ladda ner jesus på stureplan som pdf gratis till din dator eller ipad här!

17
JESUS PÅ STUREPLAN – OLLE IDESTRÖM
Utan att säga något rakt ut hade hon med sitt klanderfria uppförande vågat kritisera vårt
dekadenta sätt att ha roligt på. Våra tillställningar - där det primära målet var att supa sig
redlös, gå ut, dra hem någon att ha sex med – bojkottades av denna magiska kvinna. Hon var
en klass för sig. Lite som Ian - trevlig, artig, vänlig. Fast tjej. Och mycket snyggare förstås.
Hon hade berättat att hon knappt kände någon på festen. Hon hade gått i andra skolor,
studerade på andra program än oss. Hon var alltså en outsider. Till skillnad från andra
utomstående kvinnor som fick möjlighet att komma med på våra societetsfester, tycktes
Isabelle knappast imponerad av vårt utsvävade leverne. Snarare tvärtom. Hon var inte som
andra tjejer, som enkelt kunde erövras efter ett helrör på Laroy. Som om Isabelle funnit något
djupare i livet. Något mer än spritlekar i en paradvåning på Strandvägen. Och nu skulle hon
alltså lämna oss. Hur vågade hon?
Hon vinkade adjö till Jonny och gjorde en ansats att tacka för kvällen. Jonny var upptagen
med att bekanta sig med en blondin som hade parkerat i hans knä och Isabelle fick nöja sig
med ett “jaja, tack själv, gumman”. Jonny kunde verkligen inte uppföra sig. Jag följde Isabelle
ut från matsalen, tillbaka till den sal där vi hade tagits emot och som nu ekade i sin grandiosa
tomhet. Hon tryckte upp hissen. Det blev pinsamt tyst. Isabelle tittade på hissdörren, jag
tittade på henne. Hon kändes aningen besvärad av mig där jag stod och gapade dumt i hennes
nacke. Hur kunde hon gå? Ingen brukade någonsin vilja lämna våra fester. Det plingade till,
hon grep tag i dörrens mässingshandtag. Hon öppnade dörren, vände sig om och log en sista
gång. Jag försökte le tillbaka. Dörren slog igen, for iväg. Jag var ensam kvar i tomheten.
Tystnaden smög sig på. Det ekade när jag stapplade tillbaka till festens övriga deltagare i
matsalen. Jag klev ur salens tomhet och in i sprityrans finrum. Kalabaliken slog mig i ansiktet.
Den i jämförelse städade middagen hade övergått till vilt partande. Såsom det brukade. Tjejer
som sprutade champagne över varandras urringningar. Killar som tittade på. Spritluktande
hångel i stolarna, på borden, under borden. Nyfunna par som berusade vacklade iväg till något
av de gästrum som våningen inrymde där mjuka, sköna, stora sängar väntade. Andra lika
nyfunna par som inte ansåg sig ha tid med att bege sig till ett gästrum utan gjorde slag i saken
på plats. Killar som triggade varandra att dricka mer sprit. Tjejer som sprutade mer
champagne över varandra. Ett inferno. Och jag älskade det. Jag borde älska det i alla fall. Det
här var ju mitt liv.
“Det börjar bli dags!”, skrek Wille och raglade fram till mig där jag stod i dörröppningen och
tittade ut över mitt liv. Jag vände mig långsamt mot honom, mötte hans rödsprängda ögon.