ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

133
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
porten och kunde stå där till och med när det var städgata. Lyxigt, men väldigt omoraliskt
tyckte jag. Wille bara skrattade sitt skratt. Hjärtligt och på samma gång bemästrande.
Vi kramade om Wille och gick i samlad trupp mot den grupp av ett femtontal vänner som
samlats bland bilarna. Wille och Madde gick först, jag släpade efter. Snön knastrade härligt
under oss i den kyliga eftermiddagen. Skulle ju bli kul att träffa alla vänner igen, även om jag
var sjukt nervös för hur jag skulle förklara min plötsliga bortgång under hösten. Och min lika
plötsliga återkomst i veckan. Alla visste att jag hade suttit uppe i lägenheten. Tydligen hade
det blivit lite av stående skämt, att ’Theo har låst in sig själv i sin lägenhet och blivit eremit’.
Men jag skulle säga som det var om de frågade: jag hade helt enkelt behövt tid för mig själv.
Det stämde faktiskt. Inget konstigt med det. Mer behövde jag inte förklara för dem. Wille och
Madde hälsade glatt på skaran som hälsade lika glatt tillbaka, även om jag kunde ana hur allas
blickar fokuserade nyfiket på min fortfarande magra uppenbarelse. Jag ställde mig i klungan,
tätt intill Wille och Madde. Såg runt på dem och nickade.
”Välkommen tillbaka till verkligheten, Theo!”
Alla fnittrade lite stelt åt Dumbos hälsningsfras och sneglade på min reaktion. Verkade inte
veta hur jag skulle ta det. Kanske trodde att jag hade blivit en freak under ensamheten. Jag log
åt deras misstänksamhet. Kände att det inte var så farligt att träffa dem. Det var rentav rätt
trevligt.
”Tack käre Bo, kul att ni kommer ihåg mig fortfarande.”
Alla log mot mig. Jag log tillbaka. Så hände något som gjorde mig uppriktigt rörd. Det
började med att Jonny av alla, som hade klivit ur sin Hummer och ställt sig vid oss, gick fram
till mig och omfamnade mig.
”Kul att du vart tillbaka”, sa han med sitt okultiverade tilltal.
Vart. Det var Jonny det tänkte jag och log för mig själv. Inte hånfullt för första gången
någonsin. Utan jag log av ett varmt igenkännande. Han såg mig i ögonen och log med sin
flackande blick. Förstod att han menade vad han sa. Han tyckte verkligen att det var kul att
jag var tillbaka. Jag kramade honom tillbaka, sa ett nästan ljudlöst ’tack, Jonny’. Han hade
brutit den is som möjligen fanns. Alla följde efter och gav mig en välkomstkram. Madde och
Wille tittade uppmuntrande på mig som för att säga: det var väl inte så farligt det här med att
komma tillbaka till livet?
Det fanns dock två personer bland alla dessa vänner som jag fortfarande oroade mig för hur