ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

3
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
“Nej, inte den hissen. Det är en särskild hiss som går upp till Jonny. Ta höger efter
innerdörrarna, och sen rakt fram.”
Vi vandrade i ett valv med takmålningar föreställande moln och änglar. På sidorna
omgärdades vi av massiv, ljus sandsten. På golvet fortfarande den röda mattan. I slutet av
gången lös det inbjudande från ett par lampetter på väggen. Bakom en glasdörr med
välpolerade mässingsdetaljer väntade en rymlig hiss. Vi steg in, tryckte på den enda knapp
som fanns och jag upptäckte till min förtjusning att klassisk musik strömmade ur en dold
högtalare när knappen trycktes in.
“Beethovens nia”, förklarade jag.
Madde nickade artigt, Wille tittade uttråkat på mig. Klassisk musik var inte deras grej. Jag log
för mig själv när jag såg oss i hisspegeln stå uppradade bredvid varandra. Det var vi som var
“trion”. Det var vi som höll ihop. Vi var som de tajtaste syskon. Berättade i princip allt för
varandra, eller ja... nästan allt i alla fall. Vi var gamla barndomsvänner som lärt känna
varandra när vi fäktades för samma klubb på Östermalm. Med alldeles för stora värjor hade vi
stått på rad framför spegeln och tränat ”attaque” och défense” med vår franske läromästare,
Monsieur de la Peur. Vi var ”de tre musketörerna”, som någon vän så fyndigt kommit att kalla
oss för. När någon nämnde musketörerna visste alla vilka som menades. Musketörer
förväntades se bra ut, det hördes nästan på namnet. Och kanske var vi rätt snygga, det var i
alla fall vad andra sa. Det jag visste med säkerhet var att vi i alla fall var mycket olika
varandra, både utseendemässigt och till sättet. Med mina 191 centimeter var jag längst. I
spegeln kunde jag se att jag nästan var ett huvud längre än Wille. Madde var blond, hade
halvlångt, rakt hår, klippt i en skarp sidolugg som angränsade till hennes vänstra ögonbryn.
Wille hade ganska lockigt, brunt hår, nästan mörkblont. Nacken pryddes av korkskruvslockar
som svajade när han rörde hastigt på sig. Jag själv hade mörkt, kolsvart hår, hyfsat långt så att
jag kunde sätta upp det i en liten tofs i bak när jag spelade tennis. Kammat stramt bakåt i en
sidobena. ’Klassisk mafioso backslick’ som Wille benämnde frisyren. Mötte hans blick i
spegeln, tittade in i hans bruna ögon. Såg hur han fortfarande var upprörd över Maddes
uttalande att Stureplan skulle vara trendigt. Han älskade att diskutera, säga emot. Vara
revolutionär. Jag log mot honom. Jag tyckte alltid att man kunde ana Willes franska påbrå;
dels i hans hetsiga, temperamentsfulla humör men också i hans utseende. Något buskiga
ögonbryn, rätt lång näsa, fylliga läppar. Breda axlar, vältränad överkropp, kraftiga
benmuskler. Hela han var så mycket. Han hade mycket hår, mycket näsa, mycket mun.
Mycket humör, mycket skratt, mycket temperament. Han var kanske inte direkt vacker, men
hade något charmigt, utmanande som fullständigt förtrollade damerna. En svensk-fransk