ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

Kapitel 42
154
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
”Jag hade en vän en gång. En riktig vän. Inte en sån där som Adam. Utan en riktig vän, någon
jag kunde lita på. Vi gjorde allt tillsammans. Hon flyttade in som granne bredvid mig när vi
båda var typ tre år. Från första dagen var vi bästisar. Gjorde allt tillsammans, delade allt med
varandra. Kunde bråka och vara vilda ovänner ibland, men vår vänskap växte sig bara
starkare. Fredrika hette hon.”
Anna tystnade och blängde ner i snön vid våra fötter som var så vit att den blev svart i
mörkret. Hon fick något fjärran i blicken.
”Fredrikas pappa brukade hämta henne efter fotbollsträningen och sen släppa av henne vid
mig så tog vi te och bulle och sa godnatt innan hon försvann genom en glipa i rosenhäcken
hem till sig. Pappan var snäll, men hade problem med spriten. Han drack nåt förbannat. Blev
aldrig våldsam, inte vad jag vet i alla fall. En dag när jag nyss fyllt tretton kom inte Fredrika
hem till mig och drack te som hon brukade efter sin fotbollsträning. Pappan hade kört onykter,
kommit över på fel vägbana och blivit rammad av en långtradare. Läkarna sa efteråt att
Freddie dog på direkten. Pappa klarade sig mirakulöst, men blev aldrig mer sig lik. Han kunde
aldrig förlåta sig själv.”
Anna tystnade tvärt. Hennes ögon var vattniga. Jag visste återigen inte vad jag skulle säga.
Kunde inte komma på ett enda ord som passade. Nöjde mig med att stryka Anna lätt över
ryggen utanpå hennes päls som luktade ingrodd cigarettrök. Hon tittade upp på mig,
granskade mitt ansikte. Sänkte sedan blicken mot den svarta snön igen.
”Först var jag alldeles tyst. Var tyst i dagar som blev till veckor. Fredrika begravdes. Sen
började jag gråta. Jag grät mig till sömns i mammas knä varje natt i flera månader efteråt. Än
idag har jag svårt att somna ensam.”
Anna fnös till som om hon hade kommit på något om sig själv.
”Och ännu svårare har jag för att hänge mig åt fasta relationer som kan växa och bli starka,
både vad gäller vänner och pojkvänner. Jag är så rädd att mista dem, så rädd att bli lämnad
ensam igen. Då är det bättre med korta, ytliga relationer så slipper man stå där efteråt.
Övergiven. Ensam och bedrövad.”
Jag nickade sakta.
”Knappt två år senare fick jag ett brev hem om konfirmation. Typ hela skolklassen skulle åka
på konfaläger, det är en stark tradition där jag kommer ifrån. Jag hade inte ett dugg lust.
Gråten hade upphört, och jag hade blivit arg istället. Jag var arg på det mesta. Men
framförallt. Jag var arg på Gud.”