen, kort njutning och bekräftelse. Påmindes smärtsamt om Night Trophy. Ett 

kärlekslöst objektifierande jag egentligen inte gillade, en egenskap hos mig själv jag helst 

ville kväva, ett karaktärsdrag som jag ville spöa upp. Jag knöt också min högra näve. Kände 

hur knogarna vitnade. Precis som för fyra år sedan. Stirrade in i hans flin och drämde till. Med 

vänstern i hans mage, sen med högern mitt över hans käkben. Med samma hat, med samma 

styrka som för fyra år sedan. Svinet for i golvet. Rullade runt och tjöt som en stucken gris. 

Flinet var borta. Ersatt med ett vämjeligt, blodigt skrikande. Hans kåta kumpaner tittade 

upprört på sin kompis på golvet. Såg sen förargat upp mot mig. 

”Jag tar en kvällspromenad med Anna nu”, hann jag knappt ropa till dem innan de flög på mig

150 


med sparkar och slag. Jag satt upp garden, kastade en åt sidan och svingade vänsterkroken 

mot en annan. Vänstersläggan hade en förträfflig styrka efter alla år av tennisspel och ändlösa 

forehandslag. De var tre mot en och jag skulle vara rejält illa ute om jag inte visste att större 

delen av min bekantskapskrets befann sig i samma lokal som jag. Det dröjde inte länge förrän 

Wille och Jonny dök upp till min undsättning. Det som börjat med oanständiga kommentarer 

höll nu på att urarta till ett veritabelt krogslagsmål. Slagsmål borde höra till ovanligheten för 

min klass, men jag hade ju knappast haft något val. Eller? 

Snart ingrep vakterna och avbröt det spridande handgemänget. Pöskillen hade kvicknat till 

efter mitt slag. Wille smög raskt fram till honom och räckte åt honom en sedelbunt så att han 

inte skulle göra någon polisanmälan. Trots att det var hans osmakliga beteende som var 

grunden till bråket, var det jag som riskerade att åka dit. Och att hamna i rätten för misshandel 

ännu en gång skulle inte se bra ut. Vakterna frågade det blodiga äcklet vad som hänt. Han 

blängde åt mitt håll men svarade snart: ’ingenting”. Han reste sig, räknade sedlarna från Wille 

och lommade iväg till baren. Vakterna ville ha någon att kasta ut och jag tog mer än gärna på 

mig den rollen. Var trött på allt, kunde förstå varför jag en gång lämnat den här äckliga 

världen bakom mig. Så vakterna drog iväg mig för att kasta ut mig från Stocken. För andra 

gången på två år. Wille och Jonny fick stanna kvar under förutsättning att de höll sig lugna 

resten av kvällen. Det skulle inte vara något problem, de var ju egentligen bara där för att få 

spela Night Trophy.

Kapitel 41 

151 


Utanför väntade Anna. Nervöst såg hon hur vakterna bryskt föste ut mig på trottoaren utanför 

nationshuset. Jag rättade till fracken och log snett. Jag hade börjat vänja mig vid vakternas 

hårda nypor på Stocken. 

”Nå, skulle vi ta en promenad?” 

Anna log glatt och snodde åt sig min arm. Vi promenerade planlöst genom det snötäckta, 

vintriga Uppsala. Det hade blivit några grader varmare under kvällen, var kanske till och med 

någon plusgrad. Anna borde egentligen frysa om smalbenen där hennes päls inte nådde ner. 

Men hon sa inget, verkade trivas lika mycket som jag när vi sakta steg upp mot Uppsala slott 

genom en allé av vintertrötta träd. Vi ställde oss intill ett par gamla kanoner som stod 

upphöjda på en platå intill slottet, riktade mot staden som låg under oss. Staden täcktes av 

vintertungt mörker, vilket gjorde det enkelt att urskilja de nationshus där Luciafirandet 

pågick: från Stockholms, Värmlands och andra nationsbyggnader lyste det tappert i natten. 

Avlägsna rop från studenternas festande letade sig upp för slänten där vi stod och blickade ut 

lutandes mot de kalla järnkanonerna. Vi fick stå tätt intill varandra för att inte frysa. Men det 

var inte flirtigt på något sätt. Bara två människor som gav värme åt varandra i vinternatten. 

”Förlåt Anna, det var inte meningen att ställa till en sån scen.” 

Jag släppte inte blicken över staden, vågade inte riktigt möta hennes ögon. För första gången 

på hela kvällen var hon tyst och jag visste inte vad hon tänkte på. Kanske var hon arg på mig. 

Inte heller hon lät ögonen se något annat än staden som låg för våra fötter. 

”Jag blev nog mest förvånad. Ingen har någonsin gjort något sådant för mig.” 

Hon ställde sig ännu lite närmare mig. Jag kunde känna den ömma doften av hennes hår intill 

mitt ansikte. 

”Jag har aldrig riktigt reagerat tidigare. Bara svalt allt som jag kallas för. Det tragiska just med 

de här killarna är att jag känner dem. Han den där lite överviktiga killen som slängde ur 

sig…”, hon talade inte längre forcerat och ihärdigt som tidigare. Nu stammade hon fram 

orden, ”ja, som slängde ur sig alla de där oförskämdheterna, han är min kursare. Adam heter 

han. Han kommer från min grannort utanför Umeå. Så när vi började plugga första terminen 

hängde vi en hel del, höll ihop och sådär. Sen måste det ha hänt nåt. Ny dialekt, nya vänner 

och en väldigt ny attityd. Jag fattar inte, trodde aldrig att till och med han skulle börja kalla 

mig för saker…” 

Anna tystnade tvärt. Tog ett djup andetag. Varm luft från hennes mun spred sig i kvällsluften

152 


och nådde mitt ansikte. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vågade inte döma någon av 

killarna, vem var jag egentligen att göra det? Jag kände igen mig såväl i både Adam och Anna. 

Visst, jag uttryckte mig kanske inte som Adam när det gällde kvinnor. Men Night Trophy 

handlade väl mer eller mindre om den inställning till tjejer som han gav uttryck för. En tävling 

som jag både grundat och hade ledningen i. Det gjorde det på något sätt svårt för mig att 

klanka ner på Adam, jag var ju själv ett minst lika stort svin i sammanhanget. Om än outtalat. 

Ännu mindre kunde jag döma Anna för den lössläppthet som uppenbarligen gett henne ett 

obekvämt rykte. Jag själv hade de senaste sju åren ägnat mig åt samma lössläppthet. Vare sig 

man valde att kalla mig för casanova och henne för slampa, så var vi precis samma sak hon 

och jag. Dessutom tyckte jag inte att vårt beteende behövde vara något fult som förtjänade ett 

dåligt rykte. Det var väl ändå upp till var och en vad man vill göra med sin kropp på 

kvällarna? Ville jag och Anna hänge oss åt varandra för en natt, vare sig det handlade om en 

promenad eller ett sexuellt umgänge, så måste väl det vara upp till oss? Så länge det inte 

skadade någon så ska väl andra skita i vad vi valde att ägna oss åt? Dessvärre tycktes Annas 

utsvävande leverne åsamka henne själv skada i och med det rykte och de glåpord som följde 

henne. Det hade jag fått bevittna ikväll. Men ändå. Problemet låg egentligen inte hos henne 

utan hos alla de bittra ryktesspridare som inte hade något bättre för sig än att klanka ner på 

andra människors privatliv. 

Jag tittade på Anna för att säga något. Men fick fortfarande inte fram något. Fick en känsla av 

att hon inte ville prata mer om det. Hon hade fått syn på något som hon betraktade med en 

fokuserad blick. Jag följde blicken som ledde mig förbi Carolina Rediviva och fram till 

Domkyrkans mäktiga torn. Kyrkan såg nästan ut som en kuliss, den var så gigantiskt stor när 

den avtecknades mot den lilla studentstaden. Anna ryckte tag i min hand och började traska 

ner för slänten som ledde ner till staden. Jag halkade till med de hala frackskorna på en isfläck 

som lurade under den så vackert vita snön. Jag tog tag om Anna för att inte falla baklänges. 

Hon höll mig kvar på benen och log hemlighetsfullt. 

”Kom, jag ska visa dig Uppsalas vackraste plats”. 

Nej, det fanns verkligen inget flirtigt mellan oss. Jag var inte hennes ragg, hon var inte min 

Night Trophy. Det stod nog klart för oss båda när hon drog mig fram genom Uppsalas anrika 

studentkvarter. Hon var inte min typ av tjej, jag var nog inte hennes typ av kille. Hon 

babblade på tok för mycket. Vi var inte ett dugg intresserade av varandra. Kanske var vi 

alldeles för lika varandra på något sätt. Hursomhelst, den här natten blev hon ett stöd för mig.

153 


Hur vet jag inte, men hon blev det. Kanske jag var ett stöd för henne också? 

”Vet du att den är lika hög som den är lång?” 

Vi stod andäktiga och betraktade de mäktiga kyrktornen mot den stjärnklara himlen. Såg ut 

som om hela domkyrkan skulle falla ner över oss. Den var verkligen svindlande kraftfull och 

hög. Nästan så att jag blev höjdrädd fastän jag stod tryggt intill Anna på den vackert spatiösa 

ytan framför de stängda kyrkportarna. 

”118,7 meter för att vara alldeles exakt”, informerade Anna eftertänksamt. 

Plötsligt dånade det från tornen. Tre dova, kraftiga slag berättade att klockan var kvart i tolv. 

Kyrkklockorna tystande och allt blev åter stilla, med undantag för det liv som studenterna 

skapade runt om i staden. Men det var inget som störde oss. Inte ikväll. 

”Det sägs att kyrkklockorna ringer varje gång som en student dör under sin studietid här i 

Uppsala, som tack för att några studenter för länge sen hjälpte till med att hissa upp klockorna 

i kyrkans torn.” 

Jag lyssnade intensivt på Anna som hade fått ett helt annat tonfall. Hennes tal, hennes 

kroppsspråk, hela hon var så väldigt annorlunda från den tjej som jag haft som min bordsdam 

på nationen. Hon kändes så mycket mer närvarande. Mer äkta på något sätt. Som om hon 

vågat lägga av sig den där ytan, det där ryktet som hon blivit på nationen. Som om jag fick 

ynnesten att nå fram till den människa som hon egentligen var. 

Hon pekade på ett par ensamma fotspår som vandrade tätt intill kyrkans yttermur. Någon hade 

gått ensam i den tungt packade snön. I den djupa, oländiga snö där ingen annan gick. Vi stod 

båda och stirrade intresserat på fotspåren. Jag kunde inte se var de ledde, lika litet som jag 

kunde se var de började. Kunde bara konstatera att de strök sig tätt intill kyrkans tegelmur. 

Utan att någon av oss släppte blicken från spåren, började Anna berätta.

Kapitel 42 

154 


”Jag hade en vän en gång. En riktig vän. Inte en sån där som Adam. Utan en riktig vän, någon 

jag kunde lita på. Vi gjorde allt tillsammans. Hon flyttade in som granne bredvid mig när vi 

båda var typ tre år. Från första dagen var vi bästisar. Gjorde allt tillsammans, delade allt med 

varandra. Kunde bråka och vara vilda ovänner ibland, men vår vänskap växte sig bara 

starkare. Fredrika hette hon.” 

Anna tystnade och blängde ner i snön vid våra fötter som var så vit att den blev svart i 

mörkret. Hon fick något fjärran i blicken. 

”Fredrikas pappa brukade hämta henne efter fotbollsträningen och sen släppa av henne vid 

mig så tog vi te och bulle och sa godnatt innan hon försvann genom en glipa i rosenhäcken 

hem till sig. Pappan var snäll, men hade problem med spriten. Han drack nåt förbannat. Blev 

aldrig våldsam, inte vad jag vet i alla fall. En dag när jag nyss fyllt tretton kom inte Fredrika 

hem till mig och drack te som hon brukade efter sin fotbollsträning. Pappan hade kört onykter, 

kommit över på fel vägbana och blivit rammad av en långtradare. Läkarna sa efteråt att 

Freddie dog på direkten. Pappa klarade sig mirakulöst, men blev aldrig mer sig lik. Han kunde 

aldrig förlåta sig själv.” 

Anna tystnade tvärt. Hennes ögon var vattniga. Jag visste återigen inte vad jag skulle säga. 

Kunde inte komma på ett enda ord som passade. Nöjde mig med att stryka Anna lätt över 

ryggen utanpå hennes päls som luktade ingrodd cigarettrök. Hon tittade upp på mig, 

granskade mitt ansikte. Sänkte sedan blicken mot den svarta snön igen. 

”Först var jag alldeles tyst. Var tyst i dagar som blev till veckor. Fredrika begravdes. Sen 

började jag gråta. Jag grät mig till sömns i mammas knä varje natt i flera månader efteråt. Än 

idag har jag svårt att somna ensam.” 

Anna fnös till som om hon hade kommit på något om sig själv. 

”Och ännu svårare har jag för att hänge mig åt fasta relationer som kan växa och bli starka, 

både vad gäller vänner och pojkvänner. Jag är så rädd att mista dem, så rädd att bli lämnad 

ensam igen. Då är det bättre med korta, ytliga relationer så slipper man stå där efteråt. 

Övergiven. Ensam och bedrövad.” 

Jag nickade sakta. 

”Knappt två år senare fick jag ett brev hem om konfirmation. Typ hela skolklassen skulle åka 

på konfaläger, det är en stark tradition där jag kommer ifrån. Jag hade inte ett dugg lust. 

Gråten hade upphört, och jag hade blivit arg istället. Jag var arg på det mesta. Men 

framförallt. Jag var arg på Gud.”

155 


Hon pekade med hela armen på det underdånigt vackra himlavalvet ovanför oss och tittade 

sedan irriterat på stenkolossen i tegel framför oss. 

”Hur kan Gud som skapar så mycket vackert, sen rycka ifrån det för oss? Just som vi börjat 

förstå hur mycket vi älskar det! Och Gud som ska vara både god och allsmäktig. Hur kan då 

vår så kallade Fader i himmelen vara så hård mot oss? Jag var tretton år, Freddie var tolv - vad 

hade vi gjort för att förtjäna all denna grymhet? Nej, jag ville inte konfirmeras. Ville 

överhuvudtaget inte ha med den där samvetslösa Guden att göra.” 

Jag svalde, Anna hämtade andan och samlade sig. 

”Morfar ville så gärna att jag skulle konfirmeras. Och hela klassen skulle ju göra det. Och 

mamma sa att det kanske skulle komma något gott ur det: nu skulle jag äntligen få diskutera 

alla de där frågorna som plågade mig till att ständigt vara en arg och bitter 15-åring. Så jag 

bestämde mig för att göra det. Sa som alla andra att jag gjorde det för presenterna. Det var 

enklast så.” 

Anna tog upp ett cigarettpaket från den lilla paljettbeklädda handväskan. Bjöd mig och jag 

som egentligen inte rökte, tyckte att en cigarett kanske kunde hålla värmen uppe där vi stod på 

den öppna, något blåsiga platsen framför kyrkan. Hon gav mig eld. Jag tog ett bloss, hostade 

och harklade våldsamt. Tittade förbannat på den lilla giftpilen, slängde den i marken och 

tryckte ner den i snön. Wille hade nog rätt, funderade jag tyst: rökning var bara för människor 

med dålig eller ingen utbildning. Ingenting som jag ville förknippas med. Anna log mot mig 

och blåste vant ut röken. Hon rökte men var knappast dåligt utbildad. Hon hade ju betydligt 

fler akademiska poäng än jag efter alla sina år på läkarlinjen. Wille hade kanske fel ändå. Men 

det skulle han aldrig erkänna. Hon höll cigarretten i vänsterhanden, fimpade i en snödriva 

intill. 

”Kommer knappt ihåg någonting från konfatiden. Förutom två saker. För det första: prästen. 

Hon var inte som präster brukar vara. Hon var som vilken människa som helst. Men så klok, 

så snäll. Så bra på att lyssna. Kommer inte ihåg vad hon gjorde eller vad hon lärde ut. Bara att 

hon kändes så mänsklig, så god. Det var svårt att vara arg på henne, trots att hon trodde på 

den där hänsynslöse Guden. Ett tag gick det att vara ilsken, men sen brast det för mig. Jag 

orkade inte vara arg längre, det är ganska jobbigt att gå runt och vara förbannad hela tiden. 

Vilket leder mig till den andra saken som jag kommer ihåg”. 

Jag följde Annas blick som fokuserade på de ensamma fotspåren i den tunga snön. 

”Det är en berättelse som hon, prästen, berättade på en andakt. Egentligen heter den Fotspår i

156 


sanden, tror jag. Eftersom vi sällan promenerar i sand i Umeå, men desto mer i snö, döpte 

prästen om den till Fotspår i snön. Om jag kommer ihåg rätt så handlar den om en kvinna 

som kommer till Gud efter att livet är slut. Hon får blicka ut över sitt liv, och ser två par 

fotspår bredvid varandra i snön. Vems är det andra fotspåret, frågar hon Gud. Det är mitt, 

svarar Gud. Hon ser sitt liv, allt det härliga, allt det vardagliga, allt som varit bra. Fotspåren 

följer tätt intill varandra. Men så får hon plötsligt se att det bara är ett par fotspår i snön under 

en lång bit av livet. Hon förstår att det måste ha varit när hon hade det som svårast i livet, när 

allt var tungt och svårt. När allt var sorg och smärta. Hon blir förtvivlad över att bara se ett par 

fotspår, vänder sig till Gud och frågar: var fanns du då? Varför gick du inte med mig då, när 

mitt liv var som svårast?” 

Anna tog ett djupt bloss, tittade mig i ögonen. 

”Och Gud svarar: mitt barn, när det bara är ett par fotspår i snön, det var då jag bar dig.” 

Vi sa knappt något mer till varandra den kvällen. Men stjärnorna talade, snön knarrade, våra 

hjärtan bultade. Vi gav varandra en lång kram. En väldigt lång kram. För vi visste. Vi hade 

fått dela ett stycke liv tillsammans. Vi hade fått värma varandra i vinternatten. Kanske sågs vi 

igen, kanske gjorde det vi inte. Vissa möten lever för alltid. Jag såg efter henne när hon gick 

sin väg hemåt. Hon vände sig hastigt om och log. 

”Tack, Theo.” 

”För vadå?” 

”För att jag kan somna ensam i natt.”

Kapitel 43 

157 


Jag stod kvar på Uppsalas vackraste plats framför Domkyrkan och tittade länge efter den 

märkliga människa jag mött. Så sprudlande, så glad, så positiv. Och samtidigt. Så skör. En 

slampa enligt ryktet, en ängel enligt mig. 

Jag vandrade ensam genom den magiska studentstaden tillbaka till hotellet. Det var tomt på 

gatorna. Folk höll sig inne för att sova i sin säng eller för att festa på nationen. Jag själv 

vandrade under en stjärnas beskydd hem i mörkret. Det var märkligt, för det var som om en 

enda stjärna prydde himlen ovanför. Resten av himlavalvet täcktes av gråtunga moln. Men en 

port öppnades i den tunga molnmassan, och en envis stjärna framträdde i all sin glans. Lyste 

över mig, följde mig hela vägen hem. Den var med mig vid kyrkan, och den fanns med mig 

vid hotellet. Kanske vandrade den alltid vid min sida? 

Hotellet var lika tomt som gatan utanför. Jag gick genom tysta salar in till baren för att se om 

det fanns en möjlighet att köpa sig ett gott glas rött att skölja ner kvällens oförglömliga möte 

med. Kunde inte riktigt förstå vad som hänt. Måste ha varit första gången på väldigt, väldigt 

länge som jag försvann med en okänd tjej från en fest utan att sätta på henne. Slog upp 

dubbeldörren till matsalen och kunde konstatera att baren låg lika öde som allt annat. Skulle 

vända på klacken när jag plötsligt ur mörkret fick se en man i min egen ålder sitta lutad över 

den tomma bardisken. Klädd i frack, hade knäppt upp flugan. Hans hår stod på ända. I handen 

höll han en flaska med något som jag inte riktigt kunde se vad den innehöll. Han såg olycklig 

ut. Det var Fredrik som satt där. Nitlottens pojkvän. Min gamle vän vars tjej jag legat med 

alldeles för många gånger. När jag berättade allt för att rentvå mitt dåliga samvete hade ju allt 

bara blivit värre. Fredrik hade blivit fly förbannad, gjort slut med Lotten och hotat att döda 

mig. Lotten hade blivit förtvivlad. Mitt samvete hade inte blivit bättre. Nu hade Fredrik och 

Lotten tydligen blivit tillsammans igen, vilket gladde mig. Jag hade ställt till det för dem, men 

nu verkade det ordna upp sig. De var väl lyckliga nu. Freddan ville nog inte döda mig längre. 

Men varför satt han där vid baren och såg så förbannat olycklig ut? Hängde med huvudet som 

en annan loser. Hade inte vågat prata med honom sen det där telefonsamtalet när jag avslöjat 

min och Lottens smutsiga relation. Jag borde be om ursäkt. Säga förlåt. 

Med små, tassande steg närmade jag mig honom. Han satt med ryggen vänd mot mig. Ryckte 

till när han hörde mina steg smattra mot parkettgolvet i den nedsläckta matsalen med dess 

klassiska bar i mahogny. Han vände sig dock inte om för att se vem som kom. Istället förde

158 


han flaskan och tog en rejäl klunk till. Jag stannade upp strax bakom honom. 

”Fredrik…” 

Fortfarande med ryggen mot mig, svarade han håglöst. 

”Vad vill du, Theo? Eller ska jag kalla dig Theofuck kanske som alla andra? För det är väl det 

enda du gör? Pippar tjejer. Även om de har pojkvän.” 

Först trodde jag att han var fullständigt onykter. Men det var nog inte så farligt ändå. Han 

sluddrade inte det minsta. Och när han vände sig om och mötte min blick var den både fast 

och stadig. Och ond. 

”Förlåt Fredrik, det var inte meningen att…” 

”Inte meningen?” 

Han skakade våldsamt på huvudet. 

”Var det inte meningen att hoppa i säng med min tjej helg efter helg? Råkade du bara halka 

ner i sängen eller? Trampade du på ett bananskal?” 

Jag suckade. Satte upp händerna framför mig för att försöka lugna honom. 

”Fredrik. Jag förstår hur du känner…” 

”Förstår du?” 

Han hytte med pekfingret mot mig. Hans ögon smalnade. 

”Du förstår inte ett skit, Theo! För du har väl aldrig varit med om att en av dina bästa 

kompisar knullar ens flickvän så fort man vänder ryggen till? Du vet inte vad jag känner, du 

förstår inte hur jag mår. Jag älskar Lotten, för dig betydde hon ingenting. Hur fan kunde du 

göra det här mot mig?” 

Det blev alldeles tyst. Jag hade inget svar. Ångrade att jag försökt säga något. Fredrik lugnade 

sig något, stirrade ner i golvet. Efter en stunds tystnad som kändes som år talade han sakta till 

mig med en skälvande röst. 

”Jag och Lotten är tillsammans igen. Vilket känns fantastiskt. Eller borde göra det i alla fall. 

För vi hör ihop. Hon älskar mig och jag älskar henne mest av allt i hela världen. Vi har alltid 

pratat om att en dag bilda hem tillsammans, med barn och hund och hela skiten. Vi hade 

drömmar. Vi har fortfarande drömmar. Men det enda jag kan tänka på är hur ni två bedrog mig 

när jag var i London några månader. Nu ligger hon däruppe på vårt rum och sover. Jag borde 

ligga bredvid henne, hålla om henne. Känna hennes andning. Dra handen genom hennes hår. 

Men det är så svårt.” 

Hans ord malde ner mig. Vad hade jag gjort? Vad hade jag ställt till med? Varför lämnade jag 

den trygga lägenheten? Jag måste säga något. Måste få fram något. Ett desperat försök.

159 


”Det jag gjorde var inget annat än ett ruskigt stort misstag. Fredrik, du kommer kanske aldrig 

kunna förlåta mig, vilket jag inte heller begär. Men det jag vill att du ska veta är att, hur jäkla 

konstigt det än låter, så gjorde jag aldrig det här med avsikten att skada ditt och Lottens 

förhållande.” 

”Men det var just vad du gjorde.” 

”Jag har insett det. Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde få det ogjort. Nu kan jag 

bara säga förlåt. Förlåt Fredrik.” 

Jag vände mig om för att fly från obehaget när Fredrik ställde sig upp. Han tittade på mig med 

samma vattniga ögon som Anna tidigare gjort under kvällen. Så slog han ut sina armar och 

föll runt min hals. 

”Theo, min vän. Varför, varför, varför gjorde du det här?” 

Jag besvarade förvånat hans omfamning. Han knöt sina händer om min rock och borrade ner 

ansiktet mot min axel för att kväva gråten som trängde fram. Jag klappade honom lätt över 

ryggen. Vaggade honom som ett barn i min famn. Talade sakta. 

”Förlåt, Fredrik, förlåt.” 

Han släppte greppet om min rock och såg på mig med ögon röda av tårar. Skakade på 

huvudet. Gråten dämpades. 

”Klart jag förlåter dig Theo. Klart jag förlåter dig.” 

Det var nog bland de mest fantastiska ord jag någonsin hört. ’Jag förlåter dig.’ Nu var det jag 

som kramade om honom. I tacksamhet över den oerhörda nåd han visade mig. Jag hade inte 

gjort mig förtjänt av hans förlåtelse. Jag hade betett mig som ett svin och i mina ögon hade 

han väl all rätt att hämnas på mig. Istället omfamnade han mig, grät med mig och uttalade de 

ljuvligaste ord mina öron någonsin mötts av. ’Klart jag förlåter dig’.

Kapitel 44 

160 


Efter en stund av tyst omfamning begav sig Fredrik till Lotten. Och nog såg han lättare ut till 

sinnet. Som om den här nesliga otrohetsaffären snart kunde få betraktas som överspelad. 

Kanske kunde både han och jag få släppa taget och gå vidare. Kanske var det inte bara jag 

som mådde bra av förlåtelsens ord. Jag såg efter honom när han försvann från baren och ut 

genom matsalen. Liksom Anna en stund tidigare, stannade Fredrik upp och vände sig om mot 

mig. Han log matt. 

Återigen stod jag ensam kvar i mörkret. Men det gjorde inte så mycket. För jag kände mig 

inte ensam. Jag ställde mig vid fönstret och kunde se hur stjärnan fortfarande lyste över mig. 

Den blinkade glatt mot mig. En ängel i vinternatten. Tack vare nattens mörker, kunde jag 

urskilja stjärnan: i mörkret kan ljuset på något märkligt sätt bli så mycket tydligare. 

En bit bort i rummet, inträngt i ett hörn, stod ett gammalt mörkbrunt piano och skräpade. Jag 

lämnade fönstret och satte mig vid det. Vidrörde mjukt tangenterna som såg så bräckliga ut att 

det kändes som att de när som helst skulle falla isär. Toner spred sig över rummet. Pianot hade 

nog inte blivit stämt på ett bra tag. Rejält gammalmodigt var det också. Men den porösa 

klangen vittnade om något vackert, berättade om alla de som lyssnat till det. Vilsna människor 

som liksom jag kanske uttryckt det som är så svårt att uttrycka. Jag nynnade för mig själv den 

text jag skapat för inte särskilt länge sen. En text om ett bultande hjärta. Medan jag spelade 

växte en ny vers fram. Ur mörkret och tystanden föddes ännu en vers och ännu en refräng. En 

sista vers, en sista refräng. Jag spelade stilla, sjöng tyst för mig själv. 

En envis stjärna, visar mig plötsligt vägen 

En blinkande ängel, på vinternattens port 

Jag hör en röst som stilla viskar ’jag är här för du är här 

Oh mitt barn, var inte rädd’ 


Men jag tror att du lever bland oss här 

För när jag blundar, då kan jag sakta se 

Att du lever i mitt hjärta 

I djupet av mitt hjärta 

Ett bultande hjärtas hemlighet.

Kapitel 45 

161 


”Lyssna på mig Theo. Jag kör din bil. Du kör min bil. Jag lovar, det är bäst så. Du måste lita 

på mig!” 

Ian greppade tag om min axel och tittade allvarligt på mig. Jag skakade av mig hans hand. 

Hur skulle jag kunna lita på honom? Vi stod och huttrade utanför Uppsala slott. Natt mellan 

lördag och söndag. Det traditionella, årliga racet skulle starta om bara ett par minuter. I 

fredags hade det varit luccegasque på Stocken. Hela lördagen hade gått åt till att sova och vila 

för att orka gå upp klockan fem på söndagsmorgonen. Klockan sex startade racet, vilket 

innebar att de första bilarna runt tjugo över sex brände in över Stockholms gator och upp till 

Stockholms slott. Racet gick alltid nattetid. Dels för att slippa andra bilar på vägarna, dels för 

att snuten oftast gick och la sig och sov på söndagsmorgonen efter en hård lördagsnatt. Visst 

var det några körkort som rykt under alla de år som denna våldsamt fartfyllda tradition pågått. 

Och visst var det några av våra bilar som kört av vägen på de mörka, hala vägarna mellan 

studentstaden och huvudstaden. Vi pressade bilarna till max. Dundrade fram i över tvåhundra 

kilometer i timmen med nedsläckta lyktor för att inte synas. När man blev omkörd var det 

bara som ett kraftigt sus som hastigt dånade förbi. Förra året hade Wille tagit hem tävlingen. 

Som den tävlingsmänniska jag var, hade jag laddat hela lördagen – jag ville till varje pris vara 

först upp till slottet. I år skulle jag för första gången ta hem förstapriset. Det var inga pengar 

inblandade, bara ren och ljuvlig prestige. Segraren hyllades senare på söndagskvällen med 

stor festmiddag på Teatergrillen. 

Och så bara några minuter innan vi skulle ge oss iväg, smög sig Ian fram till mig och började 

dilla om att vi måste byta bilar. Han skulle ta min Z4 och jag hans jagga. Jaguar i all ära, men 

jag var ju inte van vid den bilen. Men han stod på sig, krävde att få köra min bil. 

”Ok, Theo. Jag förstår att du inte har något förtroende för mig längre. Men jag gör det här för 

att rentvå mig själv. Se det som min ursäkt. Jag gör det här för att jag är din vän”. 

Jag skakade skeptiskt på huvudet. Vad i helvete var poängen med att han skulle köra min bil? 

Nitlotten började gasta om att det var två minuter kvar till start. Jag skruvade på mig, stressad 

över Ians plötsliga och lika oförklarliga infall. Han stirrade stint på mig. Höll fram sin nyckel 

till jaguaren med högerhanden och slog ut sin vänsterhand för mig att lägga min bilnyckel i. 

”Tro mig Theo. Du måste tro mig. Jag kan inte berätta varför nu, men du kommer förstå. Jag 

lovar, du kommer förstå varför.” 

Jag suckade uppgivet, gav ifrån mig min nyckel. Ryckte åt mig hans och gick och satte mig i 

jaguaren. Madde hängde på mig och satte sig i passagerarsätet. Hon tittade frågande på mig -

162 


varför detta plötsliga byte av bilar? Jag skakade ovetande på huvudet. 

”Fan ta Ian om han lurar mig igen.” 

Nitlotten hade fått uppdraget att skjuta av startskottet. Bilarna stod uppradade på slottsgården, 

färdiga att sticka iväg när som helst. Våra monster till bilar vrålade tyst. I ett av slottets 

fönster tändes en lampa upp och nån stackars gubbe tittade förskräckt ut över den armada av 

sportbilar som intagit slottsgården. Vi stirrade förväntansfullt mot Nitlotten som stod och 

åmade sig med pistolen. Hon tyckte uppenbarligen att det var kul att hålla oss på styva linan. 

Dansade runt med startpistolen i högsta hugg. Jonny gasade otåligt med sin hummer bredvid. 

Så plötsligt dog tystnaden. En knall ekade över Uppsalanatten. Jag drog upp kopplingen, 

tryckte ner gasen och for iväg. Ner för slottsbacken, upp på tvåan och full fart ner för den 

svinhala Carolinabacken. Sladdade förbi Wille på den lilla Drottninggatan i över hundra 

kilometer i timmen. Kände hur Madde tittade oroligt på mig från sidan. Hon hade den goda 

smaken att inte lägga sig i min körning. Det här var ju på liv och död. Jag låg än så länge bra 

till, med bara ett par bilar framför mig. I backspegeln kunde jag se en drös av porschar, 

mercor och andra bestar som nosade mig i baken. Ekipaget mullrade över Fyrisån. Några 

studenter som stannat vid det nattöppna gatuköket och avnjöt en sen vickning efter 

lördagskvällen såg ut att få bostongurkan i halsen när vi dundrade förbi som en högljudd 

mardröm i vinternatten. Strax efter bron fanns ett fartgupp för att bilarna inte skulle köra för 

fort över den korsande gågatan vid Stora torget. Fanns inget utrymme att dra av på takten. 

Kände hur bilen lättade från marken för att sedan landa med framhjulen först på torgets 

kullerstenar. I samband med laddningen körde jag över en stor fet råtta som ilade över torget. 

Madde vände sig om och såg efter den krossade råttan, men vände lika snabbt tillbaka 

huvudet med något vämjeligt över munnen. 

Med gasen nertryckt i botten och växeln på tvåan lyckades jag under stor möda pressa mig 

förbi Dumbos porsche i höjd med Kungsgatan. Det var en strategisk viktig omkörning inför 

den nalkande motorvägen. Bara Freddan låg före mig med Saaben. Saaben måste ju vara 

trimmad, muttrade jag tyst för mig själv. Sanningen var kanske snarare att Freddan hade tävlat 

i gokart som yngre och varit en jävel på att köra snabbt. Fast gamla meriter spelade ingen roll 

nu. På motorvägen skulle jag bränna förbi honom i någon av alla dessa raksträckor som 

erbjöds efter Arlanda. 

Så plötsligt hände det. Utan att jag hann förstå vad som hände. Jag skulle lägga i fyran,

163 


passera rondellen som ledde ut från Uppsala och vidare upp på motorleden. Gjorde en 

ofattbart dålig växling, ovan som jag var med Ians jävla brittiska bil. Bilen tappade nästan all 

fart. Kändes som om vi stod still för ett par sekunder. Jonny, Dumbo, Wille och alla andra var 

inte sena att dra nytta av mitt ödesdigra misstag. Bilarna dånade förbi, ackompanjerade av 

mina svordomar och Maddes stumma försök att lugna mig. Höll på att explodera när också 

Ian passerade mig i min egen bil medan jag satt i hans inkompetenta fordon. När jag äntligen 

kommit ut till motorvägen kunde jag i backspegeln notera att ingen bil fanns bakom mig. Jag 

låg sist. Absolut sist. Slog på ratten, muttrade bittert över mitt totala misslyckande. Kunde inte 

ens urskilja någon bil framför mig. Jag var totalt frånåkt. Kunde lika gärna lägga ner hela 

racingskiten. Ingen idé att riskera såväl körkort som liv när tävlingen ändå var förlorad för 

min del. Jag sänkte farten och kröp fram på lagliga nittio kilometer i timmen. Madde strök 

mig över armen. Såg nog lite lättad ut. Vågade öppna munnen för första gången på bilfärden 

och påstod att det säkert var någon mening med att det blev som det blev. 

”Vadå för mening?”, svarade jag surt. Och kom i samma sekund att tänka på Annas kompis 

som förorsakats i en bilolycka. Kanske var det någon mening med att jag inte skulle vinna 

tävlingen ändå. Men Ian skulle minsann ha en jävligt bra anledning till varför han var tvungen 

att köra min bil. Skulle inte förvåna mig om han vann hela skiten i natt. Han hade säkert lurat 

mig igen på nåt sätt. Fan ta Ian. Fan ta honom och hans jävla påhitt. 

Först fram emot sju, över en halvtimme efter alla andra, svängde jag upp mot slottet. 

Förberedde mig för att ta emot alla glåpord som en sån total loser som jag förtjänade efter att 

komma i mål på säkert sämsta tiden någonsin. Rullade upp mot de andra bilarna som glänste i 

den dova belysningen bakom storkyrkan. Alla bilar såg ut att vara där. Bara min egen Z4 

tycktes saknas. Men Ian hade ju kört om mig. Varför stod inte min bil bland alla andra? Bara 

den jäveln inte lurat mig igen, tänkte jag återigen. Såg hur alla vänner stod i en enda stor 

klunga strax framför bilarna. Stod säkert och hyllade tävlingens senaste vinnare. Jag stängde 

av bilen, nickade mot Madde och klev av med en bitter suck. När jag närmade mig klungan av 

vänner förstod jag snart att något inte stod rätt till. Upprörda stämmor viskade frenetiskt. 

Dumbo vände sig om när jag kom emot dem. Alla blev tysta. Tittade på mig. Jag mötte deras 

blickar, försökte förstå vad som var på tok. Tittade på Madde som såg lika oförstående ut som 

jag. Dumbo tittade mig hastigt i ögonen. Han skulle säga något, men svalde och tittade 

nervöst ner i marken. 

”Är det Ian?”, frågade jag. 

Dumbo nickade. Jag svalde. Andningen blev häftigare. Jag tittade oroligt på Dumbo som höll

kvar blicken i marken. 

164 


En kall ilning gick genom märgen. Jag hade ju inte menat att Fan skulle ta Ian på riktigt. Han 

var ju trots allt min vän! Varför, varför hade jag inte förlåtit honom när han bad om det! 

Plötsligt kändes allt annat så oviktigt. Gamla oförätter och oförsonat gammalt groll – vad 

betydde det när livet kunde slås i spillror vilken sekund som helst. Han hade ju faktiskt 

försökt att försonas, han insåg och ångrade ju trots allt sitt misstag. Nog för att han sårat mig 

rejält, men hade jag ändå inte kunnat visa honom lite mer försoning och barmhärtighet när 

han bad om det? Kunde inte jag ha visat honom något av den godhet som Freddan visat mig? 

Jag tog ett djup andetag, mötte Dumbos tomma blick. Hjärtat rusade iväg när jag ställde den 

fråga som jag egentligen inte vågade höra svaret på. 

”Är Ian död?”

Kapitel 46 

Dumbo skakade på huvudet. 

165 


”Nej, Theo, riktigt så allvarligt är det inte.” 

Jag drog en djup suck av lättnad. Hade för en evighetslång minut trott att vårt korkade, 

barnsliga race skördat sitt första dödsoffer. Aldrig mer skulle jag ställa upp på den skiten. 

Kändes som en tung sten föll från mitt bröst. Kanske fanns det ändå tid för att försonas med 

min gamle vän. Dumbo harklade sig och klargjorde förvirrat vad som hänt. 

”Just som vi körde in vid Norrtull låg polisen i bakhåll. Vi trodde att det var kört för oss alla. 

Nu skulle våra körkort ryka. Vi saktade ner, polisen vinkade in oss. De hade säkert en tre, fyra 

bilar som bara stod och väntade på oss. Det märkliga var att polisen inte gjorde något.” 

Dumbo slog förvånat ut med armarna. Bakom honom stod hela vårt gäng och lyssnade på 

Dumbo och tittade spänt hur jag skulle reagera. 

”De sa att det visste vad vi höll på med och att de nästa år skulle sätta dit oss om vi racade 

igen. Sen var vi fria att åka, de tittade inte ens på våra körkort. Jag skulle just sätta mig i bilen 

igen, då jag fick se hur de höll kvar Ian. En kvinnlig polis satte handfängsel på honom. Han 

gjorde inte ens ett försök till motstånd. Han lät bara allt ske, som om han inte ens var förvånad 

över vad som hände. Samtidigt gick ett par andra poliser fram till hans bil, eller rättare sagt 

din bil. De öppnade bakluckan och nickade triumferande mot varandra. Nästan alla våra bilar 

hade lämnat platsen, men jag dröjde mig kvar, smög fram för att se vad polisen hade funnit i 

din bil. De stånkade fram två stora, till synes tunga väskor i läder från bagageluckan. Öppnade 

den ena väskan försiktigt och tog fram en genomskinlig påse med vitt mjöl i.” 

”Kokain?”, utbrast jag förvånat. 

”Får väl anta det. För Ian tryckes in i en av polisbilarna, medan en annan polis beslagtog din 

bil. Jag skyndade mig fram till bilen där Ian satt för att fråga vad som hände och för att 

förklara för poliserna att det måsta vara ett missförstånd. Men Ian skakade på huvudet, sa ’ta 

det lugnt, det är som det ska vara’. Jag tittade förvånat på honom men förstod av 

bestämdheten i hans blick att han inte ville att jag skulle protestera. Jag frågade om jag kunde 

göra något för honom, och just som de skulle stänga dörren där han satt, sa han tyst: ’Be Theo 

läsa brevet i mitt handsfack’. Det var allt han sa. ’Be Theo läsa brevet i mitt handsfack.’ Sen 

försvann bilen med ljudlösa sirener och Ian fastkedjad i baksätet.” 

Dumbo såg undrande på mig som om jag skulle kunna förklara vad det här handlade om. Men 

jag var lika förvånad som alla övriga, hade inte den blekaste om vad som hade hänt. Dumbo

skakade uppskärrat på huvudet. 

166 


”Allt gick så fort. På mindre än tio minuter hade de stoppat oss, satt fängsel på Ian och hittat 

två stora väskor med kokain. Innan jag visste ordet av det var polisbilarna borta.” 

Utan att säga ett ord vände jag på klacken och begav mig mot Ians jaguar. Förutom ett 

gräddvitt kuvert var handsfacket alldeles tomt. Jag tog upp kuvertet, vände på det, kände på 

det varsamt med fingrarna. Hanterade det med största försiktighet. Som om innehållet var 

farligt på något sätt. Kunde fortfarande inte lita på Ian, hur gärna jag än ville. Den senaste 

tidens händelser hade fullständigt briserat bilden av honom som en försynt, välartad 

gentleman. Nu förknippade jag honom med otäcka lekar, mystiska slott och droger. Ändå var 

han en av mina äldsta och, tills nyligen, mest uppskattade vänner. På kuvertets baksida stod 

med Ians snirkliga handstil: ’Till min vän’. På avstånd stod vännerna kvar i sin klunga och 

spejade nyfiket mot mitt håll. Jag slet upp kuvertet. Däri låg en till synes obetydlig liten lapp. 

En sann vän tjänar sina vänner. Du är min vän, Theo. Jag tjänade dig emellertid inte. 

Jag lurade ut dig till ett mörkt slott, gjorde dig till åtlöje. Väckte Mästarens hat mot 

dig. Han ville straffa dig för att du flydde från oss. Detta straff tar jag nu på mig. Du 

är fri, ty Stormästaren har fått utdela sitt straff. Med en bra advokat är jag åter en fri 

man inom ett par år. Då hoppas jag att vi kan mötas som vänner igen. Mötas som 

vänner som visar sin kärlek genom att tjäna varandra. 

Din vän, Ian. 

Jag tänkte ofta på brevet under vintern som kom. Kalla, mörka vinternätter kunde jag stå i 

fönstret och läsa dessa rader i månljuset. Ian hade tagit det straff som egentligen var avsett för 

mig. Kanske gjorde han det av dåligt samvete för hur han behandlat mig, kanske gjorde han 

det av ren vänskapskärlek. Hans motiv var mindre viktiga. I mitt hjärta visste jag att han åter 

var en vän jag kunde lita på. Sakta, sakta kunde försoningen gripa in i våra liv och hela de sår 

som blött ymnigt.

Kapitel 47 

167 


”Theo, lyssna nu. Det finns två saker som kan få en man att ångra sig. Det ena är att ha sex 

utan kondom. Det andra är att ha sex med kondom.” 

Ett konstaterande i sann Wille-anda. Det var oftast sådant han resonerade kring. Han tittade 

mig stint i ögonen för att se om jag höll med. När han såg rynkorna i min panna, böjde han sig 

över stolstödet mellan våra flygplansstolar och tryckte upp sitt huvud intill mitt. Kollade sig 

omkring att ingen obehörig lyssnade. Viskade som om han hade ett topphemligt ärende att 

förtälja. 

”Okej, att ha sex utan kondom är ju uppenbart: du kan få skabbiga sjukdomar, tjejen kan bli 

med barn och hit och dit. Allt det där känner du ju till.” 

Han vevade ivrigt med vänsterhanden i luften. 

”Men, nåt som är minst lika irriterande, är att ha sex med kondom.” 

Jag rynkade pannan ännu mer, tittade skeptiskt på honom. Försökte backa undan med mitt 

huvud, han kom alltid så väldigt nära när han tyckte att han hade något särskilt viktigt att 

prata om. 

”Alltså kondom suger ju! För det första måste man avbryta förspelet för att springa och dra på 

sig den. För det andra är det inte samma känsla under akten. Man kommer ju inte lika nära. 

Säg att du har fångat världens skönaste biff, får med henne hem, får henne i säng och så 

vidare”, Willes hand gestikulerade allt ivrigare, ”och sen går du miste om halva njutningen för 

att det sitter en jävla gummiring mellan dig och ljuvligheten! Om du då tänker dig att du…” 

”Ok, jag fattar Wille!” 

Sköt ifrån mig honom, tog upp händerna för att visa att jag förstod var han ville komma. 

Småskrattade skeptiskt åt hans enastående teori. Wille såg sig som en stor tänkare. Han lutade 

sig tillbaka i flygplansstolen och såg stolt framför sig. Professor Wille. 

”Jag fattar, men jag håller inte med dig, Wille”. Jag tittade ut över det bomullsvita molntäcket 

utanför det ovala lilla fönstret. ”Sen den där gången som jag hade gummilöst sex med den där 

tjejen i Båstad och fick de där jävla…, ja du vet, de där jävla… jävla vårtorna, så säger jag 

bara: aldrig mer! Kondom rules.” 

Wille höjde handen, la huvudet på sned, tittade fortfarande stolt framför sig. 

”Theo, det gäller att välja rätt tjejer. Du måste ha känsla för dig. Man kan inte bara ta första 

bästa varje gång.” 

”Och det ska komma från dig?” 

Wille undvek att svara. Skrattade sitt skratt istället. Det där hjärtliga och på samma gång 

bemästrande.

168 


Jag och Wille satt på planet på väg mot Paris, dock inte för att fira nyår med min mamma som 

jag brukade göra som barn. I år skulle istället pappa för första gången på oändligt länge fira 

nyår med mamma i Europas metropol, eftersom min mamma hade brutit upp med sin franske 

Dandy, Monsieur de la Peur. Låter namnet bekant? Just precis. Det var min gamle 

fäktningslärare från Östermalm. Jag kom på dem med att stå och hångla efter en av mina 

lektioner när jag var runt sju år. Ett tag senare förklarade hon för mig och pappa att hon 

älskade de la Peur och att hon skulle lämna oss. Han skulle flytta tillbaka till Paris och hon 

följde med. De la Peur var tydligen en fantastisk man, som hade allt hon kunnat drömma om, 

förklarade hon ogenerat för mig och pappa i köket en kväll. Jag vet inte om det var en slump, 

men detta plötsliga avsked skedde vid en tidpunkt då pappas affärer gick aningen sämre. 

Samtidigt som de la Peur överlyckligt kunde skryta med att han just fått ärva en gammal 

släkting som skänkt honom sjusiffriga belopp. 

Kanske var det just det som de la Peur hade och som mamma drömt om: pengar. För annars 

var han en bufflig, synnerligen otrevlig, opolerad man som knappast levde upp till sitt stiliga 

namn. Det gick rykten om att han flytt till Sverige några år tidigare efter någon historia kring 

skattefusk. På Östermalm fick han i alla fall en fristad. Startade fäktningsskola dit alla 

mammor kom med sina välkammade barn för att de skulle få lära sig den nobla konsten att 

bruka en värja under ledning av en sann läromästare från fäktningskonstens hemland. Jag vet 

inte hur de la Peur bar sig åt, men trots sitt oborstade yttre visade det sig snart att de uttråkade 

hemmafruarna inte bara kom för att barnen skulle få lära sig att fäktas. Jag var så att säga inte 

det första barnet med att upptäcka min mor belägrad av den franske riddaren. Men jag var 

dessvärre den ende på Östermalm som miste sin mamma i en duell med de la Peur. Jag trodde 

att mamma älskade mig mer än något annat, att inget kunde besegra hennes kärlek till mig. 

Trodde att de la Peur skulle vara chanslös mot mig när jag mötte honom i en duell om min 

mamma. Men han borrade ner värjspetsen rakt i mitt hjärta och vann kvinnan som vi båda 

älskade. Än idag bor det ett stort hål i mitt hjärta efter de la Peurs hänsynslösa attack. Fast 

ibland undrar jag om det inte var mamma som höll i värjan som stack hål på min 

barndomsidyll. 

’Lätt fånget, lätt förgånget’. Ett uttryck som de la Peur aldrig lärde sig. För efter ett dussin år i 

extrem lyx i Paris och på den Franska Rivieran, hade mångmiljonarvet börjat sina kraftigt de 

senaste åren. De la Peur hade börjat ta lån från vänner och släktingar, sålt villan i Monaco och

169 


till och med nedlåtit sig till att åter börja ge lektioner i fäktning till parisiska överklassbarn. 

Det sistnämnda var väl det enda han var bra på. I samband med att de la Peurs rikedom på 

allvar börjat tryta i somras, passade mamma på att höra av sig till pappa för första gången på 

många år. När hon fått klart för sig att pappas affärer gick strålande, lämnade hon de la Peur i 

höstas. Sedan dess är mamma och pappa åter ett lyckligt par. Jag kunde inte låta bli att låta 

cynisk. Såg inte pappa att denna kvinna bara är ute efter en enda sak? Nu hade han valt att 

sköta alla sina affärer från Paris. Han och mamma var tydligen så nykära att de inte kan vara 

ifrån varandra en enda dag. Det är ju för fan patetiskt. Om jag vore honom, skulle jag aldrig 

ens ha tittat åt den människa som övergav familjen för en okänd jävla skattefifflare. 

Som kompensation för att jag växte upp utan henne, brukade mamma alltid bjuda mig till 

Paris över nyår. Mest för att lindra sitt dåliga samvete, antar jag. För hon verkade aldrig 

särskilt glad över att se mig. Och som barn var jag aldrig särskilt glad över att tvingas åka till 

Paris. Sen den dagen jag blev myndig och fick disponera mitt liv som jag själv ville, satte jag 

inte min fot i Paris på nyårsafton. Därför var detta ett stort undantag. Om det inte vore för en 

alldeles särskild anledning, så skulle jag aldrig ha klivit på detta plan till Paris tillsammans 

med Wille. Men denna spektakulära anledning gjorde att jag ännu en nyårshelg återkom till 

Eiffeltornets stad: Bonne année 1989. Detta var namnet på den sjukaste, häftigaste, läskigaste 

fest som jag någonsin hört om. Bonne année 1989. Fest var dock ett för svagt ord för denna 

tillställning: ceremoni, eller kanske institution, är ett mer passande namn. Det var i alla fall 

vad Monsieur de la Peur hade påstått i telefonen strax innan jul. De la Peur smörade och 

fjäskade som aldrig förr med mig, utan att jag kunde förstå varför. Antog att han hoppades att 

jag skulle lägga fram ett gott ord om honom till mamma. Han ville väl ha tillbaka henne, hon 

var väl det enda som kunde påminna om hans fornstora dagar som slösaktig miljonär. Men det 

var verkligen inte likt de la Peur att vara len i truten, i synnerhet inte mot mig. Jag hade ju 

varit den största konkurrenten till hans kvinna. Nåväl. Jag sket fullständigt i varför han 

plötsligt börjat krusa för mig, så länge han kunde fixa in mig och Wille på denna den mest 

mytomspunna fest som människan skapat. Jag trodde inte ens att denna festmyt verkligen 

existerade, trodde att det var ett påhitt. 

Enligt legenden, som florerat i privatskolekretsar så länge jag kan minnas, höll en mycket 

vacker kvinna vid namn Madame Pousse och hennes älskade make, Monsiuer Pousse, ett 

gigantiskt nyårsfirande på nyårsafton 1988-89. Målet med festen ska ha varit att samla den 

franska eliten under ett och samma tak för att fira in det nya året under oförglömligt festande.

170 


Under stort hemlighetsmakeri skickade makarna Pousse ut oansenliga, enkla inbjudningar till 

alla de människor som de ansåg tillhörde det yttersta skiktet i den franska hierarkin: högt 

uppsatta politiker, den förnämsta kultureliten och idrottsstjärnor fick under mystiska former 

en inbjudan i sin hand. Men makarna Pousses syn på vilka som var värdiga nog att välkomnas 

till festen övergick gängse normer om vem som tillhörde samhällets toppskikt: välkända 

porrstjärnor, exklusiva lyxprostituerade, våghalsiga bankrånare och lagförbrytare fick också ta 

emot en inbjudan till denna banbrytande förlustelse. Jag antog att skattefifflaren de la Peur 

tillhörde den sistnämnda kategorin av inbjudna, lagförbrytare. För också han fick en inbjudan, 

något han berättade för mig i största förtroende när vi talades vid innan jul. På framsidan ska 

det ha stått: Bonne Année 1989. På baksidan endast en adress till ett nerlagt sågverk utanför 

Paris. That’s it. Inget mer.

Kapitel 48 

171 


Ingen kunde riktigt förstå hur det gick till, men makarna Pousse fick ut precis varenda 

inbjuden gäst till sin fest på det avlägsna gamla sågverket. Kanske var de själva kändisar och 

hade ett rikt nätverk av vänner, skulle man kunna tänka sig. Men nej. Makarna var helt 

okända. Ingen visste var de kom ifrån, än mindre vad de arbetade med. Enligt vissa rykten var 

de inte ens äkta makar, utan tvillingsyskon från en liten by i de franska bergen. Något var i 

alla fall skumt med dem, fanns något som inte stämde. För det var inget annat än ett mirakel 

att två okända, mystiska människor kan locka ut såväl politiker och bankrånare som 

porrstjärnor att tillsammans fira nyår på ett sunkigt sågverk mitt i ingenstans. 

Festen ska ha varit oförglömlig. På många olika sätt. Det berättas om hur efterlysta 

brottslingar dansade runt med polischefer på jättelika dansgolv. I vardagen sökte polisen dag 

och natt efter dessa kriminella, men denna natt var brottslingarna fredade. Nu skålade poliser 

och kriminella och dansade in det nya året tillsammans. Det berättas om att alla gäster, såväl 

kvinnor som män, fick iklä sig någon form av underställ när de kom till festen. Dessa 

underställ var de enda kläder man bar under hela nyårsnatten, tillsammans med en orange 

peruk på huvudet. På så sätt såg man knappt skillnad på kvinnor och män inne i den dunka 

industrilokalen. Det berättas om gamla viner som enligt vinexperter inte längre finns, flera 

hundra år gamla flaskor. Det berättas om oräkneliga dansgolv med odefinierbar musik, det 

berättas om dånande orgelmusik från en monstruös orgel på tolvslaget. Det berättas massor. 

Det finns så mycket berättelser om denna sjuka fest, att inget längre förvånar när den kommer 

på tal. Fast det var just berättelser, inga ögonvittnesskildringar. För ingen som var på festen 

yppade ett ord om den. 

Den franska pressen fick nys om den strax efteråt, men allt tystades effektivt ner av okända 

aktörer. Folk skyddade varandra. Poliser, politiker, brottslingar – alla som var där ville 

tydligen att den natten skulle falla i glömska. I mitten av 90-talet var det en gammal 

fotbollsstjärna som började skryta i media att han varit på festen. Två dagar senare dog han i 

en bilolycka. En slump kanske. Eller inte. Detta bidrog i alla fall till att festen inte blev annat 

än ett rykte som jag och mina vänner brukade fantisera om på fyllan. Jag trodde som alla 

andra att det var en bluff, en kul historia om en mytospunnen fest. Vad jag inte vetat förrän för 

två veckor sedan, är alltså att den fäktningslärare som stal min mamma ifrån mig, var en av 

gästerna på festen för 20 år sedan. Jag hade aldrig haft en aning om att de la Peur hade varit 

där.

172 


I telefonen hade jag pressat de la Peur om vad som egentligen var sant om festen. Men han 

vägrade säga ett ord, mumlade bara något om att den ’övergick allt förstånd’. Men nu skulle 

jag få uppleva den med egna ögon. För Madame Pousse var tydligen fortfarande i livet, till 

skillnad från Monsieur Pousse. Av alla rykten som florerade kring festen, var kanske det mest 

ihärdiga att Monsieur Pousse hade hittats död efter festen. Låg i en säng i ett avsides rum, till 

synes sovande. Men när han aldrig vaknade dagen efter festen, upptäckte Madame Pousse att 

hennes make, eller tvillingbror eller vad han nu var, hade avlidit. Dödsorsaken lär ha varit 

okänd. Madame Pousse ska ha blivit spritt språngande galen och försvunnit tillbaka i det 

okända som hon kom ifrån. Ingen hörde någonsin ett ord från henne. Tills för exakt sex 

månader sen. De la Peur berättade hemlighetsfullt hur han mottagit ett brev av en mystisk 

man en sen kväll i sitt hem. På kuvertets framsida stod det med stora bokstäver: Bonne Année 

1989. Brevet ska ha varit författat av Madame Pousse. I brevet berättade hon hur samtliga 

gäster som befunnit sig på festen för tjugo år sedan, åter förväntades inställa sig på detta 

sågverk ute i ingenstans. Festen skulle återupplevas. Nyåret 1989 skulle åter firas. Man 

förväntades anlända i tidsenliga åttiotals-kläder. Mobiler och annat modernt påfund var strikt 

förbjudet. Detta brev skickades alltså ut till samtliga de gäster som varit där 1989. Men i 

kuvertet låg också ett handskrivet brev, tillägnat de la Peur personligen. Där förklarade Pousse 

att de la Peur, som tack för gamla tjänster, fick ta med två vänner till denna fest. Med ansvar 

för att dessa vänner naturligtvis inte läckte något till allmänheten. Och eftersom de la Peur 

ville smöra för mig, och kanske för att han egentligen inte verkade ha några vänner, gav han 

mig och Wille biljetterna. Innan vi la på luren, mindes jag hur de la Peur två gånger upprepade 

samma uppmaning: 

”Varken du eller Wille får berätta för någon om den här festen. Då är vi riktigt illa ute. Inte 

ens till mamma, hon vet inget om det här. Och se till att ni kommer i tidsenliga kläder, 

tillverkade innan 1989. Annars kommer ni inte in.”

Kapitel 49 

173 


Wille och jag fick ju inte prata med någon om den nyårsfest som väntade. Men det hindrade ju 

inte att vi pratade med varandra om den. Vilket vi gjorde i princip hela flygresan, med 

undantag för en kort period när Wille hellre fokuserade på kondomens vara eller icke-vara. I 

övrigt viskade vi enbart om festen, gick igenom alla gamla myter om den som vi snappat upp, 

kollade oss ständigt omkring att ingen kunde höra oss. I taxin på väg till hotellet satt vi båda 

knäpptysta, misstänksamma mot taxichauffören som kanske förstod svenska. Man vet ju 

aldrig. Ingenting skulle få avslöja oss. Vi checkade in på hotellet och jag kunde inte låta bli att 

le åt tanken att jag befann mig i den stad där mamma och pappa bodde just nu. De hade inte 

en aning om att jag var där. Trodde att jag var kvar i Stockholm och planerade nyårsmiddag. 

Lika bra det, annars skulle de bara ställa tusen frågor om varför jag plötsligt bestämt mig för 

att fira nyår i Paris. Jag gick och la mig för att sova. Wille slängde sig på sängen bredvid och 

tittade på film på mobilen. 

Jag hade svårt att somna. Imorgon väntade mitt livs kanske sjukaste och häftigaste upplevelse. 

Och ändå kunde jag inte låta bli att tänka på den där förbannade händelsen med Carl för över 

fyra år sen. Det var som en förbannelse. Varenda gång som jag skulle göra något roligt så 

letade sig det där äckliga gamla minnet fram och påminde mig om att jag egentligen var en 

sjukt dålig människa som inte förtjänade att ha roligt och roa mig. Jag borde lida för vad jag 

gjort. Vilket jag också gjorde, uppenbarligen. För minnet låg och skavde, framkallade ångest 

när jag minst anade. Gamla misstag, framförallt kvällen med Carl, men också andra saker jag 

gjort och sagt, sjuka tankar som jag tänkt, hade mig i sitt styvhänta grepp: så fort jag försökte 

slita mig loss, bli en fri människa som kunde lägga det gamla bakom sig och acceptera de fel 

och brister som alla människor bär på, drog de ner mig i destruktiva tankar om min egen 

skuld. Jag hade försökt kväva tankarna med allt från idogt festande till ensamhet och fromhet. 

Ingenting tycktes hjälpa. Ångesten vägrade försvinna. För jag visste alltför väl: jag bar på så 

mycket skuld, så mycket som blivit fel, så mycket som jag ångrade. Och vad jag än gjorde 

kunde jag aldrig bli en bättre människa. 

”När kommer han och hämtar oss egentligen?” 

Jag stod otålig framför en spegel i hotellfoajén och ordnade till mitt rejäla 80-tals burr i håret. 

Géléspray hade fått ersätta vaxet denna kväll. Var det sista dygnet av året 1988 så var det. 

Wille var uppspelt som ett barn på julafton, kastade förväntansfulla blickar ut mot gatan och 

höll utkik efter de la Peur som skulle hämta upp oss i en gammal Saab 900. Årsmodell 1988,

174 


såklart. Att han körde omkring i en gammal bil passade ju visserligen bra ikväll när vi skulle 

till en fest där bilar från 90-talet eller senare fick vända om och åka hem. Men sorgligt nog 

visste jag att det var den enda bil han numera ägde efter att han och mamma levt upp hela 

hans sjusiffriga arv. Jag rättade till puffärmarna på den neongula kavajen, drog upp de 

urblekta jeansen till naveln. Tittade bistert på min egen spegelbild. 80-talet i all ära, men 

klädstilen var ju inte helt acceptabel. Wille var desto mer nöjd över kvällens krav på 

tidstrogna kläder: nu fick han äntligen dra på sig vita spandex och leopardmönstrad topp som 

den hårdrockare han alltid velat vara. Han såg ut som en femte medlem i Mötley Crüe. 

Hotellets gäster, mestadels rika överklassamerikaner som spenderade nyårshelgen i Europas 

huvudstad, besåg Willes ekivoka klädsel med största avsky. Wille bara log. Tycktes stortrivas 

åt att reta folk, att provocera sin omgivning. Själv försökte jag gå undan och gömma mig lite. 

Skämdes över kläderna, frisyren. Ställde mig bakom en stor krukväxt vid entrén tills jag fick 

syn på en gammal röd 80-tals Saab som svängde upp framför hotellet. 

Nog var det aningen märkligt att sitta i samma bil som sin gamle fäktningslärare på väg till en 

mystisk, hemlig fest i Paris yttersta utkant. Den fäktningslärare som stulit min mamma, som 

stulit en del av min barndom. Kanske den viktigaste delen. Jag satt ensam och tyst i baksätet, 

tittade ut genom bilfönstret över det sjudande livet på Paris vintergator. Triumfbågen var 

upplyst med allsköns färger som mötte bilarna som dundrade fram på Champs-Elysées 

snöbetäckta asfalt. Wille var som alltid desto mer talför. Pressade de la Peur på detaljer om 

festen. Han hade ju faktiskt varit där när det begav sig för över tjugo år sedan. Vad var det 

som egentligen hände i industrilokalen? Blev Monsieur Pousse mördad? Var hade Madame 

Pousse hållit hus ända fram till nu? Och hur lyckades de med konstycket att få dit hela den 

franska eliten, utan att någon annan fick nys om festen? De la Peur lyssnade roat på Willes 

alla ändlösa frågor. Sa på sin franskklingande svenska att vi fick se med egna ögon. Mamma 

hade vägrat tala franska med honom, varför han talade påfallande god svenska. Ett språk han 

egentligen inte uppskattade, lika lite som engelskan eller något annat språk. Franskan var 

enligt honom världsspråket, det vackraste tungomålet och det enda nödvändiga att behärska. 

De la Peur skrattade till när Wille gnydde av otålighet på passagerarsätet bredvid. Inte orkade 

väl Wille vänta med svaren under en hel timmes bilfärd? Han ville ha svar nu. Hade jag ställt 

alla de där frågorna hade de la Peur med största sannolikhet blivit irriterad och sur över mitt 

bristande tålamod. Mot mig hade han alltid varit bufflig och hård, det var bara på sistone som 

han fjäskat runt med mig. Men till Wille hade han onekligen ett gott öga. Det hade han alltid

175 


haft, ända sen vi var små elever på hans fäktningsskola. Kanske var det Willes franska påbrå 

som gjorde honom mer vänlig till sinnet. Wille gav sig aldrig förrän han fått vad han ville, och 

snart började de la Peur ge efter för Willes outtröttliga påtryckningar. Med sin breda franska 

accent började han treva bland svaren. Wille lyssnade andäktigt. Inte heller jag kunde låta bli 

att spetsa öronen. 

”Makarna Pousse var inget annat än två genier. Två människor av olika kön som fann 

varandra i ett vackert, effektivt samspel.” 

”Var de tvillingar?” 

”Tvillingar? Kanske. Några säger att de var en och samma person.” 

Wille tittade häpet på de la Peur, sedan på mig i baksätet, sedan åter på de la Peur. 

”Va! Är makarna Pousse egentligen bara en person?” 

De la Peur rattade upp bilen på motorvägen norrut. Ryckte fram en stram, rektangulär träask 

från handsfacket framför passagerarsätet där Wille satt. Plockade upp en cigarr av från asken, 

snoppade av cigarren med munnen. Satte den i mungipan och bad Wille om eld och nickade 

mot en silvertändare intill instrumentbrädan. Wille förde motvilligt tändaren till de la Peurs 

mun där cigarren stack ut. Wille hatade allt som hade med rökning att göra. De la Peur, å sin 

sida, fick något harmoniskt över sig när han tog ett första bloss. Att röka cigarr var på något 

sätt de la Peurs signum. När jag lärde känna honom som min fäktningslärare hade han alltid 

en värja i hand eller en cigarr i munnen. Ofta båda två samtidigt. Att röka cigarr var en dyr 

ovana som han uppenbarligen inte lagt av med trots sin kärva ekonomi. Ekonomin blev ju 

knappast bättre av att han enbart rökte Jose Gener Gran Gener, samma cigarr som Jonny alltid 

skulle stoltsera med eftersom den helt enkelt var världens dyraste. Jonny hade visat upp den 

långsmala dyrgripen ett otal gånger för mig och dragit samma visa minst tio gånger: eftersom 

den slutade att tillverkas i mitten av 80-talet var det närmast en klenod som du kunde få 

åtskilliga tusenlappar för på marknaden. Men att sälja sin cigarr var ju ingenting som de la 

Peur tycktes lockad av när han lät tusenlapparna gå upp i rök bakom bilratten. Röken bolmade 

framme i bilen, Wille vände bort huvudet och försökte förtvivlat vifta bort den med handen. 

De la Peur slet fram ett tuggummi ur rockens innerficka och bjöd Wille. Den sistnämnde grep 

tag i gummit och slängde in det i munnen för att dämpa röklukten. Jag erbjöds inget 

tuggummi, förstås. De la Peur daltade enbart med Wille, precis som när vi var små. Wille 

blängde surt på de la Peur och upprepade buttert sin senaste fråga. 

”Är makarna Pousse en person eller inte?” 

De la Peur sög på orden mellan blossen.

176 


”Allt är ju bara rykten. Men vad jag har förstått så är paret Pousse misstänkt lika varandra.” 

”Ok, men bortsett från alla rykten: är det något som du faktiskt vet med säkerhet om Pousse?” 

Willes otålighet i rösten gick inte att ta miste på. Han ville ju ha raka svar. De la Peur vevade 

ner rutan, slängde ut fimpen i den höga snövallen som kantade den för kvällen kusligt ödsliga 

vägen. Nickade stilla. 

”Jag vet en sak. Med säkerhet.” 

De la Peur spände ögonen i Wille som ryggade tillbaka av intensiteten i blicken. 

”Le Diable. Det är så Monsieur le Pousse kallas i undre världen. Le Diable.” 

”Djävulen, alltså?”, stammade Wille fram. Det var olikt honom att vara rädd, men hela hans 

kroppsspråk symboliserade plötsligt någon form av skräck inför de la Peurs ord. Det kanske 

var det tunga mörkret utanför bilen, kanske var det en oanad, olustfylld ton i de la Peurs ord. 

Något var det i alla fall som fyllde atmosfären i bilkupén med en otäckt rå stämning. De la 

Peur plockade fram silvertändaren och förde ännu en cigarr till munnen. Wille hade plötsligt 

tystnat, kunde se i backspegeln hur han tryckte sig tillbaka i stolen för att på något sätt gömma 

sig. Han tittade krampaktigt ut genom rutan. En isande tystnad spred sin frost över hans 

läppar, kunde se hur han fick något motbjudande över munnen. Hade aldrig sett Wille såhär 

tidigare. Eller jo, en gång. När Madde berättade att hon blivit våldtagen. Då hade han också 

fått det där förskräckta ansiktsuttrycket. 

De la Peur skakade på huvudet. Åt vad vet jag inte. Det var som om han tänkte att nu när 

Wille hade tvingat honom att börja berätta kunde han inte sluta. Som om Wille fick skylla sig 

själv som lockat fram den mörka sanningen med sitt outtröttliga tjat. 

”Diabolos. Det är den grekiska termen för Diable, Djävulen. Ni vet väl vad det betyder?” 

Wille satt fortfarande vettskrämd och tyst, hade det inte sett så fånigt ut hade han säkert tagit 

upp händerna för öronen för att slippa höra mer. Han var så uppenbart obekväm med att 

behöva lyssna. Nu tvingades han höra till det där hårda, suggestiva tonfallet som utgick från 

de la Peurs mun och som trängde in i våra öron. 

”Den som splittrar. Det är vad det betyder. Den som splittrar. Splittraren. Det är vad Djävulen 

gör. Och det är precis vad le Diable gjorde med sin stackars omgivning: splittrade den.” 

När Wille så fullständigt resignerat kände jag mitt ansvar att ifrågasätta de la Peur. 

”Splittrade? Men var det inte Pousse, eller Diable eller vad han nu kallas, som tvärtom 

förenade folket så att poliser och kriminella, politiker och porrstjärnor kunde umgås och fira 

in det nya året tillsammans? Det är väl allt annat än splittring?”

177 


En tät, snöbeklädd skog inneslöt vår bil som ryckte fram över nån smal gammal landsväg. 

Den senaste halvtimmen hade vi inte mött en enda annan bil. De la Peur verkade helt 

obekymrad över det hala väglaget och vägens hastiga kurvor. Som om han kört fram här 

hundratals gånger tidigare. Jag fick aldrig något riktigt svar på min fråga. De la Peur fortsatte 

tala till oss medan han alltmer ihärdigt förde nya cigarrer till sin mun. 

”Monsieur Pousse föddes i de franska bergen någon gång på sextiotalet. Växte upp med en 

kärleksfull mor. Och en alkoholiserad fader. Den unge Pousse älskade sin moder. Och hatade 

sin fader. Modern togs ifrån honom när han fortfarande bara var en pojke. Det var då helvetet 

bröt ut. Ensam med fadern i det ensliga huset i de franska bergen var inget annat än en lång 

veritabel mardröm. Fast det var nog vad Pousse behövde. Utan faderns fysiska och mentala 

tortyr, utan isoleringskammaren och den ständiga rädslan att när som helst bli bestraffad hade 

Pousse aldrig kunnat bli det starka, slagtåliga monster som han blev. Snart förlorade fadern 

kontrollen över Pousse. Faderns behandling av sin son blev faderns död. För sonen Pousse 

växte sig starkare för var dag tills han en natt beslöt sig för att han inte längre ville ha med sin 

fader att göra. Som sjuttonåring blev han en fuktig sommarnatt mördare. Han dödade sin fader 

med den enda konst som han egentligen fått lära sig: värja. Fadern ägde en släktklenod från 

Napoleontiden: en lång, präktig officersvärja. Med denna släktklenod utdelade sonen ett 

välriktat hugg över faderns hals när denne låg och sov. Den natten föddes le Diable.”

Kapitel 50 

178 


Röken från alla otaliga cigarrer kröp sakta ner i mina lungor så att också jag fick svårt att 

andas. Jävla cigarrer. Ändå mådde jag bra i jämförelse med min vän på passagerarplatsen - 

Wille svettades kraftigt framför mig. Hans ögon var märkligt uppspärrade, som om han såg 

saker som vi, eller i alla fall jag, inte såg. Hans andning var häftig och oregelbunden. Han 

drog av sig jackan, hans hud var alldeles röd och klibbig. Mumlade något om att hela kroppen 

var brännhet. Jag lutade mig fram och kände på hans arm som var isande kall. 

”Du har nog feber, Wille.” 

Wille vände sig om och tittade på mig med desperata ögon. Hans kropp vred sig i plågor. 

”Hjälp mig”, viskade han med en rejäl kraftansträngning. 

Jag lutade mig fram och tittade uppfodrande på de la Peur. 

”Kör oss till närmaste sjukhus. Wille mår som du ser inget vidare...” 

De la Peur avbröt mig stilla. 

”Han klarar sig.” 

Han tittade på Wille. 

”Bonne nuit.” 

Wille lydde hans ord. Lutade sig åter tillbaka i stolen och slöt sina ögon. Försvann i jämrande 

feberyrsel. 

”Vad håller du på med egentligen”, frågade jag förargat. Förstod snart att det inte var någon 

idé att försöka kräva att vi åkte till sjukhus. Vi var fast här i de la Peurs bil, mitt i den franska 

skogen på väg mot en okänd destination. Likheterna med händelserna på slottet i höstas var 

påfallande. Det skrämde mig. De la Peur fortsatte berätta om denna Pousse som verkade 

fascinera honom mer än någon annan, alltmedan Wille svamlade och vred sig i plågor i sätet 

bredvid. 

”Frankrikes kriminella nätverk både dyrkade och fruktade den unge, gåtfulle torpeden 

sprungen från en mystisk håla i de franska bergen. Snart tog han över södra Frankrikes 

droghandel, spred med stor framgång sitt gift på skolgårdarna. Jättelika leveranser slussades 

ut bland Frankrikes unga. Unga killar och tjejer blev fast i beroendet, olycka och kriminalitet 

ökade, familjer splittrades. Ingen tycktes kunna röra denna samvetslöse knarkkung. Pousse 

hade inga svaga punkter: eftersom han varken hade familj eller vänner kunde man aldrig hota 

med att skada dem han älskade. För han älskade ju ingen, på samma sätt som ingen kunde 

älska honom. Han var osårbar. Det berättas att han vid ett tillfälle hängde ihop med en strippa, 

att de var tillsammans och det gick rykten om att han till och med var kär hade friat till henne.

179 


Då passade ett rivaliserande gäng på att slå till mot honom. Tre maskerade män tog sin i hans 

lägenhet i Marseilles förorter. Pousse, som sedan det ständiga hotet från Fadern som barn 

utvecklat en teknik att sova ständigt beredd för oväntade angrepp, grep tag i sin värja och 

inväntade kallblodigt de tre inkräktarna som höggs ner en efter en på vardagsrumsgolvet i den 

nattsvarta lägenheten. Under tiden hade en fjärde man tagit sig in genom balkongen och in i 

sovrummet. Denne fjärde man ryckte åt sig Pousses trolovade och tryckte upp en pistol mot 

hennes tinning. När Pousse kom tillbaka in i sovrummet med blod sipprande från värjan i 

handen möttes han av några snabba, hotfulla ord: 'Lämna Frankrike innan solen går upp, 

annars skjuter jag skallen av din tjej'. Pousse ska ha tittat ner på värjan, torkat av blodet på 

klingan med sin pyjamasskjorta. Hållit upp värjan och betraktat den spegelblanka klingan i 

det dova månskenet som trängde in från balkongdörren. Inkräktaren blev nervös, 

återupprepade desperat sitt krav. Pousse ska då lugnt ha plockat fram en cigarr från en träask 

på nattduksbordet. Snoppat cigarren med värjan, tänt den och fört den till munnen.” 

De la Peur kastade en mörk, lång blick på mig i backspegeln. 

”Nu, Theo, kommer det sjukaste av allt.”

Kapitel 51 

180 


De la Peur höll kvar blicken i backspegeln för att se att jag lyssnade. Vilket jag verkligen 

gjorde, även om jag helst hade låtit bli. Jag var försvarslös: kunde inte värja mig från de la 

Peurs ord, än mindre hjälpa min vän som befann sig i ett akut tillstånd. Var det till helvetet 

som de la Peur förde oss? 

”Han tog ett par steg fram, med cigarren i mun och värjan uppsträck i luften. Hans älskade 

kvinna gapade och skrek, bönade och bad att inte få sitt huvud avskjutet. Pousse log mot 

henne, sa att hon kunde vara alldeles lugn. Inte skulle hon få huvudet avskjutet. Den 

maskerade mannen visste inte vad han skulle göra, fattade inte vad som skulle hända. Utan att 

röra en min sänkte Pousse värjan, drog den bakåt. Muttrade halvhögt ’Bonne nuit’ med 

cigarren i mungipan. Och borrade därefter in värjan skoningslöst i sin älskades kropp. Med 

uppspärrade, förvånade ögon tog hon ett sista andetag. Pousse tog ett sista bloss innan han 

fimpade. Inkräktaren, som hotat att döda kvinnan, stod nu med en alldeles livlös kropp i sitt 

grepp. Han släppte henne hastigt, hennes kropp segnade ner på marken som en oformlig säck 

potatis. Han backade undan, bad för sitt liv. Egentligen kunde han ju ha skjutit Pousse. Men 

han vågade inte, han kunde inte. Pousse stod nonchalant och lyssnade på den stackars 

mannens gråt och förtvivlan. Pousse hade makten över död och liv i sin hand. Efter så mycket 

död, ville han nu visa att han också kunde ge liv. Så han lät mannen gå. Genom denna enda 

överlevande spreds ryktet om den man som hade makt över liv och död i Frankrikes undre 

värld. Den man som dödar också den han älskar. Djävulen. Le Diable.” 

De la Peur fimpade cigarren. Jag kunde se hur han nickade med huvudet för att bekräfta för 

sig själv det han nyss berättat. Jag hade lust att spy. Framför mig kunde jag se hur Wille vände 

och vred på sig i feberplågor, kunde höra hur han svamlade och viskade efter sin mamma. De 

la Peur tittade åter på mig i backspegeln. Det var hans blick. Något mörkt, något 

avgrundsdjupt. 

Men också något ensamt, något sorgligt. Jag förstod. Och han såg på mig att jag förstod. Han 

berättade om sig själv. De la Peur var Monsiuer Pousse. De la Peur var le Diable.

Kapitel 52 

181 


Förutom Willes yrande blev det alldeles tyst i bilen. De la Peur - le Diable - trummade taktfast 

på ratten, tryckte upp ännu en cigarr i munnen. Han verkade ogilla tystnaden, klämde in ett 

kassettband med nån trallvänlig, hurtig fransk musik. Den muntra sången hade ingen munter 

effekt. Tvärtom. Den förstärkte bara känslan av ångest, skräck och vansinne, en känsla som 

fyllde kupén i takt med röken från de la Peurs alla cigarrer. Efter ännu ett tag saktade han in 

på, körde in en bit på en liten skogsväg. Han stannade bilen, la i handbromsen. Tog ett djupt 

andetag. Jag skrek tyst av rädsla. Det var inte så här jag ville dö. På en öde väg mitt i skogen. 

Hade lust att fly. Men utanför väntade bara en vit och grön mur av tung snö och massiv skog. 

”Jag har kanske makten över liv och död.”, började le Diable. ”Oftast har jag valt döden. 

Mycket sällan har jag gett liv. Ikväll ska jag få sona för mina brott.” 

”Vad menar du?”, stammade jag fram. Kände hur hela kroppen skakade. 

”En man med mycket makt gör sig många ovänner. Efter några år som gangsterkung på 80- 

talet hade jag en rejäl prislapp på mitt huvud. Alla ville se mig död. Jag kontaktade min syster, 

hon var den enda människa jag kunde lita på. Gömde mig i hennes lägenhet några veckor, tills 

hon en natt smög sig in i det rum jag sov i och försökte strypa mig. Hon ville hellre ha 

pengarna än mig. Vi var alldeles för lika hon och jag. Jag grät när värjan skar genom hennes 

bröst. Grät för första gången sedan barnsben. Men hennes död väckte en enastående idé hos 

mig. Jag införskaffade en peruk, klädde mig i hennes blommiga klänning. Et voilà! Madame 

Pousse var född. Jag bjöd in alla de människor som jag hade haft kontakter och affärer med, 

människor från hela, verkligen hela, det franska samhället. Varenda stackare dök upp på det 

gamla sågverket, antingen av rädsla för mig eller i hopp om att kunna döda mig.” 

Le Diable gjorde ett uppehåll i berättandet och pekade till vänster om sig. Jag böjde mig fram 

och kikade ut genom bilfönstret. Bakom höga träd tronade ett par mäktiga skorstenar över 

skogen. Vi stod alldeles nära det beryktade sågverket. 

”På detta gigantiska nyårsfirande fejkade jag min egen död. Flydde samma natt landet klädd 

som Madame Pousse och slog mig ner i Stockholm. Tog mig namnet de la Peur, startade en 

skola i fäktning och ja, resten känner du till.” 

De la Peur skakade på huvudet, tittade upprört bak på mig. 

”Vet du vad som sägs flest gånger i Bibeln? Som står 365 gånger i Skriften.” 

Jag blängde skrämt på le Diables maniska ögon. Hade inte den blekaste aning. 

”Var inte rädd. 365 gånger står det var inte rädd. Tydligen det som Jesus säger flest gånger

182 


också. Var inte rädd. Kan du förstå det, Theo?” 

Ett bittert hånflin spred sig över le Diables läppar. 

”Det finns ett 'var inte rädd' för varje dag. Jesus säger det gång på gång i evangelierna. Var 

inte rädd. Men det är just vad jag är. Det är vad jag alltid har varit. 365 dagar om året. Rädd. 

Det är den enda känsla jag kan känna. Det är det enda jag kan ge andra människor, det är den 

enda känsla jag kan definiera.” 

Han borrade ner sin blick i mina ögon. 

”Och säg mig Theo, visst är du väl rädd nu? Erkänn att jag gör dig rädd? Det är ju min enda 

egenskap. Att sprida rädsla. Det är mitt livslånga straff. Hur tycker du att det känns?”

Kapitel 53 

183 


Le Diable, den fäktningslärare som splittrade min familj och som jag kände under namnet de 

la Peur, slängde en lång blick ut över den nattsvarta granskogen. 

”I den franska undre världen finns en regel, kallas 20 års - regeln. Tio år efter min flykt från 

Frankrike som Madame Pousse, fick jag besök från ett par så kallade gamla vänner från 

Marseille just som jag skulle stänga fäktningslokalen för dagen. Naiv som jag var trodde jag 

att de hade glömt bort mig, jag var ju officiellt död. Men naturligtvis hade de haft koll på mig 

hela tiden, medvetna om min fejkade död och mitt nya liv som fäktningslärare på Östermalm. 

De gav mig klara direktiv: jag hade hållit mig borta i tio år, och hade därför tio år kvar att 

leva. Allt enligt den förbannade 20 års- regeln.” 

Jag kände mig inte fullt lika skräckslagen längre. Fanns något resignerande i rösten när han 

talade. 

”Jag hänger inte med, vad är det för regel? Vadå tjugo år?” 

”Det är en regel som funnits väldigt länge i den franska gangstervärlden, även om den sällan 

brukas. Den gäller bara högt uppsatta och respekterade män. När en person av rang får en 

prissumma på sitt huvud, som jag fick i slutet av 80-talet, ger man honom av nåd tjugo år till 

att leva. Under de åren är det ingen som rör honom, ingen som kröker ett hår på hans huvud. 

Men efter tjugo år måste han ta sitt straff. Då får han, generöst nog, välja själv hur han vill 

avsluta sitt liv. Det är nåd.” 

Lät inte som någon vidare nåd i mina öron. En ytterst mänsklig och förvriden nåd. De la Peur 

fortsatte berätta, med en viss tveksamhet i rösten. En tveksamhet som var olik honom. 

”Med dödsdomen kom också en nobel gest från mina belackare. I enlighet med den oskrivna 

traditionen donerade mina forna gangsterkonkurrenter en ansenlig summa pengar, så att jag 

kunde leva mina sista år med den respekt som de tyckte att en gammal knarkkung förtjänande 

innan de skulle ta mitt liv. Det är respekt, va? Jag flyttade tillbaka till mitt älskade Frankrike. 

Med pengarna från mina ädla mördare, kunde jag skaffa mig ett respektabelt hus och en snabb 

bil. Och en vacker kvinna förstås, som råkade vara din mamma.” 

De la Peur tystnade tvärt. Willes yrande hade avtagit, han andades tungt och stirrade med 

stora, rödsprängda ögon upp i bilens tak. Le Diable tittade ner i marken. 

”Det är bra lustigt, Theo. Jag har gjort så många avskyvärda, kallblodiga handlingar utan att 

känna det minsta dåligt samvete. Men det jag gjorde mot dig… det plågar mig än idag. Fråga 

mig inte varför. Jag minns din min när du kramade om din mamma för sista gången innan hon 

klev in i min bil. Jag minns dina tårar, jag minns din hjälplöshet, din desperata vilja att få 

behålla den som du älskade mest. Den som övergav dig. Min mamma togs också ifrån mig,

184 


och så går jag och gör samma sak mot dig. Det är oförlåtligt.” 

Han hade gråten i rösten. Visste inte vad jag skulle säga. Satt paralyserad. En rädd djävul som 

gråter. Det var en obeskrivligt märklig situation: sitta i en bil med en gråtande massmördare 

på en öde väg med bästa kompisen liggandes halvdöd i sätet framför. Jag tvingade fram några 

tafatta ord. 

”Det är ingen fara, jag har kommit över det där. Allt går att förlåta…” 

”Nej!” 

De la Peur röt till, blev alldeles röd i ansiktet. 

”Men du kan vara lugn Theo. Jag får mitt straff nu, mina tjugo år har gått. Undrar du inte 

varför jag tagit med dig hit?”

Kapitel 54 

185 


De la Peur sneglade upp mot sågverkets skorstenar som reste sig hotfullt ur mörkret. 

Skrattade ängsligt. 

”Enda sättet att få träffa dig på tu man hand, var att locka med en fest. Var ju tvungen att 

bjuda med Wille också, annars hade du aldrig kommit. En fest för er var det enda lockbete jag 

kunde komma på. För jag vill säga en sak innan det är för sent.” Han snurrade runt och såg 

mig i ögonen. ”Förlåt. Förlåt, Theo.” 

Jag svalde. 

”Det är lugnt, klart jag förlåter dig! Starta bilen igen så sticker vi härifrån. Ok? Vi glömmer 

det här. Det är bra nu. Jag förlåter dig, jag lovar dig.” 

De la Peur skakade envist på huvudet. Öppnade handsfacket. Slet fram en blond peruk, drog 

den över hjässan. Knäppte upp sin rock. Därunder dolde sig en blommig klänning. Plockade 

fram ett läppstift ur rockens innerficka, satte färg på läpparna med en stadig rörelse. Målade 

sig kring ögonen i backspegeln, satte på puder, sprejade på nån parfym som stank tant. Talade 

lugnt medan han med stor omsorg satte på nagellack. 

”För tjugo år sedan dog Monsieur Pousse därinne. Ikväll ska också Madame Pousse dö på 

sågverket. Och hon vill dö med stil.” 

Jag iakttog de la Peur med skräckslagen förundran. Min buttre, bryske fäktningslärare 

förvandlades till en fin dam. Kläderna, sminket, ja hela den kvinnlighet som han iklädde sig, 

utgjorde en våldsam kontrast till hans mörka, cigarrspruckna röst. Men snart försvann också 

hans röst. Istället framträdde plötsligt en gäll, enträgen röst. Jag blundade snabbt. Det var som 

att höra en äldre kvinna tala. Han gjorde mig rädd. 

”Theo! Theo! Så du förlåter mig? Säkert?” 

Jag ryckte till. Den gälla, tillgjorda kvinnorösten skar genom mina öron. Han log maniskt mot 

mig med ett stort leende, de gula tänderna bleknade mot det knallröda läppstiftet. Jag nickade 

ivrigt. 

”Ja, klart jag förlåter dig!” 

”Egentligen är det du som borde få äran att ta mitt liv. Det är en rätt som tillhör dig mer än en 

maffiatorped.” 

Jag stammade fram några desperata ord. 

”Jag vill inte. Varför skulle jag vilja ta ditt liv? Varför skulle jag må bra av det? Du behöver 

inte dö!” 

De la Peur drog på sig ett par svarta sidenhandskar. Räckte åt mig en liten plastask med två

tabletter i. 

186 


”Låt Wille svälja dem hela. Snarast. De hjälper mot tuggummit. Kör honom sedan till 

närmaste sjukhus.” 

Le Diable klev ur bilen, var en ståtlig syn i höga klackar och ljus sommarklänning på den vita 

snön. Tände en sista cigarr, tog ett bloss för att sedan slänga iväg den i en snödriva. Det fanns 

något komiskt över det hela. Men det var inte svårt att hålla sig för skratt. Jag öppnade 

bakdörren och klev ur bilen för att inta förarsätet. Djävulen vände sig hastigt om så att 

peruken yrde i luften. Talade åter med sin vanliga, mörka stämma. 

”Säg inget till din mamma om det här. Hon mår nog bättre av att inget veta. Förresten har hon 

säkert redan glömt mig.” 

Han tittade sorgset omkring sig. Log ett tafatt leende, återfick den gälla kvinnorösten. 

”Au revoir, Theo.” 

Han gick över vägen och in i skogen på en liten stig upp mot sågverket. Jag tyckte nästan 

synd om honom. Så ensam. Så hjälplös, som ett litet barn. Trots allt ont han gjort, eller kanske 

just därför? Men det var omöjligt att försöka stoppa honom. Han hade bestämt sig. Istället 

kastade jag mig in i bilen, tog tag i Willes huvud som hängde ner över växelspaken. Han var 

alldeles tyst. Ansiktet vitt som snön, en skarp kontrast till den mörka skinnjackan. Jag tryckte 

i honom tabletterna, han mumlade något om mamma. Ingen effekt märktes. Rivstartade bilen 

och tryckte ner gaspedalen. Hade noterat ett sjukhus som vi passerat på vägen. 

Lagom till vi nådde fram till sjukhuset var Willes kamp över. Han hade segrat. Omtöcknad 

och med värk i hela kroppen kunde han kosta på sig ett leende. Jag log tillbaka, drog en suck 

av lättnad. Vi såg på varandra och log stilla. Kläderna, frisyrerna, bilen. Gott nytt år 1989? 

Det skulle bli skönt med ett nytt år.

Kapitel 55 

187 


”Och i tidningen stod det alltså: Le Diable hittad död i kvinnokläder på sågverk’?” 

Wille nickade ivrigt. Madde skakade uppskärrat på huvudet. 

”Helt sjukt!” 

”Vi vet”. 

Wille och jag såg på varandra. Så drog han på mungiporna en aning. Nu skulle han komma 

med något torrt skämt, det syntes i hans ögon. 

”Men det var väl lika bra att vi inte gick in på den där festen, det lär ha varit rätt dött därinne”. 

Han log stort åt sin egen vits. Jag och Madde log åt varandra, inte åt skämtet utan åt Wille 

som i alla sammanhang skulle passa på att dra ett tråkigt skämt. 

Det var skönt att få le och skratta. Framförallt, det var skönt att få tala om det som hade hänt. 

Hade väl nästan lovat de la Peur att inte säga något till mamma om vad som hänt. Men för 

Madde kunde jag och Wille i förtroende få berätta vad som hänt. Först hade vi tänkt behålla 

hela denna besynnerliga händelse för oss själva, det skulle bara vara jobbigt att behöva berätta 

om den för alla. Men efter några månader hade behovet växt sig starkare av att få tala av sig, 

att få berätta för någon som man litade på, som bara kunde lyssna. Jag brukade ju inte tala om 

svåra saker, knappt ens med mina närmaste vänner. Men på Willes initiativ bestämde vi oss 

för att berätta för den som vi kände störst förtroende för. Så nu satt vi hemma hos Madde på 

Norr Mälarstrand, blickade ut över Stadshustornet som färgades rosa i den tidiga vårsolen. 

Där satt vi i chesterfieldfåtöljerna i biblioteket, intill de breda dubbeldörrarna som ledde ut till 

balkongen, och strimmor av milt solljus värmde varsamt våra vinterkalla kroppar. 

”Nåväl. Ni lever i alla fall.” 

Madde tittade på samma gång vänligt och bestämt på oss. Det var så typiskt henne. Saker och 

ting kunde hända, men så länge man överlevde fick man gå vidare. Det hade blivit hennes sätt 

att agera när svårigheter mötte. Bara kunna släppa och gå vidare. Jag beundrade den 

egenskapen. För den saknade jag helt. Vad som än hände mig, levde jag konstant med känslan 

av att jag var en dålig människa som inte förtjänande att ha det bra. Att just jag råkade ut för 

sådana här sjuka saker som slottet i skärgården i höstas eller nyårsaftonen i Paris, kanske inte 

var annat än mitt straff för allt illvilligt jag gjort, sagt och tänkt. Jag kunde aldrig acceptera 

tanken på att någon människa skulle kunna älska mig om de verkligen visste vad jag gjort, 

vad jag sagt och tänkt. Jag var en hemsk person med en polerad, stilig fasad. Och mycket, 

väldigt mycket, av den ondska som jag såg i mig själv hade första gången framträtt med Carl

188 


den ödesdigra natten för fyra och ett halvt år sedan. Det var i alla fall den händelsen som 

senare skulle få mig att inse ondskan i min egen kropp. Den natten låg som ett konstant, 

mörkt skimmer i mitt samvete. Ett belastat samvete där också många andra missgärningar 

dväljdes. Jag tittade tacksamt på Madde. 

”Det var skönt att få berätta. Som om något av det otäcka minne som dröjt sig kvar fick 

komma upp till ytan.” 

Wille instämde ivrigt. 

”Det är fantastiskt att få berätta! Berätta om det som tynger en. Allt det där jobbiga som ligger 

som små demoner i ens medvetande. Men när det som är gömt i dunkel kommer upp i 

dagsljuset, inser man att det kanske inte är så farligt som man var rädd för.” 

Jag tror att jag fattade vad Wille talade om, även om jag och Madde tittade förvånat på 

varandra. Det var inte likt honom att tala allvarligt om saker som tynger en. Det var inte 

vanligt att han pratade om något allvarligt överhuvudtaget. 

”Du vet du talar om?”, frågade Madde med ett skeptiskt leende. 

Wille slängde ut händerna. 

”Det gör jag faktiskt. Verkligen.” 

Han vandrade med blicken över parkettgolvet som om han förberedde sig för att berätta något 

men inte visste var han skulle börja. Jag och Madde studerade honom nyfiket, väntade på vad 

han nu skulle berätta. Madde något skeptiskt, jag med desto större nyfikenhet. 

”Ja alltså, för några år sen, när jag var typ sexton. Eller kanske sjutton. Så gjorde jag en sak 

som jag ångrade. Jag kände att det var fel, även om det inte var olagligt eller så. Men jag hade 

väl inte lika lätt för tjejer då som nu. Jag var nyfiken och ung. Så var jag inne på internet en 

kväll och så…” 

Jag lyssnade spänt – vad var det jag hörde? Hade också Wille dåligt samvete? Han som var 

den i särklass mest oansvarige och nonchalante person jag någonsin träffat. 

”Det spelar ingen roll vad jag gjorde, men jag kände i alla fall att det var fel. Långt senare, 

säkert efter ett par år, påmindes jag om den där grejen och började känna dåligt samvete. Hade 

svårt att släppa det jag gjort. Men det här var ju inget jag kunde tala med mamma eller pappa 

om, det skulle jag aldrig göra om en sån här grej. Jag skämdes till och med för mycket för att 

berätta för er.” 

Wille tittade generat på oss. Madde log och la huvudet på sned. 

”Jag vet vad du menar, Wille. Det finns saker som man inte ens berättar för de allra närmaste. 

Jag har en hel del grejer, ni skulle bara veta.”

189 


Hon log hemlighetsfullt. Wille log tacksamt för hennes förståelse. 

”Hur som helst. Jag kände att jag verkligen behövde tala med någon. Så en dag, efter 

söndagens högmässa så väntade jag tills församlingen hälsat på prästen vid utgången. Så 

smög jag fram och bad att få ett samtal med henne.” 

Hade ingen lust att avbryta honom, men Wille på en mässa i kyrkan? Jag pekade intensivt på 

honom med en road min. 

”Vänta nu Wille, har du gått i gudstjänst i kyrkan?” 

Han tittade häpet på mig. 

”Ja det har jag. Brukar gå ibland, när jag orkar upp. Jag menar, det är ju redan klockan elva.” 

Jag granskade honom med stor skepsis. Var det här ännu ett skämt? Wille i en kyrka en 

söndag klockan elva. Han tittade på Madde för att få något slags stöd av henne. Hon såg också 

förvånad ut över hans oanade kyrklighet, men ryckte på axlarna och tittade snart frågande på 

mig. 

”Ja, varför inte? Varför skulle Wille inte kunna gå i kyrkan?” 

Wille viftade bort våra funderingar med handen. 

”Lyssna nu istället. Jag träffade prästen några gånger. Först var det lite nervöst och stelt. Men 

sen blev det lättare, jag kände förtroende för henne. Hon har ju tystnadsplikt, och det var en 

fantastisk känsla att kunna prata om allt. Särskilt det jobbiga, det som jag inte kan prata med 

någon annan om. Efter några samtal kände jag att jag var nöjd. Och jag känner en viss 

trygghet - skulle det vara något i framtiden, vet jag i alla fall att det finns någon som jag alltid 

kan tala med. Även om jag inte skulle få tag på just henne, finns det ju alltid andra att tala 

med.” 

Madde ryckte åter på axlarna. 

”Prata med en präst är nog inte min grej. Men men. Så länge du är nöjd så. Det är det 

viktigaste.” 

Det lät ju bra det Wille berättade. Men jag kunde fortfarande inte släppa tanken på att han 

hade gått i kyrkan. Utan att jag visste om det. Som om det fanns en hemlig sida hos honom, 

som jag inte kände till: han var religiös. Och jag visste inte om det, jag som var hans bästa 

killkompis. Jag betraktade honom med stor misstänksamhet, som om det var en annan person 

som satt där nu än den Wille jag känt för tio minuter sen. 

”Så du är alltså kristen, Wille?” 

Han vaggade betänksamt med överkroppen innan han svarade.

190 


”Ja, jo, jag antar att det kan man väl kalla mig.” 

Jag skrattade gott. 

”Wille, Wille min vän. Du påstår att du är kristen. Och det ska man höra från dig! Du är ju 

inte direkt den första man tänker på när det kommer till att vara kristen.” 

Jag skrattade lite extra. Skrattade ännu lite högre eftersom både Madde och Wille såg 

undrande ut och inte riktigt verkade se det komiska i det hela. Wille som kristen var ju inget 

annat än en paradox. En lustig sådan dessutom. Wille lutade sig tillbaka i stolen, la ena benet 

över det andra. 

”Hur menar du Theo?” 

Eftersom de inte insåg det roliga fick jag väl helt enkelt förklara hur det låg till. 

”Alltså Wille, käre vän. Jag är väldigt glad för din skull om du nu känner att du får ut något av 

att gå i kyrkan och samtala med präster. Men med det liv som du lever, kan du knappast kalla 

dig kristen.” 

Wille och Madde såg fortfarande ut som två frågetecken. 

”Ja men, lyssna nu. Wille, jag har aldrig hört dig tala om Gud eller Bibeln eller något annat 

religiöst. Jag menar, du lever som vilken annan människa som helst! Det är ju ingen skillnad 

på dig och en normal människa!” 

Wille nickade instämmande. 

”Just det. Ingen skillnad alls. Vad som nu är en normal människa…” 

”Men hör du inte själv? Du kan ju inte gå i högmässa några gånger och sen kalla dig kristen!” 

”Jag kan vara kristen utan att ens sätta min fot på en enda högmässa. Högmässan fanns ju inte 

ens på Jesu tid. Gudstjänsten blev till för människan och inte människan för gudstjänsten, det 

vet du väl?” 

”Vem påstår det?” 

”Jesus. Att gå i gudstjänst är inget heligt krav för att få kalla sig kristen.” 

”Vad är det som är heligt då, menar du?” 

”Du Theo. Du är ett exempel på helighet, i betydelsen att du är ovärderlig och oändligt älskad 

i Guds ögon.” 

Skulle jag vara helig? Jag skakade envist på huvudet. 

”Ok, visst. Fine. Men om du nu lever som vilken annan människa som helst Wille, vad är det 

som gör att du känner att du kan kalla dig kristen?”

191 


Det blev tyst för en sekund eller två. 

”Jag vet att jag lever ett varken bättre eller sämre liv än någon annan. Men som kristen tror 

jag på en Gud som alltid förlåter mig och älskar mig vad som än händer. Vare sig jag beter 

mig som en ängel eller som en demon tror jag att Gud alltid älskar mig.” 

Wille tittade ner i marken. Madde inväntade min motreplik. Efter ett tag log jag illvilligt. 

”Jaha, Wille. Så du menar att du kan leva hur du vill, för du får ändå förlåtelse av Gud? Du 

kan råna och mörda och sen bara gå vidare, för du blir förlåten av Gud? Är det vad du 

menar?” 

Han skakade småskrattande på huvudet. 

”Hur resonerar du egentligen, Theo? Bara för att man tror att man är älskad och alltid blir 

förlåten, vill man väl inte gå ut och mörda folk? Tvärtom, skulle jag påstå. Den dag man 

börjar inse kärlekens och förlåtelsens obeskrivliga innebörd, då vill man av glädje försöka 

bryta med det som är destruktivt i ens liv. Vilket man kanske aldrig lyckas med. Och även om 

man misslyckas är man alltså ändå lika älskad av Gud. Grunden till allt gott är hejdlös och 

kravlös kärlek.” 

Jag satte armarna i kors. Madde reste sig upp och log ursäktande. 

”Nej, nu går jag och hämtar en flaska mousserande och tre glas. Det är ju ändå party ikväll!” 

Wille log glatt åt Maddes initiativ. 

Jag gav honom en bister blick.

Kapitel 56 

192 


Lagom runda under fötterna efter ett par flaskor bubbel, mötte vi upp Jonny och Dumbo på 

kullerstenstrottoaren mellan Operan och Jakobs kyrka. De två herrarna var glada att äntligen 

få med mig ut på nattliga äventyr. Senaste gången vi hade festat tillsammans var på 

Luccegasquen i Uppsala när jag blev utslängd efter slagsmålet. Jag roades inte särskilt mycket 

av utelivet längre och min lust för vilda fester hade inte direkt ökat efter nyårsaftonen i Paris 

som urartat i ett suggestivt kaos. Istället hade jag åter börjat hänge mig åt min gamla 

favoritsport, tennis. Mästaren på slottet i höstas hade väckt en djärv tanke i mig när han 

skämtade om att göra mig till tennisproffs: kanske var det ändå inte för sent? Dumbo hade en 

tennisbana på sitt lantställe i skärgården och vi hade varit där sedan snön försvunnit och spelat 

flera timmar i sträck varje dag. Funderade på att kontakta min gamla klubb igen och åka runt i 

landet och spela turneringar i sommar. Forehandslaget satt bättre än någonsin. 

Men ikväll skulle jag ge Stureplan en chans, hade inte varit där på många månader. Var någon 

ny klubb som hade premiär på Birger Jarlsgatan som klubbvärds-Håkan tipsat Madde om. 

Kanske kunde denna natt bli precis så fantastiskt rolig som Wille och alla andra hävdade att 

den skulle bli? Vi sneddade över Kungsträdgården. Jonny passade på att skryta om allt dyrt 

han köpt sen sist. Alltifrån kläder till hus i alperna. 

”Man kollar bara vilket hus som är dyrast, det väljer man. Skit samma var det ligger och så 

vidare. Om det är dyrast måste det vara bäst.” 

Jag skakade knappt märkbart på huvudet. Madde smålog. Jonnys nyrika skryt stod oss upp i 

halsen. Han kavlade upp ärmen något och stack fram en blänkande, prålig Gucci-klocka 

framför mitt ansikte. Urtavlan var omgärdad av en rad pärlor som bländade mina ögon. 

”Va, vad säger du, Theo? Senaste inköpet!” 

Jag log artigt. Ok om han skulle ha investerat i en Sjöö Sandström, men denna bling-bling 

klocka utstrålade bara nyrik nervositet. Han tjatade om hur mycket den kostade, högt och 

ljudligt så att alla kunde höra. Så tystnade han plötsligt, lät de andra gå före och smög sig upp 

vid min sida. 

”Theo, jag har sjukt mycket grejer att snacka med dig om!” 

Jag tittade uttryckslöst på Jonny. 

”Berätta.” 

Han la armen om mig, saktade in på stegen så att avståndet fram till Wille, Madde och Dumbo 

ökade. Sänkte rösten. 

”Det handlar om Carl.”

193 


”Ledsen, Jonny, men jag orkar inte höra om den idioten. Jag vet att ni är vänner och det var 

vänligt av dig att försöka återförena oss på din fest i höstas. Men jag har verkligen ingen lust 

att höra om…” 

Jonny viftade ivrigt med den arm som inte höll om mig. 

”Nej, nej, du förstår inte. Carl vart sjuk för ett tag sen. Riktigt sjuk. Han ligger på sjukhus och 

kämpar för sitt liv.” 

Jag suckade, drog undan Jonnys arm om mig. 

”Carl klarar sig nog, gör han alltid. Och om han lider är det inte mer än rätt. Han höll på att 

förstöra mitt liv. Du vet inte vad som hände för några år sedan. På ett sätt har han förstört mitt 

liv. För det går inte en dag utan att jag mår dåligt för det som han fick mig att göra. Han är ett 

svin.” 

”Ok, du har rätt – jag vet inte vad som hände mellan er två. Vad jag däremot vet, är att Carls 

sista önskan är att få träffa dig. Han vill tala med dig innan det är för sent. När jag besökte 

honom på sjukhuset idag sa han att han har försökt få tag på dig senaste månaderna.” 

Det stämde. Minst ett sms och ett intalat meddelande per vecka från Carl. Minst. Jag raderade 

allt direkt, utan att varken lyssna av eller läsa meddelandena. Jonny stannade upp. Jag 

fortsatte gå ett par steg, stannade, vände mig om. Jonny tittade mig bedjande i ögonen. 

”Innan det är för sent, Theo, hör av dig till honom. Det kan väl knappast bli värre av att ni 

träffas?” 

Jag tyckte nästan synd om Jonny. Trots dåligt uppförande, dåligt ordförråd och idel skryt, 

hade han ett gott hjärta. Ville så väl, även om det han ville vara en omöjlighet. För att slippa 

höra mer om Carl log jag medgörligt. 

”Jag ska tänka på saken.” 

Jonny gjorde tummen upp och sträckte nöjt på sig. 

”En annan sak, Theofuck.” 

Hans ögon glimmade av förtjusning. 

”Vet du vem som kommer med oss ut ikväll?” 

Jag skakade nyfiket på huvudet. 

”Isabelle.” 

Jag log förvånat. Låtsades se oberörd ut, som om jag inte riktigt visste vem Isabelle var. Jonny 

genomskådade mig. 

”Du vet nog mycket väl vem Isabelle är. Journalisten som du träffade på festen hemma hos 

mig i höstas. Din bordsdam som du pratade med hela kvällen ända tills hon gick hem.”

194 


Jag log generat. Brukade väl aldrig bli generad för något, allra minst när det kommer till 

damer. 

”Ja, hon verkade trevlig. Men, hon kommer nog inte ihåg mig. Jag pratade som en annan 

fyllehund, gjorde nog inget bestående intryck.” 

Jonny log triumferande. 

”Var inte så säker på det.” 

Så brast han ut i ett hjärtligt småskrattande. 

”Erkänn att du blev glad när du fick henne till bordet?” 

Jag kände hur kinderna blossade. Log generat. Igen.

Kapitel 57 

”Och hur gammal är du?” 

195 


Dörrvakten tittade förstrött på mig. Jag tittade förvånat tillbaka. Vad var väl det för en fråga? 

Så länge jag kunde minnas hade jag då aldrig behövt uppge min ålder när jag skulle in på 

någon klubb. Folk kände igen mig, visste vem jag och mina vänner var. Alla vakter utom 

denna synnerligen korkade vakt. Han måste vara nyanställd. 

”Eftersom du inte verkar fatta frågan, frågar jag såhär. Är du 23 år gammal?” 

Jag stod alldeles stum inför vaktens osköna attityd och korkade frågor. Skakade på huvudet 

som svar på den sista frågan. Vakten svarade ett rappt ”jag är ledsen, du är för ung”, och 

kollade mot nyanlända gäster som prydligt radade upp sig bakom den röda tampen. Tre tjejer 

som jag kände igen vagt, hade gått två klasser under mig på gymnasiet. Han öppnade upp för 

tjejerna, lät dem gå in utan att ställa en enda jävla fråga. 

Madde, Wille och Dumbo hade ju gått före mig och var redan inne på stället. Jonny hade 

plötsligt fått ett sms från någon tjej och valt att ta en taxi hem till henne istället för att gå ut. 

Nu stod jag där ensam och förbannad på vaktidioten. Jag kom inte in på stället för att jag var 

för ung, när vakten släppte in tjejer som var yngre än jag själv! Diskriminering! Hörde 

musiken inifrån klubben, hörde skratten och visste att någonstans därinne fanns Isabelle. Hade 

det inte varit för att jag ville träffa henne, hade jag vänt på klacken och gått hem. Men inte nu. 

Jag ropade till mig vakten som ställt sig med ryggen mot mig en bit bort. 

”Bara så du vet, men de där tjejerna som du just släppte in är inte heller 23. De är yngre än 

vad jag är.” 

Han kollade aggressivt på mig. 

”Du vet att jag kan få dig anmäld för hot mot tjänsteman?” 

”Jag hotar dig inte, jag bara säger som det är”, svarade jag i lugn ton. Jag visste att jag kunde 

sträcka åt honom en slant så skulle jag få komma in utan problem. Men jag ville inte nedlåta 

mig till sådana metoder för att få komma in på ett ställe och ha roligt. Jag borde ha lika stor 

rätt att komma in som alla andra, utan att muta otrevliga vakter som plötsligt har fått lite makt 

för en kväll. 

Skulle ringa Madde inne på stället, när jag plötsligt hörde någon säga mitt namn bakom mig. 

”Visst är det Theo?” 

Jag snurrade runt och möttes av ett försiktigt leende från en man i 25-års åldern. Kände igen 

honom, det varma i hans ansiktsuttryck. Hade dock svårt att placera honom. Var det någon

196 


ytlig vän från bekantskapskrets? Eller kanske någon som jag festat med nån gång?’ 

”Det är jag, Filip. Du kanske inte kommer ihåg mig, jag skjutsade dig från kyrkan i höstas…” 

”Prästen!”, utropade jag förvånat, ”vad gör du här?” 

”Jag har varit ute och träffat gamla vänner, är på väg hem.” 

Han log vänligt. 

”Och du ska in och klubba?” 

Jag blängde ilsket på vakten. 

”Nej, inte ikväll. Jag har varit ute ur matchen för länge, de kommer inte ihåg mig längre.” 

Filip bodde inte åt mitt håll men jag bestämde mig för att promenera en bit med honom. 

Passade på att ge uttryck för min ilska över den maktlystne, inkompetente, aggressive 

dörrvakten. Filip lyssnade. Nu när någon lyssnade kunde jag spy ut all min ilska över 

fenomenet Stureplan. Och det fanns mycket ilska 

”Allt handlar om sprit, pengar och sex. Finns inget äkta. Det enda som möjligen är äkta på 

Stureplan är våldet. Då är det ju i alla fall känslor inblandade!” 

Blängde misstroget på Filip. 

”Vad gör du på Stureplan förresten? Du som är präst borde väl inte gilla sånt? Det är ju bara 

skit!” 

Filip höjde ögonbrynen något. 

”Allt på Stureplan är väl ändå inte skit. Jag brukar ha rätt kul där. Träffa vänner, dansa runt 

och ha trevligt. Det är ju inget fel med att människor vill ha roligt. Sen är det ju alltid tråkigt 

när vissa människor inte kan hantera sitt drickande.” 

”Men Stureplan är ju liksom syndens stora näste! Har du inte förstått det? Och då menar jag 

inte bara harmlöst flirtande och lite för mycket öldrickande. Då menar jag riktigt tunga 

grejer.” 

Filip tittade frågande på mig. Jag förklarade upphetsat. 

”Vet du vad som är Sveriges farligaste plats? Stureplan klockan ett en lördagsnatt! Stureplan 

är en kultur där våldet frodas och knarkhandlarna regerar.” 

”Men det är också en plats som de allra flesta människor kommer till för att ha en trevlig 

kväll”, invände Filip. 

”Jo jo, kanske det. Men du som kyrkans företrädare måste väl ändå fördöma brutalt våld och 

giriga knarkkungar?” 

Filip slog ut med handen. 

”Det är väl klart att jag gör det. Men det är inte min eller kyrkans uppgift att döma

våldsverkare och knarkkungar.” 

197 


”Nähä, och vem ska göra det hade du tänkt?” 

”Rättväsendet naturligtvis. Den som begår ett brott döms därefter i enlighet med vår lag. Hade 

jag velat döma folk skulle jag blivit domare eller åklagare.” 

”Men om din uppgift inte är att döma dessa kriminella människor, vad är det då?”, frågade jag 

kritiskt. 

”Att berätta för dessa människor om Guds förlåtelse och kärlek som gäller alla människor 

precis lika mycket, vad vi än har gjort. Den dag en människa inser att hon behöver Guds 

förlåtelse, är det min uppgift att förmedla den.” 

”Så du menar att du kan förlåta människor som har gjort de mest avskyvärda brott?” 

”Det tror jag inte att jag kan, men jag tror att Gud kan det. Det är min starka tro. Jag förlåter 

inte, det får Gud göra. Och i bästa fall kan en människa förlåta sig själva och kanske till och 

med få förlåtelse om man vet att man utsatt någon för något ont.” 

Jag skakade på huvudet. 

”Hoppas du vet om att det är en mycket orättvis Gud som du tror på! En Gud som förlåter och 

älskar grova brottslingar likaväl som oskyldiga barn. Är det den Guden du tror på? I så fall är 

det en extremt orättvis Gud!” 

Filip nickade instämmande. 

”Visst är Gud orättvis. Du har alldeles rätt. Mycket orättvis.” 

Jag stannade upp på trottoaren och stirrade bestört på Filip. 

”Hur kan du tro på en orättvis Gud?” 

”För Gud är hellre god än rättvis. Gud friar hellre än att fälla. Och visst är det orättvist! Men 

kanske behöver vi alla frias från både ett och annat misstag här i livet, allvarligt eller mindre 

allvarligt. Och då är det väl bra att Gud är god, även om hon samtidigt är orättvis.” 

”Hon? Är Gud en kvinna?” 

”Jag tror att Gud är könslös, men när jag föreställer mig Gud har jag alltid sett en kvinna.” 

Vi fortsatte att vandra. Jag hade lugnat ner mig lite. Funderade för mig själv och tittade snart 

mot Filip igen. 

”Men den här vakten ikväll som diskriminerade mig, behandlade mig som skit och nära intill 

hotade mig – skulle han få förlåtelse av Gud om han bad om det?” 

”Ja det är vad jag tror.” Filip log aningen roat. ”Sen är det väl mindre tveksamt om du skulle 

kunna förlåta honom.”

Jag blängde bittert ner i marken. 

198 


”Nej, han förtjänar ingen jävla förlåtelse.” 

”Och det är ju just det som är grejen med Guds nåd. Den är gratis, en förlåtelse man inte 

behöver förtjäna.” 

Jag skakade envist på huvudet. 

”Men nåden, kan det verkligen gälla på en så sunkig, ytlig plats som Stureplan?” 

Filip log mystiskt. 

”Vet du hur Bibelns sista mening lyder?” 

Jag sökte igenom minnet. Men nej, så långt hann jag nog aldrig komma trots mitt enträgna 

läsande i lägenheten i höstas. Åt ju knappt något under min instängda period och hade haft 

svårt för att komma någon vart i mitt ursinniga bibelstuderande. Filip tittade på mig. 

”Den lyder: nåd åt alla från vår herre Jesus Kristus. Åt alla. Nåden gäller alla.” 

”Även Stureplan?”, anmärkte jag kritiskt. 

”Även Stureplan”, skrattade Filip. 

Nåd åt alla, viskade jag tyst för mig själva. Nåd åt alla. Nåd åt Stureplan. 

”Så du menar att Jesus skulle finnas på Stureplan?” 

”Det är jag alldeles övertygad om.” 

”Trots att där finns så mycket människor som ställer till med så mycket skit?” 

”Just därför”, svarade Filip bestämt.

Kapitel 58 

199 


Vi kom fram till en korsning där vi skulle åt olika håll. Filip frågade hur livet annars var. Jag 

svarade ’bra tack’. Han hörde nog att det fanns ett spår av osäkerhet i mitt svar. Rädd för 

jobbiga följdfrågor, skyndade jag att fråga honom hur det gick med arbetet, om han hade 

mycket gudstjänster och så vidare. Han pekade upp mot Söders höjder på andra sidan vattnet. 

Ett stolt kyrktorn sköt i höjden över takåsar och träd, pekade upp mot den stjärnklara himlen. 

”Där arbetar jag. Och på tal om gudstjänster. Vi har en avslappnad, rofylld kvällsmässa. En 

mycket enkel gudstjänst. Jag tror att du kanske skulle gilla den. Du får komma förbi själv och 

se vad du tycker.” 

Jag nickade och frågade av ren artighet vilken dag och tid. Nog för att jag gillade Filip, det 

gjorde jag verkligen, men att gå i kyrkan var nog ändå inte riktigt min grej. 

Så skildes våra vägar. In i det sista undrade jag om jag skulle berätta. Berätta hur jag 

egentligen mådde. Berätta om den händelse som än idag skapade en sådan obeskrivlig ångest 

och oro i mig. Men det kändes inte rätt att plötsligt öppna upp sig mitt på gatan en sen kväll 

när man är smått onykter. Jag knep ihop, som jag alltid gjort. Berättade ingenting. Jag var som 

en tickande bomb, som fylldes med bara mer och mer sprängkraftigt krut. Ingenting fick 

sippra ut och avslöja mina mörka sidor, allt höll jag för mig. All min rädsla, allt det jag 

ångrade, allt det som jag ville men inte vågade tala med någon om. Det lagrades i mitt hjärta, 

växte i styrka. Men inte kan jag väl prata med andra människor om all ångest och rädsla som 

jag bär på? Folk skulle väl tro att jag var galen om de fick höra om allt som doldes i mitt 

hjärta! Skulle börja undvika mig, inte längre vilja umgås med mig. Nej, ingenting fick sippra 

ut. Snart var jag på väg att explodera. 

Om Wille kunde prata med en präst om det som tyngde honom borde väl också jag kunna 

göra det? Det var i alla fall vad jag försökte intala mig när jag stod utanför den väldiga 

kyrkporten framför den mäktiga kyrkan i vårkvällen. Den symboliserade något av trygghet, 

den stod stadig i alla väder. Ändå fanns det också något av rädsla inför denna väldighet. Som 

att gå i en annan värld, som slukade mig i sin oerhörda rymd. Hjärtat bultade när jag öppnade 

dörren. En doft av stearinljus mötte mig. Kyrkan var till synes tom, men i koret till höger 

kunde jag höra ljudet av gitarrens nylonsträngar som heroiskt fyllde det voluminösa 

kyrkorummet. Jag vandrade fram genom kyrkan och kunde snart urskilja ryggtavlorna på en 

grupp människor som satt på trasmattor i sidokoret. Bakom de stillsamma gitarrtonerna 

hördes ett stilla sorl av småprat och fnitter. Jag smög mig fram, tog av mig skorna som alla

200 


andra hade gjort. Filip fick syn på mig och välkomnade mig med en stillsam nickning och ett 

brett leende. Satte mig ner. Hälsade på en kille som satt bredvid mig, Love hette han. 

Klockorna ringde. Allt blev härligt stilla och andaktsfullt. Vi sjöng ett par låtar ur ett 

sånghäfte. Love bad en kort bön och lämnade utrymme för tystnad och egen reflektion. Jag 

såg mig försiktigt omkring. Där satt vi på golvet i det väldiga rummet som lystes upp av 

levande ljus. Någonting tyst och osynligt omslöt oss. Vi sjöng ännu ett par sånger. Gladde mig 

åt att jag kunde sjunga med i några av sångerna eftersom de hade gått på radio. Sjöng också 

någon psalm som jag kände igen från skolavslutningarna, och någon annan som jag nog aldrig 

hört. 

”Gud dör på fredag. Långfredagen. Därför klär vi av altaret efter denna gudstjänst. Idag firar 

vi den sista måltiden, en avskedsmåltid med vin och bröd. Sen behövs inte altaret mer, 

eftersom Gud är död. Vi kommer också att släcka ner hela kyrkan, för vad ska vi med kyrkor 

till, om Gud ändå är död? Vad ska vi överhuvudtaget be till Gud för om Gud ändå inte längre 

finns, om Gud är död? 

En tjej som satt ibland oss hade börjat tala med oss. Hon tystnade och tittade runt, mötte våra 

blickar. Alla lyssnade och inväntade hennes fortsättning. Hon höll någon form av predikan, 

var nog ungefär i min egen ålder. Kanske lite yngre till och med. 

”Men vi vet att historien har ett lyckligt slut. Gud dör, men uppstår på söndag. Men påskens 

glädje är inte enbart att Gud uppstår, utan kanske minst lika mycket att Gud dör. Jesus gråter, 

Jesus är ensam och rädd, Jesus plågas på ett kors. Gud är en människa vid namn Jesus, med 

allt vad det innebär att vara människa. Jesus lider, känner sig övergiven av Fadern i himlen, 

upplever ensamhetens ångest. Därför får jag tro”, hon tystnar kort, som för att hitta orden, ”att 

när jag befinner mig i mitt livs långfredag, när jag känner mig övergiven, när jag gråter, när 

jag är rädd, kan Gud dela dessa känslor. Gud vet vad det innebär att vara människa, vad det 

innebär att lida, att känna sig ensam och övergiven, och kan därför förstå min smärta. Jag får 

också tro, att hur lång min långfredag än är, finns det en uppståndelse. Det finns en påskdag, 

en dag bortom lidandet, smärtan, ensamheten. En dag utan ångest, rädsla och tårar. Det är det 

kristna hoppet. Den Gud som gråter och skrattar med oss, den Gud som vandrar med oss i vår 

djupaste nöd och i vår största glädje. Den Gud som är en av oss, mitt ibland oss, här och nu.” 

Så fick vi uppleva den sista måltiden. Filip förklarade det som en måltid bortom tid och rum, 

en måltid med människor som inte längre lever, en måltid med alla de som firar nattvard 

runtom i hela världen. Och en måltid med Gud. Därefter läste Filip samma ord som Jesus sa

201 


till lärjungarna en natt för inte så länge sen. Först tänkte jag inte ta nattvard, men så ändrade 

jag mig. Gick fram, tog emot bröd i min hand, doppade det i vinet. Vet inte varför jag gjorde 

det. Inte så att jag kände mig frälst. Inte så att jag plötsligt kände mig väldigt kristen. Det vara 

bara en känsla i mig som kändes rätt. 

Efter mässan kom Filip fram till mig. Medan alla bröt upp hade jag smugit mig fram till 

flygeln och satt och spelade den låt som jag skrivit under min egen långfredag i höstas. ’Min 

Gud jag undrar ibland var du är. Är du en av oss som lever här?’. Var inte meningen att Filip 

skulle höra mig nynna och jag slutade genast spela när han frågade vad det var för låt. Generat 

stod jag upp från pianopallen och berättade att det var en liten låt som jag skrev i höstas. Han 

gillade den, frågade hur refrängen gick. Motvilligt, men ändå lite stolt, satte jag mig ner och 

spelade och sjöng den igen, så tyst jag bara kunde så ingen annan än Filip hörde vad jag 

spelade. 

”Den där vill jag ha i vårt sånghäfte!”, utbrast han, ”om det är ok med dig såklart?” 

Jag såg förvånat upp på honom, kände hur ett leende sprack upp i mitt ansikte. 

”Absolut, gärna. Bara kul om den kommer till användning.” 

Jag berömde sånghäftet, vad kul det var att få sjunga låtar som man faktiskt kände igen. Filip 

nickade instämmande. 

”Finns ofta lika mycket tro och tvivel i den så kallade populärmusiken som det gör i 

psalmboken. Förresten, hur kom din låt till? När skrev du den?” 

Jag slog ner blicken, kände hur jag började svettas. Kunde jag berätta för honom? Skulle han 

förstå? Eller skulle också han döma mig, som jag själv gjorde? 

”Ja, alltså, på tal om låten… Jag tror att jag behöver tala med dig. Om det är ok med dig 

alltså? Om vi skulle träffas nån gång. Det är en sak, som jag har väldigt svårt att tala med 

någon om.” 

”Om du vill kan vi sätta oss en stund redan här och nu?” 

”Gärna.” 

Jag log tacksamt. Filip visade mig till sakristian. I sakristian slog vi oss ner på samma sida om 

ett bord, i varsin stol vända mot varandra. Filip tände ett ljus på bordet, en låga flammade upp 

och gav det vitkalkade rummet en härligt ljusgul ton. Under sakristians kalkade stjärnvalv, där 

säkert många, väldigt många, människor lättat sina tyngda hjärtan - där släppte jag taget. Där 

började jag berätta. Berättade vad som egentligen hände den kyliga höstnatten för över fyra år 

sen. En natt då vänskap rann ut i blodsutgjutelse.

Kapitel 59 

202 


”Det var fullständigt kaos på ståplatsläktaren. Bengaler tändes runtomkring oss. Röd och vit 

rök la sig som ett skimmer över oss. Ett hundratal fans klängde som apor mot gallret och 

försökte storma planen. Matchvärdarna i sina gula jackor sprang runt som yra höns och tittade 

oroligt upp mot vår läktare där fotbollstokiga fans förvandlades till en armé av testosteronfyllt 

hat. Det handlade inte om fotboll längre. Familjerna på långsidans sittplatser reste sig upp och 

skyndade ut från Råsunda med barnen i famnen. Speakerrösten manade till lugn. Effekten 

blev den motsatta. Som ett hav började vi bölja fram och tillbaka, de murar av stängsel som 

höll oss i schack började ge vika när tusentals ursinniga män tryckte på. De mest hårdnackade 

fansen lindade halsdukar och sjalar för sina ansikten och drog upp sina munkjackor över 

huvudet. De förberedde sig för att storma planen. Carl var en av dem. Vi lite yngre killar, som 

ville visa att vi var minst lika modiga, gjorde likadant. Ett femtiotal poliser kom inspringande 

över planen, iförda full stridsmundering: sköldar, hjälmar med vesir och batonger i högsta 

hugg. Radade upp sig i en tät formation, ställde sig bredbent och satte sköldarna framför 

kroppen. Höjde sina batonger. Matchvärdarna flydde, mynten haglade över dem. Endast det 

tunna järnstängslet skilde oss från lagens väktare. Som ett medeltida fältslag, två 

infanteriarméer som ställde upp för batalj.” 

Under hela tiden som jag berättade tittade jag mot stearinljuset på bordet, på något sätt vågade 

jag inte riktigt se Filip i ögonen. Slängde en snabb blick mot honom, såg hur han lugnt satt 

och lyssnade. Jag tittade ner i stengolvet under mina fötter, sedan åter upp mot ljuset. 

Minnesbilderna trängde sig plågsamt ut ur min kropp. 

”Domaren blåste av matchen. Spelarna kastade sig mot spelargången under kraftiga burop 

från motståndarlagets klack. På vår läktare borde vi vara tillfredställda. Vi hade avbrutit 

matchen, det som skulle ha blivit en tung derbyförlust blev istället en avbruten match. Man 

skulle kunna tro att vi skulle ha lugnat ner oss och gått hem. Vi hade ju nått vårt mål, matchen 

hade stoppats i förtid. Men när stubinen väl har antänts, går den inte att släcka. Vår klack var 

på väg att explodera i en orgie av hat och våld. Fler poliser skyndade till. Snart rämnade 

järnstängslet. Carl och jag stod rätt högt upp i klacken. Han hängde med några killar inom 

klacken, otäckt våldsamma människor som kallade sig Para Bellum, latin för ’förbered krig’. 

Eller rättare sagt - han ville hänga med dem. För att få komma med i P.B. var man dock 

tvungen att först göra ett så kallat inträdesprov. Och i natt gällde det för Carl. Han hade fått 

klara instruktioner från P.B. om vad som gällde. Bild på offret, hans namn och vilken 

behandling han skulle få. Carl hade visat mig pappret med instruktionerna, han ville ha mig

203 


med. Jag hade först tvekat, var ju inte ens särskilt intresserad av fotboll. Gick jag på match 

stod jag definitivt inte i klacken. Men Carl tjatade och även om jag inte erkände det, blev jag 

nog rätt smickrad. Såg upp till Carl. Han var ju några år äldre, det var han som introducerat 

mig för fester, tjejer, sprit och allt annat som jag tyckte gjorde livet värt att levas. Så jag gav 

med mig till slut.” 

Tog ett djupt andetag. Det var jobbigt att berätta, och samtidigt så befriande. Det var skönt att 

få släppa ut alla tankar som skavde inne i mitt huvud, jag var så trött på att bära dem och 

ständigt försöka mota bort dem. Satte armbågarna på mina knän, drog händerna i håret. 

”Offret, en snaggad kille som hette Martin, tillhörde en av motståndarklackens 

supportergrupper. Hans gäng hade mött P.B. i en uppgjord fight i Humlan tidigare under 

hösten, och tydligen hade han plockat fram ett baseballträ och slagit in näsan på en av ledarna 

i P.B. Så nu var det Carls uppgift, eller rättare sagt min och Carls uppgift, att ge honom 

samma behandling. För denna aktion hade vi proppat oss fulla med öl blandat med några 

piller som Carl hade fixat. Vet inte hur mycket det var pillren och alkoholen, eller om det bara 

var den allmänna upprorsstämningen, men någonting triggade igång ilskan inom oss. Det 

fanns så mycket hat i mig, känslor av våld och förakt som gjorde min kropp alldeles stel, som 

spände varje muskel ända ut i fingerspetsarna. Adrenalinet pumpade i mig, knytnävarna 

spändes, fick blodsmak i munnen. Jag tittade på Carl. Han såg apatisk ut, tittade sig omkring 

med blodsprängda ögon. Vi var som två kamphundar som väntade på att få sätta tänderna i 

vårt byte.” 

Jag tittade allvarligt på Filip. 

”Aldrig, aldrig ska jag prova droger igen. Det är bara skit.” 

Jag tittade åter mot ljuset. 

”För att kväva den pyrande elden lät polisen släppa ut vår klack ur arenan, medan 

motståndarklacken hölls kvar för att minska risken för sammandrabbningar. I bussar slussades 

våra fans bort från Råsunda, men Carl hade fått lära sig hur man kunde hålla sig undan 

polisen genom att gömma sig i ett skrymsle under ståplatsläktaren. När polisen slussat iväg 

vår klack, letade vi oss ut från arenan. Jag följde honom tätt intill. I våra munktröjor, slitna 

jeans och Fred Perry-sneakers smög vi oss förbi långsidan, bort till den motsatta kortsidan och 

gömde oss bakom några vissnande buskar. Där inväntade vi vårt byte. Mitt huvud dunkade, 

ögonen värkte, världen snurrade för mig. Jag sa till Carl att jag hade lust att gå hem, var trött 

på den här cirkusen. Han gav mig en åthutande blick still svar.

204 


Efter en dryg timme släpptes så motståndarklacken ut. Vid det här laget hade jag somnat till, 

gifterna hade börjat gå ur kroppen. Carl däremot, svalde nya tabletter och höll maniskt utkik 

efter Martin. Plötsligt ryckte han tag i mig, jag kravlade mig upp från markens löv och såg hur 

han pekade på en kille som stod och pissade mot ett träd en bit bort. Han tittade på mig med 

uppfodrande ögonen. Jag vände bort blicken. ’Svik mig inte nu’, väste han. 

Så blev allt rött för mina ögon.”

Kapitel 60 

205 


”Vet inte vad som hände. Polisen som grep mig efteråt tog några tester och kunde konstatera 

att jag varken var hög eller särskilt berusad, toxinerna hade lämnat kroppen. Vilket inte gör 

saken bättre. För det fanns något djävulskt i mig, något demoniskt som jag inte kontrollerade. 

Något mycket starkare än droger och alkohol. Något som slog en okänd kille blodig, något 

som bröt hans näsa, slog in hans tänder. Något inom mig, något som skulle kallas jag men 

som jag inte vill kännas vid. Carl fick till slut dra mig undan från vårt offer. Killen låg livlös 

på den lövbeströdda marken med en stor blodpöl runt sin rakade hjässa. Jag satte mig ner, 

alldeles slutkörd. Andades kraftigt, tittade upp mot Carl. Han stod alldeles blek i ansiktet, 

tittade ner på fotot på Martin, sen på killen som låg livlös på marken. Tittade på mig med 

desperation i blicken. ’Fel kille, Theo! Vi har tagit fel kille!’. Han sprang, försökte rycka med 

mig. Jag orkade inte, föll ihop. Hörde snart sirener, kände en ficklampa i ansiktet, en avlägsen 

röst skrek åt mig att inte röra mig. Två poliser brottade ner mig på mage, satte handfängsel om 

mina blodiga händer. Strax därefter fick de tag i Carl när han flydde mot tunnelbanan.” 

Jag tittade skamset upp mot Filip. Han satt fortfarande helt lugn, lyssnade och var alldeles 

närvarande. 

”Det blev rättegång. Eftersom jag var sjutton och därmed minderårig, lyckades Carl övertala 

mig att ta på mig hela skulden. Jag var helt knäckt, mådde dåligt, skämdes något fasansfullt 

över det jag ställt till med. Orkade återigen inte stå emot Carls tjat. Jag berättade under 

rättegången att det var enbart jag som hade haft kontakt med Para Bellum, att det var jag som 

hade fått i uppdrag att knäcka näsan på en kille som hette Martin. Carl var bara en vän som 

följt med och som gripit in när misshandeln gick överstyr. Carl gick fri, jag fick mitt straff. 

Ungdomsfängelse i tre månader, dryga böter och skyddstillsyn. Jag skämdes något oerhört 

och hade dåligt samvete. Det sjuka var att mitt dåliga samvete vid den tidpunkten, främst 

bottnade i att jag skämt ut min pappa och mig själv. Vad skulle våra släktingar säga när pappa 

berättade att hans sjuttonårige son åkt in för grov misshandel? Vad skulle alla vänner säga när 

jag blev en kåkfarare? Skulle Madde och Wille sluta umgås med mig? Vid sidan av det dåliga 

samvetet växte också en ilska inom mig. En ilska mot den vän som varit som en bror för mig, 

men som hade lurat mig. För jag kände mig verkligen lurad av Carl. Där hade han tjatat att jag 

skulle följa med, proppat mig full med alkohol och tabletter och hejat på när jag pucklat på 

den oskyldige killen. Jag hade ju egentligen velat gå hem. Visst, nu var det jag som måttat de 

flesta slagen och sparkarna, men Carl var ju knappast oskyldig. När han övertalat mig att på 

mig hela skulden och gått fri från rättegången, försvann han från landet. Åkte på jorden -runt

206 


resa medan jag nötte golvet i fängelsecellen.” 

Filip nickade inlyssnande, utan att på något sätt döma mig. Jag svalde, kände hur jag blev torr 

i munnen av allt prat. Dessutom gjorde det mig nervös att prata om det. Filip ställde fram ett 

glas med vatten. Jag smuttade på glaset och kände hur vattendropparna fuktade mitt torra 

svalg. 

”Under rättegången började det så sakta gå upp för mig vad jag ställt till med. Och då tänker 

jag inte på att jag har smutsat ner familjens rykte. Jag tänker på den stackars tonårspojke som 

med bandage runt halva kroppen, nedsatt syn, knäckt näsa och en darrande rädsla vittnade om 

vad som hänt honom när han stod och kissade mot ett träd efter en match på Råsunda. Jag 

kunde inte förstå att det var jag som med mina händer och ben hade förstört hans utseende, 

hans självförtroende, hans liv. Fattade inte att det var mig han beskrev, lät snarare som ett 

monster. Hans namn var Rasmus. Rasmus hade svårt att tala, svårt att se, svårt att höra. Till 

och med svårt att gå på grund av upprepade slag mot tinningen som skadat hans balanssinne. 

För all framtid. Jag kommer ihåg hur jag tittade ner på mina händer, och fylldes av äckel. 

Hade lust att spy varje gång jag såg mig själv i spegeln. Försökte se lugn och cool ut i 

rättegångssalen, men grät mig till sömns varje natt i häktet. Det var i alla fall ett mirakel att 

Rasmus överlevt och nu hade jag chansen att be om ursäkt. Men jag vågade aldrig. Ville 

gärna, men vågade inte. När jag fick min dom tyckte jag därför att det var rätt skönt. Nu fick 

jag mitt straff, efter tre månader i ungdomsfängelse skulle jag ha sonat mitt brott. Och visst 

kändes det så till en början. När jag släpptes fri efter tre månader kändes det verkligen som 

jag kunde lägga mitt brott bakom mig. Lagen hade dömt mitt straff och det hade jag avtjänat, 

jag var en fri man. Trodde jag i alla fall.”

Kapitel 61 

Jag tittade upp mot Filip. 

207 


”Det här hände ju för över fyra år sedan, när jag var sjutton. Så plötsligt en dag för drygt två 

år sedan, var det som om samvetet kom i kapp mig. Jag hade tagit studenten, festade som 

aldrig förr, njöt av det ljuva livet. Alla gamla vänner, utom Carl, stod mig närmare än 

någonsin. Som om tiden i fängelset fört oss närmare varandra, de hade stöttat mig under den 

prövning som varit. I synnerhet Wille och Madde. Men sakta men säkert dök Rasmus sargade 

kropp upp i min hjärna. I mitt huvud hörde jag hans rop på hjälp när jag fällt honom med 

första sparken, jag såg förtvivlan i hans ögon när jag måttade slagen över hans pojkansikte, 

jag kände näsbenet krossas mot min näve. Jag intalade mig själv att jag faktiskt sonat mitt 

brott i fängelset, att det som hänt var gammalt och överspelat. Men knappast för Rasmus som 

säkert fortfarande led medan jag levde det ljuva livet. Skuldkänslorna återkom – vad hade jag 

gjort egentligen? Jag hade förvandlat en frisk tonårskille till ett vårdpaket! 

Jag kunde inte riktigt tala med mina vänner, för till dem hade jag sagt att jag hade varit passiv 

under misshandeln och att det var Carl som hade utdelat i princip alla slag. Jag skämdes, och 

skäms fortfarande, alldeles för mycket för att berätta min mörka sanning: jag var det verkliga 

monstret, den som stått för själva misshandeln. Ångesten över vad jag gjort blev sakta 

kraftigare och kraftigare, tills jag en dag bestämde mig att jag måste göra något åt det. 

Eftersom jag inte hade någon att prata med, beslöt jag mig helt enkelt för att uppsöka Rasmus 

och be om förlåtelse. Han hade skaffat hemligt nummer, men jag fick efter mycket letande tag 

i hans adress. 

Han bodde i ett radhus i Enskede och en fredagseftermiddag åkte jag dit ut. Gick säkert runt 

kvarteret tio gånger innan jag med en stor klump i magen makade mig fram till dörren och 

ringde på. Det var Rasmus pappa som öppnade. Först kände han inte igen mig och log 

försiktigt. Snart insåg han vem jag var, började hytta med näven och skrek åt mig att dra åt 

helvete. Jag ryggade tillbaka, försökte få fram att jag bara ville be om förlåtelse, se hur 

Rasmus hade det. Just som jag skulle vända mig om och lägga benen på ryggen innan pappan 

flög på mig, kom mamman ut på trappen. Hon stod tårögd och tittade på mig. Pappan lugnade 

ner sig. Med gråten i rösten frågade hon mig om jag fattade vad jag gjort. Jag såg ner i 

marken. Hon frågade vad jag gjorde där. Jag mumlade något om att jag kommit för att be om 

förlåtelse och undrade hur Rasmus hade det. ’Om du vill veta’, sa hon ’mår Rasmus rätt okej 

rent fysiskt. Men det går inte en natt utan att han drömmer mardrömmar, inte en dag utan att

208 


han är rädd för att gå utanför dörren. Han ligger efter i skolan, har svårt att få vänner. Var det 

vad du ville höra?’. Jag bad om förlåtelse en gång till, menade det av hela mitt hjärta. 

Mamman sa att hon skulle framföra min förlåtelse, även om hon själv aldrig kommer kunna 

förlåta vad jag gjort hennes älskade pojke. Sen bad hon med gråten i halsen att jag skulle 

försvinna därifrån innan Rasmus kom hem från skolan och aldrig någonsin mer visa mig i 

deras kvarter.” 

Jag tog en ordentlig klunk av vattnet. Filip lyssnade med en trygg och avslappnad min. 

”Än idag kan jag ibland undra om Rasmus skulle förlåta mig, om jag skulle få träffa honom. 

Men jag vill inte söka upp honom och hans familj mot deras vilja. Jag får lita på att mamman 

framförde min ursäkt. Kan inte begära mer efter vad jag ställt till med för deras familj.” 

Jag tystnade tvärt, innan jag sakta fortsatte. 

”Det är bra märkligt. Lagen dömde mig till fängelse och jag avtjänade mitt straff. Jag är en fri 

man. Och ändå är jag allt annat än fri. Skuldkänslorna och skammen över den brutala ondska 

som gömmer sig inom mig plågar mig varje dag. Det jag gjorde mot Rasmus avslöjade sidor 

hos mig själv som jag inte trodde fanns – det finns något brutalt, något ont, något som inte vill 

gott – inom mig. Jag är ingen genomgod människa. Och utöver det jag gjorde mot Rasmus, 

kan jag idag komma på en drös av andra saker som jag gjort och sagt i ren elakhet, 

avundsjuka och egoism. För att inte tala om sånt som jag tänker – jag tänker ibland 

avskyvärda saker om andra människor, även vänner! Och allt började med Rasmus. Det var i 

alla fall då jag upptäckte, det var då jag verkligen insåg, att det också finns en destruktiv sida 

inom mig. Och den tanken plågar mig oerhört. Lagen dömde mig, jag tog mitt straff. Men nej, 

jag är ändå inte en fri människa. Jag är fängslad i min egen skuld, i min egen skam, i ångesten 

över vad jag gjorde en stackars, ung medmänniska.” 

Jag suckade och sjönk utmattad ner i stolen. 

”Det är alltid smärtsamt att bli medveten om det onda som bor i vårt hjärta.” 

Filip hade suttit tyst under samtalet fram till nu. Tittade på mig med ögon fulla av medlidande 

och fortsatte. 

”Det var verkligen modigt av dig att söka upp Rasmus för att be om förlåtelse. Din vilja att 

försonas med Rasmus är ju ett tydligt bevis på att det finns något starkt i dig som vill göra 

gott. Det bor alltså inte bara destruktivitet inom dig, utan också en oändlig källa som törstar 

efter att få göra gott, att få göra det trasiga helt igen.” 

Han såg in i ljuset, sedan åter på mig.

209 


”Ditt dåliga samvete är ju i grunden något mycket sunt: det är ett tecken på att du inser att du 

har gjort något fel, något som du inte vill göra om, något som du ångrar och vill ställa till 

rätta.” 

”Men nu hindrar mitt samvete mig från att leva ett normalt liv, det gäckar mig dagligen, 

plågar mig ständigt!” 

”Hur du än bär dig åt i livet, kommer du alltid få leva med att du gör saker som du sen ångrar. 

Vissa småsaker, andra desto mer allvarliga misstag. Utmaningen ligger inte i att försöka bli en 

perfekt människa som aldrig gör något dåligt, som aldrig ångrar något – för det är en 

omöjlighet. Så länge du strävar efter perfektionism kommer du bara att bli olycklig när du 

gång på gång inser att du misslyckas.” 

”Men vad är det då som kan ge mig frid? Var är det som kan ge mig harmoni? Var är det som 

kan stilla mina skuldkänslor, mitt samvete?” 

”Det är det som är utmaningen, en utmaning som vi får brottas med hela livet: att inse att jag 

som människa inte är perfekt, det finns något som inte alltid vill gott inom mig, men att jag 

ändå får vara oändligt älskad.” 

Jag såg ner på mina händer som fortfarande bar osynliga blodfläckar. 

”Men jag kan inte förlåta mig själv.” 

”Nej, att förlåta sig själv är alltid det svåraste, det tar tid. Men det är inte omöjligt.” 

Filip slog ut handen i en stilla rörelse. 

”Och kanske är det inte bara du som ska förlåta, det låter som det också finns andra i den här 

berättelsen som behöver be om förlåtelse.” 

”Du tänker på Carl?” 

”Redan nu, Theo, får du öva dig i att lägga det gamla bakom dig, ingen vinner på att du går 

runt med ett dåligt samvete för en gammal händelse som du ångrar djupt. Du är medveten om 

att det du gjorde var fel, skuldkänslorna har därmed fullgjort sin uppgift. Släpp 

skuldkänslorna, klamra dig inte fast vid det som varit. Våga tro att du är en människa som är 

ständigt älskad och förlåten, vad som än händer, vad som än har hänt. Imorgon är det 

långfredag. Tänk att du får korsfästa det som tynger dig, det som plågar dig i ditt liv. Det som 

du inte längre vill bära på. För att därefter få uppstå med det ny kraft, med hopp om det liv 

som segrar över livets svåraste prövningar. Påskdagen, uppståndelsen, finns också i ditt liv.” 

Jag drog en suck, lät axlarna sjunka och tittade upp mot de vitkalkade stjärnvalven över vilka 

skenet från ljuslågan dansade en stilla dans.

Kapitel 62 

210 


Filip och jag gick ut från kyrkan och möttes av en ljum vårkväll. Kvällens sista tappra 

solstrålar lekte i trädkronorna och värmde grenarnas knoppar. Vi vandrade i långsam takt över 

kyrkogården. Kring trädstammarna bildade blåklockor ett hav av hopp: det som dött fick åter 

liv. Påskdagen, uppståndelsen, fanns tydligen också i naturen. Till och med den kallaste, 

bittraste vinter kunde den späda blåklockan besegra. 

Våra vägar skildes åt, om ett par veckor skulle vi ses för ett samtal igen. Med strosande steg 

korsade jag Mosebacke torg på väg mot trätrapporna som ledde mig ner till Slussen. Innan jag 

gick ner stannade jag upp och beundrade den vidunderliga utsikten över den stad som var mitt 

hem. Nedanför den orangeröda horisonten tronade kyrktorn, det kungliga slottet och Mälarens 

mörkblå vatten. Skärtorsdagens sista solljus smekte Strandvägen och Östermalm. Jag kände 

ett lugn som spred sig över kroppen. För bara ett par timmar sedan trodde jag att det skulle 

vara en veritabel pina att berätta sanningen för någon. Att berätta för en annan människa om 

vad som egentligen hänt den där ödesdigra natten för fyra och ett halvt år sen. Att berätta om 

de tankar, om de känslor som bodde i min kropp. Till min förvåning blev samtalet med Filip 

aldrig en pina. Visst var det jobbigt och svårt att öppna upp sig för någon. Men samtidigt var 

det en sådan befrielse. När mina inre demoner fick komma upp i dagsljus var de inte fullt så 

obehagliga som jag trott när de gömde sig i mitt hjärtas dunkel. Trollen i min hjärna – 

skuldkänslorna, ångern, skammen – gick att hantera på ett helt annat sätt när jag fick sätta ord 

på dem, när jag fick berätta om dem för någon annan. Jag kände mig redan lite lättare. Och 

Filip verkade ta det hela med sådan ro. Han verkade förstå mig och det lidande som jag 

genomlevde. Efter en stunds samtalande kändes det inte längre onormalt eller konstigt att 

berätta om det som jag brottades med. Tvärtom. Det kändes som det mest naturliga, som 

något väldigt mänskligt. Jag var kanske inte så ensam om mina bryderier som jag tidigare 

trott. 

I Gamla stan försökte jag nästan irra bort mig i myllret av alla små gränder. Det fanns något 

harmoniskt över att få lunka fram på den medeltida kullerstensbeläggningen. Korsade vattnet 

vid Strömbron, genade över Kungsträdgården, passerade sakta Norrmalmstorg och klungor av 

människor på väg ut i den behagliga kvällen. Hörde någon skrika i sin mobil, hörde skratt från 

rökande människor på uteserveringarna, hörde klirret från systembolagspåsarna. Det var en 

stökig kväll. I helgen väntades sämre väder, skulle visst blåsa kraftigt och bli riktigt kyligt. Nu 

passade stadens invånare på att bjuda upp varandra till rejäl fest innan kylan slog till.

211 


Dessutom var det ju långfredag imorgon och ledigt för de allra flesta. På Sturehof kunde jag 

se hur det skålades med glas till bredden fyllda med blodrött vin. Den tillfälliga värmeböljan 

väckte liv i människorna. Folk åt och drack som vore det en enda stor avskedsfest. Redan i 

natt skulle kylan dra in över Mälaren. 

Öppnade min dörr till lägenheten försiktigt och drog lika försiktigt igen den. Log åt minnet av 

hur Beata klagat på mig ända till den dag då hon blev min räddande ängel, den som släppte ut 

mig i verkligheten efter en alldeles för lång sejour i lägenhetens mörka ensamhet. Sedan den 

dagen var hon en verklig vän. I mitt hus var hon min trygga punkt, den som jag kunde vända 

mig till när pappa nu flyttat till Paris. Kände en tillfredställelse med mitt liv för första gången 

på väldigt länge. Inte så att hela mitt liv var perfekt, men jag kände en viss harmoni. Tankarna 

i min egen hjärna skrämde mig inte lika mycket längre. Känslorna i mitt eget hjärta plågade 

mig inte lika mycket. Jag kände mig lättad och väldigt trött när anspänningen från samtalet 

sakta släppte. Satte mig ner i pappas läsfåtölj, lutade huvudet tillbaka och tryckte på play på 

fjärrkontrollen. Somnade tryggt till Mötley Crües svängiga riff. 

Yrvaken flög jag upp från fåtöljen. Vince Neil hade för länge sedan slutat sjunga på stereon. 

Istället ekade en mobilsignal i lägenheten. Tittade på klockan. Kan inte vara annat än ett 

fyllesamtal från Wille när det ringer såhär mitt i natten. Stapplade ut från matsalen. Ibland kan 

man nästan höra på telefonsignalen att det är något allvarligt som hänt. Mobilen ringde så 

enträget, den lät nästan desperat när den kämpade för att överrösta den vinande blåsten 

utanför fönstret som jag lämnat öppet på glänt. Plockade upp telefonen från bordet och kände 

i samma stund hur kall lägenheten var. Huttrande stängde jag igen fönstret som piskades av 

vinden. Innan jag ens hunnit säga ’hej’, började Jonny förtvivlat stamma fram ord på andra 

sidan tråden. 

”Redan i natt, sa dem! Kanske redan i natt! Du måste skynda dig om du vill träffa honom, 

Theo!” 

Jag varken förstod eller hörde vad Jonny försökte säga mig. 

”Lugna ner dig, Jonny! Vad är det som händer?” 

Han tog ett djupt andetag, hörde hur han försökte lugna sig. Anade att han grät. 

”Det är Carl! Han har inte långt kvar nu. Jag är uppe i Alperna över påsk, de ringde precis på 

mobilen och sa att han dör i natt. Läkarna säger att han kommer dö redan i natt!”

Kapitel 63 

212 


I taxin försökte jag samla tankarna. Mitt hjärta bultade lika våldsamt som träden vindpinades i 

Humlegården. Ovädret hade slagit sitt grepp om staden. Regndropparna smattrade desperat 

mot fönsterrutan, kändes som om det var mig de var ute efter. Stureplan låg öde, en krossad 

vinflaska utanför Sturegallerians portar hade orsakat en röd fläck på trottoaren. Taxibilen 

rusade ensam fram genom staden. Inga människor syntes längre till. Staden var nu tömd på 

folk. Inga skratt hördes, inget prat, ingen fest. Allt var dött. I fjärran, högt över bilen, dånade 

åskan. Från himlen lyste en mäktig blixt upp staden. Vägen blev ljus för en sekund, för att 

kort därefter åter bli svart. I mitt huvud cirkulerade tre bokstäver. Tre små bokstäver som 

utgjorde ett ord jag hört så ofta, men aldrig lagt någon större vikt vid. Det hade ju aldrig haft 

något med mig att göra ändå. 

Men inatt låg Carl för döden. Tre bokstäver. HIV. 

Jag kastade mig av taxin, kurade ihop mig i regnjackan och sprang fram till den nedsläckta 

entrén. Ringde på dörrklockan. Över dörren stod med stora bokstäver ’HOSPICE’. Det var 

alltså i detta hus som Carl skulle få avsluta sitt unga liv. Hela huset var nedsläckt. Allt var 

mörker. Regndropparna vätte mitt hår, fuktade min hud. En sjuksköterska i yngre medelåldern 

stapplade fram till entrédörren och öppnade upp för mig. Full av adrenalin flämtade jag fram 

mitt namn och berättade vem jag kommit för att träffa. 

”Lever han?” 

Sjuksköterskan nickade och släppte in mig. Tittade vänligt men allvarligt på mig. 

”Ett tag till i alla fall.” 

Hennes träskor ekade i trapphuset när hon visade mig upp till Carls rum. Hon vände sig 

hastigt om i steget. 

”Åskan har slagit ut all elektricitet. Det är märkligt, har aldrig någonsin hänt förut, ska ju inte 

kunna hända. Till och med reservaggregatet är utslaget. Vi försöker få hit någon att få igång 

strömtillförseln, men det är tydligen strömavbrott över hela staden så det dröjer nog. Men jag 

har tänt upp med ett levande ljus i Carls rum.” 

Minnen från min och Carls uppväxt tillsammans började forsa fram genom huvudet. Alla sena 

kvällar. Alla skratt. Alla samtal. I synnerhet alla dessa oändliga löptävlingar i Liliansskogen. 

Jag log hastigt åt minnena. Allt gammalt groll var som bortblåst, det liksom försvann från mitt 

medvetande i takt med att jag närmade mig Carls dödsbädd.

213 


När sjuksköterskan väl stannade upp framför ett rum och visade in mig med handen var det 

ingen ovän jag gick in till. Det var en gammal vän. En bror som betytt så ofantligt mycket. 

Mer än jag någonsin kunnat förstå. 

Han såg död ut i sängen. I stearinljusets sken kunde jag se hur hans smala, utmärglade ansikte 

stack upp från täcket. I pannan hade formats ett tjockt veck, som om något plågade honom. 

De få hårstrån som prytt hans hjässa på Jonnys fest lös med sin frånvaro. Jag satte mig vid 

hans sida. Tog hans hand. Besåg förskräckt min älskade vän, min bästa kompis. Han som 

alltid varit så stark, så full av liv. Han var ju den som aldrig gav upp. Han var den ständigt 

urstarke vinnaren i Liliansskogens löpspår. Han skulle ju aldrig ge upp. Men nu hade han fått 

lägga ner kampen. Det var för sent. Fanns inga muskler längre. Bara skinn och ben. Hans 

kropp var dränerad på all kraft. Nästan all kraft i alla fall. Sakta öppnade han sina ögon, vände 

sig mot mig med stora åthävor. Hans torra läppar sprack upp i ett djärvt leende. Jag log 

tillbaka. Sjuksköterskan nickade diskret och försvann ut från rummet. 

”Förlåt Carl. Förlåt! Jag visste inte… Visste inte att du var såhär sjuk.” 

Han skakade på huvudet. En spräcklig, ömklig röst som jag inte kände igen talade till mig. 

Det var inte hans röst. Senast jag hört honom säga något var på Jonnys fest i höstas när han 

med pondus och kraftfull stämma hade kritiserat vårt utsvävade leverne inför samtliga 

middagsgäster. Då var jag rädd för honom. Nu tyckte jag synd om honom. 

”Du har inget att be om ursäkt för, Theo. Om det är någon som varit en idiot så är det jag. Du 

har haft all rätt att hålla dig borta från mig…”. 

Hans röst ersattes plötsligt av ett häftigt hostande. Han harklade sig och tog nya tag. 

”Nu är jag väldigt tacksam för att du är här.” 

”Varför har du inte berättat att du är sjuk i HIV?” 

Han såg generat bort. 

”För att det är så pinsamt. Jag har skämts alldeles för mycket för att berätta hur det gått till. 

Men jag vill berätta för dig, jag vill att du ska veta. Även om det gör ont för mig. Du är det 

enda jag någonsin skulle ha förtroende att berätta detta för.” 

Han blundade, vecket i pannan växte sig större. Vet inte om det var rent fysiska smärtor som 

plågade honom mest just nu. Tror snarare att det var pinan över det som ville tränga sig ut 

från hjärtat. Den hemlighet han burit på så länge och som nu pressade sig ut med en spröd röst 

genom torra läppar.

Kapitel 64 

214 


Egentligen var jag inte förvånad när Carl berättade, även om tanken aldrig slagit mig. Nu var 

det som att polletten trillade ner. 

”När jag var fjorton år gjorde jag en upptäckt som skulle förändra mitt liv. Hade kanske känt 

på mig det innan. Men plötsligt gick det så smärtsamt upp för mig en dag: jag är 

homosexuell”. 

Omedvetet släppte jag hans hand och drog undan min egen. Blev i samma stund förbannad på 

mig själv: här ligger min vän för döden och berättar med stor möda om sitt livs hemlighet, och 

jag beter mig som värsta homofoben. Hur jävla osmidig får man vara? Men Carl tittade på 

mig och log ett till synes roat leende. 

”Du kan vara lugn, Theo. Jag har aldrig tänt på dig. Du är inte min typ. Förresten är du ju som 

en bror för mig.” 

Jag blängde generat ner i marken, fattade åter hans hand med båda mina händer. Carl tittade 

upp i taket med trötta ögon. 

”Sverige må vara ett tolerant och öppet land. Men så mycket kan jag säga – att vara fjorton år 

och gay är ingen enkel grej. Jag vågade aldrig berätta för någon. Jag var rädd för att bli utstött. 

Mina vänner var allt jag hade. Tyvärr var min vänskapskrets både manschauvinistisk och 

fördömande mot allt som inte följde normen. Så jag höll tyst om min läggning. Ville inte 

riskera ensamhet och utfrysning.” 

Jag hade lust att säga att han borde ha berättat för mig när jag blev lite äldre. Men jag visste 

alltför väl att också jag tillhörde den trångsynta, fördömande gruppen. Jag skulle aldrig ha 

vågat umgåtts med en gay när jag var tonåring. Vad skulle vännerna säga om jag umgicks med 

stans gay? Nej, det var bäst att göra som de andra, försöka vara så normal som möjligt och 

bara sticka ut lagom mycket. 

”Jag försökte verkligen gilla tjejer, men det gick inte. Alla de här tjejerna som du har sett mig 

med, har inte varit någon passion för mig. De har mer varit som ett skydd för att dölja min 

sanna identitet. Men precis som du trånade efter en tjejs beröring som femtonåring, längtade 

jag efter en kille som kunde hålla om mig. Och vad gör man om man är femton år och en dag 

inte längre orkar stå ut? Inte längre orka leva med sig själv för att man hatar den person man 

är? Hatar att inte vara som alla andra? Jo, man har som jag såg det två alternativ: Antingen tar 

man livet av sig. Eller hittar man någon som bekräftar ens sexualitet, ens sanna identitet. Jag 

valde det senare, som tyvärr nog ändå innebar en långsam död.” 

En blixt skar genom mörkret utanför fönstret. Åtföljdes av ett hotfullt mullrande och ett

215 


tilltagande regn som tryckte sin droppar mot fönstret. Som tårar rann det ner för glaset. Carl 

tog ett djupt andetag, åtföljt av en kraftig hostattack. Drack lite vatten, tittade uppgivet på 

mig. 

”En sen tisdagskväll gick jag in på internet. Loggade in mig på en sida som jag fluktat vid, 

men av rädsla stängt ner lika snabbt. Den här kvällen stannade jag kvar på sidan en stund. 

Efter mindre än en minut hade jag fått kontakt.”

Kapitel 65 

216 


”Han sa att han hette Adam och sa att han var 25 år. När vi träffades på stan visade det sig att 

han var betydligt äldre. Snarare runt 45. Men jag var desperat efter beröring, efter någon som 

bekräftade mig. Vi stack hem till hans lägenhet. Han sa att han ville ge mig gåvan. Jag var 

nervös, förstod inte då vad denna gåva var för något. Det han gjorde med mig gjorde ont. 

Väldigt ont. Jag ville aldrig mer träffa honom. Vilket jag tack och lov slapp. Men han gav mig 

en sjuk gåva som jag aldrig blir av med. Orsaken till varför jag ligger här.” 

Jag skakade upprört på huvudet. Åt det jag fick höra, men också åt det jag fick se. Det var 

svårt att låta bli att titta på vem Carl blivit. Hans fysiska uppenbarelse var nästan obefintlig. 

Musklerna förtvinade, kindbenen stack ut i ansiktet, fingrarna var skinn och ben. Det fanns en 

tid för inte allt för länge sedan då Carl hade varit Stureplan personifierat: trendig, dryg, 

slösaktig och ytlig. Och på samma gång älskvärd, cool och ett föredöme för oss yngre killar. 

Nu var den forna glansen ett minne blott. Ändå kunde jag inte låta bli att tänka, att det kanske 

var nu som jag för första gången mött den riktige Carl. Tidigare hade jag träffat ytan, en snygg 

solbränna med pilotglasögon. Nu mötte jag Carl in på bara skinnet, bokstavligen. Det fanns en 

ärlighet, en uppriktighet i hans röst som jag tidigare bara anat. Och framförallt: en sårbarhet. 

Han var inte längre en kaxig, stöddig översittare som ville ha med mig att slåss efter 

fotbollsmatcher. Han var en ömklig, rädd figur som låg ihopkrupen i sjukhusbädden i väntan 

på döden. Genom det dova ljuset tittade han plötsligt på mig med uppspärrade rådjursögon. 

”Tror du att det finns något efter det här livet?” 

Jag mötte hans skrämda blick. Utan att tänka efter hörde jag mig själv svara med en 

förvånansvärd naturlighet. 

”Ja, det tror jag faktiskt att det gör.” 

Carl tittade först hoppfullt på mig, för att strax därefter fokusera blicken på ljuslågan som 

fladdrade stilla medan stormen slog mot det svarta fönstret. Ett djupt missmod spreds över 

hans ansikte. Vecket i pannan rynkades ytterligare. 

”Om det nu finns något, lär ju inte jag få komma dit. Mig väntar nog bara ett enda stort, 

kolsvart mörker.” 

”Varför säger du så?” 

”Det borde väl inte du behöva fråga? Jag som svek dig, lät dig stå till svars ensam för 

misshandeln. Svek min bäste vän. Min egen bror.” Carl hånlog för sig själv. ”Tror du 

verkligen att Guds änglar vill ha med någon som mig att göra? Någon som sviker den som 

älskar honom.”

Jag tittade allvarligt på honom. 

217 


”Vad som än har hänt, så förlåter jag dig allt. Gjort är gjort. Ingenting vi kan göra något åt nu. 

Utom att släppa det som varit och försonas.” 

Han log försiktigt. Blundade. 

”Tack, Theo. Trodde aldrig du skulle säga det. Har aldrig vågat be om din förlåtelse. Tack, 

Theo.” 

Carl tryckte min hand. En tår flöt över hans insjunkna kind. 

”Att du förlåter mig är det viktigaste. Det absolut viktigaste. Men det finns så många andra 

därute som jag borde be om förlåtelse.” Han såg bistert på sig själv i en spegel som hängde på 

väggen till höger om honom. ”Jag ska verkligen inte skylla ifrån mig. Men att växa upp som 

homo utan att våga komma ut, väcker frustration. Och när ens första närkontakt med en man 

utvecklas till en skräckfylld mardröm, då blir man rädd. Och att vara rädd och frustrerad är 

ingen bra kombination. Någonstans måste frustrationen få komma till uttryck, någonstans 

måste den få ta vägen. Så jag gjorde något jag aldrig trodde att jag skulle göra…” Han vände 

sig åter mot mig, jag mötte hans uppgivna blick. ”Kommer du ihåg de där killarna som 

våldtog Madde på tunnelbanan?” 

Jag fick något mörkt i blicken. Kände hatet pumpa ut i ådrorna. Nickade sammanbitet. 

”Nog kommer jag ihåg de jävlarna.” 

Carl stirrade skamset ner. 

”Jag vet, jag hatade de lika mycket som du. Tills det en dag gick upp för mig att jag var en 

lika stor jävel som de.” 

Jag tittade oförstående på Carl. 

”Vad menar du?” 

”Du kommer ihåg att jag efter rättegången i Råsunda-misshandeln åkte på en jorden runt- 

resa? Mitt första stopp var ju i Thailand. Och jag hade en tanke med just Thailand.” Han 

tystnade tvärt och vek undan med blicken. ”Än en gång, jag ska inte skylla ifrån mig. Ska inte 

skylla på att jag växte upp mer eller mindre utan föräldrar. Jag ska inte skylla på att min första 

och dittills enda kontakt med en man bestod av ren brutalitet. Jag vill bara försöka förstå det 

monster som finns inom mig.” 

”Vilket monster?” 

”Det monster som sökte upp en stackars kille i slummens horkvarter och…”, Carl trevade 

efter orden, svetten rann för pannan, ”köpte honom med upp till mitt hotellrum.”

Kapitel 66 

218 


Jag försökte hålla mig lugn. Vad fasen skulle jag säga? Här satt jag med min bäste vän som 

låg för döden i Aids och som nyss berättat att han haft sex med en prostituerad i Thailand för 

snart tio år sen. Jag höll hans hand, kunde inte ta min hand ifrån honom nu. Carl fortsatte 

berätta. Hans bräckliga röst genomsyrades av en djup, plågsam ångest. 

”Jag var arton då och han var nog i ungefär samma ålder. Jag hade sex med honom, använde 

kondom av rädsla för vad han kunde bära på. I själva verket var det ju jag som bar på den så 

kallade gåvan, utan att jag visste om det. Han fick ordentligt betalt, gav honom dubbla 

summan. Han tackade tusen gånger, drog på sig byxorna och försvann. Jag la mig ner på 

sängen och grät. Svor för mig själv att aldrig röra en man mer. Aldrig mer låta det frustrerade 

monster komma fram som misshandlar oskyldiga människor på Råsunda, det monster som 

köper unga människors kroppar för sin egen tillfredställelse. 

Samma natt var jag ute och letade upp ett nytt offer. Jag tänjde alltmer på gränserna, blev 

snart lika brutal som 45-årige Adam varit mot mig. Egentligen lika brutal som 

våldtäktsmännen i tunnelbanan. Visst - jag betalade för mig, men gör det saken bättre? Och 

varje natt grät jag mig till sömns. Jag hatade monstret och visste att han hade tagit över hela 

min existens. Jag var monstret. Jag hatade mig själv. Jag hatar fortfarande mig själv. Och 

gråter mig till sömns varje natt.” 

Tårarna strilade ner för Carls insjunkna kinder. 

”En natt när jag strök omkring på Bangkoks prostitutionsgator, stoppades jag av en 

amerikanare i 40-års åldern, iförd cowboyhatt och boots. Trodde att han var ännu en hallick 

som skulle erbjuda mig sina ”produkter”, när han plockade fram ett krucifix som hängde runt 

halsen. Han pekade på korset, frågade om jag visste vem det var som hängde där. Jag skakade 

på huvudet åt honom, vände mig bort och skulle gå därifrån. Men cowboykillen högg tag i 

min arm, såg mig rakt in i ögonen och sa ’det är du som hänger där. Det är du som lider på 

korset’. Jag försökte rycka mig loss, men han höll mig kvar. Talade till mig igen med sin 

breda sydstatsaccent. ’Du är korsfäst, och du spikar andra oskyldiga människor på korset för 

att du inte vill vara ensam.’ Han pekade på alla prostituerade som hängde i klasar runt gatan. 

’Istället för att korsfästa andra med dina desperata lustar, kan jag göra dig fri. Han släppte 

mig, men jag sprang inte iväg. Jag stannade och lyssnade vad han hade att säga mig. Jag 

stannade i åratal.”

219 


Carl berättade om den nitiske amerikanaren som påstod att han hade fått ett uppdrag av Jesus: 

att åka till Thailand och hjälpa alla de sexturister som lever liv som leder till förbannelse. I ett 

gammalt hus mitt i Bangkoks slumkvarter drev han ett hem dit han tog sexköpare för att frälsa 

dem istället för att låta dem köpa sex av kvinnor, män och barn. Varje natt var huset fullt av 

ångerfulla män från halva jorden som grät och bad tillsammans. Där fanns män från alla 

yrkesgrupper: direktörer, sopåkare, politiker. Vissa stannade över natten, andra blev kvar 

betydligt längre. Carl tillhörde tydligen den andra kategorin. 

”Jag stannade där i flera år. Hjälpte ’Pastorn’, som vi kallade honom, att varje natt gå ut och 

missionera bland Guds utstötta får. Vi räddade många människor undan ett liv som kretsade 

kring hänsynslöst utnyttjande. Han räddade mig från ett liv som jag hatade och som jag inte 

ville leva. Ett liv i hor och fördärv. Så på ett sätt är jag honom oändligt tacksam. Men på ett 

annat sätt har jag kommit att avsky honom. Han förenklade allt, såg hela världen i svart eller 

vitt. Han hade sett så mycket sjuk, bestialisk sexdrift, som gjorde att han kommit fram till en 

enkel men farlig slutsats: sexualitet är av ondo. Det var vad han lärde mig. Min sexualitet var 

mitt monster intalade han mig, ett monster som fanns hos alla människor och som drev dem 

till att dagligen utnyttja försvarslösa människor. När man såg allt med hans ögon, bevittnade 

grymheten på slummens gator varje natt, var det frestande att hålla med Pastorn. Han fick mig 

snart att hata min egen sexualitet mer än jag gjort tidigare. Han fick mig dessutom att hata alla 

människor som lever ut sin sexualitet, fick mig att hata människan, eftersom människan är en 

sexuell varelse. Så när jag kom tillbaka till Sverige efter år av indoktrinering hos Pastorn, 

hatade jag fortfarande mig själv lika mycket som när jag gett mig av på resan några år 

tidigare. Jag hatade fortfarande min sexualitet. Jag ville göra rätt för mig, ville vara en bra och 

god människa utan sexuella drifter. Och varje gång jag misslyckades, blev jag än mer nitisk 

mot min omgivning. Anklagade allt och alla för att vara promiskuösa och äckliga.” 

”Som på Jonnys fest på Strandvägen i höstas, när du reste dig upp under middagen och 

spydde galla över oss?” 

Carl nickade. 

”Då hade jag just fått veta att jag bar på HIV och hade max ett år kvar att leva. Jag kände ett 

större självförakt än någonsin. Hatade mig själv och lät allt hat flyta ut över min omgivning. 

Jag hade förnekat mitt allt sämre hälsotillstånd i flera år, vägrat att ens tänka tanken att jag 

skulle vara dödligt sjuk trots att jag hostade blod och min kropp förtvinade. Förbjöd mig själv 

att uppsöka läkare, var så rädd för det besked jag visste att jag skulle få. Inga bromsmediciner 

skulle ändå kunna läka den skam som HIV innebar för mig. Tyckte att HIV var ett plågsamt, 

pinsamt bevis på mitt tidigare äckliga sexuella liv. Jag berättade inte för någon, förutom för

220 


Jonny som väl egentligen är den enda vän jag haft sen jag kom tillbaka till Sverige.” 

Carl tystnade för en kort stund och tittade aningen förebrående på mig genom det dunkla 

ljuset. 

”Jag vet att Jonny är uppblåst, dryg och beter sig som värsta sortens nyrika pajas, men han har 

ett gott hjärta. Bakom skrytet om pengar, bakom det dåliga självförtroendet, bakom alla 

plumpa kommentarer, finns en människa som bara törstar efter att bli bekräftad. Jag vet att det 

låter fånigt, men det är så det är. Du och Madde kanske inte är medvetna om det, men han 

märker när ni ler hånfullt åt honom när han vänder ryggen till. Egentligen är det inte så 

konstigt att det var just Jonny som jag började umgås med när jag kom tillbaka. Vi är båda, på 

olika sätt, utstötta från resten av gruppen, där alla plikttroget följer de givna normerna av 

rädsla för att sticka ut.” 

Jag tittade förläget ner på marken under mina skor. Carl hade rätt. Och vilka dumhuvuden jag 

och Madde varit som betett oss som drägg som hånlett åt vår vän bara för att han använt ord 

som ’vart’ och ’fika’! Nog för att de var groteska ord, men mitt och Maddes barnsliga 

beteende avslöjade ju bara vår bristande etikett. 

”Tänk inte på det nu Theo, var inte meningen att ge dig dåligt samvete. Ville bara 

uppmärksamma dig på att du har en trogen vän i Jonny, även om du inte alltid uppskattar 

honom.” 

Jag nickade generat. Carl fortsatte med en allt tröttare röst, hostade emellanåt så att kroppen 

skakade. 

”När Jonny bjöd mig på den här festen i september tänkte jag först inte gå. Ville inte att alla 

skulle se mig så äcklig, tanig och smal. Men när jag hörde att du Theo skulle komma såg jag 

det som min chans att be dig om förlåtelse en gång för alla. Att jag svek dig har plågat mig 

mer än sjukdomen de senaste åren.” 

”Men nu är det förlåtit, du kan släppa det nu. Du kan gå vidare i frid.” 

Vecket i Carls panna intensifierades.

Kapitel 67 

221 


”Men du förstår inte, Theo. Även om jag skulle kunna släppa det som jag gjorde mot dig, 

finns det så mycket annat som binder mig till evig ånger. Bara för att jag är homosexuell 

så…” 

Jag avbröt Carl tvärt. 

”En sak måste vi vara på det klara med: att vara homosexuell är ingen synd. Vad än Pastorn 

lurade i dig, så är din homosexualitet inget monster. Det är ingen skillnad mellan 

heterosexuell och homosexuell kärlek. Din sexualitet är en gåva och inget jävla problem som 

man måste kuva!” 

”Jag vet Theo, jag vet. Även om jag har varit osäker många gånger, så har jag börjat förstå att 

det är ok att vara gay. Äntligen, på min dödsbädd, har jag börjat inse det. Det är ju så jag är 

skapad. Men vare sig jag är hetero eller homo, ger ju inte det mig någon rätt att utnyttja 

oskyldiga killar. Jag menar - alla dessa killar som jag utnyttjade innan Pastorn fick fatt i mig, 

hur ska jag kunna be dem om förlåtelse? För det handlade varken om sexualitet eller kärlek 

då, snarare om någon slags förvridet, desperat maktutövande. Vem ska förlåta det? Vem kan 

förlåta det? Jag har inget rent hjärta. Där finns så mycket hat och förakt, så mycket vrede och 

våld.” 

”Men du skulle vilja ha ett rent hjärta?” 

Carl nickade desperat. 

”Ja! Om jag skulle! Jag vill be om förlåtelse för allt hemskt jag utsatt andra för!” 

”Då har du inget att oroa dig för, Carl. Ditt hjärta år så rent som ett människohjärta kan bli. 

Du har hamnat snett i livet, men din vilja att göra gott är det inget fel på. Problemet för oss 

människor tycks vara att det vi vill göra, det gör vi inte. Och det vi inte vill, det gör vi, som 

Paulus säger i Bibeln. Viljan i vårt hjärta är i alla fall oftast god, även om den ibland är alltför 

svag.” 

Jag tittade Carl djupt i ögonen och talade utan att riktigt förstå att det var jag som faktiskt 

talade. 

”Gud förlåter allt som har blivit fel, allt som har skadat oss själva eller någon annan.” 

Carl log resignerat. 

”Om det nu finns en Gud vill han inte ha med såna syndare som mig att göra. För mig väntar 

inget himmelrike nu när jag dör, snarare ett evigt mörker. För ingen kan älska mig när de vet 

allt det jag just berättat för dig. Ingen! Inte jag själv, inte Gud, inte någon!”

Jag rätade på ryggen. 

222 


”Men jag älskar dig Carl. Nu känner jag till din historia, och jag älskar dig ändå, du är min 

bror och bäste vän. Vad du än har gjort, älskar jag dig oändligt.” 

Han log ett tacksamt men uppgivet leende. Jag fortsatte allvarligt. 

”Och om jag kan älska dig oändligt Carl, varför skulle då Gud inte kunna älska dig? Gud som 

är källan till allt gott kan väl inte vara mindre god än vad jag som människa är? Om jag kan 

älska dig, måste väl Gud också kunna göra det? Och den som älskar dig önskar dig inget evigt 

mörker. Den som älskar dig önskar dig den ljuvligaste tillvaro du någonsin kan tänka dig.” 

Carl skakade skeptiskt på huvudet. 

”Det är lätt för dig att säga, Mr Perfect. Theo, du som inte har något att ångra, inget att ha 

dåligt samvete för, det är klart att allt är enkelt för dig.” 

Jag höjde ett finger. 

”Vad vet du om det Carl? Om du vill veta, har jag haft den allra märkligaste perioden i mitt liv 

sen vi sågs i höstas. Aldrig tidigare har jag blivit så medveten om den skuldkänsla som vi 

människor bär på. Först och främst i mig själv. Precis som du har jag de senaste åren levt med 

en oerhörd skuld över saker som jag ångrar djupt. Jag har sett sidor hos mig själv som jag 

önskar inte fanns. Samvetet plågar också mig Carl. Men jag vet att vi inte är ensamma. Och 

ett samvete fyller en funktion, om man hanterar det på rätt sätt.” 

Carl lyssnade desperat. 

”Min brittiske gentlemannavän Ian lurade mig på ett högst opassande sätt. Men ett dåligt 

samvete ledde till att han bad om ursäkt och vi kunde försonas. Ett annat exempel är mammas 

kille och min gamle fäktningslärare, Monsiuer de la Peur, som tydligen tyngdes av en oerhörd 

skuld till mig, utan att jag hade en aning om det. Innan han dog bad han mig om förlåtelse och 

på något märkligt sätt kunde vi försonas. Vad är det då jag försöker säga? Jo, att Ian och de la 

Peur är två ytterligare bevis för att du inte är ensam Carl. Det är det jag försöker säga. Du är 

inte ensam, för alla människor gör saker som de ångrar. Det är mänskligt. Vi söker alla någon 

form av förlåtelse. Bara vissa få människor får möjlighet att be om förlåtelse. Vi andra får tro 

att det finns en förlåtelse ändå, en förlåtelse som sträcker sig dit vi inte når.” 

Carl vände bort blicken, jag kände mig oförmögen att ge honom den tröst jag så gärna ville ge 

honom. Famlade efter orden, förstod han vad jag försökte säga? Så tittade han konfunderat på 

mig. Ögonen lyste svagt av rädsla och hopp på samma gång. 

”Tror du på himlen?” 

Jag började le åt ett varmt minne som väcktes till liv av Carls fråga.

223 


”Kommer du ihåg våra löptävlingar i Liliansskogen?” 

Carl skrattade till och hostade på samma gång. 

”Jo, visst minns jag dem. Jag har faktiskt kvar den där gula neontröjan. Den är sunkig och 

sliten, men jag har aldrig förmått slänga den. Den påminner mig om de bästa stunderna i mitt 

liv.” 

Han fick något drömskt i blicken. Jag nickade och log. 

”Ja, det var tider det.” 

Han fortsatte ivrigt. 

”Det var det verkligen. Varje söndag försvann världen utanför under tjugo minuter. Alla 

bekymmer, alla måsten, alla krav försvann. Kan fortfarande höra dina tunga andetag bakom 

mig, känna doften av regntung skog, känna stegen mot den tilltrampade jordstigen. Där kan 

man tala om att leva i nuet.” 

Vi satt tysta en lång stund och log åt vårt gemensamma minne. Till slut tittade Carl på mig. 

”Jag förstår vad du menar. Det var himmelriket som vi sprang och mötte varje söndag.” 

Jag svarade eftertänksamt. 

”Inte för att jag är religiös eller så, men jag läste Bibeln en del i höstas. Jesus sa något om att 

Guds rike finns inom oss. Och jag har tänkt mycket på det. Himlen kanske inte är något som 

vi möter först när vi dör, utan himlen kanske redan finns hos oss. Som ett tillstånd av harmoni, 

en inre frid. Där bekymmer och ångest är långt, långt borta. Som det var de där söndagarna.” 

Carl hostade till. Leendet försvann, vecket i pannan djupnade. 

”De senaste åren har jag i alla fall fått upptäcka att helvetet är en plats på denna jord. Jag har 

levt i det. Helvetet finns. Och då menar jag inte som en plats när man dör. Jag menar som en 

rå verklighet här på jorden. Tro mig, jag vet. Vi människor skapar oss vårt eget helvete här på 

jorden. Jag har levt i det, sett det med ögna ögon.” 

”Precis. Och kanske kan vi ana stunder av något ljusare, något tryggt och behagligt, mitt i vår 

hårda verklighet? Om helvetet är en plats här på jorden kanske vi också kan glimta Guds rike 

redan här på jorden?” 

Vi blev åter tysta. Ute började det sakta ljusna. Vinden hade bedarrat, åskan tystnat. De 

regntyngda molnen hade fått ge vika åt en strimma av ljus som letade sig in i rummet. 

Solljuset behövdes, av stearinljuset återstod endast en stump som brann uthålligt. Ovädret var 

förbi. En fågel kvittrade oförskräckt utanför fönstret och bröt rummets kompakta tystnad. Mot 

fönsterrutan vispade en björkkvist försynt. Carl fick något ljust i blicken, som om han kommit

på något. 

224 


”Du kanske har rätt. Kanske var det himlen som vi fick se glimtar av när vi rusade fram 

genom träden.” 

Jag tryckte försiktigt Carls hand, han fortsatte tala med blicken hoppfullt riktad mot den dag 

som bröt fram genom natten. Det ljus som effektivt trotsade mörkret och drev bort det. 

”En försmak på den värld som väntar. En värld utan bekymmer och besvär. Ett evigt och 

ljuvligt ögonblick. Ett tillstånd av frid och harmoni.” 

”En plats utan sjukdom och smärta. Ett land där försoning och kärlek bor”, fyllde jag i. 

Carl gjorde en svag nickning, såg mig i ögonen. 

”Är det den värld som väntar mig, tror du?” 

Utan att tänka mig för svarade jag rakt från hjärtat. 

”Ja, det är vad jag tror. Kan du tro på det?” 

Han log rofyllt. Ett lugn spred sig sakta över hans kropp. Vecket i pannan försvann. 

”Ja, jag tror.” 

Det fanns en visshet i hans svaga röst som jag inte anat tidigare under vårt samtal. Han kändes 

trygg för första gången på mycket länge, egentligen hade han alltid varit otrygg som person. 

Döden stod för dörren och Carl kändes märkligt nog mer full av liv än någonsin tidigare. 

Hans kropp var späd, hans muskler förtvinade, hans röst en sträv viskning. Men i de trötta 

ögonen spirade plötsligt något hoppfullt. Någonting kraftfullt, någonting mycket starkare än 

döden. Stearinljuset hade brunnit upp när Carl log mot mig en sista gång. Ett leende han gett 

mig så ofta. Det här var det sista, i alla fall för den här gången. Ur bleka läppar kramades de 

sista orden. 

”Vi ses snart igen, Theo.” 

Jag log ängsligt, kände en tår rinna nerför kinden. Sakta rullade den ner för min kind. Tryckte 

min väns hand som höll på att tyna bort. Med en sista kraftansträngning lyfte han sin hand, 

torkade bort min tår. 

”Du ska inte gråta brorsan. Nu får jag tid att träna i himlen, så att jag vinner över dig på 

löprundan när du kommer dit.” 

Så sjönk han ner i sängen. Fick något fjärran i blicken innan han slöt sina trötta ögon. Över 

munnen vilade ett stilla leende. Ur mina ögon föll tårarna sakta. Jag tog tag i hans händer. 

”Vi ses igen, min vän.”

Kapitel 68 

225 


Jag stängde försiktigt dörren bakom mig, klev in i min våning där luften stod still. Jag gick 

fram till fönstret och blickade ut över en frånvarande stad. Våningen var lika tyst och tom som 

gatan utanför, lika tyst och tom som jag. En mörk, kompakt molnmassa dröjde sig kvar på 

himlen och hindrade solens strålar från att riktigt lysa igenom. Istället piskade enträgna 

regndroppar mot fönstren. Jag gick in till mitt sovrum, stängde dörren. Drog ner de 

mörkläggande rullgardinerna. Rummet blev svart. La mig i sängen. Grät mig till sömns. 

Vet inte hur länge jag hade sovit när jag vaknade av tisslande och tasslande utanför min dörr. 

Sömnen hade varit svart och tyst och kändes som en evighet. Inga drömmar, bara ett konstant 

mörker. Kämpade för att slå upp mina ögon, jag ville inte sova längre. Nog för att det var 

skönt, men särskilt roligt är det inte att sova bort hela livet. Hörde viskningar utanför dörren, 

förstod dock inte vem som var i lägenheten. Började fundera över om jag var död, om jag 

hade kommit till himlen. Dörren öppnades på glänt. Ett mäktigt solljus kastades in över 

rummet. Det var ett skönt, värmande ljus som lyste upp i mitt mörker. Jag kisade mot det och 

kunde urskilja ett gammalt ansikte med grått i hår stå vid dörren. Var det Gud? Hörde en 

lågmäld röst, som jag kände väl igen. Det var Beata som stod i dörren 

”Han verkar sova fortfarande.” 

”Fortfarande?”, frågade en annan röst vid dörren. Det var Madde. 

Jag reste mig upp i sängen, log glatt åt damernas omsorgsfulla viskande. Beata log tillbaka. 

Madde tassade in i rummet, sken upp när hon fick se mig. Satte sig på min sängkant, gav mig 

en stor kram. Jag kramade tillbaka, ville inte släppa henne. Ville berätta. Ville berätta om Carl, 

vad som hänt honom, att han inte längre fanns ibland oss. Ville berätta att jag var bedrövad 

trots att vi inte haft någon kontakt de senaste åren. 

”Carl…” 

Jag fick inte fram ett ord mer, blev alldeles stum. Madde höll om mig, strök mig lugnt över 

ryggen. 

”Jag vet Theo, jag vet. Du får berätta allt när du orkar.” 

Jag nickade. Hon tittade på mig med milda ögon. 

”Hungrig?” 

”Utsvulten.” 

Vi gick ut från rummet. Från köket kunde jag höra fler välbekanta röster. Sorlet av röster 

ackompanjerade strimmor av ljus som letade sig ut från köket och spred liv i den tidigare så

226 


tomma våningen. Med lätta steg vandrade jag mot ljuset. Ställde mig tyst i dörröppningen och 

blickade in i mitt kök. Där hade mina vänner samlats och det var en härlig aktivitet i rummet. 

De var så uppe i att tillaga en rejäl frukost, att de först inte fick syn på mig. Jonny pressade 

apelsinjuice, Lotten gav Freddan en kyss medan han kokade ägg, Dumbo dukade bordet. 

Wille hade iklätt sig ett gammalt rutigt förkläde och stod och bakade bröd. Jag log åt synen, 

visste inte ens att Wille kunde baka. I fönstret stod en stor vas med påskliljor. Jag sög in 

doften från dessa klargula underverk, en doft jag nästan glömt. Balkongdörrarna stod på vid 

gavel och in strömmade oändliga mängder av varmt ljus som spred ett ljuvligt skimmer runt 

oss. Nedanför balkongen hördes myllret av röster och skratt, gatan var full av liv och rörelse. 

Så plötsligt klev en man in från balkongen. Han fick syn på mig i dörröppningen, gav mig en 

vänlig blinkning. Det var Pappa som hade kommit hem från Paris. Bakom honom följde en 

kvinna med huvudet nersänkt. Hennes blonda hår förgylldes till guld när solen strålade henne 

i nacken. Sakta höjde hon blicken och tittade upp på mig, våra ögon möttes. Ett stillsamt 

leende sprack upp i hennes ansikte. Hon gick sakta emot mig. De andra i köket stannade upp 

med sina sysslor, besåg med stor intensitet den scen som utspelade sig. Hon log så hjärtligt 

emot mig, men jag ville först stå emot. Jag var ju arg på henne. Men i detta nu kunde jag inte 

längre komma ihåg varför. Jag orkade inte stå emot. Eller rättare sagt, jag ville inte stå emot. 

Jag log tillbaka. Hon ställde sig alldeles nära mig och vi log mot varandra. Så gav hon mig en 

moderlig omfamning. 

”Vi hörde vad som hänt.” 

Jag stod först paralyserad, innan jag slöt mina armar om henne och omfamnade henne 

tillbaka. Kände en tår väta min kind. Jag hade saknat henne så länge. Sen den dagen hon i 

samma kök övergett mig. Hon var tillbaka. 

”Tack, mamma. Tack.” 

Utan att utbyta ett ord till varandra satte vi oss runt bordet och åt. En fridfull tystnad rådde. 

Visst var det sorgen över en förlorad vän som förenades oss denna morgon. Ändå vilade en 

obeskrivlig hoppfullhet i rummet. Sorgen förde oss närmare varandra. Jag kände närvaron 

från min familj och mina vänner på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Till och med Carl kändes 

närvarande. Som om han lämnat vår tideräkning och gått in i den tidlösa evigheten. En 

evighet som jag andades just i detta ögonblick. Tiden stod som still, eller ännu mer: den hade 

upphört. Köket var inte längre ett kök, det var en mötesplats bortom tid, bortom rum. Rädslan 

fanns inte längre. Bara kärlek. Och nåd. Jag tog en tugga av Willes rykande färska bröd och

227 


tittade tillitsfullt på Jonny. Han mötte min blick och såg ängsligt på mig. Började tala till mig 

över bordet med trevande ord. 

”Carl var rädd innan han dog, va? Han verkade så himla skraj för döden när jag snackade med 

honom.” 

Jag skakade på huvudet och log försiktigt. 

”Nej, jag tror att han fick dö i frid.” 

De andra stannade upp i ätandet. Jonny tittade undrande på mig. 

”Hur gick det till?” 

”Han förstod vad nåd innebär.” 

Alla såg oförstående ut. Fortsatte att äta och tycktes lättade över mitt svar, även om de nog 

inte riktigt förstod vad jag pratade om. Kanske jag själv inte heller gjorde. Jag tittade 

hemlighetsfullt på Beata som log spjuveraktigt. Hon förstod i alla fall. 

Jag tog en klunk av den nypressade juicen. Wille harklade sig och skruvade på sig. Hade 

aldrig varit med om att han suttit tyst såhär länge. Men nu hade han tydligen något han ville 

säga mig. 

”Jo, Theo, jag vet att det här kanske är fel tillfälle och så. Men vi har en spelning snart och det 

vore väldigt bra om du ville vara med. Alltså, jag vet att det kanske inte passar och så, men du 

skulle verkligen behövas…” 

”Isabelle, du vet tjejen som du träffade hemma hos mig på Strandvägen i höstas, kommer med 

och lyssnar”, sköt Jonny in med en nöjd min. 

Jag nickade och log. Något varmt spred sig i hjärtat 

”Klart jag är med. Räkna med mig.” 

Madde log stort mot mig, och det liksom smittade av sig. Snart satt vi alla och log med 

varandra, åt vad vet nog ingen riktigt. Jag blundade och för en kort sekund kunde jag ana 

Carls leende ibland oss. För en kort sekund blickade jag in i evigheten och insåg att jag redan 

lever i den. 


Men jag tror att du lever bland oss här 

För när jag blundar då kan jag sakta se 

Att du lever i mitt hjärta 

I djupet av mitt hjärta 

Ett bultande hjärtas hemlighet 

Vi ses igen, min vän.

ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?