ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

11
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
bara ännu mer. Paradvåningen kunde de uppenbarligen inte inreda. BMW-jeep och alla andra
jeepar var fullständigt ute. 90-tal som Wille skulle ha sagt. För vem behövde egentligen
fyrhjulsdrift inne i stan? Kläderna ska vi inte tala om. Jonny hade lyckats flika in att kostymen
han bar var den dyraste som fanns på NK. För det första - vad tusan skulle jag bry mig om det
för? För det andra - vad spelar det för roll om man ser ut som Vanheden i Jönssonligan när
man bär den? Tyvärr, men Jonny och hans föräldrar kunde inte bli den överklass som de ville
vara. För det handlade inte om hur många siffror man har på sitt bankkonto. Det handlade om
stil, om känsla, om uppförande. Om värdighet och artighet. Var man förmögen skulle man inte
visa det, inte göra en sak av det. Man skulle inte behöva ha en viss bil eller bo på en viss
adress för att visa det. Det borde märkas på hur man för sig.
Wille började redan bli hyfsat dragen, hade fullt sjå att hitta sin bordsplacering som stod
utskriven på svarta papper med guldfärgat typsnitt. Mitt namn hittade jag bara ett par stolar
från den kortsida där Jonny skulle inta sin plats. Bredvid min stol väntade en minst sagt
trevlig överraskning. Ibland undrar jag om Gud hör bön, för i en tyst bön hade jag säkert bett
om att få sitta vid den förtrollande, blåögda skönheten. Jag ledde Lotten till sin plats, som
först muttrade över att hon och jag hamnat så långt ifrån varandra. Sen gladde hon sig när hon
fick syn på sitt gamla ex’ namn vid stolen bredvid sin egen. Jag sprang iväg till min plats,
drog ut stolen för min undersköna bordsdam, sköt in stolen efter henne. Satte mig ner, vände
mig emot henne, kände hur det isade till över ryggen när hon tittade mig i ögonen, sträckte
fram sin hand och presenterade sig.
“Isabelle”.
På något sätt tänkte jag att vi liknade varandra. Hennes hår var lika mörkt som mitt, hennes
ögon lika blåa som mina, hennes näsa lika smal som min. Sakta rörde sig hennes mungipor
uppåt och formade ett åtråvärt, mystiskt leende. Jag log och rodnade nog för en sekund, mötte
hennes handslag.
“Theodor”.
Försiktigt, trevande började vi samtala. Jaha, hon och Jonny red på samma ridklubb, hon var
snart färdigutbildad journalist, ville arbeta med radio. Jag sög åt mig varenda ord hon sa.
Jonny hälsade välkommen, initierade kvällens första officiella skål.
“Hoppas att champagnen och klassiska musiken vart till nöje för er. Det vart i alla fall inte
billigt, det ska ni veta. Nu skålar vi för en härligt galen middag och en natt i rännstenen.”
Alla skrattade. Utom jag. Jag irriterade mig över Jonnys dåliga val att använda termen vart i
tid och otid. Det var ett ord som jag och Madde brukar skoja om, ett ord fulare än svordomar