ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 27
100
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Vandrade Kungsgatan neråt. Ville hem och gömma mig i tystnaden. Ville för första gången på
mycket länge vara i fred med mina tankar. Såg upp mot himlen. Orosfyllda moln invaderade
den tidigare så klarblå himlen. Drog kavajen tätare om mig. Det hade blivit kallt. Under min
hastiga vistelse på baren hade den heta sommaren blivit till kylig höst. Jag ökade takten.
Ryckte fram mobilen ur innerfickan. Det fanns ett telefonsamtal som jag ville ringa innan jag
stängde in mig hemma. Wille och Madde hade alltför rätt när de pikade mig om min relation
till Lotten. Nu skulle jag en gång för alla ringa upp Freddan och berätta som det var. Stå för
det jag gjort. Be om ursäkt. Att bedra en av mina äldsta vänner var en av de saker som
skapade mitt så bottenlöst dåliga samvete. Men det var inte bara för att få slippa ångesten som
jag skulle ringa Freddan. Jag ville framförallt statuera ett exempel för Wille, Madde och för
mig själv: att även om folk låg runt och bedrog varandra hit och dit så skulle jag visa att jag
var någon som stod för det jag gjorde. Jag ville bevisa att jag inte var ett fullt lika stort kräk
som mina vänner som försökte dölja sina misstag och svek. Genom att stå för mina handlingar
och be om ursäkt skulle jag på något sätt visa att jag var bättre än någon som Wille, som i det
längsta sökte dölja otroheten.
”Vad i helvete!”
Freddans reaktion förvånade mig. Jag hade sagt precis som det var. Att jag och Lotten
tillbringat rätt många nätter tillsammans sedan han försvann till London i somras. Närmare
bestämt elva nätter när jag försökte kolla i agendan för att komma ihåg när jag gått hem med
henne, när jag funnit någon helt annan att spendera natten med eller när jag någon gång dristat
mig till att gå hem själv. Först hade han bara blivit tyst. I en evighet kändes det som. När jag
sen frågade om han fortfarande var kvar satte han igång på ett sätt jag aldrig tidigare hört
honom på.
”Din jävla lilla gris! Vem i helvete tror du att du är! Du ska vara min polare?!”
Regnet hade börjat droppa och jag tog skydd under svampen. Lättklädda solbadare skyndade
huttrande hem över gatorna. Jag bannade mig själv för att jag av någon anledning hade velat
ringa utomhus. Jag trodde att det skulle kännas tryggare att få se människor omkring mig när
jag berättade om allt det här svåra. Nu stod jag och frös och tittade på alla andra som frös på
Stureplan. Medan Freddan överöste mig med allehanda skällsord. Sen blev det åter tyst i
luren. Hade han lagt på? Nej.
”Vet du vad Theo… Du ska akta dig jävligt noga. När jag kommer tillbaka i december ska jag
nita dig. Nita dig så att du aldrig mer kommer att ens våga titta åt Lottens håll.”