ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

38
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
den gråa, lockiga peruken och den maffiga hatten var det svårt att bestämma hans ålder.
Någonstans mellan trettio och fyrtio år skulle jag gissa. Ett kantigt, maskulint ansiktsdrag
stämde överens med det mörkat tonläge när han talade.
“Välkommen, unge herr Creutzhierta.”
Varför kallade han mig för Creutzhierta? Hur visste han att det var min mammas namn? Ingen
kallade mig någonsin för det.
“Ni får ursäkta, men du kan kalla mig...”
Han avbröt mig mitt i meningen.
“Vi har väntat på dig.”
Jag tittade med stora ögon på honom. Ett förnöjsamt leende spelade i hans mungipa.
“Förlåt mig, jag ska givetvis presentera mig. Mitt namn är greve Carl-Axel Svinclou.“
Istället för att räcka fram sin hand, tog han ett steg bakåt med vänstra foten och bockade djupt.
Gjorde en elegant rörelse med vänsterhanden medan högerhanden lyfte på hatten. Visste inte
riktigt hur jag skulle svara på en sådan urmodig hälsning, valde att bocka försiktigt. Så möttes
vår blick igen. Han tycktes njuta av att se min förundran över det som skedde runt mig. Eller
rättare sagt: det som inte skedde. För allt var så stilla och tyst. Männen med facklorna stod
stilla och tysta, gjorde inte en ansats till något annat. De heta lågorna slickade ljudlöst den
fuktiga kvällsluften. Killarna från båten stod i givaktställning med bröstet utåt och hakan stolt
i vädret. Som om jag hamnat på en undangömd plats där tiden stått stilla mycket, mycket
länge. Spöklikt.
Uppifrån slottet började en trumma slå. Lät som en militärtrumma, en sån som de använder i
stora fältslag på film. ’Bam! Bam!’. Tystnad. ’Bam! Bam!’. Tystnad. Taktfast dånade trumman
i mörkret. Två slag. Sedan tystnad. Och så två slag igen. Trumman kom närmare. På bryggan
vände vi oss alla och blickade upp mot trumslagaren som sakta började vandra ner genom
allén mot vattnet. Alla stod högtidligt, med fast blick och allvarliga ansiktsuttryck. Jag följde
exemplet, sträckte på ryggen och såg allvarlig ut. När trumslagaren kommit en bit ner för
allén tornade ett fackeltåg upp sig bakom honom. Först såg jag två individer paradera bredvid
varandra, sedan två till, och ytterligare två till. Sammanlagt var där två led med sex
fackelbärare i varje som slöt upp bakom trumman. I takt med trumslagen vandrade de i sakta
mak ner genom allén. Snart var de framme vid bryggan. Trumslagaren klev åt sidan medan
fackelbärarna anträdde de breda träplankor som utgjorde bryggan vi stod på. De spred ut sig i
en rektangel längs med bryggan, inneslöt på så vis mig och Carl-Axel. Alla bar de frack med
den speciella flugan. Trekantshatt, puder, peruk. Som i ett kostymdrama stod de uppradade