ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

26
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Madde skrek i mitt öra. Det var så vi fick kommunicera i musiklarmet. Genom att gapa för
full hals i öronen på varandra. Vidrigt. Försökte hålla för öronen när jag samtalade med Ian
för att hålla ljudvolymen nere. Det hjälpte knappast. Musikens skränande förstärktes av
människor som tjöt runtomkring oss. Ibland av glädje, ibland av alkoholruset som gjorde män
som kvinnor galna. Dansgolvet gungade fram och tillbaka strax intill vårt bord. Försökte
hindra flaskor från att rinna ut i mitt knä när vilda partydjur slogs mot vårt bord i dansens och
rusets virvlar. Neonljusen svävade över oss. Rött. Gult. Blått. Grönt. Orange. Hela tiden
ändrade vår omgivning färg i discolampornas sken.
Också jag ändrade färg. Det här var en natt då någonting hände i mig. Jag kände det på mig,
hade känt det redan innan vi klev in i Jonnys lägenhet några timmar tidigare. Visst inte vilken
fot jag skulle stå på. Visste inte om jag skulle supa mig dyngrak som vanligt, ge efter för
vännernas påtryckningar och än en gång bli ett drägg för en kväll. Eller om jag skulle ta det
lugnt med drickandet, samtala en stund med Ian och snart tacka för mig. Det senare
alternativet lockade förvånansvärt mycket. Men ändå. Jag ville så gärna få gå hem med någon.
Inte komma hem till en tom lägenhet, ensam med alla påtryckande tankar. Och ska man dra
hem någon måste mod insupas. Bokstavligen supas in. För i nyktert tillstånd beter man sig
inte som vi gjorde. Man häller inte champagne över varandra när man är nykter. Man börjar
inte hångeldansa med okända människor. Man är inte otrogen med gamla vänners flickvänner.
“Hur mår du?”
Ian hade noterat min villrådighet. Jag grep tag med händerna i håret, böjde mig fram och tog
ett djupt andetag. Skrek i hans öra.
“Vet inte om jag ska börja dra mig hemåt...”
Ian nickade förstående.
“Trött, Theodor?”
“Ja, och…”
Tittade ner i marken. Funderade på vad jag skulle säga, hur jag skulle formulera mig. Vände
mig åter mot honom, han höll fram sitt vänsteröra för att lyssna. Tittade uppmärksamt på mig.
“Det känns som jag kan den här världen!”
Vet inte om han hörde vad jag sa. Slog ut med händerna mot drinkbordet och log ett uppgivet
leende som för att visa vad jag försökte säga: att vi hade gjort det här förut och att jag började
bli less på det. Ian nickade instämmande. Vi förstod varandra. Skulle just resa mig och tacka
för en trevlig kväll när Wille ryckte tag i mig, drog upp mig i kavajen och tryckte upp mig
mot honom. Han log stort. Hjärtligt, bemästrande. Irriterande. Spritstanken fick mig att rygga