ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 23
83
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Psalmer sjöngs. De sög verkligen. Var skrivna för länge sen, hade melodier som var svåra att
få grepp om. ’Hallå Kyrkan!’, tänkte jag för mig själv. Vill ni ha mer folk i bänkraderna får ni
väl i alla fall sjunga sånt som man kände till. Inte nån gammal skräp som skrotade i
psalmboken. Fanns väl massor av vanlig populärmusik med existentiellt budskap.
Psalmsången var verkligen tråkig. Ingen sjöng ju med, var väl ingen som kände igen sig. En
kvinna bad något. Jag gäspade. Som konfirmand var jag på högmässa nån gång och tyckte det
var astråkigt, rent ut sagt. Nu förstod jag varför jag inte varit på högmässa sedan dess. Det var
verkligen tråkigt. Men det förstås. Predikan hade ju väckt något i mig. Kanske inte bara i
predikan, utan också atmosfären, stämningen, känslan av att vara delaktig i något större.
Något höll på att öppna mina ögon. Nu ville jag ha mer, jag ville förstå vad som försiggick.
Jag hade aldrig haft en aning om att en predikan på en högmässa klockan elva en söndag
kunde handla om mitt liv, om det som jag brottades med. Nu var jag full av förväntan: var det
kanske något mer i gudstjänsten som handlade om mig?
Det var inte helt lätt att hänga med i en högmässa. Kollekt togs upp för Läkare utan gränser
under ännu en aptrist psalmsång och församlingen skramlade i fickorna. Två gamla människor
gick runt och tog upp kollekt. Först skämdes jag. Jag som alltid brukade bära med mig en
liten sedelbunt. Såg generat upp och visade kvinnan med kollekthåven att jag tyvärr inte hade
ett öre på mig. Hon log vänligt och förstående. Det var tydligen helt lugnt. Soft. Det var annat
än Stureplan. Snart hade vi nått fram till nattvarden. Det här momentet kom jag ihåg från
konfa-tiden: Vi konfirmander stod i en kö, kom fram till prästen som gav en brödbit, oblat
hade jag för mig att det kallades. Man tog oblaten och doppade den i vinet som en kvinna höll
i.
Församlingen reste sig och nalkades nattvardsutdelandet. Några satt kvar, däribland jag.
Lutade mig tillbaka och satte upp armbågarna på stolstödet. Hade aldrig riktigt förstått det där
med att det skulle vara heligt med en liten brödbit och lite vin. Det är ju någonting som
faktiskt fanns på Stureplan också. Där drack jag vin och åt bröd var och varannan dag. Så jag
satt kvar i bänken och lät sinnena vila i allt det fridfulla som pågick. Barnkören sjöng mjukt
och melodiskt. Änglarna log brett över mig. Människor som tagit emot brödet och vinet gick
tillbaka och satte sig i bänken med något varmt och fridfullt i blicken. Det var gott att se allt
det vackra. Prästen bad en till bön. Vi reste oss och tog emot välsignelsen. Fastnade särskilt
över en rad som prästen sa, något i stil med: ’Herrens ansikte lyser över dig och ger dig frid’.