ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

188
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
den ödesdigra natten för fyra och ett halvt år sedan. Det var i alla fall den händelsen som
senare skulle få mig att inse ondskan i min egen kropp. Den natten låg som ett konstant,
mörkt skimmer i mitt samvete. Ett belastat samvete där också många andra missgärningar
dväljdes. Jag tittade tacksamt på Madde.
”Det var skönt att få berätta. Som om något av det otäcka minne som dröjt sig kvar fick
komma upp till ytan.”
Wille instämde ivrigt.
”Det är fantastiskt att få berätta! Berätta om det som tynger en. Allt det där jobbiga som ligger
som små demoner i ens medvetande. Men när det som är gömt i dunkel kommer upp i
dagsljuset, inser man att det kanske inte är så farligt som man var rädd för.”
Jag tror att jag fattade vad Wille talade om, även om jag och Madde tittade förvånat på
varandra. Det var inte likt honom att tala allvarligt om saker som tynger en. Det var inte
vanligt att han pratade om något allvarligt överhuvudtaget.
”Du vet du talar om?”, frågade Madde med ett skeptiskt leende.
Wille slängde ut händerna.
”Det gör jag faktiskt. Verkligen.”
Han vandrade med blicken över parkettgolvet som om han förberedde sig för att berätta något
men inte visste var han skulle börja. Jag och Madde studerade honom nyfiket, väntade på vad
han nu skulle berätta. Madde något skeptiskt, jag med desto större nyfikenhet.
”Ja alltså, för några år sen, när jag var typ sexton. Eller kanske sjutton. Så gjorde jag en sak
som jag ångrade. Jag kände att det var fel, även om det inte var olagligt eller så. Men jag hade
väl inte lika lätt för tjejer då som nu. Jag var nyfiken och ung. Så var jag inne på internet en
kväll och så…”
Jag lyssnade spänt – vad var det jag hörde? Hade också Wille dåligt samvete? Han som var
den i särklass mest oansvarige och nonchalante person jag någonsin träffat.
”Det spelar ingen roll vad jag gjorde, men jag kände i alla fall att det var fel. Långt senare,
säkert efter ett par år, påmindes jag om den där grejen och började känna dåligt samvete. Hade
svårt att släppa det jag gjort. Men det här var ju inget jag kunde tala med mamma eller pappa
om, det skulle jag aldrig göra om en sån här grej. Jag skämdes till och med för mycket för att
berätta för er.”
Wille tittade generat på oss. Madde log och la huvudet på sned.
”Jag vet vad du menar, Wille. Det finns saker som man inte ens berättar för de allra närmaste.
Jag har en hel del grejer, ni skulle bara veta.”