ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

138
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
som förr – innan grälen och instängdheten. Försoning. Jag visste att det gladde oss båda stort.
Han och Madde var mina närmaste vänner och att vara osams med dem var nog bland det
värsta jag visste. Om det var något som ensamheten i våningen hade lärt mig, så var det just
det att jag förstod hur mycket mina vänner betydde för mig. En gång i tiden hade Carl betytt
lika mycket. Han hade varit som en storebror för mig. Hans pappa dog i cancer när han bara
var tio år. Mamman arbetade hårt för att ge honom en dräglig tillvaro, som innefattade både
bra boende och god utbildning vid Stockholms finaste skolor. Saken är att mamman arbetade
så mycket för att få allt att gå runt, att hon knappt hann träffa honom. Hon hade älskat honom
över allt annat, velat ge honom det bästa och mitt uppe i allt glömt bort att ge sig själv till
honom. På lov och helger hade min pappa erbjudit att Carl kunde vara med oss. Jag var ju
också ensambarn och det skadade väl inte att jag och Carl fick utbyte av varandra, tänkte min
pappa. Dessutom hade mamma just övergivit oss och stuckit till Frankrike med min
fäktiningslärare, så jag och Carl saknade båda varsin förälder. Den första sommaren som han
spenderade på vårt lantställe var ett rent helvete. Jag fyllde åtta den sommaren, han var elva.
Han tyckte att jag var ett småglin, jag tyckte att han var konstig som inte ville spela tennis
med mig. Han kon aldrig att gilla tennis, sa bara att det var en bögig sport. Jag visste inte ens
var bögig var, blev ledsen och började gråta. En dag, under den sista sommarlovsveckan i
augusti, sa han att hur mycket tennis jag än tränade så skulle han alltid vara snabbare på att
springa. Han sa det stöddigt. Det uppstod en rivalitet mellan oss. Jag irriterade mig på honom.
Där hade han kommit ut på mitt lantställe och tagit uppmärksamhet från min pappa som jag
annars skulle ha fått.
”Försten ner till stranden!”, utmanade han mig aggressivt.
Jag antog utmaningen. Han vände sig om i en handvändning och la benen på ryggen. Innan
jag hann förstå att tävlingen redan börjat hade han fått ett ordentligt försprång. Jag kastade
mig efter honom. Rusade fram över den smala skogsstigen som ledde ner till vattnet och den
lilla sandstranden. Jag kommer så väl ihåg med vilken intensitet som jag sprang. Jag ville inte
förlora. Han var min fiende. Han fick inte vinna. Blodsmak i munnen. Saliv yrde från
mungiporna. Jag fick syn på honom bakom kröken. Han sprang stora kliv med sina redan då
långa ben. Jag var yngre och desto kortare i växten och fick med små korta steg hänga efter.
Vattnet skymtade nedanför oss. Jag ökade takten, sprang snabbare än vad jag hade vetat att jag
kunde springa. Blodsmaken trängde upp genom näsborrarna. Jag frustade som en tjur. Kunde
nudda vid hans ryggtavla, han vände sig förskräckt om. Jag tog in. Decimeter för decimeter
kom jag närmare, passerade honom. Jag stönade så att salivet öste ur munnen. Gjorde ett sista