ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 10
37
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Motorerna stängdes av och ribben gled ljudlöst de sista metrarna in mot den rektangulära
träbrygga där facklorna brann. Jag reste mig upp och kunde snart se att facklorna hölls upp av
två män klädda på samma sätt som männen i båten: frack och röd fluga med vita linjer. Något
vimmelkantig efter den minst sagt omtumlande båtfärden, vacklade jag till när ribbens gummi
slog i bryggan och hamnade halvliggande på sätet framför. Reste mig försiktigt upp.
“Hoppas de inte har varit elaka mot dig.”
Rösten kom någonstans från bryggan. Killarna i båten tittade uppfodrande på mig och
förväntade att jag skulle svara något. Men vem var det som talade till mig? Jag såg mot
bryggan igen, kisade genom mörkret för att se vem det var. Männen som höll i facklorna
gjorde inte knyst av sig, stod i givakt och tittade med bestämd min ut i tomma intet. De kunde
inte vara någon av dem som talade. Däremot kunde jag nu genom mörkret ana en tredje man
som dykt upp mellan de båda facklorna. Hans ansikte var alldeles vitt i elden. Bar frack som
alla andra. Jag höll fast mig i stolsryggen framför, tog ett par försiktiga steg framåt. Häpnades
över vad jag såg. Mannen som talade till mig mellan facklorna, var inte bara klädd i frack utan
bar också peruk med en trekantig hatt på sig. Pudrad vit i ansiktet. Såg ut som en adelsherre
från 1700-talet. Var det någon form av maskerad? Jag kom helt av mig, glömde bort vad han
frågat.
“Nåväl”.
Mannen talade till mig igen. Facklorna som brann intill hans ansikte tillät flammande, hastiga
glimtar av hans utseende. Hans röst var mörk och djup, skar genom den mäktiga tystnaden
och blev en kontrast till vattnets ljusa, mjuka kluckande intill bryggan.
“Du verkar ha överlevt i alla fall”.
Han talade välmodulerat, artikulerade så att talet nästan blev teatraliskt.
“Jo, tack...”
Jag fann mig till slut, slängde en bister blick på föraren som för bara några minuter sedan
sprängt fram över vattnet rakt mot bergväggens klippor.
“Nog lever jag alltid.”
Den ena båtkillen hade hoppat upp på bryggan, huggit tag i en tamp och höll fast båten mot
bryggan. Jag förstod att det var meningen att jag skulle hoppa i land. Krängde av mig
overallen, överlämnade den till föraren, tackade för hans omsorg. Rättade till fracken, klev
upp ur båten och satte min högra fot på bryggan. Den pudrade mannen räckte mig sin hand,
hjälpte mig att komma upp från båten. När han dragit mig upp hamnade jag alldeles nära
honom, stod och tittade honom i ögonen från bara en halvmeters håll. Med allt puder, med