ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

153
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Hur vet jag inte, men hon blev det. Kanske jag var ett stöd för henne också?
”Vet du att den är lika hög som den är lång?”
Vi stod andäktiga och betraktade de mäktiga kyrktornen mot den stjärnklara himlen. Såg ut
som om hela domkyrkan skulle falla ner över oss. Den var verkligen svindlande kraftfull och
hög. Nästan så att jag blev höjdrädd fastän jag stod tryggt intill Anna på den vackert spatiösa
ytan framför de stängda kyrkportarna.
”118,7 meter för att vara alldeles exakt”, informerade Anna eftertänksamt.
Plötsligt dånade det från tornen. Tre dova, kraftiga slag berättade att klockan var kvart i tolv.
Kyrkklockorna tystande och allt blev åter stilla, med undantag för det liv som studenterna
skapade runt om i staden. Men det var inget som störde oss. Inte ikväll.
”Det sägs att kyrkklockorna ringer varje gång som en student dör under sin studietid här i
Uppsala, som tack för att några studenter för länge sen hjälpte till med att hissa upp klockorna
i kyrkans torn.”
Jag lyssnade intensivt på Anna som hade fått ett helt annat tonfall. Hennes tal, hennes
kroppsspråk, hela hon var så väldigt annorlunda från den tjej som jag haft som min bordsdam
på nationen. Hon kändes så mycket mer närvarande. Mer äkta på något sätt. Som om hon
vågat lägga av sig den där ytan, det där ryktet som hon blivit på nationen. Som om jag fick
ynnesten att nå fram till den människa som hon egentligen var.
Hon pekade på ett par ensamma fotspår som vandrade tätt intill kyrkans yttermur. Någon hade
gått ensam i den tungt packade snön. I den djupa, oländiga snö där ingen annan gick. Vi stod
båda och stirrade intresserat på fotspåren. Jag kunde inte se var de ledde, lika litet som jag
kunde se var de började. Kunde bara konstatera att de strök sig tätt intill kyrkans tegelmur.
Utan att någon av oss släppte blicken från spåren, började Anna berätta.