ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 29
107
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Jag smög iväg en natt. Gatan utanför var inte fullt så kyligt hård som den såg ut att vara från
fönstret. Jag var lätt i kroppen efter all fasta och rörde mig till en början snabbt över
trottoaren. På grund av samma fasta blev jag snabbt trött av att skynda fram och tillbaka till
containern på Valhallavägen. Det var rätt så behagligt ute. Skönt med frisk luft, skönt att få
röra på sig. Innan, i det liv jag levt för mindre än två månader sen, gillade jag att röra på mig
och träna kroppen. Nu såg jag mest kroppen som ett nödvändigt ont. Kroppen orsakade bara
massa problem, den var så himla djurisk på nåt sätt. Den fick mig att tänka på mat när jag
ville fasta, den frestade mig att tänka på Lotten eller Isabelle när jag inte tillfredställt mig på
ett par veckor och den lockade mig att sätta på mig snygga kläder så att jag kunde få se vacker
ut. Jag kom på mig själv med att alltid klä mig i något snyggt när jag skulle gå ut och handla
mat. Utifall att jag skulle träffa någon. Men fåfänga kan väl inte vara bra? En vacker fasad var
väl bara ytlig skit. Fanns ju ändå ingenting inom mig som var vackert. Bara massa lustar och
annat skräp som måste tuktas. Att springa runt i fagra kläder skulle bara vara att falla för
kroppens fåfänglighet och försöka lura sig själv och sin omgivning. Dessutom träffade Jesus
en rik yngling i ett av evangelierna. Ynglingen frågade Jesus vad han ska göra för att få evigt
liv, varpå Jesus svarade:
”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i
himlen. Kom sedan och följ mig.”
Jag trodde att det var vad Jesus också skulle säga till mig. Jag var som den där ynglingen som
hade ett opassande överflöd av materiella ting. I synnerhet vad gällde kläder. Nu fick det vara
slut med det också. Uppe på Valhallavägen stod en container för insamling av kläder att
skicka till världens fattiga. Det kändes grymt bra att få dumpa säck efter säck med kläder den
natten. Kände mig verkligen nöjd med mig själv. Nästan så att jag skulle ha velat att någon
polare såg mig nu. Såg den insats jag gjorde. Såg den goda människa jag var. Här stod jag en
novembernatt och skänkte bort alla mina kläder till de som behövde dem bättre. För mer än en
sekund kände jag att nog var på väg att bli en bra människa. En människa som inte tänkte på
mig själv. En människa som älskade andra som han älskade sig själv. Eller till och med: en
människa som älskade andra mycket mer än vad han älskade sig själv. Fantastiskt. Kanske
kunde jag börja gilla mig själv trots allt det dåliga som jag var orsak till.
När jag bar den sista stora säcken med kläder stötte jag ihop med en uteliggare med en kasse
tomburkar i ena handen. ’Frasse’ sa han att han hette. Han frös nåt förbannat. Det slog mig att