ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

84
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Frid skulle jag vilja ha. För en sekund trodde jag nog nästan på välsignelsens ord när prästen
log med samma värme som änglarna över mig. Organisten kickade igång Pachabels kanon.
Vilken avslutning! Äntligen någon musik som jag kände igen. Blundade och lät varje ton fylla
de tomrum som möjligen lämnats kvar efter denna märkliga upplevelse. För nog var det
märkligt. Någonting hände i mig. Det rörde på sig, bubblade i mig. Inte av oro som det
brukade bubbla av. Som om det pågick en rustning inom mig. Mitt hjärta rustade sig med
prästens ord för att möta den ångestfyllda skuld som ockuperat min själ och mina tankar.
Märkte knappt att församlingen letade sig ut och att gudstjänsten var slut. Jag satt kvar i min
trasiga frackskjorta med armarna utsträckta på bänkens ryggstöd. Vet inte hur länge jag satt
där, djupt försjunken i allt det som mässan fyllt mig med: tråkiga psalmer och tråkig ritual,
men också glädje och hopp. Tänk om man kunde tro. Gamla känslor av ångest, skuld och
självförakt förbjöd mig att tro. Hindrade mig från att tro på det glädjebudskap jag nåtts av. En
hand lades lätt på min axel. Jag satt kvar lika försjunken. Kände handen och funderade över
om det kanske var en av änglarna som klättrat ner till mig. Ingenting verkade längre omöjligt.
Fantasi och verklighet, himmel och jord, allt hade flutit samman under gudstjänsten. Som om
Gud och människa flutit samman. Som om vi hade något med varandra att göra.
”Var det du som skulle ha skjuts till Stockholm”.
Jag vände mig om, kände igen rösten. Det var inte en ängel. Såg prästen dra lätt på
smilbanden.
”Förlåt, nu störde jag dig?”.
”Nej, ingen fara”, utbrast jag yrvaket, ”gärna skjuts! Tack!”
”Nu missade du ju kyrkkaffet. Bullarna var utsökta.”
Ett stort leende sprack upp i ansiktet medan han rörde sig med ett par steg mot kyrkans
utgång.
”Jo tack, jag vet, jag har fått i mig några redan”, svarade jag och trummade på magen.
Kavajen bar han på armen, liksom jag själv gjorde. Båda iförda svarta byxor, han i svart
skjorta och jag i vit frackskjorta. Prästen höll upp den trånga lilla kyrkporten för mig. Jag
böjde mig och klev ut i solen. Vände mig mot prästen.
”Det är verkligen en liten port in till kyrkan. Knappt så jag kommer in. Var man verkligen så
liten i växten när kyrkan byggdes så att större dörrar inte behövdes?”
”Den teori som jag har hört är att små portar in till kyrkan är en symbol för att gå tillbaka till
det enda stadium där människan har känt verklig trygghet.”
”Jaha, och vilket stadium skulle det vara?”