ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

226
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
tomma våningen. Med lätta steg vandrade jag mot ljuset. Ställde mig tyst i dörröppningen och
blickade in i mitt kök. Där hade mina vänner samlats och det var en härlig aktivitet i rummet.
De var så uppe i att tillaga en rejäl frukost, att de först inte fick syn på mig. Jonny pressade
apelsinjuice, Lotten gav Freddan en kyss medan han kokade ägg, Dumbo dukade bordet.
Wille hade iklätt sig ett gammalt rutigt förkläde och stod och bakade bröd. Jag log åt synen,
visste inte ens att Wille kunde baka. I fönstret stod en stor vas med påskliljor. Jag sög in
doften från dessa klargula underverk, en doft jag nästan glömt. Balkongdörrarna stod på vid
gavel och in strömmade oändliga mängder av varmt ljus som spred ett ljuvligt skimmer runt
oss. Nedanför balkongen hördes myllret av röster och skratt, gatan var full av liv och rörelse.
Så plötsligt klev en man in från balkongen. Han fick syn på mig i dörröppningen, gav mig en
vänlig blinkning. Det var Pappa som hade kommit hem från Paris. Bakom honom följde en
kvinna med huvudet nersänkt. Hennes blonda hår förgylldes till guld när solen strålade henne
i nacken. Sakta höjde hon blicken och tittade upp på mig, våra ögon möttes. Ett stillsamt
leende sprack upp i hennes ansikte. Hon gick sakta emot mig. De andra i köket stannade upp
med sina sysslor, besåg med stor intensitet den scen som utspelade sig. Hon log så hjärtligt
emot mig, men jag ville först stå emot. Jag var ju arg på henne. Men i detta nu kunde jag inte
längre komma ihåg varför. Jag orkade inte stå emot. Eller rättare sagt, jag ville inte stå emot.
Jag log tillbaka. Hon ställde sig alldeles nära mig och vi log mot varandra. Så gav hon mig en
moderlig omfamning.
”Vi hörde vad som hänt.”
Jag stod först paralyserad, innan jag slöt mina armar om henne och omfamnade henne
tillbaka. Kände en tår väta min kind. Jag hade saknat henne så länge. Sen den dagen hon i
samma kök övergett mig. Hon var tillbaka.
”Tack, mamma. Tack.”
Utan att utbyta ett ord till varandra satte vi oss runt bordet och åt. En fridfull tystnad rådde.
Visst var det sorgen över en förlorad vän som förenades oss denna morgon. Ändå vilade en
obeskrivlig hoppfullhet i rummet. Sorgen förde oss närmare varandra. Jag kände närvaron
från min familj och mina vänner på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Till och med Carl kändes
närvarande. Som om han lämnat vår tideräkning och gått in i den tidlösa evigheten. En
evighet som jag andades just i detta ögonblick. Tiden stod som still, eller ännu mer: den hade
upphört. Köket var inte längre ett kök, det var en mötesplats bortom tid, bortom rum. Rädslan
fanns inte längre. Bara kärlek. Och nåd. Jag tog en tugga av Willes rykande färska bröd och