ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 41
151
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Utanför väntade Anna. Nervöst såg hon hur vakterna bryskt föste ut mig på trottoaren utanför
nationshuset. Jag rättade till fracken och log snett. Jag hade börjat vänja mig vid vakternas
hårda nypor på Stocken.
”Nå, skulle vi ta en promenad?”
Anna log glatt och snodde åt sig min arm. Vi promenerade planlöst genom det snötäckta,
vintriga Uppsala. Det hade blivit några grader varmare under kvällen, var kanske till och med
någon plusgrad. Anna borde egentligen frysa om smalbenen där hennes päls inte nådde ner.
Men hon sa inget, verkade trivas lika mycket som jag när vi sakta steg upp mot Uppsala slott
genom en allé av vintertrötta träd. Vi ställde oss intill ett par gamla kanoner som stod
upphöjda på en platå intill slottet, riktade mot staden som låg under oss. Staden täcktes av
vintertungt mörker, vilket gjorde det enkelt att urskilja de nationshus där Luciafirandet
pågick: från Stockholms, Värmlands och andra nationsbyggnader lyste det tappert i natten.
Avlägsna rop från studenternas festande letade sig upp för slänten där vi stod och blickade ut
lutandes mot de kalla järnkanonerna. Vi fick stå tätt intill varandra för att inte frysa. Men det
var inte flirtigt på något sätt. Bara två människor som gav värme åt varandra i vinternatten.
”Förlåt Anna, det var inte meningen att ställa till en sån scen.”
Jag släppte inte blicken över staden, vågade inte riktigt möta hennes ögon. För första gången
på hela kvällen var hon tyst och jag visste inte vad hon tänkte på. Kanske var hon arg på mig.
Inte heller hon lät ögonen se något annat än staden som låg för våra fötter.
”Jag blev nog mest förvånad. Ingen har någonsin gjort något sådant för mig.”
Hon ställde sig ännu lite närmare mig. Jag kunde känna den ömma doften av hennes hår intill
mitt ansikte.
”Jag har aldrig riktigt reagerat tidigare. Bara svalt allt som jag kallas för. Det tragiska just med
de här killarna är att jag känner dem. Han den där lite överviktiga killen som slängde ur
sig…”, hon talade inte längre forcerat och ihärdigt som tidigare. Nu stammade hon fram
orden, ”ja, som slängde ur sig alla de där oförskämdheterna, han är min kursare. Adam heter
han. Han kommer från min grannort utanför Umeå. Så när vi började plugga första terminen
hängde vi en hel del, höll ihop och sådär. Sen måste det ha hänt nåt. Ny dialekt, nya vänner
och en väldigt ny attityd. Jag fattar inte, trodde aldrig att till och med han skulle börja kalla
mig för saker…”
Anna tystnade tvärt. Tog ett djup andetag. Varm luft från hennes mun spred sig i kvällsluften