ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

35
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
landskapet som vi plöjde igenom. Utan minsta min höll de overallklädda killarna en stadig
kurs mot ett bergsparti som låg mitt framför oss, bara några hundra meter från båten. Jag
började undra vad som försiggicks. Inte var det väl meningen att vi skulle krascha båten mot
en klippvägg? Vad var det för störda människor som jag hade att göra med egentligen? Berget
kom allt närmare i ryslig snabb takt. Jag skrämde upp mig själv, var redo att ta av mig
säkerhetsbältet och hoppa i vattnet. Hade ingen flytväst, men nog borde jag väl klara att
simma till närmaste klippa? Oron steg i mig. Killarna rörde inte en min. Hundra meter från
land gjorde jag mig så redo att hoppa i. Jag slängde av mig bältet, reste mig upp men trycktes
bak av vinddraget. En av killarna vände sig om, upptäckte att jag försökte lämna båten. Han
såg road ut, visade med en försiktig gest att jag skulle ta det lugnt, sätta mig ner igen. Jag
tvekade, lutade mig lite åt sidan för att se om vi fortfarande var på väg in mot bergsväggen.
Det var vi, styrde rakt mot den. I panik spände jag njurbältet över kroppen igen.
Till min förvåning fick jag syn på en liten, närmast obefintlig öppning i en flera meter hög
vass alldeles intill berget. Ribben slickade bergsklipporna och plöjde in över vassen. Jag
kastade tillbaka huvudet för att inte slås mot vassens sylvassa blad. Helt plötsligt drog föraren
av på hastigheten. Hela min kropp slungades framåt. Njurbältet höll mig styvt tillbaka.
Killarna vände sig båda om. Hörde inte riktigt men tror att någon av dem lite tafatt utbrast ett
sorry. Jag tycktes roa dem, de log brett mot varandra. Från att dundra fram i 67 knop, puttrade
vi nu bara i ett par knop. Vattnet var grunt under oss och föraren höjde motorerna för att
undvika att de slog i. Den lilla springa som fanns i vassen var för liten för vår breda båt, som
fick plöja sig fram och lägga stora delar av vassen under sig. Bakom oss reste så vassen
makligt på sig igen och vi blev osynliga för omvärlden bakom de höga vasstråna. Det var en
ytterst märklig känsla. Att sitta bak på en båt som färdades fram i en till synes ointaglig vass
under en stjärnklar himmel. Stora klippor med höga tallar på båda sidor om oss. Knäpptyst
förutom ett stilla puttrande från motorerna. Vassen började snart bli något glesare. När den
helt tog slut visade det sig att vi hade kommit in i en liten sjö. Inga hus kunde jag se, inga
människor, inga ljus. Inga röster hördes. Föraren drog ner reglaget en aning och ökade farten.
Nu måste vi snart vara framme, tänkte jag för mig själv. Stack återigen ut huvudet på sidan
och såg till min förtjusning hur ett par facklor brann välkomnade på andra sidan sjön. En
klump av spänning och nervositet knöts i min mage. Bakom facklorna gömde sig en allé som
verkade leda upp mot något. Försökte i mörkret se vad det kunde vara, maffiga ekar med
långa grenar skymde min redan dåliga sikt. Så kunde jag sakta skymta det som jag förstod
måste vara vårt mål; ett väldigt stort hus, högt och långt. Min blick vandrade vidare längs