ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 9
34
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Och nu satt jag med två okända män och for fram över Östersjön. Den fräna doften av hav
jagade bort gårdagens spritstank. RIB-båten gjorde en kraftig gir åt vänster. Vattnet yrde
omkring oss, jag kastades åt sidan och var nära nog att hamna överbord om det inte varit för
njurbältet som höll mig fast. Vaknade upp ur mina tankar om natten som varit: Carls attack
under Jonnys middag och mitt eget uppvaknande inne på dansgolvet där jag förstått vilken
skit jag ägnade mitt liv åt. Igår hade jag till slut insett vilken skit jag var. Trots att jag förstod
att jag var en skitstövel hade jag ändå gått hem med Lotten och tillbringat ännu en natt med
min gamle väns kära flickvän. Det fick vara nog. Visst, det var mycket skit som hade hänt igår
natt. Men nu bestämde jag mig för att inte tänka mer på det. Nu skulle jag glädjas åt att jag
äntligen var på väg mot en ny destination. Äventyret hade börjat. Som en ny start på livet. Lät
högtravande, men tanken var hisnande.
Båten for som ett spjut genom en kanal. På båda sidor låg stora, äldre sommarvillor i trä med
bryggor ut i vattnet. På en skylt stod det ’Max 7 knop’. Jag sneglade på hastighetsmätaren och
såg att vi gjorde sextiosju knop. Killarna vid ratten rörde inte en min, dundrade fram som om
de kände kanalen utan och innan. Låg hela tiden på gränsen, verkade veta precis var man
skulle gira åt höger eller vänster, var man skulle sakta ner något och var man kunde dra på. En
man som fiskade vid en brygga hytte med näven åt oss och skrek något. Vi hörde inget. Och
hade vi hört vad han skrek tror jag inte att den blonde, självsäkre båtföraren hade lagt någon
större notis vid det. Mörkret hade snabbt fallit över oss och la sig som en kraftig ridå runt
båten. Lanterna tändes och lyste tappert med grönt, rött och vitt i mörkret. Jag drog upp ärmen
på overallen och såg att klockan visade snart halv åtta. I en och en halv timme hade vi sprängt
fram över vattnet. Hade inte en aning om var vi befann oss men kunde räkna ut att vi måste ha
kommit en bra bit nedåt kusten. Och än tycktes vi inte vara framme. Skulle vi ta oss över till
Gotland? I den här hastigheten och det kav lugna vattnet tycktes det inte helt omöjligt.
Spänningen kittlade i min maggrop. Det var på något sätt en häftig känsla att få skära genom
det becksvarta vattnet med en kolsvart båt, föras fram mot en mörk, okänd destination.
Plötsligt gjorde båten ännu en kraftig gir, jag höll i mig och kunde känna hur nerverna kittlade
till, kändes som om jag på samma gång vill kräkas och skratta. Föraren styrde båten rakt in
mot ett mörkt fastland. Såg ut som en stor, svart skog tecknades mot den klarblå himlen. Det
var vackert, men samtidigt kusligt på något sätt. Vi tycktes befinna oss i någon skärgård, med
öar, kobbar och klippor runt omkring oss. Motorernas dån ekade över det annars knäpptysta