ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

175
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
haft, ända sen vi var små elever på hans fäktningsskola. Kanske var det Willes franska påbrå
som gjorde honom mer vänlig till sinnet. Wille gav sig aldrig förrän han fått vad han ville, och
snart började de la Peur ge efter för Willes outtröttliga påtryckningar. Med sin breda franska
accent började han treva bland svaren. Wille lyssnade andäktigt. Inte heller jag kunde låta bli
att spetsa öronen.
”Makarna Pousse var inget annat än två genier. Två människor av olika kön som fann
varandra i ett vackert, effektivt samspel.”
”Var de tvillingar?”
”Tvillingar? Kanske. Några säger att de var en och samma person.”
Wille tittade häpet på de la Peur, sedan på mig i baksätet, sedan åter på de la Peur.
”Va! Är makarna Pousse egentligen bara en person?”
De la Peur rattade upp bilen på motorvägen norrut. Ryckte fram en stram, rektangulär träask
från handsfacket framför passagerarsätet där Wille satt. Plockade upp en cigarr av från asken,
snoppade av cigarren med munnen. Satte den i mungipan och bad Wille om eld och nickade
mot en silvertändare intill instrumentbrädan. Wille förde motvilligt tändaren till de la Peurs
mun där cigarren stack ut. Wille hatade allt som hade med rökning att göra. De la Peur, å sin
sida, fick något harmoniskt över sig när han tog ett första bloss. Att röka cigarr var på något
sätt de la Peurs signum. När jag lärde känna honom som min fäktningslärare hade han alltid
en värja i hand eller en cigarr i munnen. Ofta båda två samtidigt. Att röka cigarr var en dyr
ovana som han uppenbarligen inte lagt av med trots sin kärva ekonomi. Ekonomin blev ju
knappast bättre av att han enbart rökte Jose Gener Gran Gener, samma cigarr som Jonny alltid
skulle stoltsera med eftersom den helt enkelt var världens dyraste. Jonny hade visat upp den
långsmala dyrgripen ett otal gånger för mig och dragit samma visa minst tio gånger: eftersom
den slutade att tillverkas i mitten av 80-talet var det närmast en klenod som du kunde få
åtskilliga tusenlappar för på marknaden. Men att sälja sin cigarr var ju ingenting som de la
Peur tycktes lockad av när han lät tusenlapparna gå upp i rök bakom bilratten. Röken bolmade
framme i bilen, Wille vände bort huvudet och försökte förtvivlat vifta bort den med handen.
De la Peur slet fram ett tuggummi ur rockens innerficka och bjöd Wille. Den sistnämnde grep
tag i gummit och slängde in det i munnen för att dämpa röklukten. Jag erbjöds inget
tuggummi, förstås. De la Peur daltade enbart med Wille, precis som när vi var små. Wille
blängde surt på de la Peur och upprepade buttert sin senaste fråga.
”Är makarna Pousse en person eller inte?”
De la Peur sög på orden mellan blossen.