ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

49
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
munnen rörde på sig som om han vilken sekund som helst skulle säga något. Han var nog i
femtioårsåldern, medellång och normalbyggd. Ingen jag i vanliga fall skulle lägga notis om.
Men nu tronade han som en kung upphöjd över alla andra. Det var inte svårt att förstå att han
var någon särskild, någon med makt. Makt över det som skedde i slottet denna kväll. Makt
över mig. Märkligt nog fanns det något bekant över honom. Som om jag mött honom tidigare.
Känslan var inte god.
Sakta lyfte han pekfingret på den hand som inte ansiktet vilade mot. Gjorde en knappt
märkbar rörelse med fingret. Jag vände mig bakåt för att se vem han signalerade till. Fick se
hur Carl-Axel och hans hantlangare Jan reagerade och skyndade fram till kören. På sin vänstra
axel la Jan en av körmedlemmarnas händer och vände sig om mot utgången medan Carl-Axel
granskade att allt gick rätt till. Ljudlöst började Jan marschera mot utgången med kören på
släptåg efter sig. När de gick ut kunde jag se hur de var fastkedjade i varandra med grova
kättingar runt handlederna. De behandlades som boskap, som om det enda de dög till var
instrument att göra plågfull musik med. De kunde inte röra sig fritt. Ögonbindlarna gjorde att
de inte kunde se. Jag var rädd för att jag kände igen mig i dem. Ändå fick jag intrycket av att
jag på något sätt möttes av något mer respekt än dem. Jag kanske misstog mig.
Kören försvann och jag lämnades ensam i salen med tretton okända herrar som stirrade ner på
mig från gigantiska stolar.
”Är du rädd?”
Det gick en isning över ryggraden när den trettonde mannen talade till mig, han som var
upphöjd över alla andra. Han var Mästaren, det gick inte att ta miste på. Rösten var släpande.
Jag kände så väl igen den, kunde bara inte placera den. Han talade långsamt, utan att för den
skull vara särskilt tydlig i sitt tal. Orden grötade sig fram mellan grova läppar. Jag hade hört
honom tala tidigare, jag hade betraktat hans osympatiska karaktär, hade mött honom i en
avlägsen nattsvart mardröm. Ändå kunde jag inte placera honom. Kom på mig själv med ett
hatiskt ansiktsuttryck. Han verkade dock inte känna igen mig, syntes fullständigt oberörd, satt
avslappnad med ansiktet fortfarande vilande i handen.
”Borde jag vara det?”
Klart som fan att jag var rädd. Helt utlämnad. Utan kontakt med omvärlden. Ingen som visste
var jag var. Inte ens jag själv visste var jag var. Eller jo, jag visste att jag var instängd på ett
jävla slott med massa frackklädda spöken som skrämde mig till vettet. Talandes med en man
som jag kunde härleda till något gammalt tråkigt minne för många år sen. Klart som fan att