ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

71
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
värkte från gårdagens äventyr. Det gjorde ont. Nej, jag var nog inte i himlen än. Ville i alla
fall inte resa på mig, hade det varmt och ombonat intill den trygga ekstammen. Men hungern
gjorde sig påmind och jag masade mig upp. Rafsade åt mig blåbär som växte alldeles intill där
jag låg. Den söta saften från bären läskade min törst. Huvudet pulserade kraftigt och jag
svettades onormalt mycket. Kroppen gjorde sig väl av med giftet. Jävla drogliberaler. Lyfte
blicken och skådade ut var jag egentligen befann mig. Till min förvåning upptäckte jag att
skogen inte var fullt så djup och mörk som jag anat i natt. Framför mig låg ett böljande
landskap med tallar och ekar, stenrös och blåbärsris. Ett par kilometer fram kunde jag skymta
en vik. Allt var stilla, tyst. Vackert. Pampiga salar i all ära, men de är ojämförbara med
naturens egen storslagenhet. Det förstod jag nu. Den kalla natten hade blivit till en värmande
skön morgon. Det var rena rama sommarvärmen Jag tog frackrocken över axeln och började
strapatsen hemåt, övertygad om att jag på ett eller annat sätt skulle komma hem.
Jag slogs av hur öde allt var. Befann mig i en fullständig obygd. Inga människor, inga hus,
inte ens någon liten grusväg som drog igenom landskapet. Det gjorde inte så mycket. Rädslan
från igår hade släppt och jag var mest glad över att få promenera i frihet, tuggandes på blåbär
och solskenet i min blick. Kände mig som Rasmus på luffen där jag strosade fram genom det
idylliska landskapet i trasiga kläder. För första gången på väldigt länge så njöt jag. Det var en
härlig känsla att bara få vandra kravlöst. Ingen som störde mig, ingen att ta hänsyn till. Inte
heller kändes det ensamt, som det kan göra när jag kommer hem till den tomma lägenheten.
Det var som att det fanns något som bar mig. Någon vid mins sida. Det lät galet när jag tänkte
så. Men det var verkligen så jag kände. Jag vandrade i en ljuvlig grönskande dal och njöt av
att ha överlevt en veritabel mardrömsnatt. Till och med min ångest och skuldkänslorna var
tillfälligt frånvarande. Jag tänkte inte på allt det som blivit fel, allt det som jag ångrade. Jag
tänkte ingenting i själva verket. Det var en häftig känsla. Jag bara var. Helt närvarande i nuet.
Önskade att den känslan av harmoni, av - vad ska jag kalla det för... inre frid, skulle få vara
för evigt. Skulle vilja bära med mig friden hem, hem till Madde och Wille, hem till papppa,
hem till alla jag älskar. För inte måste man väl avskärma sig från omvärlden för att finna
harmoni och frid?
På obestämt avstånd kunde jag så väl höra ljudet av en bil som passerade bortom ett mindre
skogsparti. Ljudet av en bilmotor skar genom den pastorala idyllen. Det här kunde vara min
räddning. Kände hur hungern och törsten höll på att ta greppet om mig. Jag behövde komma
tillbaka till verkligheten. Fick oanad styrka när jag la benen på ryggen och sprang mot vägen.