ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!
ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!
ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Kapitel 62<br />
210<br />
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM<br />
Filip och jag gick ut från kyrkan och möttes av en ljum vårkväll. Kvällens sista tappra<br />
solstrålar lekte i trädkronorna och värmde grenarnas knoppar. Vi vandrade i långsam takt över<br />
kyrkogården. Kring trädstammarna bildade blåklockor ett hav av hopp: det <strong>som</strong> dött fick åter<br />
liv. Påskdagen, uppståndelsen, fanns tydligen också i naturen. Till och med den kallaste,<br />
bittraste vinter kunde den späda blåklockan besegra.<br />
Våra vägar skildes åt, om ett par veckor skulle vi ses för ett samtal igen. Med strosande steg<br />
korsade jag Mosebacke torg <strong>på</strong> väg mot trätrapporna <strong>som</strong> ledde mig <strong>ner</strong> <strong>till</strong> Slussen. Innan jag<br />
gick <strong>ner</strong> stannade jag upp och beundrade den vidunderliga utsikten över den stad <strong>som</strong> var mitt<br />
hem. Nedanför den orangeröda horisonten tronade kyrktorn, det kungliga slottet och Mälarens<br />
mörkblå vatten. Skärtorsdagens sista solljus smekte Strandvägen och Östermalm. Jag kände<br />
ett lugn <strong>som</strong> spred sig över kroppen. För bara ett par timmar sedan trodde jag att det skulle<br />
vara en veritabel pina att berätta sanningen för någon. Att berätta för en annan människa om<br />
vad <strong>som</strong> egentligen hänt den där ödesdigra natten för fyra och ett halvt år sen. Att berätta om<br />
de tankar, om de känslor <strong>som</strong> bodde i min kropp. Till min förvåning blev samtalet med Filip<br />
aldrig en pina. Visst var det jobbigt och svårt att öppna upp sig för någon. Men samtidigt var<br />
det en sådan befrielse. När mina inre demo<strong>ner</strong> fick komma upp i dagsljus var de inte fullt så<br />
obehagliga <strong>som</strong> jag trott när de gömde sig i mitt hjärtas dunkel. Trollen i min hjärna –<br />
skuldkänslorna, ångern, skammen – gick att hantera <strong>på</strong> ett helt annat sätt när jag fick sätta ord<br />
<strong>på</strong> dem, när jag fick berätta om dem för någon annan. Jag kände mig redan lite lättare. Och<br />
Filip verkade ta det hela med sådan ro. Han verkade förstå mig och det lidande <strong>som</strong> jag<br />
genomlevde. Efter en stunds samtalande kändes det inte längre onormalt <strong>eller</strong> konstigt att<br />
berätta om det <strong>som</strong> jag brottades med. Tvärtom. Det kändes <strong>som</strong> det mest naturliga, <strong>som</strong><br />
något väldigt mänskligt. Jag var kanske inte så ensam om mina bryderier <strong>som</strong> jag tidigare<br />
trott.<br />
I Gamla stan försökte jag nästan irra bort mig i myllret av alla små gränder. Det fanns något<br />
harmoniskt över att få lunka fram <strong>på</strong> den medeltida kullerstensbeläggningen. Korsade vattnet<br />
vid Strömbron, genade över Kungsträdgården, passerade sakta Norrmalmstorg och klungor av<br />
människor <strong>på</strong> väg ut i den behagliga kvällen. Hörde någon skrika i sin mobil, hörde skratt från<br />
rökande människor <strong>på</strong> uteserveringarna, hörde klirret från systembolags<strong>på</strong>sarna. Det var en<br />
stökig kväll. I helgen väntades sämre väder, skulle visst blåsa kraftigt och bli riktigt kyligt. Nu<br />
passade stadens invånare <strong>på</strong> att bjuda upp varandra <strong>till</strong> rejäl fest innan kylan slog <strong>till</strong>.
Change language