ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 7
23
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Dunkande beat, halvt uppknäppta skjortor, hungriga blickar. I båten började jag åter fundera
över den märkliga natt som varit. Satt djupt försjunken i tankar medan solen spelade över det
kav lugna vattnet. Båtens hastighetsmätare hade visat på 50 knop, 55 knop, 62 knop. Föraren
med de blonda lockarna låg nu och marschade i en 64 knop. Östersjön stänkte i mitt ansikte.
Drog på mig ett njurbälte. Ribben klöv vattnet med en mjuk rörelse, havet vek åt sidan och lät
oss fortsätta framåt. Vi passerade allt i ett rasande tempo. Öar, hus, båtar och bryggor forsade
förbi, flöt ihop och blev till en enda massa. Vinden sög tag i mitt hår, tryckte mina kinder upp
mot ögonen, tvingade mig att kisa. Oskönt som fan. Jävla rib, muttrade jag för mig själv.
Ribben var en sjukt oskön båt, om man inte stod intill den enda lilla fönsterrutan vid ratten.
Där finns en aning vindskydd. Annars var man körd. Fick sitta med blåsten uppkörd i ansiktet.
Värdelöst. Blundade och kröp ihop i den något för stora overallen, försökte på något sätt
avskärma mig från motorernas dån och vindens sus. Hur hamnade jag på den här ribben
egentligen?
På ett sätt var det ju Carls förtjänst. Trots Carls utspel hade ju festen hamnat på fötter igen.
Medan några gäster däckat på Jonnys matsalsbord, andra hade sex under bordet och ytterliga
några uppehöll sig i gästrummen, bestämde sig ett dussin av gästerna att det var dags att se sig
om i stockholmsnatten. Jonny beställde taxibilar som tog oss ner till nattens fortsatta festande.
Medan vi tryckte ihop oss i klungor i hissen ner gick den vanliga diskussionen varm: vilken
klubb skulle det bli för kvällen. Laroy? Spyan? Compagniet? Eller något helt annat? Wille
röstade för Allmänna Galleriet eller Lemon på Kungsholmen, drog igång sitt tjat om att
Stureplan var 90-tal. Av artighet mot festens värd bestämde jag att Jonny skulle få avgöra.
“Cafét”, svarade han eftertänksamt.
Det var ett av de få ställen där vi inte riktigt kände vakterna. Visst skulle vi säkert komma
förbi kön ändå, jag och Wille och många andra av oss tillhörde någon form av inofficiell
partyelit. Men det var alltid tryggast att ha en kontakt med nån av vakterna. För att stå i kön
med kreti och pleti var det inte fråga om. Lotten deklarerade stolt i taxibilen att hon hade legat
med en vakt där, men det var ett tag sen och han hade slutat. Så hennes behjärtansvärda insats
var inte till någon större hjälp. Jonny var dock alltid glad när vi inte kände vakterna. Nu fick
han chans att visa upp det som var hans identitet:
“Pengar. Sånt har jag gott om.”
Jag minns hur jag kollade på Madeleine när han sa det. Gjorde ett strypgrepp i smyg. Hon log
förstående. Jag var verkligen redo att strypa Jonny för hans ständigt nyrika, uppblåsta