ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 37
132
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Det måste sett ut som en veritabel raggarträff när bilarna rullade upp förbi Stockholms slott
och radade upp sig bakom Storkyrkan. Skillnaden mellan oss och raggare var att ingen av oss
körde bullrande amerikanare. Vi körde europeiska sportbilar. Bilar med stil. Gärna cab. Gärna
tvåsitsigt. I övrigt var det nog inga större skillnader: vi gillade också snygga bilar, tjejer och
festande. Jag rättade till min vita skjorta under dunjackan. Log för mig själv när jag tänkte på
den reaktion som personalen på NK fått när jag hade kommit lunkande med min svarta dress
och börjat prova skjortor. Ingen hade känt igen mig. De hade inte vetat inte hur de skulle
behandla mig, verkat tro att jag var en hemlös som vakten borde köra ut. Sen var det någon
som plötsligt hade känt igen mig när jag skulle betala och viftade med kreditkortet. Då hade
det blivit annat ljud i skällan. Då hade de plötsligt velat behandla mig med samma
oklanderliga service som de tidigare alltid gjort. Patetiskt. Nåväl, jag hade i alla fall hittat en
trevlig skjorta att bära denna kväll. Behövde iklä mig en självsäker fasad. För nu väntade
mötet med alla de vänner som undrade vad som hänt med mig under hösten. Var bara Madde
och Wille som jag träffat sen jag släppte ut mig själv i världen. Och nu satt jag i bilen med
skakande ben och bet frenetiskt på naglarna. Vad skulle jag säga dem? Tittade på Madde som
sa något om att det här kommer att gå bra. Inte skulle jag vara nervös.
Vi hoppade ur bilen. Såg ut över den ansenliga bilparken. En rad porschar fanns
representerade. Kände igen Dumbos gula 996 som blänkte trotsigt i det skarpa månljuset. Ett
par mercshor, tre jaggar, och några BMW. Däribland min egen Z4. Eller pappas egentligen.
Lite längre bort skymtade jag till och med en volvo. Hade ställt min svarta skönhet intill en
Saab 9-3 cab som jag inte sett tidigare. Den enda bil som egentligen skiljde sig från mängden
var Jonnys Hummer. Han hade tydligen köpt den i veckan. Nu satt han i den och lät den gå på
tomgång. När någon stackare passerade monstret tryckte han ner gaspedalen så att det
mullrade över halva Gamla Stan och den förbipasserande vacklade till. Han var bara för
mycket. Skulle alltid synas mest, höras mest. En hummer. Hur lågt får man sjunka? Fick bita
mig i läppen för att inte säga något nedlåtande om honom till Madde. Wille anslöt som sista
bil med sina röda Alfa Romeo Spider och ställde sig på andra sidan om mig. Wille pekade
muntert på ett blått handikapp-tillstånd i vindrutans ena hörn. Han hade fått tag i det på nätet
på något sätt, ingen i Willes familj var ju det minsta handikappad. Betalat en rejäl slant för det
falska tillståndet, men det hade tydligen sina klara fördelar, förklarade han obekymrat. Inte
bara att man stod gratis på Stockholms alla gator utan framförallt att man aldrig behövde oroa
sig för parkering. Handikapprutorna var nästan alltid tomma. Wille hade en precis utanför