ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

på något.
224
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
”Du kanske har rätt. Kanske var det himlen som vi fick se glimtar av när vi rusade fram
genom träden.”
Jag tryckte försiktigt Carls hand, han fortsatte tala med blicken hoppfullt riktad mot den dag
som bröt fram genom natten. Det ljus som effektivt trotsade mörkret och drev bort det.
”En försmak på den värld som väntar. En värld utan bekymmer och besvär. Ett evigt och
ljuvligt ögonblick. Ett tillstånd av frid och harmoni.”
”En plats utan sjukdom och smärta. Ett land där försoning och kärlek bor”, fyllde jag i.
Carl gjorde en svag nickning, såg mig i ögonen.
”Är det den värld som väntar mig, tror du?”
Utan att tänka mig för svarade jag rakt från hjärtat.
”Ja, det är vad jag tror. Kan du tro på det?”
Han log rofyllt. Ett lugn spred sig sakta över hans kropp. Vecket i pannan försvann.
”Ja, jag tror.”
Det fanns en visshet i hans svaga röst som jag inte anat tidigare under vårt samtal. Han kändes
trygg för första gången på mycket länge, egentligen hade han alltid varit otrygg som person.
Döden stod för dörren och Carl kändes märkligt nog mer full av liv än någonsin tidigare.
Hans kropp var späd, hans muskler förtvinade, hans röst en sträv viskning. Men i de trötta
ögonen spirade plötsligt något hoppfullt. Någonting kraftfullt, någonting mycket starkare än
döden. Stearinljuset hade brunnit upp när Carl log mot mig en sista gång. Ett leende han gett
mig så ofta. Det här var det sista, i alla fall för den här gången. Ur bleka läppar kramades de
sista orden.
”Vi ses snart igen, Theo.”
Jag log ängsligt, kände en tår rinna nerför kinden. Sakta rullade den ner för min kind. Tryckte
min väns hand som höll på att tyna bort. Med en sista kraftansträngning lyfte han sin hand,
torkade bort min tår.
”Du ska inte gråta brorsan. Nu får jag tid att träna i himlen, så att jag vinner över dig på
löprundan när du kommer dit.”
Så sjönk han ner i sängen. Fick något fjärran i blicken innan han slöt sina trötta ögon. Över
munnen vilade ett stilla leende. Ur mina ögon föll tårarna sakta. Jag tog tag i hans händer.
”Vi ses igen, min vän.”