ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

208
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
han är rädd för att gå utanför dörren. Han ligger efter i skolan, har svårt att få vänner. Var det
vad du ville höra?’. Jag bad om förlåtelse en gång till, menade det av hela mitt hjärta.
Mamman sa att hon skulle framföra min förlåtelse, även om hon själv aldrig kommer kunna
förlåta vad jag gjort hennes älskade pojke. Sen bad hon med gråten i halsen att jag skulle
försvinna därifrån innan Rasmus kom hem från skolan och aldrig någonsin mer visa mig i
deras kvarter.”
Jag tog en ordentlig klunk av vattnet. Filip lyssnade med en trygg och avslappnad min.
”Än idag kan jag ibland undra om Rasmus skulle förlåta mig, om jag skulle få träffa honom.
Men jag vill inte söka upp honom och hans familj mot deras vilja. Jag får lita på att mamman
framförde min ursäkt. Kan inte begära mer efter vad jag ställt till med för deras familj.”
Jag tystnade tvärt, innan jag sakta fortsatte.
”Det är bra märkligt. Lagen dömde mig till fängelse och jag avtjänade mitt straff. Jag är en fri
man. Och ändå är jag allt annat än fri. Skuldkänslorna och skammen över den brutala ondska
som gömmer sig inom mig plågar mig varje dag. Det jag gjorde mot Rasmus avslöjade sidor
hos mig själv som jag inte trodde fanns – det finns något brutalt, något ont, något som inte vill
gott – inom mig. Jag är ingen genomgod människa. Och utöver det jag gjorde mot Rasmus,
kan jag idag komma på en drös av andra saker som jag gjort och sagt i ren elakhet,
avundsjuka och egoism. För att inte tala om sånt som jag tänker – jag tänker ibland
avskyvärda saker om andra människor, även vänner! Och allt började med Rasmus. Det var i
alla fall då jag upptäckte, det var då jag verkligen insåg, att det också finns en destruktiv sida
inom mig. Och den tanken plågar mig oerhört. Lagen dömde mig, jag tog mitt straff. Men nej,
jag är ändå inte en fri människa. Jag är fängslad i min egen skuld, i min egen skam, i ångesten
över vad jag gjorde en stackars, ung medmänniska.”
Jag suckade och sjönk utmattad ner i stolen.
”Det är alltid smärtsamt att bli medveten om det onda som bor i vårt hjärta.”
Filip hade suttit tyst under samtalet fram till nu. Tittade på mig med ögon fulla av medlidande
och fortsatte.
”Det var verkligen modigt av dig att söka upp Rasmus för att be om förlåtelse. Din vilja att
försonas med Rasmus är ju ett tydligt bevis på att det finns något starkt i dig som vill göra
gott. Det bor alltså inte bara destruktivitet inom dig, utan också en oändlig källa som törstar
efter att få göra gott, att få göra det trasiga helt igen.”
Han såg in i ljuset, sedan åter på mig.